Ängeln utan vingar Elin lade på och slängde ifrån sig mobiltelefonen, det var mamma. Hon visste att något hade hänt när mamma hade åkt till Isabelle tidigt i morse, hon hade varit stressad och det hade sett ut som om hon skulle börja gråta när som helst. Elin ville så gärna fråga, men vågade inte. Hon hoppades att det inte var allvarligt. Nu när mamma hade ringt några timmar senare blev Elin helt tom. Det kändes som ett stort svart hål inom henne som bara blev större och större. Ingenting blev kvar, bara ett tomt skal av Elin. Hon grät inte heller, det var alldeles för mycket känslor. Att få veta att Alex blivit mördad var det värsta som någonsin hade hänt. Elin vaknade av att ytterdörren öppnades och Rufus, hennes hund skällde vilt från sin korg. - Hallå! ropade pappa från hallen. Hon reste sig upp och rusade ner, pappa hade varit borta hela natten och jobbat på stationen. - Hej gumman! Hon sprang fram och kramade han hårt, hans mörkblåa jacka var kall, det var bara några grader ute. Elin snyftade till, en tår rann ner över hennes kind. - Hur är det? Känns det jobbigt? Elin hörde oron i hans röst, hon visste att han brydde sig. - Jag vet inte, jag vill inte prata om det nu. - Har du ätit något? Elin skakade på huvudet och kände hur hungrig hon var. - Gå upp och lägg dig i sängen, jag kommer strax upp med något. Hon gick upp med lille Rufus i famnen medan pappa hängde av sig jackan och Bolismössan som hon sa när hon var liten. Hon hade svårt att uttala p. Hon lade sig i sängen med Rufus på magen, men busig som han var hoppade han ner på golvet för att hämta den blå nallen som en gång varit Elins, men Rufus hade älskat den sen han kom dit. Pappa kom nu in i rummet med en bricka, på brickan var det två stora tekoppar med blommor på och fyra smörgåsar med ost och gurka. Elin satte sig upp och gjorde en gest åt pappa att sätta sig bredvid henne. Hon tog den ena koppen och lade tepåsen på brickan. - Vad har du gjort på läppen? - Äsch, det är bara ett sår, sa pappa och tog en stor klunk av teet. Alla satt samlade i konferensrummet. Anders stod längst fram vid projektorn, han såg trött ut. - Okej, en pojke har blivit mördad i fredags natt, grovt misshandlad till döds. sa han och suckade. Han klickade sedan upp några bilder på skärmen, de var hemska. Blod överallt, hans ansikte var svullet och flera tänder var utslagna. - Hans namn var Alexander Lindh och han var femton år. Rättsläkarna undersöker liket nu, men inga spår av mördaren hittills. - Har ni pratat med pojkens föräldrar? frågade Stefan. - Vi åkte dit i morse och berättade, men vi kände att det var för tidigt att ställa frågor, hans mamma var förkrossad. Men vi är nog tvungna att åka dit senare idag, hon bor
en bit bort. Martin och Sara tar det, sa Anders och tog av sig glasögonen. Sara slängde en blick på Martin, han nickade. - Vem hittade honom? frågade Sara sedan. - En man som var ute och gick med sin hund. Han är förhörd så det är vi klara med. Stefan, du åker till rättsmedicinska och kollar om de har något nytt. Du kan åka direkt. Hon vaknade av väckarklockans irriterande signal och satte sig genast upp. Det var måndag, tre dagar sen det hände. Lärarna skulle säkert prata om det i skolan, hon skulle få alla blickar på sig. Alla visste att de hade varit tillsammans. Alla skulle tycka synd om henne, även de hon inte ens pratade med. Elin reste sig upp, satte på sig kläder, satte upp håret i en hästsvans och gick ner för att äta frukost. Hon tvingade nästan i sig en smörgås, pappa hade åkt till jobbet och mamma sov. Elin gick till skolan motvilligt, hon hoppades att de inte skulle prata för mycket om det, hon ville inte bryta ihop. Hon tittade på sin mobiltelefon, ett sms från Rebecka: Jag är sjuk idag, så du vet. Kommer nog imorgon. Hon svarade inte, utan tog upp skåpnyckeln för att lägga in sin jacka och väska. Första lektionen var klassråd och hon gick ensam till klassrummet. Klas, klassföreståndaren, låste upp dörren och öppnade den för eleverna. När alla blivit tysta harklade Klas sig och sa: - Jag har något att berätta. Som ni ser är Alexander inte här idag. Han har tyvärr dött. Eleverna tittade oroat på varandra med uppspärrade ögon. Alexs bästa kompisar som satt framför Elin tittade förskräckt på varandra, utom Josef. Han tittade ner i