1. Solen var precis på väg upp och där ute på den lilla grusplanen intill byn kunde man redan se Santos springa omkring med den bruna slitna läderbollen som han gjorde varje dag. Oavsett om det var vardag eller helg så fanns han där direkt på morgonen, han var där några timmar innan skolan och älskade att springa och leka med bollen. Santos pappa hade satt upp några mål som han spikat ihop av grenar som han hämtat i skogen. Målen hade inget nät men det spelade inte Santos någon roll, han sprang glatt och hämtade bollen varje gång han skjutit. De andra barnen i byn brukade också vara med och spela men den bästa tiden tyckte Santos var på morgonen då han kunde springa där själv och leka och lära sig nya finter och teknik. Santos familj var mycket fattiga och levde i en liten by i södra Brasilien. Det fanns inget fotbollslag i närheten men Santos drömde om att en dag få spela på en riktig plan med riktiga skor. Närmsta fotbollsklubb låg flera timmar bort och det var alldeles för långt för att Santos skulle ta sig dit. Och hans mamma tyckte det var slöseri med tiden att springa där och leka med en boll, det
var bättre han hjälpte sin pappa med åkrarna så han lärde sig det så de kunde få mat på bordet. Men hans pappa tyckte det var okey att han försökte uppnå sin dröm och uppmuntrade honom att fortsätta träna medan han själv slet dubbelt så hårt för att klara av jobbet på åkrarna. Hans pappa hade berättat att han hade en barndomsvän när han var liten som hade haft samma dröm som Santos och han bodde nu i Tyskland och hade spelat i flera klubbar runt om i världen. Så hans pappa uppmuntrade honom för han såg att sonen hade talang och sen visste man ju aldrig hur långt det räckte, men han ville så gärna att Santos skulle få ha kvar sin dröm. Santos favoritlag var Vasco da Gama men han hade aldrig sett dem spela live, en gång när han var med sin pappa i staden så var de på ett café och där såg han dem på en tv de hade där. Själva hade de ingen tv och knappt någon el heller, de hade ett litet elverk men det fick bara användas i nödfall då bensinen att driva det var så dyr. Trots att han bar sett dem den gången så visste han vad alla spelare i laget hette och på vilka platser de spelade. Hans pappa hade köpt med sig hem en tidning från staden till honom och där stod allt om hans favoritlag. Hans favoritspelare var
Pedro som var anfallare, den gången han sett dem på caféet så hade Pedro gjort mål och Santos drömde om att en dag också springa där på samma plan och kunna sträcka armarna i skyn och jubla över målet han precis gjort. Santos visste att det bara var en dröm men han fortsatte ändå att leka med bollen varje dag för det fanns inget han älskade mer. Åren gick och Santos var nu tolv år och hade växt till sig och på grund av hans ständiga löpande och trixande med bollen så hade han växt till sig och på hans kropp fanns det nu bara muskler. Hans mamma hade slutat tjata på honom att han skulle sluta med det tramset med bollen och jobba istället, medan hans pappa ibland kunde sitta bredvid planen i timmar och bara titta på när Santos sprang där och lekte med bollen. Santos hade börjat hjälpa sin pappa lite mer på åkrarna då han såg att han började se ganska sliten ut, men hans pappa såg till att han inte jobbade för hårt utan att han också hade tid och ork över till sin favoritsysselsättning. De senaste två åren hade torkan slagit till hårt mot dem och det var knappt något som växte på
åkrarna. Vattnet började sina och de skulle behöva gräva en ny brunn men det kostade massor av pengar, pengar som de inte hade. Santos hade hört sin mamma och pappa prata på kvällarna och hörde hur bekymrade de var över framtiden. Hans pappa hade fått höra att det fanns jobb i en av gruvorna en bit ifrån byn, det var bra betalt men det var ett väldigt hårt och slitit arbete som dessutom var väldigt farligt. När Santos hörde detta blev han orolig, om hans pappa skulle börja jobba där skulle han nästan aldrig vara hemma och det värsta var ju om någonting skulle hända honom. Han stod nu inför ett val, antingen stanna i byn och hoppas torkan gav med sig snart eller att själv fara iväg till den där gruvan och jobba så hans pappa kunde stanna här och sköta om åkrarna. Santos kände att han var skyldig sin pappa detta och eftersom han var ung och stark skulle han ju klara det bättre. Han visste att hans pappa och mamma aldrig skulle acceptera att han for till gruvorna så han fick i så fall smita iväg när de sov. Samtidigt så visste han också att hans stora dröm om att spela fotboll troligen skulle försvinna när han väl börjat jobba i gruvorna, men han kände att det var något han fick offra för sin pappas och sin familjs skull.
Santos var ju enda barnet och kände att nu var det dags för honom att bli vuxen och ta lite ansvar. På kvällen smög han nerför trappan och såg att hans mamma och pappa sov. Han hade packat en liten påse med lite mat och vatten som han skulle ha på vägen dit. Innan han gick iväg så lade han ett brev till sina föräldrar på bordet så de skulle se det när de vaknade på morgonen. Han mög iväg ut genom dörren och gick raskt bort i mörkret mot den lilla vägen som han visste ledde mot gruvorna. Det skulle ta honom säkert hela natten att komma dit men han var inte orolig, det var dessutom svalt och skönt att gå på natten. På morgonen när hans mamma vaknade gick hon för att väcka Santos men han var inte i sin säng. - Har du sett Santos, frågade hans mamma hans pappa? - Han är säkert redan ute och leker med den där trasan, sa hans mamma. - Det är han inte, sa hans pappa och höll upp brevet han hittat på bordet, du ska nog läsa detta. Santos mamma tog brevet och började läsa:
Kära mamma och pappa! Jag hoppas ni inte blir besvikna på mig men jag har gett mig av för att arbeta i gruvorna och tjäna pengar så vi kan gräva en ny brunn. Jag ville inte att pappa skulle behöva slita i gruvorna och eftersom ni redan gett mig så mycket tyckte jag det var dags att växa upp och ta mitt ansvar i familjen och se till att tjäna lite pengar. Jag ber om ursäkt att jag inte frågade er om lov men jag vet att ni då hade försökt stoppa mig från att göra detta. Var inte oroliga för mig då jag kommer att klara mig bra. Jag kommer att skriva hem varje vecka och också skicka med alla pengar jag tjänar. Älskar er Er son Santos Tårarna rann längs med kinderna på både hans mamma och hans pappa när de läste brevet.