Fler källor ger säkrare besked om avelsframsteg

Senaste nytt från hästforskningen populärvetenskaplig rapport nummer 1 2012 Tema - avel och hästhållning Fler källor ger säkrare besked om avelsframsteg För att kunna mäta avelsframsteg för varmblodiga ridhästar är det en fördel om man kan väga in resultat från såväl 3-årstest, kvalitetsbedömning som tävling. Det visar forskning som Åsa Viklund vid SLU har gjort med finansiering från Stiftelsen Hästforskning. När avelsmålet är tävlingsegenskaper i hoppning respektive dressyr är det viktigt att det finns resultat från alla tre informationskällorna för att få fram de säkraste indexen. Det gäller för alla hästar oavsett ålder, säger SLU-forskaren. TÄVLING VIKTIGAST Hästar som har egna tävlingsresultat har säkrast avelsindex. Men information från de båda unghästtesterna vid 3 respektive 4 års ålder ger också bra säkerhet eftersom de egenskaper som bedöms till stor del beror på arvet och de har starka samband med framtida tävlingsresultat. Syftet med Åsa Viklunds studier var bland annat att få en bättre förståelse för hur indexen påverkas av vilken information som finns tillgänglig för hästarna vid olika ålder i deras liv. Jag ville också analysera avelsframstegen hos olika grupper av hästar och därigenom förstå vilka avelsstrategier som bidragit. Den kunskapen behövs för att kunna ge rekommendationer till uppfödare för framtida avelsarbete. Åsa Viklund har även ambitionen att utveckla presentationen av indexen för att göra dem mer begripliga för aktiva utövare inom hästavel och ridsport. Ett sätt är att belysa hur indexet för varje enskild häst påverkas av härstamning, egna respektive avkommors prestationer. I studierna har hon analyserat trenden för avelsindex genom att följa den avelsmässiga utvecklingen i hoppning och dressyr över flera generationer. Hon såg bland annat att från mitten av 1980-talet ökade den genetiska framstegstakten markant och det berodde på fyra orsaker: 1 Succesivt allt starkare urval av hingstar i ett förnyat bruksprov från slutet av 1970-talet. 2 Import av en del utmärkta hingstar, framför allt i hoppning, som oftast testades i det svenska bruksprovet innan de sattes i avel 3 Införandet av kvalitetsbedömning 1973 som gav möjlighet att bedöma unga hästars prestationsegenskaper. 4 Införandet av avelsvärdering 1986 baserad på resultat från kvalitetsbedömning som främst användes för avkommebedömning av hingstar. Framstegstakten för hoppning var snabbare än för dressyr. Den svenska hästen betraktades ursprungligen som en dressyrhäst och den genetiska nivån för hoppning var inledningsvis låg. I och med det nya bruksprovet kunde hoppningen testas på ett bättre sätt och tillsammans med import av en del framstående hopphingstar ökade den genetiska nivån för hoppning i populationen i mycket rask takt. Avelsframstegen hittills inom svensk avel beror alltså främst på att bra hingstar använts. Urvalet av vilka ston som sätts i avel har inte varit lika genomtänkt, såväl bra som dåliga ston har använts. Forskaren föreslår därför att framtida avel bör lägga mer tonvikt på en mer effektiv användning av avelsindex vid urval av ston, både vid ung ålder och efter att avkommorna har testats. Åsa Viklund tycker även att det bör göras mer för att bättre ta tillvara potentiella hingstämnen som är födda i Sverige. För mer information Åsa viklund, slu 018-67 19 67 asa.viklund@slu.se Projekt: Avelsframsteg och selektionsstrategier baserade på integrerade avelsindex för svenska ridhästar. Läs mer om hästforskning stiftelsen Hästforskning (shf) finansierar hästforskning i sverige och norge. en viktig uppgift för shf är att sprida forskningsresultaten populärvetenskapligt. i denna forskningsrapport nr 1 2012 med tema avel presenteras ett antal slutrapporterade svenska projekt samt några pågående norska projekt. Citera gärna texterna i rapporten och ange då källan, stiftelsen Hästforskning. alla pågående och avslutade forskningsprojekt finns presenterade på www.hastforskning.se Du kan nu också hitta information om många forskningsprojekt via kunskapssajten Hästsverige www.hastsverige.se som stiftelsen Hästforskning är en av initiativtagarna till. trevlig läsning! Peter Kallings, forskningschef Carin Wrange, redaktör & fotograf Kari Hustad, redaktör Therese Lundqvist, redaktör Ansvarig utgivare: peter kallings, vmd, forskningschef stiftelsen Hästforskning, 08-627 20 11, 070-527 20 11, peter.kallings@nshorse.se, www.hastforskning.se

