AMR 41/015/2014 Tortyr i Mexiko: En sammanfattning Användning av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av militära och polisiära styrkor är fortfarande utbrett över hela Mexiko, vanligen med straffrihet för förövarna. Mexiko har upprepade gånger åtagit sig att förhindra och bestraffa tortyr och annan misshandel men åtgärderna är otillräckliga och ignoreras i stor utsträckning. Lagstiftning som kriminaliserar tortyr kringgås rutinmässigt liksom den lagstiftning som ska förhindra att bevis som erhållits under tortyr används vid brottmålsrättegångar. Trots detta tvekar inte Mexikos regering att påstå att tortyr och annan misshandel inte längre sker regelmässigt. Denna rapport är baserad på Amnestys utredningar och dokumentation av enskilda fall. Den avslöjar att: trots Mexikos relativt stränga lagstiftning för att förebygga och bestraffa tortyr, tolereras användning fortfarande; systemen för att utkräva ansvar är otillräckliga; de avskräcker inte förövare och åstadkommer inte upprättelse för offren; rapporterna om tortyr har blivit flera allteftersom våldet kraftigt har ökat i Mexiko sedan 2006; polis och militär är också inblandade i påtvingade försvinnanden; Den mexikanska regeringen förnekar fortfarande användning av tortyr; ett antal olika tortyrmetoder används, däribland kvävning, slag och misshandel, obekväma kroppsställningar och elchocker; gripanden görs ofta utan säker bevisning och misstänkta hålls fängslade under långa perioder före åtal; rättssystemet är oförmöget eller ovilligt att förhindra tortyr och verksamma garantier mot tortyr upprätthålls sällan; Anmälningar om tortyr blir ofta avfärdade eller nedprioriterade; Medicinska undersökningar av misstänkta, till exempel officiella förfaranden för att undersöka påståenden om tortyr, når inte alls internationell standard vilket leder till att tortyr och andra former av misshandel förblir ostraffade. Myndigheterna i Mexiko måste agera snabbt. Detta betyder: Att snabbt ställa den som grips inför en domare; att omedelbart utreda alla påståenden om tortyr och annan misshandel; att ordna snar och tillfredsställande medicinsk undersökning av gripna; att ge dem omedelbar tillgång till rättshjälp och se till att de får träffa sina familjer; att bara använda godkända häkten och fängelser; att avskaffa förvarstagande före åtal; att hålla alla misstänkta torterare ansvariga utan hänsyn till rang; att se till att tortyroffer får skadestånd; att alla gripanden, förflyttningar och medicinska utlåtanden dokumenteras. Det mexikanska rättssystemets tillkortakommanden är avgörande för att tortyr och andra former av misshandel fortfarande förekommer i landet och för att straffrihetskulturen består. Tortyr kan aldrig rättfärdigas. Det är olagligt. Det är barbariskt. Det är omänskligt.
