Skolan i fokus: Verklighet och visioner av mångfald och samlevnad i Bosnien-Hercegovina efter kriget

Working Paper No 3 Skolan i fokus: Verklighet och visioner av mångfald och samlevnad i Bosnien-Hercegovina efter kriget Melita Cukur Socialantropologiska Institutionen Göteborgs Universitet September 2002

INLEDNING...2 Problemställning...2 Teoretisk relevans...4 Undersökningens genomförande...5 Svårigheter med benämningar: Klassifikationens politik...5 I. Utbildning i Bosnien-Hercegovina efter kriget: Politisk kontext...6 Skola och utbildning: Policy...6 Utbildningens formella organisation...8 Utbildningssystemet i verkligheten...8 Undervisningens nya innehåll: Ämnena i fokus...10 De nya språken i Federationen Bosnien: Språk och nationell identitet...10 Språkets nya funktioner: Att kommunicera identitet och politisk ståndpunkt...11 Historia: Nationens uppkomst ett folk skapas ur lidandet...12 Fältarbete: Antropologen som nationellt objekt...13 II Undersökningens resultat: skola och utbildning i två lokala kontexter...14 Introduktion av fältet skolan som slagfält...14 Den nya skolan: Lärarnas komplicerade uppgift...16 Sarajevo...16 Bugojno...20 Gemensamma problem...23 Föräldrarnas dillemma...24 Sarajevo...24 Bugojno...29 Gemensamma problem...31 Elevernas perspektiv och erfarenheter...31 Sarajevo...31 Bugojno...34 Gemensamma problem...34 SAMMANFATTANDE DISKUSSION...35 Motsägelsefull verklighet...35 Nya Identiteter i nya skolprogram: Defensiv nationalism...36 Dilemman och handlingsstrategier i skolan...37 Misstrons onda cirkel: The identity - security dilemma...40 LITTERATURFÖRTECKNING:...42 1

Inledning Problemställning Syftet med denna studie är att undersöka utbildningssystem och kunskapsförmedling i det bosniska efterkrigssamhället. Skolan speglar på ett intressant sätt de många konfliktfyllda processer som pågår i ett uppbyggnadsskede i ett krigsdrabbat samhälle. Att skapa en fungerande skola är en given del i att återskapa normalitet, som det ofta uttrycks i Bosnien och Hercegovina. Utbildning var viktigt för flertalet även i forna Jugoslavien och ses idag som centralt i den hårda konkurrensen om överlevnad, om chanserna till en framtid i hemlandet. Men den får dessutom andra innebörder för människor som genomlevt en våldsam konflikt kring etniska identiteter: Det handlar om att människor, inte bara elever och lärare utan även föräldrar, i dagens skola tvingas ta ställning till de svåra politiska och moraliska frågor som kriget och dess efterbörd aktualiserat. Det är samtidigt en process där man söker förstå och hantera sina erfarenheter av kriget. Målsättningen här är fr a att belysa hur den politiska efterbörden spelas ut i vanliga människors liv och samverkar med deras kamp att förstå och hantera sina erfarenheter av kriget, omtolka det förflutna, sin identitet och framtid i ett nytt och motsägelsefullt samhällsbygge. Här, som i alla samhällen är skolan en central institution för socialisationen av nya samhällsmedlemmar och är därmed också en faktor i återskapandet av samhälleliga strukturer och sociala identiteter, som klass, kön osv (t ex Giddens, 1991, Bourdieu, 1990). Skolsystem förmedlar mer eller mindre och medvetet och organiserat en ideologi, en viss samhällssyn eller världsbild. Inte minst genom ämnen som historia, geografi, modersmål och litteraturhistoria skapas i moderna nationalstater en nationell identitet (Giddens,1991 Anderson, 1992), ett slags politiskt sanktionerat kollektivt minne. I det forna Jugoslavien, efter andra världskrigets slut, blev skolan en viktig institution i skapandet av det som med ett centralt ideologiskt motto för den stat som växte fram efter andra värdskriget benämndes Broderskap och Enighet (Bratsvo i Jedinstvo). Med detta betonades gemenskap och likhet, snarare än etniska och religiösa skillnader och konflikt, bl a genom att göra religion till en privat angelägenhet, (ingen offentlig religionundervisning fanns). Dessutom betonades språklig enhetlighet, fr a genom benämningen serbo-kroatiska språket där elever fick lära sig både latinskt och kyrilliskt alfabet; man sökte också forma och förmedla föreställningen om ett gemensamt kulturarv, bl a genom en litteraturhistoria som omfattade betydande författare från samtliga folkgrupper. (t ex Eastmond, 1998). Den nationella identitet som därmed eftersträvades var i första hand en jugoslavisk identitet, under kommunistpartiets och Titos ledning. Etnisk (nationell) härkomst och kulturella/religiösa traditioner tillskrevs inte social relevans i politik och samhällsliv, och de etnopolitiska konflikter som utspelats under andra världskriget tonades ner i en historieskrivning som starkt betonade kommunistpartiets och partisanernas enande roll i den nya statsbildningen. Under de våldsamma konflikter som kom att utspelas i forna Jugoslavien under 1990-talet kom detta mångkulturella ideal och denna historieskrivning att ifrågasättas och ställas mot nationalistiska anspråk på eget territorium och kulturell särart utifrån separata etniska identiteter, 2

med etnisk rensning av de Andra från det egna territoriet som det mest brutala uttrycket. 1 Allra mest dramatiskt ställdes detta på sin spets i Bosnien, som med Sarajevo kommit att bli en symbol för lyckad mångetnisk samlevnad och integration. Trots ett fredsavtal (s k Dayton-avtalet, underteckandes1996) som betonar rätten att återvända för alla fördrivna och återskapandet av ett multi-etniskt samhälle har kriget (och i viss mån fredsavtalet självt) befäst effekterna av etnisk rensning och en nationalistisk politik. Det bosniska efterkrigssamhället är i verkligheten en slags balansgång mellan en ideal multi-etnisk ordning, ett inkluderande samhällsystem, bl a villkorat av internationella samfundets biståndsgivning, och en nationalistisk ordning som ger företräde för den egna identiteten, i möjligaste mån inom ett eget territorium, och värnar ett eget språk och historia: m a o ett exkluderande samhällssystem som avgränsar själv från andra.i Bosnien idag ger skolan ger en bild av dessa motsägelsefulla processer i ett dramatiskt förändrat samhälle - som ännu ej kommit tillrätta med politiska, sociala och rättsliga frågor (t ex rättskipning vad gäller krigsförbrytelser och försoning ). Förändringen handlar dels om effekterna av våldsamt krig och nationalism å ena sidan, av sammanbrott inte bara i infrastruktur och samhälleliga institutioner utan också en allvarlig destabilisering av människors sociala och kulturella världar och ontologiska grundtrygghet. Dessutom skall genom återuppbyggnadsarbetet skapas ett nytt politiskt och ekonomiskt system av västerländsk marknadsekonomisk och demokratisk modell. Utbildningssystemet är en viktig institution i allt återuppbyggnadsarbete - vare sig strävan är att skapa kontinuitet med samhället före kriget eller att skapa ett nytt samhälle. I Bosnien och de omständigheter som råder efter kriget har skolan dock kommit att bli en arena där fortgående konflikter spelas upp - inte minst genom fredsavtalets tvetydigheter och inkonsekvenser, vilket idag i Bosnien ofta kritiseras som en skenlösning som snarare förhindrar samhällets vidare utveckling. I detta läge tycks olika och motsägelsefulla politiska målsättningar konkurrera. Under fältarbetets gång blev det allt klarare att olika politiska nivåer har en viktig och ibland ömsesidigt motverkande roll i det sätt utbildningen anordnas i landet. Den kan också delvis ses som en motsättning mellan en ideal, nationell (och internationell) policy för ett inkluderande, (mångkulturellt) samhälle, och dess omtolkning i en mer komplicerade lokal verklighet som tenderar vara etniskt exkluderande. Pavkovic (2001) gör en åtskillnad mellan ett interactive och ett segregative mångkulturellt samhälle. Han beskriver det interaktiva multietniska samhället (som existerade under kommunisttiden) som The phrases unity and broterhood emphasize the interaction and togetherness of nations and culture, and thus rule out any segregation.only through this could each culture flourish in a common state [that requires] their free interaction [thus making a real integral Yugoslav culture] the culture of the Communist Party systematically ignored and denied any cultural boundaries among the Yugoslav nations. Ett segregativt mångkulturellt samhälle är, enligt honom, ett samhälle i vilket varje kultur har rätt att behålla och utveckla sina säregna kulturdrag. Valet av skolan som sådan mötesplats mellan makro och mikroplanet svarar väl mot det George Marcus (1986) refererar till som strategically situated ethnography. Denna uppsats vill söka fånga detta samspel ur ett lokalt perspektiv, och vad det betyder för direkt berörda sociala kategorier som lärare, elever och deras föräldrar. Den vill belysa hur den nya utbildningen är 1 Kriget, dess orsaker och effekter har givit upphov till en mängd analyser och kommer inte att behandlas i närmare detalj här, se istället (t.ex. Bowman, 1994; Kaldor, 1999). 3

