Att samla sin kunskap på hög, att utvidga sitt eget vetande, vad är det egentligen värt?

1 : 2 0 0 9 Författarens undergång Att samla sin kunskap på hög, att utvidga sitt eget vetande, vad är det egentligen värt? Detta nummer av Bulletin de inleds med prologen till Så talade Zarathustra. Det finns ett skäl till detta. Nietzsches tankar kommer att löpa som en röd tråd genom numret och göra nedslag lite här och där. Jag är säker på att många av mina läsare redan någon gång varit i kontakt med texten men hur många av er har verkligen funderat på den? Jag manar till en långsam läsning, en meditativ läsning, en läsning där associationer tillåts löpa till sitt slut. I ett hänseende finn en viss likhet mellan er trogna ledarskribent och den Zarathustra vi möter i bokens ouvertyr. Hoppa fram till nästa sida och läs den korta texten innan du fortsätter, så hoppas jag att det snart skall klarna. Denna tidning, detta på ytan anspråkslösa fanzine, är den skänk, den undergång som Nietzsche beskriver. Bulletin de är resultatet av behovet av att göra något för någon annan för sin egen skull. Det är resultatet av insikten om att man inte i längden är sig själv nog. Zarathustratexten presenteras även på originalspråk för att ge den som behärskar tyska en möjlighet att kasta av sig min översättnings bojor. Textens mest problematiska fras, ur översättningssynpunkt, är också dess mest lyckade uttryck på originalspråket: "untergang" eller "untergehen" är en ordlek där tyskans två betydelser av "undergång" och "att gå ned" samexisterar i meningen och ger två möjliga och simultana tolkningar. När Zarathustra talar om att gå under, betyder det delvis ett nedstigande från berget och ett återvändande till människorna (som när solen går ned under horisonten), men det betyder samtidigt hans undergång. Denna tvetydighet är ett incitament, ett indicium för att använda Todorovs jargong, som lockar oss till en tolkning av texten som går utöver vad dess blotta tecken uttrycker. Det är även värt att notera hur stor likheten är mellan Platons grottliknelse och Zarathustras ögonblick på berget. Liksom Platons grottmänniska först måste uppstiga från underjorden för att slutligen skåda solen det godas idé vänder sig Zarathustra direkt till den. Och liksom den som skådat det godas idé sedan vill återvända till grottan för att berätta om sin syn för andra, vill Zarathustra återvända till människorna. Vidare, lika troligt som att Platons återvändare kommer att hälsas med misstro, kanske till och med med våld, lika troligt är att Zarathustra går mot sin undergång då han åter en gång blir människa. Mitt eget behov av kunskap har länge varit omättligt. Jag har tillkämpat mig den, samlat på den och som en drake ruvat på den i min ensliga grotta. Men mitt hjärta har slutligen ändrat sig och jag har tröttnat på mitt samlande. Jag känner mig som biet, jag vill skänka bort och dela ut. Nu vill jag tömma bägaren och gå ned till människorna igen. Och bägarens namn var de, och så började min undergång. 1

B U L L E T I N d e Sålunda talade Zarathustra prolog När Zarathustra var 30 år gammal, lämnade han sin hemtrakt och sin hemtrakts sjö och gick upp i bergen. Här njöt han av sin ande och av sin ensamhet och inte på tio år tröttnade han på det. Slutligen ändrade sig dock hans hjärta, och stigande en morgon upp med morgonrodnaden, trädde han inför solen och talade till den så: "Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du inte hade dem för vilka du sken! I tio år har du kommit hitupp, till min grotta: Du skulle ha tröttnat på ditt ljus och på din väg om det inte hade varit för mig, min örn och min orm. Men vi har väntat på dig varje morgon och tagit emot ditt överflöd och välsignat dig för det. Skåda! Jag har tröttnat på min visdom, likt biet som samlat för mycket honung jag behöver nu händer som sträckes fram. Jag vill skänka bort och dela ut, tills de visa bland människorna i sin dårskap och tills de fattiga i sin rikedom åter en gång blir lyckliga. Därför måste jag stiga ned i djupet: Som du om kvällen gör, när du går ned bortom havet och för ljus även till undervärlden, du ymniga stjärna! Jag måste, som du, gå under, som människorna säger, till dem jag skall nedstiga. Välsigna mig så, du lugna öga, som utan avund kan beskåda även den största lycka! Välsigna den bägare som skall överflöda, så att dess gyllene vatten kan flyta ur den och överallt bära reflektionen av din salighet! Se! Denna bägare skall åter tömmas och Zarathustra skall åter bli en människa." Så började Zarathustras undergång. 2

1 : 2 0 0 9 Also sprach Zarathustra vorrede Als Zarathustra dreissig Jahr alt war, verliess er seine Heimat und den See seiner Heimat und ging in das Gebirge. Hier genoss er seines Geistes und seiner Einsamkeit und wurde dessen zehn Jahr nicht müde. Endlich aber verwandelte sich sein Herz, und eines Morgens stand er mit der Morgenröthe auf, trat vor die Sonne hin und sprach zu ihr also: "Du grosses Gestirn! Was wäre dein Glück, wenn du nicht Die hättest, welchen du leuchtest! Zehn Jahre kamst du hier herauf zu meiner Höhle: du würdest deines Lichtes und dieses Weges satt geworden sein, ohne mich, meinen Adler und meine Schlange. Aber wir warteten deiner an jedem Morgen, nahmen dir deinen Überfluss ab und segneten dich dafür. Siehe! Ich bin meiner Weisheit überdrüssig, wie die Biene, die des Honigs zu viel gesammelt hat, ich bedarf der Hände, die sich ausstrecken. Ich möchte verschenken und austeilen, bis die Weisen unter den Menschen wieder einmal ihrer Thorheit und die Armen einmal ihres Reichthums froh geworden sind. Dazu muss ich in die Tiefe steigen: wie du des Abends thust, wenn du hinter das Meer gehst und noch der Unterwelt Licht bringst, du überreiches Gestirn! Ich muss, gleich dir, untergehen, wie die Menschen es nennen, zu denen ich hinab will. So segne mich denn, du ruhiges Auge, das ohne Neid auch ein allzugrosses Glück sehen kann! Segne den Becher, welche überfliessen will, dass das Wasser golden aus ihm fliesse und überallhin den Abglanz deiner Wonne trage! Siehe! Dieser Becher will wieder leer werden, und Zarathustra will wieder Mensch werden." Also begann Zarathustra's Untergang. 3

B U L L E T I N d e Hur modernt är egentligen Moderna museet? Den moderna konsten har blivit gammal Under året som gått har man på Moderna museet i Stockholm funderat kring sin plats i historien. Skälet till detta är naturligtvis att museet under 2008 kunde fira 50 år fyllda. Femtio år är en lång tid under 1900 talet, längre än någonsin tidigare i historien. Vi lever nu i ett samhälle vars höga tempo i allt från teknisk till konstnärlig innovation skulle kunna ge till och med futuristen Marinetti svindel. Inte konstigt då att museet får kämpa för att hänga med och ständigt göra skäl för namnet modernt. När Moderna Museet skapades den 9:e maj 1958, var det som en avknoppning från Nationalmuseum. Under en längre tid hade Nationalmuseum haft problem att handskas med den växande samlingen av konst från 1900 talet. Det skulle ha verkat absurt att ställa ut en replika av Duchamps pissoar bredvid kopian av den antika skulpturen Lakoongruppen. Den nya, moderna konsten utgjorde en historisk diskon tinuitet den var fundamentalt annor lunda jämfört med tidigare konst. Under ett seminarium kring moderna museets historia under hösten 2008 beskrev professor Margaretha Rossholm Lagerlöf känslan av hur en avgrund öppnade sig mellan den gamla och den moderna konsten. Med projekt som boken Historieboken Moderna museet 1958 2008 har museet nu tillfälligt lyckats överbrygga denna avgrund. Man har skapat en historieskrivning som får det som har hänt under 1900 talet att hänga samman. Ända sedan Moderna museet slog upp sina portar till exercishuset på Skeppsholmen för drygt femtio år sedan har institutionen haft många fenomenala framgångar. 1966 blev museet exem pelvis världsberömt genom utställningen "HON en katedral". I den hade konstnären Niki de Saint Phalle skapat en gigantisk, liggande kvinna genom vars sköte besökarna kunde promenera in i själva kroppen. Två år senare kunde man på Moderna museet se Andy Warhols första retrospektiva utställning någonsin. Listan med namnkunniga konstnärer som har ställts ut i det gamla exercishuset kan alltså göras lång: Jackson Pollock, Robert Rauschenberg och Jean Tinguelys är bara några smakprov. Men nu håller någonting nytt på att hända. Allt mer samtidskonst visas upp på biennaler eller direkt på gallerier. Håller museet slutligen på att bli omsprunget? Dessa tillfälliga visnings fönster för konst passar naturligtvis dåligt ihop med ett museums bevarande 4 och konserverande uppdrag. En ny avgrund mellan den etablerade konsten och den spretiga och omfångsrika samtidskonsten öppnar sig. Hur museet lyckas handskas med den dagsaktuella situationen blir på så vis återigen en ödesfråga för om och hur det kan spela en viktig roll för den moderna konsten även om 50 år. Problemet med hur Moderna museet skall förhålla sig till samtidskonsten är inte unikt för denna institution. Runt om i världen kämpar museer för modern konst med att definiera sig och att definiera om sig. Det spektakulära Guggenheimmuseet i Bilbao är exem pelvis känt för att det helt saknar en permanent samling och endast tar in tillfälliga utställningar. (Detta är visserligen inte helt sant. Museet har faktiskt en permanent samling, men den är till största delen arkiverad och ställs bara undantagsvis ut.) Detta är ett sätt att skapa ständig förnyelse, men samlingen är för ett museum som Moderna helt avgörande för att kunna låna in intressanta verk och på så vis ordna verkligt högklassiga utställningar. Att ständigt låta konsten befinna sig i transit, mellan museer och biennaler är inte heller en en utveckling som jag tror är allt igenom lyckad. De andra möjligheter som Moderna museet har

1 : 2 0 0 9 genom sin fasta förankring i en modern historisk samling är mycket viktiga. Det ger bland annat möjlighet till att bedriva en svensk konsthistorisk forskning med god tillgång till förstahandsmaterial. I förordningarna för Moderna museet kan man läsa att museets uppgift är att samla, bevara, visa och förmedla 1900 och 2000 talskonsten i alla dess former. Bevarandet är viktigt, men om man verkligen vill hänga med tror jag att man bör lägga ytterligare en uppgift till denna lista: att välja ut och belysa vissa delar av samtidskonsten som man anser är speciellt intressant. Ulf Eriksson skrev (29/12/08) i SvDs Under strecket om Redaktören i bloggosfärens centrum. Han siade om att den som styr vår begränsade uppmärksamhet kommer att få överta rodret från den som producerar innehållet. Att ta in verk från all den senaste samtidskonsten till Moderna museet är ett omöjligt och onödigt projekt det finns i vår globaliserade och kanonbefriade värld helt enkelt för mycket konst för att man skall kunna ha en chans att uppleva alltihop. Som en turist på en weekend i Paris behöver man en guide för att kunna få något ut av ett par timmar på Louvren. Moderna museet skulle kunna utveckla sin seminarieverksamhet för att ge regel bundna uppdateringar om vad som händer på biennaler och gallerier runt om i världen. Det finns inget skäl till att endast tidningar kan hålla sig med kulturkorrespondenter! Varför inte utöka och lämna bidrag till vän föreningens tidning? Det skulle kunna bli ett storartat sätt att belysa olika intressanta samtida konstnärer och stilriktningar. Ett relativt billigt sätt att uppfylla sitt mål om att förmedla samtidskonsten. En annan aspekt av den ständigt tilltagande åldern på institutionen är moderniteten av dess samlingar. Precis 5 som moderna museet själv åldras, åldras även dess samling. Man kan fråga sig hur gammal en konstsamling kan vara och fortfarande klassificeras som modern. När börjar det bli lika svårt ställa ut en samtida konstnär som den brasilianske Marepe bredvid en tavla av Mondrian som bredvid Lakoongruppen? Nu, drygt femtio år efter att Moderna museet skapats, är länken till store brodern på Blasieholmen tydligare än någonsin. Den moderna konsten har blivit gammal och Lars Nittve har en stor utmaning i att styra museet så att det inte själv blir historiskt. Men samtidigt är behovet av en institution som tar hand om det fantastiska kulturarv från 1900 talet som finns i Moderna museets arkiv lika stort idag som när museet bildades.

B U L L E T I N d e Tillbaka till framtiden med futuristerna i Paris Fram till och med januari i år kunde den som besökte Paris passa på att göra ett besök på Centre Pompidou och beskåda en imponerande samling av futuristisk konst. Jag passade på, löste biljett och tog en titt. Här kommer en rapport om hur det kan vara att färdas tillbaka till framtiden, i sällskap av det galna italienska avantgardets grädda. Under färden i rulltrappan upp till "Galleri 1" på översta våningen har man en enastående chans att beskåda Paris från ovan. Den genomskinliga tuben på utsidan av byggnaden, i vilken rull trappan löper, är dock inget för höjdrädda. Utsikten är fantastisk, men svindlande. Med detta sceneri i färskt minne blir utställningens första del en spännande spegelbild. I Georges Braques Le Sacré Coeur (1909 10) visas en kalejdo skopiskt förvrängd bild av den gamla kyrkan i bästa kubistiska manér. Strax bredvid hänger La Tour Eiffel (1911) av 6 Robert Delaunay. Till skillnad från den statiska och välbalanserade bilden av kyrkan på Montmarthöjden, som Braque målat i lugna jordtoner, reser sig Delaunays Eiffeltorn som en skräck injagande Godzilla av rödfärgat järn. Det finns en våldsam rörelse i tavlan. Tornet hotar att trampa ned den omkring liggande bebyggelsen som ser ut att rygga baklänges för att undkomma. Det är tekniken och den nya tiden som vi ser marschera fram, mot en ny och bättre värld.

