Bermudatriangeln
Jag åker in i molnet. Piloten säger att vi flyger över Bermuda triangeln. Jag tycker att det är en spännande plats Bermudatriangeln. Jag har hört att plan har oket över här och inte klarat sig. -Spänn fast er tack. säger han. Planet börjar skaka och syrgasmasken faller ner framför mig. Jag stoppade den över huvudet. En flicka börja gråta. Flygplanet agerar konstigt och sen slogs pilot hyttens dörr upp och piloterna har svimmat. Vi föll ner i de alla tror att vara vatten men när jag tittar ut ur fönstret så ser jag land. Alla skrek och vissa har svimmat av stress. Det blir panik. Sen blev alla tysta och. booooooom
Jag vaknar ute på en äng med massor av djur. Jag reser mig upp och tittar runt. Kolla flygplanet det kan finnas överlevare jag springer dit. Det har brunnit. Kåla plankor som har klarat sig det låg plankor och plåtar. Jag kan använda plankorna till att bygga ett hus mot berget där borta. Jag började släpa de stora plåtarna och plankor. Jag gårtill ett träd med smala grenar som jag bröt av så att jag kunde binda ihop alla plankor. Det har gått ungefär en timme och jag har satt fast taket i berget och i två plank pelare. På trästaket la jag en stor plåt. Jag är nöjd men så upptäcker jag att jag har glömt vägarna och börjar gå till trädet med de tunga grenarna för att kunna knyta upp väggarna till huset. Det är kväll och jag är klar med vägarna och har börjat inreda mitt hus.
Kapitel 3 Jag står där och tittar på en djungel jag tänker på att gå in där. Jag gör det säger jag i MITT huvud och börjar att gå. Jag har kommit in och det börjar att mörkna. Jag går och går men det har blivit som ett helt mörker. Men först nu ser jag ett ljus inne i skogen. Jag går mot ljuset och man börjar se konturer av ett hus och till slut är jag framme. Jag knackar ivrigt. En kvinna öppnar och undrar vem jag var jag svara blygsamt: -Jag heter Isak Vem är du. - Jag heter Ida och jag blev bara rädd förlåt. - Det gör inget. - hur har du överlevt krasse -Jag har tog en fallskärm och hoppade ut de sista 50 metrarna ner till mark och sen har jag bara jagat och fixat ett hus/koja. -men var det inte jobbigt att flyga fallskärm. -nej jag brukar hoppa fallskärm så jag är van men jag såg tre andra som också hade hopat men de verka inte ha gjort de förut. men de landade typ 3 kilometer härifrån så de borde bli rätt enkelt att hitta dem. -Åt vilket håll? -Dit mot den mörka skogen.
Kapitel 4 Den eviga gränsen Nu nästa morgon så börjar vi packa för vår färd in i den mörka skogen. Jag och Ida börjar gå och jag känner rädslan i mig men jag kan övervinna den. Jag hör apor som skriker och ser hur det skakar om träden när de hoppar däruppe. -Ida börjar skrika när hon ser flera spindlar krypa mot oss och automatiskt så börjar vi springa och det tar bara inte stopp vi bara springer men sen tittar Ida fram och fort stannar men jag fattar inte varför så jag fortsatte men sen så halkade jag vid en kant en stor grav. Jag hängde där över den jätte djupa graven och skrek på Ida men ingen svara. Men så slängdes en lian ner och där Ida sa-här Ta Tag sa hon och jag tog repet och bara försökte klättra upp medanst Ida drog i repet och drog. Tillslut var jag uppe och tackade Ida. -Tsch vad gör man inte för en vän. -Ja vad gör man inte.
Kapitel 5 Slutet Det har gått en halvtimme och jag är utvilad men Ida springer runt och letar en väg över den eviga gränsen. Jag tittar mig runt och ser en stock där jag får en tanke där jag inte kommer på vad vi kan göra med den men så plötsligt så fattar jag. Vi kan använda det till en bro över den eviga gränsen. jag reser mig upp och springer till Ida för att visa min ide. -Ida vi kan använda den där stora stocken till en bro för att ta oss över till andra sidan av gränsen. -Smart ide Isak du är väldigt smart. -tack Ida det var snällt sagt sa jag med ett leende. vi ställde oss och började rulla hela trädet och det var väldigt tungt -ta i på tre ett två tre å hej. - Nästan där lite till bara. -Vi klarade det bra ida. -tack/flås -Vi går över. -Okej sa Ida.
Vi går över stocken och under oss är det ett väldigt djup. - Jag är rädd säger Ida. - Så länge vi har fokus framåt så går det bra. - Okej dar. - Vi är över och det är kväll vi kan övernatta här eller hur? -Ja det blir bra, säger Ida och jag måste ändå vila. - Vi plockar ihop lite saker som vi kan ligga på eller hur? -Ja det måste vi göra. Det har gått ungefär en kvart och vi ligger och håller på att somna under den stjärnklara himlen. Ida sover men jag är vaken och bara tänker vad de gör där hemma. Det kommer en tår när jag tänker på min familj för det här kan vara slutet för mig.