Vad göra när avmaskningen inte fungerar? En dos direkt i hästens mun, helt enkelt. Vissa hästar avmaskas upp till sex gånger per år för att hålla parasiterna borta. Andra hästar får endast en årlig avmaskning. Veterinärinstitutet i Oslo har i ett norskt-svenskt projekt undersökt i vilken utsträckning parasiter faktiskt dödas av en avmaskningskur. Resultaten är inte uppmuntrande. Under två år gjorde forskarna undersökningar i fler än 100 stora och små stall i Norge. Målet för forskarna Inger Sofie Hamnes och hennes kollega Carl Fredrik Ihler på NVH (Norges veterinärhögskola) var att kartlägga resistens och kontrollåtgärder när det gäller parasiter. Studierna har finansierats av Stiftelsen Hästforskning. Vi frågade hästägarna hur ofta de avmaskar och om de har andra förebyggande åtgärder. De har också svarat på vem de frågar om råd när det gäller parasitkontroll, säger Inger Sofie Hamnes. Det var stor skillnad i hantering mellan de olika stallarna. Trenden är att stora stall och stuterier oftare avmaskar i nära samarbete med veterinärer, medan mindre stall ger färre doser per år. STudIeR I LAbORATORIeT Vid Veterinärinstitutet kontrollerade forskarna hästgödsel från 184 hästar fördelat på 20 stora stallar som hade behandlats med olika avmaskningsmedel 10 dagar i förväg. Resultaten visade att bara drygt 40 procent av hästarna var parasitfria, trots att de hade just blivit avmaskade. Jag fruktade tyvärr att det var så. Resultaten överensstämmer med en tidigare studie vid NVH 1995, där 14 av 17 stallerna hade en reducerad effekt av avmaskningsmedel. På 1960-talet kom flera nya avmaskningsmedel på marknaden. Optimism var hög, man trodde att det nu fanns en permanent lösning för att bekämpa parasiter hos olika djur. Men glädjen var kortvarig. Efter några år sågs de första resistenta parasiterna hos får. Forskaren Inger Sofie Hamnes visar hur en spolmask ser ut. Det är en parasit som främst drabbar unga föl. De senaste 30 åren har det inte utvecklats några nya preparat av denna typ på marknaden. Samtidigt kommer rapporter från hela världen att avmaskningsmedel med brett spektrum har tappat effekt. ReSISTeNS utvecklad De preparat som nu använts i cirka 50 år har utvecklat resistens mot anthelmintika. Det har skett en mutation som sedan gått i arv. Vissa maskar har gener som gör dem resistenta mot ett visst läkemedel, och denna resistens går i arv. Om hästen varje gång avmaskas med samma preparat ger det perfekta förhållanden för de resistenta parasiter som då blir ännu fler. Vi måste sluta tro att vi kan behandla oss bort från problemet. Resistenta parasiter hos häst försvinner inte, säger Inger Sofie Hamnes. Som en del av forskningprojektet pågår analyser vid SLU som undersöker om det finns någon genetisk likhet mellan resistenta Foto: Veterinärinstitutet i Oslo rundmaskar i Norge och Sverige, men resultaten är ännu inte klara. MåSTe TÄNKA NYTT Förebyggande åtgärder är den framtida lösningen för att undvika ökad resistens. Betesputsning, anläggning av grus eller sand i rasthagar samt sambetning med andra djurslag är bra åtgärder. Betesmarker behöver dessutom få vila ibland. Inga maskar kan överleva i en hage som har varit hästfri i två år. inger sofie Hamnes, nvh +47 23 21 61 27 inger.hamnes@vetinst.no Projekt: Gastrointestinala nematoder hos hästar. Anthelmintikaresistens och kartläggning av kontrollåtgärder mot parasitinfektioner.

