Ensamförälder på heltid: Starka individualister som ror hem det mesta! Men till vilket pris?

Ensamförälder på heltid: Starka individualister som ror hem det mesta! Men till vilket pris? En rapport om det ibland påtvingade och oönskade annorlundaskapet som ett heltidsensamföräldraskap kan innebära. Generalsekreterare Sophia Lövgren Sveriges Makalösa Föräldrar 1

Innehållsförteckning 1.Inledning med en kort sammanfattning 3 2.Vilka är de heltidsensamföräldrar som svarat på enkäten? 5 2.1.Kön 5 2.2.Antal barn 5 2.3.Ålder 6 2.4.Utbildning 6 2.5.Sysselsättning 7 2.6.Sammanfattningsvis 7 2.7.Vårdnad och umgänge 8 3.Vilka är de som svarat på enkäten? 10 3.1.Ekonomisk situation 10 3.2.Fysisk hälsa 12 3.3.Psykisk hälsa 14 4.Grunden till heltidsensamföräldraskapet? 16 4.1.Förekomst av vårdnadstvist eller umgängestvist 16 4.2.Kontakter med sociala myndigheter 20 5.Vad kan heltidsensamföräldraskapets konsekvenser vara? 26 5.1.Vänskap, fritid och kärlek 26 5.2.Utbildning, arbete och karriär 32 5.3.Stöd från familj och vänner 37 5.4.Bemötande från skola, fritids, dagis och sociala myndigheter 42 5.5.Bemötande från familj, vänner, grannar m.fl. 48 5.6.Annorlundaskap eller utanförskap? 54 6.Hur ser framtiden ut? 56 6.1.Önskade ekonomiska förändringarna 56 6.2.Önskade sociala förändringar 59 6.3. Sveriges Makalösa Föräldrar kan göra 61 7.Läshänvisningar 68 2

1. Inledning med en kort sammanfattning 197 st. har svarat på vår enkät om heltidsföräldrar! Dessa 197 starka, kompetenta och kreativa heltidsföräldrar, eller hur de än definierar sig, vill vi först av allt tacka! Vi hoppas också att vi med hjälp en denna enkät kan skapa större förståelse för den ibland mycket svåra situation som det kan vara, då huvudansvaret på ett barn ligger på en enda person. Majoriteten av de som svarade var kvinnor i åldern 30-49 år. Över hälften av föräldrarna har ett barn, och var tredje förälder två eller tre barn. Majoriteten har högskoleutbildning och ett arbete (på heltid eller deltid). Nästan två av tre ensamföräldrar har enskild vårdnad, men absoluta majoriteten av de som svarat anser att de har 90-100 procent av ansvaret för barnet/barnen. Två tredjedelar definierar sin ekonomi som inte särskilt bra alternativt OK, men kunde bli bättre, och 20 procent bedömer sin ekonomiska situation som mycket dålig och långsiktigt ej hållbar. Detta är mycket allvarliga siffror. Två tredjedelar bedömer sin fysiska hälsa som relativt bra, men 24 procent anser att den är inte bra eller mycket dålig. Två tredjedelar bedömer också sin psykiska hälsa som relativt bra, men 30 procent ser den inte som inte särskilt bra eller mycket dålig. Majoriteten av de som svarat har inte upplevt en vårdnads- eller umgängestvist, då det antingen inte funnits en förälder till eller för att den andre föräldern inte stridit om att få träffa sitt barn. De svarandes största problem är att deras barn inte får träffa den andre föräldern, i de fall det finns en sådan, och att de själva sörjer för hur det påverkar barnen. Majoriteten av de som svarat har på något sätt haft kontakt med familjerådgivning, socialtjänst m.m., och en stor grupp beskriver negativa eller blandade erfarenheter, som ofta rör myndighetspersonalens oförmåga att de båda föräldrarna (i en ofta inflammerad situation) eller okunskap om ensamföräldrars situation. En stor majoritet heltidsensamföräldrar pekar på ett ofrivilligt utanförskap på grund av ensamförälderskapet, där många av de svarande medvetet väljer att vänta med en ny kärlek för barnets skull utan istället försöker skapa eller efterfrågar egna nätverk av andra ensamföräldrar. Sveriges Makalösa Föräldrar och liknande mötesplatser blir med andra ord viktiga mötesplatser för förebyggande av fysisk och psykisk hälsa. En stor andel av heltidsensamföräldrarna beskriver också svårigheter att göra karriär eller på andra sätt förbättra sin situation till stor del beroende på diskriminering i arbetslivet och/eller brist på barnomsorg på obekväm arbetstid, något som stämmer väl överens med den rapport vi publicerade hösten 2010. 3