Bakgrund Amnesty International har dokumenterat användningen av tortyr och annan misshandel i Mexiko i mer än 50 år. På 1960-, 70- och 80-talen var användningen av tortyr utbredd och systematisk i det smutsiga kriget mot misstänkta väpnade oppositionsgrupper och människor som uppfattades som politiska motståndare. Tortyr och annan misshandel har också använts i stor utsträckning under många decennier mot människor som misstänkts för vanliga brott Myndigheterna har ofta haft överseende med, eller till och med stillatigande sanktionerat användning av tortyr eller misshandel då man ansett den nödvändig för att ge polis och militär möjlighet att gripa misstänkta brottslingar och lugna den allmänna opinionen. Denna straffrihetskultur råder alltjämt. Under senare år har rapporter om tortyr och annan misshandel riktats mot polis, både på federal, delstatlig och kommunal nivå liksom mot soldater med polisiära befogenheter inom armén eller flottan. Tortyr och misshandel används för olika syften: framtvinga bekännelser eller uppgifter om andras inblandning; få information; pressa ut pengar; och ingjuta fruktan och tvinga till underkastelse. Våldet har ökat kraftigt i Mexico under senare år med både arméns och marinens soldater utspridda över landet för att bekämpa drogkarteller och andra organiserade kriminella grupper. Man räknar med att 80 000 människor har dödats sedan 2006 genom våld relaterat till den organiserade brottsligheten. Följden har blivit att problemen med bristande säkerhet och kriminalitet är stora - och att rapporter om användning av tortyr och annan misshandel har mångfaldigats. År 2012 konstaterade FN:s tortyrkommitté att rapporter om en alarmerande ökning av användningen av tortyr vid förhör av människor som godtyckligt gripits av soldater från väpnade styrkor eller säkerhetsstyrkor. Sedan 2006 saknas också flera tusen människor i Mexiko. Medan de flesta enligt uppgift fallit offer för kriminella gäng har vissa påtvingade försvinnanden utförts av polis och säkerhetsstyrkor, ibland i samverkan med kriminella gäng. De få offer för påtvingat försvinnande vars kvarlevor senare återfunnits har visat synliga bevis på tortyr och annan misshandel. Regeringens förnekande av tortyr När Mexico 2013 stod inför FN:s råd för mänskliga rättigheter fortsatte regeringen på sitt vanliga sätt att förneka att tortyren var utbredd. Och ändå har landets egen ombudsman för mänskliga rättigheter den nationella människorättskommissionen (CNDH) registrerat mer än 7 000 klagomål mot federala tjänstemän för tortyr och annan misshandel mellan 2010 och 2013. Många fler klagomål har sannolikt registrerats vid de 32 människorätts- kommissionerna på delstatlig nivå, men om dessa finns inga nationella data. Mycket få anmälningar resulterar i rättegångar. Det federala rättsliga rådet informerade Amnesty International i januari 2014 om att federala domstolar hade utfärdat endast sju fällande domar för tortyr sedan 1991. På delstatlig nivå har det Nationella Statistiska Institutet bara registrerat fem fällande domar angående tortyr i de 32 delstaterna mellan 1965 och 2012. Och den mexikanska regeringen informerade Tortyrkommittén 2012 att endast sex rättegångar i mål om tortyr har resulterat i fällande domar sedan 2005 i jämförelse med 143 domar i rättegångar om myndighetsmissbruk, 60 om missbruk av offentlig ställning och 305 om föregivande av offentlig ställning. Kort sagt, en kultur av förnekande och straffrihet råder alltjämt, trots Enrique Peña Nietos löfte i ett brev till Amnesty International 2012, innan han blev president i Mexiko, att han inte skulle tolerera tortyr. Det rättsliga sammanhanget Mexiko har, på papperet, ett vittomfattande åtagande att förhindra och bestraffa tortyr. Landet ratificerade FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) 1986. Landet har också ratificerat den Amerikanska konventionen för att förhindra och bestraffa tortyr (1987) och även Tilläggsprotokollet till CAT (2005). FN:s underkommitté om förhindrande av tortyr besökte Mexiko 2008 och den Särskilde rapportören om tortyr besökte landet 1998 och nyligen i april 2014. I mars 2014 åtog sig Mexiko att genomföra en rad rekommendationer från Rådet för mänskliga rättigheter att bekämpa tortyr. En federal lag för att förhindra och bestraffa tortyr antogs också 1991 och tortyr är nu ett brott i alla 32 delstaterna. Medan många delstaters enskilda lagar inte uppnår internationell standard, stadgar Mexikos konstitution och federala lagar att: bevis erhållna under tortyr, däribland erkännanden inför polis, kan inte godtas; endast erkännande inför en åklagare eller domstol i närvaro av en försvarsadvokat kan användas som bevis; och ingen kan formellt åtalas enbart på grund av erkännande. Fångar har också rätt att tiga, rätt att informeras om skälen för gripande, rätt att ringa ett telefonsamtal, rätt till fullgott juridiskt försvar, och rätt att omedelbart få tillgång till läkarvård.
