Tillkomsten av medicinsk teknik i Sverige En högst personlig berättelse Bertil Jacobson 2008-01-04 Då Tekniska Museet tydligen har intresse av personliga erfarenheter av tillkomsten av olika teknikområden i landet, så har jag här gett några blinkar från mitt liv. TIdiga år och yrkesval Min barndom var inte helt komplikationsfri. Bland annat var skolåren dystra då jag var ordblind vilket inte godkändes som orsak till oförmåga att läsa och skriva. Men dyslektiker har en fördel i jämförelse med normalbegåvade - vi har en statistiskt dokumenterad signifikant större spatialförmåga än icke ordblinda. Bra spatialsinne, dvs att kunna tänka sig in i tredimensionella konstruktioner, är inte så dumt när man skall ägna sig åt att plocka ihop nya prylar. Min fritid var begränsad. Några Meccano-lådor var mitt enda intresse under åren i realskolan - men jag fick aldrig de lådor som hade de kugghjul och andra delar som skulle ha gjort det möjligt att bygga de stora komplicerade modellerna. Detta otillfredsställda behov har nog varit en bidragande orsak till en önskan att äga verktyg och mätinstrument och konstruera nya apparater. Under gymnasietiden byggde jag radioapparater. Mitt enskilda arbete under sista gymnasieåret 1941/42 var om superregenerativa radiomottagare. Trots mitt tekniska intresse ville jag bli läkare och psykoanalytiker. Med en besvärlig barndom så var valet inte så konstigt - en övertro på att psykoanalysen skulle befria mig från min existentiella ångest. Sigmund Freud gjorde en stor insats genom att framhålla det undermedvetnas betydelse, men has teorier är obegriplig dogm. Så efter två års senare utbildning var både jag och mina lärare inom Svensk Psykoanalytisk Förening fullt överens om att yrkesvalet var fel för mig. Vi skildes i bästa samförstånd. Mina planer gjorde att jag fick göra militär~änst som blivande läkare vid trängregementet T3 i Sollefteå. Under militär~änsten påbörjades en ingenjörsutbildning i elektroteknik vid korrespondensinstitutet NKI - vilken avlutades fyra år senare under de medicinska studierna. Specialstudier under två år vid Kungl Tekniska Högskolan i teoretiska ämnen kompletterade den tekniska utbildningen. Ingen riktig doktor Som fårdig läkare 1951 lockade kirurgbanan med ett vikariat på St Eriks Sjukhus i Stockholm. Erfarenheten som kirurg har nog betytt en del för 1
att kunna bedöma det realistiska i senare infall till nya konstruktioner. Även om fmgerfårdigheten nog fanns där, så hade jag inte blivit någon bra kirurg. Man skall inte vara alltför impulsiv och försöka hitta på nya operationsmetoder för vaije ny patient. Halvbra kemist Det var en tillfållighet som gjorde att kemi blev mitt första val trots att ämnet inte var intressant. Man läste kemi under första studieåret vid Karolinska Institutet och då fick jag ideer till förbättrad apparatur för laborationerna. Detta resulterade i att man omedelbart erbjöd mig plats som eo amanuens. Under fjorton år blev det allt bättre lärarbefattningar vid institutionen för medicinsk kemi, där jag 1950 disputerade på en avhandling om den adiabatiska kompressibiliteten hos vattenlösningar av biologiska makromolekyler. Intresset för vattnets struktur berodde på att jag hade ideer om att den borde vara av betydelse för den molekylära ordning som måste råda inne i cellerna vid ämnesomsättningen och kopieringen av arvsanlagen. Ämnet var bisarrt för en medicinare, vilket tydligen imponerade och jag fick stanna kvar vid institutionen. Trots att ämnet var ifrågasatt av många blev mitt intresse kvar för "bara vatten". Senare trodde jag mig ha visat att den då nyligen upptäckta DNAstrukturen passade geometriskt i vattnets tetrahederstruktur. Problemet om vattenstrukturens betydelse för biokemiska processer har tagits upp på de senaste åren och kan nu undersökas med metoder som inte fanns tillgängliga för femtio år sedan. Efter disputationen fick jag ett Rockefeller-stipendium och fick tillbringa ett år i Kalifornien. Där mötte jag många intressanta människor. Vid University of California i Berkeley kom Bernhard Watson, en av de två som upptäckte DNA-strukturen, för att diskutera sambandet med vattenstrukturen. Han var skeptisk vilket nog var