31.10 TORSDAGSSERIEN 3

31.10 TORSDAGSSERIEN 3 Musikhuset kl. 19.00 Fabio Biondi, dirigent och violinsolist Laura Vikman, violin Jorma Valjakka, oboe Georg Philipp Telemann: Svit för stråkar och continuo g-moll TWV 55:G2, La changeante 20 min I Ouverture II Loure III Les Scaramouches IV Menuett 1 och 2 V La Plaisanterie VI Hornpipe VII Avec douceur VIII Canarie Johann Sebastian Bach: Konsert för oboe, violin, stråkar och continuo BWV 1060 15 min I Allegro II Adagio III Allegro Arcangelo Corelli: Concerto grosso nr 4 D-dur op. 6 9 min I Adagio Allegro II Adagio III Vivace IV Allegro PAUS 20 min 1

Johann Sebastian Bach: Konsert för två violiner, stråkar och continuo d-moll BWV 1043 17 min I Vivace II Largo ma non tanto III Allegro Georg Philipp Telemann: Svit för stråkar och continuo G-dur TWV 55:G10, Burlesque de Quixotte 17 min I Ouverture (Largo Allegro Largo) II Le réveil de Quixotte (Don Quijote vaknar upp) III Son attaque des moulins à vent (Hans angrepp på väderkvarnarna) (Très vite) IV Les soupirs amoureux après la princesse Dulcinée (Kärleksfulla suckar efter prinsessan Dulcinea) V Sanche Panche berné (Sancho Panza blir lurad) VI Le galope de Rosinante (Rosinante galopperar) VII Celui d âne de Sanche (Sancho Panzas åsna galopperar) VIII Le couché de Quixotte (Don Quijote går till vila) Paus ca kl. 20.00. Konserten slutar ca kl. 21.05 2

GEORG PHILIPP TELEMANN (1681 1767): SVIT FÖR STRÅKAR OCH CONTINUO G-MOLL TWV 55:G2, LA CHANGEANTE Orkestersviten La changeante handlar förmodligen om kompositörens egen lust till omväxling. La changeante kan avse en person som har förmågan att förändrar sig litet som en kameleont, men det kan även hänvisa till en ombytlig person som ger efter för sina infall. Alla svitens satser går i olika tonarter, vilket avviker från barockens få enhetlighetskriterier. Ett första smakprov på tonartsväxlingarna får vi i den inledande franska uvertyren, där en långsam period prydd med punkterade rytmer inramar ett snabbt fugamässigt mellersta avsnitt. De dansanta satserna som utformats enligt fransk förebild har inte bara olika tonart utan även olika karaktär. Loure är en lantlig dans som påminner om en långsam gigue som Telemann låter gunga melankoliskt. Satsen Scaramouches med sina passionerade motiv hänvisar till commedia dell artes masker, som tycks ha svårigheter att hålla känslorna i styr. Två seriösa menuetter klingar fast förknippade med varandra men sedan lättas stämningen upp i satsen La Plaisanterie. Mitt i de snurrande rytmerna finns ett avsnitt som ännu går i moll men i virtuost flygande Hornpipe hör man inte längre en tillstymmelse till bekymmer. Avec douceur är en långsam sats som sprider behagfullhetens balsam. Dansen Canarie som härstammar från Kanarieöarna skuttar i 6/8- dels takt: intrycket är som i början av verket stramt men beslutsamt. JOHANN SEBASTIAN BACH (1685 1750): KONSERT FÖR OBOE, VIOLIN, STRÅKAR OCH CONTINUO BWV 1060 Konsert för oboe, violin, stråkar och continuo d-moll BWV 1060 är gåtfull såtillvida, att den enbart finns bevarad i Bachs egen transkription för två cembalon och stråkar från den senare perioden i Leipzig. Enligt den senaste forskningen är konsertens ursprungliga tonart c-moll, inte d-moll. Tempot i den inledande Allegrosatsen i BWV 1060 är inte ett speciellt hetsigt. Satsen domineras av en fast upprepad replik (ritornell) i orkestern, ur vars skugga en dialog mellan solinstrumenten växer fram. Trots molltonarten är stämningen snarare festlig än vemodig. I den långsamma satsen (Adagio) inleder oboen med en mild melodi som violinen snart tar del i. Det enkla ackompanjemanget, pizzicato och continuo, piggar på ett känsligt sätt upp solisternas duett, där solostämmorna ömsom fjärmar sig, ömsom närmar sig varandra och ger rik variation åt den underliggande melodin. Den resoluta finalsatsen (Allegro) kommer i gång med en omfattande och återigen kontrapunktiskt beto- 3

