FUF I VÄRLDEN FUF-korrespondenterna No 3 2012 FUF i Världen är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen och bloggen fufkorrespondenterna. com vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: Sonja Ghaderi Transpersoners legala rättigheter vinner mark i Indien SONJA GHADERI - INDIEN I storstäderna Mumbai och Chennai märker den observante besökaren snabbt att Indien har en stor befolkning transgenderister, eller hijras. En morgon stiger tre ungdomar på tågvagnen som är reserverad för kvinnor. De har färggranna glittriga saris och avslöjande skäggstubb. Så fort vi hör att de tre ungdomarna klappar handflatorna mot varandra förstår vi som sitter där i Chennais morgontrafik att de är hijras. De ber om pengar, och så gott som varenda kvinna i vagnen tar fram några mynt och ger till dem. Jag blir förvånad över mina medresenärers givmildhet. Är det ett tecken på medkänsla och förståelse? Hijras är transgenderister, det vill säga de strävar efter en identitet som inte kan inordnas i manligt eller kvinnligt. På grund av de stereotypa könsroller som råder idag tillåts hijras endast delta i det indiska samhället i mycket begränsad utsträckning. Föräldrar slänger ut söner som valt att bli hijras eftersom de anses vanhedra familjen. Det är nästan omöjligt att hitta en bostad. Det är också mycket svårt att hitta jobb och många hijras ägnar sig därför åt tiggeri. Andra säljer sex för att kunna överleva och löper därmed hög risk att smittas med HIV. Men, lagstiftningsåtgärder, frivilligorganisationers hårda arbete samt starka individer i hijra-samhället gör att utveck- 1
lingen för hijrors rättigheter i Indien går i positiv riktning. Federala och delstatliga lagstiftningsåtgärder De senaste åren har indiska politiker på högsta nivå vidtagit lagstiftningsåtgärder för att stärka hijrors legala rättigheter. Indien är det första landet i världen där människor rättsligt kan erkännas som transpersoner eller av ett annat kön än kvinna eller man. Detta blev till exempel tydligt i den senaste folkräkning som ägde rum år 2011. Det rättsliga erkännandet märks också om man som svensk söker visum till Indien. Man kan då välja en tredje könsidentitet som transgender (även om denna könsidentitet inte är rättsligt giltig i Sverige). Utvecklingen för hijrors legala rättigheter är särskilt positiv i den sydostliga delstaten Tamil Nadu. Sedan år 2007 erbjuds delstatens medborgare gratis könskorrigerande operationer på utvalda sjukhus. Regeringen i Tamil Nadu erbjuder också stöd till föräldrar för att öka acceptansen och förståelsen för söner som väljer att bli hijras. Reformer vad gäller mikrolån och giltiga identitetskort har vidtagits. Då de flesta hijras saknar högre utbildning har regeringen i Tamil Nadu dessutom satsat på att hijras inte ska diskrimineras inom utbildningsväsendet. Gauri tror på utbildning för förändring I Mumbai träffar jag Gauri som arbetar för hijrors rättigheter och själv är hijra. Gauri berättar hur hon ser högre utbildning som en nödvändighet för att hijras ska kunna förbättra sin socioekonomiska situation i Indien. Själv motarbetades hon av hijrasamhället när hon bestämde sig för att den hijra Gauri har fått kämpa för att hennes hijra-dotter ska få utbilda sig på högskolenivå. Foto: Sonja Ghaderi hon tagit sig an som sin egen dotter skulle studera på högskolenivå. Hon var också tvungen att ta strid med högskoleledningen för att hennes dotter skulle få skriva det obligatoriska intagningsprovet trots att könsidentiteten ansågs vara oklar. På grund av Gauris bestämdhet studerar dottern nu på en av Hyderabads högskolor. De förstående gesterna i morgontrafiken. Lagstiftningsåtgärder på federal nivå och på delstatsnivå. Gauris karisma och bestämdhet. Allt detta tyder förhoppningsvis på att utvecklingen för hijrors och transpersoners rättigheter i Indien är här för att stanna. Nu gäller det bara för andra länder att ta efter. MARIA LINDBÄCK - NICARAGUA Kamp i motvind för Nicaraguas kvinnor I delar av världen kan graviditet innebära direkt fara för kvinnan. Att förbättra mödrahälsan och minska mödradödligheten är därför ett av FN:s åtta millenniemål för att bekämpa fattigdom och skapa förutsättningar för en hållbar global utveckling. I Nicaragua har detta visat sig bli en utmaning. Upprätthållandet av de politiska och civila mänskliga rättigheterna är visserligen generellt gott i Nicaragua, i jämförelse med resten av regionen, men skyddet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är fortsatt svaga. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är starkt begränsade både i lagstiftningen samt i den rådande samhällskulturen i Nicaragua. 2
Sedan ett totalförbud mot abort infördes har dödsfallen bland unga kvinnor ökat och komplikationer vid illegala aborter uppskattas idag vara en av de vanligaste dödsfallen bland kvinnor i fertil ålder. Idag är abort en kriminaliserad handling, även vid fara för moderns liv. Tillgången till sjukvård är i allmänhet dålig och mest utsatta är kvinnor, barn och etniska minoriteter. Nicaragua har högst antal tonårsgraviditeter i Centralamerika, även mödradödligheten är högre än i grannländerna. Hälsoministeriets försök att reducera mödradödligheten har inte minskat skillnaden i adekvat hälsovård mellan landsbygden och städerna. Sedan ett totalförbud mot abort infördes har dödsfallen bland unga kvinnor ökat och komplikationer vid illegala aborter uppskattas idag vara en av de vanligaste dödsorsakerna bland kvinnor i fertil ålder. Foto: Maria Lindbäck prostitution samt en växande människohandel av framför allt unga kvinnor och barn utgör ett stort problem i landet. Satsningar görs för att stärka kvinnors situation i landet, bland annat inom polisens verksamhet där särskilda kvinnoenheter, Comisaría de la mujer, har inrättats vid ett flertal polisstationer. Förhoppningen är att detta i längden skall bidra till en förändring i samhällets inställning, och satsningarna har lett till att fler brott anmäls. FN:s kommitté för eliminering av all diskriminering av kvinnor uppmärksammar visserligen de åtgärder År 2006 blev landets redan tidigare konservativt håll- som görs för att bekämpa våld mot kvinnor och flickna abortlagstiftning en av världens mest restriktiva. or, men uttrycker samtidigt oro för utbredningen av Idag är abort en kriminaliserad handling, även vid våld mot kvinnor och flickor samt avsaknaden av båfara för moderns liv. Både personen som utför inde medvetenhet och fördömande av den negativa greppet och kvinnor som genomgår en abort kan utvecklingen i landet. Medan FN:s tortyrkommitté menar att Nicaraguas abortlagstiftning inte bara ställas inför rätta och dömas till fängelse. Det finns äventyrar kvinnors rättigheter, utan jämställer den alltså inget annat lagligt alternativ för kvinnor eller med tortyr. flickor som har blivit gravida, oavsett om det skulle vara efter våldtäkt, än att fullfölja graviditeten. Liknande rapporteringar är ett viktigt stöd för NicaKönsrelaterat våld utgör idag ett av de största säker- raguas eget civilsamhälle. Med grund i dessa rapporhetshoten på global nivå, och statistiken är exceptio- ter fortsätter arbetet att stärka kvinnors ställning i nellt hög i postkonfliktländer. Nicaragua är inget un- lagstiftningen. Men det är en kamp i motvind. dantag. Våld och övergrepp mot kvinnor och barn, 3
ANNA J. WIKMAN - INDONESIEN Avfallshanteringsdilemma i Yogyakarta, Indonesien I deponin i Piyungan, Yogyakarta, arbetar den informella och formella sektorn sida vid sida. Foto: Anna J. Wikman Den informella sektorn har en viktig roll i avfallshanteringen i staden Yogyakarta, Indonesien. Bland tippade sopor sorterar människor ut sådant som går att återvinna och skapar sig på så sätt en inkomst som ligger väl över den de tidigare tjänat som fattiga risbönder. Nu planerar myndigheterna en biogasfabrik som istället skall hantera avfallet. Detta skapar en helt ny situation för invånarna i området. En biogasfabrik är ett naturligt steg i moderniseringen, och det nästa steget mot en hållbar utveckling, berättar Pak Ferry. Han är chef på organisationen Kartamantul ett