OM JÄRNÅLDERNS KUSTRÖSEN I MEDELPAD

OM JÄRNÅLDERNS KUSTRÖSEN I MEDELPAD Magisteruppsats i arkeologi Stockholms universitet VT 2011 Stefan Sandesten Handledare: Anders Carlsson

Innehållsförteckning Sid 1 Inledning 1 1.1 Bakgrund 1 1.2 Definitioner 3 1.3 Tidigare studier av kuströsen en översikt 4 2 Syfte och frågeställning 8 2.1 Syfte 8 2.2 Frågeställning 1 8 2.3 Frågeställning 2 8 2.4 Frågeställning 3 8 2.5 Teori och metod 8 3 Kuströsen i Medelpad 9 4 Dateringar 10 4.1 Fynd 11 4.2 Strandlinjer 13 5 Befolkning 15 5.1 Regioner 15 5.2 Befolkningens storlek 16 5.3 Influenser 16 6 Kontinuitet eller inte mellan brons- och järnålderns rösen? 16 7 Relation kuströsen - kustbygd 18 7.1-200 e.kr. 18 7.2 200 550 19 7.3 550-800 e.kr. 20 7.4 800 1050 e.kr. 20 7.5 Kuströsen - kustbygd 20 8 Relation till järnålderns inland 23 9 Slutsatser 26 10 Sammanfattning 29 11 Litteratur 30 Abstract: This paper deals with cairns and cairn-like stone settings in the county of Medelpad in Sweden. There are about 230 cairns from both the Bronze Age and the Iron Age. The dating of the monuments is based on the belief that they were originally built close to the shore. There are almost no artefacts in the cairns. The meaning of the cairns could be as border markers at the sea, as a place for rituals used for a long time or as a way of marking the territory of the people of the Iron Age. Omslagsbild: Ett av Medelpads två största rösen vid det forna Björkösundet i Njurunda (raä 58:2) ligger på en sådan nivå, att det kan vara anlagt tidigast under romersk järnålder, (Selinge 1977:396). 4 i

OM JÄRNÅLDERNS KUSTRÖSEN I MEDELPAD 1. Inledning 1.1 Bakgrund Utefter ett smalt band längs Norrlands kust finns ett stort antal gravar i form av rösen eller röseliknande stensättningar. I fig. 1 nedan redovisas en översikt gjord av Baudou (1968:89). Fig. 1: Sammanställning av antalet synliga förhistoriska gravmonument av röse- och högkaraktär i de norrländska kustlandskapen. Siffrorna avrundade till jämna tiotal (Baudou 1968:13). Rösebyggandet i Norrland startar i norra Gästrikland och sträcker sig till södra Norrbotten. Siffrorna grundas på de inventeringar Riksantikvarieämbetet gjorde mellan åren 1945-1966. Inventeringarna omfattar dels förstagångsinventeringar dels s.k. revideringsinventeringar. Vid varje ny inventering har antalet ökat avsevärt varför vi kan förvänta oss ännu högre tal i framtiden. Fokus för denna uppsats är rösen och röseliknande stensättningar i Medelpad, ca 140 st enligt fig. 1 ovan, men, enligt senare inventeringar, ca 230 st bevarade (Baudou 1977:111). Dåtidens rösebyggare kände inga landskaps- eller landsgränser. Utblickar görs därför mot övriga norrlandskusten samt Norden i övrigt. Rösen i kustmiljö finns runt hela Sverige med undantag av delar av Halland och Skåne. Vidare vid de stora öarna i Östersjön, utefter finska och baltiska kusterna samt i Norge norrut från Bohuslän till södra Troms fylke (Baudou 1968:14). Den översikt som Baudou (1968:56 ff) presenterat om datering av rösena leder till två tidsepoker, dels bronsåldern och dels järnåldern efter Kr. f. Dateringarna grundas i stor utsträckning på rösenas höjdlägen och baseras på att dåtidens rösen byggdes strandnära. Stor samstämmighet föreligger bland arkeologer om dateringarna i huvudsak, se bl a Selinge 1977, Hermodsson 1985, Lindeberg 1999 m fl. Denna uppsats avhandlar järnålderns rösen. Rösena är i stort sett fyndtomma en besvärande omständighet för det fortsatta arbetet. Ett annat problem är att det i stort saknas boplatslämningar i närheten av rösena. I stort sett motiveras av att närhet är ett relativt begrepp. En tredje fråga är att olika arkeologer har sett på relationen kust, bondebefolkning och inland på olika sätt och också delvis olika över tiden. Se t ex Selinge 1984 och Baudou 1992. Avsikten med denna uppsats är att ytterligare försöka studera dessa frågeställningar. 1

Studerat område är alltså kuströsen i Medelpad. P.g.a. landhöjningen var strandlinjen 10-12 m.ö.h högre än i dag. Detta innebär att även rösen vid dåtidens havsvikar vid Ljungan och Selångersån inkluderas i studien. Kartan, fig. 2 nedan, visar nuvarande Medelpads kustland. De socknar som inkluderas i studien är: - Njurunda - Sundsvall - Alnö - Selånger - Skön - Timrå - Tynderö Förutom kustområdet behandlas i uppsatsen dalgångarna inåt landet för älvarna Ljungan och Indal samt åarna vid Selånger och Ljustorp. Fig. 2: Nuvarande Medelpads kustland enligt Svenska Turistföreningens årsskrift 1984, Medelpad sid 10-11. Siffrorna markerar sevärdheter enligt Turistföreningen. 2

1.2 Definitioner När fornminnesinventeringarna startar på 1940-talet användes givna definitioner av olika fornlämningar. Skillnaden mellan hög, röse och stensättning avgörs av om fornlämningen är övertorvad eller inte och om höjden är minst 1/10 av diametern eller inte (röse resp. stensättning). Under senare år har man mer utgått från om högen eller röset har en mer eller mindre brant och svängd profil. Stensättningen har plan eller i det närmaste plan profil (Baudou 1968:26). Den ursprungliga regeln var: (enligt Baudou 1968:26 f) Fornlämningar av rösekaraktär: Röse är en gravanläggning av sten i huvudsak utan jordinblandning. Vid runda rösen är höjden minst 1/10 av diametern, vid avlånga minst 1/10 av bredden, vid kvadratiska och triangulära minst 1/10 av sidan. Röseliknande stensättning är en gravanläggning av sten i huvudsak utan jordinblandning. Höjden är mindre än 1/10 av diametern, bredden eller sidan efter anläggningens form. Fornlämningar av högkaraktär: Hög är en gravanläggning, som är övertorvad med eller utan synliga stenar i ytan. Höjden är minst 1/10 av diametern, bredden eller sidan efter anläggningens form. Högliknande stensättning är en gravanläggning, som är övertorvad med eller utan synliga stenar i ytan. Höjden är mindre än 1/10 av diametern, bredden eller sidan efter anläggningens form. De två huvudgrupperna av gravanläggningar skiljs i definitionerna enligt Baudou genom sammansättningen av fyllnadsmaterialet. Fornlämningar av rösekaraktär är byggda av sten i huvudsak utan jordinblandning, i det understa partiet kan förekomma inblandning av jord, sand eller grus. Fornlämningar av högkaraktär består till det yttre av jord. I det inre brukar de dock i större eller mindre utsträckning vara byggda av sten. Beroende på lokala markförhållanden kan också grus eller sand dominera såsom fyllnadsmaterial. I grästorvsytan är ofta stenar synliga. Högar med i ytan synliga stenar har ibland kallats rösen eller jordblandade rösen, vilket lätt vållat förväxling. Fornlämningar av rösekaraktär kan ibland vara mer eller mindre övervuxna av mossa. Eftersom detta är sekundärt, saknar det betydelse för definitionerna. Med beteckningen kuströse avses ett röse av någon typ beläget vid kusten, inte en särskild typ av rösen. Fornlämningarna av de två huvudgrupperna kan vara runda, ovala, skeppsformiga, rektangulära, kvadratiska eller triangulära. En särform av de rektangulära fornlämningarna är långröset och långhögen, som liksom de utpräglat rektangulära fornlämningarna har parallella långsidor men till skillnad från dessa ibland kortsidor. Selinges (1969) handledning för inventeringar förefaller ansluta till ovanstående. Hinders (2009) inför liksom flera andra arkeologer ytterligare kategorier. Det finns inga skäl att i detta arbete ifrågasätta de definitioner som Baudou sammanfattat enligt ovan. Å andra sidan ser jag inga tyngre skäl att utvidga med fler kategorier. Dessa ska i så fall vara ett verktyg för att öka förståelsen för rösenas omfattning. Det är inte rösenas konstruktion och utformning i sig som är väsentlig för denna studie, utan rösenas relation till varandra och omgivande bygd. Nomenklaturen för landskapets olika delar varierar och kan vara förvirrande. I denna uppsats avser - kuströsen = rösen som ligger i kustmiljö i omedelbar anslutning till dåtidens strandlinjer, och därmed utanför kustbygden. 3

