Jag ser det som ett rätt ärofullt uppdrag att få vara med och utveckla stadens ögonstenar. Andreas Hedrén, sjömiljöansvarig, Växjö kommun De första människorna som vandrade in i våra trakter efter att inlandsisen smält undan, bosatte sig vid vatten och det var ju klokt. Men inte om de skulle bilda en stad med 50-100 000 invånare. Då är Växjö fellokaliserad. Det konstaterade min förebild Ulf Lettevall, Växjös nestor inom sjörestaurering sedan 70-talet, och jag håller med om den bedömningen. De stora utsläpp som produceras av så många människor är mer än vad våra sjöar långsiktigt kan tåla. Mitt uppdrag är egentligen att arbeta för en god ekologisk status i hela sjökedjan, Barnsjön, Trummen, Växjösjön, Södra och Norra Bergundasjöarna. Jag har flaggat för att det knappast är realistiskt att restaurera norra Bergundasjön. Dels för hur den ser ut naturgeografisk, dels på grund av att det finns en väldigt stor pågående verksamhet där, reningsverket vid Sundet. Nu utreder vi om det går att flytta utsläppspunkten och göra en bra efterbehandling i våtmark i stället för i sjön. Jag vet inte om det är möjligt, i så fall måste det vara exempel på stor ingenjörskonst och en våtmark som är någonting i hästväg. Så länge det inte är bevisat att man kan göra en sådan bra våtmark, får vi vara inställda på att ha kvar Norra Bergundasjön som en recipient, (en sjö som påverkas av avloppsvatten). Det betyder inte att det ska vara en stinkande grön sörja som man inte bryr sig om. Vi får försöka vårda den och se till så att sjön mår så bra som den kan. Men det finns ingen idag som kan se hur man skulle kunna få till stånd något som man kan kalla god ekologisk status, eller återta ett jungfruligt tillstånd. För litet flöde Grundproblemet är att genomströmningen av vatten är för liten. Det finns inget stort basflöde som spär ut de här sjöarna. Uppströms Barnsjön finns bara vattenpölar och nästan osynliga tillflöden. Det är först när vattnet rinner från Norra Bergundasjön genom Bergunda kanal - ut i Bergkvarasjön, som det blir en utspädningseffekt. Sedan rinner det ut till Mörrumsåns huvudfåra. Där finns föroreningshalter som är hanterbara. Helgasjön får den största delen av sitt vatten från Mörrumsåns huvudfåra och har omkring hundra gånger mer flöde än de stadsnära sjöarna. Helgasjön idag är rätt så bra. Toftasjön som också räknas till stadsnära sjöarna, har inte haft samma belastning. Den kommer att bli belastad av dagvatten framöver när det ska byggas i Tofta, och det gäller ta hand om det vattnet på ett bra sätt, när det rinner från de nya hårdgjorda ytorna. Hela övre Mörrumsån har misshandlats, från Böxholms bruk och ner till Helgajön, framför allt. Där fanns mycket miljögifter som slog ut fisk och annat, det var höga halter av kvicksliver och extremt låga ph-värden. Det har gjorts en del undersökningar som har gett ganska lugnande resultat. Man har undersökt halter av olika oönskade ämnen i fiskmuskel och där man kunde förvänta sig att det skulle ha anrikats, men inte hittat något. Gifterna finns säkert bundna i fiberbankar och en del har spätts ut. Men resultaten pekar inte på att man behöver sätta igång några muddringsåtgärder eller så. Det visar inte på några miljöskador idag.