organiserad och hur detta speglar konflikter kring identiteter och etniska gränsdragningar i dagens Bosnien. Vilken legitimitet har detta utbildningsystemet och inte minst det nya kunskapsstoffet hos de mest berörda? Efter en översikt av utbildningens organisation i dagens Bosnien, gör jag en punktbelysning av stoffet i de nya läromedlen i de ur nationell identitetssynpunkt mest relevanta ämnena, nämligen historia och modersmål. Genom intervjuer söker jag sedan få en bild av vilken acceptans den nya utbildningen och inte minst dess innehåll har hos eleverna. Här är det också viktigt att se hur det förstås och hanteras både av föräldrar och lärare - båda kategorierna finner att budskapen i de nya läromedlen i flera avseenden utgör raka motsatsen till den bild av samhället och historien de själva under sin skoltid socialiserats in i för lärarna en professionell utmaning att lägga om kursen. I fokus står fr a konstruktionen av skillnader mellan själv och andra som dessa förmedlar, och hur historien mobiliseras i syfte att definiera meningen med kriget och rättfärdiga det nuvarande politiska läget. Anderson (1992) betonar utbildningens och historieskrivningens roll som centrala i formandet av nationell medvetenhet. Teoretisk relevans Uppsatsen berör således antropologiskt centrala frågeställningar etnicitet och identitet, föreställningar och gränsdragningar kring själv och andra, nation och föreställd gemenskap, - i korthet maktens roll i formandet av kollektiva identiteter och socialt minne (historia), och de myter, föreställningar och symboler (här kunskapsprocessens form och innehåll) med vilka de skapas och upprätthålls. Teorier kring etnicitet och nationalism blir viktiga verktyg i förståelsen av dessa processer, fr a utgångspunkten att etniska grupper skapas, avgränsas och ges ett signifikant kulturellt innehåll genom sociala och politiska processer. Kulturell olikhet kan vara en effekt av gränser utan att vara en orsak till dem (Barth 1969). Genom att den etniska gruppen definieras av sitt förhållande till andra grupper, blir gränser och gränsdragning centrala. Gränsen är, som också Hylland Eriksen (1993) påpekar, en social produkt som kan förändras med tiden. Detta blir mycket tydligt i det bosniska fallet. Den mobilisering för en nationalistisk politik som bedrevs av en politisk elit (Kaldor, 1999; Macek, 2000) har inneburit ett tydligt avgränsade av nationella identiteter genom skapandet av kulturella skillnader ur tidigare i stort sett gemensamt språk och vardagskultur. Språket blir här en speciellt viktigt identitetsmarkör. På samma sätt är historien, som många påpekar, inte en produkt av det föflutna utan ett svar på. nuets och de samtida processernas krav (Cohen, 1974; Hylland Eriksen 1993). Att skapa ett riksspråkoch en gemensam historia har alltid varit redskap i formandet av nationalstater. Där har skola och utbildning spelat en central roll (Anderson 1992). Den egna krigserfarenheten, hävdar Macek ( 2000) är också en viktig utgångspunkt för människornas uppfattningar av konflikten och den egna nationella identiteten. Samtidigt är det så i det bosniska fallet att nuet och den bosniska staten (som ju består av två politiska entiteter och tre nationella grupper) inte erbjuder en entydig och enhetlig förklaring till kriget (där man inte verkar enas om vilket slags krig som föregick - inbördeskrig eller extern aggression av en främmande makt). Historieskrivningen, som utbildningens utformning i sin helhet, präglas således av ambiguitet. Att undersöka hur det sociala minnet av kriget formas i dagens Bosnien blir både komplext och konfliktfyllt. Detta är 4

dock en process som ständigt fortgår inte bara i skolans värld utan i samhället i stort - diskussionen om kriget, dess orsaker och ansvaret för det, dvs vem som utgör offer respektive förövare. Detta är i sin tur relaterat till bristfälliga rättsliga system efter kriget. Kraven på rättstat och rättsliga processer väcker också teoretiska frågor om föreställningar om rättvisa och försoning i ett konfliktdrabbat samhälle (Borneman 2000). Pågående strävanden på olika politiska nivåer, inte minst genom internationella samfundet, kan enligt Pavkovic (2001) kännetecknas som interactive multi-culturalism respektive segregative multi-culturalism. Dessa blir användbara begrepp i analysen av föreliggande datamaterial. Undersökningens genomförande Undersökningen i fält bestod av deltagande observationer och djupintervjuer med lärare och skolledning, elever, både på grundskola och gymnasium, och föräldrar. Fältarbetet koncentrerades till två orter, Sarajevo (huvudstad) Bugojno (småstad), båda i den enhet i dagens Bosnien och Hercegovina som går under benämningen Federationen. Den består i huvudsak av muslimsk och kroatisk befolkning. Den andra enheten, Republika Srpska, har idag fr a en serbisk befolkning (se nedan om svårigheten med dessa benämningar) och ingår inte i denna undersökning. Totalt gjordes 31 intervjuer, arton i Sarajevo och tretton i Bugojno. Svårigheter med benämningar: Klassifikationens politik Att kategorisera bosniska invånare som serber, kroater och muslimer är problematiskt eftersom det innebär att befästa den etniska delningen av landet. Ett alternativ vore att använda de benämningar som var vanliga före kriget nämligen: bosniska muslimer, bosniska katoliker och bosniska ortodoxa. Dock har de nationalistiska beteckningarna blivit gängse efter kriget och jag har därför för enkelhetens skull valt att kalla människor för kroater, bosnjaker och serber. Bosnjaker är numera benämningen för muslimer. I avsaknad av nationell benämning för muslimer, återinförde dessas ledarskap en gammal benämning bosnjaker' (se Bringa 1995), en benämning som skapat en tydligare anknytning mellan folk och territorium och politisk legitimitet. A crucial element in the nation-building process is the establishment of the historical continuity between a people and a specific territory. (1995:33). Upplägg Förutom inledning och slutsatser består uppsatsen av två större delar: Del I ger en bakgrund till de politiska processen efter kriget och de utmaningar och förändringar den medfört på fr a utbildningens område. Del II, som är empirisk och består av egna data från intervjuer och observationer under 6 veckors fältarbete, söker förstå hur människor i skolsystemet söker bemästra dessa utmaningar och vad de innebär för de normala sociala och professionella liv de söker återskapa efter kriget. 5

I. Utbildning i Bosnien-Hercegovina efter kriget: Politisk kontext Det ekonomiska och politiska händelseförlopp som ledde fram till nationalistisk mobilisering och krig i forna Jugoslavien har analyserats utifrån olika perspektiv och teorier (t ex Kaldor, 1999; Bowman, 1994, Bougarel 1996). Flera hävdar att det drivits fram av en politisk elit inom respektive republik som med hjälp av medierna utnyttjat människors oro och missnöje med den ekonomiska politiken (t ex Bougarel 1996). Med ny nationalistisk ideologi blev det då viktigt att ersätta den gamla devisen broderskap och enighet och istället betona skillnader och tidigare konflikter (fr a under andra världskriget) och oförrätter begångna av de andra mot den egna gruppen. På detta sätt menar man har de nationella identiteterna och deras betydelse konstruerats uppifrån. Genom den osäkerhet och rädsla dessa uppväckta hotbilder skapade, menar Kaldor att [O]nce political mobilisation took place [people] found it necessary to rally to their community the nationalist parties represented the most obvious alternative to the communists (1999:41). Således, när de första demokratiska valen i forna Jugoslavien hölls i november 1990, fick de nationalistiska partierna över 70% av befolkningens röster. Dessa var: SDA (bosnjakiskt), SDS (serbiskt) och HDS (kroatiskt). De gav de ideologiska ramar som ersatte de kommunistiska. Dessutom krävde ett antal stater självständighet från den jugoslaviska federationen, vilket fr a Serbien motsatte sig. Detta blev upptakten till den våldsamma konflikten som ledde till att krig utbröt i Bosnien och Hercegovina 1992. Fredsavtalet (det s k Daytonavtalet) som slöts 1996 innebar att landet delades i två politiska enheter, Federationen Bosnien och Hercegovina, bestående av kroater och muslimer, och RS (Republika Srpska), som efter krigets etniska rensning var i stort etniskt homogent. Resultatet av kriget och Dayton-avtalet blev således ett i praktiken etniskt delat land 2. Samtidigt innehåller Dayton-avtalet ett antal klausuler som går ut på att återskapa det mångetniska Bosnien (ett inklusivt system), bl a rätten för alla flyktingar och fördrivna att återvända till sin hemort, oavsett i vilken enhet denna befinner sig. På flera sätt rymmer avtalet således tvetydigheter och inkonsistenser som på många sätt kommit att prägla efterkrigstidens återuppbyggnadsarbete, inte minst inom skolans område. Det har också inneburit att Bosnien och Hercegovina kommit in under det internationella samfundets beskydd genom tillsättningen av OHR eller Office of the UN High Representative, för att bevaka avtalets implementering och återuppbyggnaden i efterkrigssamhället. 3 Skola och utbildning: Policy Fram till 1990 var skolprogrammet i Bosnien och Hercegovina inte olikt de skolprogram som övriga republiker i f.d. Jugoslavien hade. Bosniska skolprogrammet hade samma ideologiska ramar, det var centraliserat när det gällde planering, finansiering och styrning. Med kriget förändrades även detta. Under själva kriget skapades tre olika skolprogram för de tre olika 2 Detta var också det primära målet för den nationalistiska eliten enligt bl a Silber&Little (1997) 3 Chandler beskriver OHR som institution som har " a powerful and extensive mandate as the 'final authority in the theatre regarding interpretation of this Agreement on the civilian implementation of the peace settlement'." (2000:50). Bristen på suveränitet illustreras av att hela landets lagstiftning rymdes t ex i ett enda annex (annex 4) i Dayton-avtalet. 6

nationaliteterna serber, kroater och bosnjaker. Läroböckerna som de utgick ifrån var grovt nationalistiska. De pekade på de nationella värderingar som varje etnisk grupp nu skulle lyfta upp - detta var mest tydligt när det gäller språk, historia, geografi och konst. I områden i Bosnien som befolkades av serber användes läroböcker från Serbien; bosniska kroater fick använda böcker från Kroatien och för bosnjakiska elever gällde böcker tryckta i Sarajevo under kriget. År 1997, fortfarande med nationalistiska partier i majoritet, beslöt ministerkansliet för federationen (enheten av kroater och bosnjaker) om ett system som skulle gälla för denna enhet bestående av två olika skolprogram 4. Dessa skulle användas i de tio kantoner som federationen utgör och utgå ifrån elevernas etniska identitet. 5 Avsikten hos dessa partier med separata skolprogram i federationen var att skapa etniskt rena klassrum. Dessa tog inte heller hänsyn till de minoriteter (serber, judar, romer) som federationen faktiskt innehöll 6 vad skulle de ha för skolprogram, för identitet? Samtidigt hade OHR, genom Dayton-avtalet, ansvar för utbildningssystemet. År 1999 hade OHR fått parterna att underteckna ett avtal angående removal of objectionable material i läroböckerna. I maj 2000 slöts ett vidare avtal med de tre parternas utbildningsministrar om läromedel som löd National subjects textbooks which do not refer to BiH are unsuitable for use in BiH, as was recognized in the Agreement on the Removal of Objectionable material from Textbooks to be used in Bosnia and Herzegovina in the 1999/2000 school year signed in Mostar on July 1999; those textbooks imported from Zagreb and Belgrade, which have Croatia and Federal Republic of Yugoslavia as their reference, will be phased out within a period of two years, and not beyond the end of June 2002. Överenskommelsen innebar att alla förolämpande och förargelseväckande ord (som "aggressor") skulle tas bort; att man skulle införa undervisning om det civila samhället och i allmän religionshistoria; dessutom skulle alla i sina skolprogram få ta del av samtligas litterära, språkliga och kulturella arv. Lärare skulle ha tillgång till anställning under samma förutsättning oavsett nationell identitet och elever skulle ha möjlighet flytta inom landet utan att behöva gå om ett helt läsår p g a byte av skolprogram. De politiska institutionerna på den federala nivån nu med mindre inflytande från nationalistiska partier (HDZ och SDA hade fått mindre stöd i valen) - verkar angelägna att likt det internationella samfundet arbeta för ett utbildningssystem som manifesterar deras aspirationer idag till ett multi-etniskt samhälle. Deklaration från 2001 speglar den inklusiva retorik som kännetecknat den nya politiska ledningens strävanden. Vad ett sådant inklusivt system innebär är dock inte klart: Är det ett interaktivt mång-etniskt system eller ett segrerat, där grupper lever sida vid sida(pavlovic, 2001? Den tvetydighet Dayton är upphov till avspeglas tydligt i glappet mellan retorik och verklighet. Verkligheten är förstås mycket mer komplex. Situationen idag är den att det fortfarande finns tre nationella program. Läroböcker är förvisso inte längre importerade från Jugoslavien och Kroatien - dessa kroatiska och jugoslaviska läroböcker är nu tryckta i Bosnien: Banjaluka, Mostar och Siroki Brijeg 7. I kantonerna med en muslimsk majoritet använder man det skolprogrammet som det federala ministerkansliet för utbildning godkänt. I kantonerna med kroatisk majoritet 4 För att komplicera det hela, fick det bosnjakiska skolprogrammet benämningen 'det federala skolprogrammet'. 5 I RS gäller ett serbiskt program (med ett undantag, i Kozarac). 6 På samma sätt togs en hänsyn till minoriteter av bosnjaker, kroater judar och romer i den serbiska enheten 7 Områden med olika etniska majoritetsbefolkning 7

använder man sig av det kroatiska skolprogrammet, även om något omformulerade böcker trycks i Mostar och Siroki Brijeg. I kantonerna i Federationen med blandad befolkning, dvs. kroater och bosnjaker, brukar "problemet" lösas med antingen delade byggnader där det undervisas på två olika skolprogram eller med separata skolor, beroende på hur mycket kantonen avsätter till utbildningen. 8 Utbildningens formella organisation Enligt den nya lagstiftningen enligt Dayton-avtalet garanteras alla rätten till utbildning, en rätt som i sin tur skall garanteras av Bosniens två enheter, dvs Federationen Bosnien resp Republika Srpska. Lagstiftningen reglerar dessutom vilka ansvarsområden som ligger på den federala nivån och vilka på den kantonala- och kommunnivån. I Federationen är utbildningen decentraliserad till dess tio kantoner; i den serbiska enheten är den dock centraliserad, vilket skapar två olika organisationer inom staten Bosnien och Hercegovina. I detta decentraliserade system kan federationens tio kantoner själva organisera utbildningen vilket skapat en mångfald olika former genom att varje kanton har kommit att organisera och använda de två skolprogrammen, det bosnjakiska programmet ( det federala skolprogrammet ) och det kroatiska. 9 på olika sätt : Under den kantonala nivån och dess ministerium finns, enligt lagen, också viss beslutsrätt för kommunerna (genom kommunledningen). När det gäller kommuner som har en majoritetsbefolkning som är av annan nationalitet än den som har majoritet i kantonen i stort, har kantonen laglig möjlighet att vidare delegera ansvaret för utbildning till denna kommun (de skulle då kunna ha ett annat skolprogram än kantonen i övrigt för att tillgodose sin befolkning). Detta har dock aldrig förekommit i praktiken (sannolikt för att kantonledningen vill behålla den politiska kontrollen). Detta innebär att kommun och skola vanligtvis har mycket lite att säga till om i praktiken när det gäller valet av skolprogrammen. Utbildningssystemet i verkligheten Den högre federala nivåns roll är tämligen oklar. Den är ansvarig för övergripande statlig policy medan beslut och verkställande är decentraliserat. Dess ministerikansli skall koordinera utbildningen inom de tio kantonerna men det sker utan större framgång. Tre kantoner med katolsk majoritetsbefolkning använder det kroatiska skolprogrammet. Av de övriga sju inom federationens kantoner, har fem bosnjakisk majoritet, medan två är blandade 10. I dessa sju kantoner är det federala 'bosniska' programmet det mest använda och de är således lättare att administrera och även för elever att röra sig inom. Elever som flyttar mellan kantoner möter dock problem om detta är en kanton med ett annat program: Då hänvisar kantonen till den federala 8 I den serbiska entiteten använder man böcker som man ger ut i den serbiska republiken (i Banjaluka) men som är mer eller mindre desamma som man har i nuvarande Jugoslavien. Här har man "inga problem" med delade utbildningen eftersom denna entitet är mer eller mindre etniskt ren. 9 Till detta kan "Brcko distrikten" tilläggas - där det tämligen oklara skolsystem ständigt håller på att "förnyas och förbättras". 10 Vissa skolor i dessa blandade kantoner använder sig av det kroatiska programmet och vissa av det federala. Ibland kan en skola vara delad i två, som i Bugujno, där man använder både det federala (bosniska) och det kroatiska programmet. 8

myndigheten för att eleven skall få sina betyg verifierade vilket är problematiskt i nuvarande system. Det är således på den kantonala nivån, genom deras utbildningsministerier, alla viktiga beslut om utbildning fattas, inte minst vad gäller finansiering. Statliga resurser avsedda för utbildningen kanaliseras genom det kantonala ministerkansliet. Tidigare under och efter kriget finansierades enskilda grund- och gymnasieskolor bl a med donationer från religiösa samfund, (donationerna har krympt på senare år). Idag har kantonerna stora svårigheter att finna resurser och lärarlönerna är låga. 11 Lagstiftningen ger dock möjlighet för kantonerna att överlämna ansvaret till den federala nivån eller till kommunerna men det är mindre vanligt 12. Kantonerna värnar om sin autonomi. Det saknas dessutom samarbete mellan de federala myndigheterna och kantonerna, och även mellan kantonerna, enligt federala ministerkansliet ("Informacija", 2001). Alla kantoner med ett undantag 13 har stiftat sina egna lagar. Dock är det intressant att de använder både egna kantonala lagar, och federala lagar som passar deras behov i olika situationer. Sådan"à la carte demokrati" innebär att lagar och regler inom utbildningen tillämpas som det passar de politiska strukturerna på den kantonala nivån utan några (eller med minimala) rättsliga konsekvenser. Klagomål till den federala myndigheten formuleras eller uppfattas ofta i termer av etniskt förtyck, men handlar framför allt om brister i regelsystem och dess tillämpning, inklusive bristande transparens och ansvar i systemet. Befolkningen har mycket litet insyn och möjlighet att förstå och påverka vad som pågår när det gäller utbildningen. Om situationen i skolorna, som ofta är kaotisk, särskilt i de 'blandade' kantonerna, rapporteras endast till det kantonala ministerkansliet. Där en kanton består av två etniska grupper (dvs både kroater och muslimer/bosnjaker) blir det politiskt än mer komplicerat. I dessa blandade kantoner tillsätts två ministrar en kroat och en bosnjak. Ofta motarbetar de dock varandra och har svårt att fatta beslut. Enligt lagstiftningen skall majoritetsbefolkningen inom en kommun få sköta (om den är minoritet inom kantonen som helhet) utbildningen inom sin kommun men detta har visat sig politiskt svårgenomförbart - majoriteten och fr a utbildningsministrarna uppvisar starkt motstånd mot detta. 14 Kommunnivån har således fr a en administrativ funktion 15. En ytterligare komplikation är att lärarna, enligt det kantonala/federala ministerkansliets beslut, givits fria händer att välja läroböcker för sin undervisning 16. I verkligheten måste dessa dock alltid godkännas av den lokala skolledningen och kantonala ministern.(d.v.s. de två ministrarna, i 11 Den genomsnittliga lönen varierar från 318 KM (DM) (Hercegovacko- neretvanski kanton) till 508 KM (Posavski kanton). De lärarna som jag pratat med klagar på att deras löner inte räcker till och att de inte kommer i tid, dvs. det kan hända att de är flera månader försenade. 12 Att en kanton delegerar utbildningen till den federala enheten har hänt i Bosanskopodrinjski kanton. Detta innebär att alla beslut om utbildningen i den kantonen fattas i det federala ministerkansliet. 13 Förutom Srednjobosanski kanton där man använder federala lagar. 14 De flesta kantoner har enats om att anordna en inspektion för att man skall kunna kontrollera om lagar, regler och normer inom utbildningen genomförs och verkställs. Alla kantoner förutom Srednjobosanski, Hercegovacko- Neretvanski och Hercegbosanski kanton, har en sådan inspektion, medan dessa tre vägrar inrätta den. 15 På skolnivån är samarbetet mellan ledning (skolkommissionen, dess ordförande och den övervakande kommissionen) komplicerat. Vid skolan i Bugojno som jag besökte hade skolans rektor svårt att samarbeta med administrationen och skolkommisionen. 16 Se federala utbildningsministeriets Information, 2001, not 10: intressant är här att denna information ej berörde existensen av de två parallella system som råder i skolorna. Ämnet är oerhört laddat. 9

blandade kantoner). Undervisningens nya innehåll: Ämnena i fokus De nya språken i Federationen Bosnien: Språk och nationell identitet I det före detta Jugoslavien talade man, fram till landets upplösning, tre språk: makedoniska, slovenska och serbokroatiska. I det serbokroatiska språket, som var det officiella språket i Bosnien och Hercegovina, Serbien, Kroatien och Monte Negro har det alltid funnits skillnader i uttal och variationer i dialekter. Man använde både det kyrilliska och latiniska skriften, böckerna och tidningarna kunde skrivas på båda. De skillnader som var i iögonfallande var endast de dialektala, vilka berodde på regionala eller lokala skillnader, inte etnisk eller religiös tillhörighet. 17 Det innebar också att om en kroat bodde i den serbiska republiken i forna Jugoslavien talade han/ hon den serbiska dialekten, ekavski. 18 Å andra sidan, en serb som levde i Kroatien eller Bosnien talade ijekavski dialekten. 19 Hela expertlag, landets främsta lingvister, har i och med landets upplösning arbetat med att rensa" det tidigare gemensamma språket och skapa bosniska, kroatiska, och serbiska. 20 Målet var att ta radera ut inslag som tyder på samband dem emellan och hävda dess kontinuitet, dvs. att det nya språket är just detta språket som man egentligen alltid har talat men inte fått använda under Titos tid. Dessutom, genom att rensa språket elimineras den känsla av samhörighet som fanns mellan folk i regionen. Denna strävan efter skillnad möjliggjordes och förstärktes av alla de minnen och olika erfarenheter av kriget som varje person bär inom sig. Översatta till det vardagliga livet kan politiskt laddade förklaringar om språk och ursprung således få gehör. Det mest intressanta och samtidigt den mest tragiska språkförändringen har skett i Bosnien och Hercegovina. Där brukade man använda både skrivsätt och ord som idag anses vara kroatiska eller serbiska, samt ord med arabiska rötter - dessa var ord som alla, bosniska katoliker, muslimer och ortodoxa använde i vardagliga samtal. I Federationen insisterade man strax efter kriget bara på den latinska skriften, försökte undvika alla serbiska ord och började använda den kroatiska versionen (se nedan). 21 Denna förändring orsakade en viss språklig förvirring 17 Bara i Bosnien kunde man tex. urskilja mellan flera olika ijekavska dialekter: man kunde klart höra om någon kom från Sarajevo eller Mostar, beroende på det specifika uttalet. 18 Under min vistelse i Banjaluka talade jag med en ung kvinna som talade den kroatiska dialekten, jag kunde höra att hon levt i Kroatien. Hon har som serbisk flykting kommit från en by nära Osijek. Själv sa hon att det var besvärligt för henne att tala språket som förknippades med kroaterna även om hon alltid ansågs vara serbisk. Serberna låg i krig mot Kroatien då hon kom till Banjaluka. Nu är det mycket bättre, säger hon, nu har jag blivit av med många typiskt kroatiska ord. 19 Skillnaden mellan ekavski och ijekavski dialekt är synbar i skrift också. T.ex. skriver man ordet vacker på ijekavski blir det lijep till skillnad på ekavski då det stavas lep, alltså ije övergår till ett långt e. 20 Det absurda ligger i att det återigen är språkforskare från Serbien och Kroatien som hävdar att det språk som man talar i Bosnien inte kan kallas för 'bosniska', eftersom det i Bosnien också bor serber (som enligt dem talar serbiska) och kroater (som talar kroatiska) nämligen en språkindelning de själva har frambringat. Dessa forskare var dock utan tvekan alla medvetna om att språket som talades i landet var en blandning och hade föga med ens etniska tillhörighet att göra. 21 För några år sedan skrev man bara med den latinska skriften, men i år har jag sett flera skyltar med den kyrilliska 10

eftersom man försökte både använda nya och bli av med gamla ord och man inte sällan hörde folk säga den gamla versionen av ett ord för att snabbt rätta sig själva med det korrekta ordet. Detta kunde man se och höra i medierna, t ex i den serbiska delen försökte personer vid TV, radion, eller som skrev för tidningarna till varje pris tala den serbiska dialekten - ibland så blev det en förskräcklig blandning av dialekter som nästan var skrattretande, eftersom deras vilja att bli serber var så stark, säger en informant. Många bosnjaker vidhöll att de talade bosniska och bosniska kroater påstod att de talade kroatiska. Enligt dessa är således språk som talas i Federationen idag kroatiska och bosniska. Grunderna i det nya bosniska språket, dess nya regelverk, kom 1991 med utgivningen Bosanski jezik av Halilovic. Den framhöll tydliga skillnader mellan språken. Alla tre nationaliteter känner till och kan använda ljudet f, men det är inte lika närvarande hos alla. I muslimernas språkbruk är detta ljud mest accepterat (ibid; s.45, min översättning). En av de viktigaste förändringarna är införandet av ljudet h (Halilovic; 1991). Förutom några andra grammatiska förändringar har en del låneord blivit riksspråk, ord som anses datera från den ottomanska perioden. Det intressanta är att dessa ord var i bruk tidigare av samtliga grupper men betraktades som gammalmodiga. Det kroatiska språket som man lär ut i skolorna enligt det kroatiska programmet är i stort sett detsamma språk som man dialektalt alltid talat i Kroatien. Ord och uttryck, samt grammatikregler som tidigare, inom det serbokroatiska språket ansågs vara ett sätt att utrycka sig på blev ny det enda grammatiskt korrekta. 22 Språkets nya funktioner: Att kommunicera identitet och politisk ståndpunkt Det språk jag själv lärde mig tala, serbokroatiska, blev efter kriget tre olika språk. Ofta tillfrågad vad jag själv kallar mitt språk, och klart medveten om frågans tyngd, ställs jag inför ett dilemma: Varje svar har en oundviklig politisk innebörd. Idag säger min benämning av språket något om hur jag vill klassificera och kommunicera min identitet, vilket i sig är ett politiskt uttalande. Samtidigt finns här få andra valmöjligheter. Språkets viktiga funktion som redskap att tänka och att göra sig förstådd i kommunikation med andra har fått en ytterligare politisk tyngd som snarare åstadkommer motsatsen, genom att betona skillnad skapar det barriärer mellan människor på olika plan dels genom att språken i sig görs alltmer olika varandra sedan kriget men också genom att enbart själva användandet och benämningen av detta språk skapas distans mellan människor ur de olika grupperna. På samma sätt som det serbokroatiska språket hade rollen att ena och föra samman folk som bodde i Bosnien, Kroatien och Serbien har dagens språkförändringar samma roll: att förena alla medlemmar i varje enskild etnisk grupp. Detta sker enbart på gruppnivå (likhet inåt, mot de egna medlemmarna, skillnad utåt, mot de andra). Språket får så en exkluderande funktion. I det dagliga livet kan man märka hur denna politiska funktion ibland går utöver de andra kommunikativa funktionerna: Människor använder ett antal ord eller fraser som inte är språkligt men väl politiskt skriften i Sarajevo. Idag har man infört det att man måste lära barn i skolorna både skrivsätten, även om det inte var så de första åren efter krigets slut. 22 Ett särskiljande drag mellan det serbiska och kroatiska språket är verbböjningar. Till exempel kroatiska av verb protestera är protestirati medan det serbiska är protestovati. 11

korrekta. Den överdrivna betoningen på politisk korrekthet av vissa uttryck, ord och fraser och ett tydligt undvikande av andra som (mer eller mindre indirekt) är icke lämpliga (som tex. att kalla opcina (kommun) i Sarajevo för opstina, som jag råkade göra och blev rättad flera gånger) - tyder på att det inte finns stort utrymme för valmöjligheter när det gäller urval av ord, som det fanns innan kriget bröt ut. Givetvis kan man välja att säga vissa ord på ett annat sätt och man kommer att bli förstådd också, men idag är språknyttjandet ett klart politiskt laddat område. Orden som man förr kallade för synonymer och som tydde på en persons belästhet och på förmåga att artikulera sig nyanserat, dvs en språklig rikedom, ses idag annorlunda. Språkproblematiken utgår ifrån politiken och dess rötter finns i den politiska ideologi som går ut på att forma och stärka nationalstaten (Anderson 1992). Historia: Nationens uppkomst ett folk skapas ur lidandet Historieskrivningen före kriget ingick i en för landet gemensam läroplan. I fokus stod enhet och broderskap 23 medan dagens historieböcker särskiljer de tre folkens historiska roll under andra värlskriget, och fr a ger olika förklaringar till kriget 1992-1996. I de nya böckerna omnämns knappast den gemensamma kampen mot nazisterna, och även om den nämns, finns det inget särskilt framhävande av den kamp som Jugoslaviens alla folk utkämpade mot tyskarna. På samma sätt som de gamla böckerna dolde det faktum att många cetniker och ustasha kämpade sinsemellan, emot tyskarna och emot Titos partisaner, framställer de nya historieböckerna just desssa som något viktigt. Förutom att dessa nya böcker hävdar att just deras sida led mest under Titos tid har de dessutom bytt ut den socialistiska ideologin och dess nyckelslogan broderskap och enhet mot den exkluderande, nationalistiska ideologin. Å andra sidan är alla tre grupper mer eller mindre eniga om att religionen, som det socialistiska systemet inte direkt förbjöd (men inte heller direkt uppmuntrade), var orättvist undertryckt och negligerad. Nu gällde det att skriva om innehållet i alla historieböcker och det blev gjort: med betoningen på den tiden då just den egna gruppen började se sig själv som nation. Man började tala om fakta och bevis för att hävda hur gammal och (trots allt) kontinuerlig deras tradition är. Politikerna dikterade och historikerna antecknade flitigt som en av mina informanter sa. Det gemensamma för samtliga nya historieböcker (med olika benämningar - istorija, povijest och historija) är att alla tre sidor lägger tonvikten på det nationella lidandet som just deras folk har genomgått. De understryker vissa händelser i historien att vara stolt över; man nämner inte händelser där andra grupper kan vara offer, varken i den tidiga eller senare historien. Förutom den delen av historien som rör nationernas uppkomst och det första nationella uppvaknandet som olika grupper i Bosnien gick igenom finns det andra sakförhållanden, speciellt dessa som rör kriget 1992-1996,dess orsaker och förlopp, vars olika tolkningar utgör en betydande del av dagens historieböcker. Dessa är givetvis påverkade av den politiska stämningen i landet och fyller politiska syften genom att vidare påverka den kollektiva kunskap som unga människor i Bosnien således uppmanas att acceptera som den giltiga. 23 Man ägnade ett helt skolår i gymnasieskolan åt den perioden, enligt den boken som jag använde i skolan 1988. (Istorija, Svjetlost; Sarajevo. 1983.) Boken var skriven av två historiker: en kroat och en serb, och redigerad av en muslim; alla tre etniska grupper var alltså representerade, av författarens namn att döma. 12

Fältarbete: Antropologen som nationellt objekt Innan jag börjar skriva denna del skulle det vara på sin plats om jag beskrev hur mycket min egen identitet spelade in och var ett viktigt moment som påverkade folks uttalanden. Kriget och efterkrigssituationen har orsakat ett slags vakuum där de flesta inte verkar veta exakt hur de skall förhålla sig till den nya situationen. Folk försöker klara av den tvetydigheten som efterkrigstidens brist på normer och värderingar medförde och försöker göra sitt förflutna meningsfullt och förståeligt med hjälp av egna tolkningar. Dessa tolkningar är i allra högsta grad beroende på vem den som ställer frågan är, eller rättare sagt, vem den uppfattas vara. Eftersom jag talade språket var namnet det mest tydliga tecken som avslöjade vem jag var. Jag är helt övertygad om att många uttalanden inte hade varit desamma om jag haft ett annat namn. Det intressanta är att jag skriver om jag haft ett annat namn - istället för att skriva om jag haft en annan identitet. Detta beror på att namnet i Bosnien brukar vara den viktiga markören som anger och antyder ens etniska tillhörighet. I mitt fall kunde namnet tolkas/uppfattas som både kroatiskt och bosniskt. Personligen anser jag mig inte tillhöra någon av de givna kategorierna, men kunde lätt uppfattas, (ifall jag inte skulle yttra mig) som en kroat eller muslim. Det som är underförstått är ens religiösa tillhörighet - katolik om jag hade varit kroat eller muslimsk om jag hade varit bosnjak. Jag är varken troende katolik eller troende muslim. Min egen bosniska bakgrund är förknippad med ett land, det vill säga en miljö i det landet, där ens nationella tillhörighet inte spelade någon roll. 24 Hade folk fått intrycket (av mitt namn och enbart av mitt namn) att jag var kroat och om de själva var det också (och om det slags samhörighet var viktig för dem) så kunde jag förvänta mig lite mera öppna svar. Det verkade vara så att det ingav något slags trygghet. 25 Vare sig jag ville uttala mig om det eller inte så blev jag stoppad i någon av de tre givna kategorierna så fort jag räckte fram handen och sa mitt namn. Och det var också oftast det momentet som avgjorde hur samtalet skulle se ut - beroende på mitt namn. Det var ett moraliskt dilemma jag ställdes inför: om jag valde att gå med på att bli betraktad som representant för en viss etnisk grupp visste jag att det skulle inge folk (från den gruppen) förtroende och ge bättre utsagor; å andra sidan skulle jag i det fallet kompromissa med mina egna principer. Även om jag känner mig ganska trygg i mina egna identitetsuppfattningar tyckte jag att det var obehagligt att inte min identitet så som jag uppfattar den utan så som andra (av mitt namn att döma) uppfattar den skulle spela en avgörande roll. Som Bowman skriver...a person is induced to imagine his or her self primarily as a representative of an ethnic collective... (Bowman; 1994:157). Tråkigt nog, även om jag tyckte att det var moraliskt förkastligt att låta antyda att jag tillhör någon etnisk grupp insåg jag så småningom att de bästa, mest givande intervjuerna som jag gjort var de som jag gjorde med människor som gick efter mitt namn och tog för givet att jag tillhörde sammaetniska grupp som de själva. 24 Jag vill påpeka att i den miljön jag vuxit upp så var jag inte medveten om några skillnader, det var helt enkelt inte relevant. 25 Jag har märkt att den största misstron och misstänksamheten och de kortaste intervjuerna hade jag med dem som frågade mig och fick veta att jag inte tillhörde någon grupp. Att vara barn från ett blandat äktenskap var det dystraste alternativet, fick jag erfara, och det var många som uppfattade mig så. 13

II Undersökningens resultat: skola och utbildning i två lokala kontexter Introduktion av fältet skolan som slagfält Syftet med den intervjuundersökning som redovisas nedan är att visa hur existensen av dessa tre skolsystem uppfattas och hanteras bland lärare, föräldrar och elever. Dessa uppfattningar antas återspegla verkligheten i ett efterkrigssamhälle, där skolan kommit att utgöra ett symboliskt slagfält där olika strävanden möts, bekämpas eller förhandlas i sin lokala kontext. Vilka slags motiv och handlingsstrategier anammar dessa grupper för att manövrera i den förändrade och starkt politiserade verklighet som skolan idag utgör? Varje område, by eller stad i Bosnien-Hercegovina har olika förutsättningar, genom sitt specifika förflutna både innan och under kriget, att förstå och hantera livet idag. Jag valde två mycket olika lokala fält som skilde sig markant när det gäller krigserfarenheter, socio-ekonomiska och politiska förutsättningar att återskapa ett normalt liv och en fungerande skola: Huvudstaden Sarajevo och den mindre staden Bugojno, belägen i en annan kanton, i centrala Bosnien. Det framstod ganska snart att policy och verklighet skiljde sig markant åt i båda fallen; dvs hur skolsystemet såg ut på pappret och hur det implementerades var olika saker. Staden Bugojno är jämfört med Sarajevo mer etniskt delad, efter ett krig som polariserat bosnjaker och kroater; barnen går idag i olika skolor och läser efter separata skolprogram. Sarajevo är inte minst i sin egenskap av huvudstad känd före kriget för sitt mångkulturella etos. Där odlas också idag den offentliga bilden av att sträva efter ett multietniskt samhälle. Sarajevo var under kriget belägrat och besköts av serbiska styrkor. Under kriget och speciellt efter kriget ägde stora omflyttningar rum och en stor del av invånarna flydde staden, speciellt då serberna, som inte trodde att samexistens med bosnjakerna och kroaterna skulle vara möjlig 26. En annan orsak till att många flydde staden efter kriget var ekonomiska, det var svårt att hitta arbete och leva ett normalt liv i ett efterkrigssamhälle. En stor andel unga och högskoleutbildade som tillhör alla tre etniska grupperna flydde från staden så fort det blev möjligt att göra det. Majoriteten av befolkningen i staden Sarajevo idag är bosnjaker (muslimer), en viss andel kroater och serber, men också folk från s.k. blandäktenskap 27. Sarajevo är också mest utsatt för påtryckningar från det internationella samfundet att leva upp till det multietniska idealet. Man kan märka stora socioekonomiska skillnader, man ser att kriget har lämnat sina spår överallt. I affärerna kan man köpa bara utländska produkter, inhemska fabriker står för det mesta tomma 28. Sarajevo är rikare än resten av landet, här investeras mer än i resten av landet. Där bor de flesta utlänningar, vilka flertalet arbetar för internationella organisationer, och följaktligen är det i Sarajevo som köpkraften är störst. Flertalet kämpar dock för att överleva och uttalanden, till synes groteska, som det var bättre under kriget kan man höra ofta. De syftar ofta på de nya sociala och ekonomiska klyftor som uppstått efter kriget. En medelålderskvinna fångar 26 Många serber valde dock att söka sig till det s.k. Serbiska Sarajevo, som uppstod genom delningen av staden. Dessutom flyttade många till Serbien eller utomlands. Samtidigt flyttade nya människor in, mest muslimer från Sandzak, och från byar i östra Bosnien. 27 Tyvärr finns det ingen statistik tillgänglig. 28 I Bosnien ligger arbetslösheten idag, sju år efter krigets slut, på över fyrtio procent. 14

stämningen: Alla hade lika mycket under kriget: var man hungrig, så visste man att alla var det, var man rädd så var alla i staden rädda. Idag är vissa otroligt rika och andra lever sämre än någonsin. Förr så kunde man åtminstone hoppas på något, på att kriget skulle sluta idag vet man att det inte blir bättre än så här... bedragare och bovar är rika och resten har ingen garanti för att de skall få nästa lön om man har tur att ha jobb, förstås Skolorna i Sarajevo använder sig mest av det federala skolprogrammet (vilket speglar den bosnjakiska majoriteten elever). Där finns också det katolska skolcentret, där man lär ut enligt det kroatiska programmet 29 men trots detta har elever från samtliga etniska grupper samt s.k. blandäktenskap. Skolans attraktionskraft ligger bl a i dess goda renommé som utbildningsinstitution, men också att den kommit att bli en möjlighet för dem som inte kan eller vill välja skola efter etnicitet. Jag besökte två grundskolor och två gymnasieskolor som undervisar enligt det federala skolprogrammet. Dessutom gjorde jag intervjuer med elever som går i det katolska skolcentret. Totalt intervjuades i Sarajevo tre lärare med olika bakgrund, tre föräldrapar, sju gymnasieelever och två grundskoleelever. Bugojno är en mindre stad i Srednjobosanski kanton, som ligger i mellersta Bosnien. Före kriget fanns här en lokal industri som sysselsatte många invånare 30. Idag är den ekonomiska situationen än mer prekär än i den i Sarajevo, med hög arbetslöshet och stor utflyttning, fr a av unga människor. 31 I ett tidigt skede av kriget, 1992, stred Bugojnos invånare, mestadels kroater och bosnjaker, mot serber för att 1993 hamna på två olika sidor som stred mot varandra. Kroaterna anslöt sig till de kroatiska styrkorna och bosnjakerna stred på den bosniska arméns sida. Det var under den tiden kroater flyttade ut ur staden och bosnjakiska flyktingar från områdena söderut om Bugojno flyttade in. Kroater som flyttade ut under kriget har nu kommit tillbaka 32. Utbildningen är bara en av många frågor där man inte kan enas efter kriget. När det gäller den kantonala politiska nivån finns det två ministrar som delar posten för utbildningen, den ene är kroat och den andre bosnjak 33. Bosnjakerna använder det federala skolprogrammet och kroaterna det kroatiska skolprogrammet. I de områden i staden där det bor både bosnjaker och kroater blev lösningen delade skolor. I Bugojno intervjuade jag rektor och två lärare, två föräldrapar, fyra gymnasieelever och två grundskoleelever. Frutom skolpersonal (som var bosnjaker - de kroatiska var ovilliga att medverka) var övriga intervjuer ur båda etniska grupper. 29 Det katolska skolcentret har både sina gymnasieskolor och grundskolor. Religionsundervisningen är inte obligatorisk (det obligatoriska ämnet heter religionshistoria men där undervisar man om alla religioner)och språket som man undervisar i är det kroatiska språket. 30 17 000 människor arbetade I hela Bugojnokommun innan kriget, idag är siffran 4 000, och det rör sig mest om tillfälliga jobb.firman Slavko Rodic som tillverkade kontursmaterial syselsatte hela 7 000. 31 Kroatiska ungdomar tenderar att söka sig till Zagreb och bosnjaker till Sarajevo. De flesta vill dock helst utomlands. 32 Enligt statistik från 1991 (ett år förekriget) bodde det 19.697 bosnjaker i Bugojno (42,0 %), 16.031 kroater (34,18%), 8.673 serber (18,49 %), och resten var 2.488 (5,3 %). 33 De brukar inte kunna komma överens om hur utbildningen skall skötas; den ene, bosnjak, avgick i september förra året och blev ersatt av en annan bosnjak. 15

Den nya skolan: Lärarnas komplicerade uppgift Lärare i sin kunskapsförmedling är alltid i vissa avseenden brokers dvs de har att förmedla statens ideologi och förverkliga dess utbildningspolicy. I det forna Jugoslavien var lärarna viktiga auktoriteter, både som kunskapsförmedlare och i formandet av socialistiska samhällsmedlemmar. Efter kriget har de i Bosnien fått en komplicerad broker-roll, ställda mellan de olika nationella riktningar och politiska mål som idag gäller, mer eller mindre uttalade. Existensen av flera skolprogram som alla är offentligt likvärdiga, men med delvis motsägelsefulla budskap (historieböckernas skilda förklaringarna till kriget är ett talande exempel) är den uppenbara svårigheten. En annan är att lärare idag har att förmedla de värderingar och krav som ett nytt politiskt och ekonomiskt system ställer, dvs spegla en annan historia och samhällsbild än vad de själva lärt sig att undervisa: Ett demokratiskt och marknadsekonomiskt system av västerländsk modell, något som få har egen erfarenhet av och som i flera avseenden endast är infört formellt och inte fungerar i praktiken, i synnerhet i många lokalsamhällen. Det är således lärarna som måste tolka och försöka omsätta motsägelsefulla policies och politiska budskap i sin kunskaps förmedlande praktik. Många lärare känner sig något vilsna i den nya rollen och söker olika strategier för att bemästra den komplexa uppgiften att utgöra länken mellan en statlig policy som rymmer tre olika politiska strävanden och eleverna. Det är ett stort ansvar som lagts på lärarnas axlar och de är fullt medvetna att de handskas med känsliga ämnen. Samtidigt har de svårt att vara neutrala (nästan omöjligt i en etniskt polariserad situation) genom den etniska identitet de själva representerar. Sarajevo En kvinnlig språklärare som pensionerats under kriget beskriver den förändrade verklighet många lärare har att arbeta i efter kriget. Som serb ger hon också en något annorlunda bild av Sarajevo än den officiellt multi-etniska:. Jag gick i pension 1993, jag kunde fortsätta arbeta som lärare men jag hade varken ork eller lust... Då var staden fortfarande belägrad, men det var inte enda anledningen att jag gjorde det. Läroplanen förändrades, språket som jag undervisat i nästan 30 år var inte längre detsamma 1993. Helt plötsligt började saker och ting heta något annat, och till och med några viktiga regler förändrades, man skulle inte nämna kyrillisk skrift, men det var bara i början. Idag är det förändrat, idag lär man ut det också, här i Sarajevo, men det är inte samma, inte alls i samma utsträckning som det var förr, förr var både den kyrilliska och latinska skriften verkligen jämlika, idag gör man det bara för att man är tvungen, så att säga men så är alla böcker skrivna på den latinska. Det året jag gick i pension var allt mycket mer extremt [nationalistiskt], Andric [bosnisk serbisk författare] var inte längre med på litteraturlistan, man införde en massa nya författare, medan de som inte tillhörde rätt grupp uteslöts. Det var en konstig känsla, att helt plötsligt stå där inför eleverna och säga att saker som jag i trettio år sagt var fel, nu var grammatiskt korrekta. Det var som att spotta sig själv och sina trettio år i ansiktet, det var att gå emot sig själv. Jag kunde ha fortsatt arbeta men jag valde att inte göra det. Det var mycket annat också, stämningen i lärarrummet blev lite spänd, många blev som förhäxade, idag har man vant sig vid allt detta, att folk är sådana, dessutom har många blivit bättre. Jag ville inte möta konstiga blickar, för det fick jag göra bara för att jag heter som jag heter. Dessutom har många flyttat, en del till Kroatien, en del till Serbien, en del till utlandet.idag är det lite bättre. Folk kommer tillbaka, mina kolleger som flydde kom tillbaka, några arbetar igen, några gör inte det. Man har vant sig att folk kan tycka precis vadsomhelst (skratt) den första chocken är över, allt kan hända, vi har ju gått igenom ett krig, det mest otänkbara har hänt, allt annat som händer, det som händer idag det är inget som förvånar en om du förstår vad jag menar den som har varit ateist blir över en natt troende, densamma personen blir nu pro-kommunist igen. Konstiga saker 16

händer, och det är ingen som reagerar Vi har blivit västvärldens protektorat, vill man det erkänna eller inte, det är de som bestämmer reglerna, vi bara spelar efter deras pipa (bittert) Se bara vad som händer i utbildningen, allt är så politiserat, man väljer inte rektorn efter hans kunskaper och skicklighet, utan efter hans politiska åsikter, varje kanton har sina egna lagar, när det gäller utbildningen också, de stämmer inte överens med varandra. Barn som flyttar från det ena stället till det andra måste gå om hela år, ibland för att skolprogrammet täcker helt olika saker. Olika skolor här i Sarajevo använder helt olika böcker Det är inte lätt att vara elev idag. Men - vad kan man göra? Om en kanton har bestämt sig för att använda ett program så är det enda minoriteten kan göra att låta sina barn gå i skolan och lära sig detta eller inte låta sina barn gå i skolan alls. Vad gör man? Dessutom så finns det inte många som är minoriteten här, tyvärr, men så är det. Möjligtvis, så finns det blandade äktenskap. Utbildningen är bara ett problem, ett av många, som har sin grund i politiken, som detta land brottas med. Jag har haft tur, jag var ändå mer eller mindre redo att gå i pension, tänk på vad som hade hänt om jag inte var det det är bara att svälja och gå vidare som allt annat. Svårigheterna med de nya språken som lärare har att undervisa i framgår av en berättelse från en språkkonferens. Den säger mycket inte bara om språksituationen utan kastar också ljus över hur de nya nationella identiteterna formas och berättigas utifrån erfarenheter av kriget, och om föreställningar om förövare och offer. En lärarinna från Sarajevo (bosnjak) berättade: För ett tag sedan så var jag på en konferens i Neum som norska forskare har anordnat, där alla språkexperter från f.d. Jugoslavien var närvarande Själv så tycker jag detsamma som de norska kollegerna, att allt i grund och botten är ett språk, men vilken stämning det var där! Det var en het debatt som pågick. Problemet för oss från Bosnien är att vi saknar välrenommerade språkforskare, ett stort, känt namn inom fältet med många års arbete bakom sig Men där dök det upp en Grozovic, och andra stora namn inom språkforskningen [de representerade nu de andra ]- innan kriget undervisade jag efter deras böcker. Här i Sarajevo hade vi många bra forskare, men de flyttade under kriget till Novi Sad, Belgrad 34 [och andra andra delar av Serbien och Kroatien] och så i Neum dyker de upp i deras lag. Just det mötet var väldigt spänt mina kolleger reagerade starkt på att de från både den kroatiska sidan och den serbiska sidan kom med kommentarer och de t.o.m. försökte tvinga oss att kalla vårt språk för bosnjacki (bosnjakiska) istället för bosanski (bosniska). De menade att det mest karaktäristiska för detta språk var de gamla turkiska ord som man på nytt har tagit upp - vilket jag tycker att är totalt fel. Språket som man talar i Bosnien har många låneord, inte bara från turkiska, utan ord som vi fått under Habsburgsmonarkin. Men de ville att språket här skall kallas för bosnjacki, eftersom vi är bosnjaker som talar det språket, medan serber talar serbiska, och kroater talar kroatiska. Deras ståndpunkt var att denna benämning, bosniska språket, gäller bara för bosnjaker och kan inte gälla för serber och kroater. Jag vet inte, det är så mycket som har hänt, det är inte bara de sista krigsåren, det gör så ont när man till slut inser att man blivit grundlurad. Det är som om man ligger i samma säng med sin man i tjugo år och så plötsligt en morgon vaknar man och han håller en kniv under ens hals, och vill mörda en. Det som egentligen är intressant att det borde vara vi som är förolämpade, förbittrade, hämndlystna, hatfulla - men vi, den bosniska delegationen på konferensen alltså, var de som var minst av alla som var allt detta. Även idag - titta bara på Sarajevo, titta på deras namn, titta på debatter på teven, på frågesporter på teve, titta vem som ringer, det är alla etniska grupper: Ilija, Sime, Zuhra, Milan (stolt). Hon talar tydligt om offerrollen som bosnjakerna har - det är de som har blivit grundlurade, menar hon. Samtidigt pekar hon på multietniska inslag i samhället. Hon, som många andra som jag talat med i Sarajevo, verkar pendla mellan en ond och en god berättelse. Den goda är den om det multietniska samhället, en tradition av samexistens och blandning. Den onda talar tydligt om svek, med en grupp som förövaren och de andra (de själva) som offer (se Stefansson, 1997). 34 Hon menar de språkforskare, bosniska serber och bosniska kroater som flyttade till Serbien respektive Kroatien. 17

En annan lärarinna som undervisar i det bosniska språket på grundskolan i Sarajevo där majoriteten är bosnjaker uppvisade en annan strategi att omvandla offerrollen till att aktivt värna om det egna: Ibland så skrattar barnen när jag säger lahko, mehko etc De är inte vana vid dessa ord, därför skrattar de men jag brukar vara noga med att påpeka hur viktigt det är att ha ett eget språk, som skiljer sig från det kroatiska och det serbiska. Det är nödvändigt att vi har ett eget språk, det är en del av vårt kulturella arv som vi länge inte kunnat använda De har sina egna språk, vi har ett eget språk också. Vi bosnjaker har levt ihop med dem i 45 år men sedan gick det inte. Det var de som inte ville leva ihop, det var serberna och kroaterna, som vägrade leva ihop med oss, vi, bosnjaker ville ju det, vi blev ju mördade för att vi är bosnjaker, när många inte ens visste att de var bosnjaker, varför skulle vi inte ta vara på vår tradition... Jag tycker att det är ett måste, det måste vi göra. Uttalandet speglar en slags defensiv nationalism - att vilja samexistens, men att inte ges något val - som återkom i flera intervjuer. Samtal med lärare som tillhörde majoritetsgruppen i Sarajevo, dvs. bosnjaker, pekade på att den politiskt korrekta inställningen var den pro-multietniska-sarajevo-inställningen. En kvinnlig språklärare därifrån förklarade: De har stenkoll just på Sarajevo det minsta lilla fel och pengarna dras in, det gäller skolorna och allt annat. Man kan göra grova fel, man kan bete sig inkorrekt på alla sätt och viss, undgå reglerna på landsbygden, men inte här i Sarajevo. Många var tydliga med att påpeka att Sarajevo är inte som resten av landet. Vissa sa det stolt och vissa med en klar bitterhet i rösten. De som framhöll den goda berättelsen menade att: Vi har en multikulturell tradition här i staden, här har det alltid bott alla tre grupper, även under kriget stannade många kroater och serber i staden och anslöt sig till den federala armén när de insåg vad det var som hände här har man alltid levt ihop. Den gemensamma krigserfarenheten i staden Sarajevo gjorde att man inte så lätt kunde glömma vare sig tiden innan kriget eller själva kriget då de blev angripna, vilket drabbade alla stadens invånare. Många informanter menar att det är på grund av den kosmopolitiska anda som länge, (t.o.m. under kriget) varit gällande i Sarajevo inte var kulturellt accepterat att öppet visa nationalistiska känslor. Med andra ord den goda berättelsen var den politiskt korrekta diskursen: Att vara nationalist är också att vara nationellt medveten. Alla måste vårda sina egna traditioner inget illa i det. De bosnjaker från Sarajevo som bittert sa att Sarajevo inte är som resten av landet var tveksamma till den positiva tolkningen av historien och anslöt sig till den onda berättelsen och menade att: Det är bara vi dumhuvuden här i Sarajevo som vill leva tillsammans, trots allt. Tänk dig bara - vi kämpade emot dem (cetniks) för att kunna leva ihop med dem igen, visst låter det knäppt? Är vi så pass naiva att vi aldrig glömmer nej vi lär oss aldrig. Vi, bosnjakerna är alldeles för snälla, ingen vet vad de kommer att hitta på om femtio, sextio år. En lärarinna, bosnjak, ger uttryck för den motsägelsefulla bilden som tycks råda i Sarajevo. 18

Hennes berättelser speglar både den politiskt korrekta bilden av Sarajevo, som multi-etnisk stad, men ger också en bild av en mer komplicerad etnisk verklighet. Ärligt talat så är situationen i Sarajevo sådan att vi är ett undantag. Alla områden runtom i landet är mer eller mindre etniskt rena, det är inte så i Sarajevo. Här finns det katolska skolcentret och de föräldrarna som inte vill att deras barn skall gå efter det federala programmet utan det kroatiska skickar sina barn dit. Sarajevo är också en delad stad så att de serber som vill att deras barn skall utbildas efter det serbiska programmet kan skicka sina barn till de [serbiska] skolorna. Men det är ingen jag känner som gör det. De som vill detta, har flyttat dit för länge sedan. Dock känner jag några serbiska familjer, där föräldrarna är högskoleutbildade som bestämt sig för att stanna här, och accepterar därmed det federala programmet. Tyvärr är dessa inte många, majoriteten, alla de som inte tyckte att de kunde leva med bosnjaker, har flyttat. Det enda som vi som är kvar kan göra är att vara positiva och hoppas på att det kommer att bli bättre... Det framgår av flera intervjuer att det råder en blandning av åsikter: den multietniska inställningen, vilken det internationella samfundet uppmuntrar, som lever vid sidan om den faktiska verkligheten där landet i själva verket är etniskt delat. Lärarna som själva är mycket medvetna om den tvetydigheten har den svåra uppgiften att förklara detta för sig själva och för barnen som de undervisar. Mycket beror, som sagt, på den enskilde lärarens kompetens att förmedla kunskap om den egna gruppens språk och historia utan att svartmåla andra etniska grupper. Ingen av de lärarna jag talat med anser att barnen de har framför sig är tabula rasa; alla är eniga om att det är ifrån föräldrahemmet man hämtar de viktigaste normer och värderingar, bland annat de som handlar om respekt och tolerans mot andra etniska grupper. Det dilemma lärarna ställs inför i sin yrkesroll blir mest tydligt i blandade klasser. Många uppvisade en känsla av maktlöshet och pekade på svårigheterna att förklara förekomsten av olika skolprogram för barnen. De tycktes hantera problemet genom en strategi av undvikande och menade att barnen var medvetna om situationen ändå, för att allt i omgivningen tyder på ett delat land. Dessutom räknar man med att barnen redan är insatta i situationen; många betonade föräldrarnas roll. En historielärare som undervisar på en grundskola i Sarajevo sa: Alla barn vet om att det finns ytterligare två skolprogram. Många av dessa barn har vänner som går på det katolska skolcentret och läser efter det kroatiska programmet. I vår skola följer vi det federala programmet. Jag kan inte hålla på och förklara faktum att det finns ytterligare två historiebeskrivningar, jag tar aldrig upp det i klassrummet, barn är ju medvetna om det ändå. Landet är faktiskt delat. Ifall det visar sig att någon elev vars föräldrar, kroater, inte är nöjda med någon lektion och det har faktiskt hänt en gång, hänvisar jag till andra böcker och annan litteratur. Man måste vara flexibel, det är oerhört känsliga ämnen dessa här. Dessutom så tycker jag att man inte får underskatta föräldrarnas roll- det är först och främst hemma grundläggande begrepp och värderingar förklaras för barnen. Förutom att de lärare jag talat med lade tonvikten på föräldrarnas roll framgick det helt klart att mycket beror på den enskilda lärarens kompetens, normer och värderingar; om hon/han själv bestämt sig för att bemöta en elev från en minoritets grupp med respekt eller inte. Lärarna är mer eller mindre självständiga när det gäller val av skolböcker; de har fått en ansvarsfull roll då det ingår i deras arbetsuppgifter att förklara och tolka en komplicerad verklighet; det är lärarna som betygsätter eleverna, det är lärarna som klarlägger en av de tre gällande av staten accepterade sanningarna. En lärarinna vid en gymnasieskola i Sarajevo berättade: När det gäller språket, så har det, som sagt, förändrats, men det är mycket upp till enstaka lärare hur de vill implementera det nya språket, vissa är mer radikala och insisterar verkligen på att man talar enligt de nya reglerna och vissa är mer toleranta, som jag. Jag tycker inte att en elev som verkligen kan formulera sig 19