- kustbygd = den bygd som etableras under järnåldern vid kustens vikar och bebos av en bofast befolkning med jordbruk och boskapsskötsel som huvudnäringar. I kustbygden inräknas även dåtidens djupa havsvikar vid Ljungan och Selångersån. - inland = det land som ligger innanför kustbygd och sträcker sig från kustbygd till förfjällsområden. 1.3 Tidigare studier av kuströsen en översikt Flera arkeologer har behandlat frågan om kuströsen i Norrland av personliga eller yrkesmässiga skäl landskapsvis. Klas-Göran Selinge behandlar Medelpad 1967, 1977, 1979 och 1984. Evert Baudou behandlar Ångermanland 1968 och 1978, Noel Broadbent skriver bl a om Västerbotten 1985 och 2010 och Örjan Hermodsson behandlar Hälsingland 1985. Därtill kommer några magisteruppsatser som Wargs litteraturstudie 1994 och Hinders uppsats om Ångermanlands kuströsen 2009. Selinge (1977:388 ff) behandlar kuströsen i Medelpad. Havsnivåns läge vid olika tidpunkter är av avgörande betydelse för datering av gravarna. (Strandlinjeförskjutningarna behandlas mer utförligt i avsnitt 4.2 nedan). Utgående från att gravarna byggts strandnära redovisar Selinge gravarnas lägen i relation till 10 m nivån motsvarande yngre järnålder och 30 m nivån motsvarande yngre bronsålder. I fig. 3 nedan visas fornlämningslokaler i södra Medelpads kustområden. Fig. 3: Fornlämningslokaler inom södra delen av Medelpads kustmiljö, lokaliserade i förhållande till tänkta strandlägen 30 m resp. 10 m över det nuvarande (Selinge 1977:397). Som framgår av bilden ligger både bronsålderns och järnålderns rösen prydligt uppradade vid dåtida kustlinjer. Bilden visar även de relativt fåtaliga rösena på nivån 21-30 m.ö.h. Selinge anför (1977:398) huruvida en kulturell kontinuitet finns mellan bronsålderns kustmiljö och järnålderns är därför svår att säga, men lägen, fornlämningstyper och miljö talar bestämt för, 4

att järnålderns kustkultur varit betydligt mera besläktad med bronsålderns än med den samtida bondekulturen. Det framstår enligt Selinge som rimligt att järnålderns kustfornlämningar representerar samma typ av näringsfång som bronsålderns. Selinge redovisar även gravfynd i kuströsen främst från Dårholmen och Tjuvholmen, båda belägna i Sundsvallsfjärden (se vidare avsnitt 4.1 nedan). Beträffande järnåldersbygderna och inlandets fångstmiljö anför Selinge (1977:403) att en övergång från fångstnäring i inlandet till jordbruksnäring i kustlandet, med en annan ekonomi, lokalisering och gravsed är föga trolig inom samma befolkning. Gravseden i inlandet påminner genom material och former mera om gravseden i kustmiljön (1977:401). Ett befolkningstillskott utifrån, som medfört jordbrukskulturen till Västernorrland, förefaller därför även av inlandssynpunkt vara den sannolikaste förklaringen. Selinge menar (1984:39) att det troligen är i stort sett samma fångstbefolkning som uppehållit sig inom både kust, inland och älvdalar i ett totalt, extensivt och mobilt resursutnyttjande under äldre tid. Baudou har behandlat forntida bebyggelse i Ångermanlands kustland 1968. Baudou använder flera dateringsmetoder (se avsnitt 4 nedan). Liksom för Selinge är för Baudou fornlämningarnas läge ö. h. en viktig utgångspunkt. I fig. 4 nedan visas en kumulativ fördelning över rösen och högar med avseende på höjd ö. h. Fig. 4: Kumulativ polygon visande den procentuella fördelningen av fornlämningar av röse- och högkarakär upp till 100 m ö.h. i Ångermanland. Diagrammet omfattar 96,1 % av alla fornlämningar av rösekaraktär och 99,6 av alla av högkaraktärer). Rösekurvans mycket branta stigning 30 45 m ö. h. är otänkbar, om inte större delen av bronsålderns rösen vore bundna till en bestämd markering i terrängen, som kan vara den dåtida strandlinjen. Högkurvans jämna förlopp antyder, att järnålderns högar var i stort sett oberoende av strandens läge, enligt Baudou (1968:89). Den branta stigningen för kurvan för rösen visar enligt Baudou att rösena byggdes strandnära. I fig. 5 nedan visas Baudous översikt över fornlämningarnas och platsernas fördelning. 5

Fig. 5: Diagram över fornlämningar och fornlämningsplatser i Ångermanlands socknar. Till vänster visas antalet kända och bevarade fornlämningar år 1964 av de två huvudgrupperna fördelade på nivåer ö. h. med 5 m-intervall. Till höger visas antalet fornlämningsplatser fördelade på bronsålder, järnålder och odaterat omräknat i procent av hela antalet fornlämningar i socknen. Rösena koncentrerar sig till nivån 30 50 m ö. h. men förekommer även lägre. I de socknar, där det finns ett större antal högar, har dessa jämnare spridning, även om ett relativt stort antal ligger 15 30 m ö.h., enligt Baudou (1968:120). Baudous huvudintresse är rösen från bronsåldern. Som framgår av bilden är spridningen i höjdnivå för såväl brons- som järnålderns rösen betydande. Av intresse är vidare att Baudou gör en relativt omfattande jämförelse med rösen i Sydsverige samt Danmark, Finland och Norge. Baudou menar att bronsåldersrösena i Norrland utgör en fortsättning av stenålderskulturen med ett ursprung i Mellansverige. Utvecklingen under bronsåldern speglar en egen utveckling i Mellannorrland även om drag av likheter finns med rösen i Småland och Bohuslän (1968:147 ff). Järnålderns rösen är dels spridda utefter kusten dels samlade i mindre gravfält ett stycke in från kusten. Baudou lägger fram hypotesen att kuströsena skulle kunna vara en gräns- eller revirmarkering. Gravfälten dateras till vikingatid baserad på en samtida nykolonisation från östra Mellansverige (1968:150). Baudou menar slutligen att en klar gräns kan utläsas mellan kustmiljö, kustbygd och inlandet. Hermodsson studerade 1985 Hälsinglands kuströsen. I fig. 6 nedan sammanfattas fornlämningsmaterialet, fördelning i höjdintervall för alla kustsocknar i Hälsingland. 6