golvet och rörde inte en min. Sara antecknade några frågor medan Martin försökt hitta huset, de hade åkt in på fel väg tre gånger nu. - Nu så! Martin parkerade strax utanför huset. - Redan framme? sa Sara och kunde inte låta bli att skratta. Martin knackade på dörren och en katt kom fram och strök sig mot hans ben. En kvinna öppnade dörren, antagligen pojkens mamma. - Hej. Vi är från polisen angående din son. Jag heter Sara och det här är min kollega Martin. Sara skakade hand med kvinnan, Martin lika så. - Hej, Isabelle. Hon försökte lägga på ett leende, vilket inte gick så bra. Sara och Martin gick in i hallen. Huset var enormt, allt var väldigt prydligt och mycket lampor. Isabelle ledde dem in i ett rum till höger om hallen, där inne var det fullt av foton på en liten pojke, antagligen Alexander. Martin och Sara satte sig i soffan och Isabelle i fåtöljen mitt emot dem. Kaminen i rummet sprakade och regnet utanför smattrade mot taket. - Vill ni ha kaffe förresten? - Ja tack, sa Sara och Martin i mun på varandra. Hon smet ut i köket. Katten som hade varit med dem där ute hade följt med in, och låg nu bredvid Martin och spann nöjt när Martin klappade honom. Isabelle kom in med tre koppar kaffe och ett fat bullar som doftade nybakat. - Mjölk, socker?
- Nej, tack. - Jag tar gärna lite mjölk, sa Martin med ett leende. När Isabelle satt sig började Martin med sina frågor: - Bor du ensam? Isabelle suckade tungt men sa sedan: - Jag och Alexander har bott ensamma sedan han föddes. - Var är pappan? - Jag vet ärligt talat inte. När jag berättade för Sebastian att jag var gravid blev han förbannad. Han sa åt mig att åka hem, att vi skulle prata senare. Jag ringde flera gånger dagen efter och åkte sedan dit. Hans lägenhet var då tom och sedan dess har jag inte hört något. Sara antecknade allt Isabelle berättade, och Martin fortsatte ställa frågor. - Var var Alexander i fredags kväll? - Han var hos Josef och spelade tv-spel. Han skulle komma hem vid elva, han höll alltid tiderna, så jag blev lite orolig. - Har du någon aning om någon som skulle vilja skada Alexander? - Nej, absolut inte! Alexander var väldigt snäll, han hade inga ovänner och bra betyg. Men på senaste tiden har han varit tröttare än vanligt, och även gnällig, men han är ju tonåring. Tårarna började rinna ner för Isabelles kinder. Martin tittade på Sara. - En sista fråga, tro du att Alexander dolde något för dig? frågade Sara. Isabelle försökte blinka bort tårarna och skakade på huvudet. - Nej, Alexander berättade allt för mig. När Sara och Martin hade satt sig i bilen fick Sara ett telefonsamtal. De pratade inte särskilt länge, Sara log när de hade prata klart. - Patrik? - Ja, de har hittat cannabis i kroppen! Jag visste att han dolde något. Vi tar upp det imorgon med Anders. Elin gick med tunga steg från skolan. Allt prat om Alex gjorde henne deprimerad. Hon öppnade dörren och Rufus kom, som vanligt, rusandes emot henne och svansen viftade. - Hej, älskling. Mamma kramade henne. Hon luktade kaffe, som alltid. En dag utan kaffe och hon skulle få panik, tänkte Elin. - Hur är det? - Helt okej. Elin ljög, men orkade inte prata med mamma om det. - Rebecka ringde förresten, hon skulle komma över. Om det är okej? - Ja, visst. Elin behövde verkligen prata med Rebecka nu. Hon gick upp till övervåningen och Rufus följde efter. Elin hann bara sätta sig i sängen när hon hörde ytterdörren öppnades på nedervåningen. Rebecka sa ingenting, utan satte sig i sängen och kramade Elin länge. - Jag fick nyss veta, jag känner mig hemsk. Rebeckas röst var hes. - Men det gör ingenting! Du är här nu. De kramades igen. Båda grät, men Elin var ändå glad att Rebecka var här. De satt och pratade i flera timmar. Elin följde med Rebecka ner och på vägen upp tog hon med dig en skål fil, hon kände inte för att prata med mamma. Hon tänkte på Alex, att
hon aldrig mer skulle få se honom. Hon skulle aldrig mer få se hans underbara bruna ögon eller hans vackra leende. Han och pappa var de enda hon kunde prata med allt om. Hon mindes fortfarande sista gången de sågs, det var i fredags eftermiddag. Alex hade lovat att de skulle träffas och hyra en film hemma hos honom. De hade varit på väg mot filmhuset när Alex hade fått ett telefonsamtal. Han hade sagt att det var från hans mamma, att han var tvungen att dra. Han hade sagt förlåt och kysst henne på kinden. Mamma knackade försiktigt på Elins dörr. - Kom in. - Jag har gjort te, vill du ha? Pappa är här också. Pappa? Hon hade inte hört honom komma in. Elin sa inget, utan bara reste sig och gick ner till pappa. Han satt i soffan och log när han såg henne. Hon satte sig bredvid honom och gav honom en kram. - Hej, gumman. Mår du bättre nu? - Ja. - Vill du prata om det? - Nej. Elin lät bestämd. Elin kunde prata med pappa om allt, men inte nu. Mamma satte sig till höger om Elin och gav henne den ena tekoppen. - Stefan, kan inte du hämta mjölken? - Jo, visst. Pappa gick ut i köket och kom genast tillbaka med mjölken och hällde upp till mamma. - Tack. - Så Alexander hade cannabis i blodet, vet man när han tog det? frågade Anders. - Nej. Vi borde ta reda på vem han fick det ifrån. Han eller hon kan nog ha ett finger med i spelet, svarade Stefan. - Alexander kanske inte betalade, så knarklangaren bestämde sig för att mörda honom. - Hans vänner kanske också håller på med cannabis. Sara och Martin, ta reda på vilken skola de går på och förhör dem så fort som möjligt, sa Anders. - Och jag? frågade Stefan när Sara och Martin hade gått. - Du stannar här. Martin svängde in på parkeringen utanför skolan. De gick in och frågade en elev efter rektorns rum. De gick genom den långa huvudkorridoren, eleverna tystnade när de gick förbi. Längst ner i korridoren till vänster var rummet. På en skylt utanför stod det: Yvonne Larsson De knackade försiktigt på dörren och en kvinna sa med vänlig röst: - Kom in. Sara öppnade dörren. - Hej, vi är från polisen. Vi behöver prata med några elever i 9D. - Absolut, vad heter de? Sara letade bland sina anteckningar efter deras namn som hon skrivit upp i morse. - Johan Björk, Lucas Nordqvist och Josef Andersson. Yvonne skrev in namnen på datorn. - Josef är tyvärr sjuk idag. Men Johan och Lucas är i sal 374, trappan till höger.
- Tack så mycket, sa Martin. Pojkarna hade sett livrädda ut när Sara och Martin hade hämtat upp dem och kört till stationen. De satte sig alla fyra i ett rum, där de alltid förhörde folk. - Håller ni på med cannabis? Martin gick rak på sak. Pojkarna såg förskräckta ut och skakade på huvudet. - Nej, absolut inte! sa en av dem. - Visste ni att Alexander gjorde det? Pojkarna tittade på varandra, men ingen sa något. Martin och Sara väntade otåligt på ett svar. - Ja det visste vi Sara antecknade precis allt och frågade sedan: - Var är Josef? - Hemma, antar jag. Igår när vi fick veta att Så blev Josef jättekonstigt, han sa att han mådde dåligt. Lektionen efter gick han hem. - Höll han på med cannabis? Pojkarna började bli obekväma, de gillade inte att Sara och Martin pratade om cannabis. - Ja, det var han och Alexander. Men vi vägrade. - Vet ni vem de köper av? - Ja, på sätt och vis. Pojkarna berättade var han bodde och att han hette Petter i förnamn. - Vi åker dit imorgon och tar med oss Stefan, om det skulle bli problem. sa Martin när pojkarna hade släppts. - Ja, det är nog bäst att vi går och pratar med honom nu direkt. De gick till Stefans arbetsrum, med han var inte där. Just då ringer Stefan till Sara. Det var ett kort samtal och Sara blev väldigt förvirrad. - Vi måste skynda oss, en pojke är hängd i ladan nere vid sjön. Stefan och Anders åkte i full fart mot ladan. Utanför stod mannen som hade hittat den hängda pojken. Stefan hade ringt rättsläkarna, de skulle komma så fort de kunde, Sara och Martin var också på väg. Han gick in, medan Anders förhörde mannen. Pojken var hängd i ett tjockt rep med en pall under sig, Stefan trodde på självmord. Sara och Martin kom inrusande. - Vad tror du? även fast Martin visste vad Stefan skulle svara. - Självmord. Eftersom det är en pall under honom som har vält. Nu kom tre rättsläkare också in. - Hej, sa en av dem, en man i 50-års åldern som Stefan inte kände igen. - Hej. - Vi tar hand om det här, vem det här och hur han dog. Men det ser klart ut som ett självmord. - Jag tror det också, vi ses. - Vi har inte tid med det här fallet än, vi får ta det senare. Martin och Stefan höll med Sara, de måste lösa mordet på Alexander. Pappa hade berättat för Elin att hon skulle förhöras på stationen igår kväll. Hon skulle åka med honom dit på morgonen, han skulle ju ändå dit.
