EXAMENSARBETE Specialistsjuksköterskans erfarenheter av att bli utsatt för hot och våld i den prehospitala miljön Nathalie Henningsson Karin Rohlén 2013 Specialistsjuksköterskeexamen Ambulanssjukvård Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap
Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad Specialistsjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld i den prehospitala miljön Specialist nurses experiences of being exposed of threat and violence in the prehospital environment Karin Rohlén & Nathalie Henningsson Kurs: O7031H, Examensarbete 15 hp Vårterminen 2013 Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot ambulanssjukvård 60 hp Handledare: Malin Olsson
Specialistsjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld i den prehospitala miljön Karin Rohlén & Nathalie Henningsson Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad Abstrakt För hälso- och sjukvårdspersonal med anställning inom ambulansen krävs en beredskap inför olika vårdsituationer och en kunskap om de behov som personer som vårdas prehospitalt kan ha. Studier visar på att förekomsten av hot och våld mot ambulanspersonal är något som ökar. Syftet med denna intervjustudie var att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld i den prehospitala miljön. Åtta specialistutbildade sjuksköterskor intervjuades med kvalitativa forskningsintervjuer och data analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Analysen resulterade i fyra kategorier: Att känna obehag, Att beakta den egna säkerheten, Att hantera hotfulla och våldsamma situationer och Att finna stöd hos arbetsgivaren. Resultatet visar att upplevelsen av vad som uppfattas som hot och våld är individuell. Hot beskrevs som både psykiskt, verbalt och fysiskt. Våld sågs som en intention att skada och fick deltagaren att må fysiskt eller själsligt illa. Deltagarna försökte att alltid sätta den egna säkerheten först och en god relation och kommunikation med kollegor ansågs som viktig i och efter hot och våldssituationer men även arbetsgivarens roll exempelvis genom kamratstöd var av betydelse. Nyckelord: erfarenheter, hot, kvalitativ manifest innehållsanalys, omvårdnad, prehospital vård, specialistsjuksköterskor, våld
Introduktion Denna intervjustudie fokuserar på specialistsjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld i den prehospitala miljön. För hälso- och sjukvårdspersonal med anställning inom ambulanssjukvården krävs alltid en beredskap inför olika vårdsituationer och Wireklint- Sundström och Dahlberg (2012) har visat att detta kan upplevas som stressfullt, framförallt vid akuta situationer. Uppdragen sker oftast via SOS Alarm eller Sjukvårdens larmcentral och det är också de som ger den första informationen kring händelsen. Trots denna information så kan ambulanspersonalen inte exakt veta vad som väntar vid ankomst. Detta medför att ambulanssjuksköterskor behöver lära sig att vara förberedd även på det oväntade. Att vara förberedd på vissa händelser och att ha de kunskaper som krävs för att kunna hantera stressade situationer beskrivs av ambulanssjuksköterskor som särskilt viktigt i akuta situationer. Även om förberedelsetiden kan vara kort hinner ambulanssjuksköterskan åtminstone förbereda sig mentalt. Att vara förberedd innebär att ambulanspersonalen har en liten uppfattning om vad situationen handlar om. Dock kan informationen inge en falsk trygghet. I de fall där informationen kring patienten inte stämmer överens med själva larmet kan detta leda till att ambulanssjuksköterskan har svårt att ta till sig den situation de möter. Detta kan leda till fördröjd vård då informationen inte stämmer med verkligheten, och ambulanspersonalen måste tänka om och göra en ny plan kring situationen (Wireklint- Sundström & Dahlberg, 2012). Det prehospitala vårdandet kräver att ambulanssjuksköterskan är alert, medveten och förberedd på ett öppet och flexibelt möte med patienten, samtidigt som säkerheten och kontrollen behålls. Det är av stor betydelse att kunna hantera stress och vara lugn i tidspressade situationer. Att på ett lugnt och metodmässigt sätt vårda patienter och möta närstående är också av avgörande betydelse (Wireklint-Sundström & Dahlberg, 2012). Holmberg och Fagerberg (2010) menar att ambulanssjuksköterskan skall bemöta patienten förutsättningslöst men samtidigt ha en plan för hur vården skall utföras. Sjuksköterskan inom ambulanssjukvården behöver ha ett brett synsätt i de olika situationer som de verkar i. Det beskrivs som betydelsefullt att inte ta något för givet utan att möta varje patient som en unik människa med unika behov för att kunna ge god prehospital vård. Genom att ambulanssjuksköterskan samlar information i den faktiska situationen innebär det att hon/han
skapar sig en bild av patientens tidigare erfarenheter och använder detta som grunden för vården. Ahl, Hjälte, Johansson, Wireklint-Sundström, Jonsson och Suserud (2005) visar att god omvårdnad i ambulansen kännetecknas av att ambulanssjuksköterskan ger all sin uppmärksamhet och ansträngning till enbart en patient i taget, vilket leder till stort fokus på relationen mellan patienten och ambulanssjuksköterskan. Ett annat kännetecken för god prehospital vård är att visa ödmjukhet mot patienten. Ödmjukhet kan ambulanssjuksköterskan visa genom att vara lugn och fokuserad på vad patienten berättar och uttrycker för önskemål. Att ha en ödmjuk inställning och visa respekt som vårdgivare är avgörande för att kunna skapa en god vårdrelation till patienten och för att denne skall känna sig trygg. Unikt för ambulansverksamheten är vårdutrymmet i bilen. Då det är litet och begränsat leder det till att vårdaren och patient kommer nära varandra fysiskt. Att som vårdare då inte vara distraherad av annat utan att vara närvarande hos patienten är av yttersta vikt (Ahl, Hjälte et al., 2005). Enligt Suserud (2005) har den medicinska och tekniska utvecklingen inom sjukvården bidragit till en mer avancerad omvårdnad i den prehospitala miljön, vilket har inneburit att ambulanssjukvården blivit en viktig första länk i vårdkedjan. Att möta en patient i deras hem eller på en olycksplats är en helt annan situation jämfört mot att vårda intrahospitalt med hög teknologisk utrustning där sjuksköterskor hela tiden har uppbackning av läkare och flera sjuksköterskor. Arbetet inom ambulanssjukvården är unikt gentemot