LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 1 av 16 Hälso- och sjukvårdshistorik 1862 1962 Inledning Sjukvården under landstingets första sekel (efter Ett landstingssekel, Manne Ståhl, Karlstad 1962) Före 1862 Landstinget börjar sin verksamhet Somatisk korttidsvård Epidemi- och tuberkulosvård Långtidssjukvård Psykiatri Den öppna vården Sjukvårdens ledning några portalfigurer Läget 1962 utblick mot framtiden
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 2 av 16 Inledning Sommaren 1862 var sval och blöt i Sverige. Medeltemperaturen låg strax över 10 grader. Nederbörden utanför Stockholm mättes till mellan 12 och 28 tum. Den Kungliga Sundhetskommissionens ansåg detta vara gott och skrev i sin årsrapport att det bekräftar den jemväl tillförene gjorda iakttagelsen, att svala och våta somrar merendels medföra ett tillfredsställande helsotillstånd. Sjukligheten i för riket gängse sjukdomar var förvisso något större än under det föregående året, men detta berodde i huvudsak på mässlingens stora utbredning i hela landet och till en del även på difterin. Tyfösa och gastriska febrar, rödsot och diarré, frossa och påssjuka var något mindre vanliga detta år jämfört med 1861, medan scharlakansfeber, kikhosta och katarrala och inflammatoriska febrar låg på ungefär samma nivåer. Bara några få spridda fall av hjärnfeber, strypsjuka och smittkoppor hade förekommit. Ingen kolera rapporterades detta år. Av alla dessa sjukdomar beskrivs endast mässlingen som allmänt utbredd i Värmland under året, enligt provinsialläkarberättelserna från länet. För övriga sjukdomar noteras enstaka eller spridda fall medan katarralfeber rapporteras som mera allmän. I krassa siffror rapporterades detta jämförelsevis skonsamma år bortemot 3 000 människor insjuknade i svårare infektionssjukdomar. Av dem dog 110, varav 40 av mässling, och framför allt barn. Infektionssjukdomar förblev sammantaget den vanligaste dödsorsaken i Sverige ända intill slutet av 1930-talet. Många människor i vårt land levde vid mitten av 1800-talet under betingelser som vi får söka oss till världens fattigaste länder för att hitta jämförelser till idag. Ett nyfött barn hade en förväntad genomsnittlig livslängd på strax över fyrtio år. Av 1 000 nyfödda barn var 140 döda före ett års ålder. Ändå hade det blivit bättre. Befolkningen hade ökat oavbrutet och mycket snabbt efter de svåra krigsåren 1808 1809, trots infektionssjukdomarnas allmänna utbredning och trots en rad särskilt svåra farsoter (dysenteri 1819, 1857, mässling 1829, smittkoppor 1837 1839, kolera 1847, 1853, 1857) och svåra missväxtår (1826, 1836 1837, 1867 1868). Frossan (malaria) kom och gick, tuberkulosen var utbredd men syns dåligt i statistiken och syfilis kan räknas som en folksjukdom under en stor del av både 1700- och 1800-talet. Ändå ökade Värmlands befolkning från 135 000 till 247 000 invånare mellan åren 1800 och 1860. Befolkningen räddades av freden, vaccinet och potäterna, med Esaias Tegnérs ord. Men med hälso- och sjukvården var det länge skralt. När landstingen bildades efter beslut hos Kunglig Majestät (inte riksdagen!) 1862 var ansvaret för sjukhusvården en av flera uppgifter som de skulle ägna sig åt. I Värmland fanns sjukhus i Filipstad och Karlstad. Lasarettet i Karlstad var ett av de större i landet med 104 vårdplatser, men hade en enda lasarettsläkare och ett upptagningsområde med 232 000 invånare. Hälften av vårdplatserna upptogs av syfilispatienter. Sjukhuset i Filipstad hade 44 vårdplatser men ingen egen läkare provinsialläkaren tog hand om sjukhuset, förutom sitt stora distrikt. I upptagningsområdet bodde 28 000 invånare (inklusive del av Närke).
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 3 av 16 I hela Värmland fanns 6 provinsialläkare och deras distrikt var enorma med dagens mått, särskilt med tanke på dåtidens dåliga eller obefintliga vägar. Enligt en uppskattning fick vid den här tiden bara omkring var tionde döende människa någon form av läkarkontakt före sin död. Vid landstingets allra första lagtima sammanträde i Karlstad 21 26 september 1863 togs en enda fråga upp som berörde sjukvården under sex dagars förhandlingar. Den gällde en motion som föreslog att landstinget hos Kunglig Majestät skulle begära inrättande av extra provinsialläkartjänster. Motionen avslogs. Beslutet finns inte återgivet i de milt sarkastiska referat som återfinns i Nya Wermlands-Tidningen. De ägnades i stället till största delen åt landstingsmötets diskussioner i formaliafrågor landstingets arbetsordning, tidpunkten för sammanträdena (i den frågan voterades det även om voteringspropositionen), vilken sammanträdeslokal som var lämplig, om handlingarna skulle tryckas inför varje sammanträde eller ej samt frågan om landstinget skulle skicka ett tackbrev till kungen med anledning av den kommande representationsreformen (beslut om tvåkammarriksdagens införande). Trots denna, åtminstone enligt tidningens beskrivning, något trevande start kom landstinget snart att visa handlingskraft och reformiver. En första sjukvårdsplan lades fram 1866 och fastställdes året därpå, vilket ledde till att sex sjukstugor byggdes runt om i länet mellan 1869 och 1880. Ytterligare två sjukstugor tillkom ett par decennier senare. Under denna period inrättade kommunerna också epidemisjukhus på sex orter i länet. Det tog tid innan sjukvården vann befolkningens förtroende. Att smittkopporna kunde komma och gå, trots obligatorisk vaccination av alla barn sedan 1815, berodde i hög grad på skepsis mot ympningen. Den var inte helt omotiverad, biverkningar och dödsfall förekom. Lasaretten i Karlstad och Filipstad hade sedan gammalt vacklande eller dåligt rykte. Direktionen för lasarettet i Filipstad konstaterade 1847:... tjänstehjon och arbetsfolk