Mer än hälften av de som svarat upplever att de har stöd från sin familj och sina vänner. Men nästan var tredje ensamförälder har inte stöd, vilket är oroväckande och allvarligt. Detta tydliggör också behovet av fler mötesplatser för denna grupp. Dessutom uppger en majoritet av de som svarat att de känner sig bemötta på ett annorlunda sätt, på grund av sitt heltidsensamföräldraskap, vilket ytterligare aktualiserar behovet av konstruktiva mötesplatser. Det påtvingade annorlundaskapet kan bidra till att heltidsensamföräldern inte vågar visa sig svag, av rädsla för att bli ännu mer annorlunda, när det i själva verket är en högst naturlig reaktion att behöva stöd. I rapporten blir det tydligt att fler känner ett annorlundaskap i den privata sfären (familj, vänner osv.) än i den offentliga sfären (skola, dagis osv.) Sveriges Makalösa Föräldrar ställer med bakgrund av rapportens resultat krav på att snarast stötta och stärka den grupp av barnfamiljer som kan ha det allra svårast på många olika sätt; heltidsensamföräldrarna. Vi förväntar oss att vi får ett tydligt politiskt stöd när vi kräver: - Barnomsorg på obekväm arbetstid i alla kommuner. - Mer riktade resurser för att stärka heltidsensamföräldrars möjligheter till gemenskap och nätverk. - Höjt underhållsstöd och icke återbetalningshotat bostadsbidrag. 4

2. Vilka är de heltidsensamföräldrar som svarat på enkäten? 2.1. KÖN Det är mestadels kvinnor, 94 procent kvinnor och endast 6 procent män. 2.2. ANTAL BARN Majoriteten har ett barn (57 procent). 38 procent har 2 eller 3 barn, 5 procent har fler. 5

2.3. ÅLDER Majoriteten (78 procent) är mellan 30-49 år. 11 procent är yngre och 11 procent är äldre. 2.4. UTBILDNING Majoriteten (66 procent) har gått eller går en högskoleutbildning. sex procent slutade vid grundskolan, 23 procent gick också gymnasium och fem procent fortsatte sedan till folkhögskola. 6

2.5. SYSSELSÄTTNING Hälften (47 procent) är heltidsanställda. Sju procent är arbetssökande, 17 procent deltidsarbetande, fem procent egna företagare, 10 procent studerande, sju procent föräldralediga och sex procent sjukskrivna. Utöver detta är några stycken timanställda, en del i samband med deras studier, samt några förtidspensionerade. 2.6. SAMMANFATTNINGSVIS Den absoluta majoriteten av de som svarat är alltså kvinnor, i åldern 30-49 år. Över hälften har ett barn och lite mer än var tredje har två eller tre barn. Över hälften har en högskoleutbildning och ett arbete på heltid eller deltid. 7

2.7. VÅRDNAD OCH UMGÄNGE Majoriteten (65 procent) har enskild vårdnad. 35 procent har gemensam vårdnad. Majoriteten (66 procent) definierar vårdnad/umgänge som så att de själva har 100 procent av detta. 23 procent anser att de har 90 procent av ansvaret och sedan är det några procent vardera (1 procent 4 procent) som definierar det som 80-20; 70-30; 60-40 och 50-50. 50/50 3,6 procent 70/30 2,6 procent 60/40 1,0 procent 80/203,6 procent 8