Offer för brott mot de mänskliga rättigheterna har också laglig rätt till skadestånd. Utöver de fall som avgjorts av det Interamerikanska människorättssystemet, känner Amnesty International känner inte till ett enda tortyroffer som har tillerkänts skadestånd av en mexikansk domstol i enlighet med internationella normer. Tortyrmetoder Amnesty har dokumenterat många exempel på metoder för tortyr och annan misshandel som används mot fångar i Mexiko, även mot kvinnor och barn. Till exempel: Dödshot; Hot mot fångars familjer; Skenavrättningar och hot om påtvingat försvinnande; Slag och misshandel; Obekväma och påfrestande kroppsställningar; Kvävning med användning av plastpåsar eller våta tygstycken; Kolsyrat vatten eller chili (spansk peppar) som sprutas upp genom näsborrarna; Elchocker; Våldtäkt och andra former av sexuellt våld: Torterad och tvingad att underteckna ett uttalande. Claudia Medina berättade för Amnesty International att marinsoldater gjorde inbrott i hennes hem i staden Veracruz den 7 augusti 2012. De band hennes händer och satte ögonbindel på henne innan de förde henne till den lokala marinbasen i en lastbil. Där blev hon torterad med elchocker, utsatt för sexuellt våld, slagen, sparkad och lämnad bunden vid en stol i stekande eftermiddagshetta. Nästa dag fördes Claudia, återigen med ögonbindel, till den allmänna åklagaren tillsammans med en grupp andra fångar. Hon förhördes och en marinsoldat tvingade henne att underteckna ett uttalande utan att hon fick läsa det. Senare samma dag visade myndigheterna upp Claudia och de andra fångarna för media och påstod att de var farliga brottslingar som hade gripits på bar gärning. Claudia Medina, som har tre barn, släpptes senare mot borgen. Hon rapporterade hur hon blivit behandlad vilket ledde till att en federal domare beordrade en utredning. Efter nästan två år har ingen utredning ägt rum. Gripanden utan bevisning Många gripanden i Mexiko görs utan häktningsorder av misstänkta som påstås ha gripits på bar gärning. I många fall grips människor emellertid utan att de har något direkt samband med vare sig brott eller brottsplats. Människor hålls fängslade på grund av anonyma tips, rapporter om misstänkt aktivitet, eller för att de nämnts vid namn av någon annan person som blivit torterad. I vissa fall tycks människor ha gripits helt enkelt för att de befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. I andra fall har polisen enligt uppgift planterat bevis för att pressa offer och deras familjer. Bara alltför ofta kommer gripna människor från fattiga och marginaliserade samhällen. Dessa har små utsikter att få tillgång till effektivt rättsligt stöd vilket ökar risken för tortyr och annan misshandel. Efter att ha tillbringat många timmar i polisens eller militärens förvar ställs fångarna ofta upp framför medias kameror. Med matta ögon och blåslagna framställs de som farliga brottslingar innan de formellt åtalats. Individens chans att få en rättvis rättegång påverkas negativt av ett sådant förfarande. Människor som har torterats, deras familjer och de aktivister som försvarar deras mänskliga rättigheter, hotas och skräms ofta. Det är då naturligtvis inte förvånande att många människor drar sig för att anföra formella klagomål. Sökande efter rättvisa och anledningar till hopp. År 2002 blev Inés Fernández Ortega och Valentina Rosendo Cantú torterade av soldater i den mexikanska armén. Båda kvinnorna kommer från urfolkssamhällen och båda våldtogs, vid skilda tillfällen, i delstaten Guerrero. Soldater från väpnade styrkor ställs nästan aldrig inför rätta i Mexiko efter anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna, som tortyr eller annan misshandel. Sådana fall har rutinmässigt handlagts av det militära rättssystemet som inte når upp till normerna för korrekta rättegångar.
