När kärleken tar över Snön faller fortfarande när han går förbi fotbollsplanerna, men nu har den stillat sig. Den vräker inte ner som när han börjat gå, utan singlar ner som en vacker dans. Det är ett snöfall som man blir lycklig av. Flingorna är stora och de smälter mot hans nästipp. Han skymtar bron några meter fram. Allt är grått. Husen och träden är suddiga i kanterna, som om de målats på vått akvarellpapper. Han kommer fram till bron och tänker att här kysste jag Lovisa för första gången. Han bäddar in sig bland mjuka läppar och hungriga tungor och fastän det är kyligt ute så blir han alldeles varm i kroppen. Han hör steg på bron, tvingar sig att släppa tankarna om Lovisa och vänder sig åt det håll som stegen kom ifrån. De hälsar med en manlig kram - de är ju trots allt grannar, tänker han. Mannen följer hans rörelser när han tar upp sitt skrivblock och trevar efter pennan i höger jackficka. Han hittar den till slut, och vinklar upp huvudet. Han ser ut lite som en valp som tigger efter mat, men det är saftigt material till en ny tidningsartikel som han tigger efter. Det var det som mötet på bron skulle handla om. Men när han möter mannens blick blir han chockad. Han hade väntat sig ett besvarande leende. Mannens ögon är mörka av hat och ansiktsuttrycket är hårt och sammanbitet. Mannen tar ett steg närmare och ljuset från gatlyktan speglar sig i knivens blanka blad som han hårt håller i sin hand. Jag granskar henne där hon står vid köksfönstret och kokar gröt. Det bruna håret faller lätt över axlarna och hon har sin ljusblåa morgonrock på sig. Det enda jag vill göra är att springa över till hennes hus, krama henne, kyssa henne. Men jag får inte, inte än. Hon slutar röra i gröten och fiskar upp mobilen ur morgonrocksfickan. Hon tittar på displayen och rynkar på pannan. Jag tyder rörelserna på hennes läppar när hon svarar. "Hallå? Ja det är Lovisa." Det är något jag lärt mig under min polisutbildning. Hon lyssnar noga och paniken växer i hennes ögon. Leendet på mina läppar växer. Det är nu hon få reda på det, tänker jag och minnesbilderna sveper förbi framför min näthinna. Kniven, blodet, skriket och plasket som ekade över Noras gator. Jag hade gjort det snyggt och inte lämnat några spår efter mig. Ingen kommer någonsin få veta att det var jag som mördade honom. Nu faller hon ihop på golvet, gråtandes och med handflatorna för ansiktet. Ett samtal senare gick hon från lyckligt gift - till förkrossad änka. En förkrossad änka som snart ska bli min.
Daniel Bergvall trycker ner gasen ännu lite hårdare i sin vita Audi och drar handen genom det blonda välfixade håret. Han har varit på jobbmöten i fyra dagar och nu är han på väg hem från flygplatsen. Resan var jobbig. Han hatade att flyga och dessutom var planet försenat, som vanligt. Men idag är inte allt som vanligt. Det snurrar av tankar och snart sprängs väl huvudet, tänker han. Han borde egentligen inte köra bil, han vill inte köra bil. Han vill lägga sig på marken och skrika ut sin sorg och frustration. Chefen hade ringt tidigare idag och berättat att Axel Lund är död. Hans bästa vän och trognaste kollega. Död. Det känns bara overkligt. Han parkerar bilen, tar hissen till våning fem och sätter nycklarna i hålet till den nyrustade lägenheten. Äntligen hemma. Telefonen blinkar; tre nya meddelanden. Han lyssnar medans han tar av sig sina blänkande skor. "Hej, det här är Karin från Telia och..." Han suckar och byter till nästa meddelande. "Hallå min lilla pojke, det är mamma! Jag undrar om du vill komma och fika på onsda..." Jag är ju förfan 25 år, mumlar han surt och klickar fram det sista meddelandet. "Tjena det är Axel! " Daniel stelnar till mitt i en rörelse. Han lyssnar noga. "Jag tänkte bara berätta att jag ska på möte nu. Jag ska få uppgifter av polisen till en kommande artikel. Låter skitbra, eller hur? Vi skulle mötas på bron över hagbyån. Det var ju lite skumt... Men men. Vi ses på kontoret när du är tillbaka!" Meddelandet avslutades. Daniel kollade datumet då meddelandet skickats. 3:e december. Samma dag som Axel dog på. Liket hittades i åmynningen av Hagbyån. Daniel sjönk ner på golvet och stirrade rakt fram. Vad var det egentligen som hände den 3:e december? Förundersökningen hade börjat. Lovisa var på förhör hela eftermiddagen igår och sov inte en blund på natten. Idag stod hon i hallen i sitt hus och såg på när poliser och rättsläkare undersökte varenda liten kvadratcentimeter av hennes hem. Hon kände sig iaktagen. Det var inget som hade bekymrat henne förut, men när hon tänkte efter så hade hon ofta haft den känslan ända sedan hon och Axel flyttade dit. Dagarna gick, förhören och husrannsakan fortsatte och Lovisa kände sig mer och mer iaktagen. Till och med på polisstationen fick hon en obehaglig känsla av att någon granskade henne. Hon bestämde sig för att berätta det för en
