Janne Rudéns 1-majtal, Mellerud 1 maj 2007 demonstranter Alla ska med. Alla behövs. Under den parollen samlas vi idag till Första Maj-firande på över 350 platser i Sverige. Världen runt uppmärksammas denna dag på olika sätt. Första Maj är ett tillfälle för oss som tror på frihet, solidaritet och jämlikhet att träffas, protestera mot orättvisor och formulera våra visioner om hur Sverige ska bli ett bättre land att leva i - för alla. I höstas förlorade vi socialdemokrater valet. Det var en sorg och besvikelse, men också en väckarklocka. Vi förlorade eftersom vi inte lyssnade på och utformade politiken utifrån de drömmar och problem som finns i var och ens vardag. Vi framstod som alltför nöjda och vi förmådde inte berätta om vår framtidsvision. Det ska vi lära oss något av och lärandet pågår nu överallt i arbetarrörelsen. Årets första maj känns väldigt speciell. Det är inte bara första gången på 12 år som vi demonstrerar med en borgerlig regering vid makten. Det är också första gången på väldigt länge som klyftorna i samhället växer så snabbt. Mellan rik och fattig. Mellan arbetslös och arbetstagare. Mellan den som är sjuk och den som är frisk. Det är en obehaglig utveckling som vi måste göra allt för att stoppa. Högeralliansen har nu regerat i drygt åtta månader. Det har visserligen inte gått särskilt bra för dom. Det tog bara ett par veckor innan två av de mest nyliberala ministrarna tvingades avgå. Och det tog bara ett par minuter innan näringsministern och utrikesministern meddelade att de hade en annan uppfattning än statsministern i synen på arbetsrätten. Mångmiljonären Carl Bildt har avslöjats med skumma optionsaffärer och har varit djupt involverad i Lundin Oils högst betänkliga oljeaffärer. Det går inget bra för alliansen och opinionssiffrorna vänder inte oväntat kraftigt nedåt. Det enda som de verkligen klarar av är att fatta beslut, vilket visserligen är en bra egenskap för en regering. Men de beslut dom fattat kommer att förändra Sverige dramatiskt i en riktning som är förödande för många människor i detta land. Och dom hymlar inte heller om vilka de satsar på. Det är solklart vilka vinnarna är i vårbudgeten är, välavlönade villaägare i storstadsområdena. Det är inte ni som bor här i Mellerud som regeringen satsar på. Nej, fokus ligger på Täby, Danderyd och Lidingö. Där bor de mest förmögna, de med högst löner och de med flest barnflickor och pigor i hela Sverige. Det är dom som regeringen i fösta hand värnar om. Genom slopad förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, avdrag för pigjobb och nu planerar även regeringen att slopa värnskatten. Det blir mer och mer tydligt att regeringen bedriver en politik för välbeställda. I en TEMOundersökning som vi i SEKO presenterar idag säger 70% av svenskarna att regeringen i första hand bedriver en politik för höginkomsttagare.
Högerregeringen vill göra Sverige till ett skatteparadis. Regeringens beslut om att slopa förmögenhetskatten och fastighetsskatten har väckt många reaktioner. Sverige har redan idag låga fastighets-, kapital- och bolagsskatter sett ur ett internationellt perspektiv. I dag uppgår fastighetsskatten i Sverige till 1,6 procent av BNP. I de 15 gamla EU-länderna ligger snittet på 2,1 procent, enligt statistik från Skatteverket. Ett slopande av både fastighetsskatten och förmögenhetsskatten ger Sverige en särställning i Europa. Det är faktiskt förvånande att de är så extrema i sitt gynnande av kapitalet. Efter allt prat om att det ska löna sig för vanligt folk att arbeta satsar de ändå på ofinansierade skattesänkningar för de rikaste. LO:s satsning på att få upp lönerna för kvinnor och lågavlönade kallar regeringen däremot ansvarslös och något som orsakar överhettning i ekonomin, det är skamligt. Sverige är på väg att utvecklas till Europas nya Monaco. Vem har bett om det? Inte är det vi och inte väljarna i heller om man ska tro de senaste opinionsmätningarna. Den nya regeringen är ingen arbetarregering, för nu har de verkligen bekänt färg. De gör precis det vi varnade för i valrörelsen när de sa att vi såg spöken, klassisk högerpolitik. Låt mig göra något så ovanligt som att citera mig själv, från mitt första majtal 2006. Där sa jag bland annat så här: Jag vågar knappt tänka på hur det skulle bli för medborgarna och för våra medlemmar om Reinfeldt fick ta över taktpinnen och leda liberaliseringskören. Jag är övertygad om att försäljning av ett antal stora statliga bolag står högt upp på deras dagordning. Jag är lika övertygad om att Sverige, med Reinfeldt i spetsen, snabbt skulle återta positionen som bäst i klassen på