annan sjukvård då det innebär att möta människor i olika situationer och miljöer där situationerna även kan bli hotfulla och farliga (Ahl, Hjälte et al., 2005). Detta medför en mängd olika faktorer som kan bidra till våldsamma och hotfulla situationer för personal inom ambulanssjukvården, till exempel patienter som är påverkade av droger, personer med psykisk sjukdom, eller närstående som är oroliga för patientens mående eller för hur vården bedrivs (Sanders, 2012; Petzäll, Tällberg, Lundin & Suserud, 2011; Suserud, Blomquist & Johansson, 2002; Ahl, Hjälte et al. 2005). Sanders (2012, s. 474) har visat på betydelsen av att ambulanssjuksköterskan är uppmärksamma i hotfulla situationer då dessa situationer lätt kan eskalera. Det är viktigt att ambulanssjuksköterskan inte utsätter sig för situationer som bedöms som osäkra då de alltid måste sätta den egna säkerhet främst. Studier (Ahl, Hjälte et al., 2005; Petzäll et al., 2011; Suserud & Svensson, 2009) visar att hot och våld mot personal är något som ökar inom akutsjukvården, både prehospitalt och inom
den slutna akutsjukvården. Suserud och Blomkvist (2002) har visat att hot och våld mot personal inom ambulanssjukvården är ett generellt problem och något som upplevs frekvent förekommande. Dock anses mörkertalet för dem som blivit utsatta för hot och våld vara stort (Ahl, Hjälte et al., 2005; Petzäll et al., 2011; Suserud & Svensson, 2009). Pich, Hazelton, Sundin och Kable (2011) har visat att sjuksköterskor är den personalgrupp inom vården som är mest frekvent utsatta för hot och våld. Sjuksköterskor ger uttryck för känslor som frustration och hjälplöshet kring dessa situationer. Suserud och Blomkvist (2002) samt även Petzäll et al. (2011) visar att mer än hälften av all personal inom ambulanssjukvården någon gång har utsatts för hot och våld från patienter i arbetet. Suserud och Blomkvist (2002) visar vidare på att 80,3 procent av ambulanssjuksköterskorna hade blivit utsatta för hot och/eller våld. Sjuttioåtta procent av ambulanssjuksköterskorna hade upplevt verbala hot och 67 procent fysiskt våld. Flertalet andra studier (Suserud et al., 2002; Petzäll et al., 2011; Crilly, Chaboyer & Creedy, 2004; Boyle, Koritsas, Coles & Stanley, 2007) visar även på att de vanligast förekommande hot- och våld situationerna mot vårdpersonal inom akutsjukvården är verbala hot om våld, förolämpningar, försök till skrämsel, hot om hämnd mot anhöriga, hot om anmälan och hot om att kontakta media. Fysiskt våld beskrivs exempelvis som att bli dragen i håret, sparkad på benen, slagen med knytnäve, nypt i armen eller få stryptag runt halsen (Suserud & Blomkvist, 2002; Petzäll et al., 2011). Nordin och Ahlzén (2006) har i en studie angående våld inom ambulanssjukvården visat att 83 procent blivit utsatta för hot och våld. Studien visar vidare på att det var det vanligast förekommande med verbala hot och dessa kom i mer än hälften av fallen från patienten själv, näst vanligast var att hoten kom från både patient och anhöriga och i enbart en liten del av fallen kom hoten från enbart anhöriga. Studier (Crilly et al., 2004; Menckel & Viitasara, 2002) visar att de flesta hotfulla och våldsamma situationerna inom akutsjukvården inträffar under kvälls och nattpassen. Då ambulanspersonalen ofta är först på plats och många gånger arbetar ensamma med patienten bidrar detta till att de är extra utsatta för situationer där hot och våld inträffar. När en sjuksköterska har varit utsatt för en hot och/eller våldssituation kan detta leda till ett distanstagande, ökad misstänksamhet och en försiktighet gentemot patienten vilket påverkar vårdrelationen på ett negativt sätt (Petzäll et al., 2011; Suserud et al., 2002). Suserud et al. (2002) visar att 98 procent av ambulanspersonalen upplever att relationen mellan patienten och vårdteamet påverkas direkt då de blivit utsatta för hot och/eller våld. De visar även på att
ambulanssjuksköterskan önskar hålla en distans till patienten och inte göra något oväntat i en sådan situation. Vidare har Suserud et al. (2002) visat att det finns en ambition hos ambulanssjuksköterskan att försöka förstå beteendet och hjälpa den som hotat. Ambulanssjuksköterskans resonemang är ofta relaterat till att patienter är i chock eller lider av psykiskt ohälsa och det finns en strävan efter att tillgodose det behov som patienterna har i olika livssituationer och ge den bästa möjliga vården. Ahl, Nyström et al. (2005) har också visat att som patient vara sjuk och vänta på ambulans kan ge känslor så som rädsla, ångest och i vissa fall även hjälplöshet. Patienterna kunde även uppleva känslor som försummelse och ensamhet då de upplevde att väntan på ambulans var lång. Ofta beskrivs också en känsla av lättnad när ambulansen kommer fram och patienten lämnar då över ansvaret till ambulanspersonalen. Ambulanspersonal kan efter en händelse som upplevts traumatisk, som att bli utsatt för hot och våld i arbetet, vara i behov av stöd och hjälp. Med hjälp av kamratstöd, avlastingssamtal och debriefing kan de stressreaktioner som en hot och våld situation ha framkallt minskas. Kamratstöd innebär att en speciellt utbildad person inom verksamheten aktivt lyssnar och låter den som varit med om händelsen får berätta om sina tankar, känslor och upplevelser. Genom att använda kamratstödjare kan ambulanspersonalen på ett tidigt plan få hjälp och stöd och på så vis minska risken för psykiska besvär (Suserud & Svensson, 2010) Arbetarskyddsstyrelsen (AFS 1993:2) skriver att: Arbetstagarna skall ha tillräcklig utbildning och information och få tillräckliga instruktioner för att kunna utföra arbetet säkert och med tillfredsställande trygghet (4 ). Detta gör att det ställs krav på arbetsgivaren att erbjuda hot och våld utbildningar och finns tydliga riktlinjer kring hur dessa situationer skall hanteras. Dock visar studier (Ryan & Maguire, 2006; Menckel, & Viitasara, 2002) på att enbart ett fåtal inom hälso- och sjukvården har utbildning i hur hotfulla situationer bör hanteras. Av den personal som redan blivit utsatta för hot och våld är det enbart ett fåtal som har erbjudits utbildning och information kring hot och våld. Rational Litteraturgenomgången har visat att kvantitativa studier i ämnet hot och våld mot vårdpersonal är mest vanligt förekommande. Det är färre kvalitativa studier med fokus på ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld i sin arbetsmiljö som