säga sig anse för en lika stor olycka, som själva sjukdomen eller skadan, om de skola vårdas å lazarettet. Allmänt känt är det visserligen att den mindre upplysta delen av allmogen med en viss förskräckelse betrakta alla lazaretten, och med detta ord gärna förenar begreppet om knivar och tortyrinstrumenter. Många vände sig hellre till kunniga gubbar och gummor. På den värmländska landsbygden praktiserades återlåtning på sina håll som universalbehandling till långt in på 1900-talet. De tidiga lasaretten och sjukstugorna var i hög grad inrättningar för jämförelsevis primitiv vård och förvaring, i bästa fall omvårdnad. Före narkosens och lokalbedövningens tid var verkligen operationsrummen något av skräckkammare. Risken att avlida efter operation förblev mycket stor innan sjukvårdshygienen moderniserades genom insikter i bakteriologins mysterier. Med tiden blev också diagnostiken allt säkrare genom tekniska landvinningar, såsom ögonspegeln, cystoskopet, febertermometern och upptäckten av den revolutionerande (men långt ifrån ofarliga) röntgenstrålningen. Samhället utvecklades starkt genom industrialisering och tekniska landvinningar, understödda av stora satsningar på landets infrastruktur landsvägar, järnvägar, kanaler, telegraf, elektrifiering. En fortsatt befolkningsökning gav arbetskraft, trots stor emigration inte minst från Värmland den sammanlagda utvandringen från landskapet var fullt jämförbar med den mera omskrivna från Småland.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 4 av 16 I början av 1900-talet var Sverige långt ifrån ett välfärdssamhälle men landet hade i stort sett lämnat den stora nödens och den värsta fattigdomens tid. Den ekonomiska utvecklingen gav möjligheter till fortsatta investeringar i sjukvården. Ett nytt stort lasarett invigdes i Karlstad 1905, och 1916 antog landstinget en långsiktig plan för utbyggnad av lasarett och sjukstugor i hela länet. I sina övergripande drag blev den planen vägledande under närmare trettio år. Från en trevande inledning och med tillgång till mycket begränsade ekonomiska resurser, utvecklades landstinget till en av länets viktigaste samhällsaktörer. Under de kommande decennierna skulle tillgången till sjukvård bli en alltmer självklar del av invånarnas vardag och trygghet. Efter andra världskriget expanderade välfärdsbygget snabbt för att under sextio- och sjuttiotalet byggas ut i dramatisk takt. Den tillväxten beskrivs mera utförligt på annan plats. Den följande beskrivningen av landstingets första århundrade bygger i hög grad på boken Ett landstingssekel av Manne Ståhl (Karlstad 1962). Sjukvården under landstingets första sekel Genom 1862 års landstingsförordning ålades landstingen två fixerade uppgifter: att svara för lasarettsvården och att utse ledamöter i den kommande tvåkammarriksdagens första kammare. Men landstinget fick generellt mycket vida ramar som regional aktör, med rätt att rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, om inte dessa ålagts annan myndighet. Gränserna har inte alltid varit tydliga och de har flyttats många gånger. Kommuner och företag har ibland tagit initiativ till och bidragit till att etablera sjukvårdsinrättningar. Staten och kommunerna har ansvarat för delar av hälso- och sjukvården som senare har blivit landstingets ansvar och omvänt. Landstinget har under sin tillvaro bedrivit ett antal verksamheter som idag kan te sig främmande. Sjukvårdens kostnader uppvisar en starkt stigande kurva genom historien. Detta redovisas närmare i andra delar av landstingets historik, liksom hur sjukvården har finansierats, från ett starkt beroende av inkomster från brännvinsbeskattningen till inkomstbeskattning och statliga bidrag. Före 1862 På 1500- och 1600-talen fanns bardskärare, barberare, fältskärer och kirurger sammanslutna i skrån. Fältskärer och kirurger behövdes under krigen men etablerade sig med tiden även som läkare för civilbefolkningen. Om dessa har sagts: Med tiden vann dessa hantverkare i läkekonst icke föraktliga färdigheter. På 1700-talet fanns stadskirurger i länets tre städer, Karlstad, Kristinehamn och Filipstad. I början av 1700-talet fanns endast nio provinsialläkare i hela Sverige. En av dem hade Närke och Värmland som distrikt med Örebro som stationeringsort. Värmland fick sin egen provinsialläkare 1738. År 1773 delades Värmland i två provinsialläkardistrikt med Klarälven som skiljegräns och med läkarstationer i Karlstad och i Filipstad. På landsbygden spelade den folkliga läkekonsten en viktig roll. Så kallade kloka gubbar och gummor levde kvar intill sen tid och använde mycket primitiva metoder för att bekämpa sjukdomar.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 5 av 16 Epidemiska sjukdomar härjade landet i återkommande vågor. Den fruktade rödsoten (dysenteri) finns omnämnd redan på 1400-talet och härjade till långt in på 1800-talet. Under fem år i början av 1800-talet krävde den 5 620 offer i Värmland, vilket motsvarade var 125:e invånare. Andra vanliga och lika fruktade sjukdomar var frossa (malaria), scharlakansfeber, kolera, smittkoppor och veneriska sjukdomar. Lungtuberkulosen blev senare tiders folksjukdom framför andra, i stort sett fram till mitten av 1900-talet. Den influensaepidemi som fick namnet spanska sjukan efter första världskriget spred skräck i många hem. Behovet av slutna vårdanstalter gjorde att det redan under den katolska tiden, före 1500-talet, inrättades hospital vid en rad kloster i landet. Där omhändertogs fattiga, orkeslösa, krymplingar, sinnessjuka, smittosamt sjuka eller kroppssjuka. De sinnessjuka var i majoritet. Liknande anstalter inrättades så småningom även på platser utan kloster. I Karlstad fanns från 1732 ett hospital på Lagberget, mitt emot domkyrkan, förstört genom brand 