Naturligt sett rinner Helgasjöns vatten förbi Växjö utan att nå dess närmaste sjöar. Det är därför Växjö är lite fellokaliserad. För att minska effekterna av det, leder nu kommunen över vatten från Helgasjön till Växjösjön, och det släpps på uppe vid norra delen. Under ett halvår kör man ut ungefär 70 liter i sekunden. Det är vatten som är ofantligt mycket renare och det där kan man ju överväga att göra i lite större omfattning. Vi har det på idéstadiet. När vi inte längre använder Helgasjön för dricksvattenproduktion så utnyttjar vi inte heller det uttag som staden en gång fått tillstånd för, och betalat ersättning för, till dem nerströms. Man skulle kunna tillföra betydligt renare vatten, ifrån Barnsjön till Trummen och Växjösjön. Det finns ett litet tillflöde också i Bergsnäs, via en kulvert som vi ska undersöka nu. De senaste tio årens tillförsel av vatten från Helgasjön är en del av förklaringen till att Växjösjön beter sig mycket trevligare. Ändå är fosforhalten sommartid tre gånger så stor som i Helgasjön. Tillståndet i Bergundasjöarna är mycket värre. Man får använda lite sunt förnuft när man är sugen på att bada i Växjösjön. Är det värmebölja och algblomning ska man avstå, och om det ser grisigt ut. Största hälsorisken med att bada är giftbildande alger och kolibakterier. I övrigt är det en badplats som kommunen tar prover på sommartid, det kan man följa på nätet. Det har faktiskt varit en av de bättre badplatserna de senaste åren. Vitfisk och sediment våra fiender Vi badar i sjöar som är allt annat än jungfruliga. Jag skulle nog även våga ta ett dopp i södra Bergundasjön på försommaren, då våra vänner djurplankton lyckats hålla växtplankton i schack. Vi skulle behöva få dem att göra det hela sommaren. Då gäller det att se till så de inte blir uppätna av fiskyngel, framförallt av vitfisk. Vitfisken och sedimenten är våra fiender, för de är våra vänners fiender. Vitfisken domineras av mört, sedan kommer björkna som är lik braxen men inte lika stor. Den är rödlätt kring alla fenor. Det finns också ganska stora mängder braxen. Abborrar förekommer i mycket större mängd än braxen. För att abborren ska fylla en viktig ekologisk funktion och hjälpa oss att hålla undan vitfisk, så ska den ha uppnått en viss storlek. Den måste vara minst 13 centimeter för att komma upp i ett fiskätande stadium. Ett problem är att abborren i några av sjöarna helt domineras av dvärgbestånd. Abborrarna gynnas inte heller av att det är dålig sikt och dåliga förhållanden att jaga. De är beroende av goda ljusförhållanden. Det är en massa olika saker som förstärker varandra och sjöarna är egentligen inne i en ond spiral. Däri ligger också fröet till en lösning, vi måste bryta den onda spiralen. Ett sätt är att ge sig på de här oönskade fiskarterna, och men även att ta bort fiskyngel och småabborrar. Vi skulle nog kunna göra puréer av fisken och omvandla den biogas till våra bussar. Vi är inte där ännu, men för mig är det självklart att vi ska försöka göra det. Just kvicksilver finns det inte så mycket i de här sjöarna. Det är ganska typiskt att det blir en utspädning i sjöar med stor biologisk produktion. Det är en väldig variation mellan olika sjöar och olika näringsnivåer. En stor fisk kan innehålla hundra gånger mer kvicksilver än en liten fisk i samma sjö. Fiskarna i näringsfattiga skogssjöar innehåller mest kvicksilver, de sjöar som ser mest jungfruliga ut. Det är väldigt förrädiskt. En tiokilos gädda i en liten brun skogssjö är det sämsta man kan äta, om man ser till kvicksilver. Det tror ju inte folk.
