appendix #4 2010
ledare I barndomens sagor framställs en läkare som en doktor med vit rock och stetoskop runt halsen. Doktorn får vara med i lekarna som en person som jobbar på sjukhus och som hjälper människor att bli friska. Att läsa läkarlinjen idag innebär dock ett mycket bredare spektrum av karriärmöjligheter. Läkarutbildningens unika kombination av att vara en akademisk yrkesutbildning gör att en examen kan leda till yrken även utanför sjukhusens eller primärvårdens väggar. Tyvärr är stora delar av dessa alternativa karriärvägar alltför osynliga i utbildningen. Ett exempel är möjligheten att söka sig utanför landstingets sjukhus till privata aktörer. Idag ökar andelen privat vård i Sverige, men i en allt mer privatiserad vård får inte studenterna glömmas bort! Idag görs alltför ofta upphandlingar av vård utan att de olika vårdstudenternas närvaro skrivs in i avtalen. Detta gör att de allt fler studenterna trängs på en allt mindre yta i den landstingsdrivna vården medan den privata vården går miste om de blivande kollegornas närvaro. Vinsterna i att ha studenter på en klinik är många. Att ha någon som ifrågasätter och kommer med nya tankar och idéer är ju grunden för all utveckling. Men för att ta hand om studenter på ett bra sätt måste det finnas avsatt tid. Att enbart springa efter en läkare under en placering ger inga fördjupade kunskaper, utan tid måste finnas avsatt till diskussion och reflektion. Landstingen får idag ersättning för studenter, vilket bör skrivas in i upphandlingarna så detta även inkluderar den privata vården. Dock är dagens ersättningsnivåer för låga för att täcka hela kostnaden för god klinisk handledning. Så det behövs höjda ersättningsnivåer, men också egna satsningar från landstingen och de privata vårdgivarnas sida på handledningstid. Ansvaret för att utbilda de blivande kollegorna ska tillhöra hela sjukvården! Att inkludera den privata vården i utbildningen är ett sätt att öka kvalitén samtidigt som fler alternativa karriärvägar öppnas upp för studenten innan examen. Idag är den privata vårdsektorn en alltför outnyttjad resurs! Och ökade resurser behövs. Läkarutbildningen innebär många timmar på klinik. Sveriges läkarutbildning är en av världens mest kliniskt orienterade och för att uppnå tillräcklig kvalité krävs god handledning. Den kliniska handledningen har länge varit MSF:s hjärtefråga och dessvärre ser vi genom våra handledningsenkäter att kvalitén sjunker. Vår enkät delas ut vartannat år; nu i höst kommer en ny som ger dig som precis läst medicin- och kirur- 2 gikurserna möjlighet att tycka till. En hög svarsfrekvens är viktigt för att vi ska kunna påverka så fyll i enkäten så att vi får ett starkt verktyg när vi arbetar för en bättre utbildning! Vi hoppas självklart att denna omgångs resultat ska visa på en positiv trend men de senaste åren har kvalitén på den kliniska handledningen sjunkit i takt med ökat antal studenter per handledare. Studentgrupperna har vuxit med hög fart de senaste åren vilket även ger negativa utslag i andra delar av handledningsenkäten. En utökning av läkarutbildningen får inte ske utan ökade resurser till fler utbildade handledare och undervisningslokaler. Sverige behöver inte fler läkare utan framförallt fler bra läkare! Många sjukhus är idag mättade på läkarstudenter i förhållande till patientunderlag. Högskoleverket slog fast i en alumniutvärdering 2006 av Umeå universitet att antalet studenter inte gick att utöka utan att svikta på kvalitén och många andra universitet närmar sig smärtgränsen. Ett exempel är Uppsala och Linköping som idag har studenter på de sjukhus Örebro Universitet tänker utnyttja för sin utbildning vilket kommer att medföra större trängsel i Uppsala och Linköping. Inför höstens riksdagsval lovar båda blocken ökade platser på läkarutbildningen och vi i styrelsen för MSF tänker arbeta stenhårt för att dessa löften skall följas av utredningar av patientunderlag samt stora resursförstärkningar! Vi får inte heller glömma MSF Utlands medlemsbas som idag är över 2500 stycken svenska studenter. De flesta av dessa är på väg tillbaka till Sverige vilket är något som borde uppmuntras och underlättas. MSF jobbar idag mycket med frågor kring sommarpraktik samt underläkarvikariat mot Socialstyrelsen och landstingen. Att skapa en bra inslussning i det svenska vårdsystemet precis som Norge lyckats med för sina utlandsstudenter är att ta vara till de möjligheter man har. Vi i MSF ser gärna en debatt kring läkarutbildningens dimensionering men vill spela med alla kort på bordet. Och att fortsätta utöka utbildningen utan att ta till vara på våra utlandsstudenter eller den privata