1752 men återuppbyggt 1763. Nybyggnaden fick 36 vårdplatser och två rum för sinnessjuka. Efter 1832 upphörde hospitalet att hysa sinnessjuka, som flyttades till det av staten drivna centralhospitalet i Vadstena. De flesta av samhällets mentalsjuka fanns ändå på de fattigstugor som så småningom kom till i socknarna (som blev kommuner efter 1862). I Filipstad invigdes ett lasarett 1773. Staden hade, tillsammans med Färnebo, Kroppa och Nyeds socknar, vid 1747 års riksdag anhållit att för ortens gruv- och hyttarbetare få inrätta ett sjuk- och fattighus. Initiativtagare till förslaget om lasarettet och dess finansiering var den kraftfulle prosten Bengt Tingberg. Men lasarettet kom inte att tas i bruk förrän 1788, först som följd av penningbrist insamlade medel räckte inte till utrustning och därefter som följd av att staden brann 1775: byggnaden fick användas för nödbostäder. Verksamheten var begränsad även efter 1788 och lasarettet var periodvis stängt. År 1857 utökades antalet vårdplatser till 44. På den tomt i Karlstad där hospitalet låg invigdes 1775 ett litet lasarett med 25 vårdplatser. Hospitalet byggdes om 1832 och blev en del av lasarettet, vars vårdplatser då utökades till 60. Det ersattes 1845 av det nya lasarettet, Gamla brandstationen, på Tyggårdsområdet med 104 vårdplatser. Detta var efter den tidens förhållanden en mönsteranläggning. Generaldirektören för Sundhetskollegium framhöll den i en inspektionsrapport som en modell för nya länslasarett på andra håll i landet. Enligt den gamla förordningen kunde alla som inte var arbetsföra omhändertas på hospital. Så småningom bestämdes att hospitalen skulle ägnas enbart sjuka, frånsett barn som skulle omhändertas på barnhus. Genom länslasaretten, som tillkom successivt från senare delen av 1700-talet, skildes vården av kroppssjuka från hospitalen som förbehölls enbart de sinnessjuka. De veneriskt sjuka hade länge företrädesrätt på sjukhusen. Bara vid överskott av sängplatser kunde de ta hand om andra sjuka. Kroppssjukvården i övrigt sköttes av de fåtaliga provinsialläkarna med deras väldiga distrikt och undermåliga kommunikationer. När landstinget kom till fanns för den slutna sjukvården lasarettet i Karlstad med 104 vårdplatser samt Filipstads lasarett med 44 vårdplatser. Detta lasarett fick dock bara användas av staden, bergslaget och Nyeds härad med sammanlagt knappt 28 000 personer. För länets övriga närmare 232 000 invånare fanns endast lasarettet i Karlstad. I mitten av 1800-talet fanns provinsialläkare i Karlstad, Filipstad, Sunne, Silbodal, Arvika och Åtorp i Visnum samt distriktsläkare i Säffle,
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 6 av 16 Uddeholm, Nysäter och Arvika. Omkring 1860 tillkom läkare i Dalby, Säffle och Torsby. Totalt fanns således då 13 tjänsteläkare. Utöver dessa fanns lasarettsläkaren i Karlstad och fem militärläkare på Trossnäs. Detta är bakgrunden till att de nybildade landstingen, i Värmland liksom i övriga landet, måste inleda sin verksamhet med utredningar av behov och möjliga lösningar för sjukvården. Förslag lades snart fram för att förbättra möjligheterna till vård av det stora antal sjuka som tidigare aldrig kunde erhålla läkarvård, än mindre sjukhusvistelse, på grund av platsbrist, långa avstånd och dåliga kommunikationer. Landstinget börjar sin verksamhet Somatisk korttidsvård Landstingets första sjukvårdsplan antogs 1867 och lade grunden till sjukvårdens fortsatta utveckling i Värmland. I planen konstaterades att länet var delat i två lasaretts- och kurhusområden. Det ena bestod av Filipstad samt Färnebo och Nyeds härader, det andra hela det övriga länet. Filipstads lasarett skulle enligt planen behålla sitt upptagningsområde. Karlstads lasarett borde däremot utgöra centralpunkten för kroppssjukvården. Några ytterligare lasarett skulle inte startas. I stället skulle flera mindre sjukhus sjukstugor inrättas på lämpligt belägna ställen. Sjukstugor föreslogs i Kristinehamn, Arvika, Silbodal (Årjäng), Torsby, Dalby och Uddeholm, med 20 sängar i Kristinehamn och Arvika, 15 vid de övriga. Senare tillkom mindre sjukhus också i Sunne och Säffle. Planen genomfördes enligt följande: Årjäng: beslut 1867, 15 sängar, i drift 1869. Dalby: beslut 1867, 15 sängar, i drift 1871. Uddeholm: beslut 1867, 15 sängar, i drift 1871. Arvika: beslut 1872, 20 sängar, i drift 1875. Torsby: beslut 1872, 15 sängar, i drift 1876. Kristinehamn: beslut 1876, 20 sängar, i drift 1880. Sunne: beslut om bidrag 1891, i drift 1892. Landstinget tog över 1907. Säffle: beslut om bidrag 1906, 16 sängar, i drift 1908. Landstinget tog över 1910. Vid lasarettet på Tyggårdsområdet i Karlstad ökades antalet vårdplatser 1876 från 104 till 125. Ett par decennier senare hade tiden hunnit ikapp det tidigare mönsterlasarettet: överbeläggningar och grava anmärkningar från Medicinalstyrelsen ledde till att 1900 års landsting beslutade att köpa landeriet Kristinedal och delar av intilliggande mark för att bygga ett modernt lasarett. Det är samma område där Centralsjukhuset ligger idag. Den 1 juli 1905 invigdes den nya och, som den betecknades, storartade anläggningen. Den fick 175 vårdplatser och 36 anställda, inklusive en lasarettsläkare och en underläkare, länets enda läkare inom den slutna vården. Fem år senare delades lasarettet i en medicinsk och en kirurgisk avdelning, det andra delade lasarettet på den svenska landsorten. Omkring 1910 var grunden lagd för länets sjukvårdsorganisation, med länssjukhuset i Karlstad i centrum och nio mindre sjukhus runt om i länet: i Filipstad, Kristinehamn, Arvika, Säffle, Årjäng, Torsby, Sunne, Uddeholm och Dalby.