Rekommendationerna stramas åt mer och mer för varje år när det gäller insjöfisk. Så kan det finnas nya föroreningar som flamskyddsmedel, som vi känner dåligt till. Själv badar jag utan att blinka, och äter fisk. Jag kan väl unna mig att äta mina gösar några gånger om året, tänker jag. Jobba som fiskare Om vi beslutar oss för ett lågteknologiskt fiske kan man mycket väl överväga att göra ett arbetslöshetsprojekt av det. Då måste man ha en kunnig arbetsledare som kan sjön, vet hur man fiskar och har lärt sig var stimmen brukar uppehålla sig. Sedan räcker det att ha sjövett och vara läraktig. Om vi landar i att göra i ordning en eller ett par av de här sjöarna med hjälp av reduktionsfiske av valda delar av fiskbeståndet, så måste vi köra väldigt hårt under ett år ungefär. Målsättning skulle kunna vara att ta 70-80 procent av mört, björkna braxen och småvuxen abborre. Då får man ett helt annat tryck från gädda, gös och större abborre på bytesfisken som är kvar, och sjön kan hålla sig själv i schack lite grann. Ett annat problem är att sjöarna har en belastning av näringsämnen som är lite över den kritiska nivån, eller mycket över. Därför kommer de naturligt att vilja återta förhållandet som är mellan fiskarterna idag. Det tar några år och då kan vi upprepa reduktionsfisket innan det gått så långt som idag. Bada i Trummen I Trummen skulle vi vilja ha en bättre vattenkvalitet, siktdjupet i den minst klara delen är under en meter och något över en meter i den andra delen. Trummen är en behändig sjö där man kan fiska med ryssjor. Dessutom vet vi att det inte funkar att tråla den, den är för grund, man skrämmer fisken. Det fiske man gjorde på 00-talet funkade inte bra i Trummen. Muddringen var ett världsunikt projekt, än i dag är sjön ofantligt mycket bättre än den var på 60- och 70-talet. Det är ju ändå siktdjup på en meter och det har man som mål ibland när man restaurerar en sjö. Det kan hända att 2013 är ett år då kommunen kör hårt med åtgärder i Trummen och att vi 2014 badar i en sjö som är mycket trevligare. Överföring av vatten är en investering man gör en gång, lägger dit tuberna och söker vattendom för det, men det gör vi inte förrän utredningen är klar. En häftig modell Sedan ett halvår håller vi nämligen på att utreda hur de stadsnära sjöarna fungerar. Det sker på ett unikt sätt. Bottensediment förorenar sjöar under vissa omständigheter, till exempel när det är högt ph-värde i vattnet och lite syre. Det i sin tur beror på om sjön skiktar sig, alltså hur varmt det är. Ph beror mest på biologisk aktivitet, om det är mycket växtplankton. Vi håller på, med konsulters hjälp, att göra en modell som beskriver hur hela den här sjökedjan fungerar. Det fina är att vi inte bara får en god teoretisk bild av sjön, vi kommer dessutom att kunna testa olika idéer med hjälp av modellen: Vad händer om vi kör i hundra liter vatten per sekund i den här delen av Trummen. Jo, svarar modellen, då påverkar det strömmar och halter på det
här viset, och får de här följdeffekterna. Det är häftigt! Vi kan köra massor av olika modellscenarier och bestämma oss för de åtgärder som ger störst effekt och är mest kostnadseffektiva. Modellen kommer att vara klar i slutet av 2013. Det finns ingen som har gjort exakt det här tidigare, så det är ett lite vågat projekt. Modellen drivs av en massa komplexa faktorer: Hur flödet ser ut inne i sjöarna, vad det är för temperatur, vind, och interaktioner med processerna i sjöarna, som beror av biologi och kemi. Nu testar vi om muddring är lösningen eller om det är fiske. Konsulterna tar en mängd sedimentprover i varje sjö. Med ryssborr och borrar de ner i sedimentkärnan. Vi har kanske hundra hektar sedimenthalter i södra Bergundasjön med tre gånger över bakgrundsvärde, eller mycket värre än så. Snart vet vi det. Sedimenten värsta källan Sedimenten är den dominerande föroreningskällan i Växjö stads sjöar. Det tänker man inte. Man förfasar sig över hårdgjorda ytor som rullas ut längs med sjöarna. Och det är så klart viktigt att inte asfaltera en enda kvadratmeter i onödan. Vi får också ha klart för oss att sedimenten är en stor bov och att det är därför kommunen lägger en miljon enbart på sedimentprovtagning. Det är häftigt att ha som målbild att om vi gör detta bra kanske vi kan manipulera bort en föroreningskälla som är stor som hela Sundet, med hjälp av ryssjor och annat. Södra Bergundasjön är en svår nöt att knäcka men självklart borde man kunna rå på den. När det gäller Norra Bergundasjön tror jag vi kommer att hamna i en diskussion om att den kanske bör förbli en recipient. Södra känns på något vis inom räckhåll. Men den är stor, den är stenig och de som trålade sist tyckte det var väldigt svårt att fara fram över de flesta delarna av sjön. Dessutom lärde sig fisken att inte vistas där man trålade, så det blev ineffektivt. Å andra sidan kan man fråga sig om det är möjligt att ryssjafiska en sjö på 3-400 hektar med de enorma mängderna fisk? Kanske. Man ska inte tråla om man inte har goda skäl att tro att det ger resultat, för det är naturligtvis en miljöstörning att släpa en trål i sedimenten. På så vis är ryssjorna lite mer tilltalande. Kanske ska man se det som att Norra Bergundasjön blir fåglarnas, ornitologernas och recipientens intresse. Bostäder vid Bergundasjön Man ser på ett annat sätt på recipienter i översiktsplaneringen nu än man gjorde för tio, tjugo år sedan. Norra Bergundasjön gjorde man tidigare ett stort svart raster över, ungefär som en flygplats. Kom inte hit med bostäder. Nu är vi väldigt nära. Sjöarna ÄR ju stadens största attraktionskraft. Det är bara att räkna hur många som går runt sjön, vilken dag som helst. Den fyller parkens funktion. Det kan bli häftigt med de här stora sjöarna också när det blir nya cykelleder runtom. Intresset för att bygga sjönära är en grundförutsättning för att vi ska få resurser att vårda dem. Utan det stora tomtvärdet så hade det inte funnits pengar att göra detta.
