Artbestämning av djur

Artbestämning av djur Specialarbete av Hans Ekstrand Kriminalteknisk grundutbildning 2001-2002 Handledare: fil.dr. Urban Olsson Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet

SAMMANFATTNING Artbestämning av djur kan medföra stora svårigheter även för specialister på området, av den anledningen att vissa arter är mycket lika varandra och endast knappt synliga karaktärsdrag kan skilja dem åt. En erfaren fackman på området är dock oftast medveten om detta faktum och därigenom ödmjuk inför artbestämningen. Har man inte den insikten är risken för felbestämning uppenbar. Eftersom en del arter är föremål för brott genom olika lagstiftningar måste en felbestämning av en art i en brottsutredning elimineras. Det finns idag utmärkta möjligheter att få hjälp med identifieringsarbetet genom kontakt med sakkunniga på området och genom DNA-analyser. Den databank som då används är inte fullständig men utökas kontinuerligt. FÖRORD Jag trodde inte att det skulle vålla några problem att hitta en handledare till detta ämne då det finns många duktiga artidentifierare på olika institutioner i landet. Men då arbetet även skulle behandla DNA-analysens betydelse, visade det sig nästan omöjligt att få någon som kunde hjälpa till. Jag är därför extra tacksam över att min handledare Urban Olsson, som behärskar båda delarna, kunde ställa upp. Ett mycket stort tack vill jag rikta till Annika Einarsson på EBC i Uppsala. Inte bara för hon delade med sig av sin kompetens på ett pedagogiskt sätt utan även för att hon på kort varsel avsatte en hel dag för att vara mig behjälplig

INNEHÅLLSFÖRTECKNING BAKGRUND.. 1 SYFTE.. 2 METOD 2 FACKTERMER..3 UPPBYGGNADEN AV DJURARTERS VETENSKAPLIGA NAMN..3 RESULTAT.4 Artbestämningens dilemma 4 GRUNDER FÖR ARTIDENTIFIERING.5 Vid betraktande 5 Efter närvaro 6 Spybollar 8 Omständigheter som försvårar artidentifiering 9 ARTBESTÄMNING MED HJÄLP AV DNA 11 Kärnbundet DNA..11 Mitokondriellt DNA..11 GenBank.12 Tillvägagångssätt vid begäran om analys 12 Individbestämning med hjälp av DNA, ett fallexempel.13 RUTINER VID TILLVARATAGANDET AV DJUR OCH DJURRESTER 14 ANALYS OCH DISKUSSION...15 KÄLLFÖRTECKNING..16 BILAGA 1, sakkunniga vid artbestämmande av djur BILAGA 2, olika spybollar BILAGA 3, exempel på till utseendet mycket närstående arter BILAGA 4, exempel på partiell albinism

BAKGRUND 1 I Sverige är alla vilda däggdjur och fåglar fredade enligt jaktlagstiftningen. I jaktförordningen ges tillstånd för jakt och där anges även vilka arter som får jagas och när. För att frångå dessa regler krävs tillstånd. Andra lagar och förordningar reglerar bl a handel med utrotningshotade djur, förvaring av levande djur, försäljning mm. Av detta följer att djurhantering i olika avseenden är straffbelagt beroende på vilken art som hanteras och när den hanteras (jakttid). Det är alltså av grundläggande betydelse att man kan artbestämma djur, levande eller döda. Det kanske vanligaste tillfället då artbestämning kan bli aktuellt för polismyndigheterna är vid misstanke om olaga jakt. Här uppkommer omedelbart två frågeställningar: vad är skjutet och vem har skjutit? Vid den sistnämnda frågeställningen är artbestämningen normalt klarlagd. Det blir individbestämningen som utredningen inriktar sig på om det visar sig att det skjutna djuret inte är lovligt vid tillfället ifråga. Ett annat tillfälle då polisen kan bli inblandad är smuggling av levande och döda djur samt ägg. Ofta är tullen de första att komma i kontakt med ärendet. Men man kan också anträffa djur och ägg i bilar eller andra förvaringsutrymmen inne i landet. Ett problem uppstår då man träffar på hybrider. Många falkenerarfåglar (tama rovfåglar som används vid jakt) är hybrider. Att avla fram hybrider blir ett sätt att kringgå lagstiftningen om handel med utrotningshotade arter. Detta har blivit alltmer vanligt förekommande på kontinenten. Hybrider är inga arter och är alltså inte föremål för lagstiftningen!