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 7 av 16 Det stod nästan från början klart att det nya sjukhuset i Karlstad var otillräckligt för att svara mot behoven. En utredning tillsattes men ledamöterna kom omgående fram till att sjukhuset i Karlstad inte kunde utredas utan en översyn av hela länets sjukhus. För att modernisera verksamheten och samordna behoven tillsatte landstinget en sjukvårdskommitté med Centralsjukhusets starke man, dr Per Clarholm, som den ledande kraften. Det förslag som presenterades vid 1916 års landsting blev utgångspunkten för en betydande utbyggnad under 1920- och 1930-talen. Redan vid andra världskrigets utbrott 1939 visade sig utbyggnaden vara helt otillräcklig vid såväl centrallasarettet som de mindre sjukhusen. En ny omfattande lasarettsutredning under ledning av landstingets ordförande, riksdagsman Albert Ramberg, tillsattes därför 1946. Kommittén presenterade sitt förslag 1950. För centrallasarettet föreslogs en betydande utvidgning, varför en särskild byggnadskommitté tillsattes. Den fortsatta utvecklingen redovisas kortfattat för varje vårdinrättning. Centrallasarettet i Karlstad. Fortsatta överbeläggningar berodde inte på ökad sjuklighet eller ens enbart på sjukhusets allt större möjligheter till vård, utan kanske i lika hög grad på ett allt starkare förtroende från allmänheten. Sjukhuset byggdes på i flera omgångar. Antalet vårdplatser mer än tredubblades mellan 1905 och 1945. Specialistläkarna blev allt fler: för öron-, näs- och halssjukdomar 1918, ögonsjukdomar och röntgenologi 1925, pediatrik (barnsjukvård) 1941 och gynekologi med obstetrik samma år. Beslut om en BB-avdelning fattades 1938. Den första röntgenbilden hade tagits redan 1901 i det äldre lasarettet. Trots alla utbyggnader visade sig lasarettet i slutet av 1940-talet vara både för litet och för otidsenligt. Den byggnadskommitté som landstinget hade tillsatt 1950 utarbetade därför ett omfattande och detaljerat förslag som ledde till beslut 1953. Detta innebar en mycket stor utbyggnad i två etapper. I ett första steg skulle en ny byggnad uppföras, och därefter skulle en modernisering av den gamla centralbyggnaden genomföras. Den första etappen togs i bruk under andra halvåret 1960 och innehöll många olika verksamheter, inklusive 15 självständiga specialiteter. Antalet nya vårdplatser var 196 och det totala antalet hade därmed ökat till närmare 900 vårdplatser. De sex vårdavdelningarna hade 30 vårdplatser vardera och innehöll bland annat två åttapatientrum. Så här beskrevs sådana salar för femtio år sedan: Den gemenskap som så pass stora sjuksalar som på åtta sängar ger upphov till anses väl kunna förenas med patientens behov av ostörd ro och avspänning. Men utvecklingen hade redan sprungit ifrån planerna för etapp 2 och 1962 uppfyllde de inte längre moderna krav. En särskild kommitté för centrallasarettets fortsatta planering tillsattes därför återigen. Se vidare separat artikel om Centrallasarettet/Centralsjukhuset. Kommer senare! Filipstad. Efter omfattande om- och tillbyggnader i mitten av 1890-talet ökade antalet vårdplatser vid lasarettet i Filipstad från 44 till 50. En utökning till 65 platser beslutades 1915 och då bestämdes även att en tjänst som lasarettsläkare äntligen skulle inrättas. Lasarettläkaren Carl Fredga blev sedan under många år drivande för moderniseringar av lasarettet. Ytterligare förbättringar gjordes successivt, och bland annat tillkom en BB-avdelning. 1962 hade Filipstad ett odelat lasa-
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 8 av 16 rett med 75 akut-, 16 BB- och 57 långvårdsplatser samt poliklinik och operationsavdelning. Årjäng. Årjäng hade vunnit En hård tvekamp utkämpades vid 1916 års landsting om var västra Värmlands lasarett skulle uppföras. Årjäng vann striden med 33 röster mot 31 för Arvika. Ett lasarett med 50 vårdplatser öppnades 1925. Efter andra världskriget gjordes en grundlig ombyggnad. Vårdavdelningarna moderniserades och en helt ny operations- och mottagningsavdelning tillkom. När 1962 gick till ända fanns även BB-avdelning och en avdelning för långvarigt kroppssjuka. Torsby. Efter 1916 års landstingsbeslut och med visst bistånd från Fryksdalens övre tingslag byggdes 1924 ett odelat lasarett i Torsby med 50 vårdplatser och en läkare. Vårdplatsantalet visade sig snart vara otillräckligt. Det kommittéförslag för länets sjukhus som förelades landstinget 1950 innebar att lasarettet skulle byggas ut till normallasarett, det vill säga delas upp i en kirurgavdelning och en medicinavdelning, därtill en röntgenavdelning. Beslutet dröjde men under tiden utökades lasarettet med en BB-avdelning och 1955 med röntgen. Sjukhusets läkare hade tjänstgöring även i Hagfors. Vid 1959 års landsting fattade landstinget beslut om ytterligare en medicinavdelning i Torsby, men vid 1961 års landsting anmäldes att Medicinalstyrelsen funnit behov av en ny allsidig planering av samtliga sjukvårdsfrågor i norra Värmland. Förvaltningsutskottet fick därför i uppdrag att göra en förutsättningslös utredning. Utredningen skulle väcka stor uppmärksamhet under de närmaste åren. Se vidare separat artikel om sjukhusstriden i norr. Kommer senare! Sunne. Landstinget beslutade 1938 att uppföra en ny sjukstuga i Sunne, med 30 vårdplatser, en BB-avdelning och modern mottagning. Den invigdes 1950 och några år senare, 1959, tillkom en ny byggnad för långvarigt kroppssjuka. Frågan om de mindre BB-avdelningarnas effektivitet och säkerhet samt minskande beläggning gjorde att BB i Sunne lades ner samma år. Detta var det första nedläggningsbeslutet i sitt slag och genomfördes efter en hård strid i landstinget. Beslutet togs med 45 röster mot 26 och kan ses som den första signalen för den specialisering och koncentration som skulle komma. Förlossningsvårdens organisation blev sedan under lång tid en återkommande opinionskänslig fråga. Arvika. Sjukstugan i