Matteläraren som lärde sig räkna till sex

Matteläraren som lärde sig räkna till sex roman av Qt Nilsson isaberg

Isaberg förlag Mogatan 26 330 27 Hestra 0370 33 63 10 e-post: info@isaberg.nu web: www.isaberg.nu Qt Nilsson: Matteläraren som lärde sig räkna till sex Copyright 2007 Quarl-Thomas Nilsson & Isaberg förlag Tryckning Tryckmästarna, 2007 ISBN 978-91-7694-738-8 Isaberg art nr 15738 Kopieringsförbud De a verk är skyddat av upphovsrä slagen. Kopiering är förbjuden.

1 Adjunkt Svensson satte nyckeln spikrakt i låset, vred om med en konstant hastighet, tog ut nyckeln, drog in den i nyckelfodralet och lade ner den i höger kavajficka. Hade han av misstag vilket i och för sig aldrig drabbat honom lagt den i vänster ficka, hade resten av dagen inneburit ett enda långt letande. Och eftersom han visste att just höger rockficka var den enda rätta platsen för ett nyckelfodral skulle det vara den enda plats han skulle leta på, om och om igen, i hopp om att den äntligen hittat hem. Det sades allmänt om Svensson att han var noggrann vilket han upplevde som en personlig kränkning. Han var han visste om det och var stolt över det en fullständigt rabiat pedant. Hans bana in i läraryrket hade varit lysande och spikrak: grundskola, gymnasium, frisedel på grund av allergi, och till slut Lärarhögskolan i Stockholm. Inte för en sekund hade hans karriär besudlats av enfaldigt antiintellektuellt kroppsarbete. Under gymnasietiden hade alla eleverna i hans naturvetarklass, ordet klasskamrat skulle Svensson aldrig ta i sin mun, slösat bort värdefull inlärningstid på enfaldig sport, syndiga skoldanser och andra ytligheter, så dock aldrig Svensson. Han studerade. Han gjorde det med sådan frenesi och målmedvetenhet att han gick ut med toppbetyg i alla ämnen utom gymnastik och som kronan på verket erhöll han stipendium: en helårspremuneration på tidskriften Elementa. Det faktum att bästa elev på Träprogrammet förra vårterminen hade erhållit hela 2 000 kronor av ett av traktens 7

företag såg han som ytterligare ett av de tecken i skyn som förebådar civilisationens undergång. Han gick nästan aldrig ut under studietiden, varken på raster eller när han var hemma. Han studerade, även på sommarlovet. Skulle det visa sig att han senare i livet drabbades av malignt melanom, ja, då vore det med all säkerhet inte solens fel. Anledningen till denna heroiska studieinsats var att han tidigt tvingats inse att han egentligen inte hade någon medfödd talang för studier, utan bara kunde kompensera med stor arbetsinsats. Han utvecklades till en ren träningsprodukt som hatade att vara näst bäst. Förmodligen var han dessutom lätt dyslektisk. Men eftersom detta fenomen vid den tidpunkten ännu inte var känt, visste varken han eller någon annan om det. Däremot hade han en otrolig förmåga att hamra in och komma ihåg saker som durch, für, gegen, ohne, um, wieder; alla Afrikas kuststäder; citronsyracykeln; södra halvklotets stjärnbilder och allt sådant som han med tilltagande ålder kommit att bedöma som den enda bestående och värdefulla formen av kunskap. Framför allt var det kunskap som var lätt att bedöma. En poäng för varje rätt, en lättberäknad slutsumma som direkt gav ett odiskutabelt betyg. Känslor, tyckande och grupparbete däremot var rent flum och hade alltid stört honom ända in i märgen. Han öppnade dörren varsamt. Att okontrollerat slita upp en dörr var honom fullständigt främmande och ett tecken på taffligt proletärt beteende. En oerhörd stank slog emot hans hegabalsamdoftande ansikte. Katten hade skitit i kattlådan! Och till yttermera visso även sprätt ut gråa små kattsandsklumpar på hans skinande hallgolv. Men när kattens bedjande blick nådde honom lyckades han behärska 8

