( och pratar mycket bred skånska.) Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig! Men måste vi verkligen? Vet du vem som sa så? Klart jag gör. Vet du vem som kände sig som en främling i det här landet? Ja... Jag kan inte leva i detta landet, men detta landet lever som ett gift i mig, skrev han. Du vet vem det var? Han som skrev Bachmann va? Den där broschyren? Nej. Det var inte han. Jo, men han. Som skrev om Sverige. Han du vet.
Ja, han skrev om Sverige. Det är klart att han skrev om Sverige. Precis. Om hur efterblivna vi är. Det här med förbudsmentaliteteten och så. Vad heter han. Vad heter han nu igen? Du tänker på en annan. Men nu får jag inte ut honom ur huvudet. Kom igen. Vad heter han? Han heter. Han heter... Vänta lite. Fusk! Vadå fusk? Du måste komma på det själv. Vallgren! Carl- Johan Vallgren. Så hette han ja! Men vem sa det? Vem var det som kände sig som en främling? Få se...
Snacka om att fuska... Ekelöf! Jaha. Ekelöf alltså? Visst är det fint? Visst är det träffsäkert? När du säger så tänker jag på prickar. På skjutbanor. På vapen. Detta landet är ingen främling i mig. Så exakt uttryckt. Det fångar verkligen den här känslan av att invaderas. Landet som ett gift? Hurdå som ett gift? Som att man dör av det? Eller blir sjuk av det? Skulle vi bli sjuka av att leva i Sverige? Som om landet hade nånslags mystisk själ eller var ett väsen som flöt genom blodådrorna? Det är inte meningen att man ska tolka det bokstavligt... Å fan, det menar du inte... Det handlar om att känna sig som en främling i sitt eget land. Om att inte passa in, så klart. Men också om att det här landet, den här nationen vi lever i. Ja. Att den. Att den trycker på på nåt sätt. Som att den lägger sina händer om huvudet på en och liksom pressar och formar varje enskild människa att passa in i det här samhället. Det tänker jag att den handlar om. ( kliver in och avbryter dialogen. Pratar rikssvenska)
Stopp stopp stopp! Vänta lite här. Inte så. Inte på det sättet. Du är alldeles för prövande och osäker,. Som att du innerst inne inte tror på att den här dikten handlar om frihet och om att inte inordna sig. Så som du framställer det kan man nästan få för sig att dikten handlar om att ge upp på nåt sätt. Men den gör ju inte det, eller hur? Den handlar om frihet. Om en särskild sorts svensk frihet. Eller hur? Håller du inte med? Visst handlar den om frihet? En sorts svensk jävlaranammafrihet? ( och pratar nu rikssvenska) Jag vet inte... Nä men det är bra! Det är inte det. Du gör det bra liksom. Du måste bara få fram den där känslan av det svenska också. Liksom att vi ger oss inte. Fattar du? Men är det verkligen det den handlar om då? Visst är det det! Om att vi som svenskar har en sund skepsis till staten. En anarkistisk längtan efter att bryta oss loss ur sosseriet. Det är ju det han skriver. Lyssna här: (läser ur dikten på bred skånska) En gång, i de korta, milda de fattiga stundernas vilda Sverige där var mitt land! Det var överallt! Här, i de långa, välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag... är det mig kallt Fattar du? men han ger ju inte upp för det! Istället skriver han den här rasande dikten mot sosseriet i Sverige. Det är ju alldeles solklart så att han längtar efter ett mer ursprungligt Sverige. Ett friare och mindre reglerat, mindre förbudsmässigt land. Precis det som var inne på. Jag vet inte riktigt om...
Det är klart att det inte är en enkel dikt. Då hade vi ju inte stått här. Den är självklart mångbottnad och fri att tolka på massor av vis. Men grunden! Det måste ni väl ändå hålla med om? Att den handlar om det här. Känner ni inte det? Att den liksom är politisk på det sättet. Att den vill nåt annat. Att den vill frihet och styrka. Inte det här bortklemade som vi lever i nu. Eller hur? Visst är det så? ( och rycker på axlarna.) Lite energi! Lite tryck! Det är bara det det handlar om. Tryck till. Ta sats liksom. Tro på det. Det är bara det. Okej? Okej. Då tar vi det från början. Men den här gången vänder vi på det.. Du får köra. ( och byter plats, går av scenen.) (på skånska) Jag är en främling i detta land, men detta... (riksvenska) Men måste vi verkligen? Ja, kör! Kör bara! Men varför? Jag fattar inte. (på skånska) Men detta land är ingen främling i mig. Vad ska det användas till? Vad är det bra för? ( kommer in på scenen, irriterad.) Men alltså. Hur många gånger har vi varit igenom det här nu? Det är bara så det är. Vi kör den här dikten. Vi bara gör det. Okej?