Fig. 6: Fornlämningsmaterialets fördelning i höjdintervall över Hälsinglands samtliga kustsocknar, enligt Hermodsson (1984:38). Hermodsson konstaterar (1984:57 ff) liksom Selinge och Baudou att rösena i Hälsingland koncentreras till två nivåer, bronsåldersnivån och järnåldersnivån. Inte alla rösen har varit strandbundna detta gäller särskilt rösen > 35 m ö. h. Knappt hälften av rösena ligger på järnåldersnivå. Motsvarande siffra för Medelpad är ca 35 % och för Ångermanland och Västerbotten/Norrbotten ca 10 %. Rösebyggandet i Hälsingland och Medelpad företer stora likheter enligt Hermodsson. Detsamma gäller även anläggandet av högar. Gravarna på högre nivåer ligger påfallande ofta på samma breddgrad som de på lägre nivåer (1984:59). Hermodsson studerar vidare förekomsten av skaldjursbankar i Hälsingland och noterar ett samband mellan bankarnas lägen och de största koncentrationerna av rösen på bronsåldersnivå. Lindeberg har i en artikel i Aktuell Arkeologi (1999:89-95) diskuterat den tidigare synen på kuströsena i Norrland. Lindeberg beskriver en alternativ bild utgående från att högar och rösen ofta ligger nära varandra (inom någon km). Det finns t o m högar och rösen inom samma gravfält. Lindeberg menar att rösena inom gravfälten inte tillräckligt bearbetats i tidigare forskning. En diskussion förs om tolkningen av högens respektive röset som statussymbol. Bl a diskuteras gravfälten vid Dårholmen och Tjuvholmen i Sundsvallsbukten. 7

Sammanfattningsvis anför Lindeberg (1992:94) att En del av problematiken rörande rösen med järnåldersdateringar är att den befolkning som byggde dessa förväntas vara mobila eller semimobila på samma sätt som rösebyggarna under bronsåldern. Rösenas läge vid kusten gör också att de automatiskt och oproblematiskt kopplas ihop med en havsbrukande befolkning som ställs upp mot den högbyggande, jordbrukande befolkningen längre inåt land. Denna strikt näringsekonomiska förklaringsmodell bör ifrågasättas och större utrymme bör ges åt tolkningar i andra riktningar. Vilka dessa andra riktningar är framgår inte tydligt. 2 Syfte och frågeställningar Med utgångspunkt från ovanstående kan det övergripande syftet för denna uppsats formuleras som: 2.1 Syfte Att öka förståelsen för kuströsenas samband med omgivande järnåldersbygd. Inom detta syfte ryms en rad frågeställningar. 2.2 Frågeställning 1 En dimension kan vara tidsmässig. Finns det en kontinuitet mellan bronsålderns och järnålderns rösen? Frågan behandlas i avsnitt 6 nedan. 2.3 Frågeställning 2 En annan dimension kan vara geografisk. Vilket samband kan föreligga mellan järnålderns kuströsen och övriga samtida fornlämningar i kustbygd och inland i Medelpad? Frågan behandlas i avsnitt 7 och 8 nedan. 2.4 Frågeställning 3 En tredje dimension kan vara betydelse. Vad kan kuströset ha haft för betydelse/symbolik för samtidens folk? Frågan behandlas i avsnitt 9 nedan. De frågeställningar som kan väljas präglas av ett viktigt förhållande. Enligt översikten ovan är kuströsena i stort sett fyndtomma. 2.5 Teori och metod Föreliggande uppsats bygger i stor utsträckning på litteraturstudier kompletterade med egna bearbetningar av RAÄ:s Fornsök samt bearbetningar av underlag från ATA. Detta innebär att samtliga arkeologiska huvudlinjer/teorier finns företrädda. Arkeologer före 1970-talet företräder en kulturhistorisk inriktning och diskuterar t ex kustlandets, jordbrukets och inlandets befolkningar som skilda kulturer. Senare tiders arkeologer tänker i processuella termer som relationer mellan olika försörjningssystem, klimatförändringar m m. De postprocessuellt inriktade arkeologerna tänker i banor av symboler och kontextuella samband, t ex vad uttrycker fornborgar, ämnesjärn, högar och rösen för föreställningar hos dåtidens folk? Använd metodik är bl a deduktiv, dvs. härledande, och bygger på analogier eller jämförelser med andra fornlämningar. Flera tidigare arkeologer använder statistiska metoder, t ex relationer rösen-högar, och naturvetenskapliga metoder för dateringar. Slutligen görs ett försök att tillämpa landskapsarkeologiska metoder för att se om, och på vilket sätt, dåtidens föreställningsvärld kommer till uttryck i olika fornlämningar och dessa lämningars samband med landskapet i stort. 8

Tidigare studier pekar åt olika håll. Ett försök görs därför till källkritisk tolkning, innan egna slutsatser redovisas. 3 Kuströsen i Medelpad I fig. 7 nedan visas rösenas fördelning på olika typer och på höjd ö. h. Som framgår av bilden dominerar rösen på nivåerna 31 35 m.ö.h. och 16 20 m.ö.h. (Baudou 1977:123). Fig. 7: Diagram över kustmiljöns fornlämningar i Medelpad fördelade på fornlämningstyper och höjden över havet i procent av antalet bevarade fornlämningar (Baudou 1977:123). Figuren visar både bronsåldersrösen och rösen från järnålder. Av de totalt 270 fornlämningarna dominerar rösena från bronsåldern. Röselämningarna koncentreras till Njurunda, Selånger och Skön/Alnö. I fig. 8 nedan ges en översikt över rösenas yttre form och gravgömmor redovisad av Baudou (1968:52). I detta material är endast två från järnåldern, ett runt röse (RR) med brandgrav och en rund röseliknande stensättning (RRS) med skelettgrav. 9

Fig. 8: Schematisk sammanställning av de 1911 och 1957-1962 undersökta fornlämningarna av rösekaraktär i Ångermanland. 46 fornlämningar, den återstående undersökta var helt förstörd och av okänd konstruktion. Med två undantag har alla kunnat dateras till bronsåldern, dels genom gravgömmans konstruktion, dels genom nivåbestämning av fornlämningsgrupperna. I Medelpad är enligt Fornsök 51 gravar delundersökta därtill kommer 44 st som är delundersökta och borttagna. Beträffande fynd, se avsnitt 4 Dateringar nedan. Medelpads kuströsen har det gemensamt med övriga Norrlands rösen att många är skadade genom plundring eller borttagna i samband med exploateringar av olika slag. Bevaringsförhållandena är vidare dåliga genom ett utsatt läge och öppen konstruktion. Normalfallet är därför fyndtomma rösen. I motsats till rösen från bronsåldern är variationsrikedomen för järnåldersrösena begränsad. Rösen från järnåldern är uteslutande runda rösen och runda röseliknande stensättningar. En ansats kan därför vara att järnålderns kuströsen bara är en av flera gravformer för samma befolkning. Sammanfattningsvis kan vi notera att i Medelpad finns ca 230 kuströsen från brons- och järnåldern. Rösena från bronsåldern dominerar i antal och järnålderns rösen ligger påfallande ofta i anslutning till bronsålderns rösen. Järnålderns rösen är likartade i form ofta skadade - och i stort fyndtomma. En ökad förståelse för kuströsena får därför inte sökas i rösena i sig, utan i deras relation till omgivningen och deras relation till tidigare och samtida fornlämningar. 4 Dateringar Baudou (1968:23) redovisar fyra tänkbara metoder för datering av fornlämningarna av rösekaraktär. 1) Genom daterbara fynd i fornlämningarna. 2) Genom att jämföra fornlämningarna med daterbara fornlämningar av samma art på andra platser. 10

3) Genom bestämningar av fornlämningarnas höjd över havet. 4) Genom C-14-analys på kol eller obrända ben från fornlämningarna. Metod 2 ovan bör rimligen ses som ett specialfall av metod 1 där precisionen i dateringen förbättrats. 4.1 Fynd Om vi först ser på metod 1 (och 2) så kan vi konstatera att underlaget för datering är besvärande tunt. I fig. 9 nedan visas alla kända fynd från norrländska rösen enligt Baudou (1968:58-59). Fig 9: Alla kända fynd från undersökningar av norrländska rösen enligt Baudou (1968:58). a. Nål och spiralpärla av brons från Ringnäs, Söderala sn, Hälsingland. Undersökning av E Bellander 1932. b. Pilspets av kvartsit och två avslag av flinta från Kumo, Sköns sn, Medelpad. Efter undersökning av G Adlerts 1869. c. Blad av brons från det ovala röset Vibyggerå 22:2 vid Sund, Ångermanland. Undersökning E Baudou 1961. d. Nål av brons från Frötuna, Ljustorps sn, Medelpad. Efter undersökning av G Hallström 1921. e. Nål av brons från Broträsk, Lövångers sn, Västerbotten. Undersökning av G Hallström 1943. f. Rakkniv av brons från Röklan, Alnö sn, Medelpad. Undersökning av G Ekelund 1939. g. Pärla av bärnsten från Kräkånger, Lövångers sn, Västerbotten. Undersökning av F Læstadius 1914. h. Pärla av blåsvart glasfluss med vit mönstring och tre pålagda små knoppar i reticellateknik från det rund-ovala röset i Själevad 8:1 vid Främmerhörnäs, Ångermanland. Undersökning av E Baudou 1959). Baudous bild visar åtta fynd för en bruttolista på ca 2 300 st rösen. Av dessa fynd avser tre stycken Medelpad. Till ytterligare visso är minst fem stycken av fynden från bronsåldern. Selinge (1979:39 ff) redovisar fynd från Tjuvholmen i Sundsvalls hamninlopp. Detta fynd omfattar en fibula samt ett 90-tal pärlor varav flertalet glaspärlor men 8 st av bärnsten och 4 st guldfolierade. Pärluppsättningen påminner starkt om den som fanns i husgrunden under hög 3 i Högom, Selångers sn, enligt Selinge (1977:393), och dateras till 300-talet e.kr. Ett liknande läge hade ursprungligen ett gravfält på Dårholmen vid Ljungans utlopp. Förutom ett större röse på bergskrönet finns nu endast rester kvar efter de talrika stensättningarna. Fynden utgörs av 4 bronsstift, 1 nit och 1 förkommen ten eller ring av guld. Adlertz (dnr 507/98, ATA) fann ett gravkärl av lera. Datering är gjord till äldre järnålder (Selinge 1977:393). Från Tynderö kommer ett osakkunnigt framtaget fynd från ett röse eller stensättning omfattande 1 bronsskålla, 2 pilspetsar och 4 glaspärlor, varav 2 guldfolierade (Selinge 1977:393). 11

Nämnda fynd är av stort intresse. Den övergripande bilden för kuströsena är att de i stort är fyndtomma. Men här uppträder fynd som måste uppfattas som rika. I fig. 10 nedan visas Ekdahls skiss från 1833 av gravfältet på Dårholmen. Fig. 10: Ekdahls skiss från 1883, gravfältet på Dårholmen, Njurunda sn i Medelpad (efter Enqvist 1833), enligt Ramqvist (2007:161). Dårholmen har en gång hyst regionens största gravfält alla kategorier (enligt skissen ovan och enligt Ramqvist 2007:162). 70 små rösen och stensättningar noterades nedanför det typiska röset av bronsålderskaraktär som ligger på öns högsta punkt. Beträffande Tjuvholmen anför Ramqvist (2007:161 ff) att det finns två rösegravfält med 10 resp. 7 anläggningar. Det större tillhör i huvudsak bronsåldern och det mindre således järnåldern. Ramqvist (2007:162) anser att gravfynden även i en agrar miljö är av allra bästa klass under 300-talet e.kr. Vi kan alltså konstatera att de båda holmarna rymmer fynd från både brons- och järnåldern. Öarnas storlek innebär att ett näringsfång knutet till havet förefaller vara det enda tänkbara. De fynd som hänförs till järnåldern bör rimligen relateras till motsvarande fynd från järnålderns agrara befolkning. Broadbent (2010:38 ff) har exempelvis påpekat att fynd från Västerbottens kuströsen svarar mot de fynd som funnits i inlandets gravar. Så är inte fallet för de båda holmarna i Sundsvallsbukten. Ett problem i sammanhanget kan vara dateringarna av fynden på de båda holmarna. Som framgår nedan har dateringen av högarna i Njurunda resp. Selånger varit 400 e. Kr resp. 500 e. Kr och framåt. Osäkerheten i dateringarna innebär att järnålderns fornlämningar på holmarna mycket väl kan vara senare än högarna på fastlandet. Flera arkeologer (Selinge 1977:398 och Lindeberg 1999:92) har anfört att själva namnen på holmarna inte är utan intresse. Namnen kan spegla sentida befolknings uppfattning om holmarna. Att denna tolkning kan ha sitt ursprung i förhistorien är inte påvisat. Enligt muntlig uppgift av professor Ola Kylberg 2011 kan tjuv tolkas som allmänning. Tjuv härleds ur tjod, dvs. folk en plats för folket, dvs. en allmänning. 12

