Maurice Ravel: Narrens morgonsång

7.3 ONSDAGSSERIEN 12 Musikhuset kl. 19.00 Ernest Martínez-Izquierdo, dirigent Ilari Angervo, viola Maurice Ravel: Narrens morgonsång Matthew Whittal: Violakonsert The heaven that dwells so deep, uruppförande (Yles beställning) Tommy Mansikka-aho, didgeridoo 10 min 34 min PAUS 20 min Igor Stravinsky: Näktergalens sång 20 min I Presto Andantino Presto (Introduktion) II Kinesisk marsch III Näktergalens sång IV Den mekaniska näktergalens sång Manuel de Falla: Svit nr 2 ur baletten Den trekantiga hatten 12 min I Grannarnas dans II Mjölnarens dans III Finaldans Paus ca kl. 19.50. Konserten slutar ca kl. 20.55. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på Internet (yle.fi/rso). 1

MAURICE RAVEL (1875 1937): NARRENS MORGONSÅNG Redan i sitt första publicerade verk Sites auriculaires (1897) använde sig Maurice Ravel av habanerarytmer och alltsedan dess var han helt tagen av den spanska kulturen. Detta återspeglade sig i hans verk både i form av ingredienser som han hämtade ur den spanska musiken och i bruket av spanska ämnen. I pianosviten Miroirs (Speglar) från 1905 inskränkte sig de spanska influenserna till verkets fjärde sats Alborada del gracioso (Narrens morgonsång). Ravel orkestrerade själv två av satserna. Orkesterarrangemanget av Alborada del gracioso är från år 1918 och i bägge formerna hör musiken till Ravels mest populära stycken. Ordet alborada i rubriken hänvisar till den nordspanska provinsen Galiciens traditionella morgonserenader, medan termen gracioso är en arketypisk gestalt, som förekommer i spanska klassiska komedier av Calderón, Lope de Vega och andra, en narr som har anställts av en förmögen man. Det är förbluffande men i ljuset av Ravels övriga orkesterarrangemang knappast överraskande att ett så pass utpräglat pianistiskt verk som Alborada del gracioso har gått att omvandlas till lika utpräglad och virtuos orkestermusik. Musiken livas upp av slående rytmer och dekoreras av sprakande färger, men i mitten finns också tongångar som målar mera dämpade stämningar. Allting har uttryckligen förverkligats med den nyanserade precision hos Ravel som fick Stravinsky att beskriva honom som en schweizisk urmakare. I sitt arrangemang av Alborada del gracioso har Ravel varit trogen originalet. I orkestertexturen fäster man sig bl.a. vid hur han imiterar gitarrmässiga knäppningar med harpa och stråkpizzicato, hans effektfulla användning av slagverk, fagotten som i det långsammare mellanavsnittet uppträder som narrens instrumentala alter ego, den ackompanjerande stråktexturens nyansrikedom, olika glissandi (som ställvis har originalets egenartade dubbla glissandi som utgångspunkt) samt originalets täta upprepningar, som huvudsakligen förverkligats med blåsinstrument. Kimmo Korhonen (sammandrag) MATTHEW WHITTAL: THE HEAVEN THAT DWELLS SO DEEP, KONSERT FÖR ALTFIOL OCH ORKESTER Titeln till min violakonsert är en parafras över ett privatbrev skrivet av psykoanalytikern Carl Jung, där denne hänvisar till behovet av självrannsakan, behovet att upptäcka kreativitetens hemliga källa och att låta den egna rösten sjunga ut. En dylik introspektion, skrev Jung, kräver att man tar omgivningen i beaktande, lyssnar till den yttre världen och reagerar på den. Samtidigt skriver 2

