Cissy Houston med Lisa Dickey En mors berättelse Översättning av Thomas Andersson Albert Bonniers Förlag
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013885-1 Cissy Houston 2013 Förord Dionne Warwick 2013 originalets titel Remembering Whitney. My story of Love, Loss, and the Night the Music Stopped Utgiven enligt överenskommelse med HarperCollins Publishers. Alla foton i boken tillhör författaren, om inget annat anges. Tryck ScandBook AB, Falun 2014
Denna bok tillägnas min närmaste familj, särskilt mina söner och mina barnbarn, och alla de många underbara fans som älskade min dotter. Förhoppningsvis kommer ni att lära känna Whitney genom den kärlek jag visar henne i den här boken.
»I ll lend you for a while a child of mine«, He said.»for you to love the while she lives and mourn for when she s dead «fritt ur»i ll Lend You a Child«av Edgar Guest
Innehåll Förord av Dionne Warwick 11 Del ett 1. Kvällen då musiken tystnade 17 2. Ett barn av Newark 23 3. Gospel, Guds ord 39 4. Sweet Inspirations 55 5. Livet på Dodd Street 73 6. Röstövningar 91 7. Separation 102 Del två 8. Clive Davis 117 9. Kändisskap 128 10. Välkomna hem, hjältar 143 11. Bodyguard och Bobby Brown 157 12.»Jag bad aldrig om det här vansinnet«168 13.»I Know Him So Well«182 14. Ett mycket dåligt år 196 Del tre 15. Atlanta 213 16. Intervention 223 17. Comeback 233 18.»I Look to You«245 19. Min dotter kommer hem 256
Epilog 264 Tack 269 Cissy Houstons diskografi i urval 276 Whitney Houstons diskografi i urval 280 Personregister 282
Förord av Dionne Warwick Jag har känt Cissy Houston i hela mitt liv. Hon är min moster hennes syster Lee är min mamma men eftersom det bara är sju år mellan oss har hon känts mer som en äldre syster. När jag växte upp bodde Cissy till och med hemma hos oss ett tag i East Orange, så jag lärde känna henne väldigt väl. Jag kan fortfarande höra hennes röst, hur hon säger till min syster Dee Dee och mig att»jag är äldre, och ni ska göra som jag säger«. Vi kanske såg henne som en storasyster, men hon lät oss aldrig glömma att hon var vår moster. Hon var en stark ung kvinna på den tiden, och hon är fortfarande stark och full av kärlek. Ända sedan vi var barn sjöng vi tillsammans i St Luke s A.M.E. Church Newark, en metodistkyrka där min farfar var pastor. Senare, när han flyttade, började vi allihop i New Hope Baptist Church. Min syster Dee Dee och jag sjöng i ungdomskören där, och Cissy repeterade med oss och arrangerade sånger åt oss. Musiken var alltid närvarande i vår släkt. Men det fanns två saker som var ännu viktigare för oss: familjen och tron. När Cissy fick sina första barn blev hon väldigt inriktad på moderskapet. Barnen var det främsta i hennes liv hon ville 11
Cissy Houston bara vara med sina små. Det fanns mycket kärlek i deras hem. Och vi älskade hennes barn, Gary, Michael och Nippy. När Cissys barn var små tog jag dem gärna med mig på turné. Vid det laget hade jag en solokarriär och var ute och sjöng över hela världen, och på somrarna när barnen inte var i skolan lät jag dem följa med. De var bara vanliga små barn på sommarlov, men de lärde sig väldigt snabbt att använda rumsbetjäningen. Jag hade fullt sjå med att hindra dem från att beställa upp allt möjligt på rummet. Nippy brukade prata med mig om sin mamma, och hon undrade sådant som barn brukar undra:»varför får jag inte göra det för henne?«och»varför får de andra barnen göra det?«men senare förstod hon varför hennes mamma gjorde som hon gjorde. Vi blev alla uppfostrade på samma sätt det inpräntades i oss att vi skulle respektera äldre familjemedlemmar, älska Gud och vandra den smala vägen. Och det var också vad Cissy försökte lära sina egna barn. Cissy har alltid velat alla i familjen det allra bästa. Hon ger alltid uppmuntran och stöd, och hon har ofta försökt ge råd. Så snart hon såg något som störde henne sa hon ifrån. Precis som jag gjorde. I vår släkt faller inte äpplet långt från trädet. Men om Cissy var stark och kärleksfull så var Nippy alltid en liten flicka, även som vuxen kvinna. Ja, hon var ambitiös, och hon hade ett slags lågmäld styrka. Men jag är inte säker på att hon någonsin på riktigt fick något utlopp för den. Alla känner vi till Nippys skönhet och vilken fantastiskt skicklig sångerska hon var. Men i Cissys bok får vi veta något om den lilla flickan bakom. Det är en ynnest att få inblick i någons liv, och det är vad Cissy erbjuder. Hon har alltid satt sanningen högst, och jag menar att det är just sanningen hon berättar i den här boken. 12
