Sociologi 3: Aktuell sociologisk forskning Essä, 10.3.2011 Fredrika Lund Sjukdomar som socialt fenomen och den påföljande synen på aids i Sydafrika Denna essä borde handla om aidsaktivisters syn på aidspolitik i Sydafrika. Det skyhöga antalet besmittade och icke omskötta personer är inte bara en alldeles hemsk historia i sig, detta fenomen har också lett till en uppsjö av protester, lagt grunden för otaliga studier och blivit en världsomfattande kamp mellan etik och business. För att bredda uppsatsen och eventuellt göra problematiken mer förståelig på ett sociologiskt plan, tycker jag att det är motiverat att i denna uppsats också ge utrymme för diskussion kring vår syn på kroppen och hälsan. Zackie Ahmat är Treatment Action Campaigns språkrör och understryker hur just kroppen blivit ett politiskt spelplan; Våra kroppar är ett bevis på global ojämlikhet och orättvisa. Det är inte bara metaforer för relationen mellan ojämlikhet och sjukdom. Men våra kroppar är också platser för motstånd. ( ) Våra röster kräver livet, när våra kroppar kämpar mot döden. (Jungar & Oinas, 2007, 227) I denna uppsats kommer jag därför inledningsvis konstatera hur hälsa och sjukdom är sociala fenomen. Det att vetenskapen ofta tittat på kroppen utifrån som ett objekt, och dessutom av en vit man, har satt sina spår. Bland annat säger det någonting om hur aids behandlas, eller inte behandlas, i Sydafrika. Efter detta går jag in på aidsproblematiken i Sydafrika, framför allt hur de lokala aidsaktivisterna ser på aidspolitiken. Till sist kommer jag fram till att attitydförändringar och medicin behövs för att få till stånd en förbättring.
Kroppen som ett objekt Under föreläsningen Den globala HIV-epidemin som en sociologisk tematik konstaterar universitetslektor Elina Oinas att hälsa och sjukdomar är uppdelade i samhället enligt ett visst mönster, de är sociala fenomen. Dels finns det en materiell förklaring till uppdelningen, dels en kulturell. Detta har man kunnat konstatera med hjälp av empirisk forskning. Hur vi kulturellt uppfattar ett problem säger någonting om hur de efterföljande diagnostiska kategorierna skapas. Det står alltså klart att sjukdomar inte är autonoma enheter som existerar självständigt, utan den sjukdomslära som definierar sjukdomar har uppstått som ett resultat av social förhandling. Detta är någonting som bland annat socialkonstruktionismen klandrar. (Oinas, E. 2011, föreläsning på Soc&kom) Feministisk forskning Den feministiska forskningen har alltid riktat kritik mot att forskning ser kroppen som ett objekt. Om man tittar på kroppen ur ett kartesianskt perspektiv, likt den franske filosofen René Descartes, ser man skillnad på kropp och själ. Det som sker i kroppen är åtskilt från jaget. Ser man på kropp och själ på det här viset blir kroppen ett ting som kan vårdas, disciplineras och kontrolleras. Detta synsätt är typiskt för biomedicinen, en objektifierande kroppssyn helt enkelt. Manliga vetenskapskritiker har kritiserat denna syn, men det var kvinnoforskare som poängterade hur just kvinnokroppen är speciellt utsatt då den alltid forskas utifrån likt ett ting, utan kontakt med det levande subjektet. Utöver att det just är män som idkat forskningen hör de också till den vita populationen. (Oinas & Ahlbeck-Rehn, 2007,23) En mörk afrikansk kvinna i ett land långt borta blir skulle med denna logik, om möjligt, bli ännu mer av ett objekt. Västerlänningars syn på den afrikanske mannen som promiskuös gör på sätt och vis kvinnan till ett objekt som han behöver för att uträtta sina behov. Inom den feministiska kritiken poängteras att kvinnokroppen är objektet för det patriarkala och kapitalistiska samhället; ett föremål som kan utnyttjas till effektiv produktion av barn ( ) eller (manlig) njutning. (Oinas & Ahlbeck-Rehn, 2007,23)