Jung om hur viktigt det är att organisera ens yttre liv på ett praktiskt sätt, så att denna röst kan bli hörd och få betydelse, att skapa tillfällen att säga angelägna saker. Jag finner denna tanke på att ge uttryck för sin röst i motsats till att lyssna väl motsvarar förhållandet mellan solist och orkester i en instrumental konsert. Den motsvarar även själva idén på att få en beställning på ett verk som är ett stort publikt utlåtande för orkester. Tematiken tangerar även mitt stora intresse för naturen och den plats som mänskligheten och vår konst har inom den. Naturen i konsten är ett knepigt ämne. Den västerländska konsten tenderar på det hela taget att snarare reflektera människans emotionella reaktioner på miljön omkring oss än sanningen om naturen, naturen som en spegel snarare än naturen som sådan. Av denna orsak föredrar jag i hög grad asiatiska konstformer kring naturen, exempelvis japansk tuschmålning (sumi-e), liksom även västerländska målare som Van Gogh, Turner och Group of Seven i Kanada. I deras verk beskrivs naturen som avlägsen, vild och övergripande, både tidlös och förgänglig. Om den har någon subjektiv skönhet så är det fråga om en efemär konstruktion i tittarens sinne ett slags konst-somavlyssning, om man så vill. Spänningen mellan sjungandet och det mera anspråkslösa, rituella lyssnandet och den samtidiga vändningen inåt och dragningen utåt, som är inneboende i båda aktiviteterna karaktäriserar samspelet mellan solisten och orkestern i The heaven that dwells so deep. ( En resa utåt är en resa inåt, skrev den amerikanske naturalisten John Muir.) Formellt är konserten skriven i en enda lång episodisk sats och strukturen är således inte traditionell. Violastämman är övervägande lyrisk snarare än öppet virtuos, men stycket är för mig icke desto mindre en riktig konsert genom att berättelsen huvudsakligen förs framåt av solisten. Jag måste medge, att jag i mitt långvariga intresse för konsertformen har varit mindre fascinerad av den traditionella retoriska konflikten mellan individen och kollektivet och mera av tanken på solisten som en ensam vandrare som letar efter sin plats i ett bredare continuum. Violan, med sin dämpade, meditativa, nästan mänskligt klingande timbre tycktes vara det perfekta instrumentet för ett stycke som handlar om tanken på en röst. Solisten kommer genast i början igång med en frågande, trevande melodi som den sjunger för att manifestera sin existens. Orkestern ekar solisten, absorberar dess sång och väver ett landskap av skuggor och halvljus genom vilket violan vandrar och projicerar sina funderingar över öppningstemat. Tidvis kan landskapet bli hotfullt och överrösta violan, då dess funderingar blir alltför besatta eller självcentrerade. Violan tvingas inta en mera kontemplativ position i en serie av friare passager som påminner om kadenser, ofta ackompanjerade av mild, vindspelsliknande musik. Ett flertal gånger framträder instrumentet didgeridoo underifrån som ett slags vox terrae naturens continuum i hörbar form och jordbinder violan med sitt primära ljud. En balans uppnås gradvis, 3

då solisten lär sig att lyssna och orkesterns egna röster börjar leva. Efter en intensiv, gemensam klimax startar orkestern en sista sång, som verkets inledande tema redan antytt i form av en grodd som är med från första början, men som först nu accepteras av solisten. Violan sammanbinder de olika tematiska strängarna och ljudgrupperna i en triumferande refräng. Sedan stiger den åt sidan, lämnar melodin bakom sig och upplöser sig i orkesterns skimrande ljud, som om den var färdig att gå vidare ut i världen i ett renare, helare tillstånd. The heaven that dwells so deep har beställts av Finland Rundradio (YLE) och fått stöd av stipendier av Finska kulturfonden och Finlands Tonsättares Sibeliusfond. Matthew Whittall IGOR STRAVINSKY (1882 1971): NÄKTERGALENS SÅNG Stravinskys symfoniska dikt Näktergalens sång (Le chant du rossignol) bygger på Hans Christian Andersens klassiska saga (1843) om kejsaren av Kina, som blir förtjust i en näktergals sång. Då kejsaren får en mekanisk näktergal i gåva, glöms den riktiga näktergalen bort. Den flyger iväg till en fiskare som är dess vän. Men en dag går den mekaniska näktergalen sönder. Kejsaren insjuknar och står inför döden. Då kommer den äkta näktergalen och räddar honom med sin sång. Sagan har inspirerats av Andersens ensidiga kärlek till sångerskan Jenny Lind, men berättelsen får också en djupare betydelse och kan anses begrunda förhållandet mellan original och kopia. Näktergalens sång hör till Stravinskys mest färgstarka och intagande verk. Den utgör en fortsättning på Eldfågelns fantastiska sagoberättande men är berikad med erfarenheten från Petrusjka och Våroffer. Texturens exotism och dess stundtals pentatoniska skala är uttryck för chinoiserie, imitation av kinesiska förebilder enligt europeiska drömbilder, något som redan finns i Andersens saga. Genast i början förs lyssnaren till en fest i det kejserliga palatset, där också näktergalen hörs. En kinesisk marsch rör sig med exotiskt kantiga steg och får stundtals utlopp i slagkraftiga rytmer med avlägsna ekon från Våroffer. Ett kort flöjtsolo utgör inledningen till ett vackert lyriskt avsnitt som fått namnet Näktergalens sång. Dess motsats utgörs av den konstgjorda näktergalens mera mekaniska spel. Schatteringarna blir mörkare då kejsaren insjuknar, men den riktiga näktergalen återställer härskarens livskraft. Verket slutar med fiskarens sång. Kimmo Korhonen (sammandrag) 4

MANUEL DE FALLA (1876 1946): SVIT NR 2 UR BALETTEN DEN TREKANTIGA HATTEN Manuel De Fallas balett Den trekantiga hatten kom till i två skeden. Som utgångspunkt för berättelsen valde de Falla en roman av den andalusiske författaren Pedro Antonio de Alarcó, som handlar om en polisdomare i en liten by som berusad av makt och sprit försöker vinna en mjölnarhustrus gunst. Men hon vill bara vara sin man trogen. Strax efter sin återkomst till Madrid komponerade de Falla en balettpantomim i två tablåer El corregidor y la molinara ( Domaren och mjölnarhustrun ), som han instrumenterade för liten kammarorkester. Den framfördes år 1917. Chefen för Ballets Russes i Paris, Sergei Djagilev, såg uruppförandet och med sin berömda intuition anade han att det fanns potential till någonting mera omfattande. Han beställde en ny version för stor orkester av de Falla. Detta ledde till en balett i två akter El sombrero de tres picos ( Den trekantiga hatten ); namnet hänvisar inte bara till den gamla spanska militära huvudbonaden från 1600-talet utan också till ett triangeldrama. Baletten fick sin premiär på Alhambra Theatre i London i juli 1919. Det blev en stor händelse; kostymerna planerades av Pablo Picasso, koreografin av Léonide Massine och som dirigent anställdes Ernest Ansermet, efter att de Falla på basis av en repetition ansåg verket vara för svårt och backade ut. Den trekantiga hatten är en komedi placerad i andalusisk lantlig miljö med traditionella element: förförelse, kurragömmalek, intriger, förklädnader och ett uppsluppet slut, där en konventionell sensmoral skymtar bakom det allmänna jublet. De Falla har orkestrerat verket för en sedvanlig romantisk symfoniorkester. Musiken spelas i konsertsammanhang i form av två orkestersviter vars innehåll följer de två akterna i baletten. Svit nr 2 omfattar således tre danser ur den andra akten. Först hörs Grannarnas dans; några vänner har kommit till mjölnarens hus för en liten fest. Rytmen är bekant t.ex. från operan Carmens seguidilla, men gästerna är inte omedelbart ense om tempot, varvid seguidillan klingar samtidigt i ⅜- och ¾-takt. Den andra satsen är Mjölnarens dans; med den underhåller värden sina gäster. Enligt storyn arresteras mjölnaren med fingerade anklagelser mitt i dansen, men han kommer undan. Med hjälp av en förklädnad får han övertaget och lyckas visa domaren vem det är som får sista ordet. Den tredje dansen är en vild final under vilken domaren förödmjukas genom att han kastas upp och ner på ett lakan. Speciellt i denna tredje dans kommer de Fallas påhittighet och virtuositet i orkesterbehandlingen till sin rätt. Och i så gott som alla scener i baletten är flamencon och cante jondo självklart och kraftfullt närvarande. Jouni Kaipainen (sammandrag) 5

ERNEST MARTINEZ-IZQUIERDO Ernest Martínez-Izquierdo är bekant från tidigare besök i Finland i täten för bl.a. RSO, Helsingfors stadsorkester och Avanti!. Han har även gästdirigerat bl.a. Ensemble Contemporain de Montréal, Ensemble Modernia (Frankfurt), Klangforum (Wien) samt Orchestre Philharmonique de Radio France. Ernest Martinez-Izquierdo har dirigerat opera bl.a. vid Finlands Nationalopera, där han dirigerade Kaija Saariahos Adriana Mater. Martínez-Izquierdo, född i Barcelona, studerade först komposition vid musikhögskolan i sin hemstad samt dirigering för Antoni Ros-Marbà. År 1985 var han med om att grunda kammarensemblen Barcelona 216, som specialiserar sig på ny musik och vars chefsdirigent han fortfarande är. År 1988 tillträdde Martínez-Izquierdo som biträdande dirigent för Orquesta Nacional de España, som leds av Jesús López- Cobos och ett år senare inbjöd Pierre Boulez honom som biträdande dirigent för Ensemble InterContemporain i Paris. Åren 2002 2006 var Martínez- Izquierdo musikchef för Orquestra Symphònica de Barcelona och fortsatte sedan som förste gästdirigent ända till år 2009. Numera är han dirigent för Pablo Sarasate-orkestern i Pamplona. Martínez-Izquierdo har gästspelat med sina egna orkestrar bl.a. på Théâtre du Châtelet, Concertgebow, Queen Elisabeth Hall och de viktigaste salarna i Berlin och Wien. Ernest Martínez- Izquierdo har gjort skivinspelningar för bl.a. Harmonia Mundi, Col Legno, Ircam- Stradivarius, Telarc och Naxos. Ernest Martínez-Izquierdo har fått Spanska Radions pris Ojo Crítico 1995, Catalan Roland Journa lism- priset 2000, staden Barcelonas pris 2001 samt Latin Grammy 2006. ILARI ANGERVO Ilari Angervo studerade först violinspel vid Sibelius-Akademin för Leena Siukonen men bytte sedan instrument till viola, som han studerade för Helge Valtonen och Jouko Mansnerus. Han fick sitt diplom 1993 med högsta möjliga vitsord. Angervo har även studerat vid konstskolan i Berlin 1988 90 för Wolfram Christi och fått undervisning av Matti Hirvikangas och Rainer Moog. Angervo var stämledare för violasektionen vid Finlands Nationaloperas orkester 1987 88. År 1990 tillträdde han som stämledare för violasektionen vid Radions symfoniorkester. Ilari Angervo är grundande medlem i den berömda Nya Helsingforskvartetten. Därtill finner man honom också i kammarorkestern Avantis, Kerberos och Uusi Renttukvartettis led. Utöver RSO har Angervo uppträtt med de flesta inhemska orkestrarna. Han har också uruppfört Jouni Kaipainens violakonsert med Tapiola Sinfonietta och Hannu Lintu (1999) samt Juha T. Koskinens Hamletmachine med Zagros (2000). 6

RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester med uppgift att bidra till och främja den finländska musikkulturen. Sakari Oramo har varit orkesterns chefsdirigent sedan 2003. Hannu Lintu, som under spelåret 2011 12 är orkesterns förste gästdirigent, tillträder hösten 2013 som RSO:s nye chefsdirigent. RSO:s hedersdirigent är Jukka-Pekka Saraste. Han var chefsdirigent för RSO åren 1987 2001 och fortsätter sitt intensiva samarbete med orkestern. Radioorkestern grundades år 1927. Den ursprungliga tiomanna ensemblen utvidgades på 1960-talet till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils- Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. Till RSO:s uppgifter hör också att spela in all finländsk orkestermusik för Rundradions bandarkiv. Med Sakari Oramo har RSO spelat in på skiva verk av bl.a. Bartók, Hakola, Saariaho, Respighi, Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Skivinspelningen (Ondine) av Nordgrens 3:e och 5:e symfoni fick det franska priset Académie Charles Cros. Inspelningen av Magnus Lindbergs klarinettkonsert fick BBC Music Magazines pris 2006. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (Sony BMG) fick MIDEM Classical Awards 2008. Samma år valde New York Times en inspelning med orkesterverk av Lindberg till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen och har gett över 300 konserter utomlands. Under säsongen 2011 2012 uppträder RSO bl.a. vid den prestigefulla Beethovenfestivalen i Bonn och i Concertgebow i Amsterdam. RSO:s radiokanal YLE Radio 1 radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan också avlyssnas runt om i världen på RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 7