polis. Hon gick fram till en man i polisuniform som hon kände igen, men inte riktigt kunde placera. - Jag tänkte bara berätta att jag känt mig iaktagen under en lång period, sade hon. Polismannen såg chockad, men inte förvånad ut. Hon fortsatte. - Det kanske inte har något med det här att göra, men det är väl lika bra att jag berättar allt för er. Polismannen mjuknade och svarade. - Du kanske helt enkelt har en hemlig beundrare, sade han och blinkade med ena ögat. Sedan försvann han bort genom korridoren. När Lovisa kommer hem från polisstationen tar hon en dusch. Hon känner sig äcklad och har fortfarande kvar den obehagliga känslan. Det var konstigt av en polis att säga så, tänker hon medans duschstrålarna värmer hennes knottriga hud. När hon duschat klart går hon ut i köket. Det har börjat snöa igen och hon går fram till fönstret för att titta på flingorna. Men hon ser något annat. I huset bredvid står en man med kikare. Han sänker kikaren, stirrar på henne och ler hotfullt. Det är samma man som hon pratade med på polisstationen. Lovisa får rysningar som vandrar ner för hennes ryggrad och obehaget är starkare än någonsin. Hon brister i gråt medans hon springer omkring i huset och drar ner alla persienner. Hon avslutar rundan med att hämta telefonen. Hon måste ringa någon, nu. Daniel pressade fingerspetsen mot dörrklockan och Lovisa öppnade på en gång. Hon hade gråtit, konstaterade Daniel. Ögonen var fuktiga och kinderna rödflammiga. - Du var den enda som jag kunde ringa, sade hon och snörvlade. - Det är lugnt! Jag är bara glad att du ringde, sade han. Jag har viktiga saker att berätta för dig med. De satte sig i soffan och tittade på varandra. Lovisa började. Hon berättade att hon länge känt sig iaktagen och allt om samtalet med polisen och hur han sedan stått i fönstret och stirrat på henne. När hon var färdig brast hon i gråt igen. Daniel gick ut i köket och gjorde iordning två koppar te. Båda två behövde nog lite extra energi inför vad som komma skall, tänkte han. Han sjönk ner i soffan igen och räckte Lovisa en av kopparna. Sedan började han berätta om
telefonmeddelandet. Att det skickats på samma datum som Axel dog, om att Axel skulle möta en polis på bron över samma å som han sedan hittats död i. De pratade och diskuterade i flera timmar. Det blev mörkt ute och tillslut fanns det inget mer att säga. - Jag sätter på lite mer te och gör några smörgåsar, sade Lovisa och reste sig från soffan. "Pliiiiiiing" Dörrklockan. Ljudet ekade genom huset och Lovisa och Daniel tittade på varandra. De gick tillsammans genom vardagsrummet och bort till hallen. David öppnade ytterdörren och när Lovisa såg vem de var frös hon till is. Polismannen. Jag knöt skorna medans jag planerade händelsen ännu en gång i mitt huvud. Jag skulle gå över till Lovisa och ge besked om att Axels död var ett självmord. Hon skulle gråta och jag skulle trösta henne. Hon skulle ligga i min famn och jag skulle smeka hennes hår och torka hennes tårar. Jag gick de få stegen över till hennes hus och ringde på dörren. Jag kände mig stolt och självsäker över min fenomenala plan. Dörren öppnades och där stod hon, lika vacker som vanligt. Men något var mycket fel. En man stod snett framför henne och tittade fundersamt på mig. En man. Vad gör en man i min kvinnas hus? Ilskan och avundsjukan bubblade inom mig. Daniel märkte hur Lovisa stelnade till bakom honom. Först såg mannen glad och förväntansfull ut, men när han såg på Daniel ändrades hans ansiktsuttryck. Daniel tittade på Lovisa och såg rädslan i hennes ögon. Hon nickade och han förstod att det var polismannen som han hade framför sig. Han backade och släppte in mannen. De skakade hand och presenterade sig. - Henrik Sjöqvist, polis och undersökningsledare som jobbar med fallet om Axel Lunds död, sade polismannen och klistrade på ett stelt leende. Lovisa tog ett djupt andetag och pressade ihop käkarna. Hon var livrädd och kämpade med att inte visa det. - Jag kommer för att ge besked om att Axel Lunds död var ett självmord, han harklade sig och fortsatte, jag beklagar verkligen detta.