Hermodsson (1985:42) anger att i kustområdet i Hälsingland är 10 fornlämningar på 10 lokaler undersökta. I tre fall är datering möjlig och två stycken, Njutånger nr 102 och Norrala raä nr 43, dateras till järnåldern. Av senare tillkomna fynd redovisar Hinders (2009:4) baserat på Lindeberg (1999:92) ett röse på Burholmen i Grundsunda i Ångermanland, ett fynd som dateras till vendeltid. Fyndet omfattade bl a 24 pärlor, nitar och en brodd och i en stensättning daterad till folkvandringstid fanns bl a en kniv och björnfalanger. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att gravfynden från järnåldersrösena är mycket begränsade. Fynden från Dårholmen och Tjuvholmen måste dock betraktas som rika och sannolikt daterade som efter eller samtida med kustbygdens rösen. Dateringarna kan i bästa fall underbygga andra dateringsmetoder. 4.2 Strandlinjer Selinge (1977:389 ff) anser (liksom övriga arkeologer) att p g a fornlämningarnas lägen i terrängen och p g a deras nivåspridning att det är fullt klarlagt att de är anlagda med utgångspunkt från den samtida stranden. Landhöjningsförloppet är komplicerat och Selinge diskuterar (1977:389 ff) olika metoder att beräkna detsamma. Selinge utgår från att den nuvarande (år 1977) landhöjningen i Sundsvall på 7,8 mm/år är ett linjärt förlopp tillbaka i tidens kurvor. En sammanställning av landhöjningen redovisas i fig. 11 nedan. Fig.11: Sammanställning av kurvor för nuvarande landhöjning (heldragen linje), geologiska kurvor enligt Lidén 1938 (prickad linje) och Lundqvist 1963 (streckad linje) med några arkeologiskt daterade och avvägda fornlämningar i Medelpad (punkter) (Selinge 1977:390). Selinge noterar att den mätta landhöjningen varierar över tiden mellan 0,69 och 0,90 cm för 1921-1951 med en viss stabilisering till 0,83-0,86 cm/år. Selinge använder följande värden för de fortsatta studierna. f. Kr. Kr. f e. Kr. 2000 1500 1000 500 0 500 1000 2000 47-50 37-40 29-31 22-24 16-18 11-12 7-8 0 m.ö.h Hermodsson (1984:28) visar spridningen för olika dateringsmetoder för landhöjningen i Hälsingland. C-14, pollenanalyser och arkeologiska dateringar jämförs. Spridningen mellan olika dateringsmetoder vid Kr.f. är ca ± 3 m. Jan Risberg, Stockolms universitet, har daterat strandlinjerna i östra Svealand och visat på överraskande stora variationer, såväl över tid som i rum. Risberg har också vid studier av Birka noterat att den strandnära bebyggelsen låg ca 3 m över vattenytans medelnivå. Detta sannolikt 13

beroende på variationerna i vattennivån samt med hänsyn till kraftiga vågor. Detta borde rimligen gälla även för järnålderns rösebyggare. Slutligen tillkommer osäkerheten vid inmätningen av rösenas höjdnivå, vilken av Selinge beräknas till högst 2-3 m (1977:391). Baudou (1968:84 ff) har jämfört instrumentavvägda höjder med höjder enligt ekonomiska kartan och finner att ca 69 % ligger inom rätt höjdområde (5 m ekvidistans), ca 19 % för lågt och ca 12 % för högt. Selinge anför (1977:392) att genom att felen delvis tar ut varandra är felkällan dock praktiskt taget försumbar vid generella beräkningar varför kurvsystemet kan användas för dylika. Slutsatsen överraskar. Om vi antar att felkällorna är slumpmässiga (utom avstånd mellan strand och röse ca 3 m) förefaller ett fel på ca ± 3 m oundvikligt! Därtill kommer osäkerheten i vald landhöjningskurva. Varje meter fel innebär enligt vald kurva ovan ca 130 år och 3 m fel ca 400 år eller med andra ord flera epoker inom järnåldern! Detta har betydelse för den absoluta dateringen av rösena men spelar mindre roll för den relativa. Selinge har i fig. 3 ovan grupperat kustens fornlämningar kring a) 30 m nivån, dvs. de som dateras till period IV bronsålder b) 10 m nivån, dvs. strandlinjer vid romersk järnålder m h t till vattenståndsväxlingar och vågsvall. Påtagligt är nedgången i rösebyggandet under äldsta järnåldern belägna inom intervallet 21-30 m ö.h. Om stranden är brant kan röset inte ha byggts strandnära utan högre, dvs. rösen på nivån 21-30 m kan ha byggts under en senare tid. På motsvarande sätt finner Hermodsson för Hälsingland (1984:41 ff) en koncentration av rösen i höjdintervallet >10 och > 15 m.ö.h., vilket tolkas som perioden 300 f.kr. 500 e.kr. En andra koncentration > 25 > 30 och > 35 m.ö.h. med centrering kring 35 m.ö.h. tolkas som strandlinjer vid 1500 500 f.kr., dvs. bronsålder. För Ångermanlands del (se bild avsnitt 1.3) är tillväxten av rösen stark vid 30 45 m.ö.h., dvs. bronsåldern, medan endast ca 5 % av rösena kan hänföras till järnåldern. För alla tre landskapen finns dessutom en liten andel rösen på högre nivå (> 40 m ö.h.), vilket tolkas som att dessa inte lokaliserats som strandnära utan från andra utgångspunkter. Sammanfattningsvis visar strandlinjekurvorna en stark tillväxt i rösebyggandet under bronsåldern, sannolikt mest under period III till V, och en andra tillväxtperiod under romersk järnålder. Strandlinjen visar när rösena tidigast kan ha byggts. Vi kan därför inte utesluta rösen från järnålder på bronsåldersnivå. I antal dominerar bronsåldersrösena i alla tre landskapen. Andelen järnåldersrösen är högst i Hälsingland, ca 50 %, därefter Medelpad, ca 35 %, och minst i Ångermanland, ca 10 %. Tidsbestämningarna för rösena bör förses med en tolerans på minimum 100 till + 300 år. C-14 dateringar C-14 dateringar av kol eller obrända benrester från kuströsen i Medelpad har inte stått att finna. Sannolikt beroende på att flertalet utgrävningar har skett under första hälften av 1900-talet. Fotnot Om vi antar att de av Baudou genomförda mätningarna visar på slumpmässiga fel, enligt en normalfördelningskurva, är standardavvikelsen (eller 60 % sannolikhet) ca 2 m. Två standardavvikelser (vilket innebär 90 % sannolikhet) ger ± 4 m. Vi antar vidare att felet i precisionsavvägningsinstrumentet i detta sammanhang är försumbart. Felet i medelvattennivån ingår i felet för strandlinjer totalt. Vi har således ett slumpmässigt fel på ca ± 2 eller ± 4 m och ett systematiskt (beroende på avstånd till stranden) på ca 3 m. Detta ger att om läget anges till x m. ö.h. är det sannolika läget inom x -1 till +5 m.ö.h., dvs. ett röse som dateras till 500 e.kr. kan vara från ca 350 e.kr. till slutet av vikingatiden! 14

5 Befolkning 5.1 Regioner Frågan om befolkningens ursprung och förflyttningar i Norrland är inte entydig och inte heller okontroversiell, se t ex Baudou (1992), Selinge (1977) och Zachrisson (1997). Det senaste inlägget i frågan har gjorts av Per H Ramqvist (2007:153 ff) som behandlar norrländska relationer vid Kr. f och årtusendet därefter. Ramqvist beskriver fem regioner enligt fig 12. Fig 12: Kartan illustrerar på ett schematiskt sätt de fem olika regionerna (1-5) som kan urskiljas vid Kr. f. enligt Ramqvist (2007:155). Region 1, norra inlandet Gränsen mellan region 1 och region 3 motiveras främst av förekomsten av de s.k. arktiska bronserna och den asbestmagrade keramiken i Region 1. Region 2, norra kustlandet Gränsen mellan inland (region 1) och kustland (region 2) motiveras främst av förekomsten av rösen och stensättningar längs kusten. Region 4, mellersta kustlandet Mellannorrland skiljer sig kraftigt från inlandsområdet genom årtusenden av sydliga kontakter. Under det första årtusendet f.kr. märks det tydligast genom kuströsenas och de sydliga bronsernas fördelning. Vid Kr.f. uppträder upp till Örnsköldsviksområdet en sedentär bebyggelse med klara syd- och västskandinaviska inslag. Här står vi inför en av de tydligaste gränserna i nordliga områden överhuvudtaget (Baudou 1986, Westerdahl 1989, Ramqvist 1998 m.fl.) enligt Ramqvist (2007:160). 15

Region 3, södra inlandet Det är enligt Ramqvist (2007:164) påfallande att praktiskt taget alla insjögravar uppträder inom region 3 och 4. Ramqvist menar att det i dagsläget inte är möjligt att knyta gravarna vare sig till jakt- och fångstsamhället eller till det agrara samhället, därför att de samtida boplatserna som skulle kunna knytas till insjögravarna ännu inte hittats. Region 5, södra kustlandet Området söder om Ödmården (region 5) har i allt väsentligt sin kulturella tillhörighet i Mälarområdet enligt Ramqvist (2007:165). 5.2 Befolkningens storlek Både Baudou och Selinge gör beräkningar av folkmängdens storlek. Selinge anger att de sociala grupperna varit små, kanske från 10 till maximalt 40 personer, under stenåldern. Man har beräknat att maximalt sex-sju grupper kan ha funnits i Ljungans bäcken. Baudou har gjort motsvarande beräkningar (1968:124 ff) för studerade socknar i Ångermanland under bronsåldern och kommer till mellan 10 20 personer per gård under bronsåldern. Gård representerar då en storfamilj. Båda författarna anger att beräkningarna delvis är spekulativa. Men om de är rätt till sin storleksordning innebär det att den befolkning som finns i Medelpad under järnåldern är liten förutsatt att betydande in- eller utflyttningar inte ägt rum. Baudou har exempelvis med två olika beräkningsmetoder (1977:135) skattat befolkningen i bronsålderns kustland till 70 140 personer inom en kuststräcka på 10 mil. Detta omfattar högst åtta bebyggelseenheter från Nora i söder till Grundsunda i norr. Motsvarande beräkning är inte gjord för Medelpad men om antalet rösen från bronsåldern är av samma storleksordning som för Ångermanland, är samma storleksordning för befolkningen inte orimlig. Detta innebär att en inflyttning av ett par familjer med nya vanor och tänkesätt borde kunna påverka befintliga familjer påtagligt. Ett uttryck som nykolonisation leder i detta fall lätt tanken fel till en massiv invandring. Under senare tid har värdet av nämnda befolkningsberäkningar ifrågasatts. Beräkningarna anses leda till orimligt låga befolkningstal 5.3 Influenser Som framgått av tidigare avsnitt har influenser till Medelpad kommit i huvudsak från syd och väst. Arkeologerna syns vara överens om att bronsåldersrösena har en tydlig sydlig influens åtminstone under äldre bronsålder. Beträffande järnåldern är influensen i huvudsak från väst via Tröndelag i Norge. Grunden för detta är bl a studier av Slomann (1948, 1951) som gjorde en källkritisk genomgång av samtliga gravfynd i Medelpad. Slomanns genomgång visar att många lämningar är osakkunnigt framtagna och analyserade. Men den övergripande slutsatsen är en tydlig influens från Norge och Tröndelag, i varje fall under äldre järnålder. 6 Kontinuitet eller inte mellan brons- och järnålderns rösen Kontinuitet är ett ofta använt begrepp inom arkeologin som inte är entydigt definierat. En övergripande tolkning skulle kunna vara likartade sammanhang över tiden. Här väljer författaren att analysera kontinuitetsbegreppet utifrån följande parametrar: - levnadsförhållanden som innefattar boplatser och näringsfång. - gravar (placering, gravskick, fynd m m). - geografisk utbredning vid olika tidpunkter. 16

Kontinuitet kan vidare ses ur aspekter som: - Bygga - Bruka - Minnas Bronsålderns rösen sträcker sig i en jämn ström från norra Gästrikland i söder till Piteåtrakten i norr. En bland arkeologer gemensam uppfattning är att etableringen baseras på en tydlig influens från Mellansverige, se t ex. Baudou (1992:99 ff). Den tidigare uppfattningen om en immigration söderifrån ifrågasätts dock alltmer (Baudou 1992:95). Rösena är dels från mellersta bronsåldern (ofta skelettgravar i manslånga kistor) och yngre bronsålder (ofta brandgravar i små kistor). Perioden omfattar 1200 700 f.kr. Rösena har byggts strandnära, ofta vid sund som utblickspunkter mot ett angränsande hav. Som nämnts ovan har Baudou tolkat rösena som en markering av revirgräns. Revir uppfattas av många som ett fientligt begrepp men revir skulle också kunna tolkas som välkomnande eller annonserande att här vistas vi. Även om man under senare år funnit vissa rester av skärvstenar kring rösena är det i stort så att inga boplatslämningar hittats längs hela Norrlandskusten ett anmärkningsvärt faktum. Detta har inneburit att man tolkat att bronsålderns liksom senare järnålderns kustbefolkning varit nomadiserad. Näringsfångst har varit baserat på säljakt, fiske, jakt på bl a älg och bäver. Vad var då rörelseområdet för de nomadiserade grupperna? Möjligen kan viss vägledning ges av de fåtaliga bronsåldersrösena inåt land, ofta inom ett par mil från kusten och ofta belägna på höjder. En form av gränsdragning? I Medelpad finns, enligt RAÄ:s Fornsök, endast tre sådana rösen belägna inom ett par mil väst Njurunda. Arkeologerna använder omväxlande influens resp. inflyttning söderifrån. Det som är förbryllande med bronsåldersrösena i Norrland är, om vi utgår från inflyttning, att influenserna söderifrån enbart omfattat gravskick. För Norrland gäller jämfört med Svealand: - placering strandnära vid hav - (efter en tid) övergivande av jordbruk och möjligen även boskapsskötsel. Man får snarast intrycket av en lokal norrländsk prägel med impulser söderifrån. Carlsson (2001:32 ff) argumenterar kraftfullt för en inre utveckling av rösebyggande i Norrland. En alternativ förklaring kan, enligt författaren, vara att bronsåldersbefolkningen varit bofast, alternativt flyttat mellan bestämda områden. Att försörjningen anpassats till de speciella betingelserna i norr med säljakt och älgfångst och att boskapsskötsel och visst åkerbruk ägt rum. Ökad kunskap om detta kan nås då vi funnit boplatser. Att gravarna enbart återfinns i kustmiljö stödjer knappast idén om ett mobilt samhälle. Detta bronsålderstänkande går så över i järnåldern. Resonemanget om kontinuitet har i stort utgått från rösenas höjdlägen. För Medelpads del, se fig. 7, kan man utläsa ett tydligt maximum vid 30 35 m nivån ö.h. för bronsåldern, samt ett vid 10 20 m nivån, dvs. järnålder från Kr.f. t o m vikingatid. Nedgångar under förromersk järnålder är betydande. Går det att dra slutsatser på ett fyndmaterial omfattande 10 st anläggningar? Rent allmänt har förromersk järnålder betecknats som en fyndtom period. De tidigare hypoteserna, om klimatförsämring och avskurna handelsförhållanden p g a kelternas expansion, avfärdas av dagens arkeologer, se t ex Carlsson (2001:63). En annan tänkbar förklaring skulle, enligt författaren, kunna vara att perioden 17

kännetecknas av en avsaknad av förändringstryck, dvs. behovet att markera revir, makt, status är lågt jämfört med andra perioder och att detta manifesteras i ett mindre gravbyggande. Det sagda innebär att det lägre gravbyggandet under förromersk järnålder i vart fall inte motsäger en kontinuitet fram till järnåldern. Å andra sidan kan det vara så att rösena på nivån 10-20 m.ö.h kan föras till yngre tider se avsnitt om strandlinjer ovan. Beträffande Hälsingland är bilden likartad med Medelpad, vilket innebär ett maximum för bronsålder och för järnålder och med mellanliggande rösebyggande av mindre omfattning. En kontinuitet mellan brons- och järnålder är således möjlig. För Ångermanland, se fig. 5, ser bilden annorlunda ut genom att ett maximum saknas för rösen på järnåldersnivå. Från söder till norr minskar järnålderns rösen och högar för att i stort upphöra vid gränsen mot Västerbotten. Norra Ångermanland kan uppfattas som en kulturgräns mot övre Norrland. Baudous tolkning (1992:157) är att det förefaller troligt att utmed Norrlands kuster är det ett brott mellan bronsålderns och järnålderns samhällen. Slutsatsen förbryllar något om vi ser på fig. 5. Arkeologerna har hittills utgått från att både bronsålderns och järnålderns rösen vid stranden indikerar ett havsbaserat näringsfång grundat på fiske och säljakt. George (2010:17 ff) har studerat skelettmaterial från ett järn- och ett bronsåldersröse i närheten av Härnösand. Analysen tyder på att det föreligger en lång platskontinuitet. Analyserna visar vidare att de begravda i båda fallen varit unga män som ätit en landbaserad kost. Resultaten går stick i stäv med den tidigare forskningen. Fynden av domesticerade djurben funna i andra rösen i länet pekar också på en ekonomi med tamdjurshållning och betesdrift (2010:35). Underlaget är litet men ger ett intressant bidrag till hypotesen om rösebyggarna som bofasta eller delvis bofasta i kustbygden och där boskapsskötsel varit ett viktigt näringsfång. Sammanfattningsvis kan vi notera att det föreligger olika uppfattningar om kontinuitet mellan brons- och järnålderns rösen. Det är, enligt författarens mening, inte troligt att en kontinuitet föreligger. Bristen på kontinuitet avser seden att bygga rösen. Antalet rösen under mellanliggande period, brons/järnålder, är för få eller för osäkra i datering. Detta innebär att synen på rösen - deras symbolik, utformning m m bör skilja sig mellan brons- och järnålder. Kontinuitet gäller dock för placering, dvs. strandnära, och befolkning. Det är samma befolkning under brons- och järnålder. Jämfört med tidigare studier, där man utgått från en nomadiserad och periodvis havsbrukande befolkning, anser författaren det troligt att näringsfång även omfattat boskapsskötsel och att befolkningen varit bofast eller halv-nomadiserad mellan olika fasta näringsfångstområden. Järnålderns rösen kan uppfattas som en del av gravseden hos kustbygdens befolkning - den befolkning som under romersk järnålder övergick till jordbruk och fastboende. 7 Relation kuströsen - kustbygd Det finns skäl att ifrågasätta om den hittillsvarande strikta dateringen mellan rösen vid kusten och kustbygd är ändamålsenlig. För att studera om det kan finnas något samband mellan järnålderns kuströsen och innanförliggande kustbygd erfordras en bakgrundsbeskrivning om bygden. 7.1 200 e.kr. Kring Kr.f. etableras en fastboende befolkning med basförsörjning av jordbruk och boskapsskötsel i Mellannorrland. Som nämnts finns enstaka pollenprov från mellanneolitikum 18

och bronsålder som kan tyda på odling, men odlingen synes ha varit av kortvarig karaktär (Engelmark 1997:45). I de centrala bygderna av Hälsingland etableras en fast jordbruksbygd ca 400 f.kr. enligt Ramqvist (1990:18). Fast jordbruk etableras i Medelpad vid Kr.f. (Engelmark 1978). Enligt Baudou är fyndet av det förromerska långhuset vid Tuna kyrka i Medelpad samtidigt med den första kontinuerliga odlingen. Den första kända i Mellannorrland. Den följande utvecklingen visar att den fasta odlingen och de permanenta långhusen med stalldel förutsätter varandra (1997:31). Kring 100 e.kr. byggs de första högarna kring sjön Marmen. Till förromersk järnålder hänförs även en boplats vid Gene (Lundkvist 1994:86 ff) i Ångermanland. 7.2 200 550 e.kr. Fortsatt högbyggande kring sjön Marmen. Etablering av storhögar vid Prästbolet, Tingstagärdet och Skottsund i Njurunda. En sluten bebyggelse med husgrundsterrasser etableras i Medelpad. Totalt finns ett 30-tal fyndplatser i Medelpad (Selinge 1977:194). Grunderna symboliserar det hägnade gården, det man vill markera som det centrala i landskapet, se t ex Cassel (1999:230 ff). Högbyggandet etableras i Selånger och i Alnö/Skönsområdet. De berömda storhögarna i Högom (se Ramqvist 1990) tillkommer. Högarna och särskilt storhögarna byggs strandnära sannolikt för att markera makt och herravälde över kustbygd och innanförliggande älv- och ådalar. Materialet i högen kan i sig symbolisera en samhörighet med jorden. I Högom i Selånger (Ramqvist 1990:65 f) och i Lucksta vid Marmen byggs högarna över nerbrunna, äldre byggnader och på rituella fält med åderspår. Högarna symboliserar enligt Zachrisson 1994 odal, dvs. sedan generationer tillhörig mark. Gravfynden visar på en tydlig social elit. I inlandet markeras föreställningen om skillnaden mellan Midgård och Utgård genom att anlägga fornborgar i gränszonen. I Medelpad finns sex stycken fornborgar markerade på karta i fig. 13 nedan. Samtliga passar in i ovanstående beskrivning och dateras till mellersta järnåldern 200 550 e.kr. (Hälsingland har 14 stycken fornborgar och Ångermanland har 4 stycken, enligt RAÄ:s Fornsök. Norr om Ångermanland saknas borgar). Fig. 13: Lokalisering av vissa fornlämningar och fynd med sociala och merkantila indikationer i Medelpad. Med raster anges ungefärligt järnåldersbygdernas utsträckning, kustlinjen ca 10 m.ö.h, enligt Selinge (1977:366). T = Tuna, röd prick = fornborg är tillägg gjorda av författaren 19

7.3 550 800 e.kr. Vendeltid. En stagnationstid enligt Selinge (1977:284 ff) med en markant nedgång i antal fornlämningar. Orsaker härtill oklara förutom sedvanliga diskussioner om klimatförsämring. 7.4 800 1050 e.kr. Vikingatid. En ny expansionsfas enligt Selinge (1977: 291 ff) med en allmän skandinavisk typ av fornlämningar. Gravfält med högar och stensättningar/gårdsgravfält. Totalt ca 140 gravfält i Medelpad, enligt RAÄ:s Fornsök. Ångermanland förefaller, enligt Baudou (1968) vara det mest expansiva området i Mellannorrland. 7.5 Kuströsen kustbygd Går det att se något samband mellan kuströsena och den agrara stormansbygden i kustlandet? Som framgått ovan anser Selinge detta uteslutet medan Baudou låter frågan stå öppen. Lindeberg anser att det kan finnas ett samband och uppmanar till ett alternativt synsätt. Lindeberg påpekar bl a att vid sjön Öjen i Njurunda sn finns ett stort inslag av rösen trots att området tillhör äldre järnålders bondebygd. Också i Tuna sn finns några rösen i höggravsmiljö. Lindeberg menar vidare att Hermodsson i sin analys av Hälsinglands kuströsen utesluter lokaler där mer än 25 % av gravarna utgörs av högar (Lindeberg 1999:91). Om vi ser närmare på Selinges uppgifter framgår (1977:196) att vid sjön Öjen i Njurunda finns mer än en tredjedel av hela länets rösen och att de till läge, storlek och spridningsbild ej skiljer sig från samma områdes högar. Selinge kommenterar även Måle jättes rör i Tuna sn och Starkotters grav i Vattjom att rösematerialet är medvetet valt med hänsyn till omgivande förutsättningar. Denna slutsats kan vid förstone förefalla rimlig å andra sidan vet vi från många sammanhang att transport av material från större avstånd inte utgjort något hinder för gravbyggande. Vi väljer Njurunda sn för vidare diskussion utgående från att det inte föreligger några systematiska skillnader mellan kustbygderna i Medelpad under järnåldern. I figur 14:1-4 visas förekomst av högar (H), rösen (R), stensättningar (S) och gravfält (GF). Som framgår av bilderna ligger rösena i förekommande fall inom några hundra meter upp till ett par kilometer från närmaste hög. Fig 14.1: Fördelning av högar och rösen på järnåldersnivåer vid Ljungans mynning i Njurunda sn, Medelpad. Punkter betecknar höglokaler och fyrkanter röselokaler, enligt Lindeberg (2007:155). Skala 1:100 000. 20

Nedanstående bilder, fig. 14.2 överst, fig. 14.3 i mitten och fig. 14.4 nederst, visar: Fig 14.2 Översikt Medelpad med rösen markerade och markering av följande bilder a) och b) Fig 14.3 a) detaljkarta över område norr om Skrängstasjön med markering av H, R, S och GF Fig 14.4 b) detaljkarta över område söder om Skrängstasjön med markering av H, R, S och GF. Tryckt R avser fornlämning enligt RAÄ:s Fornsök. Handskrivet R avser rösen. Fig. 14.2, 14.3 och14. 4: Förekomst av högar, rösen, stensättningar och gravfält, RAÄ:s Fornsök 21

Av bilden framgår att det inte är tydliga gränser mellan de olika gravformerna. Stensättningarna och gravfälten, som hör till folkvandringstid/vikingatid, förekommer från centrum vid Kvissleby ut i kustmiljön. I varje fall vid en gravöversikt som denna förefaller inte en geografiskt betingad åtskillnad finnas mellan de olika gravformerna. Till detta kommer en osäkerhet i klassificeringen. Skillnaden mellan en röseliknande stensättning och en stensättning är inte självklar och dessutom är många fornlämningar påverkade under senare tider. Detta gör att skillnaderna mellan olika gravformer kan suddas ut. Om de geografiska skillnaderna mellan olika gravformer eventuellt suddas ut, kan det finnas tidsmässiga? Gravfälten innehåller högar, ofta stensättningar (vanligast runda men även fyrkantiga och treuddar) och i vissa fall rösen. Inom gravfälten förefaller det alltså finnas en betydande variation i gravformer. För de friliggande gravarna är normalt datering möjlig eller kopplad till strandlinje. Kuströsena från järnåldern har av Selinge (1977:392 ff) daterats med början i romersk järnålder 300 e.kr. och framåt. Med hänvisning till diskussionen ovan om strandlinjer (avsnitt 4.2) är en senare datering på minst en period möjlig. Även George (2010:35) pekar på att inom studerat område av Ångermanland återfinns gravhögar och rösen inom samma område. Det verkar därför som det är en befolkningsgrupp som uppfört de olika gravarna. Som redovisats ovan har Selinge bestämt, och Baudou mer frågande, anfört att förändringarna från ett mobilt fångstsamhälle till ett jordbrukssamhälle med storgårdar varit så stort att ett kolonisationsförlopp (västerifrån?) måste ägt rum. Detta beroende på att så stora förändringar ägde rum under kort tid. Men det går att måla upp en annan bild som bygger på långsamma förändringar. Från bronsåldern in i järnåldern finns en kustboende befolkning som är bofast eller halvt bofast. En del av näringsfånget omfattar boskapsskötsel. Bosättningarna bör ha legat vid vikar i kustbygden. Fynden från Tuna och Gene pekar mot en ökad grad av bofasthet under äldre järnålder. Bofastheten grundas på ökad betydelse för åkerbruk. Seden att bygga husgrundsterrasser framträder på kort tid under äldre järnålder och upphör under vendeltid. Järnålderns kuströsen börjar byggas under romersk järnålder eller senare. Järnålderns kuströsen anknyter till viss del till bronsålderns vad gäller läge men de kan också ses som ett komplement som markerar kusten utanför kustbygden, se fig. 3. Som framgått ovan menar Baudou att bronsålderns rösen markerar inlopp till innanförliggande bygd. Järnålderns rösen kan ha haft en likartad betydelse men anpassad till dåtidens stränder. Det är vanligt inom arkeologin att yngre gravplatser lokaliseras nära äldre vilket i vissa fall gäller även för rösebyggandet i Medelpad. Betydelsen eller meningen med rösebyggandet kan dock ha varit olika för brons- respektive järnålder. Se vidare avsnitt Slutsatser nedan. Högar och rösen förekommer inom samma områden men behöver inte nödvändigtvis vara samtida. Högbyggandet och utvecklingen av en social elit startar kanske kring 100 e.kr. vid Marmen, kring 300-400 e.kr. vid Njurunda och kring 500 e.kr. vid Selånger och Alnö/Skön genom starka influenser från väst och sannolikt kopplat till järnet (se nedan). Kan kuströsena ses som en markering av en gräns mot havet på ett likartat sätt som fornborgarna kan ses som en markering mot Utgård? De olika gravformerna kan rymmas inom samma befolkning. Tanken på rösena som en gränsmarkering innebär rimligen att rösena byggts under en kort tidsperiod. Behovet av att markera en gräns bör inte vara utsträckt under 100-tals år. I kontrast till detta står rösegravfälten på ovan nämnda Dårholmen och Tjuvholmen. Gravfält förknippas 22