motiverat. Linus Pauling vid California Institute of Technology i Pasadena - senare Nobelpristagare i medicin och även fredspristagare - bjöd hem mig två kvällar som ensam middagsgäst för diskussioner sent in på nattimmarna. Han erbjöd mig inget jobb vilket nog var bra på grund av mitt ointresse för kemi. Det roliga var att bygga apparater och nyheten i min forskning var konstruktionen av apparaturen för de fysikaliskt kemiska undersökningarna. Resultaten var mer oväsentliga. Hemkommen var det uppenbart att jag måste tänka om. Visserligen blev jag kompetensförklarad för professuren i medicinsk kemi, men något liv som kemist var svårt att tänka sig.jag gjorde ett av mitt livs få taktiska förståndsmässiga beslut - något måste fmnas som i nödfall både kunde räknas som kemi och som kunde leda till någon klinisk anställning. Röntgen låg bra till på grund av tidigare arbeten med röntgenkristallografi och bilder hade alltid var fascinerande. Därför byggde vi en röntgenapparat med ett speciellt vattenkylt röntgenrör som tillät generering av sekundär strålning inom vissa våglängdsområden. Med detta kunde mängden ben och mjukdelar och även grundämnet jod kvantifieras i utvalda tvärsnitt av kroppen. Vidare 2
avbildade vi fördelningen av dessa ämnen genom att skanna av kroppsdelen med ett smalt strålknippe. Sköldkörtelns naturligt förekommande halt av jod kunde exempelvis mätas samtidigt som denna avbildades. Inget radioaktivt jod tillfördes utan jodens K absorptionskanter utnyt~ades för spektrometrisk analys. Samtidigt kunde vi skanna av halsregionen och få en bild av sköldkörteln. Simsalabim - det var både kemi och radiologi. En annan tillämpning var att bestämma mängden bensalter i skelettet metoden är i dag allmänt använd och kallas DXA (Dual X-ray energy Absorptiometry). Ett annat tidigt projekt var att bygga små radiosändare som kunde sväljas. Arbetet gjordes tillsammans med en professor i elektronik R. Stuart Mackay som jag träffade i Berkeley. Han gav en kurs i "Nonlinear circuits", vilken beskrev de elektroniska principer som till en del var grunden för den digitala tekniken. Under kursen kom vi i samspråk, vilket ledde till att Mackay senare tillbringade ett år 1957/58 i Sverige. De små sändare vi utvecklade användes för att sända mätvärden trådlöst från mag-tarm-kanalen. Detta skedde huvudsakligen med analog teknik men temperaturmätningar skedde "digitalt" genom pulsfrekvens modulering. Till mina meriter hör att jag är den förste i världen som svalt en radiosändare. Det blev rubriker i tidningarna och våra försök blev en "världsnyhet" med udändska radiobolag och journalister som kom för intenjuer. Berömmelse har inte alltid att göra med verkliga vetenskapliga insatser. Att löda ihop en transistor med några komponenter och ett batteri - visserligen själv tillverkat av nickel och kadmium i en skraltig plastkåpa - var inte så märkvärdigt. Men roligt var det och kadmiumet löstes inte upp i min magsäck, vilket resulterade i att jag nu kan berätta om mina tilltag. På den tiden fick våra radiosonder ingen större betydelse då vi bara mätte tryck, temperatur och ph. Nu används "radiocapsules" för videoundersökningar av tunntarmarna. Medicinsk tekniker Som ointresserad kemist ville jag försöka få möjligheter att utveckla kliniskt tillämpbara apparater enligt egna ideer. Någon lämplig institution fanns inte och jag svalde det obehagliga intryck som ordsammanställningen "medicinsk teknik" gjorde på den tiden och ansökte om en docentur i ämnet. Det associerades av de flesta med trasiga sjukhussängar och annat okvalificerat arbete. En professor vid den medicinskt kemiska institutionen, som tidigare stött mig i allt, sa att jag skulle lägga av då ämnet var "tossigt". Karolinska Institutets rektor kallade upp mig till sitt ämbete och avrådde mig i vänskaplig men mycket bestämd anda att inte söka en docentur i ämnet. Han ansåg att jag satte min trovärdighet på spel. På 1950-talet inskränkte sig tekniken på vårdavdelningar praktiskt taget bara till kvicksilvertermometrar, stetoskop och reflexhammare. Men ämnet hade ett stort stöd i universitetskanslern Gustav Rosen. Han var 3