Det som inte många ser är att en stad egentligen är ett asfalterat kalhygge. Syreförbrukande ämnen och föroreningar flödar ut i sjöarna med dagvattnet. En stad är rätt i folks medvetande. Det SKA vara en asfaltparkering utanför en affär. Ur limnologisk synpunkt är ett asfalterat kalhygge inte alls är bra. Mängden dagvatten kan man reducera genom tusen nya träd vid Växjösjön och lite gröna tak. En annan sak är att ta på allvar när man bygger är infiltrationsförhållanden, så man inte bara packar igen marken och låter vattnet rinna iväg någon annanstans. Jag är så glad för miljökonsekvensbeskrivningarna om recipient i deltaljplanen för det nya området Bredvik. Man kan inte ge sken av att Norra Bergundasjön är en fantastisk badsjö. Egentligen går det inte att bygga vid sjöarna. Vi skulle ha gjort den här undersökningen för fem år sedan. Men nu är de nya bostadsområdena beslutade och det gäller att göra det så bra som möjligt. Ärofullt uppdrag Jag har svårt att tänka mig att jag har någon kommunkollega i landet som sitter i en mer priviligierad miljö och jobbar med vattenfrågor. Det här med Europas grönaste stad tror jag gör arbetet lättare för mig. När jag jobbat med miljöarbete i andra sammanhang har det ofta känts som att det är jobbigt, det har ställts krav och det kostar pengar, man krånglar till det för folk. Detta är något helt annat. Jag ser det som ett rätt ärofullt uppdrag att få vara med och utveckla stadens ögonstenar. Man känner att det är många som vill detta. Det är väldigt rolig vinkling på miljöarbete för min egen personliga del att alla medborgare och politiker tycker att detta är en viktig resurs att vårda. Jag känner inte ett personligt ansvar för det som står i översiktsplanen. Det som kommer fram i vår utredning är att man måste vara lyhörd för verkligheten: Vad är sjöarnas förväntade utveckling om det ser ut som det gör idag. Eller man kan vända på det: Om vi är beredda att putta in två miljoner, var kan vi då uppnå? Och vad kan vi få ut om vi är beredda att betala 100 miljoner? Vi kan hamna i det läget att vi inte fixar Norra Bergundasjön med någon rimlig prislapp. Det var en djärv översiktsplan kan man ju säga och det har jag sagt från dag ett. Många andra säger det också. Jag bor på landet och där kan vara hus som är omgärdade av tusen kvadratmeter åker, där man sprider flytgödsel 20 dagar om året. Det luktar också. Jag kan tänka mig att det luktar mer än Norra Bergundasjön även om det blir enligt skräckscenariot. Jag tror att man kommer att bo i en hyfsat attraktiv miljö, kanske blir några besvikna de dagar på året det luktar illa. För det kommer det säkert att göra. Det som luktar är när algerna ruttnar på hösten och sommaren. Frågan är hur länge det kommer att lukta. Och hur mycket det ska vara styrande för om man kommer att vilja flytta på utsläppspunkten och skaffa en ny recipient. Det finns inte alls lika mycket uttalade målsättningar och uppdrag för de andra 200 sjöarna i kommunen, men det finns kommunala miljömål. Ett exempel är att alla sjöar ska uppnå de krav som ställs med det nya vattendirektivet. De uttalade och riktade uppdragen och resurserna satsar man i Växjö stad och det är väl på sätt och vis rätt. Här har vi ett problem som kommunen har väldigt stor rådighet över, vi äger all mark runt sjöarna och vi kanske kan trolla bort en stor förorening.