Hon satte upp håret i hästsvans och gick ner för att ge Rufus mat, pappa satt och åt frukost. - Jag har gett honom mat, sätt dig och ät. - Har du gått ut med honom då? - Ja det har jag. De åt frukost under tystnad. Pappa läste tidningen och Elin hade sin mobiltelefon. - Jag måste gå och hämta några papper, tar du det här är du snäll? Elin nickade och plockade undan allt snabbt. Hon gick ut till hallen, satte på sig jacka och skor och gick ut till bilen. - Vem är det som ska förhöra mig? sa Elin så fort pappa hade satt sig i bilen. - Tror det blir Martin, är det okej? - Ja. De pratade lite grann om fallet på vägen, som Elin inte hade velat gjort innan. De skildes åt innanför ingången, Martin hade stått och väntat på henne. - Hej Elin. Martin log, Elin hade träffat Martin flera gånger innan, men aldrig under ett polisförhör. - Jag kommer ställa några få frågor, det går fort. När träffades ni senast? - I fredags eftermiddag. - Vad gjorde ni? - Vi hade bestämt att vi skulle hyra film och gå hem till honom. Men hans mamma ringde och han var tvungen att åka hem. - Är du säker på att det var hans mamma som ringde? - Nej, men varför skulle han ljuga om det? Elin tänkte efter, vem skulle annars ringa? Och Alex skulle aldrig ljuga! - Hörde du något från honom samma kväll? - Nej, jag hade tänkt att ringa, men jag gjorde det aldrig. - Då var vi klara, vill du att jag kör dig till skolan? - Nej, tack. Jag kan gå. Kvarnbergsgatan 2A. Stefan körde fort, efter bara fem minuter var de framme vid Petter Almqvists lägenhet. - Vi går in, Stefan vänta i bilen, om det händer något. Sara och Martin var där inne ett bra tag och Stefan skulle precis gå in och kolla om det hade hänt något när en man från första våningen hoppade ut genom sitt fönster. Det var Almqvists lägenhet. Stefan slängde sig ur bilen och sprang efter, Sara och Martin var inte långt efter. När Almqvist började tappa fart kom Stefan allt närmare. Han var riktigt svettig när de väl fick tag på honom. - Vad gjorde du i fredags kväll mellan nio och ett? - Vad gör jag här? Almqvist ignorerade frågan och tittade ner i golvet. - Svara på frågan, Petter. - Jag var hemma och sov. Han svarade som om det vore självklart. - Känner du igen den här pojken? Stefan lade upp en bild på Alexander på bordet i förhörsrummet. Almqvist slängde en snabb blick på bilden. - Nej. - Du är inte här för att vi ska sätta dit dig för din droghandel, Petter. Den här pojken har blivit mördad. - Det vet jag inget om. sa Almqvist kort.
