BJÖRNINNAN TEXT och MUSIK: Carl Jonas (Ludvig) Love Almqvist (1793-1866). Svensk författare, präst, journalist, kompositör, lärare och bonde. Under sin studietid i Uppsala kom han i kontakt med Swedenborg och de tyska romantikerna Goethe, Hoffmann och Schlegel och göticismen, som hyllade den gammalnordiska kulturen. Tillsammans med Dahlgren, Hazelius m.fl. bildade han Manhemsförbundet, som ville efterlikna Götiska förbundet. Han följde Rousseaus tankar Tillbaka till naturen och lämnade Stockholm för att slå sig ner som bonde i de värmländska skogstrakterna. Men redan 1826 gav han upp detta liv och återvände till Stockholm. Efter en tjänst som vice lektor vid Karlbergs krigsskola blev han först lärare sedan rektor vid det berömda experimentläroverket Nya Elementarskolan i Stockholm (1829-1841). Bland annat p.g.a. sin bok Det går an (1838), som kritiserade det borgerliga äktenskapet, tvingades han lämna skolan. 1851 anklagades han för att ha försökt giftmörda procentaren J J Scheven och tvingades därför fly till USA. Almqvists stora verk Törnrosens bok eller fria fantasier (1833-1851) är en ramberättelse, som innehåller romaner, noveller, lyrik, dramatik och essäer. I denna samlingssvit ingår de sceniskt tänkta Songes (Drömmar), som han skrev från 1828 och in på 1830-talet. Almqvist föreslår att mitt igenom ett långsträckt rum hänges en ridå av vitt gas (= glest tyg), som delar det mitt itu. Denna ridå dras aldrig upp. Åskådarna sitter på ena sidan floret. På andra sidan längst in i fonden föregår drömmar. Floret kan också vara azurblått (= himmelsblått) för att ett oändligt och drömskönt fjärran skulle framstå för åskådarens ögon. För att få fram en arkadisk (= idyllisk), änglik (= likt en äng) känsla föreslår han att man använder grönt flor. Som tonsättare var Almqvist självlärd och tonsatte själv sina Songes. De var tänkta att framföras utan ackompanjemang, men Almqvist föreslår att hvar och en, som älskar instrumental-accompagnement, behagar till sångstämman slå de accorder, han tycker, dervid dock företrädesvis begagnande sådana, som låta väl och helst som passa till stycket. Han strävade efter att efterlikna folkvisans enkelhet och Gunnar Ekelöf kallade dem för svenska spirituals. Flera kompositörer har försökt sig på att harmonisera Almqvists Songes bl.a. Knut Håkansson, Lille Bror Söderlundh och Arne Mellnäs, vars enkla arrangemang kan utföras på piano eller melodiinstrument.
Även om Björninnan står Songes nära tillhör den inte dessa dikter. Den är en självständig, fristående berättelse. Redan 1828 lästes romansen Björnen i Malla Silfverstolpes salonger, och sjöngs av de tre systrarna Murray. Den trycktes 1839 med titeln Björninnan i första delen av imperialoctavutgåvan av Törnrosens bok. Den suggestiva handlingen, som behandlar skogsmystik och dödslängtan, har sitt ursprung i ett gammalt balladtema om hjälten som av misstag dödar sin älskade. Denna längtan beskrivs också i hans romantiska storverk Murni, en roman om kärlekens ljuvlighet (1819) och Amorina (1822). Kanske visar den på Almqvists egen dödslängtan efter tiden som misslyckad bonde i Värmland. Döden uppfattas som en port till livet. Han trodde att lyckliga äktenskap skulle fortsätta efter döden. bidar= väntar; Att sjunga: Betraktelser, Martyrerne, Rosalduna (enstämmig i Lille Bror Söderlundh: 12 songes till gitarr och piano/bonniers), Rafael och Orni, Gionzeba och Leila (Sånger för två resp. tre röster utan ackompanjemang i Törnrosens bok del 1-3), Den drunknande simmerskan och Vandringssången - Dristar du följa (Törnrosens bok band II:1) och Bo Linde: Varför kom du på ängen? (sopran och baryton, SUG nr 6).