Ingen reagerade och det blev knäpptyst där de stod i hallen. Daniel samlade kraft och efter några sekunder så började han rabbla upp allt om telefonmeddelandet och att detta inte kan vara ett självmord. Axel mådde ju bra och var lycklig! Henriks pupiller växte och han såg inte längre så självsäker ut. Nu var det han som var rädd och chockad. Daniel fortsatte och berättade allt om att Lovisa hade sett Henrik i fönstret och att hon hade känt sig iaktagen. Medans han berättade så såg han hur Henrik blev osäkrare och osäkrare. Han slutade prata och väntade på en reaktion. Inget hände, alla bara stod där och tittade. Vad fan ska jag göra? Varför planerade jag inte det här bättre? Och vem fan är det där killen? Hatet tar över. Jag kan inte längre kontrollera vad jag gör. Det får bli som det blir. Helt plötsligt så puttade Henrik bort Axel och drog Lovisa med sig. Han sprang i riktning mot köket och hittade snabbt dit. Hans hus var ju byggt på samma sätt. Daniel sprang efter och när han nådde det stökiga köket så möttes han av en förskräcklig syn. Henrik höll Lovisa i ett stadigt grepp, och en stor kökskniv var riktad mot hennes hals. - Du rör dig inte, skrek Henrik med hotfull röst, jag dödar henne om du rör dig! Lovisa var som förstenad. Hon försökte kämpa emot men det gick inte. Hennes kropp villle inte koppla med hjärnan. Den var som förlamad av rädslan. Daniel tittade Henrik i ögonen och sade: - Du älskar henne, eller hur? Henriks ögon blev våta och han såg osäkrare ut än någonsin. Daniel visste att han hade träffat rätt och modet la sig som en slöja över honom. Nu visste han vad som hade hänt på bron den 3:e december, och han var helt säker. Han tog ett steg fram. - Jag dödar henne, skrek Henrik med smärta i rösten. - Nej det gör du inte, svarade Daniel lugnt och tog ett steg till. Du älskar henne. Du är så fruktansvärt förälskad att du dödade hennes man för att få henne för dig själv, visst har jag rätt? Du stämde trätt med Axel och sade att han skulle få material till en tidningsartikel. Du dödade
honom och kastade liket i ån. Sedan tog du över förundersökningen och bestämde att det var ett självmord. Undersökningen skulle läggas ner och ingen skulle någonsin få veta att det var du som mördade Axel Lund. Henrik, det är dags att erkänna nu. Kniven gled ur Henriks hand. Det klingande ljudet när metallen mötte kakelgolv skar genom tystnaden. Lovisa kände hur hans armar slappnade av och hon tog sig ur hans grepp. Hon sprang fram till Daniel och kramade honom. Lättnaden sköljde över dem båda när Henrik singlade ner på golvet och brast i gråt. Han pressade fram ett ynket "förlåt", men han visste att det inte gjorde någonting bättre. Det är över nu, tänkte han när han hörde sirenerna från polisbilarna långt bort i fjärran. Jag brukade själv gripa brottslingar, men nu är det jag som ska bli gripen, av mina egna arbetskamrater. Av: Clara Olofsson