VALJEVIKEN, TIONDE ÅRET. Höstkonferensen i Valjeviken är en av de aktiviteter i HRF:s programutbud som hörsammas av väldigt många medlemmar. En bit över femtio hade anmält sig till årets upplaga, som för övrigt var den 10:e i ordningen. Alltså jubileum, och en tradition som förhoppningsvis kommer att finnas på programmet många år framöver. Alla deltagare verkar ju så nöjda, och det tyder väl på att ett behov finnes. Visst såg det ut att vara väldigt tätt med aktiviteter när man granskade det programblad som kom i postlådan, men det var ju sådant som vi alla gillade, tror jag. Dessutom visade det sig att det ändå fanns gott om utrymme för att odla social samvaro, mellan varven. Det var en del nya ansikten, men det kom också många som man träffat tidigare och som man lärde känna lite bättre den här gången. På så sätt blev det flera som har nya möten att se fram emot. Att få komma tillsammans och få lyssna på andras situation och kanske få berätta om sin egen, kan ge nya erfarenheter och tips som kan vara till nytta. Programmet för de här dagarna var som vanligt mest inriktat på hörselvård och alla fick möjlighet att vara med i diskussionerna och även ställa frågor. Stämningen var munter och tiden bara försvann, hur fort som helst. En ung kvinna (36), Erika Thorell, som själv var hörselskadad pratade om kommunikation och kroppsspråk. Hon agerade över stora delar av scenen och kunde verkligen konsten att använda hela kroppen för att förtydliga det som hörselskadade eventuellt missar av talet. Hon var utbildad dramapedagog, och hon jobbade till vardags med barngrupper och på arbetsplatser.
Erika kommunicerar med Ingrid och Olle Esbjörn Salje, som många av oss hade träffat tidigare, skulle komma igen, för att ge oss lite flera lästips och prata kultur. Men han hade tyvärr fått förhinder, men vi fick i stället en värdig ersättare i Magnus Johansson. Helhetschef för Valjevikens aktivitetscenter. Han gav oss en snabb lektion i Blekinges geografi och historia. En nyttig repetition som vi nog behövde. Andra dagen fick vi stifta bekantskap med en audionom, Ulla Berg, om hade offrat söndagsfriden i Göteborg för att representera sitt företag, GT Re Sound, som säljer hörselhjälpmedel. Främst hörapparater, som nu har utvecklats till tekniska vidunder. En digital hörapparat innehåller flera komponenter än en mobiltelefon. Hörseln lär vara lika individuell hos oss människor som ett fingeravtryck. Därför behövs alltid utprovning för varje enskild brukare.. Vidare ombads flera av medlemmarna berätta om vad HRF hade betytt för just dem. Här fick Kristianstadsavdelningen mycket beröm för ett mångsidigt utbud av bra aktiviteter. Extra plus för Snäckan ( medlemstidningen som utkommer två gånger pr. år) Ett modernare komplement till Snäckan är hemsidan på Internet som håller hög kvalitet, tack vare Sven Erik. Alldeles färsk information om vad som händer och vad som kommer att hända i framtiden, inom alla nivåer, fick vi, under rubriken föreningsnytt, av några styrelsemedlemmar.
Nästa år, alltså 2003 så är det Europeiska handikappåret. Syftet är att öka medvetenheten om de drabbades hårda villkor. Inledning sker i kulturhuset i Stockholm och statsminister Göran Persson invigningstalar. Regeringen satsar 6 miljoner kronor på detta. Dessutom en halv miljon bara till invigningen. Vi håller alla tummar för att detta skall ge den verkan som avses. För att få en så pass stor och aktiv förening, som HRF att fungera så behövs det duktigt folk i ledningen. Det verkar inte vara något problem i Kristianstad. Hela styrelsen är tydligen inblandad i de skiftande arrangemang som genomförs varje år. Alla är bra på något. Alla passar för något och alla verkar ha något att tillföra. Och över allt i hopa så vakar ordföranden, Ulla Persson. Hon deltager också aktivt i många projekt, även i större sammanhang. Dessutom har jag lärt mig att kanslisten, Gunnel Nilsson, också är inblandad i det mesta som händer. Men, som sagt, det finns en hel stab av folk som jobbar för att förnöja oss vanliga medlemmar. Jag vågar inte nämna några namn, för jag är rädd att glömma någon. Jag säger bara tack till er alla! Ulla och Gunnel
En annan sak som naturligtvis också gör att alla trivs här är det mottagande som vi får här. Omgivningarna, höstfärgerna i naturen ( kanske vackrare än våren), och läget alldeles intill viken. Utsikten längs kusten, vatten med de små öarna. Och så förstås lektionssalar och förläggning. Förtäring, supergod och i rikliga mängder höjer stämningen ytterligare. Dessutom finns det tillgång till Viktoriahallen, en förstklassig simhall med bubbelpol och bastu, bl. a. Vi var några stycken som laddade upp här före lördagskvällen. I en enkät blev vi ombedda att svara på frågor om vistelsen här, och om det var något som vi ville förbättra. Själv kunde jag inte komma på något först, men tänkte sedan på att om jag tvunget skulle vilja nämna något så får det bli tekniken i vår sal. Det var ibland svårt att fortplanta brusfritt ljud till alla åhörarnas hörapparater. Men det fanns tekniker på plats som fixade detta. Så det blev aldrig något stort problem.
En del upplevde säkert kvällens vickning som pricken över i. Som vanligt en väl tilltagen ostbricka med allehanda tilltugg och öl och läsk. Även vin (som fick bekostas från egen kassa). Allt detta bidrog till en god stämning och en bra början på kvällen. Lite lekar blev det också för en del. Somliga gillar det, andra vill helst slippa och då får de det. Men man har roligt även om man bara tittar på. Nytt för i år var att det tack vare 10-års jubileumet var levande musik till dansen. Ett populärt inslag som fick till följd att flera stannade kvar till sena timmar. Bara två ingick i orkestern men de var duktiga och det var många som tog tillfället att få svänga om en stund. Förutom HRF så var det en annan grupp här under helgen. Det var ett gäng ungdomar med olika handikapp. Jag tror att alla behövde rullstol och en del hade personlig assistent. En av dem, en flicka i 25-års åldern kom till oss, på kvällen, och ville dansa. Naturligtvis så fick hon det, och det var nog mer än jag som kände en härlig värme inombords och kanske en tår bränna bakom ögonlocken, när först Eva och sedan Sven tog sig an, och dansade med henne. Att få se lyckan i hennes ansikte när hon svängde runt i sin rullstol, var så fint. Vad spelar det för roll med ett eller ett par dåliga öron jämfört med de här ungdomarnas handikapp.
Vi är, tack och lov, medlemmar i en förening som har väldigt roligt när vi träffas. Ännu en lyckad konferens i Valjeviken kan läggas till handlingarna. Vi som fick vara med känner alla ett behov av att säga varmt tack till dem som har beslutat om bidrag till arrangemanget, till dem som lagt allt krut på att genomföra projektet och naturligtvis till dem som kom. Dessutom ett jättetack till Ann Christin och Eva, våra tolkar, som med flinka fingrar skrivit ner allt som sagts under de här dagarna, och som för en del är alldeles oumbärliga. De har varit med så länge nu, och smälter så väl in. De ingår på något sätt i laget. TACK! Bo Stenfeldt.