Under mer tio år försökte Inés och Valentina få rättvisa utan att bry sig om de hot och trakasserier som de och deras advokater utsattes för. De vann avgörande mål vid Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (IACHR) 2010. Domstolen beslutade att skadestånd skulle betalas ut och gav order om att en fullständig och civil undersökning med genusmedvetenhet skulle äga rum. Domstolen bekräftade också ett tidigare utslag som krävde att Mexiko skulle se till att alla anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna, som begåtts av militär personal, skulle utredas, åtalas och domstolsprövas inom det civila rättssystemet. Två militära befattningshavare, som sades vara inblandade i övergreppen mot Inés och Valentina, greps och åtalades 2014 inom det civila rättssystemet. Dom i målen har ännu inte fallit. Mexicos högsta domstol erkände 2011 behovet att rätta sig efter IACHR:s beslut. Sedan dess har, enligt regeringen, mer än 400 fall av anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av soldater ur de väpnade styrkorna överförts till det civila juridiska systemet. Emellertid är reformer för att befästa dessa förändringar inom det militära rättssystemet ännu inte genomförda. I skrivande stund (april 2014) känner Amnesty International inte till att någon militär personal har fällts för tortyr. Ett rättssystem oförmöget eller ovilligt att förhindra tortyr. Svagheterna i det mexikanska rättssystemet befrämjar en bestående kultur av straffrihet som tillåter tortyr och annan misshandel. Rättssystemets tillkortakommanden är av många slag. Utsagor inför åklagare väger till exempel tyngre än utsagor inför domstol. FN:s experter har uppmanat till förändring av detta förhållande, liksom till att domstolarna ska lägga bevisbördan på polis och åklagare att visa att uttalanden avgivits utan tvång Viktiga rättssäkerhetsgarantier i den mexikanska lagen, till exempel rätten till försvarare vid gripande, upprätthålls inte heller. Amnesty International har intervjuat tortyroffer som uppger att de inte fick tillgång till advokat förrän de undertecknat en uttalande. Många människor - särskilt de fattigaste - tvingas godta offentliga försvarare när de för första gången yttrar sig inför åklagaren. Och medan vissa offentliga försvarare, särskilt på federal nivå, presterar ett tillfredsställande försvar, har Amnesty International talat med tortyroffer som uppger att offentliga försvarare antingen ignorerade bevis på tortyr eller i vissa fall uppmuntrade dem att underteckna uttalanden för att slippa ytterligare tortyr. Uttalanden har också ibland lämnats i närvaro av polisiär eller militär personal just de människor som kan har varit ansvariga för tortyren eller misshandeln. Privata advokater, däribland människorättsförsvarare, nekas rutinmässigt att vara med vid det första förhöret med deras klienter. Detta leder till att fångar ofta inte har en klar uppfattning om sina rättigheter eller om sina möjligheter att göra en anmälan om misshandel. Trots detta betraktas ofta en försvarsadvokats underskrift på sin klients uttalande inför åklagaren som tillräcklig för att fastslå att det är giltigt. Polis och militär håller ofta människor i förvar under flera timmar ibland dagar innan de förs till åklagaren. Trots att den officiella rapporten om gripandet och tiden i förvar är central för den påföljande rättsliga processen, är det sällsynt att åklagare reagerar på bevis om godtyckligt gripande, misshandel eller motsägelser i rapporterna från dem som utfört gripandena. Några åklagare har berättat för Amnesty International att de är tvungna att godta information som lämnats av polisen som om den kommit från andra tillmötesgående offentliga tjänstemän. Livräddande operation krävdes efter polismisshandel Adrian Vázquez greps under en bilfärd i staden Tijuana i norra Mexiko i september 2012. Under de 12 timmar han kvarhölls i polisförvar blev han enligt uppgift hotad, slagen och utsatt för kvävningsförsök. När polisen tog Adrián till hans hem för att göra en husrannsakan såg hans grannar hur polisen slog honom. Efter gripandet presenterades Adrián för media och på falska grunder identifierades som notorisk narkotikahandlare. Han visades upp med narkotika och vapen som han själv säger hade planterats av polisen. En kort tid därefter fördes Adrián till federala åklagaren (PGR) där en rättsmedicinare konstaterade att skadorna inte var livshotande och skulle läkas inom 15 dagar. Efter denna bedömning föll Adrián ihop och fördes snabbt till sjukhus där han opererades, vilket räddade hans liv. I sjukhusets sjukhusjournalen konstaterades flera skador orsakade av slag, däribland skador på lungor och urinblåsa och skador i buken. Varken åklagaren eller domaren som var inblandade detta fall gav order om utredning av polisens behandling av Adrián. En undersökning igångsattes av åklagarmyndigheten i delstaten Baja Californa men med okänt resultat. Adrián är kvar i polisförvar i väntan på åtal för vapen- och narkotikainnehav.
Misstänkta hålls fängslade utan åtal Mellan 2008 och 2013 hölls 8 595 människor i förvar i 80 dagar före åtal. Endast 3,2 procent av dessa fälldes senare för brott. Internationella organ för bevakning av de mänskliga rättigheterna har upprepade gånger uppmanat Mexiko att sluta med att hålla människor i denna typ av förvar eftersom det inte är förenligt med rätten att betraktas som oskyldig innan dom fallit, och skapar en anda där fångarna löper risk för tortyr och annan misshandel. Under förvar har fångar mycket begränsad tillgång till rättshjälp, sin familj och läkarvård. De har i vissa fall förvarats på militärbaser och i andra inofficiella fängelselokaler. Regeringen har vid flera tillfällen vägrat att vidta åtgärder och högsta domstolen har bara uttalat att förvar strider mot konstitutionen på delstatlig nivå och låtit allmänna åklagaren fortsätta att använda förvar, i strid mot internationella normer för mänskliga rättigheter. Tortyranklagelser har avvisats eller nedprioriterats Misstänkta i Mexiko gör ofta anmälningar om tortyr och annan misshandel när de för första gången åtalas offentligt och ställs inför domstol. Det är emellertid alltjämt relativt ovanligt att domare begär att åklagare startar en utredning med anledning av dessa klagomål. Amnesty International känner inte till några fall då åklagare eller domare har blivit föremål för disciplinära åtgärder för underlåtelse att beordra en utredning. Det vilar helt och hållet på den person som har torterats att lämna in en anmälan, och om den över huvud taget utreds blir de flesta handlagda som myndighetsmissbruk eller någon annan mindre förseelse. Konstitutionella förändringar har inte förhindrat tortyr Konstitutionella reformer åstadkom under 2008 stora förändringar i det straffrättsliga systemet. Dessa förändringar inbegrep ökad rättslig granskning av fängslanden och bevisning. President Enrique Peña Nieto informerade Amnesty Internationals generalsekreterare i februari 2014 att dessa rättsreformer skulle göra slut på övergreppen och ge ökad tillgång till rättvisa. Reformerna ska ha införts 2016 men än så länge har bara en handfull delstater antagit dem och i de stater där reformer har införts finns alltjämt allvarliga problem kvar. I Chihuahua, som har infört reformerna, har Amnesty International dokumenterat nyligen inträffade fall då åklagare och domare förbisett anklagelser om godtyckliga gripanden och tortyr. Dessutom har en videoinspelat uttalande, som tvingats fram under tortyr, accepterats som bevis även efter att uttalandet tagits tillbaka och tortyr blivit medicinskt dokumenterad. Domare underminerar Mexikos konstitutionella reformer genom att inte låta utreda anklagelser om tortyr och tillåta att förfalskad bevisning används vid domstol. Den orättfärdiga praxis som tillämpades i det gamla systemet består i det nya. Läkarundersökningar: otillfredsställande och alltför sena Fångar ska läkarundersökas direkt efter gripande men många säger att detta inte sker och att inga frågor ställs om skador. De initiala undersökningar som förekommer utförs ofta i närvaro av personer som kan ha använt tortyr eller annan misshandel. De läkare som är inblandade är militära tjänstemän eller anställda vid åklagarmyndighet eller inom fängelsesystemet. Foton för att dokumentera skador tas nästan aldrig. Möjligheten är uppenbar att tortyr och annan misshandel passerar igenom systemet utan att rapporteras. Slagen, förödmjukad och tvingad att erkänna. Ángel Colón, en människorättsförsvarare från Honduras tillhörig garífuna, ett folk med afrikanskt ursprung, hade rest till Tijuana på väg till USA. Han hoppades tjäna pengar i USA för att kunna betala för sin sons cancerbehandling. I mars 2009 mötte Ángel en person i Tijuana som erbjöd sig att hjälpa honom över gränsen. Han skulle vänta i ett hus i flera dagar med order att vara tyst och inte