Arvika togs i drift 1875 och hade länge de 20 vårdplatser som 1867 års landsting fastställt. Efter striden om lasarettet i västra Värmland fick Arvika en helt ny sjukstuga. Den togs i bruk 1924 på en plats som skulle göra framtida expansion möjlig. Beslut om att bygga ut sjukstugan till lasarett togs 1938. Det stod klart 1943 och hade då ett sjuttiotal vårdplatser. Ett stycke in på 1950-talet beslutade landstinget att Arvika lasarett skulle byggas ut till normallasarett för både kirurgi och invärtesmedicin, med 173 vårdplatser. Detta krävde omfattande åtgärder. Bland annat behölls sanatoriet som lungavdelning, och det tidigare epidemisjukhuset togs i bruk som infektionsklinik. Av planen återstod 1962 att fullfölja nybygget för kirurgi och röntgen. I det gamla lasarettets lokaler organiserades ett sjuttiotal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 9 av 16 Kristinehamn. Sjukstugan i Kristinehamn med 20 vårdplatser stod klart 1880. Beslut om en om- och tillbyggnad fattades 1920, och antalet vårdplatser kunde utökas till cirka 40. Landstinget beslutade 1944 att sjukstugan skulle utvidgas till ett lasarett, och detta invigdes 1948. Åtta år senare beslutade landstinget att lasarettet skulle byggas ut till normallasarett. År 1962 hade lasarettet 130 vårdplatser inom kirurgi och medicin, samt en röntgenavdelning. Säffle. Från 1910 övertog landstinget det fulla ansvaret för sjukstugan, som hade kommit till stånd bland annat tack vare bidrag från Billerud AB. Under 1920- och 1930-talet byggdes ett enläkarlasarett. I början av 1950-talet gjordes det dittillsvarande bygdesanatoriet om till en medicinavdelning, samtidigt som röntgenavdelningen och övriga utrymmen moderniserades. År 1955 fick sjukhuset i Säffle status som normallasarett med delade avdelningar för medicin och kirurgi. Till den snabba utbyggnaden bidrog en överenskommelse med Älvsborgs läns landsting, godkänd av landstinget 1954. Den innebar att 25 procent av de 120 vårdplatserna fick användas för patienter från norra Dalsland. Uddeholm och Hagfors. Uddeholms sjukstuga tillkom på initiativ av Uddeholms AB men övertogs senare av landstinget och förblev under många år ganska primitiv. Kravet på att ersätta den med en tidsenlig sjukvårdsinrättning i Hagfors växte, och 1944 tog landstinget beslutet men sjukhuset togs i bruk först 1955. Hagfors och Norra Råda kommuner bidrog med vardera 50 000 kronor och Uddeholmsbolaget med 100 000 kronor för att göra den nya etableringen möjlig. Övre Klarälvdalens sjukvård. Sjukstugan i Dalby togs i bruk 1871 och blev med tiden mycket bristfällig och otillräcklig. Landstinget beslutade därför 1919 om en ny sjukstuga, avsedd även för vård av långvarigt sjuka. En tillbyggnad gjordes 1936, med en modernt utrustad BB-avdelning. Även denna sjukstuga blev snart föråldrad, och 1956 beslutade landstinget om en ny sjukvårdsinrättning på lämplig tomt med 24 vårdplatser för långvarigt kroppssjuka, 6 platser för akutsjuka, en BB-avdelning med 4 platser samt mottagningsavdelningar med utrymmen för två provinsialläkare. Fortfarande 1962 rådde ovisshet om var och när den skulle byggas. Sjuksköterskeskola. I slutet av 1800-talet rekryterade lasarettsläkaren i Karlstad sjuksköterskor genom att kontakta Sofiahemmet i Stockholm. Men 1907 startades en ettårig sjuksköterskeskola på försök vid lasarettet, 1912 utökad till tre år. Behovet av nya sköterskor blev akut genom utökningen av distriktssköterskeorganisationen. En särskild styrelse för centrallasarettets sjuksköterskeskola utsågs 1937. En ny byggnad för skolan invigdes 1951. Antalet elever utökades 1961 från 60 till 76. Sjuktransporter. Järnvägar byggdes ut och vägarna förbättrades successivt, men det var först med bilens inträde som även avlägset boende fick full möjlighet att nå sjukvårdsinrättningarna. Landstingets två första ambulansbilar köptes 1926. Därefter gick utvecklingen snabbt. En motion till 1959 års landsting om en utredning av möjligheten att i länet skaffa ett ambulansplan ledde inte till någon åtgärd. Uppgörelse träffades 1961 med länets droskägarorganisationer om sjuktransporter. Under lång tid sågs verksamheten i första hand som en fråga mer om transporter än om behandling. Beredskapssjukhus. Planläggningen av beredskapssjukhus har varit en udda verksamhet, i stort byggd på direktiv från medicinalstyrelsens beredskapsnämnd.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 10 av 16 Stommen är främst landstingets egna sjukvårdsinrättningar i fredstid, men för att få ett tillräckligt antal vårdplatser under kristid måste även andra byggnader, i första hand skolor, tas i anspråk. Beredskapssjukhusen skulle detaljplaneras, innefattande bland annat personal och försörjning, vilket var ett ganska omfattande arbete. Det totala antalet vårdplatser vid länets tio beredskapssjukhus uppgick 1962 till 8 715. Epidemi- och tuberkulosvård Epidemisjukhus. Epidemisjukhus inrättades i Filipstad och Karlstad på 1870- talet efter påbud från det statliga Sundhetskollegiet. Detta gjordes utan landstingsfinansiering. De följande decennierna inrättades epidemisjukhus i Kristinehamn, Arvika, Säffle och Sunne. Efter att Karlstad 1913 fått ett nytt epidemisjukhus kom staden och landstinget överens om att epidemisjuka från landsbygden skulle beredas plats där i mån av tillgång. 1899 anslog landstinget medel för att anställa tio epidemisjuksköterskor i öppen vård, en i varje ordinarie provinsialläkardistrikt samt i Uddeholm. 