sig och behålla fattningen, vilket bara bevisade för honom vilken behärskad gentleman han var. Svensson som var genuint snål hade inte ens givit katten något namn. KsssKsss var det vanligaste tilltalet. Han var egentligen urtypen för en katthatare och hade en gång svurit på att aldrig skaffa husdjur, men fått den lilla namnlösa krabaten i present av en avgångsklass. De hade väl hoppats att hans nästan konstanta rethosta inte berodde på rökningen utan på någon form av överkänslighet mot pälsdjur. Han lyfte upp katten, luktade på fötterna och konstaterade lättad att de inte luktade av innehållet i kattlådan. Han tryckte kattens spinnande huvud mot kinden, och konstaterade att han hade åtminstone en stor svaghet. Han längtade efter närheten av ett levande väsen. Någon som kunde ersätta matlagningsprogrammen på TV:n, och kanske hjälpa honom på söndagsmorgnarna med melodikrysset. Hans kunskaper var mycket ojämna. Frågades det efter namnet på en popartist eller något ur dennes vedervärdigt oljudande produktion, skrev han alltid Beatles om det stämde med antalet bokstäver, annars fick det vara. Han hängde av sig kavajen längst till vänster på klädhyllan, ställde skorna oklanderligt rakt på skohyllan, drog upp manchesterbyxorna över kulmagen, gick ut i köket och satte sig på en av de två stolarna. Då damp posten plötsligt ner fem centimeter från den nyskitna katten, som inte rörde en min. Svensson såg postens ovanligt sena ankomst som ett nödrop från omvärlden att han skulle ta kontakt. Han betraktade brev och lappar som låg runt den sovande katten. Där låg en elräkning, Lärartidningen och ett häfte med rabattkuponger från affären. De sistnämnda skapade redan vid åsynen en djup kris inom honom. Hans samhällsposition krävde egentligen att han avskydde dem, men snålheten drog honom till dem som spyflugor till en oavtorkad skärbräda. 9

3dl grädde 8.90, ordinarie pris 9.90. Smörgåsgrill 298 kronor vilket innebar 100 kronors rabatt, vilket med rent matematisk automatik innebar en förtjänst på hela 600 kronor om man köpte ett halvt dussin, för att ha som presenter tänkte han för ett kort ögonblick. Fast vem skulle han ge dem till? Katten eller sin rektor. Mer tilltalande var rabattkupongen på en 6-pack Norrlands Guld, så den klippte han genast ut. Han klippte exakt längs den streckade linjen och lade kupongen i sin rabattkupongsblomkruka som han köpt en gång i Ullared. Alla andra minnen från besöket där hade han lyckats förtränga med samma psykologiska mekanism som hjälper människor som drabbats av en stor personlig tragedi. Att han handlade i stadens största affär, en Kvantumbutik, och dessutom på en tid då det alltid var mycket folk berodde på att han trodde, att möjligheterna var som störst att där kanske av en slump hitta en livskamrat i en oändlig charkuterikö. Med tanke på hans kunskaper i dans och social kompetens var detta förmodligen en helt riktig bedömning. Hans skoldag hade varit, som han själv aldrig skulle uttrycka saken, för djävlig. Han hade, mot sin vilja, allt sedan terminsstarten, av skolledningen placerats i Fordonsprogrammets arbetslag. Detta för att avlasta den Naturvetenskapliga sektorn som tidigare länge åtnjutit hans tjänster. Detta innebar att hans huvudsakliga gärning inte bestod i att förmedla matematikens skönhet utan att medelst någon slags polisiär verksamhet åtminstone förhindra att de bromsoljeluktande halvligisterna sov sig igenom lektionerna utan att bära keps. Inte heller skulle möjlighet ges för eleverna att försämra hjärnkapaciteten genom att genomstråla huvudena med allehanda mobilringsignaler beställda från Internet. Han hade första lektionen förgäves försökt förmedla skönheten i divisionsalgoritmen liggande stolen. Resultatet i klassen hade bara varit att de istället låg i stolarna med sina McDo- 10