SYFTE 2 Syftet med detta arbete är att visa på vikten av att kunna artbestämma djur och vilka möjligheter som står till förfogande då man som polis behöver hjälp med artbestämningen. En kriminaltekniker vet vilka möjligheter som finns att finna spår på en brottsplats, och tolka dessa så att en beskrivning av ett sannolikt händelseförlopp kan ges. Det är samma principer som man kan använda sig av då man befinner sig på en plats där djur har befunnit sig eller djurrester finns kvar och man vill veta vilken djurart som har gjort vad. Vad kan polisen då göra för att få sakkunnig hjälp då fråga om artidentifiering uppkommer? Vart vänder man sig? Hur går provtagningen till och hur förfar polisen med insamlade spår och prover? Vilket resultat kan förväntas? METOD Jag har valt att göra ett besök på Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala Universitet och intervjua bl. a. Annika Einarsson som arbetar med art-och individbestämning av insända prover från djur. Jag har även varit i kontakt med Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och några dit hörande sakkunniga artbestämmare. Min handledare Urban Olsson har bistått med övergripande råd om ämnets sakinnehåll. Utöver detta har jag bedrivit zoologiska litteraturstudier, främst med inriktning på problematiken avseende artidentifieringen och de svårigheter som dit hör.

FACKTERMER 3 Vissa fackord förekommer ofta i faktalitteraturen och ett urval förklaras nedan. Albinism- medfödd brist på pigment så att djurets färg blir helt eller delvis vit (partiell albinism) Art- Biotop- Hybrid- Ras- grundläggande kategori inom taxonomin som enkelt uttryckt består av en grupp av populationer vars medlemmar fritt kan korsa sig med andra medlemmar inom gruppen, men som är reproduktivt isolerade från medlemmar i andra liknande grupper (d. v. s. andra arter) naturtyp som en viss art föredrar korsning mellan individer av två olika arter geografiskt begränsad och till det yttre (färg, storlek) avvikande population inom en art UPPBYGGNADEN AV DJURARTERS VETENSKAPLIGA NAMN Det vetenskapliga namnet på en djurart skrivs på latin och består av två ord, släktnamnet (som skrivs med stor begynnelsebokstav) och artepitetet (alltid med liten begynnelsebokstav). Tillsammans bildar dessa två ord artnamnet. Ska man beskriva en ras av arten läggs ett tredje namn till, rasepitetet. Exempel: Den i Sverige vanligt förekommande grå kråkan har en ras som är helt svart, svart kråka. För att skilja dem åt har de alltså tre namn; Grå kråka Corvus corone cornix Svart kråka Corvus corone corone

RESULTAT 4 Artbestämningens dilemma Då man ska skilja på olika djurarter kan man ställas inför olika problem. En del arter är så in till förväxling lika till utseende att inte ens en expert kan skilja dem åt med mindre än att man har dem i handen. Även då kan det vara ytterligt svårt. Eftersom jag själv är ornitolog har jag ställts inför detta problem vid flera tillfällen då det gäller fåglar. Här kan man då få hjälp av sång och andra läten. Även den individuella skillnaden i längd och bredd mellan de olika fjädrarna kan vara till hjälp. Det sistnämnda gäller då förstås vuxna, oskadade fåglar. Att en expert på området kan stå inför dessa svårigheter kanske inte är så självklart för den oinvigde. Vad som då är mera uppenbart för var och en är att artbestämningen försvåras när vi har med skadade djur att göra. Det kan dessutom röra sig om kadaver, mer eller mindre stadda i förruttnelse, mindre kroppsdelar, hår och fjädrar e.t.c. Jag har i mina undersökningar kommit fram till två huvudvägar att gå vid artbestämning av djur, nämligen artidentifiering med avseende på djurets utseende, läte, spår mm samt artidentifiering med hjälp av DNA (deoxyribonukleinsyra), djurens arvsmassa. Olika sakkunniga finns till hands att kontakta vid artidentifiering i Sverige, beroende på bl. a. djurets kondition, se bilaga 1.

5 GRUNDER FÖR ARTIDENTIFIERING Vid betraktande De vanligaste metoderna för artidentifiering på döda eller levande djur är via utseendet (färg, kroppsstorlek, kroppsbyggnad, relativa förhållandet mellan olika kroppsdelar, mm) och det levande djurets beteende (läte, rörelseschema, flockbenägenhet, mm). Då man med hjälp av faktaböcker försöker identifiera en djurart måste man ha klart för sig att de flesta faktaböcker endast beskriver ett urval av de vanligaste förekommande arterna inom ett geografiskt begränsat område. I litteraturen anges däggdjurs och fåglars längd. Man måste då tänka på att det är den maximala längden som anges. Däggdjurens längd anges från nosspetsen till svansens bas med kroppen helt utsträckt. Svansens längd anges utan att medräkna håren i spetsen. Hos många smågnagare är svansindex, d.v.s. svansens längd i förhållande till kroppslängden, av intresse vid identifieringen. Men det är viktigt att tänka på att kroppen kan se kort ut på ett levande djur. Bild nr. 1 Ur Europas däggdjur av Corbet och Ovenden.

6 Fåglars längd anges från näbbspetsen till stjärtspetsen hos en utsträckt fågel liggande på rygg. En sittande fågel ser då kortare ut. Bild nr. 2 Ur Fåglarna i Europa, Nordafrika och Mellersta Östern av Heinzel, Fitter och Parslow. Efter närvaro De flesta djur lämnar mer eller mindre synliga spår efter sig. Det kan vara spår avsatta med kroppen (spårstämplar, ät-och gnagspår, fejningsspår på träd, brunstgropar, mm) och spår från kroppen (exkrementer, spybollar, hår-och fjäderrester, blod, ägg och äggrester, mm). Om man betraktar en matplats kan man göra en grovsortering då matgästen skall identifieras. Olika djurarter behandlar ibland bytet på helt olika sätt. Detta gäller både animaliska och vegetabiliska byten. Ekorren lämnar en helt annan profil på den avgnagda kotten än mössen. Hackspettarna slaktar sina kottar, medan korsnäbbarna klyver fröna, så att man bara på närhåll kan se att de angripna, se bild nr. 3. Även kottarnas placering ger en fingervisning; ekorrbehandlade kottar ligger öppet, mössens ligger dolt. På detta sätt kan man sällan artbestämma det djur som ätit, men man kan ringa in en mindre mängd kandidater som kan komma ifråga.

Bild nr. 3 Olika ät-och gnagspår. Ur Spårboken av Bang och Dahlström. 7

8 Spybollar Det är allmänt välkänt att ugglor har spybollar, men också rovfåglar, kråkfåglar, måsar och många andra fåglar har spybollar. Det är ett helt naturligt sätt för dessa att göra sig av med föda som inte kan smältas. Det rör sig om hår, fjädrar, kitin (ett ämne som ingår i insekternas yttre skelett), ben, skalbitar från musslor e.t.c., som inte alls eller dåligt kan upplösas av matsmältningsvätskorna, se bilaga 2. Spybollarna får inte förväxlas med sådana uppkastningar som tillfälligtvis kan förekomma hos djur som ätit något som irriterar magens slemhinnor och därför stöts upp genom matstrupen. Genom att undersöka innehållet i en spyboll kan man få många upplysningar om vad fågeln ätit. Eftersom olika fåglar föredrar olika sorters föda kan innehållet ofta vara till stor hjälp vid bestämningen av den art som lämnat den. Fyndplatsen är också till hjälp då olika arter föredrar olika biotop. Spybollen finner man i första hand vid fågelns viloplats och vid boet, men även på matplatserna. Vanligtvis producerar en fågel ca en spyboll per dygn. Ugglornas spybollar är typiska i den meningen att de alltid innehåller välbevarade rester av bytesdjurets ben. Ofta är skallarna krossade eftersom ugglorna dödar sitt byte med ett bett i bakhuvudet i de flesta fallen. Benen kan vara både krossade och sönderbitna, men matsmältningsvätskorna har så gott som ingen påverkan på dem. De olika ugglearternas spybollar kan vanligen skiljas på storlek, form och innehåll. Rovfåglarnas tarmvätskor kan i motsats till ugglornas upplösa ben och man finner därför inga eller bara få halvsmälta benrester i spybollarna. En annan orsak till att man finner så få ben är att rovfåglarna som regel sönderdelar bytet och undviker att svälja större benbitar. Eftersom rovfåglarna har en kräva, en utvidgning av matstrupen som tjänar som reservoar när magsäcken är full, är matstrupen då spärrad och en större spyboll kan inte passera. Det är då viktigt att födan innehåller så få osmältbara delar som möjligt. Vanligen är födoresterna i rovfåglarnas spybollar tämligen obestämbara och den ger i motsats till ugglespybollen endast få upplysningar om födovalet.

9 Omständigheter som försvårar artidentifiering I facklitteraturen beskrivs oftast, av utrymmesskäl, det mest karaktäristiska utseendet och lätet av arten ifråga. Oftast redovisas endast sommar- och vinterdräkt (i de fall vinterdräkt över huvud taget förekommer) och det eller de vanligaste lätena. Vid ideala förhållanden räcker det många gånger med dessa uppgifter. Emellertid finns det ett stort antal tillfällen då dessa karaktäristiska inte räcker till. Om vi håller sig till levande oskadade djur måste en hel del ytterliggare kunskap inhämtas: Till utseendet mycket närstående arter Vissa arter är i stort sätt identiska till utseendet, se bilaga 3. Ungfågeldräkt Då fågelungar ofta lämnar boet innan flygförmågan är fullt utvecklad och de inte har erhållit det naturliga flyktbeteendet vid fara är det av största vikt att undgå visuell upptäckt. De har då ett utseende som kraftigt skiljer dem från de vuxna individerna. Hur länge de behåller ungfågeldräkten varierar från art till art. I vissa fall kan det ta flera år innan de är fullt utfärgade. Höst-och vårdräkt Då en fågel ruggar från sommardräkt till vinterdräkt kommer den under en tid att uppvisa ett mellanting av de båda dräkterna. Eklipsdräkt Änderna ruggar alla vingpennor samtidigt, vilket gör att de saknar flygförmåga under en tid. Hanarna anlägger då, till skillnad från praktdräkten, en oansenlig, honliknande fjäderdräkt för att minska risken för upptäckt. Ovanstående gäller till största delen fåglar, då deras stora uppvisande av naturliga dräktvariationer inom samma art är, relativt sett, unika inom djurvärlden. Dessa dräkter finns dock beskrivna i den mera avancerade litteraturen. Vad som då är svårare att ta del av och ibland omöjligt är de slumpmässigt uppkomna variationerna vid följande avvikande utseenden.

10 Albinism Ett djur med typiska färgteckningar saknar då dessa helt och blir helt ljus (se förklaring på sid. 3) Partiell albinism Om en helt, exempelvis, svart art har en begränsad pigmentstörning på en del av kroppen kan den förväxlas med en liknande art som har en liknande fläck i sin typiska dräkt (se bilaga 4). Hybridisering Avkommans utseende efter hybridisering kan vara omöjlig att förutbestämma då den antagit en blandning av resp. förälders karaktärsdrag (ibland belysande kallat ett utseende som inte finns ). Annan påverkan Oavsett djurets ursprungliga utseende, omöjliggörs eller kraftigt försvåras artbestämningen då kroppen utsatts för sådan påverkan att de yttre kännetecknen omvandlats eller avlägsnats såsom är fallet vid förruttnelse, kemisk påverkan, våld som påverkat läget på färger och kroppsdelar samt stympning. Ljusets inverkan vid observationstillfället kan vara av stor betydelse; en svart fjäderdräkt kan vid kraftig solbelysning framstå som nästan vit i vissa vinklar. Motljus kan göra att inga färger går att uppfatta, kroppen framstår som en siluett. Mörka partier i en annars ljus dräkt kan försvinna mot en mörk bakgrund och djuret uppfattas som mindre.

11 ARTBESTÄMNING MED HJÄLP AV DNA Kärnbundet DNA DNA är den kemiska beteckningen på vår arvsmassa. Den finns i alla kärnförande celler hos växter och djur och ärvs till hälften från respektive förälder. Med undantag av enäggstvillingar är varje individs DNA unikt. DNA-tekniken gör det möjligt att analysera de flesta typer av biologiska spår, som blod, sperma, vaginalsekret, saliv, snor, hårrötter, vävnad, ben m m. I allmänhet räcker mycket små mängder DNA till ett fullständig analys. Mitokondriellt DNA Utanför cellkärnan finns mitokondrierna som är cellens energikraftverk. De har en egen liten mängd DNA, mitokondriellt DNA. Flera kopior av detta DNA finns i varje mitokondrie och det finns många mitokondrier per cell. Vissa biologiska spår, exempelvis spontant avlossade hårstrån, ben eller tänder som har legat nedgrävda i marken i åratal, delvis förruttnade likdelar och avföring innehåller mycket små mängder kärnbundet DNA. Kvaliteten är dessutom så dålig att denna typ av analys inte är tillräcklig. I de här materialen kan däremot mitokondriellt DNA eventuellt analyseras. Resultatet vid analys av mitokondriellt DNA är inte tillräcklig för individbestämning. Emellertid kan man artbestämma djur och växter med denna metod. Mitokondriellt DNA ärvs maternellt, d.v.s. helt och hållet från modern. Det gör att man t.ex. inte kan avslöja hybrider.