har genomförts. De flesta studier riktar sig mot sjuksköterskor på akutmottagningar eller andra avdelningar intrahospitalt. Kunskap om hur sjuksköterskor erfar hot och våld i det prehospitala vårdandet kan användas för att bättre förstå hur hotfulla situationer kan påverkas för att på så sätt minska dess förekomst. Detta då en hot eller våldsam situation mellan vårdare och patient påverkar omvårdnaden negativt. Syfte Syftet med denna studie är att beskriva specialistutbildade sjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld i den prehospitala miljön. Metod Denna studie har en kvalitativ ansats och har designats som en intervjustudie. Kvalitativa forskningsintervjuer har genomförts och dessa har sedan analyserats med en kvalitativ innehållsanalys. Deltagare och urval Ett ändamålsenligt och kriteriebaserat urval tillämpades, vilket innebar att deltagarna hade erfarenhet av att ha blivit utsatta för hot och/eller våld samt var villiga att delge sina erfarenheter (Polit & Beck, 2008). De personer som deltog i studien hade en specialistutbildning med inriktning ambulans eller anestesi. Att de skulle ha upplevt hot och/eller våld i sitt yrkesutförande inom ambulansen var ett kriterium. Av de specialistutbildade sjuksköterskor som intervjuades var fyra män och fyra kvinnor, och åldrarna varierade mellan 28 till 43 år (md= 39 år). En deltagare hade specialistutbildning i anestesi och sju i ambulans. Antal år som deltagarna hade varit verksamma inom ambulansverksamheten varierade mellan ett till 14 år (md= 5,75 år). Procedur Ett informationsbrev (bilaga 1) skickades ut till verksamhetscheferna i de olika verksamheterna för att få genomförandet av studien beviljat. Eventuella deltagare, vilka skulle motsvara intervjustudiens urvalskriterier, identifierades därefter med hjälp av verksamhetschefer och enhetschefer vid respektive ambulansstation. En skriftlig information och förfrågan om medverkan skickades sedan till personer som uppfyllde kriterier för deltagande. Därefter kunde intresserade meddela sitt intresse för ett deltagande. Intervjuerna
genomfördes på en avskild plats som deltagarna själv valt, exempelvis vid stationen de arbetade på eller i det egna hemmet. Datainsamling Kvalitativa forskningsintervjuer (Kvale & Brinkman, 2009) har genomförts. Intervjuerna genomfördes med en intervjuguide, vilken hade frågeområden där fokus var situationer där deltagarna upplevt hot och våld. Frågeguiden (bilaga 3) innehöll frågor av öppen karaktär (Kvale & Brinkman, 2009). Klargörande och sonderande frågor användes även för att få så rika beskrivningar som möjligt av deltagarnas berättelser, vilket också enligt Kvale och Brinkman (2009) har betydelse för datas kvalité. Intervjuerna ljud-inspelades och deras längd varierade mellan 20-45 minuter. Intervjuerna har skrivits ut till en text och sedan har den utskrivna texten jämförts med ljudinspelningarna. Dataanalys De transkriberade intervjuerna analyserades med hjälp av en kvalitativ, manifest innehållsanalys. Enligt Downe- Wamboldt (1992) kan den manifesta innehållsanalysen beskrivas som en process där mönster och innehåll i data identifieras utan att tolka dess underliggande mening. Analysarbetet inleddes med att samtliga intervjuer lästes igenom i sin helhet. Detta genomfördes ett flertal gånger i syfte att få en uppfattning om innehållet. Därefter delades texten in i analysenheter. Denna identifiering av analysenheter guidades av det syfte som formulerats för denna intervjustudie. Analysenheterna kondenserades, och kärnan i varje enhet blev då tydlig. Därefter inleddes en första kategorisering, där innehållet analyserades utifrån likheter och skillnader i innehåll (Downe- Wamboldt, 1992). Därefter skedde en andra kategorisering som slutligen resulterade i fyra kategorier vilka innebar en helhetstolkning av de synliga och uppenbara erfarenheterna som framkommer i intervjuerna. Slutligen skedde en genomläsning av intervjuer där kategoriseringen kunde valideras (Downe- Wamboldt, 1992). Etiska överväganden Innan datainsamlingen kunde påbörjas genomfördes en etikansökan till den Etiska gruppen vid institutionen för hälsovetenskap på Luleås tekniska universitet. Efter godkännande av etikansökan kunde rekrytering av deltagare ske. Informerat samtycke (bilaga 2) (Polit & Beck, 2008) har inhämtats och resultatet är presenterat på ett sådant sätt att inga personer, platser eller vårdinrättningar skall kunna identifieras. Intervjuerna har kodats och ortnamn
tagits bort. Deltagarna i studien har fått information både muntligt och skriftlig att deltagandet i studien är frivilligt samt att de har rätt att dra sig ur när som utan att delge orsak till författarna. Resultat Analysen resulterade i fyra kategorier, vilka presenteras i Tabell 1 och beskrivs därefter i löpande text med citat från intervjutext. Tabell 1 Översikt av kategorier (n=4) Kategorier Att känna obehag Att beakta den egna säkerheten Att hantera hotfulla och våldsamma situationer Att finna stöd hos arbetsgivaren Att känna obehag Deltagarna beskrev att upplevelserna av hot och våld varierade, men att det ofta innebar en känsla av obehag då de blivit utsatta för hot och våld. Hot beskrevs som både psykiskt, verbalt samt fysiskt. Att känna sig illa till mods eller att känna obehag i en situation där ens säkerhet kan vara äventyrad kunde uppfattas som hotfullt. Deltagarna upplevde personliga hot med namn eller hot mot familj och vänner som de mest obehagliga. Det var dessa hot som deltagare tog mest på allvar. Deltagarna beskrev att hot upplevs mer eller mindre allvarligt beroende på vem som utför handlingen och på hur situationen känns. Deltagarna beskrev att hot från en person med demens eller en person med psykossjukdom inte uppfattades som lika hotfullt relaterat till grundsjukdomen. Detta ledde till att deltagarna bortsåg från hotet och kände därför inget obehag. Deltagarna beskriver vidare att situationer med personer med demens eller psykossjukdom kan vara våldsamma men inte hotfulla. Drog och alkoholpåverkade samt personer med psykisk ohälsa beskrevs som den grupp människor där deltagarna av erfarenhet upplevde mer frekvent hot och våld. Situationer där droger och alkohol var med i bilden upplevde deltagarna som obehagliga och ibland även
provocerande. Deltagarna beskrev även att platser eller folksamlingar kunde uppfattas som hotfulla samt att känna sig hindrad i att utföra sitt arbeta som vårdare. Våld beskrevs av deltagarna som en fysiskt riktad handling där syftet är att skada, som att någon tar tag i en eller handgripligen gör något. Deltagarna beskrev även våld som att någon gör en ansats till att slå, våldet behöver inte lämna några märken och personen som utför handlingen har en aggressiv baktanke. Våld beskrevs även som en känsla som får en att må dåligt, både fysiskt som själsligt. Deltagarna beskrev att bli utsatt för hot och/eller våld frambringade känslor som ilska och obehag. Även en känsla av att känna sig kränkt i sin profession förekom då deltagarna upplevde det som att de kom för att hjälpa och vilja gott men möts av en person som är otrevligt och hotfull. Under helg och nattjänstgöring beskrevs hot och våldssituationer som mer vanligt förekommande. Det är namnet som blir otrevligt. Nu vet dem inte vad man heter i efternamn men det blir ändå mer personligt när dem säger ens namn Det har varit våldsamma situationer men inte hotfulla om man kan säga så för det har ju antingen varit dementa som inte förstår vad det är jag gör och det kan jag köpa. Att beakta den egna säkerheten Den egna säkerheten beskrev deltagarna som en grundläggande och viktig del för att kunna bedriva god prehospital vård. Deltagarna beskrev hur de undvek att gå in i potentiellt hotfulla situationer eller backade ur situationer som blivit hotfulla för att invänta stöd från polis. Om detta inte fanns att tillgå inom rimlig tid framkallade detta känslor som frustration hos deltagarna. Deltagarna kände sig väl stöttade via nöd larm där polis snabbt tillkallades i hot och våld situationer som eskalerat. Däremot upplevdes det som irriterande att inte få stöd i situationer som uppfattades som potentiellt hotfulla. Känslan hos deltagarna var att en situation måste eskalera innan de kunde få polisstöd inom rimlig tid. Samverkan med polis uppgavs ge en känsla av trygghet och på grund av detta kunde patienterna ges ett bättre bemötande. Deltagarna upplevde det som lugnande att ha en polis i bakgrunden som värnar om ens egen säkerhet vilket underlättade arbetet med patienten.att arbeta tillsammans med kollegor var faktorer som beskrevs ge en ökad känsla av trygghet och bidrog på så vis till att kunna vara fokuserad på sin uppgift.
Deltagarna hade erfarenheter av att ha åkt in i hotfulla/våldsamma situationer på grund av felaktig eller otillräcklig information från larmcentralen vilket ledde till en känsla om att vara oförberedd. Erfarenheten deltagarna hade var att detta i många fall hade kunnat undvikas om larmcentralen efterfrågat mer information kring händelsen från inringaren. Detta gav även känslan av att den egna säkerheten sattes på spel. Deltagarna uttryckte att de som ambulanspersonal tidigare varit fredad i våldsamma situationer men att de inte är det längre vilket kunde ge en falsk trygghet. Deltagarna beskrev att den egna säkerheten alltid kommer först och om denna inte går att säkerställa går de inte in i situationen. Att kunna sig trygg när man vårdar upplevdes som grundläggande för att kunna ge god vård. Alltså det jag faktiskt kan tycka är att det skulle vara enklare att få polisstöd när jag känner att jag behöver det. Nu får jag det om jag befinner mig i ett direkt hot, inte om jag åker fram till ett potentiellt hot. Och det är lite svårt att få SOS att förstå ibland också. Alltså vid andra tillfällen när jag har kommit på både skottskador och knivskador har polis alltid varit där innan. Det tycker jag ger ju en lugnande inverkan på mig. För då vet ju jag att dom är ju inte bara där för att säkra platsen dom är ju där också för att skydda mig så att jag skall kunna jobba. Att hantera hotfulla och våldsamma situationer Deltagarna beskrev att de alltid försökte gå in i situationer med ett gott bemötande av patienten för att på så sätt försöka få de bästa förutsättningarna för den fortsatta vården. Det goda bemötandet beskrevs som ett sätt att hantera en hotfull situation och som en ambition om att lugna patienten och därmed undvika våld. Deltagarna gav uttryck för att de inte går in i en diskussion med hotfulla och våldsamma patienter som behöver vård utan att de istället ger valmöjligheter, vilket kunde innebära att erbjuda patienten ambulanstransport mot alternativet att transporteras av polis. Deltagarnas erfarenheter och förutsättningar ansågs påverka hur hot och våld bemöttes och hanterades. Att inte kunna vara förberedd exempelvis på grund utav otillräcklig bakgrundsinformation om patienten, kunde leda till ett ofördelaktigt bemötande. Tidigare erfarenheter av adresser, områden och olika typer av patientklientel kunde leda till att deltagarna var extra vaksamma och försiktiga. Kollegans roll framkom som mycket viktigt i situationer där hot och våld förekommer prehospitalt. Ett gott samarbete mellan kollegorna
upplevdes som en faktor som påverkar situationen positivt. Genom att arbeta med en kollega som inger trygghet och tillit så känns det tryggare i dessa situationer. Att inte ha en kollega som man kände tillit till upplevdes som obehagligt. Deltagarnas egna erfarenheter och antal år inom ambulansen uppfattades som en påverkande faktor hur en hot och våld situation hanterades. Toleransen mot vad som ansågs som acceptabelt verkade minska desto fler år som deltagaren hade arbetat. Tillvägagångssättet efter en hot och våld händelse varierade hos deltagarna. Vissa brukade anmäla händelsen inom företaget, andra inte. Deltagarna hade varit med om att händelsen polisanmäldes. En känsla av ånger fanns hos deltagare som inte hade anmält en händelse som berörde dem. Efter en hot och våld händelse upplevde deltagarna att kollegan var det viktigaste stödet att ventilera med. Att tillsammans prata igenom händelseförloppet och reflektera över hur situationen hanterats upplevdes som ett lärotillfälle. Det ansågs också vara ett sätt att bearbeta händelsen på. Var detta samtal skedde ansågs inte spela någon större roll, samtalet behövde inte vara formellt och följa någon mall utan kunde ske i soffan på stationen under en fika. Deltagarna upplevde ett klimat inom ambulansverksamheten där det inte betraktas som acceptabelt att må dåligt över en händelse. Erfarenheten hos deltagarna var att detta resonemang fördes av dem som arbetat