LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND

LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND REMISSYTTRANDE havochvatten@havochvatten.se Ert Dnr 264-19 Vårt Dnr 2019/8307 Remiss gällande Vägledning för prövning av små avloppsanläggningar Havs- och vattenmyndighetens rapport xxxxxx Sammanfattning LRF tackar för möjligheten att ge synpunkter på denna Vägledning från HaV. Vi tror att vägledningen kommer att bli mer än en vägledning för den osäkra och oerfarna handläggaren, och vi anser därför att det är extra viktigt vad som står i den. Trots att vägledningen är mycket omfattande, vill vi trycka på några saker till. Det finns en risk att vägledningen kommer att leda till att tiotusentals fastighetsägare tvingas till onödigt kostsamma åtgärder till liten miljönytta. Utvecklingen hittills har också lett till att många kommuner i landet tvingat på fastighetsägare skötselkrävande och miljömässigt tveksam teknik för nya kretsloppslösningar. Uppföljningar av dessa nya tekniker bekräftar vad remissinstanser framförde när råden togs fram, dvs teknikerna fungerar dåligt, innebär stora kostnader och ger marginella miljövinster. Att pröva små avloppsanläggningar handlar om en fungerande samverkan mellan den sökande, handläggaren och det företag som utför arbetet. Det handlar också om en fungerande samverkan mellan grannar som alla kan få en förändrad VA-situation och en påverkad äganderätt. Samsynen mellan kommuner, länsstyrelser och centrala verk är givetvis också mycket central för att få förståelse och acceptans för föreslagna åtgärder. Om kunskapen ökar kring samspelet mellan mark och vatten, retentionen, jordarternas betydelse och den underliggande hydrogeologin kan kvalificerade bedömningar göras om VA-situationen. För att verkligen få vetskap om förhållandena kan mätningar göras i det renade vattnet innan ytterligare åtgärder föreslås. Det är dumt att schablonisera värden när man kan mäta dem i verkligheten i det renade vattnet., handläggare Besöksadress Tfn Växel Fax

REMISSYTTRANDE 2(16) Alla åtgärder måste anpassas till de miljö- och hälsorisker som är aktuella i det enskilda fallet. Kravet på till exempel rening av fosfor måste kunna varieras mycket med hänsyn till avloppets placering. Likadant är det med hälsoriskerna som varierar kraftigt med avstånd till och lutning mot eventuella dricksvattentäkter. Stor vikt har lagts vid recipientskydd och rening av fosfor medan aspekterna kring skydd av brunnar och minimering av lukt och annan olägenhet för människors hälsa ges mindre vikt. Den rättspraxis som utvecklats de senaste åren är olycklig, då den ofta leder till en obalanserad och felaktig myndighetsutövning. Med nuvarande rättspraxis är det svårt för kommuner att acceptera lägre fosforavskiljning än 70%, vilket borde medges i de fall då recipienten inte är känslig för fosfor eller marken ger skyddande effekt. HaV har tidigare i sina förslag om nya föreskrifter för små avlopp (2013, 2016 och 2017) visat att man är medveten om det ovanstående. I förslaget 2017 framfördes tex förslag om en grundläggande skyddsnivå på 40 % för fosfor, vilket skulle innebära att beprövade tekniker med markbaserad rening skulle kunna tillåtas i större delen av landet. Mot bakgrunden ovan bör Hav ta fram nya allmänna råd. Dessa råd bör bygga på de underlagsarbeten och de förslag som HaV redan har genomfört i sina försök att få till nya föreskrifter. Det förslag till vägledning som HaV nu presenterar kan också nyttjas som stomme och struktur för framtagande av vägledning till de nya allmänna råden. Vägledningen riskerar att ytterligare förstärka de allmänna rådens fokus på recipient och fosfor snarare än smittskydd och resurshushållning. Det borde vara tydligare fokus på biologisk rening och grundvattenskydd (brunnar). Krav på särskild fosforrening är inte motiverat för stora delar av Sverige med mindre känsliga recipienter och markretention som skyddar. De hänvisningar som görs till rättsfall riskerar att spä på trenden. Vägledningen kan utveckla diskussionen kring själva sakfrågan. -Hur ser risker och påverkan ut från små avlopp? -Hur ser skyddsbehoven ut i olika delar av landet? -Hur bör små avlopp utvecklas för att på bästa sätt tillgodose miljöbalkens ambitioner om största möjliga miljönytta till rimlig kostnad. Det finns idag en trend att inte tillräckliga avväganden tas mellan nytta och kostnad. Denna vägledning riskerar att förstärka detta.

