UPPSALA UNIVERSITET Lärarprogrammet Institutionen för nordiska språk Svenska 4, Ht 2012 Holmbomålet Analys av tal på estlandssvensk dialekt av Mats Erkas Handledare: Staffan Fridell Examinator: Kerstin Thelander
Ja minns än så fagort han daen Walter Erkas, ur transkriberingen Sammandrag Genom analys av grammatiken i tal av Walter Erkas, bördig från den estlandssvenska ön Odensholm, har jag i denna uppsats försökt göra en översiktlig men ändå så heltäckande beskrivning som möjligt av den språkliga strukturen i detta mål. Framträdande drag i denna har varit böjning av substantiv och adjektiv i tre genus samt pluralböjning av verb. Såväl ålderdomliga som nyskapande grammatiska drag har framträtt i talet och således tycks målet kunna studeras utifrån flera perspektiv. Vid sidan av grammatiken har jag analyserat Walter Erkas uttal och dessa analyser tillsammans har lett mig till slutsatsen att de flesta estlandssvenska dragen har varit förhållandevis väl bevarade i dennes språkbruk, trots lång tid med standardsvenska som vardagsspråk. Slutligen har en jämförelse mellan Walter Erkas tal på holmbomål och tal på närliggande estlandssvenska dialekter gjorts för att finna särskiljande drag för holmbomålet. Jag har inte kunnat dra några helt säkra slutsatser av denna jämförelse, men en rad antydningar med olika starka belägg har framkommit, vilka möjligen och förhoppningsvis kan öppna upp för vidare studier. Ett övergripande syfte med uppsatsen har även varit att bidra till ett större allmänt intresse för de estlandssvenska målen och den estlandssvenska historien i övrigt. 2
Innehåll 1 Inledning 5 1.1 Syfte 5 1.2 Uppsatsens disposition 6 2 Bakgrund och forskningsöversikt 6 2.1 Tidigare forskning 6 2.2 De estlandssvenska språkområdena 8 3 Metod och material 9 3.1 Inspelningen av WE:s tal 9 3.2 Transkriberingen 9 3.3 Analysområden 11 3.4 Säregna ord i WE:s tal 11 3.4.1 Ordlista 11 3.5 Textutdrag 12 3.5.1 Transkribering 12 3.5.2 Översättning 13 4 Resultat 14 4.1 Analys av uttal 14 4.1.1 Vokalljud 14 4.1.2 Konsonantljud 16 4.2 Analys av grammatik 18 4.2.1 Substantiv och genussystem 18 4.2.2 Adjektiv 24 4.2.3 Verb 27 4.2.4 Syntax 33 4.3 Jämförelse med äldre material 36 3
4.3.1 Ordförråd 36 4.3.2 Uttal 37 4.3.3 Grammatik 38 5 Diskussion av resultat 40 5.1 Uttal 40 5.2 Grammatik 41 5.3 Ordförråd 42 6 Sammanfattning och slutsatser 42 Litteratur 44 4
1 Inledning Den grupp av svenska dialekter, tillsammans kallade estlandssvenska, som fram till mitten av 1940-talet i relativt stor utsträckning talades vid den estniska kusten och på dess närliggande öar har varit föremål för forskning under en längre tid under 1900-talet. Idag är dock de flesta av de ursprungliga talarna av målen borta och språkforskning på området kan inte göras i samma utsträckning. De rötter som jag själv har i denna svenskbygd samt det intresse för svensk språkhistoria som mina studier till svensklärare medför har motiverat mig att ta del av den forskning som har gjorts. Jag har även velat bidra till denna forskning och författar därför denna C-uppsats utifrån en analys av det estlandssvenska mål som ligger mig själv närmast, nämligen det som talades på ön Odensholm utanför Nuckö socken vid den estniska kusten. Detta Odensholmsmål är av tidigare forskare klassificerat som en del av det allmänna Nuckömålet som i övrigt innefattar en rad åtskilda men närliggande varianter. Att just Odensholmsmålet är en variant som tidigare forskare, vid resor till Nuckö socken under tidigt 1900-tal, inte kunnat behandla i lika stor utsträckning på grund av öns något mer isolerade position motiverar också min egen analys. Med hittills icke analyserat material, bestående av inspelat tal på Odensholmsmål, även kallat holmbomål, av Walter Erkas, bördig från Odensholm och morfar till mig själv som författare till denna C-uppsats, planerar jag således att försöka bidra till en något mer heltäckande bild av språkdragen i just denna variant av Nuckömålet. 1.1 Syfte Denna uppsats syftar till att beskriva de estlandssvenska dragen i språkbruket hos Walter Erkas (hädanefter refererad till som WE), då denne avser att tala det holmbomål som talades på Odensholm. Detta motiveras dels utifrån mitt intresse att klargöra målets struktur och dels utifrån frågan hur väl bevarade de språkliga dragen kan sägas vara i WE:s tal på holmbomål, då det har blivit inspelat efter en lång tid i Sverige och övergång till en mer standardiserad svenska vid vardagligt tal. Vid sidan av detta beskrivande syfte avser jag att jämföra WE:s tal med exempel på talat Nuckömål från tidigare forskning inom områdena uttal, ordböjning och ordförråd för att finna eventuella särskiljande drag för holmbomålet från dess närliggande fastlandsdialekt, både som redan är omnämnda i tidigare forskning och som kan kräva utförligare redogörelser. Uppsatsens syften konkretiseras i följande frågeställningar: 5
Vilka estlandssvenska drag går att finna i WE:s språkbruk vid tal på holmbomål? Vilka slutsatser kan vi dra av dessa för hur holmbomålets språkliga struktur ser ut? Vad tyder på skillnader i detta språkbruk från tidigare forsknings exempel på Nuckömål? 1.2 Uppsatsens disposition Inledningsvis kommer jag att ge en kortfattad översikt över tidigare forskning samt bakgrund för det estlandssvenska språkområdet. Därefter följer information om min metod och mitt material, framför allt den transkribering som jag har gjort av WE:s tal. I detta avsnitt har jag även med en kortfattad översikt över de speciella ord i WE:s tal som läsaren kan behöva vetskap om. Därefter följer ett kortare utdrag från transkriberingen med översättning för att läsaren ska få en bild av språket. Min transkribering i sin helhet är dock alltför lång för att rymmas inom sidorna för uppsatsen. Själva analysen inleds därefter med det som jag har bedömt vara de viktigaste uttalsreglerna inom estlandssvenskan i allmänhet och Nuckömålet i synnerhet samt hur WE:s tal förhåller sig till detta. Därefter följer en redogörelse för grammatiken i WE:s tal samt de belägg för denna som går att finna i tidigare forskning. Slutligen innefattar resultatdelen en jämförelse med tidigare forsknings exempel på Nuckömål och vissa exempel från andra estlandssvenska mål av utvalda språkliga företeelser i WE:s tal. Efter detta följer min diskussion av resultatet samt min redogörelse för de slutsatser som jag anser mig kunna dra av detta. 2 Bakgrund och forskningsöversikt 2.1 Tidigare forskning Denna uppsats resultat står i relation till tre olika forskares arbeten som mellan sig täcker en relativt lång tid. Först har vi Gideon Danell som under resor till Nuckö socken vid det förra sekelskiftet samlade material till sin avhandling Nuckömålet 1905, i vilken målets allmänna karakteristik och ljudlära beskrivs. Danell fortsatte sina resor till den estniska svenskbygden 6