Torr mark håller spolmasksmitta borta Strategiskt nyttjande av rasthagar och betesmark är viktigt för att minska förekomsten av spolmask i hästbesättningar. Parasiten visar sämre överlevnad och lägre smittspridning i rasthagar med grusbeläggning jämfört med gräshagar. Johan Höglunds studie på ett antal svenska stuterier visade att smittrycket av spolmask var relativt lågt på betesmarker som ingick i en växtföljd. Det är alltså viktigt att regelbundet byta beten för föl och unghästar, omväxlande odla andra grödor och upplåta betesmarken åt vuxna hästar som inte utskiljer spolmaskägg, för att få ner smittrycket. Johan Höglund, slu 018-67 23 71 johan.hoglund@slu.se Projekt: Epidemiologiska studier av spolmasksmitta hos föl vid svenska stuterier med fokus på äggens överlevnad i olika miljöer. Detta visar forskning som har gjorts under ledning av Johan Höglund vid SLU. Studien har finansierats av Stiftelsen Hästforskning. Rasthagar med gräs upplevs ofta som tilltalande att släppa föl på. Men för att undvika förorening med spolmaskägg bör de om möjligt inte användas av föl som är äldre än 10 veckor eller unghästar upp till 2 år, säger Johan Höglund. Hästens spolmask är en parasit som drabbar unga föl. Parasiten sprids genom ägg som kommer ut med träcken och som blir smittsamma efter en tids mognad i den yttre miljön. Möjligheten att hålla kontroll på parasiten genom avmaskning har försämrats under senare år då ivermektin och liknande preparat numera uppvisar i det närmaste obefintlig effekt på spolmask. I nuläget är det enbart preparat med substansen fenbendazol som har fullgod effekt på spolmask och i viss mån även pyrantel. I projektet genomfördes experiment för att undersöka hur spolmaskäggen påverkades när träckhögar från infekterade hästar placerades ut i två olika miljöer. Det visade sig att på gräsbevuxen mark etablerade sig parasitäggen snabbt i det översta jordlagret och de fanns även kvar under flera år trots att de träckhögar som placerades ut försvann snabbt. När träcken placerades på en yta som efterliknade den som finns i rasthagar med grus, torkade högarna ut och spolmaskäggen dog snabbare. Det är dock viktigt att även grushagar sköts om. Om exempelvis gödseln trampas ner i det översta gruslagret är det viktigt att detta skrapas bort för att få bort spolmaskäggen. MeR SMITTA I GRÄSMARK

Olika strategier motverkar inavel De norska hästraserna fjordhäst, döle, nordland/lyngen och kallblodstravare löper alla risk för ökad inavel. När det gäller döle och nordland/lyngen är populationerna så pass små att de betraktas som hotade arter. Hanne Fjerdingby Olsen har i en avhandling vid UMB (Universitetet for miljø- og biovitenskap) i Oslo studerat den genetiska variationen inom de norska hästraserna. Tidigare studier har visat på alarmerande hög inavel hos den nordiska kallblodstravaren. Tecken på inavelsdepression, till exempel nedsatt fertilitet och travprestation, har kunnat ses. Avhandlingens syfte var att ta fram aktuell information om den genetiska variationen hos de norska raserna och se hur stor effekt olika metoder och åtgärder har haft på inavelsgraden. OPTIMALA bidrag RÄTT VÄG Fjerdingby Olsen ville också utvärdera dagens modell för beräkning av kallblodstravarnas avelsindex, samt testa verktyget optimala bidrag. Det är en selektionsmetod som innebär att man väljer ut avelsdjur inte bara mot bakgrund av deras prestationer/ index med mera, utan även tar hänsyn till inavel och inavelsökning. Tillämpas på små populationer där inavel är eller befaras vara ett problem. I den första studien studerades den genetiska variationen hos döle- och nordland/ lyngen-hästar. Inavelskoefficienten uppskattades