landstingsliknande samarbete mellan tre kommuner i provinsen DI Yogyakarta, Indonesien, som arbetar för att integrera och förbättra infrastrukturen i staden. Vi måste ta hand om vårt avfall på ett bättre mer miljövänligt sätt, fortsätter han medan han visar upp framtidsvisionen för områdets avfallshantering och byggandet av biogasfabriken. I dagsläget hanterar Kartamantul största delen av storstadens två miljoner invånares avfall och transporterar det till en deponi. Deponin ligger i utkanten av provinsen i ett område som tidigare var kuperat och grönt av risfält. Idag liknar platsen mest ett stort hål fyllt med plast och annat skräp i rengbågens alla färger. Kartamantuls planer är dock att istället för att dumpa avfallet på deponin så ska det i framtiden transporteras till en biogasfabrik och där omvandlas till energi. Idén kommer från förebilder i Frankrike och Tyskland där det redan existerar biogasfabriker tio gånger större än den som Kartamantul planerar att bygga i Piyungan precis bredvid deponin, som då kommer att stängas. En annan sida av avfallshanteringen Men dumpning på deponin är inte slutskedet för soporna från Yogyakarta. I Piyungan arbetar i dagsläget över 500 människor som informella återvinnare, vilket innebär att de går igenom, samlar in och säljer plast, metall och annat material de hittar på deponin. Den informella sektorn skapar både arbetsmöjlighe- 4
ter och genom materialåtervinning förbättras avfallshanteringen. I Piyungan ser man deponin som ens största tillgång och områdets ekonomiska tillväxt beror i princip uteslutande på deponin. När jag var ung var alla familjer här jordbrukare. På den tiden gick de flesta knappt ut grundskolan. Idag har de flesta råd att skicka sina barn till universitetet, berättar Ibu Yati, en äldre kvinna boende bara några meter från deponin och menar att det här är ett tecken på ett ekonomiskt uppsving i området. Klart det var svårt att först vänja sig, med lukten och småkrypen och så, men idag är det inga problem. Vi har anpassat oss, fortsätter Ibu Yati. En annan boende i området, Pak Agus berättar för mig att idag existerar det ingen arbetslöshet i området: om man vill jobba så är det bara att göra det. Formellt och informellt FN-organet UN-Habitat arbetar med frågor om hållbar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer. De behandlar bland annat frågor gällande urbana miljöers avfallshantering och relationen mellan den formella och informella sektorn. De beskriver hur viktigt det är att städer i Syd, utvecklingsländer, bygger vidare på de redan existerande ofta helt eller delvis informella återvinningssystemet. De menar att de informella återvinnarna subsidierar resten av staden, eftersom de bidrar till en hög kvantitet av materialåtervinning och återanvändning, utan höjda avfallshanteringskostnader. "Morgondagens bekymmer är morgondagens bekymmer" Foto: Anna J. Wikman Än så länge accepterar dock inte den formella återvinningshanteringen den informella sektorn och de informella återvinnarna i Piyungan; de ses som ett hinder för utvecklingen. Vi har tappat kontrollen över deponin, men vi ska få tillbaka den. Så fort fabriken är byggd ska området övervakas dygnet runt. Inga obehöriga ska få komma in, berättar Pak Ferry. Morgondagens bekymmer Området kring deponin i Piyungan är alltså idag ett förhållandevis välmående nyurbaniserat samhälle som anpassat sig till de förhållanden som de fått tilldelade. När jag frågar Pak Agus om framtiden säger han uppgivet att folk i området har varit så fattiga så om deponin skulle försvinna skulle situationen kunna gå tillbaka till den tidigare. Morgondagens bekymmer är morgondagens bekymmer, tillägger han dock och menar att det är svårt att tänka sig en framtid utan deponin. Om biogasfabriken byggs kommer alltså möjligheten att jobba som informell återvinnare i Piyungan att försvinna. Då kommer även en betydligt mindre del av soporna från Yogyakarta materialåtervinnas. Men framför allt kommer arbetstillfällena i Piyungan att minska kraftigt. Morgondagens kryper alltså närmare och närmare in på de boende i Piyungan, och snart är det inte längre morgondagens bekymmer utan dagens verklighet. Största delen av storstadens två miljoner invånares avfall transporteras till deponin i Piyungan, Yogyakarta Foto: Anna J. Wikman 5
GABRIELLA IRSTEN - SCHWEIZ Krönika: Är Sverige en ansvarstagande global aktör? Sverige är, räknat per person, världens största vapenproducent och exportör. Foto: United Nations Photos, Flickr Militär och säkerhetspolicys är inte ämnen som ofta diskuteras i officiella sammanhang i Sverige. Denna avsaknad speglar ganska bra helheten av den roll som Sverige har tagit inom multilateral nedrustningspolitik. Svenska statens brist på engagemang i nedrustning frågor har under 2012 blivit allt tydligare. Genom Saudiarabienaffären samt svagt ställningstagande under många FN-konferenser, är det tydligt att Sverige har avsagt sig all skyldighet att förespråka internationell, och nationell, nedrustning. Sveriges ansvarstagande I 2012 års utrikespolitiska deklaration framgick det tydligt att Sverige numera talar genom EU vad det gäller utrikespolitik. I vissa avseenden kan detta vara en bra strategi eftersom Sverige är ett litet land med begränsade möjligheter till påverkan. I andra avseenden kan det hindra Sverige från att ta en aktiv och ansvarsfull roll som global aktör. Ett klart och tydligt exempel på detta är frågan om kärnvapennedrustning. Två av EU:s starkaste medlemsländer, Storbritannien och Frankrike, är kärnvapenstater och desto fler är NATO-medlemmar, vilket innebär att de står under USA:s kärnvapenparaply. Belgien, Nederländerna, Tyskland och Italien innehar genom sitt NATO- medlemskap amerikanska kärnvapenbomber på militärbaser i respektive land. Därför är kanske inte EU det bästa påverkansorganet när det kommer till kärnvapennedrustning. Till råga på detta så har EU:s medlemsländer just nu stora samarbetssvårigheter, och har till och med svårt att enas om ifall de bör uttala sig som EU eller som respektive medlemsstat. Österrike, som precis som Sverige är EU-medlem och icke NATO- land, är däremot en stark aktör i kärnvapenfrågan, vilket visar på att det inte är en omöjlighet för Sverige att också ta en mer aktiv roll. Sveriges brist på eget ställningstagande och avsaknad av transparens i interna debatter gör det svårt att veta vad Sverige står för och strävar efter. Bristen på transparens inom nedrustning och vapenexport blev tydlig när det uppdagades att Sverige sedan 2005 samarbetat med Saudiarabien för att bygga en vapenfabrik, ett land känt för rutinmässiga kränkningar av mänskliga rättigheter. Vapenhandelsavtal I juli kommer ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty) att förhandlas i FN. Det finns ett generellt stöd inom FN:s medlemsstater att förhandla fram detta avtal, vilket visar på att en majoritet av Svenska staten utger sig för att stå för fred och säkerhet. Men vems fred och vems säkerhet? 6
världens länder anser att vapenhandeln bör ha större översyn och bör styras av en gemensam internationell standard. Trots detta kvarstår många frågetecken, till exempel så råder det ingen konsensus om vad målet och syftet med detta avtal är. Medan vissa stater, generellt de stora vapenexportörerna, vill se att avtalet endast är baserat på handel, hoppas andra på att det är en möjlighet att förhandla ett robust och hållbart avtal som är grundat i stark humanitär standard som kan förhindra smyghandeln med vapen som i sin tur bidrar till våld, väpnande konflikter, kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. I Sverige, som räknat per person är världens största vapenproducent och exportör, är den officiella ställningen att ett vapenhandelsavtal bör utformas som ett verktyg som kan hjälpa oss att hantera de hemska konsekvenserna av oreglerad cirkulation av vapen med passande hänsyn till nationell säkerhet. Dock har Sverige nationellt visat stora brister på att själv bygga en nationell lagstiftnings som följer samma riktlinjer. Sverige Saudiarabienaffären har klargjort att ny vägledning och ett nytt skärpt regelverk måste skapas. Det beslut som sedan 2011 har funnits i riksdagen att se över reglerna för Sveriges vapenexport till ickedemokratiska stater har än så länge inte genomförts. Sverige Saudiarabienaffären har klargjort att ny vägledning och ett nytt skärpt regelverk måste skapas. 