1927 beslutade landstinget att ett epidemisjukhus med 80 vårdplatser skulle bygggas i anslutning till centrallasarettet och att mindre epidemisjukhus skulle inrättas i Kristinehamn, Filipstad, Torsby, Säffle, Dalby och Årjäng. Ett sista epidemisjukhus byggdes i Arvika 1945 efter en häftig polioepidemi. Centralepidemisjukhuset i Karlstad togs i bruk 1933 men fick endast 20 procents beläggning. Samma tendens kunde konstateras vid övriga epidemisjukhus. De senare kom helt eller delvis att tas i anspråk för vård av andra patienter, till exempel kroniskt sjuka eller lungtuberkulösa. Centralepidemisjukhuset blev först ett komplement till medicinkliniken, därefter omvandlat till infektionsklinik. I takt med avvecklingen av epidemisjukhusen drogs epidemiskötersketjänsterna in. Tjänsterna inordnades i organisationen för dispensärvård och allmän distriktsvård. Lungsot. Lungtuberkulosen var den svåraste smittsamma sjukdomen under 1900- talet. Den har härjat så långt tillbaka som historien når och var under de första decennierna på 1900-talet den verkliga folksjukdomen. 1905 uppskattades antalet tuberkulossjuka i länet till cirka 2 500. Landstinget beslutade 1909 att anlägga ett nytt centralsanatorium vid Gate i Arvika, i en första etapp med 102 vårdplatser. Det byggdes sedan ut avsevärt, bland annat med en barnavdelning, och hade mycket stor betydelse för kampen mot tuberkulos i länet. Dess driftige läkare dr Arvid Labatt kom att på sitt område få samma avgörande betydelse som Clarholm för den egentliga kroppssjukvården, heter det i Ett landstingssekel. Bygdesanatorier i Säffle, Kristinehamn, Dalby och Karlstad blev komplement till sanatoriet i Arvika. I slutet av 1940-talet gjordes de om till vårdhem för långvarigt kroppssjuka. Landstinget hyrde i början av 1950-talet Denniketorp utanför Filipstad för vård av tuberkuloskonvalescenter, 1956 ersatt av Björkefors på östra stranden av Övre Fryken. Genom statligt initiativ ordnades skärmbildsundersökningar för att få tuberkulosens omfattning mera exakt klarlagd. I Värmland gjordes detta 1953. Under det föregående decenniet hade det visat sig att dödligheten i tuberkulos minskat med 80 procent men sjukligheten endast med 20 procent. Medicinalstyrelsen tog ini-
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 11 av 16 tiativ till en ny undersökning 1962, men med en mer generell hälsokontroll även innefattande urin- och blodundersökningar. Man hoppades därigenom att få en mer allmän bild av hälsotillståndet Vid mitten av 1900-talet hade tuberkulosen förlorat sin karaktär av folksjukdom. Särskilda lungavdelningar blev allt vanligare vid centrallasaretten i landet, och diskussioner började föras om en nedläggning av Arvikasanatoriet. Långtidssjukvård I början av landstingets verksamhet fanns ingen tanke på att vårda de långvarigt kroppssjuka, kronikerna som de kallades. Men vid 1921 års landsting tillsattes en kommitté för att utreda möjligheten till särskilda hem för kroniskt sjuka. Det ledde till långvårdsenheter inom och i anslutning till lasaretten i Arvika och Torsby samt några hyrda platser vid ett ålderdomshem i Karlstad. Kravet på anstalter för kronikervården blev dock allt starkare, och 1945 fick förvaltningsutskottet uppdraget att snarast utreda frågan om behov och organisation inom länet. Slutsatsen blev att det enbart inom Karlstadsområdet krävdes en nybyggnad för cirka 100 vårdplatser. Ett nytt sjukhem med 75 platser i direkt anslutning till centralsjukhuset togs i bruk 1951. Redan 1953 kom dessutom landstinget överens med Karlstads stad om att utnyttja ett sjuttiotal vårdplatser för kroniskt sjuka inom före detta Klaraborgs ålderdomshem. Vid 1961 års landsting beslutades att ytterligare en paviljong med cirka 100 vårdplatser skulle uppföras i anslutning till lasarettet. Även i övriga länet inrättades ett antal långvårdsenheter: Sunne: en nybyggnad med 50 vårdplatser. Arvika: först genom provisorier, sedan inom det gamla lasarettet när de nya lasarettsbyggnaderna stod klara. Årjäng: 15 nya platser. Kristinehamn: ett kronikerhem med 30 vårdplatser 1937 som 1953 ökades till 59 platser. Filipstad: utnyttjade förutvarande epidemisjukhuset. Hagfors: 30 vårdplatser. Dalby: en avdelning i sjukstugan för långtidssjukvård. Den minsta tillgången på platser hade Säffle, där utrymmen skulle frigöras när det planerade nya lasarettet kom till stånd. Långtidssjuka vårdades på landstingets bekostnad även vid kommunala vårdhem i länet, bland annat i Nyed, Kroppa och Ekshärad. På 1940-talet stod det klart att det inte skulle gå att genom nybyggnader kunna erbjuda anstaltsvård åt alla långtidssjuka, varför alternativ övervägdes. I en motion till 1948 års landsting skisserades ett förslag om landstingsbidrag för att på ett blygsamt sätt avlöna enskilda personer, hemmafruar eller andra, vilka åtoge sig att svara för vården åt långvarigt sjuka i de sjukas egna hem.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 12 av 16 Redan året därpå bestämdes att distriktssköterskornas resor för tillsyn av kroniskt sjuka som vårdades i hemmet helt skulle bekostas av landstinget. Landstinget beslöt också att ersätta kostnaden för frivillig arbetskraft som vårdade kroniskt sjuka som inte hade fått någon anstaltsplats på grund av platsbrist. I ömmande fall och efter särskild prövning kunde anhöriga till den sjuke också få ekonomisk ersättning från landstinget. Även frågan om särskilda vårdplatser, särskilt hem, för åldersdementa hade tagits upp i flera motioner. Behovet av insatser är uppenbart, heter det i Ett landstingssekel med tillägget att frågan tagits in i landstingets långtidsplanering. Psykiatri Mentalsjukhusen var 1962 fortfarande statliga. Sinnessjuka från hospitalet i Karlstad fördes 1832 till Vadstena centralhospital. Landstinget ansåg det tidigt angeläget att inte vårda sinnessjuka inom kroppssjukhusen och vädjade 1867, utan resultat, hos Kunglig Majestät om ett centralhospital i Kristinehamn för Värmlands, Örebro och Skaraborgs län. Tjugo år senare, 1887, färdigställdes ändå ett statligt sjukhus på Mariebergsområdet i Kristinehamn. Landstinget lät även uppföra två paviljonger inom området, med tio platser vardera för kvinnor och män. De övertogs av staten 1932. En undersökning 1902 visade att antalet psykiskt vårdbehövande i Värmland låg något över riksmedeltalet. Behovet uppskattades till 40 vårdplatser per 1 000 invånare i Värmland, jämfört med 31 för hela riket. Antalet vårdplatser vid Mariebergs sjukhus räckte inte till. Många psykiskt sjuka vårdades inom landstingets sjukvårdsenheter och på kommunernas ålderdomshem. Kraven på att landstinget skulle agera växte, och 1938 utarbetades en plan för vården av lättskötta sinnessjuka. Under de fem första åren bedrevs denna vård i provisoriska lokaler. 