REMISSYTTRANDE 3(16) Att kommunicera processer och kommande beslut är viktigt för att få alla berörda fastighetsägare med på tåget. Serviceskyldigheten i förvaltningslagen är en viktig faktor för framgång i dessa ärenden som är stora för den enskilde. Att hitta en ekonomisk hållbarhet och balans är viktig för att öka acceptansen för kommande förslag. En del i den sociala hållbarheten är också att bedöma utsläppen från t ex ensamma äldre människor med enkel standard och små avloppsmängder. Fastighetsägaren ska givetvis ta sitt ansvar, men inom rimliga ramar. Rådgivning kan ofta vara bra, men måste hållas skild från handläggning och beslut. Däremot kan informationen öka mer och omfatta en större krets med närboende för att öka förståelsen och förankra kommande beslut. I ordet kommunikation ligger också att den är dubbelriktad. Slutligen vill LRF betona vikten av tillräcklig tid mellan beslut och utförd åtgärd för att slutresultatet ska hinna bli det bästa INLEDNING Synpunkter kapitelvis: Det står tydligt att detta är en Vägledning, men förmodligen kommer det att bli mer än en vägledning för den som är osäker och oerfaren. Dessutom är den väldigt omfattande och det finns en risk att man förlorar helheten i alla detaljer. Vi har också exempel på kommuner som har meddelat att de inte kommer att ta något i beaktande som inte lyfts i HaVs vägledningar. Speciellt oroande är att om retention inte tas med i vägledningen kommer inte kommunen att ta hänsyn till denna viktiga faktor. Detta visar hur beroende kommunerna är av vägledningar. Då det är nästintill omöjligt att skriva en heltäckande vägledning vill vi att det tydligt framgår att kommunerna har skyldighet att ta olika aspekter i beaktande och inte totalt förlita sig på vägledningar från nationella myndigheter, då de är enbart vägledningar. 1.1. Syfte och målgrupp Redan i syftet är det viktigt att ytterligare poängtera samspelet mellan handläggaren och sökanden och samsynen mellan de olika kommunerna 1.2. Avgränsning Här behövs en tydlig samsyn mellan HaV, Naturvårdsverket och andra centrala verk. 1.4. Läsanvisning

REMISSYTTRANDE 4(16) Här behövs nog en tydligare förklaring av ordet Infiltrationsytan. Vidare saknas viktiga ord som retention och andra mark-vatten-termer. Betydelsen av retention behöver även lyftas på fler ställen i vägledningen. 1.5 Utgångspunkter Precis som HaV lyfter är den bedömning handläggaren gör avgörande för tillsynen av anläggningen. Det är därför viktigt att även lyfta kompetensbehovet hos handläggaren. En överdriven rädsla för att göra fel kan lätt leda till för höga krav på tillsyn som enbart medför ökade kostnader och krångel för den enskilda fastighetsägaren. 2. AVLOPPSJURIDIK I ÖVERSIKT 2.2. Vad ingår i en liten avloppsanläggning? Jämför skrivningen om våtmark med 8.3 2.5. Miljöbalkens hänsynsregler LRF anser att HaV gjort en god redogörelse för både de rättigheter och skyldigheter som följer med myndighetsutövningen samt de avvägningar som ska ske, å ena sidan mot miljöns intressen och å andra sidan mot den enskildes intressen. LRF vill här hänvisa till Lagrådet som framhållit att det är också andra förhållanden än nyttan och kostnaderna med en försiktighetsåtgärd som påverkar avvägningen, bl.a. vad som anses som godtagbart beteende med hänsyn till annat än rena miljöintressen och att kraven måste anses rimliga med avseende på den olägenhet och det intrång i den personliga valfriheten som de innebär. Också verksamhetens värde från samhällssynpunkt skulle att döma av motiven kunna beaktas, inte bara då det gäller totalförsvaret utan också annars (Se prop. 1997/98:45 II s. 459; jfr I s. 232 f., där regeringen instämmer med Lagrådet.) I 2.5.1 bör bevisbördan kunna lösas med ett protokoll som visar anläggningens kapacitet med faktiska mätvärden i det renade vattnet. Här är det viktigt att HaV även tar fram en vägledning för hur fastighetsägaren kan bevisa att anläggningen fungerar. Det är idag lätt att döma ut en anläggning men betydligt svårare att få en utdömd anläggning godkänd. Vilka prover krävs, hur ofta och vem får ta prover osv. Det bör även klargöras vilka beviskrav som kan anses vara rimliga i förhållande till kostnad och miljöpåverkan. I 2.5.2 om Kunskapskrav måste en stor del av kravet också läggas på det företag som utför grävningsarbetet. Här är det viktigt att inte utgå från tanken att fastighetsägare inte har kunskap eller kompetens att ta hand om sina avlopp, utan istället göra tvärtom tills motsatsen har bevisats, alltså att fastighetsägaren har kunskap.