avregleringar inom EU. Och dom som får betala för ytterligare avregleringsexperiment är dom svenska medborgarna. Slut citat. Nu är vi där. Privatiseringsminister Odell har inrättat en särskild enhet som bara ska ägna sig åt att kränga statliga bolag. Det går till och med så fort att chefen för enheten avgick i protest mot det höga tempot. Så mycket som möjligt ska säljas och så fort som möjligt. Sex statliga företag till ett värde av mer än 250 miljarder kronor står först i kön men regeringen har redan förklarat att detta bara är början. På sikt ska de flesta av statens företag, däribland Vattenfall och LKAB, säljas ut. Genom att använda utförsäljningsmiljarderna till att betala av på statsskulden minskar statens räntekostnader enligt vissa beräkningar med drygt fem miljarder kronor per år. Men samtidigt går staten också miste om stora utdelningar. Förra året delade bara TeliaSonera, Nordea, OMX, Vasakronan, SBAB och Vin & Sprit ut nästan tio miljarder kronor till staten och i år väntas utdelningarna från dessa sex företag stiga till över 16 miljarder kronor. De statliga företagens utdelningar ger varje år viktiga intäkter som kan användas till investeringar i vård, skola och omsorg, något som naturligtvis kommer att försvinna i och med att de statliga företagen säljs ut. Allt görs utan någon analys av hur berörda branscher och marknader kan komma att påverkas. Detta är allvarligt då utförsäljningarna innebär en risk för ökad kortsiktighet i ägandet av viktiga svenska företag. TeliaSonera och SBAB är två goda exempel på hur långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter.
Regeringen ger, trots att mycket stora gemensamma tillgångar står på spel, inte några ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu skyndsamt måste genomföras. Det kan tyvärr komma att stå svenska skattebetalare mycket dyrt. Det är inget spöke, Odell, även om man blir lite skraj när man ser honom på TV. Ett annat förslag i vårbudgeten är möjligheten att öka så kallad offentlig privat samverkan vid infrastruktursatsningar. Det vill säga öppna upp för privata aktörer att finansiera vägbyggen och andra satsningar på infrastruktur. Den borgerliga regeringen vill nu också slösa skattemedel på att låta privata intressen låna ut pengar till att bygga våra vägar och broar - till hög ränta. Samtidigt säljer de ut statliga bolag och sänker skatter för de som redan har - pengar som kunde gått till infrastrukturinvesteringar. Istället bör staten låna av sin egen bank, Riksgälden, som kan erbjuda billigare lån än de privata finansiärerna. Det vore ett mer ansvarsfullt agerande gentemot skattebetalarna. Vår framtid kräver stora satsningar på infrastruktur. Före valet kom utspel efter utspel från de borgerliga med moderaterna i spetsen om hur viktigt satsningar på väginvesteringar är. Moderaterna lovade 7 nya miljarder till vägsatsningar på 2 år. Nu har de makten men inte en miljard är i sikte i den nyligen lagda vårpropositionen finns inga extra pengar till vägarna. Den enda extrasatsning som den moderatstyrda regeringen vill göra är en satsning på järnvägstrafiken i Mälardalen. Det är i och för sig en viktig satsning det också men vart tog pengarna till vägarna vägen? Sverige är större än Mälardalen. Hur länge ska vi egentligen behöva vänta på Norgelänken och en utbyggnad av Riksväg 45. Nya siffror från Nutek visar att det har kostat samhället 70 miljarder kronor att vänta med att satsa på infrastruktur i storstäderna. I början av april lade Vägverket och Banverket fram sina reviderade investeringsplaner, som regeringen beställt. Då visade det sig att det saknas totalt cirka 30 miljarder kronor för att planerade järnvägs- och vägbyggen ska kunna bli klara i tid. Jag oroas av den borgerliga regeringens uppenbart tomma löften om nya satsningar på infrastrukturen. Låt mig också prata lite om solidaritet och a-kassan. A-kassan är ett tydligt uttryck för solidaritet. Genom a-kassan ställer vi gemensamt upp för varandra. Genom a-kassan ger vi kollektivt individen trygghet. Trygghet att veta att livet inte slås i spillror om man blir arbetslös. Trygghet att veta att man klarar av att leva med den höga omställningstakten på arbetsmarknaden som vi har på 2000-talet. A-kassan skapar också trygghet för kollektivet. Tryggheten i att a-kassan bidrar till att hålla uppe lönerna och motverka en lönepress neråt vid arbetslöshet. Det var detta Fredrik Reinfeldt insåg när han försämrade a-kassan. Han ville bryta sönder solidariteten mellan arbetare och arbetslösa. Han ville skapa en underbudskonkurrens som gör att lönerna pressas tillbaka.
