Erik och eldsvådan Text och bild: Berit Jardevall Sid 1
Stanna nu i sängen sa mamma. Sen hade hon gått ut och stängt dörren. Erik tyckte synd om sig själv. Det var tråkigt att vara ensam hemma. Erik hade feber och ont i halsen och skulle ligga nerbäddad i sin säng och vila sig. Istället kröp han upp i fönsterkarmen och satte sig bakom gardinen. Han tittade ut på regnet som gjorde fönstret alldeles randigt. Alfons satt bredvid honom. Han puffade på Erik hela tiden och jamade då och då för att Erik skulle bry sig om honom. Erik la armen om honom. På golvet satt Larsson, Eriks nalle. Han såg sur ut. Han kunde ju inte klättra upp själv. Erik klättrade ner och hämtade honom. Mamma hade gått ut för att handla. Det var en lång stund sedan hon gick. Mat måste vi ju ha, hade mamma sagt medan hon tog på sig regnjacka och stövlar. Jag är strax tillbaka. Det tar nog bara en halvtimme. Vilken lång halvtimme, tänkte Erik och suckade. Efter en stund hoppade han ner från fönsterkarmen och tassade ut i köket. Där öppnade han dörren till frysen och kikade in. Alfons ställde sig bredvid honom. Det skulle var gott med glass sa Erik. Mjau, svarade Alfons. Men det syntes ingen glass, så Erik smällde snabbt igen dörren. Hu, vad det blev kallt om fötterna! Erik tittade ner på sina bara fötter och kom ihåg att han skulle ha inneskor och badrock på sig när han skulle vara uppe. Han sprang snabbt in i sitt rum och hämtade badrocken och krånglade sig i den. Men var fanns skorna? Inte under sängen. Inte i hallen heller. De kanske kommer om man visslar på dem, tänkte Erik. Sedan visslade han. Futt! lät det. Han försökte igen. Futt! Det är inte så lätt att vissla så det hörs! Sid 2
Det skulle vara bra att ha visselpipan, men var fanns den? Erik funderade. Pappa och Erik hade spelat fotboll förra veckan och då hade de haft visselpipan med sig. Låg den kvar i fickan på pappas träningsjacka? Så var det säkert! Erik sprang ut i hallen igen och tittade efter jackan, men den syntes ingenstans. I garderoben då? På hyllan högst upp skymtade något blått och vitt. Det kunde vara den. Erik suckade djupt. Hur skulle han kunna komma ända dit upp? Han suckade igen. Sedan såg han ett långt badkappsskärp som hängde ner ifrån hyllan. Då såg han! Ovanpå byrån låg skorna. Han hade ju själv kastat dit dem när han gick och la sig efter frukosten! Om jag drar litet i det så ramlar säkert jackan ner, tänkte han. Och så drog han. Ett helt berg med kläder kom nerfarande och Erik hamnade underst i högen. Han kravlade sig snabbt ut för att se vart jackan tog vägen. Men jackan syntes ju inte! Erik tittade upp. På garderobshyllan, precis där den låg ifrån början låg jackan kvar. Alldeles omöjlig att nå. Visst ja! Så dum jag är, tänkte Erik. Det var ju skorna som var borta! Erik tassade tillbaka till sitt rum och klättrade upp i sängen, för han hade blivit trött av allt detta letande. Där kan de ligga, tänkte Erik och kröp ner under täcket. Alfons och Larsson började genast bråka. Sedan kröp Alfons ner bredvid honom, under täcket. En lång stund låg de där, alldeles stilla. Sid 3
Vad det tar lång tid för mamma att handla, tänkte han. När jag är med tar det minsann aldrig så lång tid. Jag brukar knappt hinna titta på godiset ens, så fort går det. Erik bestämde sig för att gå och titta efter henne igen. Den här gången tog han på sig både badrocken och skorna och sin röda halsduk innan han klättrade upp i fönsterkarmen. Men ingen mamma syntes till nu heller. Hon har kanske redan hunnit in i trappan, tänkte Erik. Han klättrade ner från fönsterkarmen och sprang ut i hallen. Där stannade han framför ytterdörren och lyssnade. Det hördes fotsteg från trappan. Erik la sig på knä och öppnade brevlådan. Då stannade fotstegen utanför dörren. Det är inte mamma, tänkte Erik. Den som stannat utanför småsjöng. Med mansröst! Jag är sjuk svarade Erik. Jag har ont i halsen. Då har du mamma hemma då? frågade brevbäraren. Hon är i affären och handlar. Hon har varit borta jättelänge. sa Erik. Vi måste ha mat, förstår du. Vilken tur att du var hemma. Det finns ett vykort till