1 juni meddelades, efter många månaders väntan, direktiven till denna utredning. En parlamentarisk utrednings ska nu tillsättas för att utreda Sveriges framtida vapenexport. Dock ska denna utredning inte presenteras förrän 2014, vilket betyder att den nya lagstiftningen kommer träda i kraft tidigast 2015-2016. Utredning ska inkludera aspekter som ökad transparens i svensk vapenhandel och relationen till global utveckling och säkerhet, vilket är mycket välkommet. Dock nämns också att utrednings kommer granska konsekvenserna av vad en skärp export gentemot icke-demokratiska stater kan förväntas få, för Sveriges bredare bilaterala relationer, för den svenska exporten av krigsmateriel och tekniskt bistånd, för försvarsindustrin och för ekonomin i stort. Stora vapenexportörer, såsom Sverige, har en skyldighet att förhandla ett bra och robust vapenhandelsavtal både nationellt och globalt, eftersom de är ansvariga för de vapen som finns i cirkulation i världen. Frågan är vilket ansvar Sverige vill ta som en stor vapenexportör och vilka Sveriges skyldigheter är när det kommer till att sälja vapen till visa aktörer, svaret på detta kommer vi tyvärr inte ha förrän 2014. Multilaterala avtal Sveriges roll inom andra multilaterala nedrustningsavtal och processer har också visat sig vara svag under de senaste åren. 2010 trädde konventionen om klustervapen (CCM) i kraft. Detta avtal förbjuder all användning, överföring och tillverkning av klustervapen. Konventionen förbjuder också sina medlemsstater, däribland Sverige, från att uppmuntra andra stater att använda vapnet. Trots Sveriges medlemskap i CCM stöttade regeringen ett alternativt lagförslag, drivet av stora klustervapentillverkare som USA, Kina och Ryssland, i november 2011. Om detta fördrag hade trätt i kraft skulle det ha inneburit, för första gången i internationell historia, att en betydligt svagare lagstiftning skapas än den som redan är i kraft. Fördraget innebar att klustervapen producerade efter 1980 skulle tillåtas att användas vilket skulle bidra till svagare skydd för civila i väpnande konflikter än vad CCM idag gör. Även svenska företag som inte automatiskt förknippas med vapenexport har vinstintressen i den globala vapenhandeln. Detta visade sig i mars när International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) publicerade rapporten Don t bank on the Bomb som visade att alla fyra stora svenska banker, Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, har finansierat kärnvapentillverkare. Också Saab hamnade på plats 28 på Stockholms International Peace Research Institute (SIPRI) lista över världens 100 störst vapentillverkare. Svenska staten utger sig för att stå för fred och säkerhet. Men vems fred och vems säkerhet? Att använda arbetstillfällen och den svenska ekonomin som ursäkter i utbyte mot att sprida osäkerhet och kränkningar av mänskliga rättigheter i andra länder bör inte vara acceptabelt. Också Sveriges egen demokrati blir ifrågasatt när diskussioner runt dessa ämnen uteblir eller endast pågar bakom stängda dörrar. 7
MATILDA JANSSON - VIETNAM I Vietnam är folkhälsa en generationsfråga: De äldre i Hanoi är mer aktiva än de unga Läkarstudenten Yen Cao Hoang Yen Cao Hoang Foto: Matilda Jansson Ju bättre levnadsstandard vi får desto värre kommer hälsosituationen i landet att bli I Vietnam ökar antalet personer som drabbas av välfärdssjukdomar varje dag. Hjärtoch kärlsjukdomar och diabetes börjar bli ett allvarligt hot mot folkhälsan i landet. Men kunskapen om att dessa sjukdomar kan förebyggas genom motion och en sund kosthållning verkar vara en generationsfråga i Vietnam. De äldre i Hanoi är mer aktiva än de unga, säger läkarstudenten Yen Cao Hoang. Det är morgon och runt Hoan Kiem-sjön i centrala