Riksdagsledamot Stefan Wallin Harry Schaumans stiftelse 80 år Festtal i Academill, Vasa 16.10.2013 Ärade festpublik, En tidning ägd av en stiftelse. Så, vill jag minnas, rubricerande Vasabladets dåvarande chefredaktör Birger Thölix den ledare för 25 år sedan där, han insiktsfullt som vanligt kommenterade Harry Schaumans Stiftelses köp av tidningens hela aktiestock. Om en redaktionell sommarfågel från den tiden drar sig till minnes vilka reaktionerna blev, så var det väl något slag av lättnad som blandades med förvirring. Skall en stiftelse äga en tidning? Sådant händer väl bara i Helsingfors, och där kallas också stiftelsen för förening. Idag kan man konstatera att tillskyndarna till affären 1988, både köpare och säljare, var lika framsynta som strategiska. Inte för att det skulle vara en dans på rosor att vara enda ägare till ett knippe dagstidningar idag, speciellt ifall man har det begripliga kravet på att de inte skall bringa förlust. Utan för att det ligger ett klart självändamål i att dessa anrika dagstidningar fortsättningsvis utkommer, i sin region, för sin målgrupp, på sitt språk med en solvent ägare i bakgrunden. Därför kan det heller inte vara någon slump att samtliga på svenska utkommande dagstidningar i Finland idag ägs av antingen HSS, Konstsamfundet eller Stiftelsen för Åbo Akademi. Det är inte bara testamenten eller kulturpolitisk pliktkänsla som håller tryckpressarna igång. Det finlandssvenska samhällsbygget, vårt ökande behov av regionöverskridande kunskaper om varandra liksom behovet av putsmedel för vår lokalpatriotiska självbild vore tunnare och enstämmigare utan denna mångfald av opinioner, som ges ut på papper, visserligen i en allt hårdare konkurrens med det digitala rummet. Med en egen blygsam bakgrund som volontär under fyra heta somrar i Vbl-korridorerna på Sandögatan 6 och idag såsom viceordförande i den stiftelse som är huvudägare till min förra arbetsgivare, snart 190-åriga Åbo Underrättelser, har jag just yppat den allra första associationen som slog mig då jag vänligen ombads hålla festtalet idag på Harry Schaumans Stiftelses 80-årsjubileum. En första association är sällan fel, men i det här fallet lika subjektiv som en aning orättvis med tanke på all den övriga verksamhet HSS ägnat sig åt före 1988 men också därefter, vid sidan av tidningarna. Vi firar alltså idag tillkomsten av en konstruktion, vars skapare på goda grunder kallats en samhällsengagerad affärsman. De åttio år som förlöpt sedan Harry Schaumans stiftelses stadgar 15.12.1933 fastställdes i stiftelseregistret kan kännas som en smärre evighet. Men allt är som bekant relativt. Stiftelsen är de facto knappt tio månader yngre än en viss samhällsengagerad författare, som jag har äran att titulera bänkgranne i riksdagen, en viss Jörn Donner.
På åttio år har ändå mycket hänt i samhället. Harry Schaumans stiftelse liksom många andra samhälleliga aktörer, navigerar sig idag fram i farleder, där verkligheten allt mer sällan stämmer överens med det gamla sjökortet. Det har skett en samhällelig landhöjning. Gränszonen i ansvarsfördelningen mellan det offentliga, det privata och den tredje sektor dit våra allmännyttiga stiftelser hör har i många konkreta fall blivit en allt gråare zon, som ett streck i vattnet mellan ibland till synes rörliga remmare. På stiftelserna ställs därför allt större positiva förväntningar - och här har vi också en paradox: ju mer stiftelserna förväntas leverera bidrag eller projektpengar för att mer eller mindre kompensera det offentliga ansvarets reträtt, desto större blir också de kritiska kraven på att stiftelserna skall genomlysas likt växthusen i Närpes och dessutom bli leverantörer av skattemedel - som ju vore pengar bort från den utdelning, som allt fler vill ha sin del av. Det finns politiska krafter - och jag behöver inte ens nämna vilka - som vill beskatta det så kallade stora stiftelserna, som ett direkt uttryck för en närmast pubertal kulturpolitisk avundsjuka mot oss i Svenskfinland. Men när dessa krafter med sitt