till ca 12 procent i båda raserna, vilket är samma inavelsgrad som avkomman till två halvsyskon. Forskningen visade att inaveln ökar i döle, medan den sjunker i nordland/lyngen, trots att den sistnämnda har sämre förutsättningar på grund av en liten population. Det kom också fram att inom döle används inavel som en avelsstrategi. Detta kunde inte ses hos nordland/lyngen, snarare en tendens till att inavel undviks. Den höga inaveln i döle beror också på selektion, vilket inte har använts lika starkt i nordland/lyngen. Där har man mer fokuserat på att rasen ska överleva. Rekommendationen är att optimala bidrag börjar användas i båda raserna, för att kunna få genetiskt framsteg samtidigt som man får kontroll över inaveln. I den andra studien gjordes en simulering för att se hur den effektiva populationsstorleken och det genetiska framsteget påverkades om sättet att selektera avelsdjur ändrades inom de små raserna döle, fjordhäst och nordland/lyngen. Antalet födda föl varierades, liksom hur stor andel av fölen som var efter treårig hingst. Det prövades också att inte använda något urval alls, dvs att alla hingstar var tillgängliga för avel. Resultatet visade att det behövs minst 200 födda föl per år för att uppnå en effektiv populationsstorlek på minst 100, vilket är den minimigräns som brukar rekommenderas (motsvarar en inavelsökning på 0,5 procent per generation). FLeR 3-åRSHINGSTAR Att öka användandet av treårshingstar ökade den effektiva populationsstorleken markant, detta eftersom treårshingstar bara godkänns för ett år och måste sedan visas igen, vilket medför att det är fler hingstar som får chansen i aveln och det blir därmed färre avkommor per hingst. I den tredje studien undersöktes olika alternativ för avelsvärdering av tävlingsprestationer hos norska och svenska kallblodstravare. För att skatta säkrast möjliga avelvärden för insprungen prissumma jämfördes olika sätt att beräkna dessa avelsvärden. Det visade sig att dagens system för avelsvärdering som baseras på prissumma och startstatus var den som gav den säkraste skattningen och bör nyttjas även fortsättningen. Målet med den sista studien var att använda optimala bidrag och, baserat på resultaten, ge råd om hur detta bäst kan användas i framtiden i aveln av norska och svenska kallblodstravare. Verktyget optimala bidrag kan alltså välja ut hur många ston varje hingst bör betäcka för att få högsta möjliga avelsframsteg, men ändå hålla inaveln på den nivå man har bestämt. ÖKAT GeNeTISKT FRAMSTeG Det genetiska framsteget ökade med 30-40 procent med optimala bidrag jämfört med hur det ser ut idag. Baserat på resultaten rekommenderas avelsföreningen att använda optimala bidrag för aktiv rekrytering av förstagångskandidater för godkännande, men också för att ge årliga avelstillstånd baserat på tidigare antal betäckta ston för redan godkända hingstar. Forskningen i den tredje delstudien finansierades från svenskt håll till en början av ATG:s forskningskommitté och därefter av Stiftelsen Hästforskning. Huvudfinansiär från norsk sida var framförallt Norges Forskningsråd. Hanne Fjerdingby olsen, umb +47 64 96 5115 hanne.fjerdingby@umb.no Projekt: Genetic variation and management of the Norwegian horse breeds. Foto: Claes Kärrstrand

