ETAPPLANDSKAPSPLANEN FÖR TÄTORTERNAS MARKANVÄNDNING, SERVICE OCH TRAFIK I EGENTLIGA FINLAND PROGRAM FÖR DELTAGANDE OCH BEDÖMNING

ETAPPLANDSKAPSPLANEN FÖR TÄTORTERNAS MARKANVÄNDNING, SERVICE OCH TRAFIK I EGENTLIGA FINLAND PROGRAM FÖR DELTAGANDE OCH BEDÖMNING

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning 5 2. Landskapets planläggningssystem 6 3. Utgångspunkterna 7 3.1 Läget för landskapsplanen 7 3.2 Strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035 7 3.3 Markanvändnings- och bygglagen 7 Särskilda stadganden om detaljhandeln 8 3.4 Landskapets utvecklingsutsikter 8 Befolkningen 8 Arbetsplatserna 9 4. De riksomfattande målen för områdesanvändningen 10 5. Målen förarbetet på etapplandskapsarbetet 13 5.1 Tätorternas markanvändning 13 5.2 Service 13 5.3 Trafik 14 6. Dataunderlag och utredningar som ska utarbetas 15 6.1 Utredning om Egentliga Finlands centralnät 15 6.2 Utredning om handelns servicenät i Egentliga Finland 15 6.3 Trafiksystemarbetet 15 7. Influensområde och konskevenser som ska utredas 16 8. Landskapsplanens rättsverkningar 17 9. Myndighetssamarbete 19 10. Delaktiga 19 Förfarandet för deltagande och information 19 11. Hur processen för etapplandskapsplanen framskrider och tidtabellen 20 12. Kontaktinformation 21 BILAGA: Innehållet i Strukturmodellen för Åbo stadsregion 22

5 1. INLEDNING Landskapsfullmäktige beslutade vid sitt möte 10.6.2013 att inleda en revidering av helhetslandskapsplanen för Egentliga Finland. Planen kommer att göras upp som en etapplandskapsplan, där man behandlar markanvändningen för centralorterna och tätorterna, särskilt i Åbo stadsregion utifrån strukturmodellarbetet dimensioneringen och placeringen av storenheterna för detaljhandeln i enlighet med den reviderade markanvändnings- och bygglagen trafiknätets utvecklingsbehov på grundval av landskapets trafiksystemarbete. Programmet för deltagande och bedömning (OAS) är ett program enligt 63 i markanvändnings- och bygglagen om förfarandena för deltagande och bedömning samt bedömning av konsekvenserna. I programmet för deltagande och växelverkan redogörs för vilka saker man avser att behandla i planen, hurdana alternativ som undersöks och vilka konsekvenser som bedöms, vilka som är delaktiga och hur de får information om planeringen och hur de kan föra fram sina åsikter om planens innehåll. Vidare finns det i programmet för deltagande och bedömning information om landskapsplanens utgångspunkter och mål. Programmet för deltagande och växelverkan uppdateras under hela planprocessen och dess uppdaterade version finns framlagd på Egentliga Finlands förbunds webbsidor. De officiella kungörelserna annonseras i landskapets tidningar (Turun Sanomat och Åbo Underrättelser). Av programmet för deltagande och bedömning (OAS) framgår: planläggningsarbetets utgångspunkter och principer, hur planprocessen framskrider, de konsekvenser som ska bedömas och bedömningsmetoderna när och hur det är möjligt att delta.

6 2. LANDSKAPETS PLANERINGSSYSTEM Utvecklingen och planeringen av landskapet grundar sig på tre lagstadgade dokument: landskapsöversikten, landskapsprogrammet och landskapsplanen. I landskapsöversikten anvisas den utveckling som landskapet eftersträvar (MBL 25). Landskapsöversikten är en vision på lång sikt om Egentliga Finlands viljetillstånd. Landskapsprogrammet innehåller de utvecklingsstigar och åtgärder i viktighetsordning som förutsätts för att viljetillståndet ska uppnås. Landskapsöversikten och -programmet ingår i den landskapsstrategi som ska utarbetas vart fjärde år. Strategin utarbetas i samarbete av Egentliga Finlands förbund, kommunerna och statens regionförvaltningsmyndigheter samt med de betydande sammanslutningarna, organisationerna och övriga aktörerna med hänsyn till utvecklingen. Programmet preciseras genom en genomförandeplan, den gemensamma landskapsplanen för landskapets aktörer, vilken ska göras upp varje år. Landskapsplanen är en plan som i allmänna drag presenteras på kartan om användningen av områden som är nödvändiga med hänsyn till utvecklandet av landskapet samt principerna för samhällsstrukturen. Landskapsplanen kan utarbetas som en helhetsplan, som täcker hela landskapet eller som en etapplan för enskilda teman eller delområden. Landskapsplanen godkänns av landskapsfullmäktige. Den godkända landskapsplanen fastställs av miljöministeriet. Landskapsplanen är en anvisning då en generalplan och detaljplan utarbetas eller ändras samt då man i övrigt skrider till att ordna områdenas användning. Planeringen i allmänna drag av områdenas användning är en kontinuerlig process. Behoven av att revidera de gällande planerna orsakas av både den samhälleliga utvecklingen och den föränderliga lagstiftningen. Helhetslandskapsplanen kompletteras, revideras och uppdateras vid behov med temaspecifika och/eller områdesspecifika etapplandskapsplaner. I etapplandskapsplanen för markanvändning, service och trafik i Egentliga Finlands tätorter behandlas tre huvudteman: genom att revidera tätorternas markanvändning och de beteckningar för områdesreserveringar och objekt som gäller och kompletterar dem genom att avgöra frågorna om placering och dimensionering av betydande stora enheter för detaljhandeln av regional betydelse samt genom att revidera de anteckningar som är nödvändiga med hänsyn till utvecklingen av landskapets trafiknät. Andra behandlade teman som hänför sig till landskapsplanläggningen och som behandlats såsom naturen och kulturarvet, frågor om landskapsvård behandlas inte i regel i etapplandskapsplanen, men de beaktas naturligtvis i denna etapplandskapsplans lösningar och i konsekvensbedömningen.