REMISSYTTRANDE 5(16) 2.5.3 Viktigt att allt för mycket fokus inte läggs på miljöaspekten då enskilda avlopp i de allra flesta fall utgör en ytterst marginell påverkan på miljön och kanske mer betona hälsofrågan. I 2.5.3.1 verkar HaV kämpa lite för att definiera företagare. Det finnas annan lagtext där det finns tydliga definitioner, tex skatteregler. Att hyra ut hus kan innebära krångel om en lantbrukare då får hårdare krav på avloppen. Hur slår det mot att hela landet ska leva? Det är en konstig princip att om ägaren av huset går på toaletten skiljer sig kraven åt jämfört med om det är en hyresgäst. Kraven ska utgå från miljö- och hälsokrav. Att endast kommersiellt tillgänglig teknik kan få räknas som bästa möjliga, innebär flera begränsningar för utvecklande av ny billigare teknik. Här bör en friare bedömning kunna råda och om fastighetsägaren vill använda sig av en ny teknik ska det inte krävas att den måste uppfylla en vissa kommersiell omfattning. 2.5.3.1. Bästa möjliga teknik och yrkesmässig verksamhet Vägledningen framhåller att miljöbalken inte ger någon beskrivning eller definition av yrkesmässig verksamhet och att det skulle vara osäkert var gränsen går. Rättspraxis ska också saknas. Anledningen till att miljöbalken inte definierar begreppet är högst sannolikt att ordet yrkesmässig är förhållandevis väl juridiskt definierat i 13 kap. 1 inkomstskattelagen (1999:1229). Att verksamheten ska bedrivas yrkesmässigt innebär att den ska bedrivas regelbundet och varaktigt samt att den ska ha en viss omfattning. En stor omfattning kan leda till att varaktigheten inte blir så väsentlig och vice versa. Uttrycket innebär en avgränsning mot inkomstslaget kapital. LRF föreslår att HaV tittar närmare på stadgandet i 13:1 inkomstskattelagen. Det finns inget som motsäger att ordet yrkesmässig skulle ha ett annat innehåll i förhållande till miljöbalkens bestämmelser, tvärtom. Det finns en mängs praxis på området som rör alla typer av verksamheter som format begreppets innebörd. 2.5.4 Det är viktigt att det för små avloppsanläggningar inte ställs krav på återföring eller energibesparingar. Tekniker för återföring av tex växtnäring leder ofta till ökade kostnader för den enskilde, med tveksamma miljöförbättringar och som bäst ytterst marginella miljöeffekter. På sid 24 finns en del lösa påståenden om att överskott av näring riskerar att läcka ut, LRF ifrågasätter detta påstående och undrar vilken typ av källa som finns för detta. Läckage av växtnäring är en komplex fråga och beror på många olika faktorer och att den lilla mängd näring som tillförs från ett enskilt avlopp

REMISSYTTRANDE 6(16) den skulle leda till ett sådant överskott av näring i marken att det leder till läckage är inte sannolikt. En avgörande fråga för om kretsloppskrav ska ställas är kostnad i relation till nytta. Idag finns det flera kommuner som gärna ställer tuffa krav på enskilda fastighetsägare med hänsyn på kretslopp och vill att dessa installerar olika former av vakuumtoaletter, utan att det ger någon nämnvärd ökad nytta. LRF vill slå vakt om fastighetsägarens rätt att själv välja anläggning som uppfyller reningskraven. Det är orimligt att ställa hårda krav på kretslopp från det enskilda avloppet, när några sådana krav inte ställs på större anläggningar eller kommunens egna avloppsreningsverk. Fortfarande återstår även flera frågor för de olika kretsloppslösningar som lyfts från olika kommuner och det är därför viktigt att kommuner hanterar kretsloppslösningar på frivillig basis och inte som krav på grund av en kommunpolicy. I 2.5.5 Lokaliseringsprincipen krävs mycket kompetenta avvägningar från alla parter. Det krävs också en lösningsorienterad diskussion om vilken påverkan som kan ske på mark och vatten. 1 2.5.6 Skälighetsprincipen måste den ekonomiska rimligheten tydligare beaktas för t ex äldre ensamma landsbygdsbor med enkel standard och små avloppsmängder. Det finns gott om områden i hela landet där normal skyddsnivå är mer än fullgod vilket också har visats i retentionsrapporten från Peter Ridderstolpe. Jämför t ex det här exemplet med 11,4 sid 81 om enbart gles bebyggelse och transportsträcka. Det relevanta bör inte ens vara bebyggelse utan retentionen och avstånd till recipient och recipientens känslighet. När det gäller recipientens känslighet är det även avgörande att man vet orsaken till tex näringsöverskott. I många fall härstammar överskottet från internbelastning orsakat av tidigare utsläpp och det lilla tillskott som sker idag har ringa betydelse jämfört med det som kommer från bottensedimenten. Då ska inte fastighetsägare uppströms drabbas utan åtgärder sättas in i recipienten för att åtgärda densamma. 2.5.6. Miljökvalitetsnormer för yt- och grundvatten I 2.5.6.1 kan det vara lämpligt att upprätta protokoll för anläggningens kapacitet. 2.5.6.2 det är i kapitel 2.6 oklart om det är miljökvalitetsnormerna eller miljökvalitetsmålen som ska råda. Först hänvisas till normerna i 2.6 och sedan i 2.6.2 till miljömålen 2.5.6.3. att utgå från ett ekonomiskt genomsnitt kan få flera effekter och slå hårt mot framförallt äldre och resurssvaga, inte sällan sammanfaller detta med

