7 MILK.OLNING I YTTERLÄNNÄS Av Alex Tjällen Ao r 1695 sökte generalguvernören över Norrland, Friherre \\ Carl Larsson Sparre, som bodde på Holms säteri i Överlännäs, Bergscollegie tillstånd att anlägga ett järnbruk vid Bollstaån i Ytterlännäs. Av detta projekt blev dock intet, vare sig det nu berodde på Bollsta-böndernas obenägenhet att för rimligt pris upplåta mark eller på Sparres ekonomiska sammanbrott. 40 år senare verkställdes dock planen på brukspatronerna Clasons och Pollacks tillskyndan. Bollsta masugn började byggas 1738, och 1741 stod den färdig. Därmed blev frågan om träkol till masugnen aktuell. Skog fanns det, större delen av socknen var beväxt med skog, men den var böndernas eller också kronans. Inte var bönderna så särskilt pigga på att framställa träkol heller. Det var inte att undra på förresten! Priset var till en början 2 daler kopparmynt per stig om tolv tunnor, dvs. 20 hektoliter. Visserligen var penningvärdet ett annat då än nu, men i alla fall! För detta pris skulle veden huggas, c:a 100 kubikfot ved på en stig kol, kolarkoja byggas, kolbotten röjas upp, veden köras fram och resas på ända runt en i kolbottens mitt nedsatt påle,»kongen» kallad. Så skulle milan täckas med granris och jord (stybbas) samt kolas, vilket tog en tid av c:a tre veckor. Därefter skulle milan rivas och kolen vaktas i tre dygn för eldfarans skull, och slutligen måste kolen köras fram till kolhuset vid masugnen, en vägsträcka i många fall överstigande en och en halv mil. När den stora avvittringen av kronoskogarna företogs år 1753, blev emellertid en stor del av Dals eller Filitjärns allmänning tilldelad Bollsta masugn, medan en annan del tillföll de skoglösa byarna i Torsåker.
p Denna avvittring fastställdes först år 1785 genom Kungl. Maj:ts utslag. Sedermera köpte bruket hemman och avverkningsrätter här och var inom rimligt avstånd från bruket för att fylla sitt behov av träkol. Masugnen var som ett väldigt»ginungagap», som ständigt skriade efter påfyllning av malm, kalksten och träkol. När kolning planerades inom ett område, kom kolarna tidigt på våren, oftast innan snön smält bort, för att fälla skogen, stort som smått, varvid man så gott sig göra lät sökte fälla den i en någorlunda sammanhängande bröt eller breda. När man ansåg, att det fällda virket skulle räcka för det antal milor, man ämnade kola, vände man hemåt igen till arbetet på arrendetorpen. Efter vårsådden kom man tillbaka för att»bränna raning», som det hette på fackspråk, dvs. man satte eld på det hela för att bränna bort riset. Därvid såg man noga till, att man brände mot vinden. Sedan fick alltsammans ligga till fram på hösten, då man kapade kolveden i lämpliga längder, vanligen 81j2 fot. Därefter följde de viktigaste momenten i kolningsarbetet. Fanns där ingen gammal kolbotten i närheten, fick man röja upp en ny, och då hade man mycket att ta hänsyn till. Platsen skulle vara torr men ändå ligga i närheten aven källa eller en bäck om möjligt, så att man hade tillgång till vatten att släcka kolen med, då milan skulle utrivas - att smälta snö gjorde ingen människa glad! Vidare skulle marken, där man redde till en kolbotten, vara i möjligaste mån tät, så att det inte blev några opåräknade draghål. Så måste det också finnas tillräckligt med lämplig jord att.»stybba» milan med. Men det viktigaste av allt var, att man efter de märken, som endast kolarna kände till, skulle ordna så att man inte kom i vägen för de underjordiska. Gjorde man det, då gick det riktigt på tok, trodde man. J ag minns mycket väl, hur en gammal kolare för ungefär sextio år sedan på fullt allvar berättade, där han satt framför elden i kolkojan om hur illa han råkat ut. Så här föll hans ord: Du förstå dä, att den ve(d) vi ritte (reste) in på dan, han vart nerreven på natta. 49.-----------------