GenBank 12 Många djurarters DNA-sekvenser (från både kärn-dna och mitokondrie-dna) finns inlagda i en gemensam databas, GenBank, som är internationell. Antalet arter som där förekommer ökar kontinuerligt efter det att DNA-sekvenser fastställs på nya arter i olika sammanhang såsom brottsutredningar, forskning mm. Då det gäller svenska djurarter finns de flesta däggdjur inlagda i basen och många fåglar, bl. a. rovfåglar och ugglor. Om inte samma djurart som det insända provet kommer ifrån, finns registrerat i GenBanken kan man med ett eller flera referensprov få svar på sin förfrågan om vilken art provet kommer ifrån. Givetvis måste man då ha klart för sig vilket eller vilka arter som kan vara aktuella. Tillvägagångssätt vid begäran om analys Vid begäran om denna typ av artbestämning vänder man sig i första hand till SKL. Där görs vissa förberedande undersökningar. SKL vänder sig sedan till Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet (EBC), med vilket SKL har tecknat ett avtal om DNA-analyser på spår från djur (art-och/eller individbestämning). Viss artidentifiering görs på SKL men inte med hjälp av DNA utan hemoglobin, det gäller då främst våra stora rovdjur. Självklart tas kontakt med sakkunnig redan på plats, om möjligt, för att diskutera tillvägagångssättet. I bilaga 1 upptas sakkunniga som är behjälpliga vid identifieringen. Vissa polismyndigheter använder sig av lokala experter, som i samband med en brottsutredning måste kunna redovisa sin kompetens.

13 Individbestämning med av DNA, ett fallexempel Som kuriosa i mitt arbete har jag studerat ett ärende, som Kirunapolisen handlagt, där individbestämning med DNA var aktuellt. Detta för att belysa användbarheten av DNA i brottsutredningar där djur förekommer. I maj 1999 påträffades tre björnar, en hona med två ungar, skjutna och med huvudena avlägsnade, nordost Vuolosjärvi inom Kiruna kommun. Efter ett omfattande utredningsarbete av Kirunapolisens faunagrupp fick man fram två misstänkta varav en gick att binda till brottet med teknisk bevisning. Det gjordes ett antal beslag i den misstänktes bostad, bl.a. ett jaktvapen och en kniv. SKL kunde konstatera att ett jaktvapen som beslagtagits hade avfyrat sju tomhylsor som anträffats vid de skjutna björnarna. EBC i Uppsala kunde konstatera att kniven hade blodbesudlingar som med stor sannolikhet kom från björnhonan och en av ungarna. Den misstänkte nekade till brottet men dömdes av Hovrätten för övre Norrland till 6 månaders fängelse för grovt jaktbrott. Tilläggas kan att man på det insända materialen även kunde artbestämma, människa, ren, abborre och hund/varg.

RUTINER VID TILLVARATAGANDET AV DJUR OCH DJURRESTER Det är viktigt att det material som presenteras för en sakkunnig är så innehållsrikt som möjligt. Detta gäller de djurrester som samlats in och förhållandena vid insamlandet, t ex årstid, lokal och annan omgivning. Fotografier är mycket viktiga och ett bra sätt att visa det man vill ha identifierat, eftersom de kan innehålla bakgrundsinformation som är betydelsefull; spårstämplar, skador efter rovdjursangrepp och annat som kan gå omintet vid insamlandet. Observera dock att fotografier aldrig får ersätta någonting som kan samlas in, utan enbart är att betrakta som en innehållsförteckning. Om möjligt tillvaratas djuret i sin helhet även om det är dött. Förvaringssättet beror på yttertemperatur och transportsträcka till de personer som skall utföra identifieringen. Djupfrysning är bästa sättet. Vävnad kan även förvaras i ren etanol eller om ingen annan möjlighet finns, lufttorkas. Om det är ett stort djur eller om endast rester finns kvar tas lämpliga prover; hår, vävnad, blod, fjädrar, dun, tänder, ben eller annan del, även om det inte på plats går att se vad det är. Tänk på att ta flera prover, så många som möjligt eftersom något eller några av proven kanske inte går att DNA-analysera. Dessa, t ex ben och tänder kan gå att identifiera på annat sätt, med annan expertis. Säkra delarna med tanke på både kärn-dna och mt-dna. Huruvida individbestämning är intressant eller ej kanske inte går att avgöra redan på platsen. Vid denna typ av provtagning måste kontaminationsrisken alltid beaktas. Man kan lätt omintetgöra en DNA-analys om provet hanteras på fel sätt. Glöm inte att redovisa omständigheterna runt tillvaratagandet. 14