naldsgödda kroppar vilande på bänkskivorna, ovetande om matematikens innersta skönhet. Så här dags på eftermiddagen brukade Svensson vara hungrig. Varför var han inte det nu? Han funderade för ett kort ögonblick på om han var allvarligt sjuk. Sedan insåg han att han varit så länge i lägenheten att hans luktsinne hunnit vänja sig vid kattlådelukten att detta skapade en slags artificiell mättnadskänsla. Han tog fram ett par engångshandskar från städskåpets näst översta hylla. Ofta hade han förargats över deras usla passform. Hur ofta träffar man människor som har två högerhänder? Dessutom sög de sig fast på något märkligt elektrostatiskt vis över fingertopparna samtidigt som den alldeles för stora överdelen bara korvade sig. Han gick vaksamt fram till kattlådan och inspekterade förödelsen. Han hade befunnit sig i denna situation åtskilliga gånger tidigare, och hade för den skull utarbetat två alternativa handlingsprogram. Antingen var katten frisk i magen och då var avföringen fast och kunde med lätthet plockas bort och spolas ner i toaletten. För detta ändamål (förlåt!) använde han en 1700- tals silversked som han fått ärva av en faster som han alltid tyckt genuint illa om. Han mindes hennes slappa handslag, de iskalla händerna och hennes evinnerliga gnällande om livets eländigheter i allmänhet och honom i synnerhet. Att använda skeden var en slags hämnd som han njöt av lika mycket varje gång. Hade katten däremot ätit något olämpligt och därmed blivit lös i magen var problemet avsevärt större. All den dyra kattsanden fick kastas och möjligheten att hämnas fastern uteblev. Svensson visste mycket väl att det stod på kattsandspåsen att innehållet absolut inte fick spolas ner i toaletten eftersom det kunde täppa till avloppet. Svensson tyckte om sin katt, hans hyresvärd hatade den. 11

Eftersom Svensson tyckte att åtminstone en i familjen skulle få glädje av det motsatta könet hade han aldrig kasterat KsssKsss. Dessutom var ett sånt ingrepp dyrt. Därför slogs katten nattetid till alla grannars förtret. Dessutom använde den ibland den stora kattlådan på innergården, den med grävskopor och barn i. Alltså tyckte Svensson illa om hyresvärden. Eftersom det var just denne hyresvärd som var den, som i händelse av stopp i avloppet, fick utföra det vidriga rensningsarbetet, var det en stor glädje att hälla ner all sand i toalettstolen och spola tre gånger. Det var därför han alltid lyckades behärska sig när katten gjorde sina behov i den lilla kattlådan i stället för den stora. Hur det än gick fick han sin hämnd, antingen på fastern eller på hyresvärden. Efter väl förrättat värv kände sig Svensson mätt på hämnd men hungrig på mat. Klockan var halv fem och det var hela tio minuter senare än han brukade dricka sitt eftermiddagskaffe. Till detta åt han alltid två franskbrödsskivor med varma skivade Mamma Scans köttbullar. Matlagning hade aldrig varit hans starkaste gren, så därför såg han alltid till att äta sig ordentligt mätt i skolans lärarmatsal. Han hade emellertid sedan en tid tillbaka oroats svårt av den illavarslande signalen om införandet av obligatorisk pedagogisk lunch. Detta innebar att han skulle komma att tvingas äta i elevmatsalen. Han hade emellertid en reservplan ifall detta skräckscenario skulle bli verklighet. Han skulle ta med två Mamma Scan-köttbullesmörgåsar till skolan också. För hans del var det redan tillräckligt att han i personalmatsalen tvingades umgås med både yrkeslärare, vars namn han aldrig brytt om att lära sig, och kontorspersonal helt utan akademisk utbildning. Som väl var åt vaktmästarna vid kvart i elva, alltså en hel halvtimma före honom. Enligt hans teori berodde det på att de satt kvar där sedan niokaffet. Egentligen tyckte han att hela idén med skolmat till eleverna 12