Den afrikanska kvinnan är alltså speciellt utsatt. De fattiga kvinnorna i kåkstäder som saknar utbildning är så långt borta från den vita mannen i den vita rocken man kan komma. Aidsdrabbade i Sydafrika Cirka 33 miljoner mänskor runtomkring i världen är HIV positiva, av dem bor 23 miljoner i Afrika. Man kunde således tro att det i stor utsträckning är fråga om ett u-landsproblem, men det är fråga om en global epidemi och sådana berör alla. Till och med i vårt nordiska hemland finns risken att bli smittad. Hiv är en sjukdom som är intressant såväl epidemiologiskt som politiskt och ekonomiskt. Utöver det här väcker hiv frågor kring kropp, hälsa samt självbild och det är här fenomenet blir viktigt i ett sociologiskt perspektiv. Man kan till exempel forska i huruvida folks syn på medikalisering ändrar då man fokuserar på en epidemi. Vilka sjukdomar är det meningen att folk ska stå ut med, eller betala för själv? När är det samhällets uppgift att axla ansvaret och ta sig an utgifterna? Det här är frågor som hivaktivister i Sydafrika tar upp på nytt och på nytt och det här är frågor som sociologer och andra forskare ställer sig. En sak är säker, de besmittade i Sydafrika har en lång väg att gå innan de uppnår en rättvis aidspolitik. (Oinas, Elina, 2011, föreläsning) TAC TAC står för Treatment Action Campaign och är en sydafrikansk hivaktiviströrelse som grundades år 1998. Organisationen startade med 15 personer i Kapstaden som protesterade för rätten till hiv-mediciner för gravida kvinnor, i dag har TAC 18 000 registrerade aktivister. I huvudsak utgörs gruppen av unga, sydafrikanska kvinnor i kåkstäder, de flesta själva hivsmittade, utöver dessa hittar man hälsovårdspersonal, studeranden och forskare i medlemsregistret. Till en början var det internationella läkemedelsföretag man ville pressa, men idag är det regeringspolitiken som är främsta måltavlan. Man vill att den sydafrikanska regeringen ska göra bromsmediciner tillgängliga även för fattiga. TAC har också andra agendor, som att motarbeta diskriminering av mänskor med hiv och genomföra dörr till dörr-undervisning i kåkstäder. (Jungar & Oinas, 2007, 216) Statistiken kan både hjälpa och stjälpa Då forskare, experter och andra västerlänningar tittar på problemet fokuserar de främst på siffror och statistik. I och för sig kan en grym statistik (som hög dödlighet) leda till aktion;
organisationer ger pengar och tid för forskning. Men det finns en avigsida. Fokuset ligger på de som ännu inte är smittade; hur ska de bevaras friska? Man diskuterar prevention, men ignorerar att på allvar ta upp det enorma antal smittade som i dagsläge behöver vård. I och med detta underbyggs den bild västerlänningar redan har av Afrika; Man riskerar att skapa en bild av en döende mörk, förlorad kontinent där alla åtgärder verkar förgäves, vilket kan ha en närmast förödande effekt. (Jungar & Oinas, 2007, 218-219) TAC har också använt sig av statistik, år 2006 var sloganen 600 människor kan räddas dagligen. Men till skillnad från andras bruk av statistik försöker TAC ge ansikten åt siffrorna. De berättar historier om dessa drabbade personer och anger inte statistik som underlag för argument om prevention. För TAC kan en dödsbädd bli en politisk plats. (Jungar & Oinas, 2007, 218-222) Fördomar mot både afrikaner och västlänningar gör arbetet svårare Afrika består av 53 länder men homogeniseras ofta till ett enormt sociopolitiskt block. Då man drar alla länder över samma kam kan resultatet bli att man legitimerar ingripanden som inte tar i beaktande skillnader och betraktar länderna enbart i ett skede av utveckling. Ett liknande annorlundagörande av dem med tanke på aids är att västerlänningar ofta ser aids i afrika som en annan sorts aids, en afrikansk aids. En heterosexuell smittosjukdom som förknippas med mörka kroppar, afrikaner är rentav promiskuösa och kräver en civiliserad insats. Den heterosexuella, vita, västerländska mannen hamnar således sällan i riskgruppen. President Mbekis (1999-2008) politik kan ses som en motreaktion på den så länge pågånga rasistiska, koloniala medicinen och på det västerländska resonemanget om smittade och smittande afrikander. Han godkände inte kopplingen mellan hiv och aids och sade att bromsmediciner var verkningslösa och giftiga. Denna inställning har starkt kritiserats av aktivisterna eftersom den lett till högre dödlighet. TAC är också besvikna på andra makthavare i världen som inte heller gjort mycket för de drabbade. Georg. W. Bush har kritiserats för att finansiera stigma och misslyckas med prevention då han i sitt aidsprogram propagerat för avhållsamhet och mot abort. (Jungar & Oinas, 2007, 224-225)
Prevention kontra vård Inom forskning förekommer svepande generaliseringar där man ser ner på Afrika. Man ifrågasätter ifall mediciner är ett realistiskt alternativ med tanke på att hälsoinfrastrukturen är så bristfällig. Drabbade folk i Nordamerika och Europa kan och ska hållas i skick med hjälp av mediciner och hälsosam livsstil, medan de i Afrika och resten av den fattiga världen får klara sig med prevention, kondomer. En av Sydafrikas mest kända aidsaktivister är domaren Cameron. Han klandrar detta synsätt och säger att det är fullständigt oförståeligt och oacceptabelt. Forskare och TAC-aktivister kommer också ibland ihop sig om i vilken mån prevention och krav på vård ställs mot varandra eller tar varandras uppmärksamhet. Forskare Catherine Campbell frågar sig om det är acceptabelt att fokus från prevention lyfts bort då TAC lobbar så hårt för mediciner. En del tycker att TAC rentav får det att låta som om aids går att bota. TAC-aktivister för sin del irritera sig på att forskare, experter och andra västlänningar med makt helst pratar om prevention och på det viset signalerar att de drabbade får nöja sig med att dö. (Jungar & Oinas, 2007, 227-229) TAC har således börjat betona att de är för både behandling och prevention. Medicinen är inte viktig bara för att dämpa mänskligt lidande och skjuta på döden. Bromsmediciner innebär också att föräldrar få se sina barn växa upp och barnen får växa upp med sina föräldrar. Dessutom blir de smittade mindre sjuka om de får medicin, vilket betyder att de inte behöver lika mycket vård som obehandlade personer behöver. (Jungar & Oinas, 2007, 230-231) Attitydförändringar behövs I grova drag ser det ut som att Afrika inte går mot en ljusare framtid ifall de ska klara sig med enbart prevention. En attitydförändring krävs av såväl världens läkemedelsbolag som regeringen i Sydafrika. Att lägga allt ansvar på de enskilda individerna, genom att uppmuntra till förändring i handlingsmönster, har helt klart inte lyckats bromsa epidemin. Tittar man på statistik kan man snarare undra om denna typ av snäv hälsopolitik bidragit till att epidemin fortsatt växa de senaste tio åren (Oinas & Ahlbeck-Rehn, 2007,22). I de områden där TAC varit aktiva och där bromsmediciner är tillgängliga är mänskor frigjorda och kan öppet leva med sin sjukdom utan skam och nöd. De lever med, talar om
och kämpar mot hiv med helt andra krafter tack vare social mobilisering och tillgång till medicin (Jungar & Oinas, 2007, 230-231). Den undervisning TAC erbjudit på grätsrotsnivå har visat sig ha dubbel verkan; dels vet individen mer om sin egen kropp och hälsa, dels kräver han/hon mer och detta synliggör den politiska dimension av hälsa och sjukdom (Jungar & Oinas, 2007, 233). Litteraturförteckning Jungar, K. och Oinas, E. 2007. Hiv-aktivism som postkolonialt motstånd. I Kvinnor, kropp och hälsa, red. Elina Oinas och Jutta Ahbeck Rehn, s. 215-235. Lund: Studentlitteratur. Oinas, E. och Ahlbeck-Rehn, J. 2007. Blod, fläsk och performativitet: Kropp och hälsa i feministisk forskning. I Kvinnor, kropp och hälsa, red. Elina Oinas och Jutta Ahbeck Rehn, s. 11-43. Lund: Studentlitteratur. Oinas, E. 2011, Den globala HIV-epidemin som en sociologisk tematik, föreläsning på Svenska socialoch kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet