Inledande anmärkningar Krisen liksom kritiken uppdagar det varuproducerande samhällets historiska och logiska gränser och omförhandlar villkoren för detta samhälle och försöken att avskaffa det. Kris och kritik är ett projekt med kritiska och strategiska ambitioner, en brokig framställning av livet i kriskapitalismen och ett försök att vända den självstympning detta liv i många avseenden innebär till ett angrepp. Människan uppstår ur samhälleliga förhållanden och samhällskriser innebär på en och samma gång att de förklaringar, teorier och praktiker genom vilka människor försöker förstå och vissa fall förändra dessa förhållanden sätts på spel. Äldre ordningar bryts ner och nya ofta minst lika motsättningsfulla ordningar träder i dess ställe. Detta betyder inte att kritiken och motståndet mot en samhällsordning nödvändigtvis sammanfaller med dess kris eller nedgång. Snarare rör det sig om konfliktfyllda sammansättningar av andliga och materiella förhållanden enligt mönster som omöjligen kan fastställas på förhand eller oberoende av historiska tillfälligheter. Inte heller kan kapitalets motsättningar reduceras till blotta undersökningsföremål, då de i själva verket bildar det sammanhang ur vilket kritiken och kamperna hämtar sina redskap och reser sig. Med detta konstaterat kvarstår fortfarande att säga något om den aktuella situationen och Kris och kritik-projektets huvudsakliga teoretiska utgångspunkter. Kritiskt orienterade analyser meddelar att de senaste årens krismönster, med en global finanskris 2007-2008 och en ännu pågående eurokris 2009-, i första hand ska ses som resultatet av ett i längden ohållbart försök att genom ökad skuldsättning, krediter och fiktivt kapital leva upp till tillväxtnivåer som 1
etablerades under åren mellan andra världskrigets slut och 1970-talets olje- och finanskris. 1 Oavsett om vi framhäver krisernas unika karaktär i kvantitativa eller kvalitativa termer måste de sentida kriserna inte bara härledas ur kapitalets logik (som alltid inrymmer risken för kris), utan även inrättas i kapitalismens utvecklingshistoria. I samband med att en arbetskraftslukande fordistisk ackumulationsmodell börjar uttömmas någon gång under sent 1960-tal eller tidigt 1970-tal inträffar ett avgörande skifte som innebär att produktivkraftutvecklingen inte längre i första hand resulterar i en utvidgning av varuproduktionen i förhållande till det samhälleliga totalarbetet, utan snarare en bortrationalisering av arbete ur en varuproduktion med allt mer begränsade expansionsmöjligheter. Förvisso har kapitalet alltid strävat efter att reducera mängden nödvändigt arbete i så hög utsträckning som möjligt, och visst expanderar varuproduktionen än idag. Men det avgörande i sammanhanget är att bortrationaliseringen under de senaste årtiondena har antagit sådan omfattning att hela det värdeackumulerande projekt som går under namnet kapitalism och som ytterst bygger på tillägnande av mänskligt arbete hotas. 2 Utrymmet för industribaserad värdeackumulation krymper sedan årtionden tillbaka, vilket har resulterat i att allt större kapitalmängder slutar fungera som produktivt kapital och istället återfinns i finansmarknader, samtidigt som produktionen blivit alltmer beroende av krediter. Kapitalets tillfälliga återhämtning från 1970-talets olje- och finanskris finansierades delvis genom nedmonteringar 1. För ett exempel bland många se Tomasz Konicz Die Krise kurz erklärt i nättidskriften Telepolis: http://www.heise.de/tp/artikel/36/36123/2.html. Texten finns också i engelsk översättning: http://portland.indymedia.org/en/2012/01/413591.shtml 2. Kapital är självförmerande värde (Marx), en process som i grund och botten innebär att det kapitalistiska systemet som helhet på ett eller annat sätt tillägnar sig allt större mängder mänskligt arbete. Samtidigt innebär den konkurrensdrivna och för kapitalismen helt nödvändiga produktivkraftutvecklingen att kapitalet i alla lägen tenderar att reducera mängden nödvändigt mänskligt arbete i så hög utsträckning som möjligt. Perioden mellan andra världskrigets slut och 1973-74 års kris utgjorde en tillväxtmässigt sett unik era under vilken produktivkrafternas utvecklingsnivå, tillsammans med ett alltjämt stort utrymme för varuformens expansion i vardagen och över jordklotet, förutsatte en omfattande förbrukning av mänsklig arbetskraft. Den fordistiska ackumulationsmodellen möjliggjorde och drog samtidigt nytta av reallöneökningar och varuformens utbredning i samband med den offentliga sektorns utbyggnad. Det var också under denna period som kvinnor i en helt annan utsträckning än tidigare införlivades i arbetsmarknaden. Men en tillväxt som i första hand bygger på en kraftigt expanderande varuproduktion har uppenbara långsiktiga begränsningar: avsättningsmöjligheterna är liksom naturtillgångarna inte outtömliga och framförallt resulterar i förlängningen inte en expanderande varumängd automatiskt i en motsvarande värdetillväxt i takt med att produktivkrafterna utvecklas och mänskligt arbete rationaliseras bort i produktionen. 2
och privatiseringar av offentlig sektor, något som inte i första hand kan förklaras som ett utfall av nyliberal ideologi. Den sortens vanligt återkommande slutsatser baseras allt som oftast på djupt ideologiska föreställningar, önsketänkande och naiva förhoppningar om välfärdstatens och fordismens eviga återkomst. Den offentliga sektorn var och är liksom statens existens helt avhängig en allt mer svårförverkligad mervärdesproduktion, varför det kan konstateras att kapitalismens nuvarande kris på en gång är en kris för staten. Givetvis har nyliberal ideologi spelat en roll i de senaste årtiondenas händelseförlopp i det att den legitimerat en rad politiska åtgärder som varit nödvändiga för att hålla en allt mer svårverkställd värdeförmering vid liv, men den var på intet sätt den avgörande faktorn. Kapitalets flyktförsök från industrin har tillsammans med en världsomspännande omstrukturering av arbetsprocessen, framväxten av en tjänstesektor med låga lönenivåer och osäkra anställningsförhållanden, och en tilltagande strukturell arbetslöshet, lett till en situation där människor allt mer tvingas identifiera sig som självständiga entreprenörer och fattigdom och utsatthet i allt högre utsträckning är resultatet av exkludering från arbetsmarknaden istället för exploatering i arbetet (även om graden av den senare inte på något vis har avtagit). Samma logik som förutsätter och reproducerar lönearbetet som allmängiltig social form ger idag upphov till mängder av överflödiga människor som på senare år kommit att bli föremål för allt våldsammare repressioner. De kommande åren blir med största sannolikhet en fortsättning på den uppvisning där regeringar och regeringsalternativ tävlar i att använda arbetsmarknadspolitik som ett redskap för prygling och disciplinering av människor under motiveringen att man skapar jobb. Den sentida krisutvecklingen och de upptrappade former av över- och underordning den för med sig borgar i sig för att tautologin arbete för att skapa mer arbete med våld eller hot därom åtminstone än ett tag ska kunna upprätthållas som samhälleligt ledmotiv. Om kapitalismen utvecklas bortom sitt aktuella stadium är det inte genom förmågan att erbjuda de flesta människor materiellt eller andligt välstånd, eller ens en dräglig tillvaro, utan snarare genom desperationen och vanmakten hos en arbetskraftsreserv som växer när tillväxten stagnerar. Omstruktureringarna i samband med 1970-talets kriser innebär samtidigt att förutsättningarna för tidigare epokers motstånds- och kampformer till stora delar uttömts och vi idag befinner oss i en situation som inte bara präglas av ökade ekonomiska ojämlikheter, utan minst lika mycket av en eskalerande klimatkris, den parlamentariska processens fullständiga avsaknad av trovärdighet och nya former av sexism, rasism och fascism som vecklar ut sig i takt med sentida krisförlopp. Inför denna utveckling framstår såväl den liberalkapitalistiska ideologin, det nostalgiska vurmandet för den fordistiska ackumulationsmodellen som den postmoderna drömmen om värdeackumulation utan 3
lönearbete som stoff för utopier men allt annat än ett angrepp på det system som bygger på försäljning av arbetskraft vore ett stilla medgivande till en stundande kapitalistisk eller bortomkapitalistisk katastrof. I en tid där avståndet mellan teoretisk och praktisk kritik framstår som övermäktigt och präglat av social arbetsdelning där akademisk teoribildning nästan uteslutande undlåter att behandla den abstrakta samhällsformationen som totalitet till förmån för ett huvudlöst umgänge med dess framträdelser, tillfälligheter och enskilda strukturella element, och där proteströrelser och aktivism i hög grad pendlar mellan moralism och önsketänkande blir försöket att finna och utveckla destruktiva redskap med vilka vi kan bryta igenom de samtida skeendena helt avgörande. Den längsta texten i detta nummer är skriven av Rasmus Fleischer och handlar om Robert Kurz sista bok, Geld ohne Wert (2012). Att historisera kapitalismen till dess yttersta utgör författarens egna bearbetning av en serie läsanteckningar som under året har postats på bloggen Copyriot och innehåller bl.a. en utläggning kring grunddragen i en omtalad kristeori som Kurz och andra värde- och värdeavspaltningskritiker utarbetat sedan 1980-talet. Även om vi inte förbehållslöst ställer oss bakom kristeorin menar vi att karakteriseringen av det postmoderna tillståndet som en moderniseringens kollaps hos Kurz m.fl. erbjuder en ingång till kapitalismen i dess yttersta fas och möjliggör ett uppvaknande ur postmodernitetens fantasmagoriska slummer. Värdekritiken uppstår i mitten av 1980-talet och associeras än idag framförallt med tysk-österrikiska, utomakademiska grupper och tidskrifter som Krisis, Streifzüge och Exit!. Teoribildningen följer till stora delar mönstret för kritisk teori så som det utarbetades av György Lukács, Max Horkheimer, Theodor Adorno, m.fl., samtidigt som man låtit tillägna sig en radikaliserad förståelse av Marx ekonomikritik med intryck från den nya marxläsningen (Neue-Marx-Lektüre) som påbörjades av Hans-Georg Backhaus och Helmut Reichelt under 1970-talet. Värdekritikerna har aldrig gjort någon hemlighet av att de egna teorierna inte omedelbart försöker legitimera sig i förhållande till någon pågående praxis eller rörelse. 33 Mot en sådan tanke hävdas istället kritikens nödvändighet, 3. Redan i de inledande raderna i ledaren till det första numret av Marxistiche Kritik (det ursprungliga namnet på Krisis) kan vi läsa att: Revolutionäre Theorie schöpft ihre Legitimität ebenso wie die ihr entsprechende historische Praxis aus sich selbst; sie rechtfertigt sich weder vor der institutionalisierten bürgerlichen Wissenschaft noch vor den Ideologien des Reformismus. Ihr Medium ist nicht die Legitimation, sondern die Kritik; ihre Absicht nicht die Verteidigung, sondern der Angriff. ( Editorial, Marxistische Kritik nr 1, 1986.) Det kan nämnas att Exit!-gruppen är än mer radikal i betoningen på den teoretiska kritikens egenvärde och under de senaste åren har anklagat såväl Krisis som Streifzüge för att förfalla till praxistänkande. 4
oavsett om den kan erbjuda en väg ut ur kapitalismen eller inte. Avgörande är i sammanhanget kritiken av det kapitalistiska samhällets historiskt specifika realkategorier som vara, värde, penning, arbete, stat, kapital m.m. I värdekritiken ges dessa en negativ bestämning, vilket innebär att de inte i första hand ska prövas eller bekräftas i förhållande till empiriska fenomen. Istället syftar kritiken till att synliggöra kategoriernas fetischkaraktär genom att lyfta fram dess logiska och historiska förutsättningar och gränser, d.v.s. visa hur deras skenbart naturgivna och ahistoriska karaktär i själva verket är ett resultat av samhälleliga och historiskt föränderliga förhållanden. Eftersom kategorierna är inte är blotta tankeabstraktioner utan realabstraktioner skulle ett vederläggande av kategorierna enligt värdekritikerna innebära ett brott med den kapitalistiska samhälleligheten som sådan. Från och med tidigt 1990-tal har teoretiker som Kurz och Roswitha Scholz parallellt med värdekritiken utvecklat en teori om värdeavspaltning, en feministiskt präglad kapitalismkritik med ambitioner bortom den ursprungliga värdekritiken som av det nya perspektivets företrädare bedömdes vara alltför androcentrisk, härledningslogisk och präglad av en förment universalism. Spänningen mellan värdekritiken och värdeavspaltningskritiken når sin kulmen år 2004 när Kurz, Scholz m.fl. under dramatiska omständigheter lämnar Krisis för att vidareutveckla värdeavspaltningskritiken i en ny tidskrift, Exit!. 4 Värdeavspaltningsteorin förklarar den kapitalistiska samhälleligheten som en dialektisk process som formas av värdet och avspaltningen av värdet från de kvinnligt konnoterade livsområden, verksamheter, egenskaper och känslor det inte omedelbart kan lägga under sig och forma efter eget mönster, men vars existens har varit och förblir nödvändig för värdeformens utbredning. För cirka tio år sedan gjorde Lars Hansson troligtvis mer än någon hittills för spridningen av värdeavspaltningsteorin i Sverige (det bör i ärlighetens namn framhållas att konkurrensen på intet sätt är mördande) med artikeln Kapitalismens kön. Genuskonstruktioner som integrerade delar av det kapitalistiska produktionssättet i nättidskriften Humanetten. Med utgångspunkt i två tongivande texter av Scholz, Der Wert ist der Mann (1992) och Das Geschlecht des Kapitalismus (2000), utgör Hanssons text en förtjänstfull introduktion till en teoretisk diskussion som förtjänar spridning, varför vi har valt att erbjuda den i tryckt form i Kris och kritik #1. Värde- och värdeavspaltningskritiken rör sig på en hög abstraktionsnivå, något som inte bara är nödvändigt för en framställning som betonar att de kapitalistiska kategorierna endast äger giltighet i förhållande till kapitalismen 4. Ulrich Leicht har skrivit en längre genomgång av värde- och värdeavspaltningskritikens historiska utveckling som finns tillgänglig (på tyska) via Exit!:s hemsida: http://www. exit-online.org/textanz1.php?tabelle=theoriezeitschrift&index=7&posnr=10 5
som helhet (det går m.a.o. inte att tala om ett enskilt kapital eller en enskild vara), utan även helt avgörande för en kristeori som framhäver kapitalet som en ofrånkomlig motsättning mellan produktivkrafternas utveckling och värdeproduktion som självändåmål. 5 Med denna teori, där nuvarande nedgång ses som ett led i kapitalismens sammanbrott, avviker man från andra sentida ekonomikritiska projekt, t.ex. Michael Heinrichs uppmärksammade marxläsningar. Det pågående sammanbrottet ska enligt värdekritikerna uppfattas som en långsam process som inte omedelbart låter sig fixeras empiriskt, istället måste det härledas ur ett kvalitativt brott i produktivkrafternas utveckling. Den historiska brytpunkten förläggs till 1970-talet och mikroelektronikens genombrott ( den tredje industriella revolutionen ), som gjort mänskligt arbete överflödigt till den grad att värdet förlorar sin substans. Det bör understrykas att denna kristeori inte förutsätter att kapitalismens sammanbrott per automatik leder till socialism eller kommunism, en sådan tanke förekommer överhuvudtaget inte hos grupper som Krisis, Streifzüge och Exit!. Inget i analyserna säger heller att en pågående slutkris gör