Tal vid Regementets dag vid Kungsbäck den 5 sept. 2009 av regementets siste chef överste Tomas Bornestaf Regementskamrater, försvarsvänner 2009 är ett märkesår på flera sätt för 300 år sedan år 1709 inträffade den karolinska arméns katastrofala nederlag mot den ryska armén vid Poltava, för 200 år sedan år 1809 förlorade riket en tredjedel av sitt territorium, våra dagars Finland, till Ryssland efter 1808-09 års krig, för 100 år sedan år 1909 kom Hälsinge regemente med sina värnpliktiga hit till kasernerna på Kungsbäck - även i detta fanns Ryssland med i bakgrunden. Ett litet land som ligger nära ett stort känner alltid av dess närvaro. Då som nu. Försiktighetsprincipen torde vara att rekommendera. Men så över till dagens jubileum och regementets dag. Vi befinner oss på en mycket lämplig plats för att uppmärksamma sambanden mellan förr och nu, - Vi kan kan skymta vårt soldattorp borta vid klockstapeln, soldattorpet som var en viktig del i det ständiga knektehållet - indelningsverket grunden till de arméer som i med och motgång marscherade och stred både inom och utom det svenska väldet, - Vi kan se kasernerna där befäl och soldater utbildades, svetsades samman till väl fungerande plutoner, kompanier och bataljoner och varifrån de utgick för att prövas under olika former av beredskap under både första och andra världskriget, under kalla kriget och många befäl och värnpliktiga till internationella insatser inom Förenta Nationernas styrkor allt sedan 1956. - och vi är också alldeles intill Gävleborgsgruppens byggnader där finns ledningen för våra dagars moderna hemvärn, det primära militära skyddet av vårt län.
Vi kan alltså härifrån iaktta tydliga avtryck från mer än 325 års svenska försvarsansträngningar. Knut och Agneta Björkenstam har författat en minnesskrift över mycket av verksamheten här på Kungsbäck under de gångna 100 åren. Denna finns tillgänglig för kamratföreningens medlemmar och månne kan den komma att få en vidare spridning senare till en större publik. Jag kommer därför i stället behandla några av anledningarna till att den svenska arméns infanteriregementen under början av 1900-talet kom att lämna hedarna där man hade övat under århundraden och flytta in till nybyggda kaserner i städerna. De första byggnader i Sverige som uppfördes för att brukas som kaserner var de båda huslängorna utmed Långa raden på Skeppsholmen i Stockholm. De byggdes under ledning av slottsarkitekten Nicodemus Tessin d y. år 1702. De värvade regementena hade med början under 1700-talets senare del och under hela 1800-talet förlagts till kaserner, nu var det landskapsregementenas tur. Jag kommer inledningsvis att behandla kasernen allmänt med några utblickar internationellt och hur de utländska erfarenheterna påverkade sättet att utforma kasernerna här i Sverige. Och kommer jag att avsluta med en personlig reflexion över de ministerord som fälldes vid invigningen av vår fina Högskola här på Kungsbäck.
Ordet Kasern har sitt ursprung i det italienska casa = hus och Caserna som beskriver ett hus för ständig förläggning. Via tyskan kom ordet så in i svenskan. Det engelska ordet för kaserner är barracks ngt som idag av radio- och TV-journalister slarvigt på svenska blir barackerna i stället för ett mera korrekt kasernerna. Planen för kaserner och kasernområdet kan härledas från det romerska härlägrets symetriskt bundna form. Så såg kasernområdena ut ända fram till dess faran för luftanfall blev uppenbar under andra världskriget. Behovet av kaserner uppstod i Europa när stående arméenheter blev vanliga och när inkvarteringsskyldigheten hos städernas borgare togs bort. Franska förebilder kom att vara normbildande. Smala hus med logement på var sin sida av ett trapphus och plats för ett kompani om c:a 100 man. Dessa hus kom att byggas ihop och efterhand skapades stora kasernkomplex rätvinkligt grupperade kring en innergård - kaserngården. Den kaserntyp som kom att bli normerande för de svenska kasernetablissemangen kom från Tyskland. I enlighet med ett kejserligt reglemente från 1874 skulle varje kasern inte utföras för större enhet än en bataljon om c:a 500 man, fördelade på fyra kompanier. Varje kompani skulle förfoga över en avskild del, varje våning skulle, utmed en rad av logement, ha en bred sidokorridor med brandsäkra trapphus och det skulle finnas särskilda puts- och tvättrum. Kökslokaler, matsalar och övrigt skulle finnas i särskilda byggnader. Dessa kasernbyggnader uppfattades som de bästa i Europa och kom att bli förebild för svenskt kasernbyggande långt in på 1900-talet. Och var och en som tjänstgjort eller besökt kasernerna här på Kungsbäck känner ju detalj igen allt detta.
Den arkitekt som helt kom att ansvara för utformningen av den stora svenska kasernbyggnationen under 1900-talets första årtionden var Erik Josephsson, samtida med den idag mera ihågkomne Ferdinand Boberg. Han studerade under 1890-talet de tyska kasernerna och tog till sig dess idéer och funktioner. Om Erik Josephsson, från den kända konstnärssläkten, hör eller läser man idag inget. Ändå skapade han vid sidan ett mycket stort antal kasernetablissemang även storslagna civila byggnader som Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården, Skandinaviska bankens huvudkontor vid Gustav Adolfs Torg, som sedan 1979 inhyser Försvarsdepartementet, kraftstationsbyggnaden vid Trollhätte kraftverk. Varför uppfördes då en så stor mängd kaserner under 1900-talets första årtionden? Skälet var införandet av allmän värnplikt för den manliga delen av befolkningen. Indelningsverket skulle avskaffas. Indelningsverket var i funktion i 220 år från 1682 till 1901. kontraktet med gästrikar och hälsingar skrevs under den 9 augusti år 1682 vid Florsjön i Mo socken i Hälsingland. Under 1800-talets andra hälft diskuterades försvaret dess storlek, dess förmåga, kostnader och modernitet. Jämförelserna med de nationer som antogs vara möjliga angripare Ryssland, Tyskland - visade på stora svagheter på alla plan. Den indelta armén om 25 000 man var för liten med många soldater och befäl i mer än mogen ålder och med bristande övningsverksamhet, man använde soldaterna i stället i hög grad till arbetskommenderingar vid offentliga arbeten. Beväringsinrättningen med mycket kort utbildnings- och övningstid under några sommarveckor tillförde ingen egentlig styrka och de värvade förbanden var få och av blandad kvalité. Kostnaderna för de indelta soldaterna var uteslutande lagda på jordägarna. Trots de uppenbara svagheterna tog det lång tid att nå de politiska uppgörelser som kunde bädda för en genomgripande modernisering och styrkeuppbyggnad av krigsmakten.
Mot slutet av 1800-talet uppfattades ett efterhand ett ökande hot från Ryssland som avsevärt ökade sin militära kapacitet, inte minst i riktning mot nordväst och i Storfurstendömet Finland. Osäkerheten i förhållandet till unionsbrodern Norge bidrog även till ökade krav på militär förmåga. 1901 beslöt så till slut riksdagen att införa den allmänna värnplikten och att inga indelta soldater skulle antas från 1902. Omställningen av armén beräknades ta tolv år och skulle alltså vara klar under 1914 året då första världskriget bröt ut men det visste man ju inte 1901! Under de första fem åren var rekrytutbildningstiden 112 dagar under sommarhalvåret och från 1908 förlängdes rekrytutbildningen till riksdagsbeslutets 240 dagar. En av orsakerna till den långa omställningstiden var svårigheten att bereda befäl och värnpliktiga drägliga bostadsförhållanden under vintertid. Hedarna var illa utrustade och med bristande hygieniska förhållanden i alla avseenden. Möjligheten för matlagning och utspisning var undermåliga. Men man klarade hjälpligt av förhållandena under några sommarmånader. Behovet av ändamålsenliga kaserner var tydligt. Man lämnade därför dessa traditionsfyllda platser t.ex. Mohed, Rommehed och Gumboda hed efterhand som nya kasernetablissemang stod klara och flyttade in till städerna, ofta till residensstäder som Gävle, Falun och Umeå. Kasernerna i dessa tre städer stod klara för inflyttning samma år, 1909. Den första stora vågen av inflyttningar ägde rum under 1900-talets första årtionde.
Nästa stora flytt från de gamla lägerplatserna ägde rum efter första världskriget under början av 1920-talet och då främst i södra delarna av landet från lägerplatser som t.ex. Malma hed, Malmen och Hultsfred till Strängnäs, Linköping och Eksjö. Fram till 1960-talet tillkom ett antal nya kasernetablissemang dels därför att man behövde större övningsområden, dels därför att man låg i vägen i expanderande städer t. ex. Svea Livgarde och Svea ingenjörregemente i Stockholm. Men även regionalpolitiska skäl togs till intäkt för att flytta förband och uppförande av nya kaserner. Tydligaste exemplet är Norrlands dragonregementes (K4) flytt från Umeå till Arvidsjaur. (Åter till det tidiga 1900-talets kasernbyggnation. De gamla befintliga kasernerna var undermåliga bl. a. från hälsosynpunkt. Redan 1879 konstaterade en militärläkarkommitté att avsevärda förbättringar behövdes och man skrev och jag citerar: för vår tid då i de flesta civiliserade länder den allmänna värnplikten blivit till princip antagen och då sålunda de militära uppfostringsanstalterna jämte det de böra uppfylla den värnpliktiges berättigade större krav på bekvämlighet och utrymme än yrkessoldatens även bör tjäna såsom ett slags folkhögskolor för hela nationen, varifrån den värnpliktige efter slutad krigstjänst bör hemföra ett allmänt intryck av och vana vid ordning och snygghet, ävensom insikt om de för hälsans bevarande viktigaste grundsatserna. Detta ett konstaterades 30 år före vårt regementes inmarsch på Kungsbäck.)
Så igångsattes efter 1901 vad som skulle bli försvarets mest omfattande byggnation någonsin. Under mindre än 20 år utökades befintliga kaserner och byggdes nära 50 nya kasernanläggningar i en rad nya garnisonsstäder. Stora markområden i städernas utkanter köptes in för kaserner, skjutbanor och övningsfält. Områden som, relativt opåverkade, idag har hamnat mitt i stan och blivit mycket eftertraktade i städernas planering och kommit väl till pass, inte minst här i Gävle med plats för vår Högskola. Men det var inte bara kasernerna och kasernområdet som medförde förändringar för de nyblivna garnisonsstäderna. Officerare och underofficerare blev stadsbor och tog snart plats i stadens liv och leverne. Med styrelseuppdrag inom staden, i politiken och föreningslivet och inte minst i sällskapslivet, ja överallt kom det militära inslaget att bli synligt och välkommet. Befäl och värnpliktiga i uniform blev ett tydligt inslag i stadsbilden. Musikkåren konserterade och de enskilda musikerna bidrog i mycket hög grad till utvecklingen av städernas musikliv. I dag är Försvarsmakten i det närmaste osynlig i landet, utom på några få platser. Kunskapen om dagens försvar bland medborgarna minskar efterhand som allt färre har någon som helst kontakt med denna del av det offentliga Sverige. Man kan fundera över vad det betyder och innebär på sikt. Den allmänna värnplikten kom att gälla i 110 år från 1901 fram till i våra dagar alltså halva den tid som indelningsverket var grunden för vårt försvar. Under nära 85 år av den allmänna värnplikten var kasernerna här på Kungsbäck i bruk för att man här skulle vapenöva den manliga ungdomen. Upp mot 100 000 värnpliktiga passerade genom dessa kaserner under sin övningstid längre eller kortare beroende av de krav som ställdes under olika tidsperioder.
När vår högskola invigdes 1996 höll dåvarande utbildningsministern att tal där han till egen förtjusning konstaterade att militären ut - kunskapen in. Jag hade förmånen att som den siste i raden av talare kanske 14-15 stycken hälsa högskolan välkommen upp på Kungsbäck. Då ministern till allas förvåning och överraskning inte stannade över hela invigningsceremonin blev det då inte tillfälle att i mitt tal kommentera hans yttrande. Jag skall inte heller nu göra detta, han är ju inte här, men kan konstatera att de applåder som följde på mitt tal vid invigningen var de längsta och starkaste. Det kan finnas tre anledningar till detta: Ett: åhörarna var glada över att den långa raden av tal äntligen var slut; två jag höll ett bra tal; eller tre att åhörarna hade den bestämda uppfattningen att kunskaper hade inhämtats här på Kungsbäck även under den militära tiden. Jag är övertygad om och har fått många bevis för, då och senare, att det var alternativ tre som var grunden för de långa och kraftiga applåderna. Dessa åhörare visade respekt och uppskattning för vår verksamhet. Jag vill avsluta med att på alla här närvarandes vägnar tacka Kamratföreningen och dess ordförande Rolf Dahlström för det omfattande arbete som lagts ned för att få denna dag till stånd. Ett stort arbete med ett mycket lyckat resultat. Tack från oss alla.