Privata aktörers ansvar Sektionsmöte Referatskrivare: Hovrättsfiskalen Thomas Pettersson Debattledaren, statsadvokaten Lise-Lotte Nilas, Danmark, hälsade deltagarna välkomna och ställde inledningsvis frågan om privata aktörer har ett ansvar för att samverka med rättsväsendet i syfte att bekämpa kriminalitet. Hon frågade vidare vilket slags ansvar det i så fall rör sig om och hur omfattande ett sådant ansvar skulle kunna vara. Slutligen angav hon att debatten syftade till att belysa frågeställningarna snarare än att leda fram till absoluta svar. Referenten, riksrevisorn Gudrun Antemar, Sverige: Hon började intressera sig för det aktuella ämnet för några år sedan när hon var generaldirektör för svenska Ekobrottsmyndigheten. Även som riksrevisor anser hon frågeställningen vara intressant eftersom den handlar om det offentliga åtagandets omfattning, vilken behöver definieras bättre. Gudrun Antemar angav därefter med utgångspunkt i de i referatet angivna teserna bl.a. följande. Samverkan mellan myndigheter, även internationellt, är viktigt men inte tillräckligt. Modern brottsbekämpning kräver att myndigheterna samspelar även med de privata aktörer som önskar vara med och påverka. Det finns en rad goda exempel på sådan samverkan mot brott i de nordiska länderna. Dock sker samverkan på olika nivåer och det kan vara oklart på vems initiativ samverkan sker. Generellt torde kunna sägas att det saknas en analys av var behovet av samverkan finns. Vidare saknas definitioner av det offentligas ansvar respektive de privata aktörernas ansvar. Kriminalitet äger inte rum i ett vakuum utan sker ofta inom ramen för legala strukturer. I den delen fordras ytterligare analys; det måste definieras vem som har uppgiften att vaka över de legala affärsstrukturerna, så att de inte blir en arena för brottslighet som kriminaliteten kan utnyttja. De privata aktörernas ansvar har i vissa fall definierats i lag. Ett exempel på detta är den svenska lagstiftningen angående penningtvätt. Det som är mest intressant att diskutera är vad som gäller i de fall där lagstiftaren inte har uttalat sig. Hennes tes är att alla företag som riskerar att utsättas för brott har ett ansvar att försöka förhindra att så sker. Företagsledningarnas ansvar är att se till att företagen skapar vinster. En följd av detta är att företagsledningarna har ett ansvar för att företagen skyddas mot brottslighet och annat som kan äventyra möjligheten att gå med vinst. Ofta resonerar inte företag på det sättet. I stället försöker företagen många gånger att dölja att de har blivit utsatta för brott. En sådan ordning är inte hållbar i längden. Att företag inte anmäler brott leder till att de brottsförebyggande myndigheterna inte får en riktig bild av hur stora problemen är, vilket i sin tur ökar risken för brottslighet. Varje företags sårbarhet är viktig att identifiera, särskilt i samhällsområden där vi vet att det förekommer illegala företag vid sidan av de legala. Hennes slutsats är att varje företagsledning måste ta sitt ansvar gentemot ägarna genom att göra ordentliga 421
riskanalyser, i vilka risken för att utsättas för brott ingår. Vidare behöver företagsledningarna hantera riskerna och följa upp riskarbetet. De privata aktörernas roller behöver utvecklas, vilket självklart måste ske utifrån krav på rättssäkerhet och effektivitet. Vidare måste myndigheterna lära sig att förstå hur seriösa företag fungerar. Man kan behöva prata inte bara med företagens säkerhetsavdelningar utan även med deras internkontroll. Vidare är det inte minst från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att man skaffar sig en gemensam syn på hur ansvarsfördelningen ska se ut. Det är också viktigt att man utbyter information; kriminalunderrättelsetjänst är väldigt viktigt. Det är viktigt att företagen hålls informerade av polisen eftersom företagen då kan göra bättre riskanalyser. Det är vidare viktigt att företagen informerar polisen om hur företagen arbetar. Men framför allt är det viktigt att man i de nordiska länderna tar fram en samlad strategi, som bygger på den kunskap som finns, och börjar arbeta med de frågor där det har visat sig finnas konkreta lösningar. Det är viktigt att någon tar ledartröjan. Ämnet är lämpligt för nordiskt samarbete. Paneldeltagaren, juridisk rådgiver Claus Tønnesen, Danmark: Han arbetar för Forsikring og Pension, vilket är en sammanslutning för danska försäkringsbolag och pensionskassor. Han kommer därför att koncentrera sig på kriminalitet som är relaterad till försäkringsbranschen. Forsikring og Pension har arbetat särskilt med sådana frågor under fem-sex år och redovisat vissa resultat av sina undersökningar i Nordisk Försäkringstidskrift, som är tillgänglig på www.nft.nu. Av resultaten framgår att försäkringsbedrägerier är mer omfattande än vad Forsikring of Pension hade räknat med när undersökningarna inleddes. 60 procent av danskarna menar att det är i sin ordning att försäkra sin bil i annans, exempelvis förälders, namn för att minska sin försäkringspremie. 10 procent av danskarna menar att det är i sin ordning att påstå att en personskada är värre än den faktiskt är. 13 procent menar att det är i sin ordning att påstå att en sakskada är värre än den är. 50 procent av danskarna känner någon som har angett en värre skada än den som faktiskt har skett. Det är nödvändigt att göra en insats mot försäkringsbedrägerierna. Enligt Forsikring og Pension är det därvid viktigt med öppenhet gentemot allmänheten. Vidare har organisationen börjat föra dialog med politiker, polis och lagstiftare om hur problemet ska angripas. Den danska polisen har dock begränsade resurser avsatta för att motverka försäkringsbedrägerier. Försäkringsbolagen har i detta sammanhang ett medansvar, bl.a. eftersom vissa försäkringsprodukter uppmuntrar till försäkringsbedrägerier genom att innefatta oklara försäkringsvillkor. En annan bidragande orsak till försäkringsbolagens medansvar är att skaderegleringen av försäkringsfall som avser låga belopp i många fall sker automatiserat, vilket innebär att systemet kan vara lätt att lura. Forsikring og Pension utvecklar normer som ska gälla för de danska försäkringsbolagens utredningar av försäkringsbedrägerier. Paneldeltagaren, enhetschefen Lars Korsell, Sverige: Företagens ansvar är i någon mån ett försummat område, vilket innebär att det finns en stor potential att genomföra förbättringar. Gudrun Antemar fokuserar på de fall där företagen är tydliga offer för brott. Men förutom att drabbas av brott är det också så att företagen mer eller mindre medvetet kan underlätta brott som sker någon annanstans. Exempelvis används växlingskontor för att växla stora summor av svenska kronor till euro inför 422
betalningar avseende importerad narkotika. Vidare används växlingskontor för uttag av kontanter som används för betalning av svart arbetskraft. Växlingskontoren underlättar i sådana fall brottslighet som sker någon annanstans. Det kan i ett sådant fall ligga i växlingskontorets och dess företagslednings intresse att omfattande växlingar sker. Men det vanliga är nog att företagsledningarna inte vill att företagen ska användas för brottslig verksamhet. I de fallen kan det finnas anställda inom företagen som samarbetar med kriminella och utför växlingar exempelvis på kvällstid. Svenska Brottsförebyggande rådet (Brå) avser att publicera en rapport som handlar om storskaliga skattebrott. I rapporten anges att det bl.a. i vissa stora byggföretag finns personer i organisationerna insiders som är förutsättningar för storskaligt svartarbete. De aktuella företagsledningarna, som naturligtvis är motståndare till detta, har i ett sådant fall en möjlighet att motverka att det egna företaget medverkar till brott. De magiska ord som Gudrun Antemar använder i detta sammanhang handlar om att företagen är närmare brotten än vad polisen är. Det är det som är själva hemligheten. Vidare är det så, som Gudrun Antemar nämner, att företagen är i behov av kunskap om hur brottsligheten ser ut. Sådan kunskap kan polis och forskare bistå med. Fråga uppkommer om ett sådant ansvar har tagits. Svaret är att polis och forskare inte har tagit ett tillräckligt stort ansvar; det finns mycket mer som man från brottsförebyggande horisont skulle kunna göra för att sprida kunskap. Det finns förvisso en rad exempel på sådant som har gjorts under de senaste åren. Brå har arbetat med projekt för säkrare butiker samt för motverkande av butiksrån, skadegörelse och klotter. Det arbetet har emellertid inte skett systematiskt. Han misstänker att detsamma gäller avseende de övriga nordiska länderna. Även inom rättsväsendet finns det mycket som kan göras för att öka samarbetet med näringslivet. Ett problem i detta sammanhang är att företagen inte är några idealiska offer, som norrmannen Nils Christie har uttryckt det. Dock är inte alla företag starka och mäktiga; många småföretag drabbas hårt av brottslighet. Exempelvis drabbades för några år sedan en småföretagare i Göteborg så hårt av utpressning att han valde att upphöra med sitt företagande. Det finns alltså anledning att i större utsträckning betrakta brottsutsatta företag som offer. Vi behöver, som Gudrun Antemar nämnde, arbeta mer med forskning och kunskap om hur vi ska se till att företagen kan ta ett större ansvar än de gör. Det finns stora möjligheter att ta olika initiativ, även politiska, för att underlätta för företagen att ta ansvar. Av vissa intervjuer med företagare som Brå har gjort framgår att företagen hanterar brott som ekonomiska problem, jämställda med försenade leveranser eller räntehöjningar etc., och inte kriminalpolitiska problem. Företagen försöker därför att finna en ekonomisk-rationell lösning på problemet. Att polisanmäla brottet är endast ett av flera alternativ för företaget i det sammanhanget. Paneldeltagaren, jur. dr Mårten Knuts, Finland: Nobelpristagaren och ekonomen Gary Becker är känd för att ha sagt det som alla hade tänkt under lång tid, nämligen att det finns någonting som kan kallas brottets ekonomi. Även brottslingar är rationella och väger den uppskattade risken för att åka dit för brott och vilken påföljd man kan dömas till mot vad man kan vinna för det fall man inte åker dit. Motsvarande ekonomiska perspektiv kan anläggas på brottsbekämpningen när privata aktörers ansvar diskuteras. Inledningsvis kan frågan ställas om det finns synergier att vinna på systemplan genom att betona privata aktörers ansvar för brottsbekämpning. Om det 423
inte finns synergier att uppnå, så blir hela projektet en enda kostnadsallokeringsfråga. Enligt hans egen uppfattning finns det enorma synergier att uppnå, framför allt på kunskapsplanet, samarbetsplanet och metodplanet, där det offentliga och det privata kan lära sig av varandra. För att finna de områden där insatser bör göras kan inledningsvis följande relationer mellan brott och företag urskiljas: (1) Brott mot företaget. I dessa fall har företagen ett stort intresse av att delta i utveckling och effektivisering av brottsbekämpningsprocessen. (2) Brott genom företaget. I dessa fall verkar brottsligheten genom legala strukturer, lagliga banker, växlingskontor, banker etc. (3) Brott för företaget. I dessa fall gynnar brottet företaget antingen direkt eller indirekt. När frågorna diskuteras vidare är det viktigt att hålla det ekonomiska perspektivet i minnet: Ett brott mot ett företag är även om det är ett irriterande problem för företaget ingenting som företaget bedömer från kriminalpolitisk eller samhällspolitisk synpunkt. Att göra en brottsanmälan är därför bara ett av flera verktyg i företagets verktygslåda. Ofta är det ett förhållandevis trubbigt verktyg. För närvarande är alternativet att polisanmäla inte särskilt ekonomiskt/rationellt attraktivt för företagen, vilket försvårar sådant samarbete som är föremål för debatten. Professor Kimmo Nuotio, Finland: Han håller med om vad Raimo Lahti sade, under debatten Sanktionsavgift eller straff, om att intresset av effektiv brottsbekämpning inte ensamt kan rättfärdiga införandet av sanktionsavgifter. Inom ramen för denna debatt kan motsvarande synsätt anläggas. Företagen har en möjlighet att själva ta på sig roller i arbetet med att motverka brottslighet. Det som är mest intressant att föra en fortsatt diskussion angående är om de privata aktörerna har ett samhällsansvar som sträcker sig utöver ett sådant slags medverkande som kan motiveras av företagens egna rationella/ekonomiska bedömningar. Claus Tønnesen: Frågan om samhällsansvar är ett centralt spörsmål i debatten. Samhällsansvaret visar sig dock i olika dimensioner. Det är riktigt att ett aktiebolag ska skapa vinst för sina ägare. När det gäller försäkringsbranschen är det dock inte försäkringsbolagets egna pengar utan försäkringstagarnas pengar som företagsledningen disponerar över. Försäkringskriminalitet påverkar sällan konkurrensen mellan försäkringsbolagen. I stället leder försäkringsbedrägerier till generella höjningar av försäkringspremierna. Av den anledningen kan försäkringsbolagen sägas ha ett samhällsansvar för att motverka försäkringsbedrägerier. Professor Lars Bo Langstedt, Danmark: Företagen anlägger ett ekonomiskt synsätt såtillvida att de inte önskar vara offer för kriminalitet. Traditionellt har mindre och mellanstora företag, i vilka företagsledningarna känner medarbetarna, ansett att brottslighet inom ramen för företaget inte har varit något problem. Dock är det hans uppfattning att allt fler företag uppmärksammas på den typen av brottslighet och att man inser att den måste åtgärdas på rent privatekonomisk grund. Det företagen gör i dessa fall är att skärpa de interna kontrollerna och införa s.k. whistle bloweranordningar. Därtill kommer den externa revisionen, som har till uppgift bl.a. att granska den interna kontrollen och uppmärksamma företagsledningen på eventuell brottslig verksamhet. Om en extern revisor inte upptäcker kriminalitet som borde ha upptäckts, så kan revisorn ha ett ersättningsansvar. När det gäller frågan varför många 424