ordförande för dåvarande Tekniska forskningsrådet som hade tillsatt en arbetsgrupp i ämnet.jag fick ett enmansuppdrag att utreda möjligheterna av att tillämpa tekniska metoder inom sjukvården. Rapporten var visst på 38 sidor och sammanfattade bara några självklara möjligheter som låg i tiden. Det var givet att man skulle kunna övervaka patienter genom att applicera givare kopplade till pennskrivare. J ag hade gjort försök att få ekon från gallstenar med ultraljud och tillämpningsmöjligheterna av ultraljud vill jag minnas medtogs. Säkert är att möjligheten av analog ekgdiagnostik omnämndes. Karolinska Institutet hade motvilligt sökt en laboratur i medicinsk teknik utan någon förhoppning -- de hade satt upp ~änsten som nummer åtta i prioritets ordning. Men universitetskanslern, som på den tiden tillstyrkte anslag för nya professurer/laboraturer, möblerade om i prioriteringslistan för ~änster och flyttade upp medicinsk teknik till nummer två. Mot allas intentioner från institutets ledning så nyinrättades alltså en institution för ämnet med en personlig ~änst för mig. En sarkastisk professor i fysiologi i Uppsala sa vid uppståndelsen kring att jag kunde ha fått en akademisk tjänst att den "slank igenom universitetskanslersämbetet liksom mina radiosonder halkade igenom magen". Duktiga medarbetare Institutionen har haft många ovärderliga medarbetare. Ingenjörerna Lars Norberg och Björn Lindberg var två tidiga medarbetare. I verkstaden har Jan Bergholm varit en klippa i alla år och där arbetade också under en period Torgny Lien och Bengt Danielsson. Tommy Ribbe började som verkstadselev men tog sen en mekanisk ingenjörsexamen och kom att bli en av de bästa konstruktörerna. Jan Bolmgren var i samma klass under flera år. Civilingenjörerna Hasse Larsson, Christer Pettersson, Susanne Dale och Lars-Gösta Hellström stod för elektronikkonstruktioner och informationsbearbetning - den sistnämnda håller nu samman all undervisning vid det nybildade 'Centrum för teknik i medicin och hälsa'. Elsa Holmgren renritade alla mina blyertsskisser till den första upplagan av "Medicin och teknik" innan illustrationsprogrammet Corel Draw tillkom. Som sekreterare var bland andra först Eva Bengtsson och senare under många år Sylvi Moren oersättliga i sin nit att hålla reda på mig och rätta näst intill oläsliga och felstavade manus. Apparater och metoder En del apparater har det blivit under åren tack vare ovan nämnda goda medarbetare. En gång räknade jag till över dussinet samarbetsavtal med industrier, men skulle inte kunna nämna alla i dag. Ett tidigt projekt var den delade vilströmskontrollerade diatermielektroden som utvecklades tillsammans med Henrik Bjurvill -- en examensarbetare från KTH -- han hade gått på min kurs och blev sen läkare. Vi sålde grejen till ett då stort medicinskt företag. Men de lät bara projektet ligga och gjorde inget av iden. Metoden är nu standard vid kirurgiska operationer för att minska risken för brännskador. En metod för tredimensionell avbildning av 4
fördelningen av isotoper i kroppsdelar, sk ectomografi, föreslogs av professorn i röntgendiagnostik i Linköping Palle Edholm. Efter flera nerläggningar och återuppståndelser är en fortsättning och vidareutveckling nu på gång. Det första stereotaktiska instrumentet för punktion av brösttumörer utvecklades tillsammans med Björn Nordenson, professor i röntgendiagnostik vid KS. Man riktar in nålen under genomlysning och kan då försäkra sig om att cellprovet tas inom rätt område i bröstet. Metoden är nu allmänt använd. Många projekt lades ner efter att industriavtal tecknats. Röntgenspektrofotometern lades ner av SAAB Medical - mer om bakgrunden nedan. En peritonealdialysapparat såldes i några hundratal exemplar men försvann sen. En ögonrefraktorneter för att pröva ut glasögon lades ner av Bausch och Lomb i USA. En tennodilutionsapparat lades ner av Hoffman la Roche i Schweiz. Som självförsvar har jag inbillat mig att det i flera fall var politik bakom besluten och inte fel på konstruktionsprinciperna. Man måste ju försöka bevara sin självrespekt! Men vi var inte ensamma - EMI - det engelska företag som gjorde den första datortomografen la ner den konstruktionen efter ett par år. Detta är ett ofta förekommande problem att de som