verkade förklenande på den uppväxande bortskämda generationen. Han hade minsann cyklat nio kilometer till skolan i konstant motvind både dit och hem, samt haft med sig egna smörgåsar och mjölk i glasflaska. Han var fullständigt säker på att detta var anledningen till att han aldrig haft en enda sjukdag som lärare. Visserligen hade det funnits tillfällen då han borde ha stannat hemma, men blotta tanken på att skänka eleverna den glädje som en inställd lektion föranleder gjorde att han omtöcknad av 40-gradig feber ett antal gånger släpat sig till skolan. När köttbullesmörgåsarna var färdigtillverkade, teet hade dragit exakt tre minuter, eller etthundraåttio sekunder som Svensson föredrog att ange tiden, satte han sig belåtet ner och påbörjade analysen av dagens lokaltidning, Vetlanda- Posten. Han var inte speciellt intresserad av vad det stod i den utan mer hur det stod. Fastän han var en inbiten naturvetare såg han sig även som en språkets bevarare. En uppgift som han förstått var de nyutexaminerade ett-till-sju-språklärarna på hans skola alldeles för övermäktig. När han hittade ett stavfel visste han inte om han skulle glädjas över fyndet eller förfäras över tidskriftens undermåliga kvalitet. Det med tiden allt mer förslappade sättet att avstava var nog ändå det som mest av allt upprörde honom. Han hade bevarat de mest flagranta hemskheterna i en liten ask där han lagt urklippen i vidrighetsordning. Längst upp låg ett reportage från den gången han hållit ett minutiöst förberett Första Maj-tal i en trasig högtalaranläggning vid stadens majeld. Eftersom han helt koncentrerat sig på det väl genomtänkta innehållet och inte lagt någon som helst vikt vid själva koreografin hade den sviktande tekniken gjort att publiken bara uppfattat en stillastående stum figur som allt för länge hindrade elden från att få bli tänd. Allt detta hade refererats av en yngling som Svensson haft 13

som elev i sin allra första klass. Efter reportaget befäste han sitt första intryck av ynglingen: saknade all form av förmåga och dög inte till något annat än möjligen landsortstidningsreporter. Det var dock inte innehållet i artikeln han retade sig på utan avstavningen av hans efternamn: Svensson. Just denna bedövande avstavning den hade ägt rum för tio år sedan såg han som en milstolpe i det totala avstavningsförfallets stora segertåg. Att den moderna datatekniken senare gjorde det möjligt att slippa avstavningar genom att t e x t r a d e r n a d r o g s u t så avstånden mellan bokstäverna blev av varierande längd irriterade honom om möjligt ännu mer. Som tvåa i asken låg rubriken från ett väckelsemöte i en av traktens frikyrkor anordnat i en stor lappkåta. Den förfärliga texten löd: Glädjetjut från jättekåta. Dagens tidning gav ingen ny skörd av den sorten utan såg tämligen korrekt ut, såvida inte felaktigheterna gömt sig bland sportsidorna, en för honom totalt vit fläck på livets karta. Ändå tog han varsamt fram saxen från näst översta byrålådan. Han hade gjort ett fynd! En raritet bortom all sans och vett!! EN raggarbil!!! Eller i varje fall en bil i en annons. Svensson jublade kontrollerat inom sig. Detta var nummer 264. En glädjens dag för Svenssons enda egentliga hobby han samlade på dödsannonser. Han hade redan alla former av kors, hundar, segelbåtar och för all del även en del bilar i sin samling, men inte just den här. Han tänkte förnöjt på alla som såg honom som en dyster varelse. Så fel de hade haft. Han var förmodligen en av de få som kunde se ett dödsfall som en glädjens tilldragelse. Eftersom han var medveten om att en person med detta intresse kunde väcka viss skepsis hade han bara anförtrott denna sin hemlighet till en av de få han trodde sig kunna 14

lita på: Lisa i receptionen. Detta vid en personalfest som han besökt endast av den anledningen att skolan subventionerade maten. Han gick hem när dansen startade för att som vanligt påfrestande pigg kunna vara på arbetsplatsen redan klockan halv åtta nästa morgon. Innan denna dag tog slut kände hela skolan till hans morbida hobby. Han svor att när en gång Lisa dog skulle hennes dödsruna in i samlingen som en slags trofé även om det så var en dublett. Han såg aldrig den höga prenumerationskostnaden som något problem, eftersom han bodde nära skolan och på kvällen kunde smyga dit och stjäla tidningen med sig hem. Fast han såg det inte som stöld utan mer som en insats för miljön. Han lade alltid tidningarna i pappersåtervinningen. Det faktum att han fick nyheterna en dag i efterskott såg han bara som en fördel eftersom han då kunde kontrollera huruvida väderleksrapporten och horoskopet slagit in. Bränd av tidigare svek tänkte han ta med sig sanningen om horoskopsläsandet i graven. Att välja en helt ny ännu oupptäckt symbol i sin egen dödsannons, ansåg han vara meningslöst, eftersom han ändå inte hade någon arvinge till den unika samlingen. 15

2 Det var då själva faen att det där djävla vedhelvetet aldrig kan ta sig. Eftersom Lisa sedan 10 år bott ensam med sin nu 22-årige son Enok fick hon göra allting själv. Hon var visserligen stark som en oxe och byggd som en gammal kulstöterska från sovjettiden men detta var ta mig faen bara för mycket. Hon hade lagt papper i botten på pannan, fyllt på med lövtunna kådluktande pinnar, och allt hade gått enligt ritningarna ända tills hon lagt på den grövre veden. Då hade hela helvetet slocknat. Röken fyllde hela källaren och resten av huset med för den delen när hon försökte peta ut en del av de grövre vedträna för att kunna göra ett nytt försök. Utomhus var det tio minusgrader och efter en lång arbetsdag var inomhustemperaturen något liknande. Hon kröp ner på knä på det smutsiga pannrumsgolvet, öppnade nedersta luckan, stoppade in ett papper och blåste. Därefter följde ett okänt antal minuter som för alltid kommer att vara borta ur hennes minne. Av hennes blåsande hade spån och damm explosionsartat antänt i pannan. Rök- och eldpuffen hade träffat henne rakt i nyllet, hon hade kastats bakåt och slagit huvudet i sonens kasserade databord och svimmat. Det första hon såg när hon vaknade var ett lysrör med en massa sotig spindelväv i. Alltså var hon inte i himmelen. Nej, hon insåg att hon återvänt till helvetet, fast med den skillnaden att nu brann det i pannan. Hon log ett snett leende, det gällde att ta vara på livets små glädjeämnen. Hon stapplade upp för den trånga källartrappan, gick in i badrummet, konstaterade att det nysvedda spöket i 16

spegeln åtminstone inte blödde, klädde av sig och gick in i duschen. Ja vad faen hade hon väntat sig?! Det var ju mindre än fem minuter sedan det tog sig i pannan. Hon borde vara tacksam att inte duschblandaren frusit sönder. Hennes enda livlina till ett renare liv var en våtservett i en påse som låg bland allt skräpet på golvet så hon drog på sig ridkläderna igen. I det liv hon levde fanns bara två alternativ: antingen luktade kläderna rök eller häst. I stunder som denna var det till och med så hon längtade tillbaka till den tid hon var gift med Sören, han kunde åtminstone få fyr i pannan. Sören hade lämnat henne ensam med Enok för att ingå ett nytt förhållande med en yngre, smal förskollärarinna med Fjällrävenjacka och näbbstövlar, förmodligen uppvuxen på nå n jävla skogsmullemat. Hon hatade Sören så mycket för detta att hon skulle vilja döda honom minst en gång per dag. Denna möjligheten försvann en julafton för åtta år sedan när han hittades död i skogsmulles säng stel i varenda led utan något som helst undantag. Det sägs att när en människa dör minskar kroppens vikt då själen lämnar den. Hade motsvarande mätning gjorts på Sören i dödsögonblicket hade man konstaterat att han hade en stor själ. Han hade nämligen dött mitt i en utlösning. Begravningen hade varit en besynnerlig tillställning eftersom både Lisa och den nya älskarinnan varit på plats. Deras frostiga relation hade inte blivit bättre av att de satt in varsin dödsannons eftersom de inte kunnat enas. Älskarinnan hade satt in ett vanligt kors och en fin dikt medan Lisa krönt sin med en julbock, till förtret för alla i bygden utom Adjunkt Svensson. Han kom att se denna annons som sitt allra främsta samlarobjekt. Stämningen mellan de båda hade under hela begravningsceremonin varit hätsk. Lisa hade frågat älskarinnan om hon ville ha platsen bredvid Sören. När hon helt uppriktigt och 17

ovetande svarat ja föreslog Lisa att hon skulle hoppa ner direkt för att på så vis spara på igenfyllnadskostnaden. När sedan vid kaffet Enok högljutt konstaterade att faktiskt älskarinnan såg rätt bra ut, smal med stora pattar, som han uttryckte det inför prästen, brast det helt för Lisa. Enok fick tre veckors TV-spelsförbud, vilket han tog med jämnmod eftersom det var ett dataspel han hade. Nu var det åtminstone en timma tills det blev något varmvatten. Vad skulle hon göra under tiden? Städa?? Knappast, det hade hon fått nog av under sin tid med Sören. Han hade under sin tjänstgöring som befäl vid I 12 i Eksjö snabbt och effektivt nått sina drömmars mål: överfurir utan möjlighet till befordran. Just kontroll av städning var en av hans favoritdiscipliner. Han kunde förmodligen dra pekfingret över en steriliserad skalpell och få damm att fastna. Så när älskarinnan tog Sören ur hennes vardag reagerade hon med att nästan helt sluta att göra de saker hon mest ägnat sig åt tidigare: städa och laga mat. I stället för kåldolmar och dylika kulinariska byggnadsverk fick det bli Billy s Pan Pizza eller något ur Dafgårds stora sortiment. Städningen skötte hon visserligen på samma sätt som förr fast på en betydligt mindre yta, vilket innebar att hon röjde upp gångar mellan sin säng, Enoks rum, köket och TV-soffan. Vid jularna brukade hon plocka undan så mycket att det gick att skaka mattorna och putsa av fönsterna invändigt. Enoks rum besökte hon aldrig, dels för att han hade förbjudit det, dels för att det var översållat med hela och delar av datorer. Enok sa att han jobbade med datorer och att han skötte jobbet hemifrån. Däremot hade hon i sitt sovrum ett ca sex kvadratmeter välstädat område där hon strök och förvarade kläderna hon bar på jobbet. Området var som en minröjd frizon i ett krigsdrabbat område. Att få sätta på strykjärnet och träda in i denna fridfulla lilla sal var som balsam för själ och kropp. 18

Hennes arbetskamrater skulle aldrig ens kunna drömma om att hon, som alltid var så glad och välklädd kunde ha det så stökigt hemma i vardagen. Aldrig någonsin hade någon av dem varit hembjuden till henne. Arbetet och eldandet hade gjort henne hungrig. Hon, som i sitt tidigare liv kunnat trolla fram en Nobelmiddag ur en kall kokt potatis, stod nu helt handfallen framför den öppna kylskåpsdörren. En burk med matjessill som förmodligen höll på att konvertera till surströmming, en ostbit utan plast och en majskolv. Hon stängde uppgivet dörren och gick till frysen. Ett hamburgerbröd med tre fiskpinnar värmda i brödrosten fick dämpa den värsta hungern. Den del av stallet där hon hade sina två hästar var däremot exemplariskt skött. Hästarna Adam och Ewert och ett på grund av trafiken varierande antal ladugårdskatter levde alla ett liv i lyx och obegränsad tillgång till omtanke. Lisa älskade verkligen sina hästar. Att efter en lång arbetsdag få gå in till dem, känna lukten av hö, höra deras tuggande, lägga kinden mot deras mjuka mular, gav bättre effekt än ett helt rör med lyckopiller. Att varje dag, morgon som kväll, känna denna tillgivenhet från djuren utan minsta risk att bli sviken igen, kunde hon paradoxalt nog tacka Sören för. Sörens föräldrar hade varit lantbrukare av den gamla stammen, med mjölkkor och hela köret. Inte en ledig dag på hela året. Arbete dygnet runt utom ett kort uppehåll då ende sonen blev till. Lisa tänkte tillbaka på den gången då hon blev presenterad för föräldrarna och blev visad runt på domänerna som en gång skulle bli Sörens och eventuellt även hennes. Själv kom hon från en annan värld, hennes föräldrar hade haft en affär. Så detta var första gången hon gick in i en ladugård. När hon denna kalla vinterdag klev rakt in i denna okända 19