REMISSYTTRANDE 7(16) boende på landsbygden där fastigheten kan ha ett högt värde, men pensionen och betalningsförmågan är låg. En högre grad av individuella prövningar bör göras och där maxkostnaden sätts av ett medelsnitt. Det måste även finnas begränsningar i vilka utredningskrav som kan ställas på en enskild fastighetsägare. Underlagen måste vara väl motiverade och vara i ett rimligt kostnadsspann. 2.5.6.3 2.5.6.4 LRF föreslår att ett underkapitel läggs till efter genomgången av skälighetsprincipen i 2 kap 7 MB. LRF vill även att HaV påtalar att proportionalitetsprincipen är en allmän rättsprincip som inte bara utgör en grundsten i det svenska rättssystemet utan är en del av EU:s primärrätt. Proportionalitetsprincipen styr således tillämpningen av EU:s sekundärrätt, såsom förordningar och direktiv m.m. Proportionalitetsprincipen innebär inte minst att åtgärder inte ska gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Proportionalitetsprincipen ställer vidare även krav på rationalitet och nödvändighet. LRF anser att det är av vikt för tillämpningen att HaV påtalar i sin vägledning, att utöver de intresseavvägningar som ska ske inom ramen för miljöbalkens och förvaltningslagens regelverk, finns ett allmänt krav på proportionalitet inom all myndighetsutövning mot enskilda. Att notera är att, till skillnad från 2 kap 7 MB, finn inte inga undantag där krav på proportionalitet inte får ställas. Proportionalitetsprincipen gäller alltid. 2.6 Det är inte rimligt att bedömning av påverkan ska göras utifrån miljökvalitetsnormerna och hur hela vattenförekomsten bedöms. Ett enskilt avlopp högt upp i en vattenförekomst kan ofta ha en mycket marginell påverkan. Att vattenförekomsten inte når upp till god vattenkvalitet enligt MKN innebär inte att avloppet måste förbjudas eller att det ska ställas höga krav på det. Först måste man ha goda kunskaper om vilka som är källorna och orsakerna för att vattenförekomsten inte når upp till MKN. Om det tex beror på internbelastning och tidigare utsläpp är det orimligt att ställa alltför höga krav på avloppet. Ofta saknas data och det är först nu i den här perioden som vattenmyndigheterna har börjat intressera sig för internbelastning. Det är även av stor vikt att korrekta retentionsberäkningar görs för de enskilda avloppen för bedömningar av vilka krav som ska ställas. I Vattenmyndigheternas beräkning av kostnader och nytta för de 15 fosforåtgärderna i åtgärdsprogrammen i

REMISSYTTRANDE 8(16) sticker åtgärden Enskilda avlopp ut som den generellt minst kostnadseffektiva för att nå MKN. 2.6.1 När det gäller MKN och klassificeringen av vattenförekomster måste man vara medveten om att dessa ofta har flera brister och att antalet mätpunkter är få. Med de skrivningar som HaV använder finns det hela tiden en underton av att gå hårt fram mot den enskilde fastighetsägaren. Det rimmar illa med andra politiska mål som att hela landet ska leva och att det ska finnas avvägningar mellan olika mål. Att hänvisa till MKN och åtgärdsprogrammen innebär inte ett frikort för att göra rimlighetsavvägningar och HaV bör betona att vikten av rimlighet. Det finns osäkerheter i bedömningen av reningstekniker och det finns också stora osäkerheter i MKN och bedömningen av vattenförekomster. 2.6.4 Att utan källor eller exempel mena på att utsläppen från flera små avloppsanläggningar kan ha en betydande påverkan på möjligheterna att uppnå god ekologisk status är ett väldigt generellt påstående. Då krävs en mycket avgränsad vattenförekomst med ett mycket stort antal avlopp och inga tidigare belastningar, dvs det ska tydligt framgå att det är de enskilda avloppen som utgör en betydande faktor. Istället bör HaV slå vakt om behovet av bra data och information om påverkanskällor och vilken effekt som nås av olika åtgärder. 2.7. Relevanta rättsfall Det är klädsamt att redovisa exempel på både framgångar och motgångar. LRF har även förslag på ett relevant och modernt rättsfall att hänvisa till som både belyser skälighetsavvägningen i 2 kap 7 MB, diskuterar miljökvalitetsnormer och lokaliseringsprincipen: MÖD 2013:12 (M6369-12) Tillstånd till fortsatt drift vid Gamleby avloppsreningsverk i Västerviks kommun ----- Vid tillståndsprövning av ett befintligt avloppsreningsverk lämnade miljöprövningsdelegationen ett tidsbegränsat tillstånd och mark- och miljödomstolen avslog bolagets överklagande. Som skäl för tidsbegränsningen anförde underinstanserna att verket var dåligt lokaliserat i förhållande till närboende samt att det medförde utsläpp till en recipient med otillfredsställande ekologisk status. I målet var även fråga om miljökonsekvensbeskrivningens kvalitet samt regeringens bemyndigande att till vattenmyndigheterna överlåta befogenhet att meddela föreskrifter om miljökvalitetsnormer. Bolaget överklagade till Mark- och miljööverdomstolen och yrkade att tillstånd skulle lämnas utan tidbegräsning. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade inledningsvis att miljökonsekvensbeskrivningen kunde godtas och att regeringen har ett

REMISSYTTRANDE 9(16) bemyndigande att överlåta till vattenmyndigheterna att meddela miljökvalitetsnormer avseende ytvattenstatus. Vad gällde reningsverkets lokalisering fann Mark- och miljööverdomstolen att det med hänsyn både till utsläpp av näringsämnen samt uppkomsten av luktolägenheter skulle vara positivt om avloppsvattnet omhändertogs på en annan plats. Vid en avvägning enligt 2 kap. 7 miljöbalken fann dock domstolen att, med hänsyn till de skyddsåtgärder som bolaget åtagit sig, den kvarvarande risken för olägenheter inte kunde anses vara så betydande att den övervägde kostnaderna för att omhänderta avloppsvattnet på annan plats. Bolagets överklagande bifölls. 3. PLAN- OCH BYGGLAGEN Majoriteten av enskilda avloppsanläggningar blir inte till vid nybyggnation. Vid nybyggnation brukar VA vara löst redan via större sammanhang. Detta kapitel kan därför bantas ner. 3.3. Plan- och områdesbestämmelsers betydelse för prövningen Det har förekommit en viss kortsiktig ryckighet när det t ex gäller WC-förbud som plötsligt införs och sedan dras tillbaka, och det är inte acceptabelt för de som långsiktigt ska planera sitt avlopp. 4. KOMMUNAL VA-PLANERING - ENSKILT, GEMENSAMT ELLER ALLMÄNT VA? 4.2. God kommunikation och samverkan Vikten av god kommunikation och samverkan kan inte nog understrykas. 5. HANDLÄGGARENS ROLL 5.1. Serviceskyldigheten Det är positivt att serviceskyldigheten i förvaltningslagen lyfts upp. Vi håller med om att servicen ska präglas av smidighet och enkelhet, men kravet på kompetens om jordarter, retention m m är mycket viktig i kontakten med den sökanden. 5.3. Rådgivning och information ska komplettera myndighetsutövningen Det är bra med rådgivning i de flesta fall, men samtidigt ska det finnas en tydlig gräns mellan rådgivning och handläggning. Råden kräver också kompetens och erfarenhet. Vidare ska rättigheter balanseras mot skyldigheter. Däremot kan informationen öka mer och omfatta en större krets med närboende för att öka förståelsen och förankra kommande beslut. I ordet kommunikation ligger också att den är dubbelriktad.

REMISSYTTRANDE 10(16) 5.4. Tydlighet krävs om vad som ska ingå i ansökan/anmälan och vid komplettering Kompletteringskrav ska vara kostnadseffektiva, neutrala och opartiska 6. VAD ÄR TILLSTÅNDS- RESPEKTIVE ANMÄLNINGSPLIKTIGT? D etta avsnitt är bra, eftersom det tidigare har varit lite otydliga skrivningar om detta. 6.2. Vad är anmälningspliktigt? Att ha en anmälningsplikt som kan leda till ändringar i efterhand verkar osäkert, inte minst ekonomiskt. 7. PRÖVNINGENS OMFATTNING 7.1. Vad ska ingå i prövningen? Denna vägledning lägger större vikt än tidigare på att pröva anläggningar enligt strandskydd. Risken med detta är att det inte är samma personer som handlägger enskilda avlopp och strandskydd (styrs ofta i delegationsordningen) och då ska det remitteras till dessa personer, vilket kan göra att det tar längre tid att handlägga samt att det blir mer handläggningstid vilket skulle kunna öka kostnaden. 8. GRANSKNING AV ANSÖKAN / ANMÄLAN Formuleringen Miljöförvaltningen är skyldig att skaffa sig tillräckligt med kunskap om förhållandena på platsen där anläggningen ska placeras för att kunna avgöra om inlämnat underlag är tillräckligt och tillförlitligt. (blå rutan) känns extra viktig och ger säkert också större vikt för handläggaren. Hur ska inspektören skaffa sig denna kunskap? Det görs oftast genom att begära in dessa uppgifter från fastighetsägaren som ska ha kunskapen om platsen enligt lokaliseringsprincipen. Det kan innebära ökade krav på fastighetsägaren att presentera mer material för inspektören om platsen. Formuleringen gör att man också lyfter inspektörens ansvar, vilket tidigare var fastighetsägarens ansvar. För den osäkre inspektören kan det innebära att denne kräver väldigt mycket information innan tillstånd kan ges, och det kan gå till överdrift. 8.2. Vilka uppgifter ska en ansökan/anmälan innehålla? Texten under följande rubriker 8.2.1-8.2.10 är väldigt detaljerad och det kommer innebära ökade krav på många ansökningar. Speciellt som många oerfarna och osäkra kommer luta sig på denna och begära in uppgifter som de sedan kanske inte vet vad de ska ha för nytta av i handläggningen. Det behöver framgå att en anläggning, ex våtmark inte måste vara CE-märkt i 8.4. Annars kan alla framtida våtmarkslösningar stoppas på så sätt p g a kravet på CEmärkning.

REMISSYTTRANDE 11(16) I 8.2.3 specificeras många kritiska punkter som kräver stor kompetens om mark, vatten m m. Ett stort ansvar för dessa kritiska punkter måste ligga på tillverkare och de företag som utför grävning och installation. Fastighetsägaren har ett miljöansvar, men konsumenttjänstlagen gäller. I 8.2.8 är avloppsreningen ett större ansvar för fastighetsägaren än själva kretsloppsanpassningen som kommunen erbjuder. De kommuner som har valt en kretsloppspolicy baserar nästan alla den på en lösning med vakuumtoaletter. Andra lösningar som fosforfällning leder inte till kretslopp utan till ytterliga fastläggning av fosfor utöver den som redan sker i reningsverken. Det här är en lösning som inte har så stor acceptans, kräver högre kostnad och som har en hel del frågor kvar när det gäller hållbarhet. Kommunerna själva har sällan ett fungerande kretslopp för sina egna avloppsreningsverk. Det är därför orimligt att kommunerna ställer högre krav på enskilda fastighetsägare än vad de ställer på sina egna reningsverk. Kretsloppsanpassade lösningar måste ställas i proportion till kostnad och ökad miljönytta. Återvinningen av växtnäring från ett enskilt hushåll är ofta ytterst sparsam och ska inte överdrivas. Om kommunerna anser att kretslopp är viktigt bör de fokusera på sin egen verksamhet innan de ställer höga krav på fastighetsägaren. Kretslopp kan uppmuntras men det ska ske på frivillig basis när det gäller den enskilde. På samma sätt som att kommunerna inte får föreskriva generella bindande beslut om hög respektive normalnivå bör kommunen inte få förespråka eller föreskriva kretslopp generellt. 8.3. CE-märkta produkter Våtmark saknas här, men är en bra metod enligt 2.2. 9. KOMPLETTERING Kompletteringen görs i många fall lättast och bäst av kommunen själv om det saknas kartor etc. 10. KOMMUNICERING OCH REMISS 10.1. Kommunikationsskyldigheten Det ingår i ordet kommunikation att den ska vara dubbelriktad. Vilka som ska kommuniceras i 10.1.1 är förmodligen en bred krets av grannar som kanske inte är direkt berörda av beslutet, men behöver mer information för att känna trygghet i sin egen VA-situation. Både vatten under jord och öppna diken blir t ex ofta påverkade av anläggningen. Eventuella tvångsservitut för infiltration kan få stora konsekvenser som måste kommuniceras.

REMISSYTTRANDE 12(16) 11. BEDÖMNING AV SKYDDSNIVÅER 11.2. Bedömning av skyddsnivå med hjälp av Gis och beräkningsmodeller Gis-stöd kan säkert vara bra, men det ger inte alla nödvändiga detaljer i det aktuella fallet. GIS-verktyg kräver ofta god kunskap om dess begränsningar och det går inte att undgå risken för att alltför få kommer att läsa hela handledningen och använda verktyget med för låg kunskap om dess begränsningar 11.3. Kriterier för hög och normal skyddsnivå I första stycket på sidan 79 så står det att hög skyddsnivå ska råda om utsläppet kan befaras ha negativ inverkan. Det är en väldigt missgynnande skrivning. Med fel tjänsteman kan mycket befaras, och precis som i många andra fall borde det krävas en hög grad av bevisning för att kräva hög skyddsnivå. Mälaren är t ex en dricksvattentäkt och enligt de kraven ska alla utsläpp till Mälaren klassas som hög skyddsnivå, vilket blir lite märkligt med tanke på att Mälaren tar emot avloppsvatten från en stor mängd avloppsreningsverk och har en stor andel båttrafik mitt i dricksvattentäkten. Att en våtmark skulle vara en extra känslig recipient är svårt att förstå, tvärtom är våtmarken mycket tålig och uppvisar i sig en god rening. I vissa fall ska nivån vara högre än hög skyddsnivå enligt tabellen på sidan 80, vilket kan leda till minskad respekt för hela klassificeringen. 11.4. Normal eller hög skyddsnivå för hälsoskydd? Här nämns avstånd som en viktig parameter för riskbedömningar, och detta bör användas mer och även när det gäller miljöskydd. Även när utsläpp sker i område med gles befolkning bör risken anses vara låg. För miljöskyddet krävdes det tidigare mycket gles bebyggelse i norra Norrlands inland. HaVs vägledning styr mot en genomgående sträng syn på enskilda avlopp och att det är av hög vikt att åtgärda dessa. LRF menar att det är dags att nyansera detta. 11.5. Normal eller hög skyddsnivå för miljöskydd? Det är fokus på recipient och fosfor snarare än att öppna upp för att större vikt läggs vid smittskydd och resurshushållning. Det borde mycket tydligare utryckas att fokus ska vara på biologisk rening och grundvattenskydd (brunnar). Krav på särskild fosforrening är inte motiverat för stora delar av Sverige där känsliga recipienter saknas eller markretention skyddar vattnet. De hänvisningar som görs till rättsfall ska vara balanserade. Kopplingen mellan hög skyddsnivå och vattenmyndigheternas klassning av ekologisk status avseende övergödning bör ses över. Små avlopp påverkar

REMISSYTTRANDE 13(16) sällan större vattenförekomster. Däremot kan höga fosforkrav motiveras i känsliga miljöer, typiskt små källsjöar avsnörda vikar i klipp och kustområden med tunna jordtäcken och många hushåll med enskild VA-försörjning. Även fjällvatten kan i vissa fall vara känsliga. Retention bör ges ett större utrymme och tål en vidgad förklaring samt hänvisning till den retentionsrapport som är framtagen och till utländska rapporter i liknande länder. 11.5.2. Det här är ett väldigt snålt utrymme för låga krav. 11.5.4 Det kan inte vara rimligt att hitta på en högre nivå än hög skyddsnivå, HaV har tidigare försökt få till ett begrepp som då kallades områden känsliga för toalettvattenutsläpp, det här känns som ett nytt försök att införa någon form av totalförbud för utsläpp och därmed tvinga in fastighetsägarna i en lösning för slutna tankar. Det är viktigt att veta varför MKN inte kan nås och de begränsningar som finns i bedömningen av MKN. Att införa ett högre krav än hög skyddsnivå måste ställa mycket höga beviskrav från kommunen och visa på väldigt klara effektsamband mellan kravet och påverkan på MKN. Det är viktigt att man även tar andra politiska mål i beaktande. Alltför många upplever redan att kommunala tjänstemän med bristande kunskap använder argument om miljöskydd och hälsa för säkerhetsskull utan någon konsekvensanalys för den enskilde. 12. BEDÖMNING AV TILLÅTLIGHET, GENERELLA FÖRUTSÄTTNINGAR 12.1. I väntan på kommunal eller gemensam avloppsanläggning Det är olyckligt om de kommunala VA-planerna inte blir kända i tillräckligt god tid och om det leder till onödiga och dyra investeringar i egna VA-anläggningar. 12.2. Civilrättsliga förhållanden LRF vill att HaV även påtalar att den tjänande fastighetens ägare, oavsett inskrivet servitut eller ej, har en skyldighet att anpassa sin markanvändning och kan bli skadeståndsskyldig mot den härskande fastighetens ägare om anläggningen skadas. Om exempelvis en infiltrationsanläggning anläggs i en betesmark är markägaren skyldig att se till att djuren inte trampar ner den. Det civilrättsliga förhållandet mellan tjänande och härskande fastighet är inte alltid tydligt för bägge parter.

REMISSYTTRANDE 14(16) 13. BEDÖMNING AV TILLÅTLIGHET, ANLÄGGNINGENS FÖRUTSÄTTNINGAR 13.1. Bedömning av om anläggningen når upp till skyddsnivån med avseende på hälsoskydd I 13.1.3 om eget omhändertagande av avfall behövs nog en ökad informationsinsats från kommunen för att stärka smittskyddet i förhållande till grundvatten, dricksvatten och badvatten. 13.2. Bedömning av om anläggningen når upp till skyddsnivån med avseende på miljöskydd Punkt A. Varför skulle det ur hälso- eller miljöskydd vara bra med låg användning av vatten. De som har enskilt avlopp har dessutom egen brunn och tar själva ansvar för sin egen vattenanvändning. Ställ inte krav på teknik i onödan utan håll kraven fokuserade på miljö och hälsa. Punkt D. HaV har tidigare argumenterat för att normal skyddsnivå ska vara en 40 % reduktion av fosfor, LRF menar att det är en rimligare nivå än att ligga kvar vid kravet på 70 % fosforreduktion. Punkt E. En avloppsanordning bör vara utformad så att hälso- och miljöskydd uppnås. Innan teknik finns för kretslopp som har en hög acceptans bör inte nationella myndigheter eller kommuner gå vidare med dessa krav. Alltför många kommuner ställer krav på kretsloppsteknik via vakuumtoaletter vilket leder till konflikter och medför oklar miljöpåverkan. Här måste HaV ta en försiktigare ställning och hålla sig till försiktighetsprincipen istället för att driva på den utvecklingen, som bl a leder till att höga koncentrationer av läkemedelsrester sprids till mark och ger utsläpp av växthusgaser. 13.2.3 Varför används ordet mycket så frekvent? Det skapar en bild för läsaren att det är väldigt viktigt med den relativt lilla mängden näring som finns i avloppsvattnet, och så är sällan fallet. Att påstå att avloppsvatten innehåller relativt lite vatten, var kommer tex det ifrån, vad menas med relativt och i jämförelse med vad? En vägledning från Hav måste vara objektiv. 13.2.4 Att en fastighet inte ska tillåtas ta hand om sitt eget avfall endast på grund av vattenrecipienten har dålig status är ett kraftigt begränsande av fastighetsägaren som saknar grund. Först och främst är det ett underkännande av dennes kompetens. Utöver det måste anledningarna till att recipienten inte når god status klargöras, och väldigt sällan har det att göra med de avlopp som finns i vattenförekomsten. Varje anläggning ska bedömas individuellt.

