Pressmeddelande Premiär 14 oktober Pressbilder finns på www.stadsteatern.stockholm.se under press från den 13 oktober.
Gösta, Irma och Tage. 85+ men uppdaterade. Gösta har bytt idealen mot brajor och ecstasy. Irma skiter i allt och tänker verkligen inte passa några snoriga barnbarn mer. Tage har beställt en postorderdam från Ryssland som inte verkar särskilt pigg på sex. Tyvärr. Gösta Irma och Tage har levt sina liv i Folkhemmet Sverige. Men vad hände med Folkhemmet? Med solidariteten, plikten och rättvisan? Gösta, Irma och Tage har fått nog. De tänker bli mer nutidsanpassade. Satsa på sig själva. Leva livet på Ålderns höst. Som deras äldreboende komiskt nog heter. Men Ålderns höst börjar mer och mer likna ett uppehållsrum i en högstadieskola Min mormor och morfar var djupt övertygade socialdemokrater. Min farmor och hennes släkt var strängt religiösa. Jag kan fascineras av dem: morfar som var nykterist, inte för att han själv hade problem med sprit, utan för att andra människor arbetarklassen inte skulle falla ner i träsket. Farmor som hade ett hårt liv, och som ändå helt överlämnade sig åt Gud. De hade ett resonemang om att även om jag inte har det så bra nu, så leder det jag gör till ett bättre liv för mina barn, eller till och med barnbarn. Dagens samhälle upplever jag som otroligt tömt på så långa tidsperspektiv. Om man förr såg samhällsbygget flera generationer bakåt och framåt kalkylerar man nu sällan med mer än ett halvår i taget. Men även om saker förändrats, så är arbetarrörelsen och frireligiositeten Sveriges mentala arv, och jag har länge haft en idé om att göra något på det arvet. Morfars och farmors sätt att resonera känns ganska främmande i förhållande till det superindividualistiska sättet att tänka som vi har idag. Det var den ena idén som blivit en bakgrund till den här pjäsen.
Den andra fick jag när jag, min fru och min styvson åkte på charterresa till Mallorca. Förutom oss var planet fullt av pensionärer som var helt besatta av att festa och supa. De var som ett gäng tonåringar på skolresa. En man var så full att han inte själv kunde ta sig ut. När man ser sånt tänker man å ena sidan att de ju är pensionärer och kan väl få unna sig lite festande. Å andra sidan blir man undrande: var det verkligen det här de ville göra av sin lediga tid? Var det verkligen detta som var meningen med livet? Om man levt efter en stark tro, och så kastar man det över ända sina sista år, vad är det då som styr en människa? Är det behov man hållit tillbaka i hela sitt liv? Ofta är det så för mig: jag har två tre olika idéer som jag gjuter samman till en pjäs. Jag vill inte moralisera. Egentligen skriver jag väl om de frågor som upptar mitt eget liv. Man får så ofta höra gör det du innerst inne känner för, men det är ingen enkel fråga. Man kan känna för flera saker samtidigt. Jag kan vilja fly in i berusning, men jag kan lika gärna vilja satsa allt på att bli en riktigt stabil förälder för min dotter. När jag gick på teaterhögskolan i Göteborg minns jag att alla fasade för de äldre rollerna. Ingen ville spela pappa eller farfar, eftersom de trodde att de inte skulle få möjlighet att uttrycka sin egen personlighet då. Samtidigt var det många gånger så att folk var som bäst när de spelade de gamla. Det var då de verkligen kunde uttrycka sig. Det födde idén att låta unga skådespelare spela gamla roller. Och att ge skådespelarna möjlighet till ett rejält karaktärsarbete. Jag visste att det skulle finnas en stark suggestion att hämta i att en ung skådespelare med ett högt inre driv sänker sitt yttre tempo till en gammal människas långsamhet. Efter min första uppsättning på Unga Klara, Löparen, tänkte jag att om jag fick möjlighet att komma tillbaka så skulle jag vilja utnyttja det som är Unga Klaras särart mer. Den långa repetitionstiden, researchen, improviserandet, de engagerade människorna. Det har varit fantastiskt att kunna göra det den här gången. Aldrig tidigare har Sverige haft så många riktigt gamla som nu. 1960 fanns det 9 000 personer som var 90 år eller äldre i Sverige, I dag är de 70 000. Och de är friskare än vad man skulle kunna tro. De som inte är dementa, vilket är omkring hälften, har ofta ett bra liv, visar en undersökning av 95+are i Göteborg. Många klarar sig i stort sett själva. Var sjätte av 95+arna uppger att de fortfarande känner sexuell lust. Enligt en annan undersökning har hälften av alla svenskar över 70 års ålder samlag åtminstone en gång om året. Och man fortsätter att fatta livsavgörande beslut. År 2003 gifte sig 7 svenskar som var över 80 år, och skilde sig 13, varav två som skilde sig var över 85. Folk som fyllt 95 är sällan problemorienterade och ofta av det förnöjsamma slaget, visar Göteborgsundersökningen. Bara fyra procent av dem som fyllt 100 är rädda för att dö. 70 procent oroar sig inte alls. Förvånansvärt många, drygt hälften, uppger att de är troende. Bara var femte är bestämt icke-troende. De flesta har också vidareutbildat sig efter folkskolan.