7 3. UTGÅNGSPUNKTERNA 3.1. LÄGET FÖR LANDSKAPSPLANEN Den gällande landskapsplanen för Egentliga Finland har beretts och fastställts i fem delar: Etapplandskapsplanen för motorvägen E 18, beslut om fastställande 25.9.2002 Landskapsplanen för Åbo stadsregion, beslut om fastställande 23.8.2004 Landskapsplanen för Saloregionen, beslut om fastställelse 12.11.2008 (upphävt etapplandskapsplanen för motorvägen E 18) Etapplandskapsplanen för snabbjärnvägen Salo-Lojo, beslut om fastställelse 4.12.2012 Landskapsplanerna för Loimaaregionen, Åboregionens kranskommuner, Åboland och Vakka-Suomi, beslut om fastställelse 20.3.2013 Etapplandskapsplanen för vindkraft i Egentliga Finland, vilken godkänts av Egentliga Finlands landskapsfullmäktige 10.6.2013, är hos miljöministeriet för fastställelse. Miljöministeriet har i samband med beslutet om fastställelse av landskapsplanerna lämnat Egentliga Finlands förbund anvisningar för den fortsatta planeringen bl.a. för betecknandet av kommunala byggda kulturmiljöer och landskapsområden och anteckningar om trafiknätet (landskapsplanen för Åbo stadsregion), ekologiska förbindelser och naturvärden på landskapsnivå (landskapsplanerna för Loimaaregionen, Åboregionens kranskommuner, Åboland och Vakka-Suomi) det betydande byggda kulturarvet på landskapsnivå (landskapsplanen för Åboland) samt markanvändningen av områden som friställs från försvarsmakten (landskapsplanen för Vakka-Suomi). Dessa anvisningar kommer att beaktas som utgångspunkter för denna etapplandskapsplan till de delar där de kan behandlas i samband med de valda temana för etapplanen. Bl.a. anvisningarna om naturens värden och kulturarvet kommer att beaktas först i de följande etapplandskapsplanerna. 3.2. STRUKTURMODELLEN FÖR ÅBO STADSREGION 2035 I enlighet med den stadsregionsplan för Åbo stadsregion som tillställdes stadsrådet år 2007 på grund av PARASramlagen som gavs om kommun- och servicestrukturreformen, utarbetades en gemensam strukturmodell för stadsregionen. Strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035 godkändes i alla regionens 14 kommuner under sommaren 2012. Landskapsstyrelsen beslutade vid sitt sammanträde 23.4.2014 "att godkänna slutrapporten för strukturmodellen för Åbo stadsregionen 2035 1 att utnyttjas vid revideringen av följande landskapsplan och vid den övriga planeringen av landskapet." Utgångspunkten och målet för utarbetandet av strukturmodellen var under hela processens gång för den att genomföra modellen via en revidering av landskapsplanen. Strukturmodellen utarbetades och behandlades/processerades i tre delar: Utgångspunkterna och målet (mellanrapport 1 / 20.12.2010) Alternativen och bedömningen av dem (mellanrapport 2 / 31.3.2011) Strukturmodellen för stadsregionen 2035 (slutrapport / 2.4.2013) Den slutliga strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035 grundar sig på de godkända målen samt på den lösning med riktlinjerna för strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035 vilken beretts utifrån alternativen och bedömningen av dem 2. 3.3. MARKANVÄNDNINGS- OCH BYGGLAGEN Markanvändnings- och bygglagen (MBL) ställer klara ramar för utarbetandet av en landskapsplan. Både lagens allmänna mål 3 (1 ), målen för planeringen av områdenas användning (5 ) och innehållskraven för landskapsplanen (28, 71 b ) tillsammans med de av statsrådet godkända riksomfattande målen för områdenas användning som kompletterar dem styr landskapsplanens innehåll och planprocessen. I landskapsplanen konkretiseras målen i MBL och VAT och koordineras med kommunernas utvecklingsbehov till områdesreserveringar och andra anteckningar i landskapsplanen, med vilka riktlinjerna skapas för den framtida markanvändningen för hela landskapet. Då landskapsplanen utarbetas, samarbetar landskapets förbund med regionens kommuner, statens myndigheter och andra centrala involverade med hänsyn till landskapsplanläggningen. I landskapsplanen anges principerna för områdesanvändningen och samhällsstrukturen och anges områden som är nödvändiga med tanke på landskapets utveckling. Områdesreserveringar anges endast i den mån och med den noggrannhet som behövs med tanke på de riksomfattande målen och landskapets mål för områdesanvändningen eller för att samordna områdesanvändningen i flera kommuner än en. (MBL 25 ). 1 Strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035, godkänd i styrgruppen för Åbo stadsregion 20.3.2012, slutrapport 2 Strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035, godkänd i styrgruppen för Åbo stadsregion 14.6.2011, lösning med riktlinjerna 3 MBL 1 : Syftet med denna lag är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling.

8 Särskilda stadganden om detaljhandeln Stadgandena om detaljhandel i markanvändnings- och bygglagen förändrades på våren 2011. I samband med ändringen samlades bestämmelserna om planläggningen för handeln (kap. 9 a 71 a-e ). Samtidigt kom stadgandena som gäller styrningen av handeln att gälla alla verksamhetsområden inom handeln. Genom planreformen omfattades även specialhandeln som kräver utrymme av regleringen, men tillämpningen av lagen börjar efter en övergångstid på fyra år efter lagens ikraftträdelse (till 15.4.2015). Revisionen av lagen medförde en styrning och dimensionering av storenheterna för detaljhandeln och nya uppgifter i anslutning till dimensioneringen för landskapsplanläggningen. Den förändrade lagen förutsätter på grund härav även att de nyligen fastställda landskapsplanerna revideras inom en intensiv tidtabell. Enligt 71 a i markanvändnings- och bygglagen avses med en stor detaljhandelsenhet en detaljhandelsaffär med över 2000 kvadratmeters våningsyta. Lagen tillämpas även på en betydande utvidgning av en butik för en befintlig detaljaffär eller en ändring av den till en stor detaljhandelsenhet samt på koncentrationer av affärer, vilkas sammanräknade verkan kan jämföras med en stor enhet för detaljhandeln. I 71 b i markanvändnings- och bygglagen har anförts tre särskilda krav på innehållet som gäller stora detaljhandelsenheter. Enligt dem ska det ses till att: 1. den planerade markanvändningen inte har några betydande skadliga konsekvenser för de kommersiella tjänsterna i centrumområden eller för utvecklingen av dessa tjänster, 2. de tjänster som lokaliseras till området, i möjligaste mån kan nås med kollektivtrafik och gång-, cykel- och mopedtrafik, samt att 3. den planerade markanvändningen främjar möjligheterna att utveckla ett sådant servicenät där avstånden för uträttande av ärenden är skäliga och de skadliga konsekvenserna av trafiken är så ringa som möjligt. På grund av de särskilda kraven ovan ska en stor detaljhandelsenhet i första hand förläggas till ett centrumområde, om inte något annat läge är motiverat med hänsyn till affärens art. (MBL 71 c ) Därtill får inte stora detaljaffärsenheter placeras utanför ett område som i landskapsplanen eller generalplanen är avsett för centrumfunktioner, om inte området i detaljplanen har anvisats för detta ändamål. (MBL 71 d ) Genom reformen av markanvändnings- och bygglagen ställdes nya krav på dimensioneringen av detaljhandeln: enligt lagen ska den undre gränsen anges för storleken på stora detaljhandelsenheter av regional betydelse och maximidimensioneringen av stora detaljhandelsenheter med tillräcklig exakthet (MBL 71 b ). Den undre gränsen för det regionala kan variera för de enskilda områdena beroende både på områdets särdrag (exv. befolkningens mängd och befolkningstätheten) eller handelns art. Målet för enheternas maximidimensionering är däremot att säkra en balanserad utveckling för handelns centralnät och servicestrukturen. 3.4 LANDSKAPETS UTVECKLINGSUTSIKTER Befolkningen I Egentliga Finland bodde det år 2013 i oktober 471 000 personer, eller nästan en tiondel av invånarna i Finland. Landskapets invånarantal har stadigt ökat under de senaste decennierna, i genomsnitt i en takt av knappt 2 000 nya invånare per år. Av landskapets invånare är en aning under 6 procent svenskspråkiga och andra än finsk- eller svenskspråkiga över 5 procent. Andelen med annat språk har dock ökat i accelererad takt de senaste åren, och en stor del av landskapets befolkningstillväxt förklaras i själva verket uttryckligen genom invandringen. Då de svenskspråkigas antal har bevarats i stora drag oförändrat, går antalet med främmande språk förbi de svenskspråkiga eventuellt redan år 2014. Egentliga Finland är de facto efter Nyland det mest mångkulturella landskapet i Finland. Egentliga Finland föråldras snabbt. En femtedel av landskapets befolkning har fyllt 65 år, medan motsvarande tal år 1990 var endast 15 procent. Samtidigt har andelen personer under 15 år gått ned, om ej lika snabbt, från 18 procent till 16 procent. Försörjningskvoten för Egentliga Finlands befolkning, dvs. antalet under 15 år och sådana som fyllt 65 år per 100 i arbetsför ålder, är 55 eller litet högre än genomsnittet för landet. Då befolkningen åldras, försämras försörjningskvoten efter hand. I den godkända landskapsstrategin Kompass mot framtiden (LF 14.6.2010) har som mål för befolkningen år 2030 uppställts 506 500 invånare. Ökningen jämfört med i dag är 35 500 invånare. Vid den pågående revideringen av landskapsplanen uppskattas befolkningsutvecklingen till 517 000 invånare år 2035. Folkmängden skulle alltså under hela perioden för prognosen öka med 46 000 invånare. Enligt befolkningsprognosen kommer tre fjärdedelar av befolkningstillväxten från invandringen. Målet för befolkningen på 75 000 nya invånare för strukturmodellområdet är i skenet härav utmanande. Statistikcentralens trendprognos anvisar för Egentliga Finland en ökning på över 36 000 invånare (+8 %)från år 2012 fram till år 2035. Under samma tidsperiod förutsägs för Nyland en ökning på cirka 300 000 invånare (+19 %) och för Birkaland 70 000 invånare till (+14 %). Största delen av ökningen för Egentliga Finland skulle förverkligas i Åbo stadsregion, där det förutspås en ökning på 28 000 invånare (+10 %). Alla kommuner i Åbo regionkommun är enligt prognosen i tillväxt. Bland regioncentrumen har anvisats en ökning för Salo och Pargas, medan åter Loimaa och Nystad är minskande i fråga om folkmängden.