Hanoi samlas tusentals människor för att motionera. Energin sprudlar och variationen av aktiviteter man stöter på är stor, allt från lugn Tai Chi, till badminton och pardans. En påfallande stor del av de aktiva är äldre. Det är bara ett fåtal yngre personer som syns till. Om man däremot vänder på huvudet och tittar ut mot den hårt trafikerade vägen så syns ett hav unga kontorsklädda personer på väg till jobbet. Yen Cao Hoang studerar på Hanoi Medical University och är medlem i en studentgrupp som verkar för att sprida kunskap om sambandet mellan fysisk aktivitet och välmående. Generellt sett så har de äldre en större kunskap om att man mår bra av att motionera, att man får ett 8
längre liv. De unga i Vietnam är ofta ganska lata och föredrar att gå på caféer, säger Yen, 23 år. På frågan om hur Yen tror att sjukdomssituationen i landet kommer att se ut om tio år har hon svaret klart för sig. Ju bättre levnadsstandard vi får desto sämre kommer hälsosituationen i landet att bli. Det kan nog vara svårt att förstå hur välfärdssjukdomar kan vara ett problem i vårt land eftersom man knappt ser feta personer på gatorna. Även om det ännu inte syns utanpå så märks det inuti kroppen och fetman ökar dessutom bland de yngre. Det kan tyckas konstigt att det är så stor skillnad mellan de äldres och de yngres vanor, eftersom välståndet ökar hos hela befolkningen. Landets HDI ökar stadigt för varje år och BNP har ökat med runt 6 % varje år sedan början av 90-talet. Yen tror sig veta orsaken till skillnaderna i motionsvanor. De unga har inte samma helhetssyn på kroppen och välmående som de äldre har. Dessutom lever många unga hektiska liv idag och tidsbristen är ett stort problem. Yen själv brukar använda cykeln om hon ska någonstans men det är ytterst ovanligt bland resten av Hanoiborna och är dessutom mycket farligt på grund av den kaotiska trafiken. Nästan alla kör mopeder vart de än ska och sedan sitter de stilla hela dagarna på sina kontorsjobb. Dessutom har den onyttiga snabbmaten blivit populär bland de yngre. Det är inte bara Vietnam som ser en ökning av välfärdssjukdomar. Världshälsoorganisationen, WHO, beräknar att de fyra största välfärdssjukdomarna; hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer och kroniska andningssjukdomar orsakar 35 miljoner dödsfall i världen varje år. Dessa sjukdomar står för hela 80% av alla dödsfall i låg-och medelinkomstländer. Välfärdssjukdomar har sedan länge setts som ett problem enbart för den rika världen, vilket har gjort att det inte genomförts några förebyggande globala åtgärder. Hopp om förändring väcktes dock i höstas, då det hölls ett möte i FN:s generalförsamling och globala riktlinjer för prevention av kroniska sjukdomar fastslogs. Nästan alla kör mopeder vart de än ska och sedan sitter de stilla hela dagarna på sina kontorsjobb. Foto: Matilda Jansson 9
ERIK KRANTZ - BOTSWANA Jag har paddlat min mokoro upp och ner längs Okavangoflodens kristallklara vatten så länge jag kan minnas. Mr Caromino Mr Caromino i sin mokoro Foto: Erik Krantz Bakom droppar av vatten För cirka 20 år sedan spåddes brist på vatten, eller kamp om vatten, bli framtidens konfliktkälla med anledning av världens växande befolkning och allt mer påtagliga klimatförändringar. Idag hävdar många forskare och politiker dock att situationen snarare är den omvända; att brist på vatten skapar ökat samarbete och möjlighet till hållbar utveckling. Ett sådant fall är Okavangofloden. Men även här kvarstår risken för konflikt. Enligt UN Water, FN:s samordnande organ för vattenfrågor, lever cirka 40 procent av världens befolkning längs med floder och mer än två miljarder människor är helt beroende av dricksvatten från dessa. Beroendet av dricksvatten från till exempel Jordanfloden, Nilen och Ganges har världen över skapat grogrunder för konflikter. Men Okavangofloden i södra Afrika är en av få riktigt stora floder som använts på ett konfliktfritt sätt. En gång varje år piskar sommarregnen marken på det angolanska höglandet. I landets sydöstra delar samlas ofantliga mängder