1952 beslutade landstinget att bygga Stensta vårdhem med 150 vårdplatser, nära Mariebergs sjukhus. Läkare vid Mariebergs sjukhus ansvarade för vården av Stenstas patienter. År 1943 anställde landstinget den sedermera välkände barnpsykiatern Skå- Gustav Jonsson som chef för den psykiatriska barn- och ungdomsvården i länet. Verksamheten drevs från 1946 i en fastighet vid Älvgatan i Karlstad med 12 vårdplatser. Så småningom skapades filialer i Arvika, Filipstad, Hagfors, Kristinehamn, Likenäs, Sunne, Säffle och Årjäng. Allt tyder på att resurserna hittills varit alltför blygsamma. Särskild utredning har ägnats åt de spastiska barnens och ungdomarnas psykiatriska tillstånd. Landstinget skall under 1962 vidta omedelbara åtgärder för effektivisering av bland annat denna vårdform, heter det i Ett landstingssekel. År 1948 beslutade landstinget att inrätta en läkartjänst för vuxenpsykiatrin. Den första tjänsten som länspsykiater inrättades 1951, med mottagning i samma byggnad som den psykiatriska barn- och ungdomsvården i Karlstad. Vårdavdelningen förlades till Klaraborg. I verksamheten ingick abortförebyggande utredningar samt alltmer aktiva insatser för det stigande antalet alkoholsjuka. 1962 inrättades en underläkartjänst och samma år startades konsultverksamhet i Torsby, Filipstad och Sunne. 1955 ändrades länspsykiatertjänsten till en tjänst som lasarettspsykiater vid centrallasarettet. Vid 1962 års urtima (extra inkallade) landstingsmöte beslutades att vuxenpsykiatrin skulle flyttas till en ny, samlad avdelning inom det äldre lasarettsutrymmet i Karlstad.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 13 av 16 Den öppna vården Den öppna vårdens läkare provinsialläkarna och stadsläkarna var statligt anställda och hade länge även ansvar för sjukvården vid de slutna sjukvårdsinrättningarna. Hösten 1961 beslutade riksdagen att landstingen vid halvårsskiftet 1963 skulle ta över ansvaret för provinsialläkarna. Dispensärvården. Då lungsoten bredde ut sig i Värmland bildades en förening mot tuberkulos med uppgift att införa dispensärverksamhet i länet. Till 1914 års landsting anhöll länsföreningen om att landstinget skulle ordna dispensärverksamhet på landsbygden. Ett år senare inrättade landstinget en dispensärnämnd. Friska barn till tuberkulossmittade föräldrar utackorderades i goda hem, och 1916 började en barnkoloniverksamhet i Torsby. Året därpå fanns sju dispensärer och några år senare 12 barnkolonier som drevs med stöd från landstinget. 1923 tillkom två barnhem för sjukdomshotade barn. År 1926 tillsattes en kommitté med uppgift att samordna dispensärvården och den planerade distriktsvården. 1937 gavs landstingsbidrag till centraldispensärerna i Arvika och Karlstad och till de 18 distriktsdispensärerna. Landstinget drev då fem av 18 barnkolonier, övriga stod dispensärföreningar för, 1950 hade landstingets ansvar minskat till två kolonier. Från 1947 fanns en centraldispensär även i Hagfors i full verksamhet. 1949 anställdes en calmettsköterska för att vaccinera alla nyfödda barn på Karlstads BB. 1962 fanns de tre centraldispensärerna och två distriktsdispensärer kvar. Distriktsbarnmorskor. År 1918 föreslog Medicinalstyrelsen att staten och landstingen skulle ta över ansvaret för kommunernas distriktsbarnmorskor. Landstinget bildade då en barnmorskestyrelse, delade in länet i barnmorskedistrikt och utarbetade en plan som upptog 105 barnmorskor. 1920 hade landstinget 87 barnmorskor i tjänst, de flesta tidigare kommunalt anställda. Distriktsbarnmorskorna kom alltmer att tas i anspråk som avlösare och vikarier på BB-avdelningarna. Hemförlossningarna minskade för varje år och var 1960 nere i 31. Antalet barnmorskor var då 24. I planen för 1962 fanns bara 21 distriktsbarnmorskor och fyra distriktssköterskor med barnmorskeutbildning upptagna. Distriktssköterskor. När de statliga provinsialläkardistrikten gjordes om 1918 framhöll landstinget att ett väl organiserat distriktssköterskeväsende skulle medföra en väsentlig och välbehövlig förbättring av sjukvården på landsbygden. För distriktssköterskorna erhölls statsbidrag enligt fastställda regler. De kunde vara anställda endera av landstinget eller av en kommun. Det var landstingets uppgift att göra en plan för distriktsvården inom länet, för godkännande av Kunglig Majestät. Chef för sköterskorna var provinsialläkaren i respektive distrikt. Kommunernas intresse för att anställa distriktssköterskor var lågt, främst av ekonomiska skäl. Utöver lönen hade en distriktssköterska naturaförmåner. Verksamheten byggdes upp långsamt. Det samlade ansvaret för organisationen hade landstinget genom sin distriktsvårdsstyrelse. Så slogs organisationen ihop med dispensärvården och 1937 beslutade riksdagen att landstingen ensamma skulle vara huvudmän för distriktssköterskeväsendet alla sköterskor skulle alltså vara anställda av landstinget. Landstingets plan upptog detta år 21 distriktssköterskor och en instruktionssköterska. Antalet skulle växa snabbt, och 1950 hade 62 av planens 92 tjänster ordinarie innehavare.