värld av mumsande varma kor, sprattliga kalvar och ljudet från mjölkmaskinen var hon för evigt fast. Hon bestämde sig direkt. Detta var det liv hon ville ha. Alla djuren, till och med mössen, tyckte hon om. Eftersom Sören var nyckeln till allt detta fick han så att säga ingå i köpet. När kort därefter, som på beställning, båda Sörens föräldrar dog blev Lisa hemmansägare. Rent fysiologiskt borde dödsfallen ha inträffat tidigare men det var som om de hade dröjt sig kvar för att se till att Sören blev ordentligt stadgad. Adjunkt Svensson såg ingen som helst glädje i just dessa dödsfall eftersom annonsen var av det traditionella slaget. Att sedan dödsfallen skedde med två dagars mellanrum och därmed ledde till en gemensam annons minskade vinstchansen med 50 procent. Sören och Lisa hade omedelbart flyttat in på gården. Ett litet tag hade de kvar alla djuren, men eftersom de båda hade andra jobb, fick de sälja en del av djuren. Andra fick följa med slaktbilen till grannstaden Sävsjö. Det var med stor sorg de tvingades fatta detta beslut. De bearbetade denna sorg genom att tycka illa om Sävsjö. En livets slutstation för alla som kom dit. Att flytta dit var förmodligen detsamma som att dö. Allt var dock inte elände. De behöll hästarna och tillverkade Enok. 20

3 Klockan ringde som vanligt 6.15, dvs. 10 minuter efter Svenssons uppvaknande. Han njöt alltid av den tio minuter långa väntan på ringningen. En seger för den biologiska klockan över mekaniken. Han konstaterade att natten varit lugn eftersom täcket knappast var rynkat mer än i den kanten där han krupit ner. Att bädda innebar bara för honom att glida upp och vika tillbaka kanten. Han duschade kallt, dels för att vakna, dels för att hålla ner varmvattenkostnaden. Han torkade av sig i duschen för att inte blöta ner och tog på sig ett par traditionella kalsonger. Boxershorts såg han som en fånig nymodighet på gränsen till manlig kjol. Han öppnade kostymförrådet och bländades av färgprakten: ljusgrå, mellangrå och mörkgrå. Att gå till undervisningen i jeans var otänkbart för en man med 220 akademiska poäng. Även kavaj och manchesterbyxor betraktade han som lössläppthet om de inte bars på loven. Han åt sin frukost och borstade tänderna. Tio drag på varje sida, utvändigt, tuggytan och invändigt. Han gick fram till skorna och kontrollerade. Om de fortfarande stod kvar visste han att det inte varit jordbävning. Han gick med lätta steg de 700 metrarna till sitt arbete på Njudungsgymnasiet. Han hade alltid känt att han haft en viktig uppgift att fylla där. Undervisningen där betraktade han på samma sätt som en sådan där gammaldags smittkoppsvaccinering. Man hackade med en liten nål in vaccinet under blod, svett och tårar, men nyttan av allt lidandet var ovärderlig och livsavgörande. En av dagens lektioner bestod av matematik i årskurs tre. Detta var en av veckans absoluta höjdpunkter i Svenssons 21

schema. Naturvetarna var enligt hans sätt att se det den sista kvarlevande civiliserade spillran av den gamla hederliga gymnasieskolan. Dessa elever kunde alltjämt klara av att lösa de mest komplicerade uppgifterna: Komma i tid och ha med sig papper, om än i form av en hög ihoprullade lösblad, samt penna. De hade även ibland kommit ihåg miniräknaren, något som Svensson tillät att de använde enbart för att Skolverket bestämt det. Själv hävdade han att räknesticka och interpolationstabell var avsevärt mer fostrande. Fast sanningen var snarare den att han tyckte att de moderna räknarna var svåra att förstå sig på. Han tyckte att i stort sett alla eleverna bland naturvetarna genom åren varit tämligen välartade, alla utom en: Enok Ludwigsson. Hans känslor för denne Enok hade under de tre gymnasieåren eskalerat från likgiltighet, via irritation, till ren avsky. Den senare känslan fick han dock aldrig avslöja inför klassen. Alla elever skulle enligt läroplanen, oaktat ras, religion eller förutsättningar behandlas lika. Däremot kunde han när han kommit till hemmets lugna vrå skrika ut denna sin avsky och avslöja för den bruna manchestersoffan vad han minsann velat göra med Enok om han inte varit elev, yngre och därmed starkare. Denna skrikterapi fick han ägna sig åt på tidig eftermiddag för att inte störa grannarna, som hade, som en av dem brukade uttrycka det, ett riktigt arbete. Anledningen till detta framväxande hat var inte att Enok störde undervisningen, utan det faktum att han överhuvudtaget inte gjorde någonting alls. Han kom INTE i tid, bad INTE om ursäkt för det, hade INTE med sig penna och papper, lyssnade INTE, räknade INTE. Han var ett enda stort INTE-väsen. Men det allra värsta av allt var ändå att han INTE någonsin missade en enda poäng på något av Svenssons prov. Lösningarna var exemplariskt skrivna, logiskt briljanta och 22