vatten som ger liv till Okavangofloden, en av Afrikas största. Floden letar sig ner från Angolas bergslandskap, genom Namibias ökenområden, till det djurrika Okavangodeltat i Botswana. Trots att Okavangofloden ger livsviktigt vatten till mer än 1 miljon människor från 16 olika etniska grupper som talar olika språk i ett av de torraste områdena i världen, tillsammans med det faktum att Angola håller på att återhämta sig efter ett långt och blodigt inbördeskrig, så har inga konflikter uppstått. Jag frågar mig varför och cirka 40 minuters båtresa uppströms från staden Maun i norra Botswana möter jag Mr Caromino som ger sitt svar på frågan. Hur använder du Okavango floden? Jag har paddlat min mokoro (kanot) upp och ner längs Okavangoflodens kristallklara vatten så länge jag kan minnas. Nuförtiden kör jag besökare som du. Men jag dricker, fiskar, avleder vatten och tvättar mig också i floden. För mig är floden källan till mitt liv. Bristen på vatten har världen över lett till konflikter men här längs Okavangofloden har inga större konflikter uppstått. Varför är det så? Även om vi talar många olika språk längs med floden så är vi alla beroende av den. De politiska gränser som bestämmer i vilket land som jag och mina kusiner bor tar inte hänsyn till det faktum att vi är ett folk i tre länder. Floden förenar oss över gränserna och vi känner en samhörighet till den som gör att vi skyddar och bevarar den även för framtida genrationer. 10
Beskriv hur det går till när ni skyddar och bevarar Okavangofloden? Trots allt rinner floden genom tre länder och länderna har skapat the Permanent Okavango River Basin Water Commission (en gränsöverskridande institution för politisk styrning) som implementerat projekt vilka har betytt mycket. Men det mellanstatliga samarbetet hade inte varit möjligt att genomföra utan den frivilliga organiseringen från oss. Vi har skapat lokala institutioner som förmår att förvalta flodens ömtåliga och knappa resurser inom våra områden. Genom dess organisationer skapar vi ett nätverk och ett forum för dialog där potentiella konflikter kan hanteras gällande fiske, avledning för jordbruk och jakt och så vidare. Ser du några risker för konflikt i horisonten? Risken finns alltid där och en dag kommer den att komma. Men jag är också övertygad om att vi den dagen kommer att vara förberedda och inse den negativa effekt som en konflikt kan ha. Min största farhåga är dock att trots att vi är ett folk längs en flod så använder vi floden så olika. Jag dricker samma vatten som de i Angola tvättar sina bilar. Efter att under sex veckor ha druckit, fiskat och badat i Okavangofloden förstår jag att floden är av avgörande betydelse för människors försörjning i en av Afrikas torraste regioner. Samtidigt inser jag att i takt med att befolkningen ökar och allt fler industrier växer fram kommer de gränsöverskridande strategierna för att säkra kvalitén och mängden färskvatten i de tre länderna att sättas på prov. Men det finns goda möjligheter till en fortsatt fredlig utveckling och användande, för som Mr Caromino sa, förenar floden folk i tre länder. SOFIE SJÖBORG - BRASILIEN När tillväxten mattas av tar den strukturella ojämlikheten vid Med en gini-koefficient på strax över 50 är Brasilien ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder. Cirka 50% av inkomsterna som genererades 2011 tillföll den rikaste tiondelen av befolkning jämfört med 0,8% till den fattigaste tiondelen. Ojämlikhet i inkomster befäster långtgående effekter för individers möjlighet att påverka och förändra sin livssituation. Behovet av att komma tillrätta med de strukturella faktorer i landet som bibehåller ojämlikheten har kanske aldrig varit viktigare än nu då tillväxten, som tidigare varit en viktig bidragande orsak till att möjliggöra den positiva utvecklingen i form av fattigdomsreducering, statliga sociala program och ökande inkomstnivå, börjat svalna. I Brasilien har den politiska viljan i kombination med gynnsamma ekonomiska förutsättningar resulterat i utmärkande ambitiösa satsningar på