dig här ibland posten. Här är det. Det ser ut som om det kommer ända ifrån Spanien., sa brevbäraren och skickade in vykortet genom brevlådan. Erik tog emot det och tittade på det. Det var ett fint vykort med stora palmer och ett alldeles blått hav. En liten åsna betade i en hage bredvid ett vitt hus. Kortet kom säkert ifrån mormor och morfar. Det såg ut så där de bodde i Spanien. Erik kikade ut genom brevlådan och såg brevbärarens ben utanför. Brevbäraren försökte stoppa in en stor bunt med brev och tidningar genom brevlådan, men Eriks näsa kom i vägen. Aj! sa Erik. Brevbäraren böjde sig fram för att se vad som hände. Var det någon där? undrade han. Det var ju jag sa Erik och gned sin näsa. Hej Erik, sa brevbäraren. Är du hemma så här dags? Är inte du på dagis? Tack sa Erik. Han ville vara artig. Han tyckte om brevbäraren. Sid 4
Kan du ta emot resten av posten också? frågade brevbäraren. Javisst sa Erik och flyttade sig, så han inte satt i vägen. Det bara vällde in post genom brevlådan. Det var allt sa brevbäraren till slut. Min väska blev mycket lättare. Nu måste jag fortsätta. Hej då, och krya på dig, Erik! Hej då svarade Erik. Sedan fick han en idé. Han skulle ordna all posten! Han tog upp några av breven i famnen och gick in i mammas arbetsrum och la ifrån sig dem på skrivbordet. Sedan sprang han ut i hallen för att hämta resten av posten. Han tog sitt eget vykort i handen och gick in och la sig i sin säng för att läsa det. Han vände på kortet och såg att det stod Erik på det. Sitt namn var det enda han kunde läsa än så länge. Alfons kom tassande och hoppade upp och la sig på Eriks mage. Det blev tungt efter en stund så Erik flyttade på Alfons och la sig på sidan. Han kunde se några av fönstren i huset mittemot. På översta våningen bodde Ebba, hans bästa kompis. Ebba och Erik gick på samma dagis, och lekte ofta med varandra. Då och då på kvällarna stod de i var sitt fönster och blinkade åt varandra med sina ficklampor. Två blink betydde hej. Tre blink betydde vi ses i morgon. Hur var det nu mamma brukade göra? Hon brukade ordna alla breven på skrivbordet. Det tänkte Erik också göra. Men hur skulle han göra? Lägga alla stora kuvert för sig och de små för sig, kanske? Han la de två allra största kuverten i en hög. Det blev genast trångt på skrivbordet. Resten av breven fick ligga i en hög nedanför på golvet. Det är nog minst tjugonio kuvert trodde Erik. Eller tio. Eller fjorton. Men det såg ju för tokigt ut om det låg några brev på skrivbordet och några på golvet. Erik bestämde sig för att lägga alla breven på golvet. Då såg han att alla inte var likadana. Det blev nog bäst att lägga ut dem i en lång rad, tyckte han. Tidningarna fick ligga i en hög på skrivbordet istället. Nu kommer mamma att bli glad när jag har hjälpt henne, tänkte Erik. Sid 5
Nu var Ebba säkert på dagis. De höll på med att bygga båtar, som de sedan skulle segla med i den stora vattenbaljan. Och nu kunde Erik inte vara med! Han tyckte mycket synd om sig själv. Alfons hoppade upp i fönsterkarmen och rullade ihop sig till en liten kattboll och Larsson hade lagt sig på rygg på golvet. Erik blev sömnig av att titta på dem. Ögonlocken ville falla igen. Han låg och tänkte på sagan, som mamma började läsa för honom innan hon gick till affären. Hur skulle människorna i byn kunna lura draken i grottan och rädda barnen som hölls fångna där? Men vänta! Vad var det där? Det var visst något som lyste till bakom gardinen. Var det en utomjording som letade efter Erik? Vattenpistolen var egentligen en tom ketchupflaska. Den var alldeles utmärkt att spruta vatten med. Utomjordingar tål nog inte vatten tänkte han. Han lutade sig mot kudden igen med ketchupflaskan i handen. Hela tiden tittade han mot fönstret. För säkerhets skull provade han om det gick att spruta. Det gjorde det. Det blev bara litet vått i sängen. Det lyste till igen, starkare den här gången. Erik hoppade ur sängen och sprang fram till fönstret med flaskan i högsta hugg. Alfons satt också och tittade ut. Då såg Erik att allra högst upp i huset mittemot var det ett underligt, fladdrande rödgult ljussken i två av fönstren. Utomjordingar brukar fånga in människor i sina ljusstrålar för att ta dem med sig i sina rymdskepp. Det hade Erik själv sett i TV i lördags, innan pappa hade hunnit byta kanal. Dumheter hade pappa sagt. Det finns inga utomjordingar. De är bara påhittade. Men man kan aldrig veta tänkte Erik. Han rös. Han satte sig upp i sängen för att kunna se bättre, men han kunde inte se någon utomjording. Allt såg ut som vanligt, tyckte han, men han tyckte ändå att det var säkrast att hämta sin vattenpistol i badrummet. Det är ju där Ebba bor, tänkte Erik. Vad är det som händer? Sid 6
Sen förstod han. Det brann ju! Han såg alldeles tydligt en låga flamma upp innanför det ena fönstret. Han blev rädd. Han längtade efter mamma. Vad ska jag göra? tänkte han. Han stod alldeles stilla och försökte tänka. Sedan satte han fart. Han måste ju ringa till brandkåren! Snabbt! Han rusade till telefonen i hallen. Kan du prata litet tystare, jag hör inte sa rösten. Det brinner sa Erik litet tystare I huset mittemot. Var bor du? sa rösten Så lyfte han luren. Han tittade på lappen, som pappa och mamma hade satt upp på väggen alldeles bredvid spegeln. 112 stod det på den. Han tryckte på knapparna på telefonen. Först en etta. Sedan en etta till och sedan en tvåa. Tut lät det i luren. Han förstod att det ringde. Han väntade. Vad det tog lång tid! Så sa en röst: Larmcentralen. Vad har hänt? Det brinner skrek Erik. Polhemsgatan 15 fyra trappor sa Erik snabbt. I Stockholm sa han sen, för säkerhets skull. Jag heter Erik Jensen fem år sa han av bara farten. Jag ser ditt telefonnummer här sa rösten Kan du stanna kvar i telefonen medan jag pratar med brandkåren? Visst sa Erik snabbt. Han hörde hur rösten sa, litet på avstånd, Brand på Polhemsgatan, mittemot nummer femton. Så hörde han att det sprakade till i luren och en annan, grov röst sa Uppfattat. Sedan kom rösten tillbaka i hans lur. Vilken våning brinner det på? Högst upp sa Erik. Hos Ebba Kan du vänta litet till? sa rösten. Han hörde rösten säga något på litet avstånd igen. Uppfattat hörde han den grövre rösten igen. Det måste vara en brandman som pratar så där tänkte Erik. Rösten kom tillbaka till hans lur igen. Har du sett om det är någon hemma där? Nej jag har inte sett någon sa Erik. Men Felix är säkert hemma. Och Jocke. Tänk om det brinner i Felix och Jocke. Erik snyftade till. Vem är Felix och Jocke? sa rösten snabbt. Felix är Ebbas katt och Jocke är Ebbas pappas fågel. Jocke bor i köket och Felix bor överallt. Vänta sa rösten. Erik hörde att han pratade med någon igen och sa Klart slut. Sid 7
Är din pappa eller mamma hemma sa rösten sen. Pappa jobbar i Göteborg och mamma är och handlar sa Erik. Det är bara jag som är hemma. Jag är sjuk, förstår du. Du var väldigt duktig, som ringde hit så snabbt. Visste du alldeles själv vad du skulle göra, och vilket nummer du skulle slå? sa rösten. Mamma och pappa har berättat, tusen gånger. Och telefonnumret har vi på en lapp på väggen. Bredvid spegeln. Och på dagis har fröknarna berättat. Det är väl inget svårt sa Erik, som började känna sig väldigt duktig. Vuxen, nästan. till fönstret och klättrade upp i fönsterkarmen. Det rök från Ebbas fönster nu. Många brandmän rörde sig snabbt runt brandbilen nere på gatan. Ett par av dem rullade ut en lång slang. En lyfte upp ett litet lock i gatan utanför porten och kopplade fast slangen. Skynda er sa Erik för sig själv när han såg tre brandmän springa in i Ebbas port. Då tutade det utanför på gatan. Tut - tut - tut - tut... Nu kommer brandkåren, skrek Erik. Aj, mitt öra sa rösten. Oj sa Erik. Jag glömde... I samma ögonblick rasslade det till i dörrlåset, dörren öppnades och där stod mamma med två stora matkassar i händerna. Äntligen sa Erik. Och så sa han till rösten i luren Nu kom mamma hem. Vill du prata med henne? Ja tack sa rösten Du har verkligen varit jätteduktig. Hej då, Erik. Erik lämnade över luren till mamma. Han rusade snabbt in i sitt rum och fram Sid 8
En av dem bar en väska i handen. Alla hade mask för ansiktet och gula långsmala burkar på ryggen. Efter dem rusade ett par andra in med den långa brandslangen. Utanför på gatan stod brandbilen med motorn igång. Framför den stod den andra brandbilen, den med den långa stegen. En polisbil fanns där också. Alla bilarna hade sina blåljus igång, så hela luften var full av blå blixtar. Poliserna stod mitt på gatan för att stoppa bilar och människor så de inte kom för nära eller var i vägen. Det blev nästan för spännande för Erik. Som väl var kom mamma och ställde sig bakom honom. Det kändes skönt när hon la sina armar runt honom. Tillsammmans såg de att det kom ut stora, vita rökmoln genom det ena fönstret. Han backade, och när han inte kunde komma längre slog han med sina framtassar efter den ene brandmannen. Stackarn, så rädd han måste vara. sa mamma. Efter en stund tog Felix ett skutt och landade på den andre brandmannens axel. Det verkade som om han hade lugnat ner sig, för de kunde klappa honom över ryggen. Brandmannen tog honom försiktigt i famnen, och så hissade de ner stegen. Erik såg att de bar in Felix i en bil. Sedan körde bilen iväg, ganska fort. Det är vattenånga sa mamma. Då sprutar de vatten på elden därinne. Den kommer snart att vara släckt. Ser du att fönstret har gått sönder? Det såg Erik. Men var är Jocke? Och vad har hänt med Felix? Mamma hann inte svara för i samma ögonblick såg de att två av brandmännen kom ut igen. En av dem bar på en fågelbur, men Erik kunde inte se Jocke. Det var för mycket folk runtomkring. Den andre brandmannen fick hjälp att ta av sin mask och sina handskar. Erik tyckte att det kom rök från hans kläder. Han bar inte på någonting, det kunde Erik se. Var är Felix? sa Erik och började nästan gråta. De måste rädda Felix. Mamma höll hårt om Erik, men sa inget. Precis då fick de syn på Felix. Han satt längst bort på en smal avsats på huset, så långt borta från Ebbas fönster som det bara gick. Han såg rädd och ynklig ut. De kunde se på hans skära gap att han jamade hela tiden. Brandmännen såg också Felix och hissade upp sin långa stege. Två brandmän stod i korgen högst upp och försökte nå Felix. Men Felix ville inte komma. Sid 9
De kör nog till djursjukhuset sa mamma och gav Erik en liten kram. Så duktig du var sa hon. En riktig hjälte. Det är inte alla femåringar, som kan larma brandkåren. Äsch sa Erik Jag fyller ju snart sex år. Han kände sig nästan litet generad. Men han var stolt också. Varför var du borta så länge? sa han efter en stund och gjorde sig liten i mammas famn. Jag har väntat och väntat. Alfons har också väntat. Och Larsson. Stackare sa mamma. Så här var det. Det var väldigt mycket folk i affären. Där stod jag i en lång, lång kö och väntade på att få betala mina saker. Vilken tid det tog! När jag äntligen kom ut skyndade jag mig hem. Du kan tro att jag tyckte det var otäckt med brandbilarna och poliserna här utanför på gatan. Mamma sa Erik, vad är det egentligen för burkar som brandmännen har på ryggen? De där gula? Det är tuber med luft i för att de ska kunna andas när de är där inne i röken. Du såg kanske att de hade masker för ansiktet också. De får in luften genom slangar till maskerna och så kan de andas. Precis som dykare? undrade Erik. Ja precis som dykare sa mamma. De är rökdykare. Titta Mamma. Nu ryker det knappt längre. Erik pekade mot Ebbas fönster. Så skönt svarade mamma. Då kanske de har släckt elden. Men brandmännen får nog vara kvar ett tag till, så det inte börjar brinna igen. Glassen skrek hon till sen. Glassen smälter! Jag köpte glass, men den är kvar i kassen i hallen. Mamma skyndade sig ut i hallen och Erik skyndade sig också. Alfons var redan där och försökte gräva upp något ur den ena kassen. Fy Alfons grälade mamma. Du får inte ta vår middag. Alfons försvann snabbt som blixten in under en stol och slickade sin ena tass. Han låtsades som om han var alldeles oskyldig. Vi ska ha stekt fisk till middag sa mamma till Erik. Hon bar ut matkassarna i köket och la snabbt in maten i kylen. Är du sugen på glass? frågade mamma. Erik kände efter och nickade. Ja lite, svarade han. De hade precis satt sig ner framför sina glasstallrikar, när det ringde på dörren. Mamma suckade när hon reste sig och gick och öppnade. Erik hörde en mansröst som sa: Erik Jensen bor väl här? Jag vill gärna träffa honom. Erik kikade ut i hallen. Där stod en lång, stor man. Han hade en svart jacka med gula reflexer på och höll en vit hjälm i ena handen. En brandman! Vad ville han? Erik gick och ställde sig bredvid mamma i hallen. Här är jag sa han. Där är du ju sa mannen. Sid 10
Jag heter Klas och är brandman. Det var ju du som var så duktig och ringde till oss så snabbt. Elden hann inte sprida sig så mycket. Vi kunde släcka den kvickt, tack vare dig. Nu är det bara två brandmän kvar däruppe. De ser till att elden inte flammar upp igen. Varför brann det? frågade Erik Hade någon lekt med tändstickor? Brandmannen skrattade. Nej inte den här gången sa han. Det är väldigt gamla elektriska ledningar i det huset. Det hade blivit kortslutning i en av dem, alldeles intill fönstret. Sedan hade elden spridit sig till gardinen och till några tidningar på ett litet bord. Där brann det när vi kom, och så brann det i mattan vid fönstret. Vad är kortslutning? undrade Erik. I elektriska ledningar finns det trådar av metall innanför plasten. Om två sådana trådar rör vid varandra kan det börja brinna. Det händer ibland när plasten som ligger runt ledningarna blir gammal och torkar, så den spricker sönder. Ebba var väl inte hemma? frågade Erik. Det var ingen hemma sa Klas utom undulaten och katten. Men dem räddade vi. Undulaten sitter i sin bur och både han och katten är på väg till djursjukhuset i en av polisens bilar. De verkade inte skadade, vad vi kunde se, men vi låter en veterinär titta på dem. Vi har ringt till Ebbas föräldrar och berättat vad som hänt. De är på väg hem nu. Tycker du förresten att det skulle vara roligt att hälsa på oss på brandstationen någon dag? Komma dit och se hur vi har det? Alla där vill träffa dig. Din pappa och mamma får också följa med. Det skulle vara jätteroligt sa Erik. Får Ebba också följa med? Visst får hon det sa Klas. Men först måste du bli frisk, Erik sa mamma. Sid 11
Erik hade nästan glömt bort att han var sjuk. Nu kände han sig alldeles matt. De bestämde att de skulle ringa till Klas så fort Erik blev frisk igen. Mamma skrev upp Klas telefonnummer på en lapp. Sen sa Klas hejdå och försvann nerför trappan igen. Han hade mer jobb att göra med branden. Mamma och Erik gick tillbaka till sina glasstallrikar igen. Men Eriks tallrik var alldeles tom. Det såg ut som om någon hade diskat den. Vad hade hänt? Mamma började skratta. Titta under bordet sa hon. Erik kikade in under bordet. Där låg Alfons på en stol och tittade på Erik med sina gröna ögon. Han spann och såg nöjd ut. Hans mage var alldeles rund. Erik skakade på huvudet. Mamma skakade på huvudet. Det är bra sa hon och gick och hämtade ett torrt örngott till Eriks kudde. Sen satte hon sig på sängkanten igen. Hon smekte Erik på kinden. Erik suckade. Så skönt att du är hemma igen. Det är så tråkigt att vara ensam hemma. Här händer det ingenting. Men idag har det väl hänt något sa mamma. Det ligger en stor hög kläder på golvet i hallen. Vet du hur den har hamnat där? Sen måste brevbäraren ha varit här. Det ligger en lång rad brev på golvet i mitt arbetsrum. Och så har du ju upptäckt en eldsvåda och ringt brandkåren och blivit en hjälte. Och alltihop på mindre än en timme. Ja visst ja, sa Erik. Mamma, kan du hämta Larsson till mig? Och läsa för mig? Jag vill veta hur det gick för barnen som draken vaktade. Han kände sig nog skyldig. Måste du äta upp min glass? Tyckte du den var god? sa han. Alfons slank iväg ner från stolen och ut ur köket. Jag tror jag vill gå och lägga mig nu. Jag är trött sa Erik till mamma. Kan inte du sitta hos mig en stund? Mamma satte sig på Eriks sängkant och stoppade om honom med täcket. Men vad har du gjort? Ditt örngott är ju alldeles vått. sa hon. Jo du förstår började Erik förklara. Jag skulle spruta vatten på utomjordingen, för dom tål inte att bli våta, och sen fanns det ingen utomjording, och sen brann det och... Sid 12