under första hälften av 1900-talet och skrev flera böcker om estlandssvenskarnas språk och historia. Bland annat argumenterade han för att estlandssvenskarna behövde stöd från Sverige för att inte deras språk skulle dö ut och ersättas av estniska under 1920-talet. Även efter andra världskrigets utplånande av den levande svenskbygden i Estland fortsatte Danells arbete och 1951 blev hans Ordbok över Nuckömålet utgiven. I min uppsats har jag dock endast använt mig av hans avhandling från 1905. Något senare än Danell började Nils Tiberg sin insamling av estlandssvenska mål genom resor till svenskbygden från 1920-talet och framåt. Dennes anteckningar från sina resor finns bevarade på Institutet för Språk och Folkminnen (SOFI) i Uppsala, där också en sammanställning av ord som Tiberg funnit i estlandssvenskan inleddes på 1990-talet. Mina refereringar till Tiberg kräver dock ett förtydligande då de i vissa fall har angivelsen okänt årtal. Detta är för att det, på de ordlappar i arkivet som sammanställningen av Tibergs anteckningar utgör, inte är angivet årtal för belägget. Tiberg har således hittat ordet någon gång från tiden för de första resorna under 1920-talet till tiden för hans forskning i Sverige under sent 1970-tal, men exakt när har jag inte kunnat hitta. För att möjliggöra kontroll av de belägg som jag i avsnittet Jämförelser med äldre material refererar till har jag dock angivit vilka ord jag har slagit upp i arkivet. För övrigt har jag använt mig av Tibergs intervjuer med estlandssvenskar, för vilka årtal är uppgivet, samt, i övriga delar av resultatet, hans bok Estlandssvenska språkdrag från 1962. Slutligen har Edvin Lagman för Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner (SOV) deltagit i redaktionen för volymerna 3A och 3B för verket En bok om Estlands svenskar. Även här kräver min referering ett förtydligande. Volymen 3A innehåller arbetet Estlandssvenskarnas språkförhållanden som är egenhändigt författat av Lagman och som jag i min uppsats framför allt refererar till i avsnittet Grammatik. Volymen 3B innehåller transkriberat tal på de olika estlandssvenska målen med tillhörande ljudband. Lagman är i denna bok redaktör. Det anges inte vem som gjort respektive transkribering men i och med Lagmans angivna ansvar för redigering av texterna har jag refererat till honom som författare då jag använder exempel ur dessa i avsnittet Jämförelser med äldre material. Vid dessa refereringar har jag även angett vems tal transkriberingen utgår från. Det är dock möjligt, särskilt vad gäller transkriberingen av Elmar Nymans tal (EN), då denne själv sitter i redaktionen, att talarna själva har deltagit i arbetet med transkriberingarna. Vad gäller årtalen för dessa två volymer är utgivningsåret 1979 för 3A och 1990 för 3B. I den sistnämnda är det dock uppenbart att inspelningarna och transkriberingarna har gjorts tidigare då de anges som tidigare publicerade i SOV: s tidskrift Kustbon men det är inte angett 7
när detta har skett. Utan annat att gå efter har jag således refererat till året för samlingsverkets utgivande. 2.2 De estlandssvenska språkområdena Hur länge svenskbygden hade funnits i Estland före uppbrottet är inte klarlagt. Invandringen beräknas ha skett i flera etapper från tidig medeltid och framåt (Lagman 1979: s. 4). Namn som just Odensholm kan leda tankarna till en invandring redan under svensk vikingatid och flera sägner existerar rörande Oden och ön. Det är även tänkbart att namnet tillkommit tidigare än själva bebyggelsen på ön, då den kan ha varit ett landmärke för sjöfart till Estland. Tiberg framhåller dock (1962: s. 15) att namnets ursprung är oklart då det inte säkert kan sägas ha att göra med Odens namn. På vissa håll uppfattades namnet, under den estlandssvenska tiden, snarare som Uddens holm, då refererande till att ön låg utanför Estlands nordvästra udde. I dagligt tal omnämndes ön oftast bara som Holmen. Svenskar hade således sedan lång tid, och under styre av flera olika utländska makter, levt i Estland innan andra världskriget satte stopp för bygdens fortsatta utveckling. De flesta estlandssvenskarna kom under kriget till Sverige, många i sina egna båtar över Östersjön. De olika svenskområdena som fanns vid den estniska kusten delas i regel upp i Nargö, Rågöarna, Korkis, Vippal, Odensholm, Rickul, Sutlep, Nucköhalvön, Ormsö och Runö. Kontakterna med estniskan såg väldigt olika ut och samröret mellan områdena var inte så stort. Fyra särpräglade språkområden blev till från dessa områden: Nuckö-Ormsö, Rågöarna- Korkis-Vippal, Nargö och Runö. Av dessa var Nuckö-Ormsö det största (Lagman 1979: s. 5). I sin avhandling om Nuckömålet skiljer Danell Ormsömålet från målen inom Nuckö socken, då han finner det för olikt. Hans uppfattning av de olika delarna i Nuckö är Odensholm, Bakväldet (norra Rickul), Framväldet (södra Rickul), Sutlep och Nucköhalvön (1905: s. 15). Det är inom detta språkområde som jag kommer att göra min analys. På själva Odensholm bodde vid tiden för uppbrottet ett hundratal invånare uppdelade i sju huvudfamiljer: Erkas, Brus, Marks, Greis, Stavas, Niggors och Nibondas. Huvudförsörjningen var torskfiske, vilket präglar en stor del av WE:s tal i materialet, men även till exempel lotsning av fartyg innebar inkomster. Som relativt isolerade från resten av Nuckö geografiskt kom Odensholmsborna i mindre kontakt med det estniska språket vilket torde ha resulterat i en dialekt mindre påverkad utifrån. Danell nämner även målet som något han under sina resor endast kunnat taga en rätt flyktig kännedom [om] (1905: s. 15). Det avskilda läget för målet 8