15 ANALYS OCH DISKUSSION Nästan undantagslöst, efter det att jag fått frågan om vilket ämne jag valt till detta arbete och svarat, har en motfråga kommit: Vad har det med kriminalteknik och polisverksamhet att göra? Min förhoppning är att jag lyckats besvara frågan med föreliggande sidor. Eftersom jag själv till viss del är insatt i problematiken med artidentifiering av europeiska, främst nordiska fåglar och svenska däggdjur känns det viktigt att framföra att mångfalden i naturen vida överstiger det en kortare granskning i en del faktaböcker kan få oss att tro. Eftersom kriminaltekniker är skolade i att konstatera och utesluta fakta samt att inom dessa ytterligheter på rätt sätt uttrycka sannolikheten för ett möjligt faktum, hoppas jag att artidentifieringsarbetets svårigheter till fullo respekteras. Detta innebär att vi ofta måste ha hjälp av sakkunniga. Eftersom de egna begränsade kunskaperna i detta ämne gör att vi inte själva kan bedöma kompetensen hos den sakkunnige hoppas jag att bilaga 1 är till stor hjälp. Jag har många gånger stött på självutnämnda experter och vill passa på att varna för dem. En seriös artbestämmare känner sitt område, sin begränsning och har förmågan att hänvisa vidare vid behov. Ansvaret för att en lista över artbestämmare upprättas åligger Jordbruksverket (enl. artskyddsförordningen) som i och med detta även har ansvaret för att deras kompetens är tillfredsställande. Vad som fascinerat mig mest under mina undersökningar är GenBankens kapacitet. Som nämnts är den långt ifrån komplett (det finns ca 4000 däggdjursarter, 10 000 fågelarter och mer än 1 000 000 insektsarter i världen) men den innehåller det absoluta flertalet av de i brottssammanhang intressanta svenska arterna. Om vi använder oss av den egna kompetensen, sakkunniga och DNA-tekniken för att stävja faunabrotten, kanske vi kan säkra denna syn för framtiden. Ur Rovfåglar i Europa, av Génsbol och Staav, Pilgrimsfalk, gammal hona.

16 KÄLLFÖRTECKNING Skriftliga källor Bang, P och Dahlström, P, 1974, Spårboken, P. A. Norstedt & Söners förlag. Corbet, G och Ovenden, D, 1981, Europas däggdjur, BonnierFakta Bokförlag AB, Stockholm. Heinzel, H, Fitter, R och Parslow, J, 1980, Fåglarna i Europa, Nordafrika och Mellersta Östern, Almqvist & Wiksell, Uppsala. Mullarney, K, Svensson, L och Zetterström, D, 1999, Fågelguiden, Albert Bonniers Förlag, Stockholm. Intrapolis, CITESPOLISEN INFORMERAR (bilaga 4) Muntliga källor Annika Einarsson, Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala Universitet. Urban Olsson, Zoologiska Institutionen vid Göteborgs Universitet. Lars-Göran Frånberg, Kriminalpolisen i Kiruna.

BILAGA 1 SAKKUNNIGA VID ARTBESTÄMMANDE AV DJUR Innehåll Däggdjur (Fladdermöss) Fåglar Reptiler Amfibier Fisk Marina djur och växter Ryggradslösa djur Adresser: Postadress 551 82 JÖNKÖPING Besöksadress Vallgatan 8 Telefon 036-155000 Telefax 036-15 50 05 Interner www.slv.se/cites/ Postgiro 95 57 99-2 DÄGGDJUR Torkel Hagström, Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-14 56 00 Sven Mathiasson, Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-14 56 09, Tfn bostad: 031-93 06 37 Bo Stille, Svenshögsvägen 5, 222 41 Lund, Tfn arbete: 046-33 77 40, Tfn bostad: 046-15 22 83, e-mail: stille@access.josnet.se samt bo.stille@draco.se.astra.com Hans-Ove Larsson, Stiftelsen Skansen, Box 27807, 115 93 STOCKHOLM, Tfn arbete: 08-442 81 74 (spec. rovdjur, hovdjur, primater och gnagare) Torbjörn Ebenhard, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för Biologisk Mångfald, Box 7007 750 07 UPPSALA, Tfn arbete: 018-67 22 68, 070-526 48 63, Fax: 018-67 35 37, Tfn bostad: 018-36 46 71 Fladdermöss Johnny de Jong, Henry Säldes väg 8, 756 43 UPPSALA, Tfn bostad: 018-12 72 26, 070-620 59 54, Arb.plats: Skogsstyrelsen, 551 83 JÖNKÖPING, Tfn: 036-15 56 17 FÅGLAR Lars Imby, Naturhistoriska Riksmuseet, Box 50007, 104 05 Stockholm, tfn 08-519 54147, alt 519 54153, fax:519 54221, e-post, Lars.Imby@nrm.se Obs även fjärilar Per-Göran Bentz, Falsterbo Fågelstation, Fyren, 239 40 Falsterbo, tfn 040-471 957, Fax:040-471 908, e-post.pgb@sturnus.se.

Karl-Erik Tenglin, Borstvetevägen 7 178 35 EKERÖ, Tfn bostad: 08-560 325 79 (burfåglar och tropiska fåglar) Sven Sjöström, Vångavägen 21, 240 10 DALBY (LUND), Tfn bostad: 046-200 14 (tropiska fåglar) Peter Lindberg, Göteborgs universitet, Zoologiska Inst., Avd. för ekologi, Medicinaregatan 18, 413 90 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-773 36 42 (rovfåglar) Sven Mathiasson, Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-14 56 09, Tfn bostad: 031-93 06 37 Uno Unger, Göteborgs universitet, Zoologiska Inst., Medicinaregatan 18, 413 90 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-773 30 00, Tfn bostad: 031-29 33 49 Nils Kjellen, Doppingvägen 8 B, 222 35 LUND, Tfn bostad: 046-13 67 29 Thord Fransson, Naturhistoriska Riksmuseet, Box 50007, 104 05 STOCKHOLM, Tfn arbete: 08-666 40 00, Tfn bostad: 08-600 18 48 Göran Frisk, Naturhistoriska Riksmuseet, Box 50007, 104 05 STOCKHOLM, Tfn arbete: 08-666 40 00 (palearktiska arter) Hans-Ove Larsson, Stiftelsen Skansen, Box 27807, 115 93 STOCKHOLM, Tfn arbete: 08-442 81 74 (rovfåglar, papegojor och vadare) Torbjörn Ebenhard, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för Biologisk Mångfald, Box 7007, 750 07 UPPSALA, Tfn arbete: 018-67 22 68, 070-526 48 63, Fax: 018-67 35 37, Tfn bostad: 018-36 46 71 REPTILER Irene Ahl, Sågaretorpet 10 A, 566 93 BRANDSTORP, Tfn bostad: 0502-511 10, Arb.plats: Statens jordbruksverk, 551 82 JÖNKÖPING, Tfn: 036-15 50 00 Tobbe Helin, Dingle naturbruksgymnasium, Box 59, 450 52 DINGLE, Tfn arbete: 0524-282 86, Tfn bostad: 0524-409 08 Claes Andrén, Göteborgs universitet, Zoologiska Inst., Avd. för ekologi, Medicinaregatan 18, 413 90 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-773 36 59 Sven Mathiasson, Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-14 56 09, Tfn bostad: 031-93 06 37 Göran Nilsson, Göteborgs universitet, Zoologiska Inst., Avd. för zoomorfologi, Medicinaregatan 18, 413 90 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-773 36 59 Uno Svensson, Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-14 56 09 Sverre Sjölander, Linköpings universitet, Tema K, 581 83 LINKÖPING, Tfn arbete: 013-28 10 00 Didrik Claesson, Norbergsgatan 1, 223 54 LUND, Tfn bostad: 046-12 22 47 Bo Stille, Lunds universitet, Zoologiska Inst., Helgonavägen 3 A, 223 62 LUND, Tfn arbete: 046-10 93 33, Fax: 046-10 45 41, Tfn bostad: 046-15 22 83 Ralf Tramontano, Lunds universitet, Ekologiska Inst., 223 62 LUND, Tfn arbete: 046-10 38 18, Fax: 046-10 47 16, Tfn bostad: 046-15 09 71