Förhöret avslutades, men Almqvist blev kvar på stationen. - Stefan! Martin kom fram till Stefan. - Pojken som hängde sig var vän till Alexander. Josef Andersson, han var den sista som såg Alexander vid liv. Men eftersom rättsläkarna är helt övertygade om att det var självmord, varför gjorde han det? - Han kan ha mördat Alexander och sedan tagit självmord, det är inte omöjligt. Var är Sara någonstans? - På rättsmedicinska och kollar liket igen. Stefan vart plötsligt väldigt oroad och Martin märkte det. - Vad är det? - Jag måste gå. Stefan gick till sitt rum, hämtade sina saker och skyndade sig ut. Vad var det som var fel? Sara blev helt chockad. Varför hade inte Stefan berättat allt? Hon visste inte vad hon skulle tro. Mannen på rättsmedicinska hade berättat allt som Stefan hade för dem, utom en sak, Alexander hade ett litet sår i bakhuvudet. Sara hade ingen aning om varför han inte hade berättat. Han kanske hade glömt det, men det hade Sara svårt att tro. Hon bad mannen att göra ett dna-test på såret. Kanske fanns det spår av mördaren. Hon åkte sedan tillbaka till stationen och gick direkt till Anders arbetsrum. - Anders, jag var nyss på rättsmedicinska och fick reda på saker som vi inte fått innan. - Hur menar du nu, Sara? Sara berrättade allt och Anders lyssnade noga. Det enda de kunde göra nu var att vänta på att rättsläkarna skulle ringa. De satte sig i konferensrummet med varsin kaffekopp och väntade. Det var tyst, det enda som hördes var det tickande ljudet av klockan på väggen. Saras kaffe hade kallnat när hennes mobiltelefon ringde. Det var mannen, Roger som han hette, från rättsmedicinska. Han hade fått provsvaren. Elin låg i sängen och kollade på film när pappa kom hem. Hon hörde att han pratade med mamma, men hon hörde inga ord. Han kom sedan med långsamma steg upp för trappan och öppnade dörren. Elin satte sig upp och lade ifrån sig datorn. - Hej, pappa. - Hej, han lät förtvivlad. Han satte sig bredvid henne, lade en hand på henne knä, harklade och sa: - Jo, jag vill att du ska veta att jag älskar dig över allt annat, min skatt. Jag vill inte att någon skadar dig, det är därför det Pappas röst avbröts av polissirener. Elin tittade ut genom fönstret, två polisbilar stod helt plötsligt utanför deras hus med sirener. - Pappa, vad är det som händer? Han svarade inte, han satt med händerna för ansiktet. Elin sprang ner till nedervåningen, i hallen stod mamma med tre poliser innanför dörren. Två av dem sprang upp till övervåningen. - Mamma, vad händer? Elin var förtvivlad och inte blev det bättre när pappa kom ner med handfängsel på och dem två poliserna bakom sig. Mamma kramade Elin, som för att lugna ner henne. Elin förstod ingenting, allt var så förvirrande. Tårar började rinna ner för hennes kinder.
- Nu när vi vet att det är du och du har erkänt, vill vi veta varför, Stefan. Varför mördade du Alexander Lindh den tjugoförsta november? Stefan suckade. Det var lika bra att berätta allt, nu när de ändå visste. - Jag vill bara skydda Elin, Hon är det enda jag har. Jag älskar henne så otroligt mycket. Jag har tänkt att skilja mig från Maria länge nu, vi har aldrig varit riktigt lyckliga. Men jag har inte gjort det för Elins skull. När Elin blev tillsammans med den där Alexander blev jag först inte speciellt orolig. Men när jag fick veta att han höll på med cannabis, vilket jag hittade i hans jackficka när han var hemma hos oss, jag kunde inte låta bli att snoka. Jag trodde att han ville få Elin hade börja med det, jag var också rädd för att han skulle skada henne eller något liknande. Den kvällen då det hände, trodde både Maria och Elin att jag jobbade på stationen. Men jag åkte hem till honom, parkerade en bra bit ifrån och väntade utanför. Jag följde sedan efter honom hem till hans kompis och väntade utanför i flera timmar. När han var på väg hem anföll jag honom bakifrån. Han kämpade emot rejält och skallade mig, det var så jag fick såret på läppen och han såret i huvudet. Jag fick till slut ner honom på marken, jag sparkade och slog mer än vad jag behövde, men jag ville vara säker. Under utredningen dolde jag mina spår och försökte sätta dit knarklangaren. Allt var väldigt dåligt planerat, men jag kunde inte riskera att Elin skulle bli skadad. Allt för att skydda Elin, min ängel utan vingar. Emma Lundqvist