Men varför? Varför gör vi det? Jag fattar inte heller. För att det är en bra dikt, för att vi måste. Kom igen nu, kör på så vi kommer härifrån. Alltså... förlåt mig. Men det känns helt surrealistiskt att improvisera fram ett samtal om den här dikten? Vad har det med nånting att göra? Nä. Det är klart. Du behöver ju inte. Så är det ju... Det var inte så jag menade. Jo, men vill du inte så... Så lägger vi ner då. Eller hur? Vad säger du? Ska vi... ska vi strunta i det? Det var inte så hon menade. Jasså? Nä men. Nä men då så. Då kör vi? Eller hur? Visst kör vi? Från början? ( lämnar scenen)
(på skånska) Jag är en främling... (på skånska) Men måste vi verkligen? Vet du vem som sa så? Goebbels. Nä... Det var inte Goebbels. Jo, men visst var det Goebbels? Propagandaministern i det tyska riket. Visst var det han? (båda pratar fortfarande skånska) Alltså ibland förstår jag mig inte på dig. Du vet ju att det inte var Goebbels. Varför frågar du? Men det är ju det här vi gör. Vi läser den här dikten. Har du inte fått med dig det? Främling låter som nåt Goebbels skulle ha skrivit. Eller Carola. Knappast hon som skrev va?
Men ändå... (utanför scenen) Ha ha. Very funny. Kör nu. Vet du vem som skrev dikten? Jo, jag tycker mycket om honom. Särskilt diktsamlingen Om hösten. Den är fin. Den gillar jag. Men måste vi? Första dikten handlar om att det är bättre att tro på det här livet än på livet efter detta. Och så lyssnar han på syrsor som filar. Här finns inga syrsor. Är du säker på det? Ja... Jo... det är jag. Jag hör inga syrsor. Problemet är att den är skriven av en ung man som känner sig gammal. Det är därför som han står där i sensommaren och tänker på att han förr tyckte det var jobbigt att lyssna på syrsorna. Nu har han försonats med dem. Men han ja man måste utgå ifrån att han fortfarande hör dem? Om han nu tänker på dem? Hade han varit i sitt livs sensommar eller höst så hade det naturligtvis varit omöjligt. Gamla människor hör ju varken syrsor, eller vårtbitare, som jag tror det är frågan om egentligen.
Det är så jävla dött och tyst här. Om hösten. När alla grindar står öppna mot meningslösa hagar. Det är en annan favoritrad. Jag förstår inte vad det har med främlingar att göra. Nej. Inte jag heller. Jag har av ett blod som aldrig kan spädas i mina ådror ett dricksglas fullt! Och alltid skall (rikssvenska) nä. nä det har jag faktiskt inte lust att läsa. ( klampar in på scenen) Nu läser du! Jag vill inte. Sorry, men så är det bara. Det är censur! Det är var det är! Du censurerar! Nej, jag har bara inte lust att läsa just den här dikten. Nu läser du, hör du!?
Jag vägrar. Nu får det räcka. Det här är ett fritt land! Här står vi upp för yttrandefriheten! Det handlar inte om det. Vi vill inte. Nu läser ni. Nu läser ni dikten. Hör du? Nu visar ni att ni är svenska, hör ni! Nu visar ni att ni ställer er bakom yttrandefriheten, att ni står upp mot censuren. Att ni kämpar för demokratin. Hör ni? Ja, vi hör. Men vi tänker inte läsa. Vi vill inte. Vi vägrar. (ursinnig) Neger! Där, jag sa det. Va? Vad säger ni nu då? Jude! Lapp! Är ni med? Säg det nu! ( och står rakt upp och ner med armarna hängande längs sidorna. De säger ingenting.)
Säg det, säger jag. Säg det! Säg det! Säg det! Säg det! Ridå