sociala program som exempelvis Bolsa Familia, Brasil Sem Miséria och Minha Casa, Minha Vida. Dessa program har haft en direkt inverkan på att landet under endast 10 år lyckats minska den absoluta fattigdomen från 30 till 20 procent, det vill säga 20 miljoner individer har lyfts ur fattigdom och misär genom monetära transfereringar, fått mer acceptabla levnadsförhållanden genom statliga bostadsprojekt och erhållit ökad tillgång till andra fundamentala förnödenheter för ett värdigt liv. Programmen har krav på olika former av motprestationer som identifierats som viktiga utvecklingsfaktorer, exempelvis att barnen måste närvara i skolan och följa det nationella vaccineringsprogrammet. Vidare räknas nu 50% av Brasiliens befolkning till den allt mer köpkraftiga medelklassen med månadslöner mellan motsvarande 3500-14 000 svenska kronor. Framväxten av denna grupp framhålls som ytterligare en bekräftelse på landets framsteg. Medelklassen tillskrivs en viktig funktion för landets fortsatta utveckling, då dess ökande köpkraft samt konsumtionsmönster varit essentiella för att bibehålla och stimulera den inhemska ekonomiska aktiviteten och produktionen när världsmarknadsefterfrågan på brasilianska varor fluktuerat. Medelklassen och de hushåll som lyfts från absolut fattigdom av de sociala programmen är dock sårbara. Enligt prognoser från Brasiliens statistiska institut, IBGE, uppvisas en avmattad tillväxttrend och prognosen för de kommande årens tillväxt är tydligt nedskruvad. En direkt effekt som en lägre tillväxt 11
Brasiliens huvudstad- Brasilia. kan medföra är omfattningen av de sociala programmen, vilka främst finansierats av handelsöverskottet i statsbudgeten som genererats av intäkter från landets råvaru- och jordbruksexport. När världsmarkandsefterfrågan fluktuerar, som den på senaste tiden gjort då de största handelsparterna EU, Kina och USA har drabbats av ekonomisk recession, i kombination med låg produktivitet och konkurrenskraft i den Brasilianska varuproduktionen, förändras landets förutsättningar att tillhandahålla sociala satsningar till de fattigaste. Beroendet av transfereringar för att komma över fattigdomsgränsen och risken för individer att falla tillbaka i fattigdom om de ekonomiska förhållanden i landet skulle försämras är en sårbarhetsaspekt. Detta beroende belyser vikten av att identifiera de strukturella faktorer som bibehåller ekonomiska och sociala ojämlikheter och hindrar människor att förändra sin livssituation. Foto: Mgrenner57,Flickr Även om staten kan påverka konsumtionen genom stimulanspaket är pengar till konsumtion inte effektivt långsiktigt för ett lands tillväxt utan Brasilien bör fokusera på att uppmuntra privat sparande och investeringar, att ge krediter för investeringar istället för konsumtion vilket är motsatta fallet idag. En påtaglig strukturell faktor som befäster ojämlikheten är kostnaden och kvaliteten på utbildning i Brasilien. För en familj eller ensamstående förälder som tjänar minimilönen på 620 real är det svårt att lyckas finansiera en privat utbildning för sitt barn vilket kostar från 500 real i månaden när barnen är små och ökar med åren och nivån på skolan. Om barnet får privat eller offentlig utbildning är i princip avgörande för barnets framtid, då de offentliga Även kreditanvändning med avbetalning har ökat markant bland medelklassen de senaste åren. I princip går allt att köpa på avbetalning vilket också har blivit en konsumtionstrend Varför betala allt direkt om jag kan dela upp det och på så sätt handla mer idag? Detta konsumtionsmönster förlitar sig på att individers framtida inkomster och arbetstillfällen bibehålls, vilka i sin tur är avhängiga tillväxten i landet. Kärvare ekonomiska tider kanske inte går att konsumera sig ur om medelklassens löner och arbetstillfällen påverkas vilket ofta är fallet i recessioner. Studier visar dessutom att kunskaperna om hur kredit och räntor fungerar hos de nyblivna kreditanvändarna är bristfälliga. Brasiliens växande medelklass ändrar sitt konsumtionsmönster. Foto: Inklaar, Flickr 12