länge inom yrket. Man är ju alltid vänlig och bemöter och så som vanligt så börjar man ju att inleda för att få en bra kontakt och när kontakten inte.. när man bara får tillbaka, till sist så berättar vi för honom att, ja nu ger vi dig två möjligheter, det ena är att vi hjälper dig för det är det vi är här att göra eller så får vi ringa efter polisen. Vi åkte ut på någonting som vi var beredda på var rena fysiska symtom, det var buksmärta som vi åkte på, och vi kom fram till en patient som var i en fulminant psykos, och en make som försökte parera den här psykosen som hon hade och hon var helt inne på att vi var ute efter att skada henne. Att finna stöd hos arbetsgivaren Deltagarna beskrev att de känt stöd från arbetsgivaren efter att de varit med om en hotfull/våldsam händelse, oftast genom att de mottagit kamratstöd. När och hur kamratstödet aktiverades skedde på olika sätt i de två regionerna men ett önskemål fanns att man som drabbad inte skall behöva aktivera kamratstödet själv utan att det skall finna en fungerande rutin kring detta. Denna rutin fanns i en av regionerna och uppfattades som mycket
välfungerande. Att behöva aktivera kamratstödet själv efter en händelse kunde upplevas som jobbigt och uppfattningen fanns hos deltagarna att insikten inte alltid fanns att stöd och hjälp behövdes. Ett kamratstöd som aktiveras automatiskt uppfattades av deltagarna som bra då alla de berörda parterna fångas upp. Att samtala med kollegan som varit med om händelsen uppfattades inte som kamratstöd utan kamratstöd skall ges av en kollega med utbildning i detta. Kamratstödet upplevdes som mycket bra hos deltagarna och åsikter att det borde vara rutin efter en händelse fanns. Några av deltagarna upplevde en avsaknad av riktlinjer för hot och våld. En handlingsplan eller checklista önskades som man som drabbad kunde följa efter en händelse. Deltagarna upplevde att arbetsgivaren inte kommunicerade om hot och våld i arbetet som ett befintligt problem och tyckte att detta behövdes lyftas och pratas om mer frekvent på arbetsplatsträffar. Deltagarna upplevde att deras utbildning i hot och våld var bristfällig och var något som efterfrågades av deltagarna i stor utsträckning. Detta då utbildning och kunskap upplevdes ge en känsla av trygghet och en möjlighet att hantera hot och våldsamma situationer. Önskemål fanns hos deltagarna att bli utbildade av polisen då samverkan med dem ofta förekom i hot och våldsamma situationer. Polisen uppfattades även ha god och stor erfarenhet av denna typ av situationer. Även utbildning om psykiska sjukdomar och droger önskades då detta upplevdes som något svårt och komplext av deltagarna. Andra önskemål om utbildning i hur deltagarna kan arbeta preventivt i mötet med patienten för att undvika hot och våld fanns. Även de rutiner för hur deltagarna skall agera för att tillkalla hjälp från polis önskades få övas på. Chefen ringde faktiskt mitt i natten där. Dels så ringde jouren sen ringde vår chef faktiskt mitt i natten också, jag vet ju att klockan var ju typ 3-4. Och kollade så att det var okey, sen ringde han dagen efter också. Det känns ganska bra faktiskt, att dem faktiskt bryr sig. Jag skulle behöva gå fler utbildningar, jag skulle behöva öva mer tillsammans med andra yrkesgrupper med polis till exempel. Öva på scenarion för att det skall kunna bli det absolut ultimata för patienten. Diskussion Resultatdiskussion Denna studie hade som syfte att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatt för hot och våld i den prehospitala miljön. Efter att de åtta intervjuerna transkriberats
och analyserats framkom fyra kategorier: Att känna obehag, Att beakta den egna säkerheten, Att hantera hotfulla och våldsamma situationer och Att finna stöd hos arbetsgivaren. Resultatet i denna studie visar att hot och våld uppfattas vara en individuell upplevelse men gemensamt för deltagarna var en känsla av obehag och äventyrad säkerhet. De hot som uppfattades som allvarligast var de av personlig karaktär exempelvis med namn och de som riktades direkt mot närstående. Även deltagarnas egna erfarenheter och kunskaper kan påverka hur en hot- och våldssituation uppfattas då deltagarna i denna studie upplevde att kunskap gav trygghet. Studier (Suserud et al., 2002; Petzäll et al., 2011; Crilly et al., 2004; Boyle et al., 2007) visar att de vanligaste förekommande hoten är bland annat verbala hot om våld, hot om hämnd mot anhöriga och hot om anmälan. I denna studie beskrivs att verbala hot som vanligast förekommande men även måttande av slag var vanligt. Sanders (2012), Petzäll et al. (2011) samt Suserud et al. (2002) menar att en mängd olika faktorer kan bidra till en hotfull situation, bland annat personer påverkade av droger eller alkohol, personer med psykisk ohälsa eller oroliga närstående. Detta är något som också framkommer i denna studie då deltagarna upplevde att det var vanligast förekommande med hot och våld i kontakten med drog och alkoholpåverkade personer samt personer med psykisk ohälsa. Deltagarna upplevde även att helg och nattjänstgöring var en riskfaktor för att bli utsatt hot och våld, vilket även Crillby et al. (2004) samt Menckel och Vittasava (2002) har visat. I denna studie framkom det att deltagarna hade kännedom om vissa adresser och specifika geografiska områden där hot och våld ofta förekommer. Detta kan vara något som kan ha betydelse för det möte som sedan sker prehospitalt mellan den som vårdar och den sjuka personen. Detta då föreställningar om en situation kan komma att påverka möjligheterna till att se de individuella behov som den sjuka har. Holmberg och Fagerberg (2010) har visat att ambulanssjuksköterskan ska bemöta varje patient förutsättningslöst och därmed se varje patient som unik med unika behov. Utifrån resultatet i denna studie kan det ses som betydelsefullt att tidigare erfarenheter leder till att patienter inte bemöts på bästa sätt på grund utav förutfattade meningar. Samtidigt som de erfarenheter som ambulanssjuksköterskan innehar sedan tidigare är en viktig aspekt och som kan leda till extra försiktighet där egen säkerhet går först så får inte fördomar gå ut över omvårdnaden och vården av patienten i detta specifika möte. Ambulanssjuksköterskan bör istället enligt Holmberg och Fagerberg (2010) samla information i den faktiska situationen och med hjälp av detta lägga grunden för vården.
Deltagarna i denna studie beskrev känslor som frustration, ilska och att bli kränkt i sin profession när de blir utsatta för hot och/eller våld. Detta då ambulanspersonal är på plats för att hjälpa till och att de då hellre backar ur än diskuterar i en situation där någon hotar. Suserud et al. (2002) har visat på att ambulanssjuksköterskor gärna vill försöka förstå och hjälpa den som hotat dem, men samtidigt är det tydligt att vårdrelationen påverkas direkt vid en hot och våldssituation. Resultatet i denna studie visar att deltagarna upplever hot och våld i som vanligt förekommande prehospitalt. Deltagarna uttryckte det som att ambulanspersonal inte får samma respekt i samhället som förut och att de inte är lika fredade som man uppfattade att man var innan. Flertalet studier (Ahl, Hjälte et al., 2005; Petzäll et al., 2011; Suserud & Svensson, 2009) visar på att hot och våld ökat inom akutsjukvården. Pich et al. (2011) visar att det är sjuksköterskor som är den arbetsgrupp som mest frekvent utsätts för hot och våld. Då det oftast är sjuksköterskan som vårdar i ambulansen samt den yrkeskategori som har mest patientkontakt inom ambulanssjukvården upplever författarna att detta kan vara en bidragande faktor till varför just sjuksköterskor är den grupp som mest frekvent utsätt för hot och våld. Resultatet i denna studie visade att deltagarna ansåg att den egna säkerheten alltid måste sättas i första hand. Enligt Fowlie- Mock, Wrenn, Wright, Eustis & Slovis (1998) är den egna säkerheten en viktig aspekt i hot och/eller våldssituationer och måste först säkerställas innan ambulanspersonal kan åka fram till patienten, säkerheten måste även omvärderas kontinuerligt. Resultatet i denna studie visade att deltagarna inte accepterade hot och våld genom att i dessa situationer avlägsna sig från platsen och tillkalla polis. Dock var upplevelsen hos deltagarna att man inte fick polisunderstöd i potentiellt hotfulla situationer, vilket man önskade istället för att situationen ska behöva gå så långt att man ska behöva aktivera nödlarmet. Deltagarna i denna studie uppgav även att de ibland fick bristfällig eller felaktig information från larmcentralen vilket ansågs påverka hur de kunde förbereda sig på vad de skulle möta. Wirklint- Sundström och Dahlberg (2012) skriver i sin studie att bristfällig eller felaktig information kan leda till att ambulanssjuksköterskan har svårt att ta till sig situationen som de kommer till då förberedelser har skett för ett annat scenario. Att korrekt och riklig information ges i situationer där hot och våld förekommer anses som viktigt av författarna då det är av stor vikt att kunna förbereda sig mentalt innan ankomst till
patienten. Om så inte sker föreligger en risk att patienten inte får ett lika optimalt bemötande som om sjuksköterskan hade varit ordentligt förberedd på det som väntar. Resultatet i denna studie visade på olika sätt att hantera hot och våld. Det beskrevs att deltagarna alltid försökte gå in med ett gott bemötande gentemot patienten. Bilgin (2009) har visat på att sjuksköterskor med ett lugnt, vårdande och tolerant bemötande mer sällan blir utsatta för hot och våld än de som är intoleranta och oroliga för att bli utsatta för en hotfull eller våldsam handling. I relation till denna studies resultat kan det därför vara av ytterligare vikt att vårdaren kan känna sig trygg för att på så sätt kunna bemöta patienten på ett lugnt och bra sätt och på så sätt undvika hot och våld. Kollegans roll både i men också efter hot och våldsamma situationer ansågs som viktigt i resultatet av denna studie. Ett gott samarbete mellan kollegorna ansågs ge trygghet i en utsatt situation och efter en hot och våld händelse ansågs kollegan som varit med i situationen vara bra att reflektera över händelsen med. Alexander och Klein (2001) visar att kollegan var den bästa personen att bearbeta en händelse med. Kollegans roll och att samarbete mellan kollegorna är välfungerande anses som en viktig faktor i mötet med den hotfulla eller våldsamma patienten. Att arbeta med en kollega där en god relation och kommunikation inte föreligger kan därför leda till en ogynnsam bearbetning av en händelse. Resultatet i studien visade på en varierande grad om deltagarna anmälde en händelse eller ej. Deltagarna uppgav att de kunde acceptera och därmed inte anmäla hot och till viss del även våld från vissa patientgrupper såsom demenssjuka. Detta då vissa patienter inte ansågs kunna hållas ansvariga för sina handlingar. Andra orsaker till att en händelse inte anmäldes kunde vara brist på ork från deltagarens sida. Enligt Arbetarskyddsstyrelsen (AFS, 1993:2), 10 skall tillbud och händelser med våld eller hot om våld både dokumenteras och utredas. Då detta inte verkar efterföljas gav detta författarna uppfattningen om att det kan finnas ett stort mörkertal kring hur vanligt förekommande det är att ambulanspersonal utsätts för hot och våld då det inte alltid anmäls till arbetsgivaren. Deltagarna i denna studie efterfrågade och önskade utbildningar i bred grad. Detta då kunskap ansågs ge trygghet. Resultatet i denna studie visar på att förekomsten av utbildningar i hot och våld hos deltagarna var sparsamma. Detta kan bidra till en otrygghet och ett ofördelaktigt bemötande av den hotfulla eller våldsamma patienten. Enligt Arbetarskyddsstyrelsen (AFS,
1993:2), 4 så skall arbetstagarna ha tillräcklig utbildning, information och instruktioner för att kunna utföra arbetet på ett säkert sätt. Metoddiskussion I denna studie tillämpades ett ändamålsenligt urval för att inkludera de personer som bäst lämpar sig för studien. Enligt Polit och Beck (2008) skall de som bäst kan ge en inblick i syftet vara informationskällan. I detta fall ansågs det vara specialistsjuksköterskor med tjänstgöring i ambulans. Detta då det idag är vanligt förekommande med olika specialitéer såsom anestesi, ambulans och intensivvård inom ambulansverksamheten. Grundutbildade sjuksköterskor ansågs som ej lämpliga då kompetenskraven i ambulansverksamheten varierar i de olika landstingen. Rekryteringen skedde med hjälp av enhetscheferna på respektive station, dels via informationsbrev (bilaga 1) som skickades ut men även via direkta förfrågningar efter rekommendationer från stationscheferna. Att stationscheferna har gett rekommendationer är något som kan ha påverkat urvalet och därav resultatet. Detta då inte samtliga deltagare sökt sig till studien självmant och personer med mer erfarenhet av hot och våld kan ha missats. Semistrukturerade kvalitativa forskningsintervjuer valdes som metod för datainsamling, vilket enligt Kvale och Brinkmann (2009) anses som lämplig när man önskar få förståelse för forskningsämnet ur den intervjuades perspektiv och på så sätt få ta del av dennes erfarenheter, åsikter och upplevelser. Åtta specialistsjuksköterskor medverkade i studien, varav sju hade specialistutbildning med inriktning ambulans och en med inriktning anestesi. Deltagare uppmuntrades att berätta kring sina erfarenheter av situationer där de blivit utsatt för hot och våld. Uppföljningsfrågor och sonderande frågor användes för att stimulera till att datamaterialet skulle bli rikt och beskrivas med variation samt för att för att få en bredare förståelse för deltagarnas erfarenheter. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) bör intervjun iscensättas så att deltagaren uppmuntras till att berätta om sina upplevelser. Intervjuerna skedde utifrån en intervjuguide med frågeområden kring situationer där deltagarna blivit utsatta för hot och våld. Följdfrågor om tankar och känslor användes för att få en djupare förståelse av deltagarens upplevelser (Kvale & Brinkmann, 2009). En provintervju genomfördes för att testa om frågeguiden var väl formulerad vilket den ansågs vara. Författarna genomförde fyra stycken intervjuer var vilket kan ha påverkat att deltagarna fick olika följdfrågor. Dock fick författarna inte den uppfattningen när intervjuerna sedan transkriberades.
Intervjuerna ljudinspelades och transkriberades sedan där längre pauser, betoningar och upprepningar medtogs. Materialet analyserades sedan med kvalitativ innehållsanalys vilket anses som lämpligt när ambitionen är att finna variationer på likheter och skillnader i en text (Downe- Wamboldt, 1992). En manifest analys valdes då författarna önskade bevara mönster och innehåll textnära och på en beskrivande nivå (Lundman & Graneheim, 2012). Detta anses kunna bidra till en ökad trovärdighet i materialet då deltagarnas upplevelser inte har tolkats (Polit & Beck, 2008). Författarna läste igenom texterna var för sig upprepade gånger för att minska risken att påverka varandras uppfattning av materialet. Inledningen av analysen skedde gemensamt för att undvika att meningsbärande enheter plockades ut på olika sätt. Därefter skedde delar av analysen enskilt för att sedan knytas ihop gemensamt där meningsbärande enheter jämfördes för att sedan kondenseras och kategoriseras. Analysen gav fyra kategorier runt ämnet specialistsjuksköterskors erfarenheter av att bli utsatta för hot och våld i den prehospitala miljön. För att validera resultatet har citat från intervjutexterna använts. Detta innebär att bekräftbarheten stärkts då den information som deltagarna beskrivit också representerar resultatet. Polit och Beck (2008) menar att säkerställandet av bekräftbarhet är viktig för att validera resultatet. Genomgående under forskningsprocessen har förförståelse (Augustinsson, 2012) hanterats. Under intervjuerna användes sonderande och klargörande frågor i syfte att inte ta något för givet. Det vill säga att inte riskera att relatera deltagarnas beskrivningar av sina erfarenheter till något självupplevt hos författarna. Användandet av klargörande frågor har varit av betydelse då detta inneburit en möjlighet till att ifrågasätta författarnas föreställningar om hot och våld inom den prehospitala vården. Augustinsson (2012) menar att en förförståelse alltid ger fokus på vissa områden medan andra områden får ett mindre fokus. Konklusion Hot och våld upplevs som ett vanligt förekommande problem i den prehospitala arbetsmiljön. Förberedelse, kunskap och samverkan med andra kollegor och polis upplevdes ge en trygghet i utsatta situationer. Genom en ökad förekomst av utbildningar och därmed mer kunskap om hot och våld kan arbetsmiljön prehospitalt förbättras. Kunskap kan förbättra det preventiva arbetet kring hot och våld och på så vis motverka att dessa situationer uppstår. Detta ger i sin
tur ambulanssjuksköterskan en ökad trygghet vilket leder till ett säkrare och bättre bemötande av den hotfulla eller våldsamma patienten och ger ett bättre omhändertagande och omvårdnad. Förslag till vidare forskning Det vore av intresse att studera om utbildningar till ambulanspersonal i bemötande av hotfulla och våldamma personer i sin tur kan ge en minskad förekomst av hotfulla eller våldsamma situationer uppstår.