9 Arbetsplatserna Den ekonomiska försörjningskvoten, eller förhållandet arbetslösa och sådana som är utanför arbetskraften till de sysselsatta är i Egentliga Finland en aning bättre än situationen för hela landet. Den ekonomiska försörjningskvoten i Egentliga Finland har dock varit bra vid en riksomfattande jämförelse: landskapets sysselsättningsgrad har i regel varit lägre än rikets genomsnitt och sysselsättningsgraden högre. Det är betydligt svårare att förutsäga utvecklingen för sysselsättningen i synnerhet på lång sikt än för befolkningsutvecklingen, för otaliga olika faktorer inverkar på antalet arbetsplatser och sysselsättningen. På grund härav har tre alternativa scenarier gjorts upp för den framtida utvecklingen för sysselsättningsläget, med vilka det är möjligt att uppskatta målen för sysselsättningen och arbetsplatserna i olika samhälleliga situationer. Den eftersträvansvärda utgångspunkten för den kommande sysselsättningsutvecklingen är att beräkna arbetslöshetsgraden. I Egentliga Finland har arbetslöshetsgraden efter recessionen på 1990-talet som lägst varit litet under 6 procent, vilket också kan betraktas som ett realistiskt mål. Detta betyder att det före år 2035 ska finnas 207 000 arbetsplatser i Egentliga Finland, vilket innebär cirka 7 000 nya arbetsplatser. Enligt scenariet skulle alltså arbetslöshetsgraden sjunka genom en rätt moderat ökning av antalet arbetsplatser. Utvecklingen beror på att befolkningen uppnår pensionsåldern och därigenom minskar arbetskraftsvolymen. Även om detta automatiskt minskar arbetslöshetsgraden, ökar den ekonomiska försörjningskvoten dock samtidigt, av vilket följer betydande kostnader för samhället. Målet för det andra scenariet är på grund härav att försörjningskvoten ska hållas på skälig nivå. Detta förutsätter att mängden arbetskraft ökas med cirka 7000 personer före år 2035. En ökning av arbetskraften skulle förutsätta 17000 nya arbetsplatser före år 2035, för att arbetslöshetsgraden skulle hållas på en moderat nivå. Strukturmodellens nästan 20 000 nya arbetsplatser enbart på strukturmodellområdet är ett utmanande mål, till vilket det är skäl att förhålla sig med reservation. Från Egentliga Finland riktar sig dock en betydande pendlingstrafik till Nyland, och denna utveckling har blivit starkare de senaste ren. I själva verket kan man anta att då distansarbetet blir vanligare och snabbjärnvägen Salo-Lojo kännbart förkortar restiden till Helsingfors, så kommer pendlingen till huvudstadsområdet att öka från den nuvarande. I det tredje sysselsättningsscenariet antar man att utöver utvecklingsgången för de föregående scenarierna pendlingstrafiken till Nyland kommer att öka avsevärt. Utgångsantagandet för scenariet är att den nuvarande negativa nettopendling kommer att fördubblas till 10 000. Detta skulle minska antalet arbetsplatser som direkt behövs sålunda att behovet av nya arbetsplatser år 2035 i Egentliga Finland längre ska vara cirka 11 000. Bild: Utvecklingsalternativen för Egentliga Finland och Åbo stadsregion fram till år 2035. (Slutrapporten Strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035.)

10 4. DE RIKSOMFATTANDE MÅLEN FÖR OMRÅDESANVÄNDNINGEN De riksomfattande målen för områdesanvändningen är enligt markanvändnings- och bygglagen (22-24 ) ett styrningsmedel, med vilket statsrådet drar upp riktlinjerna för betydande frågor om områdesanvändningen med hänsyn till hela landet. Målen gäller region- och samhällsstrukturen, livsmiljöns kvalitet, förbindelsenäten, energiförsörjningen, natur- och kulturarvet samt användningen av naturtillgångarna. De riksomfattande målen för områdesanvändningen ska enligt MBL beaktas och de ska främjas i landskapets planering, kommunernas planläggning och i de statliga myndigheternas verksamhet. Statsrådet godkände de reviderade målen 13.11.2008. I målen betonas en hållbar och fungerande samhällsstruktur, tillgången till tjänster samt en minimering av trafikbehovet. Nedan har plockats ut allmänna och särskilda mål som speciellt berör detta etapplandskapsarbete. De riksomfattande målen för områdesanvändningen beaktas i processen som en helhet, där de kopplas till varandra även i fråga om teman som stannar utanför denna etapplandskapsplan. 4.2. EN FUNGERANDE OMRÅDESSTRUKTUR Allmänna mål Genom områdesanvändningen stöds en balanserad utveckling av områdesstrukturen samt en förstärkt konkur renskraft för näringslivet och den internationella ställningen genom att så bra som möjligt utnyttja befintliga strukturer samt genom att främja en förbättring av livsmiljön och ett hållbart utnyttjande av naturens resurser. Regionstrukturen utvecklas som en helhet med många centrum och nätverk samt grundad på goda trafikförbindelser. Som stommen för en fungerande regionstruktur utvecklas ett nätverk bildat av Helsingforsregionen, landskapscentrumen samt stadsregionerna och landsbygdens centrum. I södra Finland grundar sig regionstrukturen särskilt på spårbundna förbindelser mellan Helsingfors och områdets andra stadscentrum. Särskilda mål I planeringen av landskapet och i samarbete med de andra landskapsförbunden ska utredas de åtgärder som hänför sig till region- och samhällsstrukturen och den övriga områdesanvändningen, med vilka bildandet av interkommunala utvecklingszoner och förutsättningarna för deras utveckling främjas. I landskapets planering ska de på riksplanet viktiga zonerna anföras samt stads- och tätortsnätverken och utvecklingsprinciperna för dem. I landskapets planering ska utredas de åtgärder som hänför sig till landsbygdens områdes- och samhällsstruktur samt utvecklandet av nätverk av byar, med vilka utnyttjandet av befintliga strukturer, tillgången på tjänster, mångfaldigandet av landsbygdens näringsverksamhet samt bevarandet av miljövärdena främjas.

11 4.3 EN ALLT ENHETLIGARE SAMHÄLLSSTRUKTUR OCH KVALITET HOS LEVNADSMILJÖN Allmänna mål Genom områdesanvändningen främjas samhällenas och livsmiljöernas ekologiska, ekonomiska, sociala och kulturella hållbarhet. De befintliga samhällsstrukturerna utnyttjas samt stadsregionerna och tätorterna förenhetligas. Vid förenhetligandet av tätorterna förbättras kvaliteten hos livsmiljön. Samhällsstrukturen utvecklas så att tjänsterna och arbetsplatserna är väl tillgängliga för olika befolkningsgrupper och i mån av möjlighet i närheten av bostadsområdena sålunda att behovet av personbilstrafik är så litet som möjligt. Förutsättningarna för trafiksäkerheten samt kollektiv-, gång- och cykeltrafiken förbättras. Genom områdesanvändningen främjas verksamhetsförutsättningarna för näringslivet genom att för näringsverk samheten anvisa tillräckligt med möjligheter för en lokalisering genom att utnyttja den befintliga samhällsstrukturen. De verksamheter för näringslivet som orsakar rikligt med persontrafik inriktas in i den befintliga samhällsstrukturen eller till i övrigt goda kollektivtrafikförbindelser. På stadsregionernas pendlingsområden försäkras för områdesanvändningen förutsättningar för bostadsbyggande och en ändamålsenlig placering samt för en bra livsmiljö. Stadsregionerna utvecklas som balanserade helheter sålunda att man stöder sig på befintliga centraler. Centru men och i synnerhet deras centrumområden utvecklas som mångsidiga områden för tjänster, boende, arbetsplat ser och fritidsverksamhet. Inom områdesutvecklingen fästes särskild uppmärksamhet på att förebygga olägenheter och risker för människornas hälsa och på att avlägsna existerande olägenheter. Inom planeringen av områdesanvändningen identifieras existerande miljöolägenheter eller sådana som kan förväntas liksom exceptionella naturtillstånd och deras verkningar förebyggs. Inom områdesanvändningen skapas förutsättningar för en anpassning till klimatförändringen. Särskilda mål Utgångspunkten för landskapsplanen och generalplanen ska vara en grundad uppskattning av befolkningsut vecklingen. Olika alternativ för utvecklingen av både tätorts- och landsbygdsområdenas befolkningsmängd ska inom planeringen och generalplaneringen av landskapet granskas på lång sikt. Inom landskapsplanläggningen och generalplaneringen ska ett förenhetligande av samhällsstrukturen främjas och erforderliga åtgärder för ett förenhetligande ska anföras. Särskilt inom stadsregionerna ska behovet av att anlita personbilstrafik minskas samt ett trafiksystem som främjar kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik säkras. Särskilt inom stadsregionerna ska även ett centrumsystem och servicenät som främjar tillgången på tjänster säkras samt placeringen av stora enheter för detaljhandeln utredas. Genom planeringen av områdesanvändningen ska man se till att det finns ett tillräckligt utbud på tomtmark för byggandet av bostäder och arbetsplatser. Inom planeringen av områdesanvändningen ska inte nya betydande bostads-, arbetsplats- eller serviceverksam heter placeras fristående från den befintliga samhällsstrukturen. De stora enheterna för detaljhandeln placeras så att de stöder samhällsstrukturen. Från dessa mål kan avvikas, om det på grundval av ett behov och utredningar om effekterna kan påvisas att det är förenligt med en hållbar utveckling att ta området i användning. Inom planeringen av områdesanvändningen ska landsbygdens bosättning samt turism och andra fritidsverksam heter inriktas på att stödja landsbygdens tätorter och nätverk av byar samt infrastrukturen. Inom planeringen av områdesanvändningen ska utnyttjandet av det befintliga byggnadsbeståndet främjas och förutsättningarna skapas för en bra tätortsbild. Då tätorterna utvecklas ska man se till att det bildas enhetliga helheter av grönområden. Inom områdesanvändningen ska tillräckliga områden reserveras för nätverk för gång- och cykeltrafik samt nät verkens kontinuitet, säkerhet och kvalitet främjas. Inom områdesplaneringen ska områden med risk för översvämningar enligt myndigheternas utredningar beaktas och strävan ska vara att förebygga riskerna som hänför sig till översvämningar. Inom planeringen av områdesanvändningen ska inte nybyggnation placeras på områden med risk för översvämning. Från detta kan avvikas endast, om det på grundval av utredningar om behov och verkningar visas att översvämningsriskerna kan behärskas och att byggandet är förenligt med en hållbar utveckling. Vid planeringen av områdesanvändningen ska om så behövs anvisas ersättande lösningar för områdesanvändningen för särskilt viktiga verksamheter med tanke på samhällenas funktioner, med vilka betydande miljörisker eller risker för personskador är förknippade. Inom general- och detaljplaneringen ska man reservera sig för ökade stormar, störtregn och tätortsöversvämningar.

12 4.5 FUNGERANDE FÖRBINDELSENÄT OCH ENERGIFÖRSÖRJNING Allmänna mål Trafiksystemen planeras och utvecklas som helheter, vilka omfattar olika trafikformer och betjänar både bosättningen och näringslivets verksamhetsförutsättningar. Trafiksystemet och områdesanvändningen samordnas sålunda att behovet av personbilstrafik minskas och förutsättningarna att använda trafikformer som mindre belastar miljön förbättras. Särskild uppmärksamhet fästes därtill på att förbättra trafiksäkerheten. Reserveringar görs för nödvändiga trafikförbindelser genom att i första hand utveckla de existerande huvudtrafikförbindelserna och -nätverken. Särskilda mål Inom områdesanvändningen ska kontinuiteten för befintliga, på riksplanet betydande järnvägar, landsvägar och vattenleder och utvecklingsmöjligheterna tryggas liksom utvecklingsmöjligheterna för på riksplanet betydande hamnar och flygstationer samt gränsövergångsställen. Inom områdesanvändningen ska fungerande rese- och transportkedjor främjas och förutsättningarna tryggas för kollektivtrafiken samt utvecklandet av samarbetet mellan olika trafikformer. Inom planeringen av områdesanvändningen ska tillräckliga områden för verksamheten och utvecklingen av gods- och persontrafikens terminaler och resecentrum. Då tågförbindelserna för en snabb trafik förverkligas ska man se till verksamhetsförutsättning arna för lokal- och tätortstrafiken. 4.7. SÄRSKILDA OMRÅDESHELHETER I FORM AV NATUR- OCH KULTURMILJÖER Allmänna mål Genom områdesanvändningen främjas att kustområdet, Lapplands fjällområden och Vuoksens vattenområde bevaras som särskilt betydande områdeshelheter med hänsyn till natur- och kulturvärdena. Samtidigt säkerställs att förutsättningarna för boende och utövande av näringsverksamhet kvarstår. Områdenas särdrag identifieras och områdesanvändningen anpassas så balanserat som möjligt för att trygga de exceptionella naturförhållandena, naturens tolerans och kulturvärdena. Samtidigt stöds att de särpräglade by- och kulturmiljöerna som anpassat sig till naturförhållandena bevaras intakta. Särskild uppmärksamhet fästs i Skärgårdshavet på att området indelas i kust-, mellan- och yttre skärgård samt särdragen för deras natur, kulturmiljöer och bosättning bevaras. Samtidigt beaktas behoven av näringslivet och den fasta bosättningen. Inom skärgårdshavet tryggas bevarandet av med tanke på kulturlandskapet betydande områden och tillräckligt omfattande obebyggda områden.

13 5. MÅLEN FÖR ARBETET PÅ ETAPPLANDSKAPSPLANEN Huvudmålet för arbetet på etapplandskapsplanen är att komplettera och uppdatera den ikraftvarande helhetslandskapsplanen med rättsverkan för Egentliga Finland i fråga om tre huvudteman. Därtill kommer i etapplandskapsplanen att göras revideringar för markanvändningen bl.a. på områdena som friställs från försvarsmaktens användning, samt eventuella tekniska korrigeringar som hänför sig till andra teman. Dessa behov preciseras ännu under planprocessen. 5.1. TÄTORTERNAS MARKANVÄNDNING Landskapsplanen för Åbo stadsregion (MM 2004) är den första regionala helhetslandskapsplanen för Egentliga Finland. Planen har utarbetats vid millennieskiftet och då omedelbart i samband med ikraftträdelsen av den nya markanvändnings- och bygglagen. Genom etapplandskapsplanen förenhetligas beteckningarna för tätorterna inom markanvändningen och deras bestämmelser i enlighet med de nyare planprocesserna. Med etapplandskapsplanen revideras - i enlighet med det som noterats i strukturmodellarbetet för Åbo stadsregion - landskapsplanen från de utgångspunkter som strukturmodellen uppställer och som godkänts av stadsregionens kommuner samtidigt så att strukturmodellens lösningar anpassas till en regionstrukturell helhet som täcker hela landskapet. Genomförandet av strukturmodellen, främjandet av dess mål och lösningar, förutsätter att planer med rättsverkningar utarbetas inom planprocesser enligt markanvändnings- och bygglagen på alla plannivåer. Utgångspunkten är att det inte föreligger stora konflikter mellan den gällande landskapsplanen och strukturmodellen, men med hjälp av planprocessen kan man vidare diskutera om målen för landskapets och stadsregionens områdesanvändning samt binda vissa aktörer till ansvar för att främja slutresultatet. Granskningen av markanvändningen grundar sig på att skapa reda i landskapets centrumnät samt att förstärka rollen och identiteten för olika centralorter. 5.2 SERVICE Genom etapplandskapsplanen revideras den gällande landskapsplanen i enlighet med de särskilda stadgandena som gäller detaljhandeln i den förändrade markanvändnings- och bygglagen (MBL 9 kap.). Med landskapsplanen ska samtidigt förutsättningarna för handeln tryggas och spelreglerna avgöras för lokaliseringsstyrningen och dimensioneringen av en handel som är betydande för regionen/ landskapet. Då det primära placeringsstället för stora enheter för detaljhandeln är centrumområdet, ska man se till utvecklingsmöjligheterna för dessa centrumområden. Det är också viktig att se till förutsättningarna för en äkta konkurrens mellan aktörerna både på centrumområdena och de nuvarande och eventuella nya områdena för handeln. Även andra tjänster kan behandlas i planen, om det under processens gång framkommer nya behov för markanvändningen. Frågor som ska lösas i landskapsplanen med tanke på detaljhandeln: Helhetsbilden av servicenätet för Egentliga Finlands handel och dess utvecklingsalternativ, områdena för landskapsplanernas centrumfunktioner och deras utvidgningsområden jämte motiveringar, utvecklandet av centrumområdenas attraktion och medlen för näringslivets verksamhetsförutsättningar, dimensioneringen av centrumfunktionernas områden för handeln till behövliga delar med undantag för Åbo centrum, tryggandet av tillgängligheten till tjänster med alla fortskaffningsmedel, områden som ska anvisas för stora enheter för detaljhandeln utanför centrumen för de enskilda sektorerna och dimensioneringen av dem. granskning samt dimensionering av områden i gällande landskapsplan för handel med specialvaror som kräver utrymme (TP) samt definiering/revidering av undre gränsen för regionalt betydande detaljhandel per sektor. Frågor som i landskapsplanen ska lösas med tanke på tätorternas markanvändning: revideringarna av markanvändningens områdesavgränsningar och användningsändamål och planbestämmelserna för dem, medlen för att effektivera markanvändningen och komprimera samhällsstrukturen på redan byggda områden, tätorternas eventuella nya utvidgnings- och reservområden och etapperna för dem behärskandet av perifert byggande på tätorternas tillväxtområden, förenhetligandet av styrningen för glesbebyggelse som stöder landsbygdens utveckling, fastställandet av eventuella strategiska utvecklingszoner och -åtgärder.