Vatten vid varje fodring bäst för hästen Hästar som arbetar bör ha tillgång till dricksvatten vid varje utfodringstillfälle. I annat fall finns risk för en förändring av kroppsvätskornas fördelning och därmed en minskad blodvolym. Det visar forskning som professor Kristina Dahlborn vid SLU och veterinär Sara Nyman har gjort med finansiering av Stiftelsen Hästforskning. Studien visar också att hästar i regelbundet arbete inte har ett högre vattenintag på vintern om deras dricksvatten är ljummet jämfört med om det är fryskallt. beteende OcH VÄTSKebALANS Forskarnas syfte med studien var att studera hur vattenintag, beteende och vätskebalans hos arbetande hästar påverkas dels av dricksvattnets temperatur och dels av om de har tillgång till dricksvatten vid varje utfodringstillfälle eller bara under natten. För att studera hur vätskebalansen påverkades vägdes hästarna och blod- samt urinprov togs. De sex varmblodiga hästarna (valacker) som ingick i studien fick först välja mellan dricksvatten av två olika temperatur. Det ena vattenkaret innehöll vatten som hade temperaturen + 4 grader och det andra karets vatten var betydligt varmare, + 20 grader. När hästarna fick välja mellan de två temperaturerna gjorde de individuella val. Det visade sig dessutom att de hästar som föredrog ett varmare vatten gjorde det såväl sommar som vinter, och samma sak med de som valde det kalla vattnet. Däremot var det ingen skillnad i mängden drucket vatten mellan de två temperaturerna när hästarna på vintern bara fick tillgång till vatten av en temperatur i taget, +4 C eller +20 C. dricker MeR VId FOdRING Eftersom det förekommer att hästar fodras både en och två gånger per dygn utan tillgång på vatten utfördes dessutom ytterligare en delstudie. De sex valackernas frivilliga vattenintag och vätskebalans studerades på två olika foderstater och vid två olika vattningsrutiner. Den ena foderstaten var baserad på huvudsakligen torrt hösilage och den andra på cirka 50 procent grovfoder (torrt hösilage) och cirka 50 procent havre. Hästarna gick i hård träning. Denna studie visar att arbetande hästar dricker mer på en grovfoderstat och har större vätskereserver och blodvolym än på en kraftfoderstat när de hade tillgång till dricksvatten vid varje utfodringstillfälle. När hästarna erbjöds vatten enbart under natten, det vill säga mellan 18.00 och 07.00 så blev blodvolymen lägre oavsett om hästarna åt enbart grovfoder eller grovfoder i kombination med kraftfoder. RISK FÖR MINdRe blodvolym Studierna visar att arbetande hästar bör ha tillgång till dricksvatten vid varje utfodringstillfälle eftersom de annars riskerar en förändring av kroppsvätskornas fördelning och därmed en minskad blodvolym. Studiens resultat ger inte stöd för ett generellt råd om att vintertid undvika kallt (+4 C) dricksvatten till hästar. Däremot kan det vara viktigare för vissa individer, de som redan har ett lågt dagligt vattenintag, att se till att dricksvattnet är lättillgängligt, tilltalande och ge dem en foderstat som stimulerar ett högt vattenintag. I framtiden vore det intressant att studera effekter på vattenintag och drickbeteende beroende på dricksvattnets placering i förhållande till utfodringsplats, både i stallar och på lösdrift, tycker Sara Nyman. sara nyman, nyman@wallby.se Projektnamn: Hur påverkas hästars vattenintag, beteende och vätskebalans av tillgång på vatten vid utfodring samt av vattentemperaturen? Om Stiftelsen Hästforskning stiftelsen Hästforskning (shf) bildades 2004 av Hästnäringens nationella stiftelse (Hns) i samverkan med ab trav och galopp (atg), agria Djurförsäkring och stiftelsen lantbruksforskning (slf). atg, agria och slf sammanförde då sina forskningsmedel för häst och har hittills avsatt cirka sju miljoner kronor årligen till shf. De senaste åren har den svenska regeringen via forskningsrådet Formas anslagit minst lika mycket, dvs. shf har erhållit minst 14 miljoner kronor per år att fördela till olika forskningsprojekt. Dessvärre upphör den statliga medfinansieringen efter 2012 då statens återföring av miljöskatter upphör. shf arbetar tillsammans med Hns vidare på att söka säkerställa en långsiktig finansiering av hästforskningen. under 2009 inledde sverige och norge ett samarbete gällande hästforskning för att lyfta samverkansprojekt mellan länderna, där norska hästnäringen och staten bidrar med sex miljoner norska kronor. Men det behövs mer pengar för att täcka kostnaderna när det statliga stödet för hästforskning minskar. ett bidrag till forskningen från dig eller din organisation är därför extra värdefullt! Stiftelsen Hästforsknings pg-konto 90 00 38-1