Whitney Att hon funnit styrka att skriva den nu, efter all den smärta hon har fått utstå, vittnar om hennes tillförsikt och att hon vill dela med sig av sina sanna känslor i fråga om sig själv och sin älskade dotter. Jag hoppas att vi alla kan lära oss ett och annat av denna bok, och att alla som läser den kommer att förstå vem Whitney Houston verkligen var. Dionne Warwick, november 2012 13
Del ett
1 Kvällen då musiken tystnade Mitt på eftermiddagen en lördag hörde jag att det ringde på dörren. Jag väntade ingen, och när jag gick mot dörren kände jag mig lite irriterad över att få oväntat besök. Men när jag öppnade var det ingen där, så jag bara stängde dörren igen och återgick till vad jag höll på med. Vem skulle ringa på min dörr och sedan försvinna, mitt på ljusa dagen? Mitt bostadshus hade dörrvakt, och folk brukade inte titta förbi utan vidare. Strax därpå hörde jag dörrklockan ringa igen. Jag reste mig och gick för att öppna, och nu var jag riktigt irriterad. Men det var ingen där nu heller. Det kunde inte stämma. Varför skulle någon driva med mig på det här viset? Jag ringde ned till entrén.»har någon kommit upp för att hälsa på mig?«frågade jag portvakten.»nej, mrs Houston«, sa han.»jag har inte sett någon på kamerorna heller.«men vem var det då som ringde på min dörr? Bara en liten stund senare, vid sex, halv sju på kvällen, ringde telefonen. När jag lyfte luren var allt jag hörde en massa skrik. 17
Cissy Houston»Å, mamma! Det är Nippy! Det är Nippy!«Det var min son Gary, och han var hysterisk.»gary, vad är det som hänt?det är Nippy«, sa han igen.»de har hittat henne!hittat henne var då?de hittade henne däruppe«, skrek han.»de hittade henne däruppe och jag tänker inte gå tillbaka dit!gary, vad är det som har hänt?«klippte jag av, och nu var jag rädd.»du måste berätta vad det är!«han sa aldrig vad som hade hänt, kanske för att han inte riktigt visste, eller kanske för att han var så chockad. Han bara fortsatte mumla»å, mamma, mamma, mamma«, tills jag till slut sa:»gary, är hon död?«och han sa:»ja, mamma. Hon är död.«och i det ögonblicket slogs min värld i spillror. Jag vet inte vad jag gjorde eller sa efter det. Senare fick jag veta att jag skrek så högt att alla i hela huset måste ha hört mig, men inombords var jag helt tom, det enda jag tänkte var: mitt lilla barn finns inte mer. Folk började dyka upp i min lägenhet. Min systerdotter Diane och vänner och andra släktingar. Telefonen ringde, dörrklockan ljöd, folk kom med mat och försökte krama om mig. Men jag bara satt i fåtöljen och grät. Jag befann mig i chocktillstånd, och än i dag fattar jag egentligen inte hur jag överlevde den kvällen och dagarna som följde. Så snart nyheten började spridas flockades alla möjliga människor runt huset. Journalisterna fyllde entrén och ville komma in och ställa frågor, och främmande människor smög upp till mitt våningsplan för att beklaga sorgen. Det blev en sådan folksamling utanför byggnaden att man fick tillkalla 18
Whitney polis för att hålla människor borta. Men om det visste jag ingenting just då, eftersom jag bara grät och jämrade mig. Det enda jag ville var att bli lämnad i fred så att jag kunde sörja min dotter. Sista gången jag träffade Nippy var jag lite arg på henne. Det var kring jul, bara cirka sex veckor tidigare, och hon hade plötsligt dykt upp i New York med sin dotter, mitt barnbarn Krissi. Nippy ville att jag skulle komma in till stan för att träffa dem och mina söner Gary och Michael, men hon hade inte berättat att de skulle komma så jag hade andra planer. Jag skulle åka till Sparta i New Jersey och äta julmiddag med min väninna Nell, och det kändes inte rätt att ställa in eftersom vi hade planerat det sedan länge. Jag ville såklart träffa Nippy, jag önskade bara att hon meddelat lite tidigare att hon var på väg hit. Alltså åkte jag till Sparta och sov över där, och nästa dag ringde Nippy igen och bad att jag skulle komma till New York och träffa dem. Hon bodde på New York Palace Hotel, och Gary och Michael och deras fruar och barn var också där, så det såg ut att bli en trevlig familjesammankomst. Jag åkte till Manhattan, ivrig att träffa hela familjen, vilket hände mycket sällan numera. Nippy hade just blivit klar med arbetet på sin nya film, Sparkle, och hon såg strålande ut. Hon var på gott humör hela dagen skrattade och skojade med sina bröder och lekte med barnen. Hon hade alltid haft ett bra förhållande till sina bröder, och när jag såg dem skratta tillsammans kändes allt som förr. Vi hade alla gått igenom en del under de senaste åren, men den här dagen kändes det som om vi inte hade några bekymmer i världen. Vid ett tillfälle under dagen satt jag bredvid Nippy i soffan 19
Cissy Houston när hon lutade sig mot mig och lade huvudet i mitt knä. Det var inget hon brukade göra särskilt ofta, men jag älskade alltid när hon gjorde det. Hon och jag var väldigt olika som människor, och som alla mödrar och döttrar hade vi genom åren ibland kommit på kant med varandra. Men när Nippy lade huvudet i mitt knä knöt det oss samman, och jag värdesatte de ögonblicken. Jag visste att Nippy skulle tillbaka till Atlanta nästa dag, och jag tyckte det var tråkigt att besöket blev så kort. Jag brukade jämt be henne komma och hälsa på, för jag hade inte sett så mycket av henne de senaste åren. Men nu när hon tycktes må bättre, hade en ny film på gång och verkade lätt till sinnes på ett nytt sätt hoppades jag att detta skulle ändras. Jag gjorde mig färdig att gå, och Nippy och jag ställde oss och pratade i dörren.»jag kommer tillbaka snart, mamma«, sa hon.»jag måste till L.A., till Grammygalan i februari, men efter det kommer jag och hälsar på.«min dotter hade nått långt, och det var länge sedan hon var den taniga lilla flickan med den stora rösten från Newark i New Jersey, där hon växte upp. Hon hade rest jorden runt och blivit en världsvan, stark kvinna men det var något i vårt förhållande som alltid hade lockat fram barnet i henne. När jag såg på Nippy såg jag den lilla flickan som brukade fatta tag i en kvast och skråla fram låtar i vår källarstudio som om hon stod på scenen i Carnegie Hall. Och jag såg den osäkra flickan som ville bli omtyckt av alla, som bara ville sjunga och göra folk glada inte sälja miljontals skivor eller vara en global superstjärna. Men hon blev en superstjärna, och pressen det medförde 20
Whitney blev till slut för stor för henne. Hon fick utstå mycket och blev obarmhärtigt kritiserad av människor som inte förstod henne människor som inte visste vem hon var. Hon brukade alltid säga till mig:»mamma, jag vill bara sjunga.«men det räckte aldrig. Trots allt som Nippy gått igenom, med drogerna, sina förhållanden och berömmelsens fallgropar, så tycktes hon verkligen vara på uppgång veckorna innan hon dog. Varje gång vi talades vid i telefon lät hon väldigt pigg, som om hon mådde bättre än på åratal. Men när hon ringde mig tidigt i februari, strax innan hon åkte till Los Angeles för att vara med på Grammygalan, lät hon inte som sig själv. Det fanns något sorgset i hennes röst. Nippy hade aldrig någon lust att prata om sina problem med mig, så jag visste inte säkert hur det var fatt. Det går upp och ned för oss alla, och jag oroade mig inte så mycket. Jag visste att hon skulle vara upptagen i Los Angeles, med prisutdelningen och alla andra evenemang, och jag väntade mig egentligen inte att hon skulle höra av sig igen medan hon var där. Men på fredagen före prisutdelningen ringde hon. Hon lät lite piggare, även om hon fortfarande inte berättade särskilt mycket om hur hon hade det. Jag har glömt det mesta vi pratade om, men jag kommer ihåg det sista hon sa i telefon. I december hade hon lovat att komma och hälsa på efter Grammy galan, och innan hon lade på den där fredagen sa hon det igen.»jag kommer snart hem, mamma. Jag lovar.«det var de sista ord jag hörde henne säga. Dagen efter dog Nippy. Och dagarna som följde kändes som ett ändlöst töcken av sorg och smärta. Det fanns stunder då jag inte trodde att jag skulle överleva förlusten av min lilla flicka. Jag kunde bara inte fatta att jag aldrig mer skulle få se 21
Cissy Houston henne, eller höra hennes röst, i denna värld. Jag fattar det fortfarande inte. Men jag fann tröst i en sak. Den där fruktansvärda dagen ringde det ju på dörren flera gånger, några timmar innan jag hörde Gary i telefonen, och jag tror att det var min Nippy som höll sitt löfte att hon på något sätt kom för att träffa mig precis som hon sa att hon skulle. 22