först satsar på en ny ide inte har fönnågan att fullfölja projekten och leda det fram till lönsamhet. Ekonomiska intressen har aldrig varit någon drivkraft även om vi fått en del pengar som i stor utsträckning gick till institutionen. Skall man verkligen genomdriva en ide så bör man nog själv satsa all kraft på marknadsföring. Många kollegor lyckades, till exempel neurokirurgen Lars Leksell, vars verk lever vidare som det stora företaget Elekta med exporter i miljardklassen. Om man ser till användningen av metoderna idag så hade diatermielektroden och röntgenspektrofotometern - för bestämning av bensalter (osteoporos) - kunnat ha varit grunden till nya industriella tillverkningsobjekt om mitt intresse funnits. Kontakter med industrin Invald i Ingenjörsvetenskapsakademin 1964 öppnades vissa dörrar. Jag blev adjungerad tilllncentives Vetenskapliga råd - gamle Marcus Wallenbergs ögonsten. Arrangemangen vid rådets många möten var excellenta. Välplanerade besök vid landets storindustrier åtföljdes av sammanträden med föredrag i aktuella ämnen. Middagarna med dyra viner var imponerande, men det var svårt att platsa i gänget. Det blev många möten med betydande män inom svensk industri vid rådets sammanträden under ett par år såsom med Curt Nicolin i ASENABB, Lars Gustafsson i Astra och Curt Mileikowsky i SAAB. Det var fascinerande att se den skräck Markus Wallenberg senior satte i sina verkställande direktörer - män som ledde de största företagen i Sverige darrade inför jätten som om de var småpojkar ertappade med stulna äpplen i fickorna. Nyttigt att se att andra också är rädda. Projekten vi försökte kränga var rätt många och mycket låg i tiden och innovationshöjden inte alltid särskilt hög. Som kemist hade man alltid 5
först fått bestämma någon fysikalisk storhet, exempelvis ljusabsorptionen och sen med räknesticka beräkna resultatet. Vi gjorde på 1960-talet det självklara att kombinera en analogräknare med kemiska analysinstrument. LKB-produkter - ett företag som var Marcus Wallenbergs ögonsten nappade och vi fick royalty på ett antal tillverkade exemplar. Jag tror det var de första 200, vilket var fullt rimligt då uppfinningshöjden var låg. Men det ledde sen till en rad olika fotometrar och enzymanalysatorer med en tillverkning och export på hundratals millioner årligen. Till samma industrikonglomerat sålde vi också peritonealdialysapparaten. Flera innovationer som utvecklades tillsammans med röntgenprofessorn i Linköping Palle Edholm rörande kontrastu~ämning av röntgenbilder gick till det nybildade SAAB Medical som senare lades ner. Den divisionen tillkom nog bara som en bricka i dragkampen mellan Västerås och Linköping som universitetsstad - något som då var svårt att inse för den politiskt oinvigde. Att röntgenspektrofotometern för bland annat bentäthetsmätning gick till SAAB Medical berodde tyvärr också på en politisk styrning. Det naturliga hade varit att projektet övertagits av Siemens-Elema, som vi hade haft täta kontakter med under många år och som var högst intresserade. Men då tyska Siemens köpt Elema ansågs företaget inte svenskt. Det var en styrning uppifrån som gjorde att jag kände mig tvingad att låta SAAB Medical ta över trots bristande erfarenhet. Man erbjöd mig att bli ordinarie ledamot av Incentives vetenskapliga råd och styrelseledamot i LKB Medical. Jag avböjde bägge för att inte bli alltför beroende och komma i intressekonflikter. Det tog hus i helvete. Röntgenspektrofotometern stoppades fast den fungerade exakt som var avsikten och att ett behov av produkten fanns, vilket visas av att metoden idag är standard. Då visste jag inte orsaken, men vid ett tillfålligt möte några år senare med verkställande direktören Curt Mileikowsky framkom att "det var order uppifrån". Min uppfattning om Marcus Wallenberg senior fick sin bekräftelse i det tv-program som sändes i SVT för något år sedan. Märkligt att en man som haft en så stor betydelse för svensk industri kunde vara så driven av irrationella känslor. "We can kiil you" Till de mera osannolika upplevelserna i mitt annars rätt odramatiska liv var att fyra personer under samma dag i ett annat land upplyste mig om att de kunde döda mig om jag inte gratis delade med mig av de innovationer som institutionen kunde prestera. Inte dåligt betyg för en liten innovatör från lilla Sverige. Att detta skulle ske av ett av världens största industriella företag i sin bransch i rum angränsande till vice VD:s rum är för mig helt otroligt. Jag tror inte att de verkligen menade allvar, och det var nog bara ett desperat försök, då jag inte gått på utlagt lockbete att skattefiffla i landet. Det avlöpte lyckligt delvis tack vare svenska polisens hjälp. Svenska UD bekräftade efteråt att det industriella spelet ibland kunde gå till på detta sätt. 6