Förklaringar till den ensamma vårdnaden är att det bara finns en förälder (barnet blev till genom insemination eller den andre föräldern är död); den andre föräldern bor utomlands; den andre föräldern har sällan tid eller är inte intresserad; det finns samarbetssvårigheter mellan föräldrarna eller att boföräldern är med då barnet träffar den andre föräldern. Utöver dessa svar finns det också ett tiotal som har svarat, som har flera barn med fler än en förälder, där en förälder kanske har ett stort umgänge/delad vårdnad och en förälder inget umgänge alls. Denna grupp (oftast kvinnor) med olika relationer till barnens andre föräldrar behöver vi belysa mer i en egen studie för att bättre förstå dessa situationer. Fadern dyker upp när han "har tid" vilket är ytterst sällan. Pappan har försvunnit ur barnens liv sedan yngsta föddes. Barnet träffar sin far regelbundet, men oftast är jag med. Sonen träffar pappa varannan helg, dottern har inget umgänge alls. Min dotter som nu är 11 år började förra året opponera sig mot att vi på fritidslappar etc. skrev hans uppgifter som förälder. Jag har två barn med två olika fäder den äldsta har jag gemensam vårdnad med biologisk fader 50/50%, den yngste har jag enskild vårdnad och 100% Snittade det till 80%. Jag har tre barn, två av barnen har jag och barnens far gemensam vårdnad om, den yngsta har jag enskild vårdnad om och det är för detta barn jag svarar. De träffas fikar ca en gång per månad för att försöka bygga relation. Har skaffat barn på egen hand med hjälp av anonym donator. Pappan bor utomlands, och träffar barnet 1 gång per år. Min sons far besöker oss en dag varannan helg. Dotterns far finns inte i samma land, och vill ej vara delaktig. Att vara ensamförälder på heltid kan alltså bero på allt från att den andre föräldern inte finns i livet, att personen ifråga var ensamförälder från start eller att föräldern bor fysiskt mycket långt bort till att den andre föräldern anses vara eller är mycket olämplig att axla ett umgängesförälderskap. 9

3. Vilka är de som svarat på enkäten? 3.1. EKONOMISK SITUATION Ca 2/3 definierar sin ekonomi som inte särskilt bra alternativt OK, men kunde bli bättre. Majoriteten uppger alltså en svag men kanske inte katastrofal ekonomi, 20 procent bedömer dock sin ekonomiska situation som mycket dålig och långsiktigt ej hållbar. Även de som inte definierar den som mycket dålig, visar på tendens till ekonomisk stress som till stor del bygger på svårigheten att fysiskt kunna förändra situationen (det går t.ex. inte att jobba mer, för då tar barnen skada), trots stark mental och känslomässig förmåga: Med dyr hyra, studielån och övriga räkningar går ej utgifter och inkomster ihop, får ekonomiskt stöd av mina 10

föräldrar så att vi överlever månaden. Har varit alltifrån katastrofalt till ok genom åren. En sjukpenning på 6000 i månaden. hyra på 5400. Visst jag får underhåll och bostadsbidrag. Men då sonen har adhd och är multiallergiker så kostar maten vansinnigt mycket.. Jobbar 70%. Skulle behöva pengarna från en heltidstjänst men vill inte gå upp i tid då jag inte skulle ha samma tid för barnen och deras fritidsaktiviteter. Jag blev sjuk för 2 år sedan, då fick jag sparken från jobbet och har därför lägsta sjukpenning, jag måste få försörjningsstöd från kommunen, men det räcker inte heller. Mycket jobbigt. Största problemet är den andra föräldern som vägrar att dela kostnader för försäkringar, aktiviteter det är ändå ca 25.000 per år. 11

3.2. FYSISK HÄLSA Ca 2/3 definierar sin fysiska hälsa som relativt bra. Trots de relativt goda siffrorna finns det också 24 procent som är missnöjda med sin fysiska hälsa. Faran med denna missnöjdhet är bland annat att flera inte kan se en lösning: Vi är mycket ute och promenerar, men till tid för att träna på egen hand finns inte. 12

Jobbar för mycket. Dränerad på energi. Ofta ont i rygg och huvud. Den var urdålig när barnet var i småbarnsåren. Mer sjuk än vanligt men ändå frisk jämfört med de flesta. Svårt att få möjlighet att motionera. Svårt att få till en träning. Ofta förkyld och konstant trött. Dåligt immunförsvar. Mycket små möjligheter att få tid över till fysisk träning. Som ensamstående är det svårt med tid till träning. Har depression, men är under utredning. Det blir svårt att komma med bra lösningar när det inte finns vare sig tid eller pengar. 13

3.3. PSYKISK HÄLSA Ca 2/3 definierar sin psykiska hälsa som relativt bra. Trots de relativt goda siffrorna finns det också 30 procent som är missnöjda med sin psykiska hälsa. Det är en stor grupp, och det visar på sårbarheten som kan finnas hos ensamföräldrar, och då naturligtvis med än större sårbarhet hos heltidsensamföräldrar. Den grupp som sagt att de lider av dålig fysisk hälsa är också i viss mån överensstämmande med den grupp som säger sig lida av dålig psykisk hälsa, och detta faktum är i sig mycket oroväckande. Mår fortfarande dåligt p.g.a. separationen efter 7 år som skedde när vår dotter var 3 månader, aldrig någon egen tid då jag ej har familj eller släkt i Stockholm. 14