företag inte anmäler brott mot företaget kan detta bero att man befarar att polisen inte kommer att reagera eller att man befarar att polisen kommer att reagera alltför kraftigt. Generaldirektören Jan Andersson, Sverige: Förutom brottslighet inne i företag förekommer brottslighet omkring företagen, vilket kan medföra ett intresse hos företagen att ta ett samhällsansvar. Under 1990-talet publicerades en stor artikel i tidskriften The Economist, som beskrev Sverige som ett av Europas brottstätaste länder, sett till anmälda brott. Det var helt enkelt farligt att bo i det här landet, enligt artikeln. Justitiedepartementet utsattes för ett starkt tryck eftersom den bild som presenterades i artikeln var dålig för företagsamheten. Det är bäst för Sverige om landet beskrivs som ett land med låg nivå av brottslighet och hög trygghet för företagen. I den delen finns det naturligtvis ett samhällsansvar. Det sagda gäller även på kommunal nivå. Under slutet av 1990-talet blev Justitiedepartementet uppvaktat av kommunstyrelsens ordförande i den svenska staden Borlänge. När man sade Borlänge på den tiden i Sverige, så förde det tankarna till kriminalitet. Bredvid Borlänge ligger den lika stora staden Falun, som i stället förknippas med bl.a. röda stugor och Gustav Vasa. Alla företag som skulle etablera sig i området valde Falun framför Borlänge. Ordföranden i kommunstyrelsen i Borlänge gick ut till företagen och utlovade billigare mark för det fall företagen etablerade sig i Borlänge, vilket ledde till en ökad etablering av företag i Borlänge. De mer högavlönade tjänstemännen vid dessa företag bosatte sig emellertid i Falun och betalade kommunalskatt där. Detta visar att det på lokal nivå finns ett intresse för kommunstyrelserna att konkurrera med en hög trygghet. Resonemanget kan föras även på gatunivå. Det är intressant för företagen i en viss kommun att brottsligheten är låg just på deras köpmansgata. Ett exempel på detta är den s.k. New York-modellen. När man nämner den tänker man ofta på tuffa tag, three strikes and you re out, CompStat o.s.v. Modellen innefattar dock även någonting annat: BID Business Improvement District. I gränsen mellan Manhattan och Harlem-distriktet gick man ut till företagen och sa vi sponsrar med hälften av pengarna och ni sponsrar med hälften av pengarna och så restaurerar vi det här området så att ni gör bättre business. I stort sett alla gick med på detta och det var väldigt lyckat. Detta visade att det fanns en vinst för företagen i att medverka till lägre brottslighet. Ytterligare ett exempel handlar om goodwill. VISA och andra betalkort kan numer inte användas för att köpa porr på sådana sajter som innehåller barnsex och liknande. Vidare förbjuder vissa stora internetleverantörer sådana sajter där barnsex säljs. Det ser de företagen som en konkurrensfördel eftersom de företag som inte uppställer sådana krav blir shamed, som det heter, med följd att the good guys får fler kunder. Gudrun Antemar: Det är viktigt att lära av varandra och föra en dialog. För närvarande pågår i de nordiska länderna olika typer av samråd mellan brottsbekämpande de myndigheter och privata aktörer. Exempelvis de brottsförebyggande råden skulle emellertid kunna engagera sig något mer för att åstadkomma en kvalitetssäkring av de metoder som används. Detta leder in på de rättsliga överväganden som måste göras när det avgörs hur ett sådant samarbete ska se ut. 425
Mårten Knuts: Diskussionen har till stor del handlat om möjligheten till kunskapssamarbete. Samarbetet kan indelas i tre typer. För det första finns ett jämnt informationssamarbete mellan det offentliga och det privata, där de båda sidorna har lika möjligheter att lära av varandra och utveckla någonting tillsammans och därmed skapa synergier. För det andra finns vad som kan kallas de privata aktörernas informationstvång och exemplifieras med s.k. whistle blowing och liknande som tvingar de privata aktörerna att lämna information till myndigheterna. För det tredje förekommer vad som kan kallas de privata aktörernas informationsbelöning, vilket innebär att den privata aktören får en morot i anledning av samarbetet med det offentliga. Det är den förstnämnda formen av samarbete som är den mest intressanta att försöka utveckla för att vinna större synergier. Debattledaren Lise-Lotte Nilas konstaterade att det framkommit att det finns ett behov av samverkan i syfte att nå synergieffekter och att någon måste ta täten vad gäller detta samarbete. Avslutningsvis tackade hon deltagarna för debatten. 426