Linköpings högskola/universitet I slutet på 1960-talet utreddes tillkomsten aven ny högskola i landet. Under dragkampen mellan städerna segrade Linköping, vilket antagligen mycket berodde på att man där profilerade sig mot medicinsk teknik. Ämnets betydelse hade slutligen erkänts. Jag ingick i en arbetsgrupp för planläggningen och fick ett visst inflytande på hur verksamheten strukturerades. Kännedom om förhållanden vid utländska institutioner gjorde att jag ville undvika att den medicinska tekniken skulle bli en huvudsakligen teoretiskt inriktad verksamhet utan större klinisk betydelse. Orsaken trodde jag berodde på att sådana "departments of bioengineering" vanligtvis hade placerats vid de tekniska fakulteterna. Därför insisterade jag på att institutionen för medicinsk teknik skulle förläggas till Regionsjukhuset, vilket godtogs. Vidare inriktades profilerna på professurerna i radioterapi och röntgendiagnostik mot teknik i stället för medicinlbiologi. Linköpings högskola tillkom 1970 och ombildades 1975 till universitet. Lyckligt produktivt 1960-tal Åren på slutet av 1950-talet och hela 1960-talet var mycket lyckliga år. Vi hade stora anslag både från staten, Wallenbergsstiftelsen, andra svenska privata stiftelsen och från National Institutet of Health i USA. Olyckligt revolutionärt 1970-tal Det som tog död på den medicinskt tekniska verksamheten för min del var den anda som utlöstes av 1968 år universitetsrevolt. MBL-lagen infördes och allt skulle ske under "medinflytande". Man ville inte tillåta diskussion av projekten på tu man hand med mina superduktiga medarbetare. Det hela gick till absurditeter enligt min mening. Man motsatte sig byggandet aven prototyp till ett psykologiskt testinstrument min psykoanalytiska utbildning gjorde att jag såg en möjlighet att förbättra ett tidigare befmtligt enligt min mening mycket töntigt och nästan oanvändbart instrument. Det mätte de så kallade psykologiska försvarsmekanismerna - ett exempel på en farlig sådan försvarsmekanism kan vara när en pilot första bråkdelen aven sekund misstolkar ett annalkande flygplan på kollisionskurs som en ofarlig molnslöja. Motståndet var i början kompakt och man ville inte att institutionen skulle syssla med sådana psykologiska projekt. Slutligen tillkom dock en prototyp som lämnades för prov av psykologer. Men jag hade tröttnat och två andra av mina bästa medarbetare gav också upp. Tidsandan fordrade att chefer skulle förlöjligas och förhånas. Flykt till USA blev för mig en möjlig lösning för att ägna mig åt annat än medicinsk teknik - det var en kapitulation. J ag klarade inte av situationen att hantera dem som såg det som sin uppgift att med förödande daglig energi förverkliga de då hyllade politiska idealen. 7
Hade jag vetat att den prototyp - som jag till sist lyckades få tillverkad senare utan min vidare medverkan i någon form kom att leda till en tillverkning i ca två decennier - och att metoden kom att bli allmänt använd bland annat för testning och uttagning av piloter till flygvapnet under många år - så hade jag kanske försökt uthärda i kampen mot en destruktiv tidsanda. Epidemiolog Åren i USA blev en härlig tid som gästprofessor ett år vid University of Southern California i Los Angeles och tre år som oavlönad forskare vid Department of Biomathematics vid UCLA. Under tiden råkade jag komma på för mig ytterst förvånande statistiska samband vid testningen av några nya speciella statistiska program. De visade att antalet självmord i de 48 geografiskt angränsande staterna korrelerade signifikant med vissa yttre faktor som rådde i dessa stater när individerna