Försöker hålla mig positiv - livet kunde varit värre. Ekonomin knäcker! Gör allt jag kan för att vi skall ha det bra, känns inte rättvist men vill ej framstå som ett offer! Det måste gå, har mått sämre men nu mer avflackad för att överleva. Det där med att leva övergår till att överleva. Mentalt påverkad av att inte ha ett arbete, eller att kunna köpa nödvändiga saker till barnen. Väldigt trist sommarlov då vi inte haft råd ens att hyra en stuga. Försöker tänka positivt. Är rädd vad som ska hända om jag inte orkar. Den var urdålig när barnet var i småbarnsåren. Lider av vinternedstämdhet och känner mig ofta ensam, speciellt på kvällarna, då jag är låst till hemmet, samt inte kan gå t.ex. kurser, se film eller teater på eftermiddagarna/kvällarna. Stort ansvar (ekonomiskt, emotionellt m m) utan någon vuxen att diskutera med. Går i perioder, kan vara mycket trött ibland. Det är otroligt jobbigt när barnet är litet att vara ensam. Mår dåligt rätt ofta men försöker vara stark och se framåt. Det är bara tidsstressen som förstör... Dock bekymrad över den frånvarande pappan och ev. konsekvenser för dottern. Oro, depression, sömnsvårigheter. Dock är det ensamt att bara ensamstående och det kräver psykisk styrka. Känner mig värdelös på alla sätt: ensamstående, arbetslös, penninglös, bortglömd. Det värsta är att mitt barn drabbas, det är det värsta av allt. Det är tyvärr rätt mörka siffror och citat vi presenterar, då det är en helhetssituation som för många är betungande, vilket i sig naturligtvis inte tillför nog med energi, ork och kreativitet att se möjliga lösningar. Det är en grupp som behöver stöd och resurser för att de ska kunna vara de starka och kompetenta föräldrar de faktiskt är, där t.ex. en rejäl höjning av underhållsstödet skulle komma de allra flesta av dem till del på ett omedelbart och effektivt sätt. 15

4. Grunden till heltidsensamföräldraskapet? 4.1. Förekomst av vårdnadstvist eller umgängestvist Har det förekommit eller förekommer det någon vårdnadstvist / umgängestvist och i så fall hur? Majoriteten av de ensamföräldrar som svarat uppger att de inte har varit med om någon vårdnadstvist eller umgängestvist. En del uppger detta för att det helt enkelt inte finns en annan förälder, men det största antalet uppger att den andre föräldern helt enkelt inte vill träffa sitt barn, och att det är det som är det största problemet: Nej, inte på det juridiska planet. Däremot är det jag som under flera månader har fått kämpa för att min dotter och hennes far skall skapa en god grundkontakt. Jag vill pappan ska hjälpa till, men han vill ej. Gemensam vårdnad just nu, men 100 % ansvar är mitt. Ingen bra kontakt eller befintlig relation med pappan. Jag tänker söka ensam vårdnad för att kunna lösa alla vardagsbeslut själv. Lång historia, men för att göra den kort: Vi (jag och barnets far) hade ingen relation, kände inte varann / /. Pappan krävde att han skulle ha henne själv varannan vecka (hon var 4 mån. och ammades fullt ut), han hade besökt henne 2 gånger/veckan i 2 mån, hon gallskrek varje gång han tog i henne. Så han tappade tålamodet, och menade att jag skulle ge henne ersättning och överlämna henne. Jag sa givetvis blankt nej, och försökte förklara varför. På det kom hot i drivor, som jag anmälde. Jag hade kontakt med familjerätten konstant, vi hade ett par möten, som han lämnade eller struntade i. Med familjerätten bakom mig satte jag ned foten och sa att det fick vara nog. / / Då stämde han mig. Utgången var till min- och min dotters fördel, han fick inte igenom något krav. Vi fick en kontaktperson. Han fick inte vara själv med henne, för att han visat sig väldigt aggressiv och labil. Idag träffas de 4 timmar varannan vecka, själva. Hon tycker inte om att vara där (jag är väldigt noga med att hon ska dit, och peppar henne och så), däremot vill hon vara hos hans föräldrar så det är ju positivt. Min sons far hör aldrig av sig. Pappan anser sig inte skyldig till att ha barnen om det dyker upp något roligare på sina helger. Ingen vårdnadstvist men umgängestvist med pappa som försvårar all planering. Nej, han bor i en stad långt bort och vi har inte träffat honom på ett tag så jag tror inte att en umgängestvist kommer att ske. Ev. en vårdnadstvist om ensam vårdnad om han inte hör av sig mer. Pappan har till och från varit intresserad och till och från helt ointresserad av att träffa sitt barn. Så det har varit ganska tungt. 16

Nej, men väl krångel med umgänge med fadern. Ja, vi är i tingsrättsförhandling om ensam vårdnad som jag sökt. Fadern har inte funnits i sonens liv under 1.5 år. Ja den andre föräldern sket i avtal vi sagt och gjort hos råd och stöd. Umgängestvist i stort sett från dag ett. Pappan träffade en barnlös kvinna och ville plötsligt inte träffa sin son av hänsyn till henne. Jag hade dock stöd i hans föräldrar och tvingade fram ett samarbetssamtal hos Familjerätten för att han skulle träffa sonen regelbundet. Det har han gjort men ser man till exempelvis sommarlov så handlar det om två veckor som mest. I höstas meddelade han mig att den nya familjen flyttar utomlands med bara två veckors varsel. Vi har ingen kommunikation alls längre, han pratar inte med mig utan enbart med sonen. Det är svårt att ha gemensam vårdnad med någon som vägrar att kommunicera och bor i ett annat land. Eftersom barnets far lade avståndet mellan dem, 50 mil, under min pågående utbildning, blev det diskussion om vem som skulle betala resorna. Han står för merparten efter diskussion i familjerätten. Nej, pappan var inte intresserad för han hade träffat en annan. Nej, pappan är tämligen ointresserad. Nej tvärtom, vill pappan inte veta av mig eller sin dotter. Ja, lite grann men inte så mycket. Barnens pappa är helt enkelt inte intresserad. Umgängestvist, initierad utav pappan, som pågick under 1,5 år (3 träffar i Tingsrätten). Pappan har misskött sig att komma när barnet med kontaktperson från Soc. stått och väntat tills att Tingsrätten nekade honom umgänge. En kamp för att få honom att ha barnen mer. han duckar och vill bara när han har lust.. Nej - pappan har endast deltagit mycket lite i dotterns liv - dock med regelbundenhet. Nej. Fadern bor i USA och vill inte delta i hennes uppväxt. Nej, vi gjorde en plan för umgänge för länge sedan hos familjerätten men han följer inte den, utan vill ha det helt på egna villkor eller inte alls. Ett annat, något mindre vanligt förekommande, problem är oviljan att betala för sitt barn: Nej, bara mkt svårt att få pappan att skicka pengar, han anser sig inte ha råd. 17

Fadern till min yngste son vill inte betala underhållsbidrag och försöker därför dra ut på faderskapsundersökningen. Han vet att han är pappa men vill inte betala. Ständiga konflikter, främst om pengar. Ja. Det började om pengabråk där pappan hotade med ökat umgänge. Då jag blev glad över att han ville träffa sitt barn hamnade han i problem och ställde till ett hemskt elände som mer eller mindre sänkte mig helt. De som är indragna i en vårdnadstvist berättar om våld och hot: Barnens pappa har varit våldsam mot mig och barnen. Ändå fick vi otaliga beslut/domar om umgänge, även obevakat umgänge. Efter nio års vårdnads- och umgängestvist fick jag ensam vårdnad om barnen och pappan har inte längre något umgängesrätt. Under årens lopp betalade ca 100 000 kr i rättegångskostnader (bara min egenandel/självrisk). Hans olösta aggressioner gör det omöjligt att samarbeta, därför har jag barnen fulltid, heltid, alltid. Ja, sonen är idag 16 men när han var 7 hade vi vårdnadstvist som löst sig så att jag fick det interimistiska boendet. Ja kopplat till att den andra föräldern misshandlar/at mitt barn. Vårdnadstvist pågår. Mannen anmäld för bl.a. barnmisshandel, har i soc.utredning visat sig ha svåra problem med att naturligt relatera till sina barn. Har blivit erbjuden hjälp med tackat nej. Jag söker nu ensam vårdnad och begränsat umgänge med pappan. Ja den första tiden. Sonen idag 16 år har fått bestämma mkt själv. Träffar pappa idag varannan helg. Dottern (flerhandikappad) har inget umgänge alls med pappa. Har egen vårdnad om henne. Fått via Tingsrätten efter rätt mycket ståhej. Kunde inte få avlastning enl. LSS lagen då det fanns delad vårdnad. Nja, det var problem i början, pappan hotade mig med tingsrätten, jag anlitade advokat som sa till mig att utnyttja min enskilda vårdnad, vilket jag gjorde. Jag lät inte min 9-månaders åka hem själv till en pappa han träffat 3 gånger. Sen blev det inget mer. Det gjorde det med äldsta sonen. Pappan ville ha sonen varannan vecka redan från det att sonen var ett år, medan jag å min sida ville ha enskild vårdnad p.g.a. pappans missbruk. Det slutade med att jag fick enskild vårdnad. Ja, det har förekommit lite krångel. Så fort det varit ett problem står jag, som mamma, helt och hållet ansvarig. Hur väl jag än försökt vara tillmötesgående och tänkt på barnen. Vill ej glorifiera mig, men har verkligen kämpat! Modern är psykiskt störd och återkommer regelbundet med olika former av hot, etc., medan hon periodvis vill samarbeta, vilket gör det svårt att ha en konsekvent relation. 18

Det blir tydligt av citaten att den absolut största majoriteten av heltidsensamföräldrarna vill verka för att deras barn ska få träffa den andre föräldern, om det inte finns oro för övergrepp eller liknande. Det finns inga tvivel om den omsorg de visar sina barn och den insikt de har om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna. Många av dessa heltidsensamföräldrar har per automatik haft mycket kontakt med myndigheter av olika slag och det blir förstås viktigt att förstå hur de uppfattar dessa kontakter, vilket vi också frågat om. 19

4.2. Kontakter med sociala myndigheter Har heltidsensamföräldrarna varit i kontakt med familjerådgivning, familjerätt, socialsekreterare eller andra instanser och vad är deras upplevelser? Den största gruppen av de som svarat uppger tyvärr att de har negativa eller blandade erfarenheter av dessa kontakter. Av de som uppger att de har positiva erfarenheter nämner de oftast stöd och förståelse som viktiga orsaker: Familjerådgivning ja. Bra besök och samtal men allt som vi kom överens om där bröt pappan mot. Socialsekreterare, ja. Pappan dök inte upp på de första 2 planerade samtalen och är nu kallad på enskilt samtal nästa vecka. Jag har haft givande samtal om situationen med soc. Ja, samtal via preventionsenheten. Känns bra att min kontakt finns där, kan ordna tider med kort varsel om det behövs, har tagit initiativet till att vi kommer tillsammans och pratar. Däremot känner jag att jag skulle vilja ha lite mer rådgivning på vägen, inte någon som bara lyssnar. Jag vill få hjälp och styrka att komma vidare och över denna relation och lindra oron inför framtiden. Familjerådgivning, socialsekreterare, bra fått lite hjälp. Ja, upplever att de ger bra stöd. Ja, de har varit positiva. väldigt hjälpsamma fått lite avlastningsfamilj till den äldsta sen hon var bebis, men känner att jag behöver nån till den minsta. En hel del kring äldsta sonen i och med vårdnadstvisten samt pappans missbruk. På den tiden då det begav sig så upplevde jag att de var ett stort stöd. Socialsekreterare. Min upplevelse av dem har varit bra. Ja. Soc, för att få en kontaktfamilj som nu funkar bra. Jag har haft stöd av en kontaktperson via socialtjänsten som kommit hem till mig nästan varje vecka och avlastat. Familjerådgivningssamtal har jag och pappan haft två gånger och har fler samtal inbokade. Jag har huvudsakligen varit väldigt nöjd med både familjerådgivning och socialtjänst. Ja. Fick i somras vårdnaden överskriven på mig, damen på socialen fixade det hur snabbt och smidigt som helst eftersom vi bägge var överens om att jag, modern, skulle få ensam vårdnad. Mycket bra och proffsigt bemötande av just den personalen. Har en socialsekreterare som är ett bra stöd som jag kan prata med. Bara för att skriva papper om faderskap och det flöt på smidig och jag upplevde dem som hjälpsamma och professionella, men verkar vara rätt ensam om den uppfattningen. 20

Ja. Uppfattar dem som kompetenta och duktiga människor som gör ett bra jobb. De tar sig tid svara på frågor och engagerar sig. Familjerätten. Än så länge har kontakten med dem varit bara bra. Jag har sökt barnets pappa för samarbetssamtal kanske tio gånger under åren, men han vägrar att delta. Han vill varken vara med på samarbetssamtal eller ha samarbetsavtal. Kontakten med myndigheterna har varit helt okej, men det finns inget att göra när pappan vägrar delta. Ja, jag har fått den hjälp jag behövt. Hade kontakt med en socialsekreterare när vårdnaden skulle skrivas över på mig, tyckte att jag fick ett bra bemötande. Varit hos familjerätt flertal gånger för bl.a. planering. Har varit ganska bra. Saknar mera konkreta lösningar ibland. I samband med tvist så hade jag kontakt med familjerätt och advokat och fick bra råd och stöd. Dessa instanser hade kontakt med fadern eftersom han vägrade ha kontakt med mig. Så för mig var det positivt. Japp. Har fått enorm hjälp och har även haft kontaktfamilj, men ska byta. Familjerådgivning. Helt underbara och gör ett mycket bra arbete med att medla mellan mig och barnens pappa, trotts att han inte vill samarbeta med mig. Ja, det känns mycket bra att ha dom bakom sig i detta. Dom är mycket seriösa och bra. Enbart för faderskapsintyget på familjerätten. Jag har en neutral upplevelse av det. Eller hon visade full respekt helt enkelt. Många som uppger negativa erfarenheter nämner brister att möta båda föräldrarna: Ja, sökte hjälp hos socialen men upplevde det negativt. Allt fokus på pappan och hans missbruk. Jag och barnen skulle anpassa oss tyckte de... Ja, familjerådgivning (meningslöst om man som i mitt fall inte kan kompromissa med ex:ets missbruk som han inte vill erkänna ens för sig själv), familjerätt (svårt att få svar på vem man borde tala med eller ens på raka frågor om hur man kan eller bör agera) och socialsekreterare (blivit kallad till samtal flera gånger då ex:et blivit omhändertagen påverkad, kontakten har varit bra och ett stort stöd, har bytt stadsdelsförvaltning och vet inte hur det fungerar här riktigt). Alla distanser har varit inblandade. Jag upplever en enorm rädsla för att fatta beslut, ingen har några befogenheter, ingen hjälper. Det jag fått höra hela tiden är att jag måste vara stark och att jag måste skydda mina barn. Inte så lätt när man har en aggressiv man som står utanför dörren och skriker. 21

Fullkomligt förskräckliga, då de i stort sett saknat barnperspektiv. Tesen har varit att det bästa för barnet måste vara att försöka hjälpa (den psykiskt störda och bevisat olämpliga) modern, i stället för barnet självt och den vårdande föräldern. Det har alltså blivit en ren belastning. Sexismen är uttalad, för inget kan ersätta en mor. Visserligen trevligt bemötande men hopplöst när man får veta att man som ensamstående mamma inte har någon rätt alls på sin sida mot trilskande pappa som gör allt för att försvåra och lägga krokben. Mesig personal som inte gör nån skillnad i verkliga livet. Ja med familjerätt som utgick ifrån att jag ljög och tycker absolut att en alkoholist ska ha barnen ibland. Jodå! Min upplevelse är att det är väldigt lite de kan göra! Kan eller vill! De bara lyssnar och vojjar lite... Ger inte tillräckligt stöd åt mig som tar ansvar utan anser att det även är min sak att se till att barnen får kontakt med sin pappa. Ja, socialsekreterare när sonens pappa fick anmälan ang. bristande föräldraskap p.g.a. missbruk. Jag upplevde inte något stöd därifrån. De upplevde mig som kapabel att skydda min son från pappan och därför öppnades ingen utredning. Kände inte att jag fick något stöd trots att det hela tiden framkom att pappan ljög. Kände mig helt maktlös. Ja familjeresursen och utredningsenheten. Mycket bristfällig, de följer inte de utredningsmallar som de om BBIC. Bristande kurage och en ovilja att följa lagen. Bara för att fastställa faderskapet och varit i tingsrätt för "sammanträde" för att fastställa faderskap. Har så svårt att förstå att det ska ta så här lång tid när han redan skrivit under på att han är pappa (Eget brev) samt jag och sonen tog dna prov 2009 men att han inte tagit ännu...jag får underhållsbidrag från staten så länge men det är jobbig väntan för att någon ska frånsäga sig lagarna... Jag har varit i kontakt med familjerätt och socialtjänst, skulle önska hjälp med att få till ett fungerande umgänge för barnen med deras pappa. Har inte fått den hjälp som jag bett om, bl.a. hur jag ska prata med barnen om att deras pappa är till största delen frånvarande och hur de mår av det, hur man ska tackla frågor när pappa har lovat komma men inte dykt upp. Skulle önska de kunde ha en grupp där man kunde träffa andra föräldrar och barn i samma situation. Socialtjänsten och familjerätten säger bara att de inte kan hjälpa till om pappan inte vill, trots att han vill och själv säger att han vill men behöver hjälp att styra upp det. Eftersom pappan inte erkände faderskapet förrän barnet var 5 så har jag nagelfarits och utretts av försäkringskassan inom och utom landet (pappan är amerikan), samt behövt hjälp av barnets gode man. Även socialen kopplades in då han faktiskt erkände faderskapet, konstigt nog. Myndighetspersonerna har överlag uppträtt formellt och ibland misstänkliggjort mig, jag har inga bra erfarenheter. Fem samarbetssamtal med familjebehandlare. Min upplevelse är inte positiv. Upplevde dem som flata, lättmanipulerade, ineffektiva och konflikträdda. De tyckte att det var helt okej att, trots gemensam vårdnad, jag tog hela ansvaret medan han tog alla rättigheterna. Jag försökte få konkret hjälp med konkreta och tydliga överenskommelser hur umgänge och annat skulle ske, men fick ingen som helst respons. De satt mest bara av de fem samtalen utan att det fanns några tydliga mål och det fanns heller ingen handlingsplan när mötena var 22