För oss inom fackföreningsrörelsen är det självklart att solidaritet och trygghet hör samman. Det är bara trygga människor som vågar ta språnget ut i det okända, som vågar anta de utmaningar som krävs för att förverkliga sina livsdrömmar. Otrygga människor har svårare att finna vägen till ett arbete. Trygga människor vågar ställa om och pröva nytt. Det är med den här människosynen vi ska bemöta den borgerliga regeringen. Det är med den här människosynen vi ska formulera vår egen politik, en politik som bygger på gemensamt ansvarstagande, på att alla kan bidra, att ingen är för svag för att ha något att tillföra och att ingen är för stark för att någon gång behöva stöd av andra. Försöken att ställa de arbetande mot de arbetslösa måste stoppas. För solidariteten gäller oss alla. Vem som helst kan bli arbetslös. Striden om a-kassan tar vi därför gemensamt. Ingen ska behöva stå ensam! Fackföreningsrörelsens grundidé är solidariteten, En för alla, alla för en. Denna sammanhållning prövas just nu i den pågående avtalsrörelsen. Det som avgör vår framgång är att vi håller ihop inom LO-familjen tills sista avtalet är undertecknat. Genom att driva gemensamma krav blir förbunden starkare. De krafter som vill spela ut oss mot varandra vädrar dock morgonluft. Den borgerliga valsegern har givit våra motståndare ökad stridsvilja. Därför är det viktigt att säga att varje spricka i vår samordning kommer att utnyttjas av våra motparter. Deras mål är att skapa ett låglöneproletariat av kvinnor och unga, i första läget för att minska sina kostnader för vissa typer av arbeten, men i förlängningen för att sänka lönen för oss alla. LO-förbunden driver ett tiotal gemensamma krav i avtalsrörelsen. Jämställda löner är ett kraven. I alla tider har kvinnors arbete värderats lägre än männens. De som arbetar inom kvinnodominerade avtalsområden har lägre löner och sämre arbetsvillkor, utan att det finns några godtagbara skäl för det. Utvecklingen de senaste 20 åren visar att detta inte kan lösas enbart med låglönesatsningar. Därför innehåller årets avtalskrav en särskild jämställdhetspott. Ska klyftorna mellan kvinnooch mansdominerade områden minska så måste kvinnodominerade områden få mer. Här hoppas vi på ett genombrott. En annan fråga som är oerhört viktig är att LO-förbundens medlemmar ska ha likvärdiga pensionsvillkor med tjänstemännen. Till vår stora glädje har ett nytt pensionsavtal träffats med Svenskt Näringsliv, som berör cirka 1,5 miljoner aktiva arbetare i privat sektor. Äntligen har vi fått till stånd ett avtal som gör att LO-medlemmarna får samma pensionsvillkor som tjänstemännen. En social klyfta mellan arbetare och tjänstemän är därmed avskaffad. Framgången är värd en applåd! Avtalsrörelsen är ett tillfälle då vi tar strid för kollektivavtalen och kan förklara varför kollektivavtalen är så viktiga.
