EXT. GATA UTANFÖR TEATERN. NATT. Det är midnatt, den 31 december 1938. Kyrkklockor ringer in det nya året, bilar tutar, människor på gatan önskar varandra Gott nytt år. På en balkong mot gatan skålar Francoise och Elizabeth med varandra. Gott nytt år 1939. INT. TEATERN. NATT. Om det nu är ett gott år... Festdekor på scenen.. I fonden en bar. Ett tjugotal gäster: kända och okända skådespelare, Pierres ensemble, vänner, några kritiker.. Francoise och Elizabeth kommer upp på scenen där gästerna skålar och kysser varandra på kinderna.. Någon sätter på musik: en rumba. Pierre bjuder upp Xavière medan Francoise lutar sig mot ett dekorstycke som föreställer en öppen spis; hon betraktar dem medan hon tänder en cigarrett. De dansande paren syns genom spegeln bakom henne. Jag önskar jag kunde dansa. Du kan lära dig. Det är för sent. Jag är för all framtid en kvinna som inte kan dansa, en kvinna som bara har haft EN kärlek i livet, en kvinna som varken har paddlat nedför Colorados canons eller fotvandrat över platåerna i Tibet. Jag är en mogen kvinna. (bittert) Men du är lycklig. Oh, lyckan.. Pierre och Xavière dansar. Xavière är fri, i harmoni med sig själv. Elizabeth går bort till Dominique. Francoise fimpar sin cigarrett i den redan överfulla askkoppen. Hon känner sig sorgsen och tom, vet inte vad hon ska ta sig till. Pierre och Xavière kommer fram till henne. Jag har aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Hon är en trollpacka. Hon ser på allt med nya ögon, och allt börjar existera precis som hon ser det. Xavière skrattar smickrad; sen får hon syn på Gerbert och går ut på dansgolvet igen. Pierre följer henne med blicken. Francoise vänder sig mot spegeln. (mumlar) Jag vill inte existera precis som hon ser mig. Genom spegelglaset iakttar hon ett ögonblick Xavière som dansar en slowfox med Gerbert. Pierre betraktar
dem också. Hans ansikte förvrids av smärta då han ser dem dansa så tätt.. INT. S ARBETSRUM. NATT. Pierre, Francoise och Xavière är ensamma i arbetsrummet. På avstånd hörs musiken från scenen. Xavière börjar bli berusad. Xavières ansikte mulnar. Vad bra vi har det här! Vi borde aldrig gå härifrån mer, aldrig nånsin. Det måste vi. Folk håller på att bryta upp. Men jag vill dricka upp min champagne. Snabba på då! Jag vill inte snabba på. Jag vill dricka medan jag röker klart. Hon rullar ihop sig i fåtöljen som en liten katt. Francoise öppnar dörren. (FORTS) Gå ni; jag ska dricka upp min champagne. Vi ses om en stund då. Pierre följer henne motvilligt. Han är orolig. INT. I TRAPPAN. NATT. Hon kommer att dricka ur varenda flaska. Hon är odräglig med sina nycker. Det var ingen nyck. Hon var glad att få ha oss för sig själv en stund. INT. TEATERN. NATT. Festen är nästan över. Få personer är kvar, och de flesta av dem har druckit för mycket. En korpulent medelålders man kysser glupskt en ung skådespelerska ur truppen. Pierre och Francoise kommer in på scenen samtidigt som ett våldsamt gräl bryter ut mellan Canzetti och en annan skådespelerska, ELOY (25 år). Canzetti ger Eloy en örfil. Eloy står ett ögonblick som förstenad; sen kastar hon sig över Canzetti; de sliter varandra i håret och skriker. PAULE (40 år), en elegant skådespelerska, kastar sig fram och hejdar dem.
Men att ni inte skäms! PAULE Francoise vänder sig mot Pierre. Kan vi inte gå. Det här är bara trist. Mår du inte bra? Du ser ledsen ut. Jag är inte ledsen. (hennes röst darrar en smula) Men när jag ser vad folk gör med sina liv, (gör en vag gest mot dem som är kvar på scenen) så undrar jag vad jag själv skulle tycka om mitt liv om jag såg det utifrån. (oroligt) Är du inte nöjd med ditt liv? Med en öm gest lägger han sin hand på Francoise arm.. Xavière dyker upp längst bak på scenen. Hennes hår är i oordning och hon har en flaska i handen. Hon korsar scenen. Pierre följer henne med blicken och slutar lyssna på Francoise som inte märker det eftersom hon står med sänkt blick. Men har jag anledning att vara nöjd med det? Det är frågan. Hon verkar vara stupfull. Han släpper Francoise arm och går mot Xavière. Francoise står orörlig som om hon hade fått en örfil. Pierre lyfter upp Xavière i sina armar och bär henne ut från scenen. INT. S LOGE. NATT. Xavière ligger utslagen på divanen, och Pierre tar försiktigt av henne skorna. Francoise kommer fram i dörren bakom Pierre. Hon ser hur skakad han är då han brer en filt över Xavière. När han känner Francoise närvaro vänder han sig om mot henne. (med låg röst) Hon är redlös. Vi låter henne sova här. Visst. (blygt) Jag skulle vilja gå en liten sväng med dig. Absolut. Vad är det? Han höjer Francoise haka. Hon gör sig bryskt fri och går in i det angränsande arbetsrummet. Pierre ser
tillbaka mot den sovande Xaviére innan han följer Francoise. INT. S ARBTSRUM. NATT. Francoise står mitt i rummet när Pierre stänger dörren bakom sig. Är du arg på mig? Vad har jag gjort? Ingenting. Men det känns som om vår kärlek höll på att åldras. Hon brister i gråt, sjunker ihop i en fåtölj. Efter ett ögonblicks tvekan, går Pierre ned på huk bredvid henne. (bestört) Åldras? Varför säger du så? Jag älskar dig. Jag vet. Men din kärlek är som den där... Hon gör en gest mot ett vackert konstföremål. (FORTS) Den är ett mästerverk, lyckad en gång för alla. Du tänker belåtet på den ibland, men du bryr dig aldrig om att ta reda på vad det verkligen har blivit av den. Jag vill veta det. Jag vill se klart. Det där är ju befängt. Hon gråter hejdlöst. Det är det inte alls. Din kärlek till mig är mumifierad... Men för en liten min från Xavière... Det är sant att jag sällan blir knäsvag på grund av dig, men det är för att vi är lyckliga. Du är mitt liv. Ja men, du väljer mig aldrig mer. Du bara... Alltså: gråt eller diskutera, inte båda på en gång. Mitt i gråten skrattar Francoise en smula. EXT. PARK. NATT. Det är den park som stått modell till dekoren för BILDER. Gråkall gryning.. Pierre och Francoise går sida vid sida i tystnad. Är det på grund av Xavière? Det kan ingenting ändra oss
emellan, det vet du väl. Ja. Du behöver bara säga ett ord, så gör jag slut på den historien. Det är det inte tal om. (drömskt) Det är märkligt, men hon stör mig verkligen med sin moral som inte ger ett vitten för våra värden. Jag gillar att konfrontera mig med henne, att vinna över henne, men om hon inte gör motstånd längre, om jag känner mig säker på henne, då blir hon mig likgiltig. Jag skulle sluta att tänka på henne direkt om jag mig för att inte träffa henne mer. bestämde Det behöver du inte göra. Pierre lägger ömt sin arm runt Francoise axel, och de går tillbaka mot teatern. Francoise frigör sig efter ett ögonblick från Pierre och tar ett par steg på terrassen, som om hon behövde andas. Långt bort, bakom träden, går den bleka vintersolen upp.