BJÖRNINNAN Detta är berättelsen om den unge bonden Erik i Iliansboda, som sköt sin brud till döds emot sin vilja. Han var ute bittida en sommarmorgon på vildmarken för att jaga undan eller fälla en björninna, hvilken flera gånger varit framme och gjort skada på hans faders kreatur, emedan han förut upphittade hennes ide, tagit hennes ungar och dödat dem. Erik visste, att björninnan af vrede och sorg öfver sina förlorade ungar var ganska djerv och gick nära byn. Han hade också fått spår på henne och sökte henne noggrant. Erik i Iliansboda hade en trolofvad brud, dotter åt en annan bonde, ärlig, men icke förmögen. Hon arbetade hos sina föräldrar med lust och flit alla dagar, hvarföre Guds kärlek gaf henne att få dö i sin ungdom. De som lefva länge, blifva som oftast antingen gripne af verlden till deras fördärv, eller ock, under strid med världen, utledsne, förnötte och tråkige. Detta är dock got för månge; men de, som Guds kärlek finner tidigt goda, få dö i deras glada tid. Det hände med denna brud. Hon tog sig ingen fri stund ifrån arbetet hos sina föräldrar, annars än en morgon i soluppgången. Då gick hon till skogen att samla gröna blad och rosor till en sådan blomsterqvast, som brudar bruka hafva vid hjertat under bröllopet. Det var samma morgon som Erik var ute. Under det flickan gick lutad och plockade, kom den sörjande björninnan, hvilken ville släcka sin hämnd på henne, emedan den barnlösa vilda modren nu bar hat till alla människor. Hastigt efter på afstånd kom bondgossen; och när han såg björninnan nära hans brud, var han snabb att skjuta. Kulan gick så nära som ett hår förbi björninnan sjelf, och derefter i bröstet på hans flicka, hvaraf hon nedföll på sina plockade rosor. Skytten skyndade sig dit: då vände hon sitt ansigte och såg på honom med sina sista ögon, ty hon var ännu icke bortgången. Han kysste henne: derefter blundade hon och var död. Härunder oroade dem björninnan icke. Detta djur är af ett alfvarsamt och djupsinnigt lynne; efter skottet icke träffat henne sjelf, utan gått förbi och fällt till jorden den flickan, som hon ämnat anfalla, så var hon nu nöjd, och satt på afstånd stilla på en stubbe, under det att skytten tog det sista afskedet af sin brud. Sedan han många gånger kysst hennes igenslutna ögon, tog han och bar henne hem på sina armar. Han gick då med sin vän förbi den svarthåriga ludna modren, hvilken äfen nu icke rörde sig, men såg på honom med dystra och nästan milda blickar, liksom hon tänkt, att nu förstod väl skytten i sitt hjärta hvad det var att mista hvad man håller allrakärast i verlden.
Det är icke ovanligt att se en björn smårunka på sitt hufvud och hafva nästan gråtande ögon. Sedermera hände det, att Erik ofta gick hemifrån, ty han tyckte sig höra sånger eller ljud i sin själ, hvilka manade honom att gå till vildmarkerna; och ehuru han förnam detta i sitt hjertas hem, var det likväl tillika för honom såsom om han äfven hört det ur skogen. Det blef derföre liksom två sammansmältande melodier: Således hörde han det: Kom i skogen, sköna gosse, kom, o kom! Här är dödens Ljufliga trädgård: Härifrån till ljusa stjernors vackra himmel Gick din flickas ande. Mins du, o Mins du mitt Bröst då du sköt? Kom i skogen, du min gosse, kom, o kom! Här är rosor, Kyssar och döden: Mins på mina ögons färg, och kom! Erik svarade: Bort är bättre gå än hemma vara nu. Visst jag kommer, Icke jag bidar: Härifrån till ljusa stjernors vackra himmel Går jag till min flicka. Ja, ja, nog Mins jag ditt Bröst då jag sköt. Bort är bättre gå än hemma vara nu. Här är dödens Rosor och kyssar: Kom björninna, vi ska brottas nu! Sista gången hördes:
Min björninnas famn den söker jag åt mig. Kom, du moder, Mins dina ungar! Slåss med mig för ljusa stjernors vackra himmel! Du skall hämnas barnen - Jag, jag skall Slåss för min Brud, som du tog. Kom björninna, hit till kamp i skogs med mig! Här är dödens Ljufliga trädgård. Nu - o nu, min brud, är jag hos dig. Björninnans ramar voro tillräckligt starka, så att Erik föll under den sista sången. Men också hon var illa slagen, ty han hade varit stark; så att hon litet derefter sjelf låg slumrande till döds vid hans sida. Sedermera kom folk till skogen, och när de sågo dem begge här, sade de derom följande ordspråk: Ingen gosses kropp sofver i en vildare qvinnas famn; men ingen gosses ande sitter hos en stjernskönare brud. INLEDNING TILL SÅNGEN: BJÖRNINNAN Det är icke ovanligt att se en björn smårunka på sitt hufvud och hafva nästan gråtande ögon. Sedermera hände det, att Erik ofta gick hemifrån, ty han tyckte sig höra sånger eller ljud i sin själ, hvilka manade honom att gå till vildmarkerna; och, ehuru han förnam detta i sitt hjertas hem, var det likväl tillika för honom såsom om han äfven hört det ur skogen. Det blef derföre liksom två sammansmältande melodier. Sålunda hörde han det: