BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 10 Farmora En berättelse från Skellefteå
Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013
# 10 Farmora
Klara ligger vaken och lyssnar. Hon hör regnet och den nakna björkens grenar som skrapar på fönsterrutan likt en katt som vill in. Det är höst både i naturen och i Klaras liv. Husfolket sover ännu och Klaras tankar har gott om tid att vandra. Det har de haft länge. Hon väntar på att få dö. I snart tre år har hon mest legat i sin kammare. Men det är ingen isolerad väntan i en sal där vården går rond på förmiddagarna, nej, det är en väntan i levande miljö, hemma. Det var så förr i tiden. Man föddes och dog hemma och det fick ta den tid det skulle. Klara vet att hennes stund är nära. Alla, både barn och vuxna, vet och accepterar det. Döden är ingenting man försöker eller ens kan hålla ifrån sig i ett bondehem i Västerbottens inland i början av 1900-talet. Och Farmora, som Klara tilltalas i hela byn, har levt länge. Länge nog om hon får säga det själv. Benen har slutat att bära och fingrarna lyder inte längre som förr så det blir inga sockor stickade mer. Men tankarna är som hennes namn, klara, och fastän hon haft gott om tid att tänka på det som varit så gör hon det igen och igen mest varje dag. Hon tycker att hon haft ett gott liv och det tål att tänkas på. 5
Morgonljuden fångar hennes uppmärksamhet. När hon hör Maria, denna välsignade sonhustru som faktiskt också är hennes brorsdotter, öppna spisluckan och skaka bottengallret för att göra upp eld sträcker hon sig efter fickuret som hänger på en spik på soffkarmen. Det visar på fem. Det visar alltid på fem när hon hör Maria börja dagen och hon kunde lika gärna låta bli att titta på klockan men hon måste, liksom för att se att den går rätt. Maria kan man lita på. Lukten av vedbrand ringlar sig in i hennes kammare och snart också lukten av kaffe. Maria kommer med två muggar, en åt dem var, och sätter sig på stolen bredvid sängen och Farmora möter henne med samma ord varje morgon: Å eint feick I dö inatt heller. Maria sitter inte länge och det blir inte alltid något mer sagt medan de sörplar sitt kaffe. Maria kan man både prata och tiga med. Andra kan det vara svårt att tiga tillsammans med, men inte Maria. Klara tänker på hur bra hon och Jonas fick det på gammeldagarna som fick bo kvar hemma och slapp färdas mellan barnen. Det är nu mer än 20 år sedan Olle köpte sitt hemställe och gav dem fårgångsbeting. Papperet ligger i lönnfacket på baksidan av översta lådan i sekretären och hon vet vad som står: Till mina föräldrar åtager och förbinder jag undertecknad mig att fullgöra nedanstående beting. Att till dem årligen erlägga 2 säckar rågsikt, 1 säck hvetmjöl, 1 säck kornmjöl, 20 kilo caffe, 25 kilo socker, 9 kilo fläsk, 1 mans och 1 qvins kängskor, 1 par valmansbyxor, 1 halfylleklädning, 5 kilo smör, 2 får att klippa och slagta. 6
Dom hade aldrig varit utan mat. Varken förr eller senare. Hon tänker på boken om det stora nödåret som kyrkoherden i Lövånger skrev. Hon läste den och förargades över att han for, som hon tyckte, med osanning, för inte hade dom haft så ont om mat som han beskrev det. Hon var i alla fall 21 år då det var som värst och minns mycket väl hur det var. Men nu är Olle och Maria snart lösta från betinget. Kanske hade det varit tungt för dem ibland men de hade aldrig klagat och nu är bara sista biten av avtalet kvar att uppfylla: Nödiga skjutsar samt då sjukdom och ålderdomsbräcklighet inträder nödig skötsel och omvårdnad, och till sist efter ortens sed en anständig begrafning. Det är nio år sedan Jonas dog och han fick en fin begravning så hon är trygg inför tanken på sin egen. Även om hon innerst inne vet att varken hennes namn eller årtal kommer att ristas i sten. Hon hade medan hon kunde lagt undan ett vitt lintyg som hon ska kläs i inför den sista resan. När den nu blir. Men det kan inte vara länge kvar. Hon känner att dagarna är räknade. Maria hade gjort upp eld i spisen i kammaren också och Farmora hör hur det sprakar och knäpper, men hon saknar skenet. Inte för att det behövs nu när det finns elektrisk ström i huset och man bara behöver vrida på en knapp så blir det ljust. Hon saknar det ändå. Det är som om det var bättre förr. Hon hade inte tyckt om att de nödvändigtvis skulle ta bort öppenspisen och sätta in en sådan där nymodighet som en järnspis när hon fick kammaren för sig själv. Hon var ju van att laga mat över öppen eld, och inte blev det lika gott nu heller. 7
Tänk alla gånger i sjålanna som hon värmt bakugnen och torkat kornet för att kunna gå ner till skvaltkvarnen i ån och mala färskt mjöl till kvällsgröten. Bespisningsundret brukade hon kalla det för. Kanske var det den tiden i livet hon saknade mer än ugnen och öppenspisen. Med möda rättar hon till lakanet. Fällen känns tung. Krafterna har sinat. Klara är slut. Det är helt och rent omkring henne även om det är länge sedan hon själv orkade hålla efter. Sängen är bäddad med dubbla madrasser, halmmadrass och dunmadrass, och fällen är klädd med rödvitrutigt tyg på skinnsidan. Lakanen är vita. Hon vet nog att det pratats på byn, att det finns de som tycker att hon gör sig märkvärdigare än hon är som vill ligga mellan lakan till vardags, men det bryr hon sig inte om. Hon har alltid styrt efter eget huvud och de andra har fått tycka vad dom vill och nu är det för sent att ändra på någonting för snart ska hon bäddas mellan andra lakan. Tankarna går till dem som gått före. Elva barn har hon fött och alla fick leva tills de blev vuxna, men nu är två borta. Klara, flickan som döptes efter henne, och Johan. Hon kan inte hjälpa att ögonen tåras när hon tänker på dem. Och så Kalle förstås. Han är borta. Hon kommer på sig själv med att tänka på honom som död men det är han inte. Han är i Amerika. Men för henne som ligger där hon ligger är det nästan samma sak. 8
Ändå kan hon inte låta bli att le när hon tänker på hur det gick till. Riktigt rätt var det väl inte, men ganska finurligt. Kalle hade inte gjort exercisen, men det hade Olle och fått frisedel så Kalle lånade den och sa att han var Olle när han ansökte om att utvandra. Det gick bra, och när han kom till Amerika skickade han tillbaka frisedeln så Olle kunde fara till pastorsexpeditionen och säga: He vart eint att i for. En annan gång det var svårt var när Olle for med Jonas till lasarettet i stan för Jonas hade ont i ena benet. Olle hade fått bära in honom till doktor Dillberg, som hällde i honom så mycket brännvin att han blev bedövad och sedan sågade av honom benet. Det tog tid, men Jonas lärde sig gå med träben. Det hade varit tungt när han dog också, ändå är det inte utan bitterhet hon tänker på vad han sa när han blev sjuk: Tank att du Klara skull grädd såna våffel att i vart sjuk. I två dar hade han ont i magen, sedan dog han. Men inte kunde hon tro att det var våfflornas fel. Han var ju gammal, 79 år, och hon hade gräddat våfflor förr. Nej, det kunde inte vara våfflornas fel så varför sa han så? Men ingenting hade varit så svårt som att Klara dog. Klara har dotterns sista brev i byrålådan bredvid sängen men kan det utantill: Klutmark den 8/12 1918. Pappa och Mamma, jag fattar pennan i min hand för att sända er några rader och omtala att vi leva nog som bra, de andra, men jag är ej så frisk men det går väl... Det var två månader innan hon dog och nu har det gått tio år. Klara känner fortfarande smärtan i raderna lika starkt:...de andra, men jag är ej så frisk. 9
Hon tänker att ingen skulle behöva överleva sina vuxna barn. Och så var det Johan. Han var på väg till doktorn och så dog han på station. Om han ändå inte hade hunnit få så många barn. Nu sitter änkan där ini landet med åtta små och vet sig ingen råd. Barn är en välsignelse och kan egentligen aldrig bli för många i Farmoras ögon, men dom ska mättas och kläs. Vad kan hon göra annat än fråga vad Gud menade. Han lät henne leva som var så gammal, men inte fadern som behövdes för sina barn. Molnen släpper plötsligt igenom solen som letar sig in i kammaren till Farmora. Hon ligger och hör att det är mycket spring i dörrarna men förstår inte varför. Det låter som om de rustar för något, men hon är ju inte död än. Minstflickan, som hunnit bli åtta, kommer in till Farmora för att gå ut med pottan och få en sockerbit i belöning och berättar fastän hon var tillsagd att inte göra det. Men hur ska en åttaåring kunna bära på en så stor hemlighet som att en ko gått ner sig och måste slaktas. Så Farmora får veta. När Olle hör att hon vet kommer han i dörren och talar om hur det gick till. Korna gick på höstbete på lillmyren och Broka hade ramlat på rygg i ett dike. Myrdikena var inte som andra diken, de var bredast nertill och smalast upptill, så kon gick inte att få upp levande. Dom fick skicka efter slaktaren. Dom hade inte tänkt att Klara skulle behöva höra talas om kon, hon kunde ju inte ha så långt kvar själv, men det gick ju som vanligt inte att hålla någonting hemligt. Farmora ligger tyst och begrundar det hon fått höra, men innan Olle går säger hon: Att I skull jetta ta en ko ve me. 10
Klara är svag. Hon känner sin stund komma och när Maria kommer med kvällsgröten blir den kvar i skålen. Hon orkar inte svälja. Det sista Klara säger är: Je val skaff me nagerst där I fa na mat. Den kvällen går Maria ut i farmorboa och hämtar in ett vitt lintyg som hon vet finns där. Klara Margareta föddes den 5/6 1846 och dog i hemmet i Svanström den 9 oktober 1929. Hennes make Jonas Ludvig Stenlund var född den 11/9 1841 och dog den 15/8 1920. 11
Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till berattarforeningen@gmail.com Vi förmedlar sedan mailet till författaren.