Kanske det kommer att finnas EU-stöd men det är inte säkert. Det fanns en period när man kunde få statsstöd för restaurering av övergödda sjöar men det togs bort för några år sedan. Det går fortfarande att få mindre summor för utredningar och mindre projekt. I den allmänna miljövårdsdebatten när det gäller sjöar, så har begreppet kostnadseffektiv blivit ett ord på modet. Att hushålla med det allmännas resurser är ju vettigt. Och jag menar att det bör kunna vara kostnadseffektivt att göra sjörestaurering här, om man ser till allt möjligt miljövårdsarbete som siktar på vattenvård. Så vi ska nog försöka bearbeta den nya havs- och vattenmyndigheten. Trolla bort föroreningar till haven I EU:s vattendirektiv har vi åtagit oss att ha en jungfrulig miljö i alla vattenmiljöer. Det är svårt eftersom man tagit bort forssträckor i vattendragen, dämt upp och gjort kanaler. Sådan påverkan har vi enormt mycket av i Sverige. Vi har inte lagliga förutsättningar att ändra på det och inte resurser att ompröva tillstånd och sådant. Det finns ingen lösning på det problemet. Det andra är situationen i haven, det marina direktivet. Det är kanske minst lika betydelsefullt som vattendirektivet, för det rör sig ännu mer om mellanstatliga förhållanden: att rädda haven och Östersjön. Där har Sverige ett enormt behov av kostnadseffektiva åtgärder mot övergödning. Det sammanfaller väldigt bra på lokal nivå. Det är faktiskt kanske mer motiverat för oss att göra nytta för Östersjön, än för kommunerna från kusten. Vi får en omedelbart bra respons här när vi gör åtgärder i de här sjöarna. Det får man inte på Gotland. De är såklart jättemåna om sin Östersjö, men de kan göra hur mycket som helst, samtidigt är de till 99 procent beroende av det som sker utanför Gotland, medan vi har rådighet över problemen här. Vi kan vara med och rädda havsmiljön och vi får del av det goda direkt. Om vi kan trolla bort en föroreningskälla här som är större än Sundet, räddar vi det samtidigt från att ta sig ut i havet. Det mesta av detta skulle ända ut till havet. Det förstår nog inte alla. Det är fint att vi kan vara med och rädda inte bara Växjö utan även lite av Europa och Östersjön. Vi har faktiskt fått 50 procent i statsstöd för utredningsprojektet eftersom det bidrar till att rädda situationen i havet. Det finansieras till en del av regeringens så kallade havsmiljömiljard. Ungefär 3 miljoner kostar det att undersöka fem sjöar om man ska få en total förståelse av dem. Det kräver också mycket arbete med provtagningar och för att ta fram den här modellen. Framförallt är det en person på företaget Alcontroll som utför arbetet i samarbete med konsultföretaget DHI. De har även hjälp av några nyckelpersoner. Det krävs uthållighet Det som oroar mig lite är det här med bebyggelse, att man bygger upp en stad som inte tar hänsyn till våra känsliga recipienter. Sedan kan man oroa sig lite över långsiktigheten och uthålligheten. Kommer man att ha uthållighet att vårda det som kommer att krävas. Det kommer förmodligen inte att vara någon quick fix. Det gäller att det blir rätt åtgärd i alla sjöar. Så man inte tror att gör man det en gång och så kommer det att stå sig alltid. Det gäller att det finns en vilja. Nuvarande personer i kommunledning, teknisk nämnd och styrelse visar ett jätteintresse för frågorna. De visar ett personligt engagemang, och det är bara att hoppas att man kan hålla det vid liv. För det kommer andra personer sedan som styr och ställer. Man får hoppas att de kan förvalta detta väl och att det inte blir för mycket starke-man - grejer, utan att vi kan jobba professionellt.