nad ritornell för hela orkestern ( tutti ). Solostämmorna flätas igen allt fastare in i den polyfona texturen, men en viss virtuos gnista har uppenbarat sig och båda stämmorna håller i högre grad än tidigare fast vid sin personliga karaktär. som dekoreras av charmfulla solon. I slutet av finalen laddar Corelli emellertid upp en coda som påminner om Vivaldis senare stormscener. ARCANGELO CORELLI (1653 1713): CONCERTO GROSSO NR 4 D-DUR OP. 6 Arcangelo Corelli var tillsammans med de yngre kompositörerna Vivaldi och Händel den stora barockkonsertens, concerto grossons, mest firade mästare. Concerto grosso opus 6 består av grundligt genomarbetade mästervek av Corelli som publicerades ett år efter hans död. De flesta verken i Corellis opus 6 har kommit att överskuggas av den populära Julkonserten op. 6/8. Fjärde konserten D-dur börjar med en kort Adagiogest, som närmast fastslår tonarten. Allegro-avsnittet startas av soloviolinen och hela den energiskt avancerande satsen har byggts upp skickligt kring soloinstrumenten (concertino) och orkestern (ripieno) som alternerar. Den långsamma satsen (Adagio) är för Corelli typisk musik som helt och hållet är byggd kring en harmonisk rörelse utan igenkännbar melodi eller polyfoni. Vivace-satsen dansar sirligt med steg som påminner om courante. Samma anda tycks råda i finalallegrot JOHANN SEBASTIAN BACH (1685 1750): KONSERT FÖR TVÅ VIOLINER D-MOLL BWV 1043 Tre autentiska violinkonserter av Bach har bevarats: E-dur, a-moll och en dubbelkonsert d-moll. I jämförelse med de övriga konserterna har orkestern i dubbelkonserten d-moll en mera undanskymd roll. Tonarten ger dubbelkonserten en allvarlig och generellt lite dyster ton, som blir uppenbar för lyssnarna genast i den långa fugaliknande orkesterintroduktionen till den första satsen (Vivace). Detta orkestermellanspel upprepas i mitten och i slutet av satsen men i övrigt har arenan reserverats för två episoder med solostämmorna där dessa konstfärdigt invävda i varandra svarar för melodiföringen. Den långsamma satsen (Largo ma non tanto) är en fritt byggd fuga infälld i en gungande sicilianorytm, där solisterna följer varandra i en känsligt spunnen melodi. Orkestern drar sig artigt undan dialogen tillbaka i basackompanjemanget och tonartens (F-dur) festliga pondus för tankarna till barockens stora freskomålningar. 4

Solisterna avstår inte från sin ledande roll ens i finalen (Allegro), där de tar tyglarna genast i början. Kontrapunktiken koncentrerar händelseförloppet och skapar spänning, som får utlopp dels i virtuosa violinsoli, dels i häftiga tuttipassager. Efter den känsliga och innerliga långsamma satsen låter denna avslutning intensiv och ödesmättad. GEORG PHILIPP TELEMANN (1681 1767): SVIT FÖR STRÅKAR OCH CONTINUO G-DUR TWV 55:G10, BURLESQUE DE QUIXOTTE På 1700-talet var hela den läsande delen av världen väl förtrogen med Don Quijotes öden och äventyr. Telemann var en 80-årig mästare då han år 1761 tog sig an berättelsen i form av en komisk miniopera (serenata): Don Quijote på Camachos bröllop. Som en biprodukt till denna Serenata föddes den burleska sviten Don Quijote (Burlesque de Quixotte TWV55). Den är försedd med en fransk uvertyr (långsam snabb långsam) och berättelsen framförs helt och hållet instrumentalt. I uvertyren (Ouverture) ger Telemann en försmak av det som komma skall genom att också introducera riddarens nyckfulla häst Rosinante och Sancho Panzas envisa åsna. Stråksvitens första sats (Le réveil de Quixotte) introducerar först lyssnaren i ett drömlandskap, en gaggig adelsmans drömvärld där verklighet och fantasi blandats upp för gott. Uppvaknandet har dekorerats med intagande violineffekter men återför inte huvudpersonen till verkligheten. I följande nummer (Son attaque des moulins à vent) slåss han nämligen mot väderkvarnar och där går det som det går. Tredje satsen (Les soupirs amoureux après la princesse Dulcinée) blottar grundorsaken till Don Quijotes konstiga beteende: stråkarnas suckande fraser och hetsigt klappande hjärtrytmer talar sitt tydliga språk om riddarens brinnande kärlek till Dulcinea del Toboso, hans käresta. Ett porträtt av den trogna men simpla vapendragaren (Sanche Panche berné) tecknas i en scen där denne slängs upp i luften med en filt. Både hästen och åsnan får närmare presentationer. Telemann studerar Rosinantes originella rörelser med hjälp av rytmer och uttrycker Sancho Panzas åsnas protesterande rop på viola. Den avslutande satsen (Le couché de Quixotte) befriar Don Quijote genom att återföra honom till drömmarnas värld, där fantasierna kan gå i uppfyllelse. Antti Häyrynen (sammandrag) 5