REMISSYTTRANDE 15(16) 13.2.4 gynnar inte utvecklingen på landsbygden utan leder mer till komplicerade lösningar 13.5. Bedömning av dimensionering LRF är frågande till varför utgångspunkten för en avloppsanläggning är att den ska dimensioneras för 5 personer. Enligt SCB så är antalet personer i svenska småhus 2,7 och i hushållen totalt 2,2, att dimensionera och ställa krav för 5 personer innebär med andra ord en kraftig överdimensionering, tillsynes utan anledning. 13.6. Dricksvattenfilter Här står att sammanfattningsvis bör inte avledning av backspolningsvatten eller vatten från regenerering av filter tillåtas till avloppsanläggningen om den kan ta skada av detta. Hur vet gemene man om avloppsanläggningen kan ta skada? Det står också att detta är ett branschkrav från leverantörer av avloppsanläggningar, och då kan man fråga sig om man ska ha ett helt nytt system för detta avlopp. 14. BEDÖMNING AV TILLÅTLIGHET, PLATSENS FÖRUTSÄTTNINGAR Förr fanns dessa i en liten blå avloppshandbok men de försvann och ersattes av en friare tolkning där man gav fastighetsägaren allt ansvar på gott och ont. Nu är de alltså tillbaka.om man är osäker och ska tillämpa alla rekommenderade fasta avstånd kommer det att bli svårt att få till avloppsanläggningar på många tomter.. Det tycks som att reglerna och försiktighetsavvägningarna för ett enskilt avlopp är betydligt kärvare än för spridning av avloppsslam vilket är lite underligt. 14.2. Skyddsavstånd beroende av markförhållanden När det gäller skyddsavstånd kan det ibland vara bra med riktvärden, men en individuell helhetsbedömning är mycket viktig. 14.4. Markförhållanden vid infiltration Här krävs stor kompetens om mark och vatten, liksom i flera andra fall. 15. BEDÖMNING AV TILLÅTLIGHET, VATTENSKYDD, NATURVÅRD, AVFALL, FORNLÄMNINGAR M.M 15.3. Vattenskyddsområden Här krävs tydlig kommunikation för att öka förståelsen för de boende i området om vad som är tillåtet eller inte. Här krävs också rimliga krav och en ökad samsyn mellan kommunerna.

REMISSYTTRANDE 16(16) 15.6. Förorenad mark Själva grävningen kan vara ett problem på fler ställen än de som utpekas som förorenad mark. 15.8. Avfall I 15.8.2.2 står att fastläggningen av fosfor i matjorden är god om det är aeroba förhållanden, vilket är en insikt som borde genomsyra hela denna Vägledning. 15.8.2.6 Återigen anser HaV att kommunal hämtning av avfallet är att föredra före lokalt omhändertagande där det enda argumentet är en hänvisning till MKN. LRF motsätter sig detta och menar att fastighetsägaren måste ges större förtroende samt att retentionen ofta undervärderas. En vattenförekomst kan ha dålig status av helt andra anledningar än de hushåll som råkar befinna sig i området och utan att gjort en bra källfördelning riskerar dessa generella regler leda till onödiga begränsningar för den enskilde. 16. BESLUT 16.5. Tid för genomförande Besluten som tas måste ha en rimlig tid för genomförande eftersom grävbranschen har blivit lite överhettad och det krävs både tid och pengar för att få till en bra lösning. 17. LITTERATURFÖRTECKNING Litteraturlistan är lång och mycket naturvetenskaplig, men saknar litteratur om beteendevetenskap. Vänliga hälsningar Hilda Runsten enhetschef Kjell Ivarsson senior expert