prickskytte vill håva in några tiotals miljoner till statskassan på att straffbeskatta "de större stiftelserna" skulle också andra barn, flera finska stiftelser, spolas ut med samma badvatten. Hur många medicinska forskningsprojekt skulle inte bli ofinansierade och ogenomförda om det gick så? Vilken del av vår cancerforskning finansierad av Sigrid Juselius stiftelse eller finsk kulturverksamhet finansierad av Suomen Kulttuurirahasto vill prickskyttarna beskatta bort? Det spordes dock, men gavs ej svar. Alltnog måste vi vara beredda på att framöver allt oftare få både försvara och framförallt förklara våra stiftelsers syfte, hur självklara och legitima de än kan vara för den invigde. Men alla vill inte förstå. Så om man bor vid flodstranden måste man som känt kunna simma med krokodilerna. Det visste säkert också den framsynte Harry Schauman. Kanske det var en av orsakerna till att han redan år 1902 grundade Vasa Simsällskap? Vi skall vara stolta över alla våra välskötta och respekterade stiftelser i Finland och i Svenskfinland. Egentligen borde vi börja leva enligt principen "Krama en stiftelse varje dag. Eller beröm en stiftelse varje dag". De har viktiga, allmännyttiga uppgifter som ingen annan har eller ens kan ha, med samma värmesökande träffsäkerhet och samma perspektiv. Den framgångsrika affärsmannen Harry Schauman ville i tiden förkovra sitt kapital med en mekanism, för att långsiktigt kunna stöda värden och intressen han ville värna. Han grundade en stiftelse - eftersom stiftelsens perspektiv är ett unikt perspektiv. Vi talar om evighetsperspektivet. Evighetsperspektivet förpliktigar förmögenhetens förvaltare och dem, som beslutar om användandet av avkastningen, att hedra kapitalets upphovsmän och kvinnor och deras bevekelsegrunder. Men perspektivet förpliktigar också att kunna läsa samtiden och
framtiden med de beräknande ögon, som behövs för att evighetsperspektivet skall vara värt namnet. Landhöjningen manar till uppdatering av sjökortet. Viss kreativ frihet under stort ansvar bär bevisligen frukt. Annars hade Harry Schaumans stiftelse knappast kunnat femdubbla utdelningen på tretton år. Blir man som dagens stiftelseförvaltare osäker på vilka strategiska eller kulturpolitiska investeringar som är kloka med tanke på stiftelsens stadgar och historiska syfte kan man alltid ställa sig en testfråga: vad skulle donatorn ha sagt? Hur skulle Harry Schauman ha resonerat? Ofta inställer sig svaret med det. Jag är övertygad om att den samhällsengagerade affärsmannen hade fattat i stort sett samma beslut som hans stiftelses företrädare sedermera har gjort i olika vägskäl. Ett gott exempel är delägarskapet i Academill, där vi befinner oss idag. Här sammanfaller Harry Schaumans engagemang i den högre utbildningen i Österbotten helt konkret med den anrika fabrikskropp, som kom att inhysa en betydande del av Harry Schaumans industriella värv. Jag är övertygad om att Harry Schauman idag skulle ha varit stolt över att den högre utbildningen på svenska i Österbotten omfattar både jurist- och diplomingenjörer och att högre utbildning ges i formatet av Svenska Handelshögskolan, Åbo Akademi, Helsingfors universitet och i en yrkeshögskola - också om det stadiet inte ens var påtänkt under hans tid. Vi får aldrig veta hur Harry Schauman skulle ha ställt sig till scenariot, att den svenska yrkeshögskolan med verksamhet i Vasa, Åbo, Raseborg, Jakobstad och Esbo skulle gå samman med den andra kvarvarande svenska yrkeshögskolan verksam i Helsingfors till en enda stark svensk yrkeshögskola. Jag hoppas också att vi aldrig får se det alternativet att en följande regering, utan samma kulturpolitiska respekt som den nuvarande, försätter de svenska yrkeshögskolorna i en situation, där någon annan än vi själva leder och styr förändringen. I Svenskfinland, i regeringsarbetet, i fråga om kommunstrukturerna, i frågor kring den högre utbildningen liksom i alla andra strategiska frågor, skall vi aldrig låta någon annan ge ultimatum eller sätta agendan - bara för att vi själva försuttit vår chans att behålla initiativet så länge tid fanns. En sak vet vi nog ändå: Harry Schauman skulle idag ha varit glad över den starka korrelationen mellan dagens utbildningsutbud och behov i domstols- och energistaden Vasa med sin minst lika företagsamma och merkantila omgivning. Att den utbildningspolitiska paletten i Österbotten är så bred idag är ingalunda ett resultat av någon naturlag eller av Tingelings trollspö. Bakom varje etablering finns målmedvetna strategiska ansträngningar och effektiv politisk, regional och ekonomisk intressebevakning. Varje etablering har stärkt regionens dragnings- och konkurrenskraft. Varje etablering har skapat ny dynamik och framtidstro. Innovationer och aha-upplevelser uppstår sällan där likheter möts utan där olikheter sammanstrålar och bryts mot varandra. Just därför har Österbotten som en knutpunkt
för in- och utvandring under gångna århundranden varit något av en spraksticka, med klart mera glöd än rök. Hit kom i tiden också, bevisligen, delar av den från Baltikum utvandrade släkten Schauman. Vi skall vara jublande glada över att släkter som Fazer, Rettig, Finlayson, Sinerbrychoff, Paulig, Stockmann, Chrichton, Berner, Gutzeit och Schauman i tiden överhuvudtaget kom till detta norrfångna land. Vi kan tacka vår skapare att inga sannryssar, sannsvenskar eller sannfinnar då stod vid gränsen och drog ned bommen framför näsan på dessa invandrare. Utan invandring, utan de här vandrande sprakstickorna, skulle vi vara många lönsamma exportföretag och hundratusentals jobb och enorma skatteinkomster fattigare. Utan dessa invandrare skulle vi inte heller ha fått deras efterkommande och deras livsgärningar. Utan denna invandring skulle vi alltså knappast heller ha någon orsak att sitta här idag. Detta bara som en lite reflexion kring den ofta historielösa, för att inte säga direkt korkade, attityd som präglar invandringsdebatten i detta land, speciellt i dessa tider, när arbetskraften föråldras och krymper, arbete blir ogjort, exporten sackar efter och tillväxten avtar. Det brukar sägas, att det enda bestående idag tycks vara den ständiga förändringen. Man behöver inte vara politiker sysselsatt med det som så snällt kallas strukturella reformer för att inse det. Förändringen gäller minsann också hela informationssamhället, vårt sätt att producera, distribuera och konsumera information. Det revolutionära ligger särskilt i de växande informationsvolymerna och deras hastighet. Det paradoxala i detta är, att världen samtidigt krymper och blir större. Den krymper eftersom vi vet så mycket mer än förr och detta snabbare, tack vare den realtida nyhetsförmedlingen och sociala medier. Samtidigt har jorden blivit så mycket större eftersom vi på grund av förstnämnda trend har så mycket mera rådata att hålla reda på. Kraven på vår förmåga att sila bort det irrelevanta från det relevanta ur dessa störtfloder av information växer därför dag för dag. Detta gäller i kanske ännu högre grad kraven på dem som silar för vår räkning - alltså medierna. I nätupplagan kan man låta böljorna gå höga och satsa på bulknyheter. I papperstidningen, den som tillsvidare i alla fall är den som gäller på riktigt, gäller det att göra noggrannare avvägningar med vad man vill låta Itella bära ut till dyra priser. Risken finns ändå att den virtuella lättsamheten breder ut sig och övergår också i tryckt ytlighet. Gränsen mellan ytlighet och enkelspårighet kan därefter vara lika diffus som mellan tal och åtal. Det ena utesluter inte det andra för tydlighetens skull vill jag framhålla, att det här är ett tal. Men det gäller att inte överskrida den gränsen oavsiktligt. I detta sammanhang skall jag, trots att frestelsen är stor, inte försöka mig på någon djupanalys av hur medierna idag går i land med sitt utmanande uppdrag att sila med förstånd. Som föremål för granskning, ibland ganska intensiv sådan, är de kanske heller inte är min uppgift. Jag har trots allt själv jobbat bara sex år som journalist och femton som politiker.
I alla händelser har jag anammat professorn och chefredaktören Jan-Magnus Janssons berömda devis: "En statsvetare som inte sysslat med politik är som en kirurg som aldrig opererat." Jag kan ändå inte låta bli att notera, att det enligt min personliga mening kanske största demokratiunderskottet vi har i dag gäller det faktum, att demokratins vakthund, media, inte har någon egen vakthund. Redaktionerna omger sig med ett teflonskal - av pansar. Det finns ingen som granskar medierna eftersom journalister inte kritiserar journalister. Ett av få undantag finns i Svenskfinland. Det är då ÅU:s Torbjörn Kevin med jämna mellanrum pennfäktas med Kenneth Myntti. Annars är det en öronbedövande tystnad. Jovisst, pressens opinionsnämnd finns naturligtvis till för att ta ställning till fall där nyhetsrapporteringen, rubriker eller reklampolicyn eventuellt stridit mot god journalistisk sed. Med avund föreställer jag mig ett likande arrangemang i politiken, där granskningen av politikens innehåll, metodik och resultat helt och hållet är underställd ett organ enbart bestående av objektiva riksdagsledamöter. Skämt åsido! Men utan en öppen, granskande intern media(själv)kritik, där journalisterna hittar logiska luckor, moraliska övertramp, fel och misstag också hos varandra, inte bara i politiken, kommunen, näringslivet för att inte tala om stiftelserna, så saknar vi idag ett viktigt element i vårt öppna informationssamhälle. Detta gäller för övrigt också det faktum, att journalistiken ställer krav på total öppenhet på alla andra än sig själva. Därför vet vi exempelvis inte vilka aktieinnehav eller andra ekonomiska bindningar landets ledande ekonomijournalister har - eller inte har. Detta trots att deras arbete, säg ett vältajmat scoop, kan resultera i stora marknadseffekter. Det enda öppna register som en gång fanns för ekonomijournalister byggde på frivillig anslutning. Det lades snart ned, i brist på medlemmar. Allt detta naturligtvis utan någon uppmärksamhet i media. Ett annat exempel: Med lika släckta lyktor inför sina betalande prenumeranter eller YLEskattebetalare förnyas journalistreglerna, mediernas egen etiska kartbok. Detta trots att reglerna också skall vara en slags säkring för dem, som granskas av medierna alla vi. Med normala krav på öppenhet skulle mediernas interna etiska resonemang redovisas som en del av nyhetsrapporteringen. Men med dagens kliniska frihet från öppen, medial självgranskning går vi miste om detta. Och det tycker jag är synd. Detta sagt inte som politiker utan som tidigare journalist och t.f chefredaktör. Nu är min tanke inte att hedra dagens jubilar med en genomgång av HSS-tidningarnas syndaregister. Faktum är att ni har fina, anrika tidningar med en kunnig, engagerad personal, som arbetar under högtryck i en ökande konkurrens. Det är knappast alltid så lätt att vara en tidning ägd av en stiftelse för att igen citera Birger Thölix, men knappast lätt att vara ägd av någon annan heller. Samma stora framtidsfrågor gäckar praktiskt taget varje redaktion, tidningsledning och ägare i hela tidningsvärlden, med möjligt undantag för partiorganet i Nordkorea, som
knappast behöver rynka pannan över dalande annonsvolymer, ja, för att inte tala om konkurrensen från webben. I övrigt hör vi allt oftare profeter, som förutspår papperstidningens snara död. Och allt mer sällan de, som utan att darra på läppen säger att profeterna har fel. Frågan är väl bara vilket tidsperspektiv man laborerar med i sina profetior. Personligen är jag ändå övertygad om att papperstidningen kommer att stå sig ett bra tag framöver, också på svenska, i vårt land. Övergången till tabloid är en naturlig del av förnyelsearbetet. Det är också frågan om mer samarbete mellan tidningarna. Vägkosten finns redan i flera gjorda utredningar även om tiden har kilat förbi slutsatserna. De borde sannolikt vara klart mer radikala i dagens läge. Oberoende av detta kan Harry Schaumans stiftelse, med evighetsperspektivet i blicken, fortsätta ägna sig åt sina stadgeenliga uppgifter: att förkovra förmögenheten så att den omedelbara förmånstagaren av lejonparten avkastningen, Svensk-Österbottniska Samfundet, liksom själva stiftelsen kan fortsätta fullfölja sitt uppdrag, att stöda vetenskapen, utbildningen och kulturen på svenska i Österbotten. Det är ett tidslöst uppdrag, där utdelningen värmer sitt ändamål, helt oavsett hur kommungränser eller andra administrativa streck på kartan förändras. Så fungerar ett evighetsperspektiv när det fungerar som bäst. Jag tillönskar Harry Schaumans stiftelse lycka och välgång med anledning av jubileet och allt gott i framtiden. De åttio första åren är de tuffaste, heter det visst.