50 Dä va'n vitterväg rätt igörning bå bott'n å koja. Dä van't nan aen rå än tell å flytte alltihop, men då lae jäg'n femöring emner kongen, för å fo vära i fred.» Det betydde, att han köpte platsen av»dom onnerjordiske». Man kunde även få personliga besök av de i vanliga fall osynliga väsen som huserade i skogen, i tjärnar, källor, myrar och surhål. En gammal nästan vithårig kolare (född på 1850-talet), vi kan kalla honom Ante, som hade levat vid milor och i kolkojar så långt han kunde minnas tillbaka, berättade för mig en kväll, om ett sådant möte, där vi satt framför brasan i den öppna kojspiseln. Ungefär så här löd hans relation av upplevelsen.»jag var nygift då, vi hade gift oss samma höst det hände. Det var senhöst, oktober eller början av november, milan var nytänd, jag sitter framför kojspiseln och stirrar in i elden, medan jag funderar på hur det skulle komma att gå, ensam som jag var, om hon (man sade alltid hon om en mila) började konstra riktigt på skarpen. Med ens får jag en känsla av att jag inte längre är ensam i kojan, jä titte opp å då si jä rätt in i ett par brune yger (ögon), dom rektit glittre, ett kvinfolk - var kom hon ifrån. J ag hade inte hört nån komma in genom dörren, eller fanns hon där inne redan då jag kom in i kojan från mitt arbete med milan. Men då skulle jä föll ha sett'a, större var inte utrymmet där inne. Du förstår hon var vacker som ett troll, hon va klädd i en grön kjol å en tröja (på den tiden sade man alltid tröja i stället för blus), och så hade hon ett grönt huvekläe. Där satt jäg som ett tok å titte å titte, men sä börje'na å präta å onres om hon int feck sette la vä mäg där på lävan (britsen). - Joo, sa jäg, dä geck föll för'se, å sä mäka jä på mä sä hon feck plass, men då bördde'na å vänschles å klappe mäg å onres om vi int skulle lägg ass.» Men då sade han ifrån därför att, som han sade,»jä va ju nygift å inte na schärskelt intresäre tå na anne kvinnfolk än käringa».
Det var alltså intet annat att göra för den besökande än att ge sig iväg, och då förstod han vem hon var, det var ju skogsrået. Skogsrået har nämligen baksidan urholkad så den liknar ett degtråg. Inte underligt att hon under hela den tid besöket varade inte en enda gång vänt ryggen åt kolarn.»men», sa han,»då hon hadde gett sä iväg så sparde jä int na' länje vä tell å sia in'n gamkniv diti köjtröskern». Stål tycker nämligen inte de osynliga om, så att efter den betan var det ingen risk för att vare sig hon eller något annat oknytt skulle komma in till honom i kojan åtminstone. Men utan vedergällning för sin ovilja att möta henne i samförstånd blev han inte. - Så här uttryckte han sig om den saken:»en sån mile ha jä int köla varken för eller säern. Hon slog sä klamra å stybbe rök, å hon fyllde sä jäg feck hagge fyllven nästan vä ett i två döngn, å frätte (frätelden stannar till i de redan kolade partierna och fräter tills endast aska återstår).»»jaa», sa Ante,»jäg feck knaft söva ordentligt en enda stann på hele tin.» Ante tystnade, men han fortsatte att stirra in i elden med ett uttryck i ansiktet, som om han såg något långt borta i ett avlägset fjärran. Hade man kommit så långt, att endast själva kolningen återstod, och var man då god vän med makterna, dvs. vittrorna, skogsrået, källrået och alla övriga slag av gastar och troll, då, men endast då kunde man se framtiden an med tillförsikt. Då fick man god hjälp av dem med väckning och annat mera, då det behövdes. Och nog behövdes det, ty kolningen bestod till största delen av nattvak, som f. ö. sträckte sig över dygnets alla tjugofyra timmar, åtminstone de första dygnen och de sista, då rivningen tog vid och eldfaran var som störst, ty hur fort kunde inte elden i kolhögarna utplåna resultatet av månaders arbete. Jag minns en besvärlig kolning. Det var vintern 1911, milan var inte stor, 13 eller 14 famnar, dvs. c:a 24 meter i omkrets. Den var iordningställd på vanligt sätt, ingenting 51 plllr I ~~~ j fl ;'<!