Vad handlar då avtalen om? Kollektivavtalen ser till att ingen tvingas eller luras att jobba för sämre lön och villkor. Det handlar om att solidariskt ta ansvar för att ingen ska tvingas att sälja sig billigare. Kollektivavtalen utjämnar också klyftor mellan människor och balanserar styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och löntagare. Kollektivavtalen är löntagarnas skydd mot arbetsgivarens lynne och godtycke. Det garanterar våra pensioner, semesterersättning och annat som man inte tänker på och inte heller ska behöva tänka på som löntagare. Den borgerliga regeringen säger sig nu stå upp för kollektivavtalen. Arbetsmarknadsminister Littorin har till och med försvarat svenska kollektivavtal i EU. Det är bra. Att fler inser att den svenska arbetsmarknadsmodellen är värd att stå upp för. Det är någonting positivt. Om det nu vore så väl. På moderaternas förra stämma sammanfattades deras taktik för kollektivavtal och arbetsrätt av en av deras delegater. Det är dumt att sparka på getingbon sa han. Moderaterna har insett att de inte vinner på att gå till frontalangrepp på världens starkaste fackföreningsrörelse. Därför har de valt att försöka undergräva oss istället. Genom att göra det dyrare att vara med i facket, dyrare med a-kassan samtidigt som den ger mindre vid arbetslöshet hoppas de få solidariteten att minska. Solidariteten är arbetarrörelsens livsluft. De vet de lika väl som vi. Utan en stark solidaritet kommer vi att få svårt att bygga ett mer jämlikt och rättvist samhälle. Därför måste vi ta strid. Mot den borgerliga regeringens försök att härska genom att söndra oss. För den solidaritet som hållit oss samman inom arbetarerörelsen i över hundra år. För fler jobb och schysta villkor på arbetsmarknaden. Arbetarerörelsen i Sverige och i andra länder har stått upp för människovärdet och tagit strid för demokrati och jämlikhet. Vi bär på minnen från kommunismens, nazismens och fascismens övergrepp mot fackföreningsaktiva och socialdemokrater från många länder, från det tidiga 1900-talets Moskva, till 20-talet Rom och 30-talets Berlin - ända fram till 70-talets Santiago de Chile och 80-talets Johannesburg. Olika händelser i olika tider men en stark gemensam nämnare; den försvinnande respekten för varje människas unika värde och föraktet för svaghet. Värderingar främmande det demokratiska samhället. Nu utmanas vårt samhälles grundläggande värden på nytt. På bred front gick Sverigedemokraterna fram i kommunerna i höstens val. Det är ett av Europas högerextrema partier, utvecklade ur mer öppet nazistiska och rasistiska grupperingar. Med en blåsippa som partisymbol försöker de nu ta sig in i politikens finrum. Men bakom fasaden döljer sig samma främlingsfientlighet som tidigare.
Samma abortmotstånd, Samma motstånd mot sexuella minoriteter Samma motstånd mot adoptioner från andra länder än Sverige. Vi ser i länder som Danmark och Frankrike vilken skada Sverigedemokraternas systerpartier redan har ställt till med. Vi behöver inte gå längre än till Landskrona eller Karlskrona för att inse att Sverigedemokraterna är ett parti vi måste bemöta kraftfullt. När politiska krafter börjar peka ut grupper som mindre önskvärda är det att slå in på en farlig väg. I förlängningen kan man också undra, vilka grupper ska utpekas som mindre önskvärda härnäst? Är det dem som har ett funktionshinder, de gamla, dem som hamnat i missbruk eller dem som inte kan eller orkar jobba längre? Och hur går det för den som har fel åsikt? Jag har en uppmaning till er här idag: ta debatten. Mot vardagsrasismen såväl som mot den organiserade högerextremismen. Mot dem som försöker ställa grupp mot grupp. Mot dem som vill skylla Sveriges problem på invandrare, homosexuella eller andra grupper. Det är allas vårt ansvar att berätta hur regeringens olika förslag bildar en helhet en politik mot solidariteten, där arbetsgivarnas makt ökar på vår bekostnad. En politik där arbetsrätten försvagas, a-kassan försämras och arbetsmiljön blir sämre. En politik som tar ifrån de fattiga och ger till dem rika. Det är nu också allas vårt ansvar att tillsammans med partiet formulera framtidspolitiken. Allt vi gör måste utgå ifrån solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Låt mig avsluta med ett citat från författaren Henning Mankell: Solidariteten är mänsklighetens viktigaste ord Tack för att ni har lyssnat! (Med reservation för ändringar det talade ordet gäller.)