föddes. En detaljerad redogörelse här kan knappast vara intressant. Återkommen till Sverige undersöktes fall obducerade på rättsmedicinska institutionen på grund av narkomani och självmord. Vi fann att mödrar som vid förlossningen fått behandling med vissa smärtstillande läkemedel såsom opiater hade en ökad risk att föda barn som i vuxen ålder hade en ökad risk att fastna i ett narkotikaberoende. Vi antog att mekanismen var så kallad prägling, dvs att barnet kring födelsen har en speciellt känslig period som gör att vissa sinnesintryck bevaras i minnet som en känsla till vuxen ålder. Mekanismen skulle således vara analog till den hur laxar minns lukten av vattnet i de strömfåror där de först kläcktes och därigenom kan återvända till samma plats för att där själv lägga rom. Föreningslivet Vad som idag heter Svenska Föreningen för medicinsk teknik och fysik startades på Sabbatsberg sjukhus under 1950-talet. Vi var tre personer med var också Arne Engström, professor i medicinsk fysik och en medicinöverläkare på Sabbatsbergs sjukhus Per Hedenius, som var bror till den mycket mera berömde filosofen Ingmar Hedenius i Uppsala. Våra radiosonder hade gjort intryck i England och man tillfrågade mig om medverkan då the International Federation for Medical and Biological Engineering (IFMBE) bildades i Paris 1958. Vladimir Zworykinvärldsberömd för sina insatser inom televisionen - hade tagit initiativet till det konstitutionella mötet. Relationerna med IFMBE resulterade i att jag blev generalsekreterare för den internationella konferensen 1967 i Stockholm. Det var mycket arbete men tyckte av pliktkänsla att jag borde göra det då man velat ha mig med från federationens start. I samband med konferensen fickjag förmånen att träffa en man som imponerade mycket - Bengt Göranson, då chef för Reso som ordnade alla hotellrummen, senare utbildningsminister. Min tro på politiker har varit blandad. Men Bengt är en exceptionellt intelligent och förståndig människa. Jag har haft den stora 8
förmånen att få äta lunch med honom vid ett par tillfållen senare helt oberoende av konferensen. Tråkig administration Som förste innehavare av akademisk tjänst i medicinsk teknik så var det naturligt att dåvarande Medicinalstyrelsen - senare döpt till Socialstyrelsen - utsåg mig till vetenskapligt råd 1960, vilket jag var tills pensioneringen 1989. Det är åtskilliga utredningar rörande olyckor och tillbud som jag fått yttra mig över. I dag ångrar jag nog ett och annat avlämnat råd, såsom att jag en gång föreslog att fria en läkare som använt diatermi helt felaktigt då vederbörande inte förstod principen - min motivering var att han aldrig fått någon utbildning i ämnet. Till de avgjort positiva minnena hör kontakterna med Göran Liedström, som var den ende jurist jag respekterade och kunde samarbeta effektivt med på Socialstyrelsen. Under 1960-talet bildades SJURA, en föregångare till SPRI (sjukvårdens planerings och rationaliseringsinstitut). Man anlitade mig som ordförande i dess arbetsgrupp. Det var ett stort misstag att jag åtog mig uppgiften. Det resulterade i många fiender bland mina medicinska kollegor, som ville fortsätta i gamla banor utan vad de uppfattade som pekpinnar hur de skulle sköta sina avdelningar och kliniker. Läroböcker Institutionen anslöts 1968 till Kungl Tekniska Högskolan vid E-sektionen. Läroboken "Medicin och teknik" är baserad på noggrant förberedda förläsningar till kurserna där. Den översattes till engelska och gavs ut tillsammans med John Webster av Prentice Hall i USA. Boken "Teknik i praktisk sjukvård" kom till då jag fick uppgiften att ordna en utbildning för sjuksköterskor och senare för medicine studerande. Den utgavs nyligen på engelska tillsammans med Alan Murray av Elseviers förlag i England. Omvärldens dom En sak har glatt mig mer än något annat. Jag har mött många civilingenjörer som först inte vetat vem jag var. När jag sagt mitt namn har dessa tillfållen ofta resulterat i ett brett leende och en positiv kommentar om Medicin och teknik. Minnen för livet. Bertiljacobson professor em i medicinsk teknik Karolinska Institutet Västra Myrskären 41 74691 Bålsta Tel 0171-51281 eller 0707 235 848 BertiIJacobson@ki.se 9