14 5.3 TRAFIK I etapplandskapsplanen granskas aktualiteten hos beteckningarna för trafiknätet i den gällande landskapsplanen. I landskapsplanen granskas trafiknätet betonat även från regionutvecklingens synpunkt. Utvecklingsbehoven för trafiknätet är både beroende på problemen i detta nu och sådana som främjar framtidsvisionerna. Behoven har kommit fram bl.a. under strukturmodellprocessen och i trafiksystemarbetet. Även bland de anteckningar i landskapsplanen för trafiken som inte blivit fastställda i tidigare planprocesser finns objekt som ska granskas på nytt. Frågor som ska lösas i landskapsplanen med tanke på trafiken: utvecklingsprojekt för den regionala trafiken, vilka inte har framskridit/kunnat lösas genom kommunplanläggning, samordnandet av utvecklingsåtgärderna för tätorterna och trafiknätet, ringlederna som strukturerar städernas samhällsstruktur, utvecklingsbehoven för trafiknätet på grund av ändringarna av kommunstrukturen, resecentrum, lösningen för omfartsvägen i Lundo, svängen på Kaarinantie, järnvägsreserveringarna för snabbjärnvägen Åbo - Salo, lokaliserings- och säkerhetsfaktorerna för Åbo bangård, planeringsberedskapen för anteckningarna om behov av förbindelser i den gällande landskapsplanen, utvecklingen av landskapets tvärsgående förbindelser.

15 6. DATAUNDERLAG OCH UTREDNINGAR SOM SKA GÖRAS UPP Dataunderlaget för arbetet på etapplandskapsplanen består av en aktuell uppföljning av landskapets tillstånd, vilken sammanställs från olika källor, bland annat av det material som uppstår i samband med landskapets planering samt av särskilda temaspecifika utredningar som utarbetas för planarbetet. Utredningsbehovet preciseras under planprocessens gång. 6.1. UTREDNINGEN AV EGENTLIGA FINLANDS CENTRUMNÄT I utredningen av Egentliga Finlands centrumnät beskrivs landskapets struktur och dess egenskaper vid tidpunkten för granskningen. I arbetet utreds nuläget för utvecklingen av Egentliga Finlands stads-, kommuncentrum- och subcentrumstruktur med många centralorter. I arbetet granskas landskapet som en helhet utan kommungränser. I utredningen skisseras centralorternas förhållanden till varandra upp ur aspekten för läge, befolkning, arbetsplatser, tjänster och uträttandet av ärendet. Den klassificering som uppstår som ett resultat av arbetet på grundval av centrumens egenskaper, där centrumen tilldelas beskrivande preciseringar för deras karaktär såsom exv. pendlingscentrum eller centrum för boende. I utredningen granskas bl.a. följande teman: utvecklingen för markanvändningen, tätorternas arealutveckling. befolkningstäthet och invånartäthet, arbetsplatstäthet, ändringen i våningsyta och utvecklingen för arealeffektiviteten. tjänster, influens- och tillgänglighetsområden, kollektivtrafik, attraktionsfaktorer som kan härledas ur centrumens egenskaper, självförsörjning med energi. 6.2 UTREDNING OM HANDELNS SERVICENÄT I EGENTLIGA FINLAND För etapplandskapsplanen görs med tanke på styrningen av handelns placering en utredning av handelns servicenät enligt den år 2011 reviderade markanvändnings- och bygglagen, där med den exakthet som krävs av landskapsplanen anförs rekommendationer för placeringen av handeln, en dimensionering av handel per verksamhetssektor och de undre gränserna för regionala stora affärsenheter. Uppgiften för utredningen av handelns servicenät är: Att skapa en helhetsbild av detaljhandelns struktur i Egentliga Finland, och om de ändringar som skett efter de föregående utredningarna (2000, 2006). Att utreda de nuvarande influensområdena för detaljhandelns områden för de enskilda sektorerna. Att skissera upp utvecklingsutsikterna och dimensioneringsbehoven för detaljhandeln under de kommande decennierna utifrån alternativa scenarier. Utredningsområdet är hela landskapet Egentliga Finland. Området består av fem regionkommuner (Åbo, Loimaa, Salo, Åboland och Vakka-Suomi) samt av 28 kommuner. I arbetet granskas i behövliga delar även grannlandskapens kommersiella verksamhetsmiljö och dess utveckling. Utredningen tar fram bakgrundsmaterial som ska utnyttjas då etapplandskapsplanen utarbetas. Den ger inte en färdig lösning för handeln, utan lösningen bildas i landskapsplanprocessen enligt markanvändnings- och bygglagen. Utkastet till landskapsplanen och dess alternativ för handelns servicenät kommer i utkaststadiet att bedömas med en attraktionsmodellering som utvecklats vid utredningsarbetet och som grundar sig på den s.k. Huff-modellen. 6.3 TRAFIKSYSTEMARBETET Det pågående trafiksystemarbetet i Egentliga Finland fungerar som en basutredning som producerar innehåll för arbetet på etapplandskapsplanen. Trafiksystemarbetet görs i två delar. För hela landskapets område med 28 kommuner görs det upp en trafikstrategi för Egentliga Finland och för Åboregionens strukturmodellområden med 14 kommuner görs det upp en exaktare trafiksystemplan. Arbetet utförs i en process. Trafiksystemarbetet har inletts i februari 2013 och det blir färdigt i augusti 2014. Egentliga Finlands trafikstrategi är en planering som beaktar den allmänna tillgängligheten för området och konkurrenskraften och som tar ställning till utvecklandet av de centrala förbindelserna. Den centrala synvinkeln är en bedömning av de externa utvecklingsbehoven och -möjligheterna för landsvägs- järnvägs- flyg- och sjötrafiken sålunda att områdets förbindelser tryggas även i framtiden. De centrala motivkretsar som ska behandlas i strategin är att definiera servicenivån för de internationella förbindelserna, landskapets yttre förbindelser samt centrumnätets förbindelser, av viljetillståndet samt åtgärderna. De åtgärder som ska föras fram behandlar trafiknät, trafikservice, samt mer omfattande faktorer som inverkar på rörligheten och transporterna, såsom att omforma samhällsstrukturen, utveckla kommunernas tjänster samt frågor som hör samman med näringslivets placering eller attitydfostran. I arbetet bildas en gemensam syn hos de olika parterna om utvecklingen av Egentliga Finlands trafiknät och avtalas om utvecklingsåtgärderna de närmaste åren. För Åboregionens strukturmodell utarbetas en konkret trafiksystemplan som grundar sig på utvecklingsmålen för trafiksystemet. De centrala principerna för planen är beaktandet av användarnärhet, minskandet av trafikbehovet och bilberoendet, främjandet av hållbara trafikformer samt samordnandet av markanvändningen och trafiken. I planeringsarbetet tas ställning till behovet av olika trafikledsprojekt, hur brådskande genomförandet är och därtill kopplas projekten i planeringsarbetet till markanvändningens utvecklingsprojekt. Målet för planeringsprocessen är en gemensam uppfattning om den fortsatta planeringen av objekten, främjandet av finansieringen och genomförandet.