FABIO BIONDI Fabio Biondi är en italiensk violinist och dirigent, som under sin karriär särskilt specialiserat sig på barockmusik. Han debuterade tolv år gammal som solist för RAI-orkestern och fyra år senare spelade han Bachs violinkonserter i Musikverein i Wien. Biondi har sedermera uppträtt värden runt och gjort ett flertal prisbelönta inspelningar. År 1990 grundade han Europa Galante, den mest framgångsrika italienska ensemblen med barockmusik som specialitet. Med den har han uppträtt på de mest berömda konsertestraderna i hela världen: La Scala i Milano, Concertgebouw i Amsterdam, Musikverein i Wien, Lincoln Center i New York och Royal Albert Hall i London. Som solist och dirigent samarbetar Biondi med ett flertal orkestrar, bl.a. Mozarteumorkestern i Salzburg, Europeiska barockorkestern, Mahlerkammarorkestern, Züricher Kammerorchester och Orchestre national de Montpellier. Sedan 2005 har Biondi varit konstnärlig ledare för Stavangers symfoniorkesters verksamhet inom barockmusiken. År 2011 utnämndes han till ledamot av Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom. Biondi trakterar en Andrea Guarneriviolin från år 1686 samt en Carlo Ferdinando Gagliano-violin från 1766. LAURA VIKMAN Laura Vikman uppträder som solist och kammarmusiker och hon är primas i stråkkvartetten Tempera. Därtill har hon varit konsertmästare i bl.a. Helsingfors Barockorkester och Finska barockorkestern. Som tredje konsertmästare vid RSO har Vikman arbetat sedan 2002. Sedan år 2007 har hon även undervisat vid Sibelius-Akademin. Vikman nådde en andra placering bl.a. i violintävlingen i Kuopio 2000, i den internationella J. S. Bachviolintävlingen i Leipzig (första pris utdelades inte), i den internationella Vittorio Gui-kammarmusiktävlingen (första pris utdelades inte) i duobesättning med pianisten Marianna Shirinyan samt i den internationella Beethovenviolintävlingen. Vikman började studera violin i fyraårsåldern vid musikinstitutet i Kottby. Senare har hon studerat vid Sibelius- Akademin samt vid musikhögskolorna i Wien och i Köln. Hon har kompletterat sin utbildning vid mästarkurser för bl.a. Pinchas Zukerman och Shmuel Ashkenasi. Vikman har gjort bandningar för Yleisradio och tillsammans med Temperakvartetten har hon spelat in Sibelius produktion för stråkkvartett för skivbolaget Bis samt Nordgrens två stråkkvartetter för Alba Records. Vikman trakterar en A. Guarnieriviolin från 1680 som ägs av Finska Kulturfonden. 6

JORMA VALJAKKA Jorma Valjakka har varit Radions symfoniorkesters förste solooboist sedan 1989. Vid sidan av RSO har han uppträtt som solist med ett flertal inhemska orkestrar och hållit egna konserter. Han har uruppfört bl.a. Esa-Pekka Salonens Mimo II som solist för RSO under kompositörens ledning 1992. Han inledde sin karriär som orkestermusiker i Åbo stadsorkester 1983, varefter han var verksam i Esbo stadsorkester (numera Tapiola Sinfonietta). Som kammarmusiker har Valjakka medverkat i Turku Ensemble, Esbo blåsarkvintett, kammarensemblen Ker be ros och ensemblen Free Okapi. Valjakka har undervisat vid Sibelius- Akademin sedan 1990 och varit lektor i oboespel på deltid sedan 2006. Valjakka har studerat oboespel både vid Helsingfors konservatorium och Sibelius-Akademin. Han har kompletterat sin utbildning i London och vid musikskolan i Hannover. Valjakka vann den första Crusell-oboetävlingen i Nystad 1988. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013 2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013 14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 7