skapar förutsättningar för att hitta skillnader mot de närliggande dialekterna inom Nuckö, vilket, som redan nämnts, är en av motiveringarna för mig att skriva denna uppsats. 3 Metod och material 3.1 Inspelningen av WE:s tal WE är född 1921 och kom till Sverige 1943. Inspelningen av talet är gjord 1986-87 av min mamma Saga Adolfsson som även har översatt talet till svenska. Digitaliseringen är gjord 2009 av mina föräldrar Saga och Bertil Adolfsson. Syftet med inspelningen har varit att bevara exempel på talat holmbomål samt kunskap om livet på ön. Förutom tal på holmbomål innefattar inspelningen även sånger på svenska och inlästa dikter på Nuckömål, skrivna av Mats Ekman från Rickul. Dessa har dock inte ingått i denna uppsats analys. 3.2 Transkriberingen Jag har lyssnat igenom de spår på inspelningen som utgörs av WE:s tal på holmbomål och skrivit ner min tolkning av de faktiska ljuden i talet. Revideringar av transkriberingen har fått göras under hela arbetets gång och tagit relativt stor tid i anspråk. Jag har fått mycket hjälp av Saga Adolfsson för att reda ut de oklarheter i WE:s uttal som jag har stött på. Jag har valt att transkribera WE:s tal enligt en förhållandevis grov modell. Detta framför allt för enkelhetens skull och för att minimera risken för att göra fel, då jag inte har tillräckliga kunskaper om, det i annan dialektforskning använda, landsmålsalfabetet för att kunna tillämpa det på mitt material. Dessutom är Edvin Lagmans insamlade tal på Nuckömål transkriberade enligt samma modell, vilket gör jämförelsen lättare. Då WE har citerat personer på estniska har jag inte sett det som nödvändigt att medta detta i transkriberingen. Efter ett sådant citat har han alltid upprepat meningen på holmbomål och därför har jag endast lämnat en parentes om tal på estniska inuti varje sådant citat. Jag använder även parentes då WE får en fråga från intervjuaren, då det krävs för att förstå efterföljande tal. 9
I stort sett ska alltså varje bokstav i mina transkriberingar uttalas enligt en standardiserad svensk uttalsnorm och inte enligt de fonetiska reglerna. De tillägg jag har till detta är som följer: Stort l [L] utskrivet inuti eller som avslut i ett ord betecknar ett kakuminalt (tjockt) l som ofta förekommer. Detta gäller inte om det är en versal som börjar en mening, då inga förekommande ord uttalas som börjande med kakuminalt l. Bokstav inom parentes betecknar ett näst intill ljudlöst men ändå närvarande uttal. Detta förekommer endast för bokstaven d som inledare av ord där det enligt standardsvenska normer är helt ljudlöst. Kursiverade ord i transkriberingen ska uttalas som på standardsvenska. Detta markeras eftersom WE ibland uttalar g som j i till exempel gick då hans standardsvenska uttal tar över. Ett g i ett ord utan kursivering ska således alltid uttalas hårt. Ord i fetstil betecknar kortstaviga ord, där både vokalljudet och efterföljande konsonantljud har kort uttal. WE:s ord för det svenska ordet veckor har till exempel skrivits vikor. Detta markeras därför att uttalet varken ska förstås som vickor, det vill säga med kort vokal men samma långa konsonantljud som i den svenska motsvarigheten, eller som vi:kor, det vill säga med lång vokal och kort konsonant. Den svåraste bedömningen att göra har varit den sista på listan, gällande kort vokal följt av kort konsonant, vilket jag återkommer till i kapitlet om WE:s uttal. Vad gäller längden på vokal- och konsonantljud ska dessa, förutom vid dessa markeringar i fetstil, uttalas enligt standardsvenska normer. Vokal följt av ensam konsonant uttalas alltså oftast lång, förutom i småord som han, såm [som] och kam [kom] och vokal följd av flera konsonanter uttalas oftast kort. I de fall då vokalen är längre än vad som kan väntas enligt standardsvenska normer har detta markerats med [:] efter vokalen. Slutligen har jag använt ö i till exempel orden jöle [julen] och böttne [botten]. Jag har gjort så för att jag tycker att detta ljud är det som ligger närmast, men detta är ett fall då transkriberingen är något för grov för att återge det verkliga ljudet. Egentligen uttalar WE, 10
i dessa ord, ett vokalljud som rör sig mellan u och ö. Lagman har dock i sina transkriberingar valt att låta samma bokstav stå för detta uttal. 3.3 Analysområden Jag har i denna uppsats bortsett från att närmare analysera och försöka förklara de säregna orden i WE:s tal, förutom en kortfattad översikt i metodavsnittet. En djupare analys har känts som en alltför tidskrävande uppgift och inte lika relevant för mitt syfte som analyser av WE:s uttal och grammatik. Dock har jag noterat vissa ord i WE:s tal som möjliga att söka efter i tal från övriga Nuckö för att kunna göra en jämförelse av ordförrådet mellan dessa. Jag har vidare låtit min analys av grammatiken i WE:s tal ta det större utrymmet av resultatdelen, på viss bekostnad av uttalsanalysen, då jag anser att det krävs för att kunna ge en så heltäckande bild som möjligt av målets språkliga struktur, vilket är ett eget syfte för uppsatsen. 3.4 Säregna ord i WE:s tal Inför läsning av mitt transkriberade material är en viss kunskap om de säregna estlandssvenska ord som WE använder nödvändig. Deras betydelse kan annars vara alltför svår att se. Jag kommer inte att föra något närmare resonemang om ordens tänkbara ursprung, men vid intresse ger Danell en översiktlig bild av dessa antaganden i sin avhandling (1905: s. 28). Jag kommer givetvis även att endast ta upp ord som jag finner i WE:s tal. 3.4.1 Ordlista Odh håla? hank? hått? en 1 håtes Sve vad? var? vart? att (då det är en subjunktion) varje 1 Notera att en dels används som subjunktionen att och dels, som på svenska, som en artikel med samma uttal, samt som ett pronomen (se avsnittet Grammatik). 11
his n hisa hitta tole opa denna denna, dessa detta sådan/t/a på 3.5 Textutdrag 3.5.1 Transkribering Spår 10: Ja, ain sak tel ska ja språk. He var he:ste nittonhundratrettiått, just fere andra värdskrie här, å he had komi mike sprit opa strå:nde. Å ta vor vå:lde oppjaga hisa pirivalve och finne hade kasta ut sprit, e kam e lå:nd där å vor da ut opa seke å skoa. Alla fall så träffa da Nikolaj Greis. Såm sagt han var jo dålendor e esta. Han skull jo såm försök språk. Å han fråa åt n: Har du sitt noa sprit? Hem har sprit hem är de såm hått hå ta lagd spriten? Nikolaj förklara tänkt fårst å sen sa en opa est: (estniska) Hem språkar fer te? Hem språkar fer me? Om da råk, lett da drick! Å så var saken klar. Bäst å ta en sak till då innan de He var en såndaseftermidda. Ve sto opp ve Askåmhusena, skulle gå opa legge. Vet da sto å fundera först. Man bruka håll rå om man våga gå ut. Å så blai e så en man skulle gå ut. Alla fall så var man ju få man allti. Nu var e så en te aror gingo ut. Här blai en esandan man ståandor å venta fer annan had änt komi. Ingen visste, han trait se maera å maera, han venta å te aror gingo ut på legge. Han blai tär ståandor. Aingång komer han ann danglandor. Å han såm nu kam här, han försto en en annan såm venta opa en var oppreta. Så han gick å mumla fere se selvor: Va nöjd me de lilla så ska Gud din del uppfilla. Såhär kelta en fram å tebaks: Va nöjd me de lilla så ska Gud din del uppfilla. Å när en kåm fram så annan herd åtor he, sa en: Håla svartman har han givi åt de me tå? Ja, så var e me he. 12
3.5.2 Översättning Ja, en sak till ska jag berätta. Det var hösten 1938, just före andra världskriget här, och det hade kommit mycket sprit upp på stranden. Och de var väldigt uppjagade de här gränsvakterna och finnarna hade kastat ut sprit. Det kom i land där och så var de då ute och sökte och spanade. I alla fall så träffade de Nikolaj Greis. Som sagt, han var ju dålig på estniska. Han skulle ju försöka tala med dem. Och han fråga honom: Har du sett någon sprit? Vem har sprit? Vem är det som vart [var] har de lagt spriten? Nikolaj förklarade tänkte efter först och sedan sa han på estniska (estniska) Vem berättar för dig? Vem berättar för mig? Om de hittar den, låt dem dricka! Och så var saken klar. Bäst att ta en sak till då innan det Det var en söndagseftermiddag. Vi stod uppe vid Askomhusen, skulle gå ut och lägga nät. Jag vet att de stod och funderade först. Man brukade hålla rådslag om man vågade gå ut. Och så blev det så att man skulle gå ut. I alla fall så var man ju två man alltid. Nu var det så att de andra gick ut. Här blev en ensam man stående att vänta, för den andre hade inte kommit. Ingen visste, han dröjde mer och mer, han väntade och de andra gick ut och la nät. Han blev stående där. Till slut kommer den andre lunkande. Och han som nu kom här, han förstod att den andre som väntade på honom var uppretad. Så han gick och mumlade för sig själv: Var nöjd med det lilla, så ska Gud din del uppfylla. Såhär tjatade han fram och tillbaka: Var nöjd med det lilla, så ska Gud din del uppfylla. Och när han kom fram så den andre hörde om det, så sa denne: Vad fan har han gett åt dig då? Ja, så var det med det. 13
4 Resultat 4.1 Analys av uttal Jag kommer i detta avsnitt att redogöra för några av de mest centrala skillnaderna i uttal mellan WE:s tal på holmbomål och standardsvenska som jag hittar samt hur dessa stämmer överens med tidigare forskning om estlandssvenska ljudregler. Då jag har gjort transkriberingen med vanliga bokstäver, och inte fonetiska tecken, kommer jag att utgå från dessa i beskrivningen. 4.1.1 Vokalljud För vokalljuden bedömer jag att följande punkter är de mest relevanta att ta upp: Förhållandet mellan a och å Förlängda vokaler Delabialiseringen som förklarande förhållandet mellan y och i samt mellan ö och e Diftonger Flera ord där standardsvenskan har kort a uttalas av WE med långt å. Detta tycks i regel gälla före nd, som i strå:nde [stranden] och lå:nd [land]. Danell menar att det estlandssvenska långa å-ljudet allmänt motsvarar fornsvenskans långa a. Att det kommit att ersätta även kort a har att göra med att detta tidigare förlängts, dels före nd men även före en rad andra ändelser, till exempel ng (Danell 1905: s.128f). Detta kan förklara varför å i WE:s tal oftast är långt även i gå:nge [gången] där standardsvenskan har kort å. Konsonantförbindelser med t efter fornsvenskt a räknas av Danell inte upp som orsak till förlängning av vokalen och det kan förklara varför WE säger lå:ngor [lång], men langt [långt]. Sammantaget innebär detta att estlandssvenskan, likt standardsvenskan ofta ersätter fornsvenskt a med å, men att reglerna för detta ser annorlunda ut. Tiberg framhåller dock (1962: s. 44) att de ändelser som Danell nämner förlänger föregående vokalljud allmänt i estlandssvenskan och således gäller detta inte bara det fornsvenska a-ljudet. 14
Det finns även fler exempel i WE:s tal då vokalljudet tycks vara längre än i standardsvenskan, till exempel i ru:m [rum], somarn [sommaren], let [lätt] och ret [rätt]. I de båda första fallen tycks förklaringen vara att de står före m, då detta har lett till att äldre lång vokal har bevarats i estlandssvenskan (Tiberg 1962: s. 36). Exemplet somarn är visserligen otydligt. Tiberg betecknar i detta ord o som kort följt av ett kort konsonantljud (a.a. s. 37), medan jag har tolkat samma vokalljud som långt. Som Tiberg framhåller är det dock ett o, och inte ett å som på standardsvenska, vilket gör bedömningen om vokalljudets längd svårare. Ett tydligare exempel på när estlandssvenskan tycks ha ett o där standardsvenskan har å i uttalet, men där ljudet fortfarande är kort finner jag hos WE i sockar [sockor]. För let gäller regeln att äldre långt e allmänt är bevarat och även motsvarar långt ä i de flesta fall. Dock ska ingen av dessa regler gälla vokalen om den står invid r (Tiberg 1962: s. 35f). WE:s uttal av ret tycks således gå emot denna regel. Det är möjligt att olika uttalsregler gäller för vokalljudet utifrån om det följs av r eller föregås av r, med tanke på att WE konsekvent uttalar här och där med långt ä. Tibergs exempel visar dock att långt ä ska vara det gällande oavsett var vokalljudet står invid r, och således kvarstår WE:s uttal av ret som något som går emot regeln. Det finns även en antydan om att WE:s uttal visar på en skillnad mot det övriga Nuckömålet (se avsnittet Jämförelser med äldre material). Ord där standardsvenskan har ö har i WE:s tal e, både som kort och långt, till exempel berja [börja], he:ste [hösten], meda [möda] och kepor [köper]. Samma förhållande gäller för y där WE istället har i, som i ni [ny], liftar [lyktor] och ixe [yxa]. Båda dessa förhållanden förklaras av delabialiseringen, det vill säga förlusten av läpprundning för vokalljud, vilket är något som samtliga estlandssvenska dialekter har gemensamt (Tiberg 1962: s. 45). Som de används i standardsvenskan existerar således inte ö och y på estlandssvenska. Däremot finns ljudet som ligger mellan ö och u, som i jöle [julen]. Som exempel på diftonger finner jag främst fallande i WE:s tal. Till exempel har vi ai i blai [blev] och raive [reven], ae i maera [mera] och oi i koilde [kvällen]. Exempel på när standardsvenskt ö motsvaras av diftong finns i braut [bröt] och fraus [frös]. Som exempel på stigande diftonger har vi liustor [ljuster] och tianar [tjänsteman]. Vissa ord där stigande diftong bör gälla uttalas dock inte som beskrivet i tidigare forskning. WE säger till exempel konsekvent sjo [sjö] med ett främre sje-ljud och inte sio som Tiberg lyfter fram som exempel (1962: s. 32). Funktionen som halvvokal för i tycks heller inte gälla i det fall där WE säger (d)jör [djur]. En rest av det inledande d-ljudet antyds, men det är inte lika tydligt som det tycks vara i Danells exempel diur (1905: s. 17). Exemplen kan tyda på att WE tappat diftongerna något i tal på holmbomål på grund av standardsvenskt inflytande. 15
4.1.2 Konsonantljud För konsonantljuden bedömer jag att följande punkter är de mest relevanta att ta upp: Hårt uttal av g och k Användningen av ft för kt och pt Kakuminalt (tjockt) l Användningen av h Kort konsonantljud efter kort vokalljud Konsonantljuden g och k uttalas av WE hårt förutom främst då han övergår till standardsvenska. Detta gäller oavsett om konsonanten står först, som i gära [göra] och keras [köras], eller på annan plats, som i berg. Regeln verkar även gälla i konsonantsammansättningar, som i serskilt [särskilt]. Dock gäller den inte när WE säger kansje [kanske] med ett främre sje-ljud, vilket möjligtvis kan förklaras med ett standardsvenskt inflytande. Även vid ng hörs ofta ett g-efterslag före vokal, till exempel i gå:nge [gången]. Tiberg framhåller denna oförmjukning som ett bevarat ålderdomligt drag, gemensamt för alla estlandssvenska dialekter (1962: s. 55). Minst konsekvent är WE i användningen av g, som han i vissa fall uttalar som j, även vid tal på holmbomål i övrigt. Ord där standardsvenskan har kt eller pt uttalas för det mesta av WE med ft, till exempel riftit [riktigt], vaftar [vaktar] och (d)juft [djupt]. Danell menar att förbindelsen är karakteristisk för Nuckömålet (1905: s. 170). Ord med p respektive k kan på detta sätt bli homofoner, vilket också Danell visar med exemplet hälp [hjälpa] och hälke [fjäska] som båda i supinum blir hälft (a.a. s. 173). Även i WE:s tal finns två ord som borde vara homofoner, vilket de dock inte är. Vid ett tillfälle säger han: ta had hläft ut petrolium [de hade släppt ut petrolium] och vid ett annat: men nu had jo máshena hläckts av vattne [men nu hade ju maskinen släckts av vattnet]. Utan hjälp från sammanhanget borde släckts och släppt lätt kunna sammanblandas om uttalsregeln hade följts. Att WE i hläckts uttalar kt beror dock förmodligen på ett standardsvenskt inflytande. Det kakuminala (tjocka) l:et, i min transkribering L, är genomgående i WE:s tal, till exempel i blai [blev], föla [fåglar] och tel [till]. I vissa fall hörs snarast ett r-ljud i ord där standardsvenskan har l, som i skordor [sköljd] och axar [hjulaxel]. Enligt Tiberg (1962: s. 53) är kakuminalt l förekommande i nästan alla estlandssvenska dialekter. Det ska dock aldrig användas som inledande ljud. Vad gäller sambandet med r framhåller Danell (1905: s. 185) 16
att detta L i flera fall har ersatt ett äldre r och även att r sporadiskt kan bytas mot L, som i fagol [fager]. Vad gäller förhållandet då r tycks ersätta L menar Danell att detta kan gälla för rd (a.a. s. 170), vilket förklarar WE:s uttal av skordor. Belägg för att L uttalas r i axar tycks dock saknas i tidigare forskning. Användningen av h gäller olika kombinationer i WE:s tal. Den mest utmärkande torde vara att sl nästan helt konsekvent uttalas med ett inledande tonlöst l, närmast hl, som i hläft [släppt], hlafta [slakta] och alhlå [slå alfågel]. Dessutom är h inledande ljud i hem [vem] och hårka [orka]. Även i tidigare forskning används hl som beteckning för det tonlösa l-ljudet och Tiberg menar att denna ljudregel finns i nästan alla estlandssvenska dialekter och även vissa övriga svenska mål (1962: s. 58f). Vad gäller hem lyfter Danell (1905: s. 176) fram detta som exempel på att h har behållits från äldre stavning framför v, men att detta v dock bortfallit i hvem. Detta kan även förklara en rad av de säregna orden i estlandssvenskan som dock tycks ha genomgått en större utveckling, till exempel håla [vad] som bildats av det äldre hvad slag och håtes [varje] som Danell misstänker härröra från det äldre hvar tids (a.a. s. 28). Danell har även med hårka som exempel, men menar att detta inledande h inte har någon motsvarighet i äldre svenska (a.a. 177). Slutligen har vi fenomenet med kort vokal följt av kort konsonant. Då detta inte finns i standardsvenskan, där en kort vokal alltid följs av ett längre konsonantljud, har detta varit det svåraste att hitta exempel på i WE:s tal. Jag har nöjt mig med att i transkriberingen markera de ord där jag tycker att detta är tydligt och som nämnt har jag låtit bli att ta med vissa ord som till exempel Tiberg lyfter fram som exempel på detta. De som jag har tagit med innefattar till exempel vikor [veckor], mila [mellan] och gära [göra]. Enligt Danell (1905: s. 209) gäller denna regel för ljudföljd i tvåstaviga ord, som bevarat fornsvenskt drag, om konsonanten mellan stavelserna är k, p, t, l, m, n, r eller s. Då alla ord som jag har tagit med har en sådan konsonant har jag förmodligen hört rätt beträffande ljudet i dessa. Dock borde det också finnas en rad ord där jag inte har lyckats urskilja denna ljudföljd. En risk med att ta med samtliga tvåstaviga ord med någon av konsonanterna som Danell räknar upp hade å andra sidan varit att jag lätt hade kunnat missa eventuella fall där WE inte följer ljudregeln, till exempel beroende på ett standardsvenskt inflytande. 17
4.2 Analys av grammatik Jag kommer i detta kapitel att redogöra för de exempel jag har funnit på systematiska grammatiska drag i WE:s tal på holmbomål samt de belägg för dessa som tidigare forskning ger. 4.2.1 Substantiv och genussystem Nuckömålets substantivböjning och genussystem Nuckömålet, till vilket holmbomålet hör, har tre genus. Substantiven är således maskuliner, femininer eller neutrer och böjs olika i enlighet med detta. Vanligast är att maskulina substantiv har ett ändelse-n för bestämd form singularis samt ett ändelse-a till stammen för bestämd form pluralis. Femininer har oftast ett ändelse-a för bestämd form singularis samt en na-ändelse till detta för bestämd form pluralis (Danell 1905, s. 22). Exempel på två maskulina substantiv, varav det första har den vanligast förekommande böjningen, hämtade från Danell är som följer: obest. sing. best. sing. obest. plur. best. plur. m. fisk: fisk fisken fiskar fiska m. gris: gris gris n griser grise Två feminina substantiv, varav det första böjningsmönstret är vanligast förekommande är: obest. sing. best. sing. obest. plur. best. plur. f. höna hen hena henar henana f. bok bok boke bekor bekre Som synes ovan är det enklaste sättet att skilja en maskulin från en feminin oftast att se på den bestämda formen. Även om de bestämda formerna i pluralis kan likna varandra har i regel alla maskulina substantiv samma ändelse-n där de feminina har en vokal för bestämd form singularis. Vad gäller neutrerna kan dessa oftast urskiljas på samma sätt som i modern 18