1 : 2 0 0 9 Motstående sida: Carlo Carrà, "Funerali dell'anarchico Galli" (1910 11) Nedan: Georges Braque, "Le Sacré Coeur" (1909 10) det första i en lång rad av futuristiska manifest, publice rade i olika tidningar. Marinetti skriver att "Vi bekräftar att världens stor slagenhet har berikats av en ny skönhet: Fartens skönhet. En bil som störtar fram, huven utsmyckad med tjocka rör, som ormar med explosiv andedräkt en rytande bil som tycks rida på en splittergranat är vackrare än Nike från Samothrake". Han hyllar destruktion: "Vi skall glorifiera kriget världens enda hygien militärism, patriotism, den destruktiva gesten hos frihetsivrare, vackra idéer värda att dö för, och förakt för kvinnor". Kvinnor används av Marinetti här som ett negativt begrepp någon som saknar de berömvärda manliga egen skaperna: våldsamhet, mod och brist på sentimentalitet. Dessa två kubistiska målningar utgör exempel på den avantgardistiska stil som bredde ut sig runt år 1910. Braque och Picasso började avbilda samma motiv från flera olika betraktningsvinklar i en och samma tavla. Dom kallade stilen för kubism och renodlade formerna allt från människor till fioler reducerade till geometriska figurer. Efter att ha eldat upp sig ytterligare, skriver han: "Vi skall förstöra museum, bibliotek och akademier av alla slag. Vi skall ta strid med moralism, feminism och opportunistisk eller utilitaristisk feghet." Manifestet är naturligtvis en polemisk stridsskrift och att ta Marinettis ord som hans faktiska åsikter är inte riktigt rättvist. Inte desstomindre är det en Robert Delaunay, "La Tour Eiffel" (1911) ganska osympatisk attityd som skymtar bakom den direkt motbjudande reto riska fasaden. Detta nummer av Bulletin de inleddes med prologen till Så talade Zarathustra och Nietzsche anklagas ibland för att ha uttryckt liknande embryoniskt fascist iska tankar som Marinetti här för fram. Men detta var som sagt kubism futurismen rörde ned ytterligare en ingrediens i den avantgardistiska soppan: f a r t. Futuristerna lånade ofta kubismens visuella språk, men drev det vidare. Kubismen hade varit en konststil, men futurismen var mer likt en filosofi (eller kanske till och med en religion). Den skulle genomsyra allt, inte bara konsten. Detta betydde även att futuristerna inte var bundna av kubismens formspråk, utan att de ibland dessutom använde andra visuella stilar. Futurismens födelse brukar dateras till februari 1909 då Filippo Tommaso Emilio Marinetti publicerar sitt futurist iska manifest i den franska tidningen Le Figaro. Det är en lidelsefull program förklaring där fart, manlighet, krig och våld glorifieras. Han kastar sig även över allt gammal för att förgöra det. Det är Luigi Russolo, "La Rivolta" (1911) 7

B U L L E T I N d e Det ligger dock inte mycket i denna anklagelse. Det stämmer visserligen att Marinetti läst Nietzsche. Han var under perioden en mycket populär och flitigt läst filosof (utan att för den sakens skull vara förstådda av speciellt många). Nietzsches bombastiska litterära stil tilltalade dessutom många av tidens konstnärer. Den tyska konstnärsgruppen Die Brücke (samtida med futurismen) hämtade exempelvis sitt namn från en metafor i Så talade Zarathustra. Marinetti fäste sig speciellt vid två begrepp hos Nietzsche: "der Über mensch" och "der Wille zur Macht". Tyvärr lyckades han inte skala av mer än det yttersta lagret av Nietzsches filosofiska lök. Visserligen finns beröringspunkter mellan Nietzsche och fascismen, men de är oftast av en ytlig och retorisk karaktär. När Nietzsche exempelvis använder termen "der Übermensch" är det för att tala om en individ som genom aktiva val och mycket mod förverkligar sig själv det är ett existensialistiskt ideal snarare än ett fascistiskt eller nationalistiskt. Oavsett hur Marinetti har tolkat Nietzsche kan det på en futuristisk utställning vara roligt att höra vad han har att säga om museum: "Kyrkogårdar! [...] offentliga sovsalar där man för evigt ligger bredvid hatade eller okända varelser". I långa rader, i ett av utställningsrummen ligger dråpligt nog olika versioner av de futuristiska manifesten uppradade i glasmontrar Marinettis, de ryska futuristeras och flera andras. De är frusna i tiden, förpassade till de historiska musei kuvöser de spyr ut sin galla över. Hade det inte varit för den långa och mörka skugga som fascismen kastade över dem hade det varit riktigt komiskt. Ovan: Marcel Duchamp, "Nude Descending a Staircase, No. 2" (1912) Det är idag svårt att föreställa sig hur extrem och provocerande Duchamps målning Nu descendant un escalier n 2 föreföll den samtida publiken. Den första utställning han skickade tavlan till var på Salon des Indépendants i Paris. Men en annan konstnär, knuten till konsthallen, uppmanade hans bröder att försöka få honom att dra tillbaka målningen. Detta skedde också full av förakt tog Duchamp omedelbart tavlan med sig hem. 1913 ställdes målningen ut i Amerika och fick utstå en våldsam och förlöjligande kritik i pressen. New York Times beskrev den exempelvis som "en explosion vid en takspånsfabrik". 8 Motivet med revolterande folkmassor återkommer i flera tavlor på utställ ningen. I Luigi Russolos La Rivolta (1911) kommer en plogformad och glödande röd människohop in från ena sidan. I Marinettis futuristiska manifest återfinns följande mening: "Vi skall sjunga om stora människohoper upp tända av arbete, av njutning och av upplopp vi skall sjunga om den mångfärgade, polyfoniska tidvågen av revolution i de moderna huvudstäd erna". I Carlo Carràs Funerali dell'anarchico Galli (1910 11) placeras vi istället mitt i folkhopen. Tavlans stora format får de

1 : 2 0 0 9 gestikulerande och till kamp agiterande figurerna att tränga sig på. Betraktaren kastas rakt in i den upproriska folk massan och man vill värja sig för att inte bli nedtrampad. Mot den glödande himlen avtecknar sig de flygande svarta fanorna. De upprepade strecken ger en känsla av hastig rörelse och skapar samtidigt associationer till en armé utrustad med spetsiga lansar. Här i ett upplopp sett inifrån finns ingen plats för eftertanke ingen tid att stanna upp och reflektera. "Den som inte är med oss är emot oss", tycks förgrundsgestalten skrika då han manar sina anonyma kamrater vidare. eftersom det är de som bygger upp det kubistiska motivet. Malevich var annars den första konstnär som drog den kubistiska abstraktionen till sin spets när han ställde ut tavlor endast innehållande enfärgade rektanglar (en stil han kallade för suprematism). Den Galli som titeln anspelar på var en anarkist som dödats av polisen under en strejk 1904. Målningen fångar ögon blicket när begravningståget konfron teras av polisen utanför kyrkogården och förvandlas till en våldsam demonstra tion. Detta var en scen som Carrà hade bevittnat från första parket eftersom han själv gick med i processionen. Det är ganska uppenbart att den naiva tron på industrialismens och teknikens saliggörande varit aningen överdriven. Och de manliga machoideal som utgår från den starkes rätt och från nuets överlägsenhet över dåets tycks mig idag vulgära. Naturligtvis är det felaktigt att anklaga alla futurister för samma onyanserade tjockskallighet inte alla av dem skulle hållit med Marinetti i hans åsikter. Det inifrånperspektiv som Carrà ger oss känns idag mycket modernt, nästan samtida. Vi känner igen det från TV bilderna av Göteborgskravallerna, pro testerna mot Salemsmarchen eller från Reclaim the city festerna. Det verkar fylla något voyeuristiskt behov vi har. Men det reducerar samtidigt revolu tionen till ett tomt, och farligt spektakel. En mer intellektuellt kylig tavla är Flicka springande på balkong (1912) av Giacomo Balla. Genom ett antal färgfält stora som tumavtryck skapar Balla en bild som på lite avstånd ser ut som en springande flicka i profil fångad i ett antal ögonblick. Pointillismen, som stilen då man målar med punkter kallas, var inte ny. Men fascinationen av fart och försöken att fånga den på duken i denna tidsdimensionella kubism är något annat än vad stilens skapare, post impressionisten Georges Seurat ägnade sig åt på 1880 talet. Att avbilda rörelse är samma strävan som drev Marcel Duchamp till utförandet av Nu descen dant un escalier n 2 (1912) kanske den mest välkända tavlan på utställningen. Efter att ha gått ett varv på utställningen och efter att ha kommit över den initiala chocken av att se så många av den futuristiska kanons största verk samlade på ett och samma ställe smyger sig en stilla undran på vad har dom framåtstävande avantgardisterna egent ligen att säga sin framtid, vår nutid? Giacomo Balla, "Girl Running on the Balcony" (1912) Den känsla av passionerat framåt strävande, önskan att huvudstupa kasta sig mot framtiden, slår dock fortfarande an ett romantiskt och beundrande ackord hos mig. Efter postmodernis mens ifrågasättande och kritik av avant gardet som begrepp (under det sena 1900 talet) är det svårt att använda termen som synonymt med "de intellek tuella som avancerar kulturens domäner framåt". En sådan tolkning är en efterhandskonstruktion, ett slags arte fakt av historieskrivningen. Men en mer personlig tolkning av avantgardet, en mer Nietzscheansk om man så vill, är fortfarande möjlig. Vi har, var och en, möjligheten till ett avantgardistiskt realiserande av oss själva som individer. Möjligheten till ett aggressivt "blivande av den man är", för att låna Nietzsches ord, står idag fortfarande öppen. Att våga kasta sig ut i detta existentialistiska projekt är kanske just vad vi kan lära oss av futuristerna. I ett av utställningsrummen möter man även några ryska kubister och futurister. Här finns bland andra Kazimir Malevich representerad med tavlan The Aviator (1914). Den är inte lika rent geometriskt abstrakt, inte lika fullständigt avskalad som vissa av hans andra verk men de geometriska formerna är ändå centrala Kazimir Malevich, "The Aviator" (1914) 9

B U L L E T I N d e Till de fria sysslornas försvar! Amateur mon amour Vissa ord och begrepp ändrar betydelse då vårt samhälle och språk åldras. Detta verkar oundvikligt. Vissa betydelse förändringar är nödvändiga upp dateringar av ett språk som halkat efter den verklighet det används för att tala om. Andra förändringar är medvetna strategier av inflytelserika grupper av talare.1 Åter andra ord och begrepp är offer för olyckliga omständigheter. Amatör är ett sådant ord. Tack vare propagandan i en, till synes aldrig sinande flod av självhjälpsböcker för neurotiska före tagare och tack vare horder av manage mentkonsulter som gör karismatiska uppträdanden på temadagar, har termen professionell idag fått en oproportio nerligt positiv klang. Att vara professionell är idag det högsta goda. Att vara amatör är, som motsats till att vara professionell, den största synden. Professionalism och affärs mannamässighet är de honnörsord som 1. Tänk exempelvis på begreppet politisk korrekthet som flitigt används av den amerikanska högern för att på ett avväpnande sätt beteckna sina politiska motståndares åsikter. För en djupare analys av just termen politisk korrekt kan man läsa Ruth Perrys artikel A short history of the term 'politically correct' från 1992. en modern direktör kan välja som sina valspråk och inlemma i sitt familje vapen. Det har dock inte alltid varit så. Det är i själva verket en högst olycklig och oförsvarbar förändring av vårt språk som håller på att utplåna det ädla amatörbegreppet. Amatören som likställd med klåparen är dock en begreppsförbistring som inte kan få fortgå. Att inte, med alla till buds stående medel, motarbeta den negativa konotationens gift som håller på att ingjutas i begreppet är att ge upp det enda ord vi har för att beteckna en av den mänskliga naturens mest aktnings värda sidor. Ordet amatör kommer till svenskan från det franska språkets amateur. Dess ursprung kan spåras vidare till latinets amātōrem, som betyder älskare. Amatören är någon som utför en verksamhet av kärlek till sysslan och inte i första hand för ekonomisk försörjning. Sin lön får man däremot från sin profession, sitt yrke det är här ordet professionalism har sitt ursprung. Många generaliserande påståenden kan fällas om både amatörer och profess ionella utövare av en syssla. Som generaliseringar i allmänhet är de sällan korrekta och faller sönder vid närmare granskning, men de innehåller alltjämnt ett korn av meningsfull betydelse. 10 En av dessa generaliseringar har att göra med det sätt på vilket amatören respektive den professionelle har in hämtat sin kunskap. Amatören förut sätts sakna eller besitta ringa formell skolning (och saknar därmed betyg i sina färdigheter), medan den professionella utövaren förutsätts ha en utbildning. Amatören har istället inhämtat sin kunskap på annat håll den gängse bilden är att han eller hon är självlärd. Naturligtvis komplicerar detta en jäm förelse av amatörens och den professio nelles kunskapsnivåer. Emedan olika professionella utövare kan jämföra sig med betygsdokumentens hjälp går det inte att inordna amatören i detta system. Något som ytterligare försvårar en sådan jämförelse är att en självlärd amatör och en skolad professionell ofta har lärt sig olika delar av det ämne de varit i kontakt med. Den enes kunskap är inte nödvän digtvis en delmängd av den andres eller tvärt om. På samma sätt som det finns mer eller mindre kunniga yrkesmän finns det naturligtvis mer eller mindre kunniga amatörer. Det är även ofta så att amatören, som entusiastiskt ägnat sin fritid åt en syssla, trots detta inte lyckats ackumulera en lika omfattande kunskap som en yrkesman. En strukturerad utbildning och de många långa timmar vår nuvarande samhällsordning tvingar oss att spendera i en yrkesroll leder nästan oundvikligen till att vi, tids nog, blir skickligare på vårt yrke än på våra fritidssysslor. Men detta är inget argu ment för professionalism som alena saliggörande. Det finns nämligen ofta saker som en amatör kan, men som en skolad yrkesman är blind för. Här finns ett område där amatörens bidrag oomtvistligen skulle kunna vara mycket stort. Genom sin unika erfarenhet och väg till kunskap finns ett stort potential för andra synsätt och infallsvinklar på problem och metoder än de som den traditionellt skolade har till sitt för fogande. Med sina okonventionella idéer kan amatören föra in nya tankar och uttryck i