motstånd och kamper överflödiga. Ett sammanbrott kan lika gärna leda till ett bortomkapitalistiskt barbari, om inte ett medvetet överkommande av de moderna formsammanhangen kommer till stånd. Inför detta nummer har vi översatt en text av Tomasz Konicz, Wofür kämpfen wir? Plädoyer für eine realistische Utopie, som utgår från en värdekritisk sammanbrottsteori och samtidigt framhåller vikten av en medveten uppgörelse med de kapitalistiska fetischförhållandena, något som får Konicz att bl.a. gå i polemik med de antikapitalistiska rörelser som förordar en appropriering av bruksvärden som ett led i kampen. De värde- och värdeavspaltningskritiska analyserna av kapitalet och krisen som objektiva processer bör i första hand ses som ett försök att framhäva det moderna förtryckets anonyma och subjektlösa karaktär, en prioritering som en gång i tiden var avgörande för värdekritikernas brott med vad man kallade klasskampsmarxismen. Kurz och Ernst Lohoffs Der Klassenkampf-Fetisch (1989) där klasskampen framställs som den subjektiva sidan i kapitalförmeringens självrörelse kan i sammanhanget lyftas fram som en milstolpe. Denna form av radikal kritik av kapitalismens realkategorier utgör än så länge något av en inomtysk-österrikisk angelägenhet, vilket delvis kan förklaras av att endast en liten del av litteraturen i dagsläget har översatts från tyskan. Ett undantag i den tysk-österrikiska dominansen utgör amerikanen Moishe Postone som i Time, Labour and Social Domination (1993), en omtolkning av Marx Kapitalet, kritiserar den traditionella marxismen för att bedriva en ensidig 5. I Ein Widerspruch von Stoff und Form (Exit! nr 6, 2008) analyserar Claus Peter Ortlieb kapitalet som en processerande motsättning (Marx) mellan stofflig och formlig rikedom. Denna motsättning är avgörande för Kurz kristeoretiska utläggning i Geld ohne Wert och tas också upp i Att historisera kapitalismen till dess yttersta i detta nummer. 6
kritik av kapitalet som distribueringsprocess från arbetets ståndpunkt, istället för en kritik av arbetet i sig och den historiskt unika funktion det fyller i kapitalismen. Postone menar att kapitalismen måste förstås som en samhällsformation i vilken det abstrakta arbetet förmedlar de sociala relationerna mellan individer och att det abstrakta arbetets förmedlande funktion maskeras av arbetets konkreta karaktär. Kapitalismen ska enligt honom inte förklaras med hänvisning till något externt i förhållande till arbetet, ex. vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen. Mervärdesproduktion och abstrakt arbete är i sig skäl nog för att tala om kapitalism, oavsett om mervärdet tillfaller enskilda personer, privata företag, staten eller arbetarkooperativ. Time, Labour and Social Domination mynnar ut i en tes om en för kapitalismen unik abstrakt temporalitet som vi hoppas kunna beröra mer ingående i kommande nummer. Den brittiska tidskriften Aufheben har kritiserat Postones tolkning för en oförmåga att visa hur tvånget till arbete erfars olika beroende på vilken position man innehar i det kapitalistiska samhället, vilket innebär att den omöjligen kan förklara kapitalismens subjektiva aspekter. Aufheben menar att det är nödvändigt med en teori som förklarar hur vi ska agera i våra kamper, hur vi ska välja våra handlingar och med vilka vi ska ingå allianser. 6 Uppenbart är att denna brist på analys av kapitalismens subjektiva dimension hos Postone, liksom hos de tyska värdekritikerna, är resultatet av en teoretisk abstraktion som är helt avgörande om kapitalet ska kunna framställas som en allestädes närvarande och mot alla tvingande logik en prioritering som Aufheben ifrågasätter och som det finns anledning att problematisera. Enligt de värde- och värdeavspaltningskritiska analyserna går som tidigare konstaterats övervinnandet av kapitalismen genom upphävandet av en rad kapitalistiska realkategorier, vara, värde, kapital etc., vars status som ontologi grundas i för kapitalismen historiskt specifika fetischförhållanden. Att vi lyfter fram och betonar den teoretiska kritikens nödvändighet ska inte förväxlas med att vi med denna tidskrift avser sprida uppfattningen om dess tillräcklighet. Utveckling och spridning av teorier om kapitalismens fetischformer spelar, liksom spridningen av medvetande om kapitalismens systemkris, en avgörande roll, men framstår i sig som otillräckligt då fetischer existerar och reproduceras genom människors vardagliga handlingar, till stor del oberoende av om människorna som utför handlingarna är medvetna om dem eller inte. Givetvis blir detta i något avseende en fråga om vad vi väljer att lägga i termen medvetande och i förlängningen också en fråga om teorins roll. Även om en återkommande beteckning som kritiskt medvetande hos Kurz m.fl. inbegriper både teoretisk och praktisk kritik kan vi likväl konstatera att 6. Moishe Postone s Time, Labour, and Social Domination Capital Beyond Class Struggle?, Aufheben nr 15 (2007) 7
värde- och värdeavspaltningskritiken som rörelse så här långt mer eller mindre uteslutande har ägnat sig åt den förra formen. 7 Det finns givetvis förklaringar till varför det ser ut på det sättet, som att den abstrakta samhällsformationen tvingar kritiken att bli abstrakt och teoretisk, men med ett sådant konstaterande försvinner inte sprickan mellan teoretisk och praktisk kritik. Upphävandet av detta fetischistiska motsatsförhållande kan, liksom dess etablering, endast ske genom medvetna och omedvetna handlingar som inbegriper men aldrig kan reduceras till teori (eller för den delen praktik ). Frågan om teori och praktik, men också frågor om teorins möjligheter att äga närvaro i politiken samt vad som ska teoretiseras, behandlas av Nils Eng i texten Teori och praktik i detta nummer. De teoretiska referenspunkterna, med tyngden förlagd till Louis Althussers ideologikritik, avviker här till en del från övriga texter i numret. Likafullt behandlar Eng en rad för kritiken avgörande moment för att till sist landa i det Althusser kallade aleatorisk materialism: den lyckosamma föreningen i mötet mellan politiska rörelser och en rad olika kritikformer, en idé som motsätter sig alla tankar på teorin som något som ska föregå eller vägleda praktiken. Att de kritiska teorier vi berör i denna text förhåller sig minst sagt skeptiskt till klasskampen och möjligheten att säga något om kapitalismöverskridande handlingar (annat än ex negativo) innebär inte att beskrivningen av det kapitalistiska herraväldets subjektslösa karaktär nödvändigtvis står i omedelbar motsättning till föreställningar (hos Aufheben m.fl.) om att individers varierande grad av underordning inom kapitalismen är avgörande i försöket att överskrida den, även om de olika perspektiven inte enkelt låter sig framställas teoretiskt på en och samma gång. Däremot är denna form av kritik oförenlig med en positiv bestämning av kategorin klass och en rad vanligt förekommande, onyanserade idéer om klasskampen. (Vi kan konstatera att många strategiska avarter under åren har alstrats när motstånd mot kapitalism övergår i sociologiskt laddad livsstilsarbetarism och affirmation av allt som betingar arbetarklassens existens som klass.) Den klasskamp som syftar till lönearbetets och därmed proletariatets avskaffande kan, för att uttrycka det hela med värdekritiskt färgad terminologi, aldrig vara ett inslag i den kapitalistiska samhällsmetafysiken som de traditionella arbetarrörelsens kamper allt som oftast förblev utan måste redan från början utgöra ett brott med denna ordning. 8 Mycket talar för att det är omöjligt 7. Talet om kritiskt medvetande kan ses som ett försök att distansera sig från en materialistisk ideologi som präglat marxismen genom hela dess historia. Distinktionen mellan materialism och idealism är i sig ett uttryck för en fetischism. Uppgiften för en kritisk teori måste ytterst vara att göra motsatsparet meningslöst., skriver Fleischer i detta nummer apropå Kurz ovilja att ta ställning för materialismen mot idealismen. 8. En viktig kritik av den historiska arbetarrörelsen kommer från Gáspár Miklós Tamás, som i essän Att säga sanningen om klass (i svensk översättning i Fronesis nr 40-41, 2012) 8
att lägga ut klasskampens emancipatoriska potential inom inom ramarna för ovannämnda kritiska teorier då det dessa kritikformer har för ögonen: kapitalismen som historisk objektivitet, knappast medger ett subjektets brott med denna objektiva ordning (mer om detta senare). Denna utgångspunkt innebär att kritiken redan från början tenderar att reducera kamperna till inslag i kapitalismen, alltså till processer som i första hand bidrar till att modernisera och utveckla kapitalismen. Kris och kritik är ett projekt som inte endast avser behandla kapitalets logik och utvecklingshistoria, utan också motståndets historia och mekanismer i syfte att bidra till dess utveckling, varför en målsättning i projektet består i att om än inte alltid i en och samma text kombinera abstrakta analyser med strategiskt inriktade teorier kring motstånd och överskridande. Dessa teorier liksom de rörelser och kampformer med vilka de förknippas måste i sin tur bli föremål för kritik och historisering. Som utgångspunkt för projektets strategiska dimension spelar de operaistiska ( arbetaristiska ) och autonoma kamperna, och inte minst Mario Trontis berömda omkastning av kapital-arbete-förhållandet en central roll. Tronti kritiserade i samband med de våldsamma striderna mellan arbetsköpare och arbetare i Italien på 1960-talet den dittillsvarande marxismen för att ensidigt ha fäst uppmärksamheten vid kapitalets utveckling och hävdade nödvändigheten i att flytta analysens tyngdpunkt till proletariatets självständiga aktiviteter och motstånd. 9 Den intima relationen mellan kapital och arbete, och proletariatets dubbla bindning till kapitalet och revolutionen, motiverade Trontis distinktion mellan proletariatet som arbetskraft och arbetarklass. Arbetskraft betecknar här proletariatet i de moment när det i egenskap av variabelt kapital i produktionsprocessen medverkar till kapitalförmeringen och sin egen underordning. Arbetarklass är proletariatet när det, ex. genom strejker, olydnad, maskning och sabotage, slutar fungera som variabelt kapital och strävar efter att avskaffa sig själv som klass. I operaistiskt färgad teori framställs ofta kapitalismens och arbetsprocessens omvandling under 1970-talet som en påtvingad förändring i arbetarklassens tekniska sammansättning, som innebar att rörelsen inte längre kunde förlita sig på beskriver de historiska arbetarkamperna som ett led i den kapitalistiska moderniseringen och menar att de proletära rörelsernas landvinningar nästan uteslutande bestod av undanrensningar av den gamla regimens halvfeodala rester. Kampen mot den gamla regimens arv anställde enligt Tamás såväl socialdemokratins reformister som revolutionära anarkosyndikalister och utspelades under cirka hundra år fram till 1970-talet. Författaren utgår från en distinktion mellan klass och kast och konstaterar att arbetarrörelsen under 1800- och 1900-talet väsentligen ägnat sig åt en kastkamp som har mer gemensamt med Rosseau än Marx. 9. Tronti, Mario, Lenin in Inghilterra [Lenin i England], Classe Operaia nr 1 (1964) 9
tidigare arbetaristiska kampformer. Som en reaktion på detta uppstår den autonoma rörelsen under namnet Autonomia operaia organizzata, en strategisk omgruppering eller med operaistisk terminologi: en förändring i arbetarklassens politiska sammansättning. Genom att identifiera en mängd oavlönade sysslor som på ett eller annat sätt bidrog till att upprätthålla kapitalismen kom Tronti och operaisterna att hävda att hela samhället hade förvandlats till en fabrik. I teorin om den sociala fabriken blir inte bara lönearbete, utan även konsumtion, hushållsarbete, sex, uppfostran och utbildning av arbetskraft och arbetssökande etc., en form av arbete. Analysen har sedan dess kommit att ligga till grund för en mängd rörelsers försök att identifiera och lyfta fram proletariatets självständiga motstånd och kamper så som de utspelar sig i människors vardag, på arbetsplatser, i skolor, hemmen, städerna m.m. med avsikt att utveckla dessa kampformer teoretiskt och praktiskt. Teorin och den sociala fabriken binder samman en rad till synes orelaterade verksamheter och samhällssfärer och illustrerar hur vi allt mer underkastas kapitalets logik, utför en mängd oavlönade sysslor som bidrar till att upprätthålla kapitalismen och blir profitabla för företag. Som subjektiv, empirisk framställning av livet i en långt skriden kapitalism har fabriksmetaforen en rad förtjänster, men det subjektivistiska draget medför olyckligtvis en rad allvarliga begränsningar, inte minst i de fall där alla dessa avlönade som oavlönade aktiviteter benämns som arbete, likställs med lönearbete eller automatiskt antas vara produktiva för kapitalet. Teorin om den sociala fabriken visar nämligen inte att allt arbete som sker i den sociala fabriken är värdeförmerande (alltså abstrakt arbete) och är därmed svår att förena med förståelsen av kapitalet som en process som förutsätter en tilltagande försäljning och köp av arbetskraft. Hur vi väljer att definiera arbete är inte bara centralt för arbetskritikens utformning eller för hur kapitalismen ska förstås som krisprocess (vilket inte kan sägas vara operaismens paradgren), utan också för förståelsen av kapitalet som ett socialt förhållande vars förtryckande logik drabbar män och kvinnor på olika sätt. I detta sammanhang är en jämförelse med värdeavspaltningsteorins arbetskritik givande. Till skillnad från teorin om den sociala fabriken utgår värdeavspaltningskritiken från ett mindre omfångsrikt arbetsbegrepp och framhåller att de reproduktiva verksamheter för vilka kvinnor alltjämt tvingas bära ett större ansvar som avspaltas från värdet följer en helt annan logik och nedvärderas just eftersom de inte omedelbart kan inbegripas i mervärdesproduktionen. Om vi bortser från detta förblir den historiskt specifika form av strukturell underordning som tillfaller kvinnor i kapitalismen oförklarad, eller i bästa fall reducerad till en andra gradens motsättning. 10 Man skulle något 10. Leopoldina Fortunatis L arcano della riproduzione: Casalinghe, prostitute, operai e capitale 10
grovt kunna karakterisera dessa skilda framställningar som ett resultat av olika analysformer: empirisk observation i teorin om den sociala fabriken kontra teoretisk abstraktion i värdeavspaltningsteorin. 11 De angreppssätt vi tecknar konturerna av i denna text rör sig alltså många gånger på olika abstraktionsnivåer, vilket föranleder konstaterandet att varje försök till strategisk och taktisk reflexion och organisering förutsätter ett visst mått av konkretion som hela tiden riskerar att underminera förståelsen av kapitalets sätt att verka som opersonlig logik. Den ursprungliga operaistiska teoribildning som uppstod i samband med arbetarkamperna i Italien kan liksom den autonoma vidareutvecklingen väsentligen betraktas som historiskt specifika försök att begripliggöra och vidareutveckla pågående kamper utifrån givna villkor och föränderliga omständigheter. Begrepp som klassammansättning och den sociala fabriken uppstod ur försöket att beskriva förhållandet mellan kapitalet och de egna kamperna i syfte att trappa upp de motsättningar som kännetecknar dessa förhållanden. Trontis omkastning (1981) är ett försök att tillföra teorin om den sociala fabriken en välkommen feministisk dimension genom att visa att reproduktiva (inte minst traditionellt kvinnliga) sysslor är abstrakta arbeten och därmed värdesättande. Denna ansats kritiseras på rimliga grunder av Aufheben, som i The Arcane of Reproductive Production (Aufheben nr 13, 2005) ifrågasätter Fortunatis utgångspunkt: antagandet om att t.ex. hemmafruars, studenters och arbetslösas sociala antagonism måste kunna förklaras och motiveras av att dessa i sina vardagliga aktiviteter befinner sig i ett omedelbart exploateringsförhållande. Tvärtom menar Aufheben att aktiviteter utanför produktionsprocessen kan underordnas och formas av kapitalet, utan att de för den skull automatiskt blir abstrakta arbeten 11. Avsteget från Marx ekonomikritik blir än tydligare hos postoperaistiska teoretiker som Michael Hardt och Antonio Negri och deras införande av begrepp som immateriellt arbete och multituden i analysen. Hardts och Negris föreställning om klasskampens avgörande roll i kapitalets krisutveckling fr.o.m. 1970-talet bygger även den på ett liknande misskännande av den marxska ekonomikritikens möjligheter att förklara senkapitalismen. Det är inte omöjligt att den sociala fabriken till viss del går att binda till den form av kristeoretiska resonemang som berörts i denna text, och att många av de processer som fångas med fabriksmetaforen kan identifieras med kapitalismen i en långt skriden kris där moderna formsammanhang faller samman, varvid förfallet t.ex. gör det allt svårare att identifiera skiljelinjen mellan produktivt och improduktivt arbete. I förlängningen kan man spekulera kring ifall att den sociala fabriken inte beskriver en utveckling där kapitalistiska ideologier och organisationsprinciper under en längre tid lever kvar och rotar sig än djupare i människors medvetanden i samband med en allt mer svårverkställd värdeackumulation. Om processen sedan ska beskrivas som en utvecklad form av kapitalism eller som ett första stadium i en barbarisk post-kapitalism är en annan fråga. I vilket fall som helst torde försöket att gripa en sådan eventuell utveckling i första hand gå via en grundläggande kritik av de kapitalistiska kategorierna och i mindre grad förlita sig på vidlyftig spekulation, empiricism eller den sortens optimistisk affirmation av kapitalismens postmoderna utveckling som inte minst Kurz har kritiserat Hardt och Negri för. 11
möjliggör en motståndets självreflexion, men öppnar också för överskattning av de egna aktiviteternas verkningar (ex. i synen på kapitalets omställningar och kriser som ett resultat av klasskamp eller det oavlönade arbetet i den sociala fabriken som värdesättande). Denna risk innebär inte att reflexioner kring och teoretisk utveckling av motstånd blir mindre angeläget, men den motiverar en välvillig kritik av teorierna och en utrensning av särskilt allvarliga subjektivistiska tillkortakommanden. Omkastningen av kapital-arbete-relationen intresserar oss inte här i första hand som ett grundläggande drag i den ursprungliga operaismen, eller som en historisk kuriositet, utan som en analytisk utgångspunkt som förenar en mängd kampformer och strategier i operaisternas efterföljd fram till idag. Operaisternas arvtagare består i sammanhanget av såväl arbetaristiska som icke-arbetaristiska rörelser och teorier som bryter med en rad traditionella marxistiska föreställningar om organisering och likt Tronti framhäver vikten av att analysera och utveckla proletariatets självständiga, medvetna och omedvetna kamper. I Sverige har kollektiv som Kämpa tillsammans!, motarbetaren samt tidskriften riff-raff under senare år gjort mycket för att sprida och utveckla teorier kring motstånd som utgår från de begränsningar och möjligheter som förändringar i kapitalismen och inte minst de senaste decenniernas utveckling innebär. Dessa projekt innefattar såväl historisering av tidigare kampformer som försök att strategiskt vidareutveckla tendenser som redan idag bryter med kapitalismen. Bland texter som i ett svenskt utgivningssammanhang analyserar proletariatets rörelse i och eventuella rörelse bort från kapitalismen kan Angreppets och undandragandets kommunism (i riff-raff nummer 7, 2005), Lönlösa liv - strategiska anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse (av Kämpa tillsammans! och motarbetaren, 2011) och antologin Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse (sammanställd av Kämpa tillsammans!, 2013) nämnas som intressanta exempel. I dessa texter återkommer förutom diskussioner kring organiserad spontanitet och Amadeo Bordigas och Jacques Camattes idéer om partiet karakteristiken av kapitalismens gränser med hjälp av begrepp som formell och reell underordning (Marx) och strategiska försök att identifiera och dra nytta av de sfärer som idag ligger utanför kapitalets räckvidd. I Angreppets och undandragandets kommunism konstaterar författaren (Marcel) att kommunism aldrig uppstår ur en intern motsättning i kapitalförhållandet, och vidare att produktionen av subjektivitet och objektivitet inom kapitalismen är rent a prioriskt kapitalistiskt, vilket innebär att kommunismen aldrig utvecklas som ett resultat av kapitalistisk subjektivitet eller objektivitet. I sammanhanget likställs subjektivitet ungefär med kritiskt eller revolutionärt medvetande och objektivitet med en av kamperna oavhängig motsättning eller kris i kapitalförhållandet. Kommunism kan enligt denna framställning endast ske genom ett angrepp på 12
och ett förintande av dessa subjektiviteter och objektiviteter i kombination med ett undandragande genom produktionen av nya förhållanden och människor (alltså nya icke-kapitalistiska objektiviteter och subjektiviteter). Författaren utgår ifrån Trontis omkastning, men menar samtidigt att Tronti och operaisterna endast lyckades kartlägga och utveckla proletariatets interna rörelse i kapitalismen och inte den externa dimension d.v.s. rörelse bort från kapitalismen som kommunism inbegriper. I värde- och värdeavspaltningskritiken framställs inte bara subjektivitet inom kapitalismen som aprioriskt kapitalistisk, utan subjektivitet överhuvudtaget. Här betraktas dessutom (inte minst i den senare) subjektet som en västerländsk, abstrakt androcentrisk form av universalitet och som ett arv från upplysningen. 12 Det radikalt historiserande draget i kritiken innebär att subjekt-objekt-förhållandet förstås som specifikt för den kapitalistiska samhällsmetafysiken, en bestämning som är oförenlig med varje försök att genom bestämda praktiker upprätta en icke-kapitalistisk, emancipatorisk subjektivitet. Brottet med kapitalismen måste följaktligen vara ett brott med själva subjektformen. Med denna utgångpunkt är det i princip omöjligt att formulera en strategi i någon form eller föreslå t.ex. produktion av nya förhållanden utan att motsäga sig, då detta är exempel på tänkande som ytterst består i att ett subjekt förhåller sig till ett objekt. Det viktiga är här inte att dröja kvar i en diskussion om subjektsformens uppkomst eller vad subjektivitet och objektivitet är eller kan vara, utan att illustrera hur en del intressanta kritiska och strategiska teorier är svåra att förena eftersom de bl.a. ofta rör sig med olika subjektivitetsbegrepp och att detta är helt avgörande för hur vi ska förstå en rad diskussioner som vi vill ta upp i detta projekt. Detsamma gäller i hög utsträckning tidigare tangerade begrepp som kritiskt medvetande och klasskamp. Termer som subjektivism och objektivism (den senare har vi valt att skjuta åt sidan i denna utläggning) är givetvis beskyllningar som tillskrivs andras tänkande. Kritikens uppgift är inte att konstruera ett system som inbegriper subjektivitet och objektivitet (kapitalismen är redan ett sådant system) eller att bedriva metafysisk spekulation, utan att tillintetgöra den kapitalistiska samhällsmetafysiken. Kris och kritik är till stora delar ett försök att analysera såväl subjektiva som objektiva framställningar av kapitalism och motstånd, återföra dessa framställningsformer 12. Diskussioner av detta slag förekommer genomgående i värde- och värdeavspaltningskritisk litteratur, för ett exempel se Kurz Blutige Vernuft 20 Thesen gegen die sogenannte Aufklärung und die westlichen Werte (Krisis nr 25, 2002). I den värdekritiska klassikern Subjektlose Herrschaft. Zur Aufhebung einer verkürzten Gesellschaftskritik (Krisis nr 13, 1993) diskuterar Kurz en annan subjektillusion som enligt honom har dominerat marxismen under 1800- och 1900-talet: kapitalisten med en motivdriven vilja till utsugning. 13
och motsättningen mellan dem till sociala och historiska omständigheter, samt visa hur renodlad subjektivism liksom objektivism reducerar den sociala verklighetens och motståndets mångfald. Vi hävdar nödvändigheten att i en och samma tidskrift odla såväl abstrakta analyser som strategiskt vetande, även inför svårigheten att göra båda sakerna på en och samma gång och omöjligheten att omedelbart omsätta detta i någon enhetlig teori. En tidskrift med de ambitioner som läggs fram här blir i många avseenden väsentligen en teoretisk tilldragelse, något som är ofrånkomligt. Utgivningar av detta slag bör därför alltid betraktas (inte minst av sig själv) som ett bidrag till pågående kamper, aldrig som en lösning. En stor del av vår drivkraft hämtas ur en bristande entusiasm inför vänsterns sekteristiska tendenser och oviljan att omedelbart ge efter för det marknadsmässiga kravet på nischning. Vad vi eftersträvar är ett prövande av motståndet och kampernas mest utvecklade uttryck och möjligheter (också klasskampen ) inom ramarna för ett ekonomikritiskt projekt, inte som ett omedelbart försök till syntes av svårförenliga element, utan som en långsam process som innefattar kritik, diskussion, strategi, taktik och kanalisering av en mängd disparata yttringar. Vi kommer att stöta på problem och motsättningar, inte minst i förhållandet mellan positiv och negativ begreppsförståelse, väsen och framträdelse, teori och empiri, men vi tror att allt annat än en ansträngning som inte ryggar tillbaka inför dessa svårigheter och som vägrar att omedelbart avgöra frågan till det ena framställningssättets fördel vore en eftergift till den underordning som livet i det varuproducerande samhället innebär. Redaktionen Uppsala, oktober 2013 14