standardsvenska med artikeln ett framför obestämd form singularis. Annars kan vissa neutrer, i och med böjningen, vara svåra att skilja från femininer, vilket exemplet nedan visar. Den vanligaste böjningen för bestämd form singularis är dock ett ändelse-e och för bestämd form pluralis gäller en na-ändelse till detta: obest. sing. best. sing. obest. plur. best. plur. n. arbete arbet arbete arbeter arbetena n. nystan nista nista nistar nistana För Nuckömålet gäller genusböjningen även den nominativa formen av tredje persons pronomen i pluralis med uttalen tä för maskuliner, tår för femininer samt tåm för neutrer eller som sammanfattning av personer av båda könen och dessa har även varianter med d som begynnelsebokstav då det har trycksvag ställning i satsen (Lagman 1979: s. 71). Förutom detta lyfter Danell fram (1905: s. 19) att räkneordet två böjs efter genus på Nuckömål och uttalas få för maskuliner, får för femininer och tu för neutrer. Lagman menar dock att gemensamt för nästan alla estlandssvenska dialekter är att samtliga räkneord upp till tolv böjs efter genus, men att två specifikt är böjt både i attributiv och i predikativ ställning där övriga endast böjs i predikativ (Lagman 1979: s. 69). Enligt Lagman är även en fullt genusböjd och uttalas änn för maskuliner ain för femininer och äitt eller ett för neutrer. Exempel från WE:s tal Singularis: Som pronomen för tredje person singularis för maskuliner använder WE en för såväl subjekt som objekt, i variation med han, endast som subjekt. Detta han är inte enbart till för beskrivande av levande varelser av manligt kön utan används av WE om alla maskuliner, som till exempel i han tien [den tiden]. I följande utdrag ser vi användandet av båda pronomenvarianterna för maskulinen engolsman, eller möjligen för den icke-uttalade båten: Ja tänkor spesiellt opa en tårskfläck här nårr om måjaken. He var en engolsman såm had gåe sunke där. Håla om e var försäkringsbedrägeri eller e va att ta sänkt en i alla fall. Han var på (d)juft vatten. Han var opa aurta faomn vatten. För femininer använder WE a som tredje person singularis i nominativ och objektsform och dessutom kan hon användas på samma sätt som han för maskuliner, som i opa hon visa [på det viset]. Anmärkningsvärt i det exemplet är även att substantivet vis, som är ett neutrum på 19
standardsvenska, av såväl pronomen som bestämd form att döma, är en feminin på holmbomål. Följande utdrag handlar, likt det förra, om en båt, men om den specifika typen rupa som tycks vara en feminin: Helst ha:de man rupa såm var Rupa var så giord en hon hade aktorspegol va hon var änte rund i aktern utan e var a hon var tver alltså e aktern me spegol. Som vi ser använder WE hon som pronomen och är eventuellt på väg att använda a som subjekt vid ett tillfälle, men kommer av sig. Det saknas för övrigt inte exempel på när a används, som vid tal om femininen gedda [gäddan], då WE säger: Å stor var a [Och stor var den]. För neutrer gäller i regel he för samtliga former, alternativt e beroende på position i satsen och närliggande konsonanter. Dessa återfinns överallt där standardsvenskan hade skrivit det, som i he bruke [det bruket] och på såndan var e jo ben [på söndagen var det ju bön]. WE:s användning av pronomen i singularis verkar stämma överens med den norm för estlandssvenskan i allmänhet som Lagman beskriver (1979: s. 71). Ibland tycks han blanda maskulina och feminina pronomen för ett och samma ord, vilket skulle kunna tyda på inkonsekvens. Närmare studier visar dock att han tvärtom förmodligen är väldigt konsekvent: Å ve kasta ut allt va ve men nu had jo máshena hläckts av vattne va. Å då var jo frågan om hon nu hade kasta ut, så ja satt opa veven å dro. Första varve såm ja dro så ikring så uta snaps å allting så sprang en igång. Efteråt förstår ja att motorn var kokande varmor Men annars så ja vet en de förekam e man om had gammol baite, stremmgar spesiellt om man tårsken to änt uti. Men flåndra var en kånstian fisk. Han to uti om stremmgen var söror elldor ja, had ståe då e var berja bli rottindor flåndra höggd en e fräst. Hon tyckte om gammol baite. Utdragen ovan kan tyckas förvirrande. Frågan är varför WE först kallar máshena [maskinen] för hon och sedan för en samt hur flåndra [flundran] först kan heta han och sedan hon. Att båda orden är femininer kan vi anta då vi av sammanhanget förstår att de står i bestämd form singularis och följer regeln med a-ändelse. Således borde båda benämnas uteslutande som hon. Min tolkning är att WE byter referent i båda utdragen och därför, förmodligen omedvetet av taltempot att döma, gör en ny bedömning om genus. Resultatet blir ett genusbyte. Det senare en i första utdraget syftar förmodligen på motorn, som i detta utdrag är böjt som en maskulin. Vid ett tidigare tillfälle säger visserligen WE: Ve had he bruke på HåLme att motora satt fram i steven på båten. [Vi hade det bruket på Holmen att motorerna satt fram i stäven på båten], men enligt min tolkning är motora bestämd form pluralis. De andra gånger 20
som han böjer ordet i bestämd form singularis säger han motorn och därför är det troligare att han använder pluralis, där man kan tycka att det borde vara singularis, än att han slarvar med genusböjningen i utdraget om máshena. Det andra utdraget är tydligare. Det tidiga han syftar förmodligen på ordet fisk, vilket Danell lyfter fram som en maskulin, och när det senare endast står flåndra blir det självklara pronomenet hon. Pluralis: I följande utdrag från transkriberingen kan vi se hur WE beskriver maskuliner i plural: He var en såndaseftermidda, ve sto opp ve Askåmhusena, skulle gå opa legge. Vet da sto å fundera först. Man bruka håll rå om man våga gå ut. Å så blai e så en man skulle gå ut. Alla fall så var man ju få man allti. Nu var e så en te aror gingo ut. Här blai en esandan man ståandor å venta fer annan had änt komi. Här finns exemplet få i samband med substantivet man och vi kan anta att det är konsekvent böjt efter en maskulin. Substantivet står i singularis men bör förstås i pluralis. Vi finner även pronomenet te (tä) i te aror [de andra] samt en variant av detta i trycksvag ställning, da, som Danell (1905: s. 19) nämner som möjlig vid sidan av det annars gällande dä för Nuckömålet. Att detta används i stället för tåm eller någon liknande motsvarighet till detta tyder på att personerna som berättas om alla är av manligt kön. Vad gäller pluralis av femininer kan följande utdrag studeras: Nå, sen skulld fisktunnana keras ner. He ble ofta kvinnfålkes gära. He skulle keras ner. He var jo tår fingo jo åfta hälp då opa gård n. Får tunnar åt gå:nge, maera dro änt hästen. I denna meningsföljd finner vi både pronomenet tår samt räkneordet får. Pronomenet syftar på, det indirekt uttalade ordet, kvinnorna, som vi kan anta är en feminin. Räkneordet syftar på tunnar, vilket innebär att även detta är feminint. Dess bestämda form pluralis i fisktunnana tyder även på detta. Användningen av tår och får i detta utdrag bör därför kunna ses som konsekvent genusböjning. Det finns också några få exempel på tår, då det blir dår i trycksvag ställning: ta had hläft ut petrolium och för och dämp sjoen då germ brenningana koma in och ta lyckast koma germ dår. 21
De två sista orden uttalas snabbt och kan tyckas sitta ihop, men jag har gjort tolkningen att de är två ord och ett exempel på byte av begynnelsekonsonant, t till d, i trycksvag ställning eftersom dår har svagt tryck i förhållande till germ [genom] och böjningen av brenningana [bränningarna] tyder på att det är en feminin. WE:s tal rymmer ganska få exempel på pronomen för neutrer i plural, men i följande utdrag finner vi ett exempel på räkneordet två: Luften sto alldeles still, vi skulld ut va ve hade dela åpp manskape e tu få tu gäng. Ana gick då ut mot måjaken, ana gick neråt, å hamne tel. WE ändrar sig här två gånger om vilken form av räkneordet två han ska använda. Han bestämmer sig dock för den form som enligt genussystemet bör vara den korrekta, tu, då gäng, på standardsvenska, är ett neutrum. Dock förekommer gäng endast i detta utdrag och uttalas med j som inledande ljud, vilket kan tyda på att ordet egentligen inte finns på holmbomål. Jag finner inget tydligt exempel på när WE använder tåm för att beskriva neutrer eller sammanfatta personer av olika kön. Då han använder dåm tycks det vara i samband med övergång till tal på standardsvenska och jag har tolkat det som användning av standardsvenskans enda uttalsform av tredje person pluralis nominativ. Vad gäller genusböjning av samtliga räkneord upp till tolv finns det för få exempel för att det ska gå att göra en säker bedömning av huruvida de böjs efter genus i predikativ ställning. Dock uttalar WE räkneordet tre vid ett fåtal tillfällen och följande två utdrag tyder på att en genusböjning används: Ve vor all trior då, breor, Harald å Rikard å ja ja kåmmer inte riktit i hoare håla ti e var men he var straxt efteråt. Om e var får vikor, Om e var tri vikor I det övre utdraget står tre i predikativ ställning och heter trior och i det undre står det i attributiv ställning till vikor [veckor] och heter tri. I och med ordet breor [bröder] förstår vi att de som omnämns i första utdraget alla är män och således kan vi anta att trior är ett maskulint böjt tre. Ordet vikor är feminint av det tidiga får att döma, men eftersom tri här står i attributiv ställning kan vi inte göra en bedömning om genusböjning i predikativ ställning. Det vi kan se är att räkneordet tre har olika böjning i attributiv och i predikativ ställning och jag 22
har inte hittat några andra exempel på det som predikativ. Böjningen som här syns är dock samma som Lagman framhåller för maskuliner, och hade det i första utdraget handlat om kvinnor så skulle det i teorin ha hetat triar (Lagman 1979: s. 69). Det finns även ett exempel på böjning av räkneordet tio som jag inte finner någon tydlig förklaring för i tidigare forskning. Vid beskrivning av femininen tunna säger WE vid ett tillfälle En tian tunnar kunde man räkon me [En tio tunnor kunde man räkna med]. Detta tian kan jämföras med attributet ti till ett neutrum i ti kilo [tio kilo]. Enligt Lagman är regeln att genusböjning av räkneord i attributiv ställning endast gäller två, så att huvudorden har olika genus borde inte ha betydelse. Således är det oklart vad skillnaden mellan dessa böjningar av tio beror på. Som exempel på tregenusböjning av en har vi att WE säger en lihlan kess [en liten kasse] men ain grena vatomass [en grön vattenmassa]. Att kess är maskulint och vatomass är feminint förstås av böjningen av adjektiven (se avsnittet Adjektiv). Genusböjningen av en verkar dock inte användas lika konsekvent som av två. Till exempel säger WE i lika stor utsträckning ain sak som en sak, vilket gör det lite svårt att bedöma om detta substantiv är feminint eller maskulint. Vid ett tillfälle säger han dock ain lilla sak [en liten sak] och böjningen av adjektivet tyder på att sak på holmbomål är en feminin. Detta tyder på att han, då han säger en sak, går över på standardsvenska. Vad gäller neutrer säger WE aldrig äitt, utan alltid ett, som i ett brått [ett brott]. Möjligheten att diftongen är något som WE tappat under tiden i Sverige står här mot en antydan om att formen ett, som Lagman också nämner, är den gällande för holmbomålet (se avsnittet Jämförelser med äldre material). Övriga iakttagelser av substantiv och genussystem: Ibland använder WE den i sitt tal, men i regel sker detta då han övergår till standardsvenska eller vid datering, som i den tjufjärde februari. Således bör ovan beskrivna pronomina i singularis vara det i regel gällande för holmbomålet. Det vanligaste av de tre beskrivna pronomina i pluralis är da i variation med te, ta eller tä då det är tryckstarkt. Att detta skulle bero på att personerna som pronomenet syftar på i regel är män motsägs av följande utdrag: Ta had enkom målldar, da kalla fer målld, såm da ha:de då da rensa tårsken, miggana. He var en urhålka tresstam. 23
Ordet miggana betyder kvinnorna och i enlighet med genussystemet borde dess pronomen vara dår i detta fall. Detta utdrag tyder dock på att det maskulina pronomenet i vissa fall kan ha trängt ut de övriga i tredje person pluralis, även om WE i de flesta övriga fall använder tår vid beskrivning av femininer. Det faktum att jag inte finner något tydligt exempel på när WE använder tåm tyder också på detta. 4.2.2 Adjektiv Nuckömålets adjektivböjning Danell lyfter fram böjningen av adjektiv som ett bevarat ålderdomligt drag i Nuckömålet, då starka ändelser, böjda efter kasus, används (Danell 1905: s. 18). Funktionen med dessa ändelser är dock endast att skilja på adjektiv i attributiv och predikativ ställning. Adjektiven kongruensböjs med substantiven som följer tregenussystemet och ser därför olika ut beroende på vilket substantiv som åsyftas, samt vilket numerus detta står i. Med hjälp av exempel från Lagman (1979: s. 67f) kan följande tabell ritas upp för komplett adjektivböjning i Nuckömålet: mask. fem. neutr. sing. attr. storan stora stort plur. attr. stor stor stor sing. pred. storor stor stort plur. pred storor storar stor Vi kan alltså se om ett åsyftat substantiv är en maskulin, feminin eller ett neutrum om det i singularis har ett adjektiv som attribut, då det enligt dessa regler heter änn storan man, ain stora migg och äitt stort hus. Attribut till substantiv i pluralis har dock endast den rena stammen av adjektivet och detsamma gäller för adjektiv i predikativ ställning syftande på en feminin i singularis eller ett neutrum i pluralis. För bestämd böjning används också den rena stammen för samtliga genus och numerus (Lagman 1979: s. 67). Det bör alltså till exempel bli både han stor man och hon stor migga (mina exempel). Komparationsformerna kan vara antingen ändelsena -re, -st eller -a, -ast som i braia [bredare], braiast [bredast] (a.a. s. 69). 24
Exempel från WE:s tal Attribut: För bedömning av WE:s användning av tregenussystemet är adjektivböjningen till stor hjälp, då han tycks använda denna väldigt konsekvent efter reglerna beskrivna av Lagman. Som nämnt förstår vi att det förmodligen ska heta ain sak, men en kess utifrån attributen lilla, i första fallet och lihlan i det andra, som WE använder. Vi har även exemplen an vålde stora gedd [en våldsamt stor gädda] men storan jarnbåt [stor järnbåt] och fagran väleik [vacker väderlek (använt som vackert väder)] men hoita, fagra kalkstenshäll [vit, vacker kalkstenshäll]. Som exempel på adjektiv i attribut till neutrer kan nämnas gronnt vatten [grunt vatten] respektive (d)juft vatten [djupt vatten]. Även vid pluralis tycks WE:s adjektivböjning följa normen för Nuckömålet. Vid ett tillfälle säger WE Ve ha:de nian båt å nia máshen [Vi hade en ny båt och en ny maskin], vilket följer reglerna för åsyftning av maskuliner respektive femininer i singularis och vid ett annat tillfälle säger han Han ha:de giort ni liftar [Han hade gjort nya lyktor], och använder sig således av den rena stammen ni. Visserligen säger han i ett annat utdrag Ve had ju biggd nia båtar [Vi hade ju byggt nya båtar] och detta skulle kunna tyda på en skillnad i attribut för femininer respektive för maskuliner i pluralis, då liftar tycks vara en feminin medan båtar är en maskulin. Troligare är dock att ändelse-a:et i nia beror på standardsvenskt inflytande. Böjningsmönstret för bestämd form förklarar till exempel varför maskulinen ti [tid] bestäms med attribut som Han fagor tien [Den vackra tiden] och inte har fagran som attribut. Predikativ: Femininer och maskuliner skiljs tydligt åt vad gäller adjektiv även i predikativ ställning. Om femininen gedda [gäddan] säger WE Våldsamt stor var a [Våldsamt stor var den], och om maskulinen båten säger han tårskbåten var rätt storor [torskbåten var rätt stor]. Om neutrer säger WE till exempel he fick ju änt vara rodit [det fick ju inte vara ruttet], med he syftande på det som las i torsktunnan, att jämföra med maskulinen stremmgen [strömmingen] som vid ett annat tillfälle berja bli rottindor [började bli rutten]. Särskilt intressant är böjningen av ord som på standardsvenska har en ig-ändelse. Denna ändelse är i Nuckömålet ersatt av -ot eller -at (Danell 1905: s. 19). Detta syns vid åsyftning på neutrer som He var lite tokat [det var lite tokigt]. För maskuliner är det dock anmärkningsvärt att en end-ändelse införs, likt den gällande för perfekt particip (se avsnittet Verb]. Denna följs av en adjektivändelse och gäller både i singularis, som i Tårsken var 25
billendor [Torsken var billig] och i pluralis, som i båta blevo färdendor våre [båtarna blev färdiga på våren]. Detta inslag av end förekommer i utragen endast före or-ändelse. För pluralis har vi exemplen Å storor blevo da [Och stora blev de], med åsyftning på maskulinen tårske [torskarna], och tår vor bra lå:ngar [de var bra långa], med åsyftning på femininen målldana [trågen]. En viss fundering väcker följande utdrag, om torsken som växt upp i vraket av skeppet Rojál: Å serskilt ve Rojál ta vor stor Oi, oi stor svartor såm stod å löd mila här hisa stor jarnplåta opa Rojál Adjektiven som följer på varandra har i detta utdrag olika böjning och tycks därmed syfta på olika ord. Pronomenet ta och böjningen av verbet vor innebär att det rör sig ord i pluralis. Enligt tabellen för adjektivböjning är det endast neutrer i pluralis som ska följas av en ren stam i predikativ ställning, som stor, men böjningen av svartor innebär att detta adjektiv syftar på en maskulin i pluralis. Av sammanhanget att döma är det också maskulinen tårske [torskarna] som åsyftas och således borde stor, grammatiskt sett vara böjt till storor. Det standardsvenska inflytandet är förstås en möjlig orsak till att WE inte gör denna böjning, men samtidigt mindre trolig i och med att det då skulle påverka endast ett ord i en mening som i övrigt endast tycks bestå av ord och böjningar på holmbomål. Det är även möjligt att det rör sig om en uttalslättnad, att o lätt försvinner mellan två likadana konsonanter och således att storor har lättare att tappa den starka adjektivändelsen än svartor. Slutligen kan vi också tänka oss att WE ändrar sig om åsyftat ord mellan de två adjektiven och att han möjligtvis först använder neutrumböjningen för att sammanfatta individer med olika kön. Om adjektivböjningen kan användas i detta syfte går dock inte att avgöra utifrån några övriga exempel i WE:s tal. Ett annat exempel där adjektivböjningen är oklar finns i historien om fyrvaktaren som får besök av en inspektör: Så had n fråa: Varenda gång ja komor hit så är ni fulldor. Håla gära ni? Varenda gång är ni fulldor. Ja, kära man, had n soa Ja e från dåftarn befallt en viss mått e viss måt brännvin om daen. Ho storor e he måte? 26