se sig omkring. Beväpnade män stormade emellertid huset och Ángel flydde. Han blev därefter fängslad av den delstatliga brottsförebyggande polisen. Ángel hävdar att han blev slagen över revbenen, tvingad att gå på knäna, sparkad och boxad i magen. Han fick sedan ögonen förbundna och fördes till en militärbas där han kunde höra skriken från andra fångar. För att slippa ytterligare tortyr och annan misshandel tvingades han förödmjuka sig själv genom att slicka andra fångars skor rena och ställa sig i löjliga militära positioner för att roa sina fångvaktare. Han kallades upprepade gånger jävla nigger. Ángel tvingades lämna ett uttalande som användes för att åtala honom med påstående att han tillhörde ett kriminellt gäng. Han rapporterade den behandling han fått utstå men någon undersökning följde inte. Fyra år
efter gripandet fick Ángel besök av en psykolog från allmänna åklagaren men denne sköt upp bedömningen på grund av förmodade kulturella skillnader. Inte heller senare har någon bedömning genomförts. Som en del av regeringens åtgärder för att bekämpa tortyr och annan misshandel antog åklagarmyndigheten år 2002 regler för medicinska undersökningar. Dessa grundar sig på FN:s manual för effektiv utredning och dokumentation av tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning, också känt som Istanbulprotokollet. Reglerna tillämpas bara efter klagomål vilket ofta sker flera månader eller år efter offrets gripande. Åklagarmyndigheten har utbildat medarbetare inom sina kriminaltekniska serviceorgan att utföra sin Särskilda medicin/psykologiska bedömning av möjliga fall av tortyr och/eller misshandel. Hittills har 300 utvärderingar gjorts vid åklagarmyndigheterna och i åtminstone 128 fall har man funnit bevis på tortyr och annan misshandel. Användningen av detta medicinska regelverk ökar på delstatlig nivå men få kriminaltekniska serviceorgan utanför åklagaryndigheterna eller i Mexiko City har personal som är utbildad använda det. I verkligheten är det bara en liten del av alla dem som uppges vara tortyr- eller misshandelsoffer som undersöks enligt regelverket. Ytterligare en punkt är värd att notera: Enligt Mexikos nuvarande lagstiftning anses bevis som framläggs av experter som arbetar för de offentliga åklagarna vara av högre värde än bevis som framläggs av oberoende medicinska experter, som till exempel de som genomförs av experter från den nationella människorättskommissionen (CNDH). Under dessa omständigheter är det ytterst svårt att ifrågasätta officiella medicinska resultat. CNDH bidrar ofta till svårigheterna att presentera bevis om tortyr och annan misshandel genom att vägra delge offren resultaten och de medicinska rapporterna. Amnesty Internationals granskning av medicinska undersökningar I januari 2014 gav åklagarmyndigheten Amnesty International tillgång till 20 nyligen gjorda medicinska/psykologiska bedömningar av fall där tortyr kan ha förekommit. Organisationen fann åtskilliga allvarliga brister i tillvägagångssätten, som inte överensstämde med Istanbulprotokollet. Skador dokumenterades på ett otillräckligt och ibland felaktigt sätt. Undersökningar utfördes åratal efter det att tortyr angavs ha ägt rum, vilket betydde att tecken på fysiska eller mentala övergrepp inte längre syntes. Experter grundade sina slutsatser beträffande fysiska bevis nästan uteslutande på otillförlitliga medicinska undersökningar som utförts vid tiden för gripandet. Slutsatser rörande psykologiska bevis baserades på personlighetstest av tvivelaktigt värde. När inga fysiska tecken på tortyr upptäcktes, lyckades testen aldrig upptäcka några psykiska skador. I realiteten är fortfarande de särskilda regler som utvecklats för att upptäcka och dokumentera tortyr nästan helt och hållet beroende av de medicinska undersökningar som utförs vid gripande men om dessa över huvud taget äger rum är de vanligtvis bristfälliga och tillkomna på polisstationer, militärbaser eller fängelser. Dessa problem förvärras av den rutinmässiga slutsatsen i de flesta rapporter, att avsaknaden av tecken på tortyr tolkas som bevis på att tortyr inte ägt rum. Amnesty International har lämnat över sina slutsatser till åklagarmyndighten tillsammans med en rad rekommendationer för att granska och reformera dessa regler. Stoppa tortyren i Mexiko: Amnesty International uppmanar till omedelbara åtgärder för att stoppa användningen av tortyr och annan misshandel i Mexiko och att upphöra med straffrihetskulturen. Landets myndigheter måste: Förebyggande Omedelbart föra alla gripna inför en domare eller åklagare; Säkerställa att plats, tid och alla detaljer om gripanden och transporter registreras i en nationell databas som är tillgänglig för fångarnas försvarsadvokater och familjer; Säkerställa att fångar har tillgång till rättshjälp omedelbart efter gripande och därmed tillfälle att kontakta en privat advokat; Säkerställa att fångar snabbt och regelbundet kan få kontakt med familj och läkare; Säkerställa att alla som tagits i förvar omedelbart kan ifrågasätta om gripandet skett lagenligt; Avskaffa förvar före åtal; Håll misstänkta i förvar enbart i godkända fånginrättningar;
Säkerställa att bevisbördan för att uttalanden har avgetts utan tvång vilar på polis och åklagare; Utredning Omedelbart inleda snabba, oberoende, opartiska och effektiva utredningar av alla anklagelser om tortyr och misshandel. De ska utföras i enlighet med internationella normer och de ansvariga ställas inför rätta; Hålla poliser, militär personal, åklagare och domare ansvariga om de underlåter att rapportera eller reagera på bevis om godtyckligt gripande, tortyr eller annan misshandel; Utan hänsyn till rang avstänga alla som misstänks vara inblandade i tortyr eller annan misshandel i avvaktan på opartisk och oberoende utredning; Snabbt genomföra utredning, åtal och prövning i det civila rättssystemet av militära befattningshavare som anklagas för inblandning i tortyr eller annan misshandel; Medicinska bevis Säkerställa att en första medicinsk undersökning av fångar genomförs omedelbart vid gripandet och i överensstämmelse med internationella normer; Säkerställa att alla tecken på tortyr och annan misshandel dokumenteras och fotograferas på ett tillfredsställande sätt i medicinska rapporter. Dessa rapporter ska vara omedelbart tillgängliga för fångar och deras advokater; Tillämpa Istanbulprotokollet som har stadgats av FN som en brådskande angelägenhet för alla föregivna offer för tortyr och annan misshandel. Redovisa snabbt resultat och stödjande bevisning inför åklagare och offer; Granska och reformera åklagarmyndighetens officiella regelverk Särskild medicinsk/psykologisk bedömning i samarbete med det civila samhället och oberoende experter för att säkerställa att det överensstämmer med Istanbulprotokollet och är öppet för ingående granskning; Se till att det finns officiella rättsmedicinska experter som är oberoende av åklagarmyndigheter på federal och delstatlig nivå; Säkerställa att oberoende medicinska experter kan undersöka fångar vid första bästa tillfälle och att värdet av medicinska bevis baseras på undersökningens kvalitet, expertens erfarenhet och undersökningens överensstämmelse med Istanbulprotokollet. Underlätta bildandet av ett nätverk av oberoende medicinska experter som har lärt sig tillämpa Istanbulprotokollet; Förstärk CNDH:s och de 32 delstaternas människorättskommissioners rättsliga skyldigheter att undersöka alla anklagelser om tortyr och annan misshandel i enlighet med internationella människorättsnormer, däribland skyldigheten att omgående göra sina resultat tillgängliga för offren. Skadestånd Anta och tillämpa riktlinjer för att bekräfta och genomdriva rätten till skadestånd för offer för tortyr och annan misshandel.