Arv och allsidig träning ger hållbara hästar 43 000 hästars resultat på tävling inom hoppning, dressyr och fälttävlan utgör underlag för en studie om hållbarhet. Husdjursagronom Åsa Braam, SLU, har studerat om antal år i tävling också är ett mått på hållbarhet hos hästar. I avelsmålet för den svenska varmblodiga hästen står att man ska producera hästar med en bra exteriör och som kan vara internationellt konkurrenskraftiga som dressyr- eller hopphästar. Även hållbarhet är ett avelsmål men det har man tidigare inte skattat avelsvärdet för. Mina studier visar att de hästar som tävlat med framgång i flera discipliner före sex års ålder och därmed fått en varierad träning som unga visar större hållbarhet. Dessa hästar har i snitt tävlat två år längre än övriga, säger Åsa Braam. Hon kan även konstatera att arvet, det vill säga hästens härstamning, är viktigare för hopphästar än för dressyrhästar. Generellt är arvbarheten för antal år i tävling ganska låg (0,04-0,12) men det genetiska sambandet för antal år i tävling och hoppegenskaper är 0,65-0,69. bör VÄGA IN TÄVLINGSKARRIÄReN Trots den låga arvbarheten tycker Åsa Braam att man absolut bör väga in tävlingskar- riären i bedömningen inom aveln, men det bör delas upp i olika discipliner för att ge en rättvis bild. Anledningen är att hopphästar oftast inleder sin tävlingskarriär när de är relativt unga och gör fler starter under livet än till exempel dressyr- och fälttävlanshästar. Därför bör avelsvärden för antal år i tävling skattas var för sig för de enskilda disciplinerna, säger Åsa Braam. bättre djurskydd Det finns flera skäl att det bör bedrivas avelsarbete för hållbarhet. Bland annat för ett bättre djurskydd då skador och sjukdomar leder till ett lidande för de drabbade hästarna. Ett annat skäl är ekonomi eftersom det görs stora investeringar i hästar och kostnader för veterinärbehandlingar vid skador kan bli stora. Syftet med Åsa Braams studier var att undersöka om den redan befintliga tävlingsstatistiken kan användas för att skatta avelsvärden för hållbarhet genom att studera antal aktiva år i tävling. Via Svenska Ridsportförbundet, som administrerar tävlingar inom ridsport, fick hon tillgång till en stor mängd data. Åsa Braams licentiatavhandling är baserad på tävlingsresultat från regional klass och upp till elitnivå för 43 000 hästar födda under åren 1967-2004 med tävlingsresultat från 1971-2009. delades I TRe GRuPPeR Hästarna har delats upp i tre grupper: Valacker (kastrerade hingstar) som tävlat färdigt (17 000 hästar), valacker som fortfarande är aktiva (25 000 hästar) och samtliga hästar (ston, hingstar och valacker, 43 000 hästar). I den sistnämnda gruppen finns både hästar som tävlar aktivt och hästar som avslutat sin tävlingskarriär. Att ston och hingstar har färre antal aktiva tävlingsår beror inte på sämre förmåga utan på att de även verkat inom hästaveln. De hästar som tävlat längst har 18 aktiva år bakom sig, vilket är ganska imponerande, tycker Åsa Braam. Åsa Braam 073-369 39 40 asa.braam@telia.com Projekt: Genetiska analyser av olika indikatorer på hållbarhet hos svenska ridhästar. Stiftelsen Lantbruksforskning