1 : 2 0 0 9 diskussionen och lämna över dessa till den professionella för förädling. Även det omvända förhållandet är möjligt. De inlärda vanor och beprövade seder som styr den professionelles utövning av en syssla kan snappas upp av amatörer som, utan konventionens betsel, kan använda sig av de delar som är nyttiga och kasta det andra åt sidan. Det finns i detta avseende inte en motsättning mellan professionell och amatör i utövningen av en syssla. De två kan ha god nytta av varandra för att båda utveckla skickligheten i det de gör. Amateur Scientists' Magazine kom ut för första gången år 1943. Dess ut givare var Carlo Sellari, en man som slutade skolan efter sjunde klass men som lyckades ut bilda sig själv ge nom egna experi ment och genom att läsa böcker. Det kan, i jantelagens Sverige, verka provocerande att använda sig själv som exempel, men det är just vad jag tänkte göra. Läsare som finner denna tanke allt för motbjudande gör klokt i att hoppa över nästa stycke. I mitt arbete som mjukvaruutvecklare brottas jag ibland med problem där de för mig "uppenbara" lösningsmetoderna leder ut på villovägar. De metoder som man lärt sig i skolan, eller som man hört talats om på programmeringsseminarier passar helt enkelt inte. Jag brukar då fråga en amatör om hjälp. På min arbetsplats finns exempelvis en kunnig fysiker. Han har ingen egen professionell erfarenhet av programmering, men ett skarpt intellekt och en beundransvärd nyfikenhet och entusiasm han är en programmeringsamatör. Efter att ha diskuterat ett problem med honom kan jag ibland skaka av mig min bildnings bojor (som i detta fall gjort mer skada än nytta) och se problemet från ett nytt håll. Vid denna punkt blir ofta en alternativ lösning uppenbar inte sällan en oorto dox men genialisk sådan. Då professionalism idag inte ifrågasätts som något vilket är till gagn för samhället och mänskligheten i stort känner jag mig inte nödgad att återigen betona att så faktiskt är fallet. Viktigare är att påpeka att professionalismen inte utesluter amatörismen! Jag vill slutligen nämna två välkända amatörer. De får stå som representanter för hur ett ett brinnande intresse och en kärlek inför en syssla kan frambringa stordåd. Albert Einstein var under den tid han utarbetade några av sina mest ban brytande teorier en amatörforskare i fysik. Han arbetade på patentverket fram till 1909 och ägnade sin fritid (och en del ledig tid på jobbet) åt att läsa vetenskapliga journaler och åt egna tankeexperiment. Denna bisyssla skulle visa sig leda till en av 1900 talets största upptäckter. År 1905 publicerades inte mindre än fyra olika artiklar av honom i Annalen der Physik han behandlade brownsk rörelse, fotoelektrisk effekt (som 1921 skulle ge honom Nobelpriset), han presenterade den speciella relativ itetsteorin och för att toppa av det hela, även en artikel om ekvivalensen mellan massa och energi (E=mc2). En annan bejublad amatör är brev bäraren Dick Bengtsson kanske mer känd som konstnären Dick Bengtsson. Senast utställd i stor skala med en separatutställning på Moderna Museet år 2006. Med sina märkliga spade och hakkorsförsedda målningar har amatör konstnären Bengtsson provocerat alla dem som är för lata för att tolka konst i mer än ett led och samtidigt kommit att berika den svenska konstskatten på ett ovärderligt sätt. 11 Dessa två exempel utgör dock endast toppen på ett sakta smältande isberg. Amatörernas skara decimeras i en oroväckande takt. Det är dock, tröstar jag mig med, inte så att människor ger upp sina älskade fritidssysslor problemet är av en språklig karaktär. Betydelsen av ordet amatör förtvinar. Men språkets makt över tanken är ett oemotsägligt faktum och risken finns, att förändringen av ordets betydelse komm er att leda vägen för en förändrad syn på själva företeelsen. Er ödmjuke amatör skribent vill därför uppmana till ett djärvt återerövrande av ordet. Låt oss vara stolta över de sysslor vi tar oss för av lust och kärlek och låt oss stolta benämna oss som amatörer när vi utför dem!

B U L L E T I N d e 12 1 : 2 0 0 9

Se nu, hur städerna sjunker, änn längre ned i den stinkande dyn. Se åter, hur Alexanders drömmars spillror blänka till och höjas av Ceasar till skyn. Så bränn du din söta rökelse och offra din sjunde son. Den eviga tidens ände är nu apokalyps, metamorfos och undergång. Kräftan har segrat, ormen är död! Kräftan har segrat, ormen är död! Mötte du aldrig den sparven som sjöng om ormen och kräftans kamp? Jag förbannar fågeln och den första gång jag lyssnade till hans hemska sång. Känn, hur marken skälver! Se, hur havet kokar och öknen brinner. Hör, hur skogen skövlas och floden ömsar sitt skinn. Skåda, den rämnande världen! Där Pyrrha och Deukalion står redo, väntande på bergets topp. På Stockholms caféer också, genom sorlet av kopparnas slammer basunernas långsamma crescendo och det avlägsna ljudet från fyra ryttare. Penna i hand och ögonen vilda av skräck med pannan av ångest våt. Det flådda lammet förkunnar redan slutet slutet och det som kom efteråt. 13 Här slutar en värld sitt långa liv här slutar en orm sin sista strid och detta är äntligen dödens frid. Av midgårdsormens röda blod, vattnas rötterna en sista gång. Nu bräker Fenrisulven from och god och askens löv, sjunger höstens sång. Skåda, flammor och syndarens fasa, skåda purgatoriets murar rasa. Känner du hur Yggdrasil rister, hur dess grova grenar bryts och brister? Det sista ögonblicket är domens, den sista tankens dom. Inte ens den krumme, kan smida en sköld till skydd för den. Två Gorgoner begråter sin syster under världens sista timmes lopp. Athena kastar sin egid med avsky, ned ifrån Olympens höga topp. Grisen är död och uppstår ej mera! Luften förtätas av stanken från myrra och brinnande hekatomber men gudarna svälter och dör. Filosofen dricker skrattets gift. Tyrannen faller för vänners händer ormen i kräftans klor. Vykort från Ragnarök

B U L L E T I N d e Blecktornet 1850 1930 Här ser vi Blecktornet i ett foto taget den 28:e juli 1906 Upphov: Larssons Ateljé Blecktornet är en gammal byggnad på södra Södermalm i Stockholm. Det är ett trivsamt barockslott i miniatyr söder om Ringvägen, inte långt från Skanstull, uppfört av handelsmannen Jöran Bröms. I denna artikel skall vi titta närmare på Blecktornet och den intilliggande miljön under en mycket händelserik tidsperiod i Södermalms historia, från mitten av 1800 till 1930 talet. Byggnaden uppfördes av handels mannen Jöran Bröms någon gång innan 1733 (eftersom den finns utmärkt på Stockholmskartan från detta år) och den hade från början endast ett åttkantigt torn. I nummer 9 av 1896 års Svensk Lärare tidning spekuleras kring om Blecktornet kunde varit uppfört på 1600 talet av drottning Kristina för att tjäna som jaktslott. Detta är en uppgift som traderats vidare till viss modern littera tur, men så är alltså inte fallet. Den gamla gården genomgick en om fattande ombyggnad år 1856 och fick då ytterligare ett torn. Den tidigare bygg naden hade varit oisolerad, men under ombyggnaden isolerade man den och därmed blev huset även lämpligt för vinterboende. Årtalet 1856 står idag att läsa på en metallvimpel på ett av tornen. Uppgifter om Blecktornets funktion innan 1890 talet är svåra att hitta. Men Svensk Läraretidning kan förse oss med en ledtråd. Där står att läsa att det fram till 1897 användes som barnhem man hänvisar till det som "barnhemmet n:r 2". En inventarieförteckning avslöjar att 20 järnsängar fanns i barnhemmets ägo, vilket kan ge en fingervisning om verksamhetens omfattning. 14 Intresset som Blecktornet tilldrog sig under 1890 talet från Svensk Lärare tidning berodde på det "skolkarehem" som öppnade i byggnaden 1897. Ett "skolkarehem" eller en "skolkareskola" var, som det låter, ett slags internatskola för skolkande skolpojkar. Folkskole överstyrelsen beskriver det på följande sätt i en rapport: "Bästa sättet att nå detta mål [att stoppa skolkandet] är utan tvifvel att i tid skilja dem [barnen] såväl från deras hem som från deras gamla kamrater samt att sätta dem i en anstalt, där de äro under sträng och allvarlig uppsikt samt sysselsatta med träget arbete, passande för deras ålder." År 1895 finns den första appellen i tidningen om instiftandet av skolkare skolan. 1896 presenteras ett konkret förslag från folkskoleöverstyrelsen. Senare samma år löstes finansierings frågan där pengar nu även beviljades

1 : 2 0 0 9 från kyrkostämmorna och fattigvårds nämnden. 1897 utses folkskoleläraren Per Erik Persson till föreståndare och verksamheten sätter igång. Tjugo gossar interneras samma år i skolan. Intressant, från ett stadsbyggnads perspektiv, är de skäl som framförs för valet av skolkarehemmets placering vid Skanstull. Man pekar ut "platsens afskilda läge" samt ett "för att vara i själfva staden, icke ringa jordområde" som två viktiga aspekter. Det ger möjlighet till avskärmning och även till uppbyggligt trädgårdsarbete. 1898 kan man läsa om den omvandling av området som "de små skolkarna" har utfört. "Det inhägnade området kring hemmet är nu till större delen uppodlat och genom breda gånger indelat i olika kvarter för blommor, köksväxter, bärbuskar och fruktträd m. m." Strax söder om Blecktornet skedde under det sena 1800 talet även där omfattande omvandlingar av marken. Man hade börjat förverkliga stads planeraren Albert Lindhagens stadsplan från 1866. Helt genomförd blev dock aldrig denna plan. År 1894 öppnade man ett större och fem mindre växthus i det som kallades Skanstullsträdgården. Trädgårdens öppnande hade föregåtts av omfattande förarbeten där man sprängt och fyllt ut marken ned mot vattnet (i linje med stadsplanen). På kartan från 1885 Karta från 1885. Stora Blecktornet är inringat. Det mörkgrå området ned mot vattnet visar den tidigare strandlinjen. (ovan) kan man se hur strandlinjen förändrades av detta arbete. Fram till år 1831 32, då Strömparterren anlades, fanns ännu inga offentliga parker i Stockholm. Det fanns inget behov av dem, då staden ännu inte var så tätt bebyggd. Stora delar av staden var fortfarande en lantlig miljö. De första offentliga parkerna som byggdes, runt 1800 talets mitt, sköttes av privata entreprenörer. Dessa gjorde dock ett så dåligt arbete att deras kontrakt upp hävdes och att stadsfullmäktige 1869 tillsatte en stadsträdgårdsmästare med uppgift att vårda de allmänna parkerna. Speciellt förlades de till bergiga och därmed svårbebyggda delar av staden (exempelvis den stora Vitabergsparken på sydöstra Södermalm). För att hålla de nya parkerna med växter och träd behövdes naturligtvis även större odlingar. Från år 1869 började man därför bygga upp drivhus på flera ställen på Norrmalm. Men då Normalm blev allt mer tätt bebyggt under 1880 talet blev den starka gödsellukten ett problem för de boende som tvingades allt närmare. När man till slut tvingades dra den nya Odengatan genom en stadsträdgård var det dags att leta efter en ny plats för odlingen. År 1893 hade den ny platsen funnits och man påbörjade arbetet med att flytta alla Stockholms stadsträdgårdar till Göt gatan och sluttningen nedanför Bleck tornet se kartan t.v.. Här hade speciellt platsens avsides läge fått spela in. Stadsträdgårdsmästare Alfred Melin skriver år 1892: "Förlägges sedermera, då platsen blifvit planerad, drifbänkarne Karta från år 1899. Här kan man se Stadsträdgårdens nya växthus vid Götgatan och Stora Blecktornet. 15

B U L L E T I N d e Ett foto på de uppförda växthusen 1896. Okänd fotograf. på midten af tomten ned emot Hammarby sjö, torde ej något obehag i sanitärt hänseende vara att befara från densamma för de omkringboende, då närmaste afståndet från drifbänkarne till närmaste bostäder blir om kring 130m." Växthusen på Götgatan var öppna för allmänheten och att besöka dem var ett populärt helgnöje. De fanns kvar till 1938 då odlingarna flyttades till Haga. Redan 1936 hade dock anläggandet av ett nytt järnvägsspår i norra Hammarby hamnen tagit stora delar marken i anspråk. År 1907 stängdes skolkarehemmet i Blecktornet och en ny verksamhet flyttade in återigen på initiativ från bildningsväsendet. Det var Frans von Schéele, inspektör vid Stockholms folkskoledirektion, som dammade av idén om en skolträdgård. Detta var en idé som prövats i liten skala på 1860 talet i mer centrala delar av Stockholm. Men försöket hade då blivit kortlivat det stora trycket på att bygga på alla lediga jordplättar i innerstaden hade blivit för stort. Långt ute på Södermalm fanns ännu inte detta tryck. Ritning till det stora växthuset som var 62,4 m långt, 8,8 m brett och 8,5 m högt. Under detta finns de fem mindre växthusen. 16

1 : 2 0 0 9 en verklig oskattbar pärla såsom typisk Södermalmsnatur." Tio år senare (1922) beskriver stadsar kitekten Per Olof Hallman sina och stadens planer för området kring Blecktornet under en utflykt med just Svenska Naturskyddsföreningen. Han påpekar att särskild hänsyn i den nya planen tagits till "de många ståtliga träd, som finns inom området". Naturhänsyn var alltså något som togs på allvar även från officiellt håll och inte enbart något som Naturskyddsföreningen vurmade för. I en telefonkatalogskarta från 1913 kan man se Stadens trädgård samt Stora Blecktornet som vid denna tid fungerar som skolträdgård. Skolträdgårdens syfte var flerfaldigt. Man ville bl.a. ge de barn som stannade kvar i staden under sommaren en möjlighet att komma i kontakt med naturen. Verksamheten påminde lite om en skola med aktiviteter sex till tio timmar i veckan, med frivillig under visning om bärbuskar, fruktträd och botanik. Barnen fick även disponera 15 till 20 kvadratmeter jord till egna odlingar. Den populära skolträdgården fanns kvar år 1930, vid slutet av den period vi här intresserat oss för, även om dess drift 1919 lämnats över till det då nyinrättade Gatukontorets parkavdelning. Bebyggelsen av Södermalm gick under början av 1900 talet i snabb takt, men man visade ändå en stor känslighet till medborgarnas vilja att ha nära till åtminstone ett litet stycke natur. År 1912 pekas strandpartiet vid Hammarby sjö, strax bortom Blecktornet, ut som speciellt värdefullt av Svenska Natur skyddsföreningens årsskrift. Platsen sägs bjuda på "en så väl bibehållen och växlande natur, att den kan sägas utgöra Under 1910 och 20 talen gjordes omfattande förändringar på södra Södermalm. Området planerades, gator drogs upp och bl.a. byggdes bron över Östgötagatan (bild nedan). Runt slutet av 20 talet började allt fler hus med enkla, slätputsade fasader synas kring Blecktornet. Fastigheten på kvarteret Draget, angränsade till Blecktornet i nordvästlig riktning uppfördes 1922 24. Huset står på samma plats som foto grafen som tog bilden under artikelns rubrik. Här slutar naturligtvis inte historien. Området runt Blecktornet har utvecklats mycket sedan 1930. Även själva bygg naden dyker upp några gånger till i Stockholms historieskrivning (bl.a. när Färdinand och Anna Boberg flyttar in år 1930). Men detta är slutet för den period vi tittat närmare på här. För den som fått blodad tand och vill söka vidare på egen hand (om Bleck tornet eller om någon annan plats i Stockholm) kan jag dock tipsa om stockholmskallan.se. Ett utmärkt Stock holmsarkiv. Hammarbygatans (nuvarande Bohusgatans) bro över Östgötagatan. I bakgrunden, bakom planket, fanns Stadens trädgårdar. Året är 1911, okänd fotograf. Här påtas det i jorden av ungdomarna vid Blecktornets skolträdgård. Året är ca 1910, okänd fotograf. 17

B U L L E T I N d e Kollektivets vilja We shall not overcome Som individ fattar man dagligen mäng der av beslut. Många är triviala, medan andra kan vara livsavgörande. Eftersom vi människor ofta organiserar oss i grup per blir en helt naturlig fråga: Hur kan vi som grupp fatta beslut? Vilka metoder för kollektivt beslutsfattande står till vårt förfogande? I denna artikel skall jag kort diskutera vilka olika krav man kan tänkas ställa på en beslutsmetod. Jag skall sedan inrikta mig på att visa några häpnadsväckande resultat av vad som kan hända om man använder majoritetsbeslut. Majoritetsbeslut, genom exempelvis om röstningar, utgör en grundpelare i vårt nuvarande demokratiska system. Meto den är i sig själv så intimt knuten till de positiva värden vi förknippar med demokrati att det kan vara svårt att skapa sig en klarsynt bild av de problem som metoden har. Men innan vi inriktar oss på dessa problem kan det vara bra att i mer detalj beskriva vilka egenskaper vi tycker är viktiga hos en beslutsmetod. De vanliga ste av dessa egenskaper har i den vetenskapliga litteraturen fått speciella benämningar: Universell domän: Beslutsmetoden skall ge ett resultat ett kollektivt beslut (eller oavgjort) oavsett vad gruppens delta gare röstar på. Det är för denna punkts vidkommande inte intressant vad beslu tet blir, bara att det blir ett beslut, vilket som helst. Anonymitet: Alla röster skall ha samma vikt. Det skall alltså inte spela någon roll vem som har röstat för ett alternativ. Neutralitet: Etiketten på alternativen skall inte spela någon roll för utfallet. Om Vänsterpartiet exempelvis byter namn till Moderaterna och Moderaterna till Vänsterpartiet så skall de två partierna fortfarande ha lika många mandat i riksdagen, trots namnbytet. Kenneth J. Arrow är professor i ekonomi vid Stanford. Förutom att bevisa en av satserna som diskuteras i denna artikel har han lyckats med bedriften att ha handlett fyra stycken doktoran der som sedan fått Nobelpriset i ekonomi. 18 Monotonitet: Om en person som röstade på alternativet som förlorade istället hade röstat på det andra alternativet (och alla andra röster är oförändrade) skall utgången inte förändras. Om det tidigare var oavgjort skall en såda förändring leda till att det alternativ som personen bytte till vinner. Dessa fyra krav på en beslutsprocess kan kännas så självklara att de inte ens behöver påpekas. Det är okontroversiellt att hävda att vi kräver att en beslutsmetod skall ha dessa egenskaper. Som tur är bevisade Kenneth May år 1952 att majoritetsbeslut, i fall där en grupp skall välja mellan två alternativ, har alla dessa egenskaper. Detta är ett trevligt och viktigt positivt resultat. Med positivt resultat menas här ett bevis för att en viss metod uppfyller de krav vi ställer på den. Kort och gott att beslutsmetoden har ett antal egenskaper som vi tycker är viktiga. Vi skall nu titta närmare på tre andra resultat: "Arrows diktatorsats", "Condor cetparadoxen" och det så kallade "Dis kursiva dilemmat". Dessa är negativa resultat, till skillnad från den sats som bevisades av May. De bevisar att det inte finns någon beslutsmetod som har ett antal (tämligen rimliga) egenskaper.

1 : 2 0 0 9 May visade att majoritetsval var en bra beslutsmetod då en grupp skall välja mellan två alternativ. I verkligheten är dock situationen ofta mer komplicerad. Det kan till exempel finnas flera alternativ och gruppen kan vara intresserad av att välja mer än ett av dem. I denna situation gäller inte längre Mays resultat. En beslutsmetod för ett sådant fler valsbeslut skulle exempelvis kunna bygga på att alla individer får rangordna alternativen från det han eller hon tycker är sämst till det han eller hon tycker är bäst. Beslutsmetodens funktion är sedan att samla ihop dessa rangordningar av alternativen för att producera en representativ, kollektiv rangordning som (löst talat) svarar mot majoritetens vilja. För att förtydliga vad vi menar med detta listar vi de krav som man kan ställa på en sådan beslutsmetod. Universell domän: Som tidigare. Oavsett vilka rangordningar individerna har så skall beslutsmetoden alltid ge ett resultat. Svaga paretoprincipen: Om alla indi vider i gruppen föredrar ett alternativ, låt oss kalla det A, före ett annat B, så skall den kollektiva rangordningen som produceras av beslutsmetoden också föredra A framför B. Oberoende av irrelevanta alternativ: Den kollektiva rankningen av två alternativ, A och B, skall enbart bero på hur gruppens individer har rangordnat A och B. Hur individerna har rangordnat alternativen C och D skall alltså inte påverka den kollektiva rangordningen av A och B. Icke diktatur: Det får inte finnas någon individ i gruppen en diktator som själv bestämmer gruppens rangordning. Dvs. det får inte finnas en viss individ som genom att göra en viss rangordning tvingar gruppen att göra samma rang ordning. Det Kenneth Arrow bevisade i en artikel 1950 var att det inte finns någon besluts metod som uppfyller alla de fyra kraven! Ett förvånande och ganska häpnads väckande resultat. Det är alltså inte frågan om att vi inte har lyckats hitta på en lämplig beslutsmetod det finns helt enkelt inte någon sådan! Om man vill ha en beslutsmetod för kollektiv rangord ning måste man ge upp minst en av de fyra egenskaperna (att ge upp en av dem räcker dock). Vad detta resultat betyder i praktiken och vilka slutsatser man verkligen kan dra från Arrows diktatorsats är dock inte helt uppenbart och det finns en stor mängd, mer eller mindre vetenskaplig, litteratur som försöker besvara frågan. Tabell 1 19 En rangordning av olika alternativ är dock inte det enda sättet för en grupp att fatta beslut. Ett vanligare tillvägagångs sätt är att valet bryts ned i majoritets omröstningar, alternativ för alternativ. Detta är speciellt vanligt om gruppen kan välja fler än ett beslut och om besluten skall fattas vid olika tidpunkter. Den svenska riksdagen fattar exempelvis ofta kollektiva beslut genom majoritets omröstningar. Andra exempel där man fattar kollektiva beslut är företags styrelser eller årsmöten till idrotts föreningar, etc.. Majoritetsomröstning är en metod som diskuterats eller använts sedan antiken. Det finns dock, som vi skall se, ett problem med metoden. I ljuset av den långa historien är det ganska anmärkningsvärt att det inte verkar varit någon som uppmärsammat problemet som ibland kallas för det "Diskursiva dilemmat", förrän under 1900 talet. Problemet upptäcktes då eftersom det dök upp i en speciell slags amerikansk domstol bestående av tre domare som fattar ett gemensamt beslut om huruvida den tilltalade skall dömas eller frias de gör detta genom majoritetsbeslut. Condorcetparadoxen och det Diskursiva dilemmat förklaras bäst med ett exempel: Sabina, Astrid och Johan har ordnat ett julbak. Dom har gjort en sats

B U L L E T I N d e pepparkaksdeg. Nu uppkommer frågan, ska de äta degen rå, ska de göra klassiska pepparkaksgubbar eller ska de bygga ett pepparkakshus? Det finns dock en komplikation en sats deg räcker bara till två av dessa alternativ. Gruppen har visserligen även ett val att gå iväg till affären för att köpa mer deg, men eftersom det är snöstorm ute vill ingen av dem det. Hur skall de nu komma fram till vad de skall baka? Att varje individ rangordnar alternativen och att gruppen sedan försöker sammanställa dessa rangordningar till en gemensam, där det lägst rankade alternativet tas bort, är en metod som inte kommer att fungera. Det är just detta som Arrows sats säger. Som ett konkret exempel på detta kan vi ta den rangordning som föreslås i tabell 1. De tre julbakarna har här Tabell 2 presenterat sin egen rangordning av alternativen, från mest önskvärt till minst. Nedanför denna individuella redovisning visas vad gruppen som helhet tycker om man genom majoritetsval kommit fram till kollektiva parvisa rangordningar. Här ser man att något konstigt har inträffat. Gruppen har skapat en cyklisk preferens. Ingen av de tre personerna har dock 20 betett sig irrationellt de har rankat alla de olika alternativen, de har bara med varje alternativ en gång och ingen har därmed några cykler i sina egna preferenser. Den eländiga cykeln har uppkommit som ett resultat av sammanslagningen av deras åsikter, den är en artefakt av beslutssystemet. Denna cirkulära omröstningsparadox kallas ibland för Condorcetparradoxen (efter markis de Condorcet, en matematiker