52 hade blivit förbisett som på något sätt kunde inverka menligt på milans beteende, sedan själva kolningen börjat. J ag tände milan vid tvåtiden på eftermiddan och räknade med att få lägga pipfyllen redan på kvällen (pipfyll är den påfyllning av ved man gör i det hål i milans mitt där tändningen skett), allt med tanke att på så sätt få en så lugn natt som möjligt. Allt gick efter beräkning till att börja med, pipfyllen var lagd efter alla konstens regler, och jag gick in i kojan för att koka en vattgröt till kvällsmat. Men innan jag började röra mjöl i grytan så tittade jag ut genom kojdörren, o fasa, milan brinner, i ett huj var jag ute, och nu blev det arbeta av. Gott om fyllved hade jag, men det var som att kasta den i ett omättligt gap. Nå, äntligen var fyllen klar, men då var också veden slut. Då var det, som om milan dragit ett djupt andetag, sen blev det alldeles tyst, en skrämmande tystnad, så slog hon, dvs. den instängda gasen exploderade, så att stybb och klammer rasade utför hennes sidor. - Att jag arbetade är allt för lite sagt, jag slet som en träl som går böjd under knutpiskan. Antligen var klammer och stybb på sin plats, då slog hon igen, men nu blev resultatet ett annat, ett stort hål i kullen, som sände ut massor av eld och rök. Och utan fyllved var jag, jag sågade och fyllde som en vettvilling, men utan synbart resultat. Jag måste hugga granris och vräka ner i milan för att få henne tät. Då slog hon igen, klammer och stybb rasade. Så går natten och den nya dagen, en ny natt, ömsom stybba, ömsom fylla, det börjar bli smått om stybb, och mer än meterdjup snö täcker marken och så tjäle därunder. Det betydde mera arbete, men snön måste bort, tjälen måste det spettas hål på, jord måste jag ha att täcka alla fyllar och övriga onödiga draghål med. Nåja, efter mer än 36 timmars oavbrutet omänskligt slit var allt över, milan var räddad, utom det som brunnit opp förstås. Själv stapplade jag in i kojan, hungrig, men ännu mera trött, grötpannan som jag satte över elden för ett och ett halvt dygn sedan hade kokat torr. Nå, det fick vara med maten, jag måste få vila åtminstone ett par tre timmar.
Jag slocknade bums, men vaknade ändå på bestämd tid. Men under minst en veckas tid därefter gick jag omkring som en mer än vanligt omtöcknad idiot, överansträngningen i förening med hunger hade varit allt för nära att ta kål på mej. Var nu detta nödvändigt, frågar någon. Ja, vad skulle jag ha gjort annat! Det var inkomsten av ett par månaders arbete saken gällde, det var det dagliga behovet av mat för mig och min familj, det var fråga om. Nu blev visserligen inkomsten genom det som hänt reducerad, men något blev ju kvar i alla fall. Men även en kolarvinter tar slut, och hade nu allt gått lyckligt, ja, då gällde det att komma till rätta med sotet, sot som nötts in, så att huden formligen glänste. Ett kar med varmt vatten i ladugården - dåtidens badrum - och kolarhustruns benägna medverkan gjorde dock kolaren så pass ren, att han med något överseende kunde tillåtas komma in i möblerade rum. Ja, de var alla trots sin fattigdom ett härdat och förnöjsamt släkte, de gamla kolarna. Hur väl jag minns dem! Var och en hade sina egenheter. Ett hade de dock alla gemensamt, en bergfast tro på okulta ting. Vi kallar det för skrock och övertro, nå väl, skrapar vi av fernissan på det nutida släktet, så finner vi snart, att det lager, som täcker kolartron, inte är så över sig tjockt. Heder åt de gamle! När masugnen vid Bollstabruk år 1899 blåstes ner för alltid, var kolningens storhetstid i Ytterlännäs slut efter en blomstringstid på mer än 150 år. Visserligen fortsatte kolmilningen ett par tiotal år in på det tjugonde seklet men under andra betingelser än tidigare. Nu fick man inte längre fälla timmerskogen till kolved, man var hänvisad till vindfällen och avfallet efter timmeravverkningarna. Trämassefabrikerna skriade ständigt efter mera virke, dimensionerna blev allt mindre, ingenting blev kvar att kola av. Under det andra världskriget inträdde visserligen en kolningens renässans, men metoden var en annan, man torrdestillerade veden i ugnar. Den gamla kolarpoesin, den var med ett ord borta!