så sataniskt sparsmakade att Svensson själv ibland hade svårt att förstå tankebanorna. Här hade han offrat i stort sett varje stund av sitt dittills vakna liv för att nå en intellektuell nivå som denne inaktive hållningslöse drummel lätt uppnådde genom att sova sig genom hans lektioner! Varje gång han rättade Enoks prov sökte han med ljus och lykta efter en möjlighet att få känna glädjen av att få göra ett poängavdrag. Men vid de få tillfällen han trodde sig hitta en möjlighet vågade han inte. Tänk om Enok hade förklarat på ett sådant sätt att han inte själv förstod! En annan sak som en gång oroat honom var när den unge, pedagogiskt outbildade, populäre, långhårige och stillöse dataläraren blivit erbjuden ett konsultjobb med dubbel adjunktslön och för den skull väntades bli ersatt kommande läsår. Eftersom datafolk var en bristvara på landsbygden fanns det troligen ingen ersättare att få tag i. Det som ytterligare komplicerade situationen var att Svensson för två år sedan av ren slump råkat hamna på en fortbildningsdag i något som hette web-design. Egentligen hade hans avsikt varit att anmäla sig till en fysikdag men han hade av misstag råkat kryssa i fel ruta i anmälningsformuläret. Hellre än att erkänna detta misstag genomled han kursen utan att begripa mer än hur man slog av och satte på maskinen. Likväl gjorde detta misstag att han var den för närvarande mest kompetente dataläraren i det ålderstigna kollegiet, och således riskerat att få överta den datagrupp där Enok gått sitt första gymnasieår. Med Enok i sin dataklass skulle hans egna kunskaper avslöjats lika snabbt som en taliban i en dambastu. Som väl var blev detta scenario aldrig verklighet eftersom datalärarens tilltänkta arbetsplats lyckligtvis drabbades av databranschens fall och utplånades från jordens yta. Så här i efterhand slog det honom emellanåt att han kanske 23

borde ha respekterat Enok för dennes kunskap, något som dock omöjliggjordes av dennes arvsynd. Hans mammas svek skulle komma att drabba hennes släkt i generationer framåt, tänkte Svensson. Det var nu fem år sedan Enok tagit studenten. Det borde egentligen varit fyra, men eftersom han tydligen varit vaken en liten stund på sommarlovet mellan årskurserna ett och två hade han läst in och tenterat av den andra årskursen och således gått direkt in i årskurs tre. En mer lysande teoretisk begåvning än Enok hade aldrig och kommer aldrig någonsin att passera genom Njudungs gymnasieskola, och då ska man ändå ha klart för sig att förre skolministern Ingegerd Wernersson en gång gick där. Just denna strålande majmorgon skulle han inleda med matematik i Fordonsprogrammets årskurs ett. Han älskade att gå den korta vägen till skolan. Alla kände igen honom och hälsade glatt. Vad de sade när han passerat fick han lyckligtvis aldrig reda på. Fåglarna kvittrade och det doftade av nyslaget gräs. Kommunalarbetarna klippte nämligen, enligt hans teori, alltid gräset när det regnade vilket det gjort på morgonen. De gjorde det dels för att gräs luktar mer när det är blött, dels för att maskinen då spottar ut gräset i små klumpar så att allmänheten kan se att parkarbetarna minsann klippt det. Som alltid var han i god tid för att kunna dra ut några repetitionsuppgifter på kopieringsmaskinen. Han hängde av sig kläderna innanför lärarrumsdörren, gick in personalrummet och utbrast, som alltid, i ett välinövat och kraftigt God Morgon, med betoning på samtliga stavelser. Han fick denna gång inget svar eftersom han, som så ofta, var förste man på plats, men det såg han inte som sitt problem. Han gick in i kopieringsrummet och satte som dagens förste brukare igång maskinen och fick ett Warming Up 24