Patrik Malmsten, Malmö Naturmuseum, Box 406 201, 24 MALMÖ, Tfn arbete: 040-34 43 98, 0708-44 43 98, Tfn bostad: 0410-261 35 Sven Kullander, Naturhistoriska Riksmuseet, Box 50007, 104 05 STOCKHOLM, Tfn arbete: 08-666 40 00 Mats Höggren, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för Biologisk Mångfald, Box 7007, 750 07 UPPSALA, Tfn arbete: 018-6713 93, 070-558 27 96, Fax: 018-67 35 37 Richard Malmström, Dalby Ubby,755 91 Uppsala, Tfn 018-38 24 22, Tfn arbete: 0171-253 08 Jan Malmgren, Högskolan i Örebro, Inst. för Teknik och Naturvetenskap, 701 82 ÖREBRO, Tfn arbete: 019-30 34 33, Fax arbete: 019-30 34 63, Tfn bostad: 019-10 64 47 AMFIBIER Claes Andrén, Göteborgs universitet, Zoologiska Inst., Avd för ekologi, Medicinaregatan 18, 413 90 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-773 36 59 Ralph Tramontano, Lunds universitet, Ekologiska Inst. 223 62 LUND, Tfn arbete: 046-10 38 18, Fax: 046-10 47 16, Tfn bostad: 046-15 09 71 Torkel Hagström, Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-775 24 12 Patrik Malmsten, Malmö naturmuseum, Box 406, 201 24 MALMÖ, Tfn arbete: 040-34 43 98, 0708-44 43 98, Tfn bostad: 0410-261 35 Göran Nilsson, Göteborgs universitet, Zoologiska Inst., Avd. för zoomorfologi, Medicinaregatan 18, 413 90 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-773 36 59 Mats Höggren, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Centrum för Biologisk Mångfald, Box 7007, 750 07 UPPSALA, Tfn arbete: 018-67 13 93, 070-558 27 96, Fax: 018-67 35 37 Uno Svensson, Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 GÖTEBORG, Tfn arbete: 031-775 24 30, mobil 070-645 59 20 Bo Stilfe, Lunds universitet, Zoologiska Inst., Helgonavägen 3 A, 223 62 LUND, Tfn arbete: 046-10 93 33, Fax: 046-10 45 41, Tfn bostad: 046-15 22 83 Jan Malmgren, Högskolan i Örebro, Inst. för Teknik och Naturvetenskap, 701 82 ÖREBRO, Tfn arbete: 019-30 34 33, Fax arb: 019-30 34 63, Tfn bostad: 019-10 64 47 Sverre Sjölander, Linköpings universitet, Tema K, 581 83 LINKÖPING, Tfn arbete: 013-28 10 00 FISK Sverre Sjölander, Linköpings universitet, Tema K, 581 83 LINKÖPING,, Tfn arbete: 013-28 10 00 Sven Kullander, Naturhistoriska Riksmuseet, Box 50007, 104 05 STOCKHOLM, Tfn arbete: 08-666 40 00 Fredrik Sundström, Annas gård 7, 414 83 Göteborg, tfn 031-82 91 36, Anst Göteborgs universitet, Zoologiska institutet, avd för ekologiks zoologi, E-mail: sharkfred@ebox.tninet.se

MARINA DJUR OCH VÄXTER ----- RYGGRADSLÖSA DJUR (Nässeldjur, blötdjur, kräftdjur etc) Anders Waren, Naturhistoriska Riksmuseet, 104 05 STOCKHOLM, Tfn arbete: 08-666 40 00 Personer bemyndigade att utföra artbestämning av utrotningshotade växter Björn Aldén, Botaniska Trädgården, Carl Skottsbergs gata 22, 413 19 Göteborg Magnus Neuendorf, -"- Jimmy Persson, - " - Lennart Enstrand, Botaniska Trädgården, Östra Vallgatan 20, 223 61 Lund Per Lassen, -"- Lars Jonsson, Linneträdgården, Linnegatan 6, 753 32 Uppsala Mats Hjertson, Inst. för systematisk botanik, Villavägen 6, 752 36 Uppsala Mats Thulin, - " - Örjan Nilsson, Botaniska Trädgården, Villavägen 8, 752 36 Uppsala

BILAGA 2 Olika spybollar. Ur Spårboken av Bang och Dahlström.

BILAGA 3 Exempel på till utseendet mycket närstående arter. Utan hjälp av vingformlerna kan dessa tre arter inte med säkerhet bestämmas i fält med mindre än på lätet. Busksångaren överst är en tillfällig men regelbunden gäst i Sverige och finns över huvud taget inte med i en faktabok som enbart beskriver svenska häckfåglar. Ur Alla Europas fåglar i färg av Bruun, Svensson, Singer och Zetterström.

BILAGA 4 Exempel på hur en partiell albinistisk koltrast lätt kan förväxlas med den betydligt ovanligare ringtrasten. Ur boken Fåglarna i Europa, Nordafrika och Mellersta Östern av Heinzel, Fitter och Parslow.