16 7. INFLUENSOMRÅDE OCH KONSEKVENSER SOM SKA UTREDAS Området för etapplandskapsplanen är hela landskapet Egentliga Finland. Planens influensområdesträcker sig speciellt i fråga om handelns tjänster och trafikförbindelserna til grannlandskapen och deras närmaste kommuncentrum. Bedömningen av konsekvenserna utgör en central del av processen med att utarbeta planen och planering i växelverkan. Bedömningens uppgift är att för planerarna, de delaktiga samt beslutsfattarna producera information om konsekvenserna av att planen genomförs, hur betydande konsekvenserna är samt om möjligheterna att mildra skadliga konsekvenser. Konsekvensbedömningen enligt 9 i markanvändningsoch bygglagen görs med den exakthet som landskapsplanen som en plan i allmänna drag förutsätter. Vid utredningen av konsekvenserna beaktas landskapsplanens uppgift och syfte samt att det skall vara möjligt att bedöma vilka betydande konsekvenser som genomförandet av planen har för (MBF 1 ): människors levnadsförhållanden och livsmiljö, jord- och berggrunden, vattnet, luften och klimatet, växt- och djurarter, naturens mångfald och naturresurserna, och samhällsstrukturen, samhälls- och energiekonomin samt trafiken stadsbilden, landskapet, kulturarvet och den byggda miljön. Eventuella verkningar på nätverket Natura 2000 och naturskyddsområdena bedöms vid behov och i planarbetet bereder man sig på att utreda konsekvenserna med den exakthet som förutsätts av 65 i naturvårdslagen. Resultaten av bedömningen lämnas till de delaktiga, myndigheterna och sammanslutningarna för kännedom och vidare utvärdering. Man kan studera resultaten som en del av planmaterialet, vilket levereras i skriftlig och elektronisk form. Uppgiften för bedömningen är att producera mångsidig, aktuell och objektiv information för planprocessen och dem som deltar i den.

17 8. LANDSKAPSPLANENS RÄTTSVERKNINGAR Landskapsplanen har i markanvändnings- och bygglagen fastställda rättsverkningar och de hänför sig till: utarbetandet och ändringar av general- och detaljplaner samt andra åtgärder som grundar sig på markanvändnings- och bygglagen för att ordna markanvändningen myndigheternas verksamhet vid planeringen av åtgärder för områdesanvändningen och beslut om deras genomförande byggandet på de områden där en bygginskränkning enligt MBL 33 är i kraft samt genom skyddsbestämmelserna på andra åtgärder för byggande och områdesanvändning. Beaktandet av landskapsplanen och skyldigheten att främja den gäller för alla sådana statliga och kommunala myndigheter som kan anses ha uppgifter för planering och genomförande som hänför sig till områdesanvändningen. Skyldigheten gäller också inom planeringen av områdesanvändningen och styrningen av byggandet bl.a. på så sätt att kommunen ska göra upp sin planläggning så att det främjar att landskapsplanen genomförs. Landskapsplanen är inte i kraft på ett område med en mer detaljerad plan med rättsverkan. Landskapsplanen kan dock påverka behovet av att ändra general- och detaljplanen.

18

19 9. MYNDIGHETSSAMARBETE 10. DELAKTIGA Vid beredningen av etapplandskapsplanen ordnas två lagstadgade myndighetssamråd (MBL 66, MBF 11 ) mellan miljöministeriet och Egentliga Finlands förbund. Till samråden kallas Närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland (NTM-centralen) samt de myndigheter och aktörer, vilkas verksamhetsområde kan beröras av saken. Samarbete mellan myndigheterna sker i olika skeden av planens beredning även vid andra möten och konferenser. Delaktiga är alla de på vilkas boende, arbete eller andra förhållanden planen kan ha betydande verkan. Principen är att alla delaktiga om de så önskar har möjlighet att säga sin åsikt och bli hörda då landskapsplanen utarbetas. Genom förfarandet för deltagande skapas förutsättningarna för att planens innehåll, konsekvenser och andra viktiga frågor diskuteras i ett tillräckligt tidigt skede med alla dem (de delaktiga) som berörs av planen. Förfarandet för deltagande och information Alla delaktiga har i olika skeden av planens berednings process möjlighet att påverka innehållet i planen för deltagande och bedömning, planens mål, innehåll och tillräckliga konsekvensbedömningar Om planläggningsprocessen och dess olika etapper erhålls information från Egentliga Finlands förbund och på förbundets hemsidor www.varsinais-suomi.fi samt vid informations- och diskussionstillfällen som ordnas skilt för sig Informerandet som gäller inledandet av en planläggning enligt markanvändnings- och bygglagstiftningen och om etapperna då planen officiellt framläggs sker genom kungörelse i landskapets tidningar (Turun Sanomat och Åbo Underrättelser). Respons i anslutning till beredningen av planen insamlas i alla skeden av beredningen. Respons kan lämnas skriftligen eller muntligen. Skriftlig respons mottas per post: Egentliga Finlands förbund, PB 273, 20101 Åbo per e-post: kirjaamo@varsinais-suomi.fi. Muntlig respons insamlas vid informations- och diskussionstillfällena, per telefon (02) 2100 900 och av sådana som besöker ämbetsverket. På skriftlig respons som lämnats in under tiden för framläggandet officiellt uppsätts bemötanden, som godkänns av landskapsstyrelsen. Bemötandena publiceras på hemsidorna och sänds per post till dem som lämnat sin åsikt eller anmärkning om dem, och vilka har uppgett sin adress.

20 11. HUR PROCESSEN FÖR ETAPPLANDSKAPSPLANEN FRAMSKRIDER OCH TIDTABELLEN Landskapsfullmäktiges beslut om inledande 10.6.2013 Annons om att planen anhängiggjorts (MBL 63 och MBF 30 ), kungörelse i tidningarna TS och ÅU 23.1.2013 Myndighetssamråd för inledningsskedet 5.12.2013 Utarbetande av grundutredningar (centrumnätet, handeln, trafiksystemarbetet, andra?) 2013-2014 Precisering av målen för planen vintern 2014 Kommunförhandlingar och förhandlingar med intressentgrupper vintern-våren 2014 Landskapsplanforum november 2014 Markanvändningssektionen/landskapsstyrelsen godkänner målen för landskapsplanen januari 2015 Beredning av planutkastet, komplettering av utarbetade utredningar vintern-våren 2015 Landskapsstyrelsen beslutar framlägga beredningsmaterialet maj 2015 Beredningsmaterialet framlagt (MBL 62 och MBF 30 ) kungörelse 30.5.2015 Utlåtanden om utkastet sommaren 2015 Delaktiga kan säga sin åsikt sommaren 2015 Behandlingen av respons som mottagits i beredningsskedet september 2015 Landskapsstyrelsen /markanvändningssektionen lämnar bemötanden på den respons som mottagits i beredningsskedet oktober 2015 Framläggande och presentation av planförslaget (MBL 62 och 65 och MBF 13 och 30 ) februari 2016 Utlåtanden begärs om planförslaget februari 2015 Delaktiga kan lämna anmärkningar februari 2015 Utarbetande av bemötanden, eventuella revideringar i planmaterialet våren 2016 Behandling av respons som mottagits om planförslaget våren 2016 Förslagsskedets myndighetsrådslag våren 2016 Landskapsstyrelsen/markanvändningssektionen godkänner bemötandena, som tillställs anmärkningsställarna och dem som lämnat utlåtanden april 2016 Landskapsstyrelsen förelägger landskapsfullmäktige planen för godkännande maj 2016 Landskapsfullmäktige godkänner planen och sänder den till miljöministeriet för att fastställas juni 2016 Möjlighet att anföra besvär över landskapsfullmäktiges beslut hos miljöministeriet (MBL 188 och 191 ) juni-juli 2016 information om fastställande av planen Möjlighet att anföra besvär över MM:s beslut om fastställelse hos HFD (MBL 188 och 191 ) Uppföljning av genomförandet och konsekvenserna bedömning av planens aktualitet (MBF 2 ) Information om planens genomförande och ändringsbehov

21 12. KONTAKTINFORMATION Heikki Saarento, planläggningsdirektör tfn 040 720 3056 Kaisa Äijö, landskapsarkitekt, tfn 0440 304 071 Laura Leppänen, trafikplanerare tfn 040 767 4364 Lasse Nurmi, planplanerare tfn 040 767 5473 Satu Kottonen, planeringsbiträde tfn 040 350 9096 Egentliga Finlands förbund, Bangårdsgatan 36 (PB) 273 20100 Åbo http://www.varsinais-suomi.fi, e-post:kirjaamo@varsinais-suomi.fi, förnamn.tillnamn@varsinais-suomi.fi

22 BILAGA: INNEHÅLLET I STRUKTURMODELLEN FÖR ÅBO STADSREGION 6.1 Planens innehåll i huvuddrag (utdrag ur slutrapporten Strukturmodellen för Åbo stadsregion 2035) I enlighet med de mål som godkänts av styrgruppen 11.1.2011 och avgörandet om riktlinjerna som godkänts av styrgruppen 14.6.2011 har man i strukturmodellen reserverat sig för en befolkningsökning på cirka 75 000 invånare fram till år 2035. Av befolkningsökningen har 80 % anvisats kärnstadsregionen i främsta rummet genom att komprimera samhällsstrukturen och 20 % för tätorterna utanför kärnstadsregionen och till de detaljplanerade områdena i deras omedelbara närhet i enlighet med avgörandet om riktlinjerna. I dimensioneringen av byggbehovet har beaktats den ökad boenderymlighet, som är en följd av bl.a. en minskning i medelstorleken för hushållen. Av den förutsagda ökade rymligheten för den nuvarande befolkningen följer ett nästan lika stort byggbehov som för att bosätta den nya invånarna. Det i strukturmodellen anförda betydande målet för befolkningsökningen förutsätter att särskild uppmärksamhet fästs på ett genomförande i etapper. Genom att dela upp i etapper försäkras genomförandet av åtgärder som kar attraktionen för stadsregionen och konkurrenskraften även i det fall att befolkningsökningen är långsammare än den eftersträvade... Det centrala i genomförandet av strukturmodellen är att en tillräcklig volym för markanvändningen säkras per delområden eller genom trafikkorridorer, så att lösningarna för kollektivtrafiken kan genomföras tillräckligt kostnadseffektivt och tillsammans med markanvändningen. De nya öppningarna inom markanvändningen samtidigt i olika riktningar på kärnstadsområdet kunde i strid med målen förstärka en splittringsutveckling, om tillväxten i själva verket är långsammare än förväntat och områdena genomförs ofullständigt. Det kräver alltså en disciplinerad och målmedveten regional markpolitik att hålla samman strukturen och att genomförande sker i etapper, för att centrala projekt (attraktiva nya havsnära bostadsområden, snabbspårväg och därmed förknippade utvecklingszoner, centrum som förstärks osv.) med hänsyn till att öka attraktionen hos stadsregionen kan genomföras. Det centrala målet för strukturmodellarbetet är att förstärka ställningen för Åbo stadsregion i konkurrensen mellan stadsregionerna. Detta förutsätter ett starkt kärnstadsområde och en där genomförd utveckling en starkare tillväxt av antalet invånare och arbetsplatser, för att de centrala åtgärder som anvisats i strukturmodellen kan förverkligas. Av dessa uppkommer nya attraktionsfaktorer, av vilka hela stadsregionen drar nytta. Syftet med de i strukturmodellen anförda åtgärderna är att på ett naturligt sätt ändra den nuvarande tillväxtens inriktning i stadsregionen i en sådan riktning som framförts i lösningen med riktlinjerna. Härigenom vill man ha en positiv karaktär som stöder utvecklingen för strukturmodellen och en roll i utvecklandet av stadsregionen. Syften med den s.k. 80/20-uppdelningen är alltså att vända inriktningen för regionens tillväxt med mera betoning på stadsområden än tidigare, och inte i så motto att det av det beslutade 80/20-förhållandet skulle bli en numerisk utgångspunkt för planeringen, av vilken härledda tal uppställs snäva gränser för de enskilda områdenas och tätorternas utveckling. Inom ramen för den i strukturmodellen anförda tillväxten för de enskilda kommunerna tillåts ett litet spelrum i dimensioneringen mellan kommunens centrum, om blott ändringarna främjar genomförandet av de allmänna målen för strukturmodellen. Syftet med 80/20-förhållandet är inte att stoppa en utveckling av tätorterna som stöder kvalitetsmålen. Uppdelningen av den "slutliga" och faktiska tillväxten mellan kärnstadsområdet och delarna utanför det kommer ytterst sannolikt inte att vara just detta 80/20. Det väsentliga är att riktningen svänger och att kärnstadsområdets andel i den framtida tillväxten är klart större än i dag. De områdesspecifika åtgärderna och genomförandet i etapper har förts fram i strukturmodellen i fråga om kärnstadsområdet. Tillväxten styrs i enlighet med det ovan stående ävet till tätorterna utanför kärnstadsområdet, där genomförandet i etapper inte med motsvarande exakthet har förts fram såsom på kärnstadsområdet. Målet kan dock anses vara att cirka hälften av den tillväxt som anförs utanför kärnstadsområdet genomförs åren 2012-2025 och hälften åren 2025-2035. Enligt målen och lösningen för riktlinjerna har man i strukturmodellen reserverat sig för att skapa förutsättningarna för att minst 20 000 nya arbetsplatser ska uppstå. Målet är att för olika slag av företagsverksamhet anvisa tillräckligt med lockande och mångsidiga platser för en placering. Volymmässigt uppkommer största delen av de nya arbetsplatserna inom olika servicesektorer. Största delen av dessa arbetsplatser lokaliseras till centrumområdena och koncentrationerna av tjänster på bostadsområdena. Lockande placeringsområden för många servicesektorer och småindustri är också stadsutvecklingsområden av ny typ med blandade verksamheter (Slottsstaden, Långbacka, Kuppis, Österås, Satakuntavägen-Västra Centrum- Skanssi-Piispanristi, Kärsämäki). En del av de nya arbetsplatserna lokaliseras till olika företagsområden som reserverats för områden som behöver mera utrymme och tunga trafikförbindelser, vilka enligt huvudsyftet för användningen har profilerats som områden för industri, logistik, service eller vetenskap och teknologiområden. I strukturmodellen har det för att Åbo stadsregion ska ha framgång skapats förutsättningar genom att kraftigt inrikta tillväxten till det kärnstadsområde som bildas av centrala områden av Åbo, S:t Karins, Lundo; Nådendal och Reso. Vid lokaliseringen av tillväxten har man i första hand strä-