slut. / / Och med väldigt lågt ställda förväntningar på pappan och höga förväntningar på mamman. Jag ska inte bara ta ansvar för mitt barn, jag ska även ta ansvar för att pappan tar ansvar för sitt barn. Har bara känt mig anklagad och nedtryckt. Har endast haft kontakt med familjerätten, i fråga om föräldraskap. Delad, oftast har barnet använts som en terapiåtgärd för den andra föräldern. Ja, och jag är väldigt besviken. Det var svårt att få kontakt och långa väntetider. 3 mån för familjerådgivning som sen dessutom var på dagtid. Vi bägge var konsulter och kunde inte gå ifrån på dagtid. Jag förlorade mina uppdrag när detta hände. Jag fick sen senare pappan att betala privat familjerådgivning samt barnvakt på kvällstid. Kostade mycket pengar och ledde inte till något. Jag sökte hjälp från socialen när min yngsta kom och allt brakade samman. Fick då svaret att när ena partnern inte klarar av sitt ansvar får den andra bära dubbelt. Dom tyckte att jag skulle annonsera om en extra farmor i dagstidningen. Det var kränkande! Andra som beskriver negativa erfarenheter nämner istället en brist på kompetens: Jag har haft många kontakter med socialtjänsten och träffat mer eller mindre kompetenta socialsekreterare. Sammantaget tycker jag att det saknas mycket kompetens. Just i början när jag själv var skörast och hjälpbehovet var störst var det svårast att få hjälp. Kontakten med polisen var värst. Jag har en kontaktperson till barnen utsedd av socialtjänsten då han får umgås efter dom med kontaktperson. Jag upplever att en av mina två handläggare varit avig och sett mig som bitter och hon har även haft svårt med sekretessen mot honom. Ja, ville skriva testamente om jag skulle dö och vem som skulle få vårdnaden om mitt barn. Skrämmande - min vilja garanterades inte.. Rådfrågat i perioder när barnen ej mått bra, då socialtjänsten och familjeenheten. Jag tycker de är dåliga på stöd och trygghet. De månar givetvis om att vara neutrala, men som ensam med barn till 90 % finns behov av stöd, peppning, och kunskap att förmedla, jag lär inte vara ensam med tungt ansvar. Jag har varit i kontakt med flertalet i olika kommuner, då vi flyttat en del. Och det finns ingen verklig hjälp att få, gå vidare och lös det själv är dom flesta familjerätters uppmaning. Önskade ett större engagemang när man väl hör av sig, det är ju inget man gör i första taget, i alla fall inte jag. Man skall bita ihop tills man nästan stupar först. Ja, inte alltid trevligt bemötande men då kräver jag ny kontakt, dvs byte av person! och JA då är jag besvärlig men kräver ett professionellt bemötande oavsett min situation! Familjerådgivning fungerade inte då de var för mjäkiga. Dock hade vi senare även kontakt med soc. men då en enskild utredare. Hon var suverän. Och det hjälpte vår situation då. 23