Välfärdsmodell? Restaurang? Teveprogram? Per Albin Hansson, socialdemokratisk statsminister i Sverige från 1932 fram till 1946, myntade begreppet Folkhemmet i ett berömt tal i riksdagen 1928. Han liknade framtidens Sverige vid ett hem som skulle omfatta alla medborgare oavsett klasstillhörighet. I Folkhemmet skulle det finnas social omsorg och trygghet för alla, inkomstskillnader skulle utjämnas, fattigdom bekämpas och klassamhället avskaffas. Folkhemmet blev en metafor för det nya välfärdsamhället som skulle bygga på solidaritet och rättvisa det som senare också kom att kallas den svenska modellen. Men vad hände med Folkhemmet? Lever begreppet kvar? Vi gick ut på stan för att ta reda på det. Thérese 18 år Jag tänker på gamla människor. Att man ska ha en trygghet när man blir äldre. Per Albin Hansson? Nej, honom har jag inte hört talas om. Gustav 17 år Folkhemmet är att ha ett jobb. Och att ha fru och barn och så där. Göran 20 år Jag tror att det handlar om att det finns folk som går upp och jobbar kl sex på morgonen medan andra bara glider omkring. Och att det finns folk som ligger ute på gatorna med en skylt bredvid sig där de ber om pengar för att dom inte har mat för dan. Sandrella 20 år Jag tänker på att det finns människor som inte har bostäder. Hemlösa som inte har råd, uteliggare. Det finns det i Sverige också. Men det är ändå bättre här än i Libanon där jag kommer ifrån. Där tittar folk bara och går förbi.
Isabella 19 år Folkhemmet är jättemycket gamla Sverige. Socialdemokrati. 50-talstrygghet sånt som typ är slut nu. Det finns ingen sådan anda längre. Allt handlar om individuell utveckling. Det kollektiva är helt ute och familjen ingår i det. Där kommer alla skilsmässor in. Folk väljer att leva ensamma för att det är enklare. Jag tänker på mina far - och morföräldrar. Med dem dör den totala jantelagen. Man ska inte sticka ut, inte förhäva sig. Vara som alla andra. Gamla människor känns helt maktlösa inför den här samhällsförändringen. Jag tycker att Folkhemmet var ett bra koncept. Alla hade jobb de små städerna levde. Jag tror att våra föräldrar också har växt upp med de värderingarna. Med ett rätt och fel tänkande. Det blir lite svart och vitt ibland. Numera tror jag att status inte handlar så mycket om pengar som om yrken och titlar. Arbetarklassen finns inte längre. Det är hippare att jobba med något ballt än att vara bankman. Jag har en kompis som tyckte att hon behövde socialbidrag. Då vägrade hennes mamma att skriva under ansökan. Mamman tyckte inte att hon kunde snylta på samhället eftersom hon inte hade bidragit med något. Det där med plikt har jag tänkt mycket på. Jag tror att det ordet har tappat sin rätta betydelse. Nu ska man prestera och vara duktig istället. Det har blivit något individuellt. Det är OK att skolka i skolan ibland. Och att ljuga lite. Plikt har blivit ett negativt ord. Det verkar enkelspårigt. Hani 23 år och Jörgen 25 år Hani: Folkhemmet då tänker jag på 70-talet. Och på den där klassiska bilden av en familj med mamma, pappa och två barn helst en flicka och en pojke. Och mjölkpaket på bordet. Jörgen: Det var ett slags ideal. En utopi. Idag tror jag inte någon värnar om något sådant. Man vet inte åt vilket håll det bär. Och sen tänker jag på en bar också. Men själva ordet var det nån statsminister som kom på. Hani: Tage Erlander tror jag det var. Yaser 21 år Jag har sett ett program på teve som jag tror handlade om folkhemmet. Att det finns klasskillnader. Jag kom till Sverige från Irak när jag var 12 år. Där är klasskillnaderna mycket större än här. Semir 16 år Jag tänker på en församling. Jasså en välfärdsmodell? Jag kommer från Bosnien där har folk det mycket sämre än i Sverige. Ändå finns det tydliga klasskillnader i Sverige också. Det syns på kläderna. Maria 24 år Folkhemmet? Det har väl varit ett program på teve? Med Robert Aschberg.
Danilo Bejarano är utbildad på scenskolan i Göteborg mellan 96- och 99. Har därefter medverkat i uppsättningar på Västerbottenteatern, Roma och Galeasen. Har också arbetat för SVT. Som Hamid i Tusenbröder och Viktor i Skeppsholmen. Danilo medverkade som tioåring i ChangEng på Unga Klara! Malin Cederblad är utbildad vid teaterhögskolan i Malmö och arbetat med teater, film, TV och radio sedan 1987. Några föreställningar hon varit med i är: Skitungen, på Plaza, Rabarbers, på Backstage och Clownen luktar bensin. Manus och regi: Mattias Andersson Scenografi och kostym: Charlotta Nylund Mask och peruk: Carina Saxenberg Ljussättning: Jens Lindström Ljud: Appel Koreografi: Ana-Yrsa Falenius Dramaturg: Erik Uddenberg Irma...Malin Cederbladh Gösta...Stefan Norrthon Tage...Andreas Kundler Natalia...Katharina Cohen Sebbe...Danilo Bejarano Flickan...Maja Thunberg, Marie Åberg För ytterligare info kontakta Lotta Fristorp 08-506 20 375 eller lotta.fristorp@stadsteatern.stockholm.se