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 14 av 16 Under 1950-talet förbättrades distriktssköterskornas lokaler. I några fall samlokaliserades de med den förebyggande mödra- och barnavården samt distriktsbarnmorskan, något som pekade framåt. Distriktssköterskornas arbete var intensivt och uppgifterna många: barnavård, skolhälsovård, dispensärvård, sjukvård, ympningar, barnkoloniverksamhet, åldringsvård, hörselmätningar samt biträde till olika kommunala nämnder. Förebyggande mödra- och barnavård. I början av seklet utsattes många barn för vanvård som kunde leda till döden eller men för livet. Orsaken var ibland likgiltighet, ofta fattigdom men framför allt okunnighet. Landstinget lämnade bidrag till kurser i barnavård. En plan för barnavårdscentraler fastställdes 1939, och Karlstads mödravårdscentral kom till. Under 1940-talets första hälft startades barnavårdscentraler i Kristinehamn och Arvika. Gruppresor för mödrar och barn till läkarmottagningarna påbörjades. I början av sextiotalet skötte provinsialläkarna och distriktssköterskorna barnavården på landsbygden. Mödravården hade på flera håll förts över till slutenvårdsenheter med förlossningsverksamhet. De flesta barn i förskoleåldern kontrollerades regelbundet. Blivande mödrar fick mödraundervisning i en del distrikt, och eftervården hade utökats. Sjukvårdens ledning några portalfigurer Ledning. Ledningsorganen för sjukhusen i Värmland kallades direktioner. Självskriven ordförande var landshövdingen ända till 1928. I centrallasarettets direktion var landshövdingen ordförande ända fram till den 1 januari 1960, då ny lagstiftning ändrade denna gamla ordning. Värmlands landshövding 1957 1967, Gustaf Nilsson, var den siste landshövding som hade denna post. Omkring 1930 fick direktionerna en sammansättning som i stort avspeglade partiställningen i landstinget, vilket gällde tills direktionerna och deras efterföljare hälso- och sjukvårdsnämnderna avskaffades 2002. Direktionernas samspel med den medicinska sakkunskapen var särdeles viktiga. Läkarna hade genom åren ett betydande inflytande på direktionernas ställningstaganden i sakfrågorna. I synnerhet gällde detta den läkare som på respektive sjukhus hade uppdraget som styresman. Portalfigurer. Doktor Arvid Labatts betydelse för länets tuberkulossjukvård berördes ovan. Några lasarettsläkare i Karlstad bör också nämnas i detta sammanhang: Pehr Johan Bergelin förordnades 1821 av Kungl. Serafimergillet till lasarettsläkare i Karlstad och betecknas som den förste läkaren av mera modernt snitt. Jonas Johan Engholm efterträdde Bergelin 1839 och hade under en 40-årig verksamhet ett avgörande inflytande på sjukvårdens utveckling i länet. Per Adolf Eneström kom 1867 till Karlstad som lasaretts- och kurhusläkare. Eneström hade under sina sista år på lasarettet 1896 1898 Per Clarholm som underläkare. Clarholm blev snabbt den verklige förgrundsfiguren. Han var bland annat lasarettskommitténs främste expert i planeringen av det nya lasarett som stod färdigt 1905: han mer än någon annan genom kraften i sin vilja och sin personliga utstrålning kom att sätta sin prägel på sjukvårdens utformning och framväxt, främst centralt men även i de perifera delarna av länet. Han kommer för alla tider
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 15 av 16 att framstå som den moderna sjukvårdens genombrottsman och portalfigur i detta län, är omdömet i Ett landstingssekel. Läget 1962 utblick mot framtiden I inledningen till kapitlet om den slutna sjukvården görs följande summering i Ett landstingssekel: Sju lasarett, tre sjukstugor, nio hem för långvarigt sjuka jämte vårdanstalter för mentalsjuka, psykiskt efterblivna och andra vårdbehövande och en driftskostnad per år av 66 miljoner kronor med en nettoutgift för skattebetalarna av 54 miljoner, sådan ter sig i ett nötskal landstingets sjukvårdande verksamhet vid 100- årsjubileet. Enbart centrallasarettet, som troddes vara färdigt efter den stora nybyggnaden 1905, kostar för 1962 års drift 20 miljoner kronor, har 800 vårdplatser och mellan 700 och 800 befattningshavare, därav i det närmaste ett 60-tal läkare. Vilken rent svindlande kontrast ger inte denna bild av dagsläget mot de ytterst torftiga sjukvårdsresurser som i detta län för 100 år sedan stod till de vårdbehövandes hjälp! I slutkapitlet av Ett landstingssekel gör också Manne Ståhl en utblick mot framtiden. I sammanfattning: Många uppgifter tränger på efter de första 100 åren. Landstinget ska överta den öppna vården från staten, vilket kan väntas medföra en avlastning av lasarettens mottagningsavdelningar. Avsikten är att inrätta flerläkarstationer runt om i länet. Det förutsätter dock ganska betydande byggnads- och andra investeringskostnader, och ännu är det en öppen fråga, i vilken takt de kan stampas fram. Mentalsjukvården kommer sannolikt att övertas av landstinget, arbetet har redan startat i några län. Inom långtidssjukvården, inklusive åldersdemensvården, krävs kraftfulla åtgärder. Närmast ligger enheten för långtidssjuka vid centrallasarettet. För Centrallasarettet i Karlstad återstår också etapp II av utbyggnaden. Lasarettet i Arvika ska färdigställas. Med stor sannolikt kommer ett nytt lasarett att uppföras i Säffle. Planeringsarbetet för sjukvårdens organisation i norra Värmland står för dörren och kommer senare att kräva åtgärder. I detta ingår som enheter lasarettet i Torsby, sjukstugan i Hagfors och den nya sjukvårdsinrättningen i Dalby. Allt detta kommer att medföra betydande investeringskostnader och driftskostnader. Genomförande av den planerade regionsjukvården är en fråga för de närmaste åren. Vårdbehövande väntas till största delen remitteras till Örebro men vissa cancerfall sannolikt till jubileumskliniken vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Antalet vårdfall i några specialiteter som var tänkta för regionsjukvården växer dock så snabbt att dessa specialiteter i stället måste förläggas till centrallasarettet i Karlstad. Detta har redan skett vad gäller hudsjukdomar. Patientströmmen är allt starkare till de största och mest välutrustade sjukhusen. Frekvensen vid de perifera förlossningsenheterna blir allt mindre, de blivande mödrarna söker sig till de stora och tekniskt bäst rustade BB-avdelningarna. Den näst intill revolutionerande utvecklingen av nya läkemedel har i en del fall förändrat behandlingen. Effekten har givetvis även blivit ökade kostnader för mediciner. Framför allt medför denna utveckling med dess allt större behov av specialister och alltmer fullkomnad apparatur nya anspråk på omsorgsfull och för framtiden
LANDSTINGET I VÄRMLAND Historik 1862 1962 (utkast v. 0.1) Sidan 16 av 16 riktig planering av sjukhusen, som tenderar att bli av allt högre kvalitet och därmed färre till antalet. De gamla enkla sjukstugornas och odelade lasarettens tid är givetvis med vissa undantag i stort sett förbi. Medicinalstyrelsen har som generell regel helt tagit ställning för antingen delade s.k. normallasarett eller läkarstationer. I boken ges exempel på hur och varför administrationen har växt. Bland annat pekas på många tecken som tyder på att förstärkningen av den centrala administrationen kommer att fortsätta. Som exempel på vad som leder i den riktningen nämns den nya databehandlingstekniken och planerna på att centralisera all bokföring. Det går också att i den självkritik som framförs i boken ana sig till den ytterligare specialisering och koncentration som skulle komma att prägla de följande femtio åren: det ligger i sakens natur att felbedömningar och stundom en mindre lycklig planering i vissa fall förekommit. Om man t.ex. från början kunnat förutse den moderna sjukvårdens behov av personliga och instrumentella kvalifikationer, skulle kanhända de mindre sjukvårdsanstalterna fått ett blygsammare utrymme i totalplaneringen. När denna väl genomförts kom den också att sätta sin prägel på hela den följande utvecklingen.