Referenser Ahl, C., Hjälte, L., Johansson, C., Wireklint- Sundström, B., Jonsson, A., & Suserud, B.-O. (2005). Culture and Care in the Swedish ambulance services. Emergency Nurse, 13, (8), 30-36. Ahl, C. Nyström, Jansson, L. (2005) Making up one s mind: Patients experiences of calling an ambulance. Accident and Emergency Nursing vol. 14, 11 19 Alexander, D. A., & Klein, S. (2001). Ambulance personnel and critical incidents. British Journal of Psychiatry, 178, 76-81. AFS1993:2. Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön. Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling. Augustinsson, S (2012).Vetenskapsteori och vetenskapsfilosofi. I S. Granskär, M & Höglund- Nielsen, B. (Red). Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvården (s.17-18). Lund. Studentlitteratur. Bilgin, H. (2009). An Evaluation of Nurses' Interpersonal Styles and Their Experiences of Violence. Issues in Mental Health Nursing, 30, 252-259. Boyle, M., Koritsas, S., Coles, J., & Stanley, J. (2007). A pilot study of workplace violence towards paramedics. Emergency Medical Journal, 24, 760-763 Crilly, J., Chaboyer, W., & Creedy, D. (2004) Violence towards emergency department nurses by patients. Accident and Emergency Nursing, 12, 67 73 Down- Wambold, B. (1994). Content analysis: Method, applications and issues. Health care for women international, 13, 313-321 Fowlie Mock, E., Wrenn, K., Wright, S., Eustis., C & Slovis., C. (1998). Prospective Field Study of Violence Emergency Medical Service Calls. Annals of Emergency Medicine, 32, 33-36
Lundman, B., & Graneheim, U- H (2012). Kvalitativ innehållsanalys. I S. Granskär, M & Höglund-Nielsen, B. (Red). Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvården (s187-201). Lund. Studentlitteratur. Holmberg, M., & Fagerberg, I. (2010). The encounter with the unknown: nurses lived experiences of their responsibility for the care of the patient in the Swedish ambulance service. International Journal of Qualitative Studies in Health and Well-being, 5, 5098 Kvale, S., & Brinkmann, S. (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun. (2:a uppl.). Lund: Studentlitteratur. Menckel, E., & Viitasara, E. (2002) Threats and violence in Swedish care and welfare magnitude of the problem and impact on municipal personnel. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 16, 376 385 Nordin, L., & Ahlzén, B. (2006) Hot och våld mot ambulanssjukvårdare. http://www.kommunal.se/kommunalseof/files/061130152757317/hot%20och%20v%c3%a 5ld%20ambulans%20(nov-06).pdf Hämtad: 2013-02-19 Petzäll, K., Tällberg, J., Lundin, T., & Suserud, B.-O. (2011). Threats and violence in the Swedish pre-hospital emergency care. International Emergency Nursing, 19, 5-11. Pich, J., Hazelton, M., Sundin, D., & Kable, A. (2011). Patient-related violence at triage: A qualitative descriptive study. International Emergency Nursing,19, 12 19 Polit, D.F., & Beck, C.T. (2008). Nursing research: generating and assessing evidence for nursing practice. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. Ryan, D., & Maguire, J. (2006). Aggression and violence - a problem in Irish Accident and Emergency departments?. Journal of Nursing Management, 14, 106-115 Sanders, M.J. (2012). Paramedic textbook. St.Louis: Mosby Suserud, B.-O., Blomquist, M., & Johansson, I. (2002). Experiences of threats and violence in the Swedish ambulance service. Accident and Emergency Nursing, 10, 127-135.
Suserud, B-O. (2005) A new profession in the pre-hospital care field-the ambulance nurse. Nursing in critical care, 10(6). Suserud, B.-O., & Svensson, L. (2010) Prehospital akutsjukvård. Stockholm: Liber. Wireklint- Sundström, B., & Dahlberg, K. (2012). Being prepared for the unprepared: A phenomenology field study of Swedish prehospital care. International nursing, 38, 571-577
Informationsbrev Bilaga 1 Arbetslivet och arbetsmiljön är den plats där hot och våld är mest vanligt förekommande i samhället. Förekomsten av hot och våld inom vård och omsorg är växande problem både nationellt och internationellt där mörkertalet anses vara stort. Inom ambulanssjukvården har hot och våld mot personalen blivit allt mer vanligt förekommande och många studier belyser förekomsten av hot och våld men få om hur personalen upplever att det är att utsättas för. Syftet med vårt examensarbete är att beskriva specialistutbildade sjuksköterskors erfarenheter av hot och våld i den prehospitala miljön. Studien kommer att utföras genom enskilda ljudinspelade intervjuer om cirka 45 minuter. Det inspelade materialet kommer sedan att transkriberas och analyseras. Materialet kommer enbart att höras utav oss två som genomför studien och det ni bidrar med till materialet kommer inte att skrivas ut på ett sådant sätt att det kan härledas tillbaka till er. Deltagandet i studien är helt frivilligt och ni kan när som helst avbryta er medverkan utan motivering. Din identitet kommer inte att kunna spåras i materialet. Vi som kommer att genomföra studien heter Nathalie Henningsson och Karin Rohlén. Vi läser till specialistsjuksköterskor inom ambulans vid Luleå Tekniska Universitet. Handledare i arbetet kommer vara Malin Olsson, Leg. sjuksköterska samt universitetslektor. Resultatet av studien kommer att blir klar i juni 2013 och kommer sedan att finnas tillhands för er som är intresserade. Har du frågor eller vill du medverka ta gärna kontakt; Nathalie Henningsson Karin Rohlén Leg. Sjuksköterska/Student Leg. Sjuksköterska/ Student nathen-2@student.ltu.se karroh-2@student.ltu.se 070-240 26 65 070-499 31 41
Malin Olsson Leg. Sjuksköterska, universitetslektor malin.olsson@ltu.se Jag vill medverka i studien Jag önskar mer information Namn: Email: Telefonnummer:
Informerat samtycke Bilaga 2 Jag ger mitt medgivande att medverka i studien som har syfte att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våld inom den prehospitala miljön. Studien kommer att genomföras av Nathalie Henningsson och Karin Rohlén som läser till specialistsjuksköterska med inriktning ambulans på Luleå Tekniska Universitet på avancerad nivå. Syftet med studien är att beskriva specialistutbildade sjuksköterskor erfarenheter kring hot och våld i den prehospitala miljön. Jag har fått både muntlig och skriftlig information gällande studiens syfte, genomförande och dess innehåll. Jag är medveten om att jag deltar helt frivilligt och kan dra mig ur när som utan att behöva delge någon orsak. Jag har även fått information om att mina uppgifter kommer att hanteras konfidentiellt och inget som jag säger kommer kunna spåras till mig då materialet kommer att vara kodat. Deltagarens underskrift: Namnförtydligan: Kontaktuppgifter: Datum / ort:
Intervjuguide Bilaga 3 Ålder? Utbildning? Antal år inom ambulansverksamheten? Kan du berätta om en situation där du blivit utsatt för hot och våld? Kan du beskriva vad du upplever du som hot? Kan du beskriva vad du upplever du som våld? Kan du berätta hur hanterade du situationen? Hur hanterade din arbetsgivare detta? (om anmält) Fick du den hjälp och det stöd du behövde? Om ja vad för hjälp? Om nej vad hade du velat haft hjälp med? Kan du berätta om det finns någonting som skulle kunna utveckla sin förmåga att hantera en hot eller våldsam situation? Följdfrågor Hur kändes det då? Vad tänkte du då? Hur menar du? Kan du utveckla? Vi tänkte avrunda lite här, är det någonting du tycker att vi har missat eller som du vill tillägga?