vårdsektorn är en kortsiktigt lösning som inte har förankring i sjukvårdens egentliga behov. Maria Ehlin Kolk maria.kolk@slf.se MSF Ordförande Medicine Studerandes Förbunds nationella tidning #4 / 2010 Redaktör och ansvarig utgivare: Kjartan Thorarinsson, appendix@msfstockholm.se MSFs nationella styrelse år 2010: Ordförande Maria Ehlin Kolk Vice ordförande Anders Lundberg Andre Vice Ordförande Karl Hagman Göteborg Andrea KJELLGREN Linköping Ida Johansson Skåne Mathias Blom Stockholm Kjartan Thorarinsson Uppsala Johan Skogö Umeå Mihai Radulescu Kansli Linn Linnquist, MSFs kansli Box 5610, 114 86 Stockholm, 08-790 33 84, linn.linnquist@slf.se Adressändring? Skicka ny adress till medlem@slf.se Hemsida: www.slf.se/msf 4 appendix #4 2010
mer än "bara" läkare ANders Lundberg, ViceOrdf MSF, anders.lundberg@slf.se Läkarens yrkesroll är kanske en av de mest väletablerade i hela världen. Alla vet vad en läkare gör. Eller? Faktum är att läkare har fler arbetsuppgifter än de som förknippas med den klassiska yrkesrollen. Läkaren är inte bara medicinare. Läkaren är forskare, ledare, chef, organisationsutvecklare, kommunikatör. Det finns dessutom de som väljer att prova helt nya vägar. Appendix träffar tre läkare som valt att vara mer än "bara" vanliga doktorer: konsulten, chefen och sjukhusdirektören. sjukhusdirektören Birgir Jakobsson är docenten, barnläkaren och forskaren som blev sjukhusdirektör, först för Capio S:t Görans sjukhus och sedan 2007 på Karolinska Universitetssjukhuset. Birgir är en frekvent debattör och förespråkar ofta på debattsidor och i media läkarens roll som ledare och betydelsen av att utveckla sjukvården. Bilden man får som läkarstudent idag är att den absoluta majoriteten av läkare kommer att jobba heltid kliniskt eller med forskning, eller en blandning däremellan. Hur ser du på läkares karriärmöjligheter? Finns det andra valmöjligheter? Jag tror att det är viktigt att läkare fortsätter att skaffa sig gedigen klinisk utbildning (kompetens) och om möjligt också erfarenhet av forskning och utbildning. Det är just denna kunskap och erfarenhet som gör läkaren till en bra chef om den kombineras med bra ledarskapsegenskaper som byggs på med ledarskapsutbildning. Hur har läkares yrkesvägval förändrats under din tid som läkare, och hur tror du att de kommer att ändras i framtiden? Läkare har i dag möjlighet att välja mellan klinisk karriär, forskningskarriär eller ledarkarriär. De två första går med fördel att kombinera medan trenden är att ger man sig in i ledarkarriären får man svårt att hinna göra det andra också. Som första linjens chef kan dock en läkare mycket väl fortsätta arbeta med klinik och forskning samtidigt som man får möjlighet att testa huruvida chefskarriären är något att satsa på. Du har i flera olika sammanhang uttalat dig varmt för att läkare behöver axla chefs- och ledarrollen i större utsträckning. Behöver fler läkare bli chefer? Enligt min mening är det bra att läkare med erfarenhet enligt ovan är beredda att kliva fram och ta ett chefsansvar i sjukvården. Jag ser det som en fördel om det medicinska ansvaret kopplas till ett ekonomiskt ansvar och det innebär att en läkare får ett chefsansvar för en viss medicinsk process eller verksamhet. Det hindrar inte att det finns andra verksamhetsområden som med fördel kan ledas av andra yrkeskategorier, vilket också är fallet i dag. Enligt min mening bör ledaregenskaper och erfarenhet av förändringsarbete väga tyngst vid tillsättning av chefer. Det blir ett dubbelfel när vi gör en duktigt kliniker eller forskare till en dålig chef. Det ska vi undvika. Varför skulle man som läkare vilja bli chef? Är det inte ett steg bort från att "vara läkare"? Om man är intresserad av att påverka, driva igenom förändringar/förbättringar, har idéer om hur man vill ha saker och har lätt att få med sig andra människor, då bör man överväga en chefskarriär. Ofta är detta egenskaper som andra upptäcker före en själv. Det är viktigt för en läkare som väljer en chefskarriär att fortsätta vara just läkare. Som chef och läkare har du möjlighet att förbättra situationen för många patienter istället för det traditionella läkar-/patientmötet. Själv lägger jag mycket tid på att driva frågor rörande patientsäkerhet, medicinsk kvalitet och tillgänglighet. Det är lättare för mig att göra detta med den detaljkunskap som jag har om vården som läkare. Vilken roll spelar cheferna för sjukvårdens framtid? Ledarskapet har alltid spelat roll för sjukvårdens utveckling. Så är det också i dag. Kraven på ledarskapet har dock förändrats radikalt och jag är inte säker på att vi inom sjukvården riktigt hänger med i denna utveckling. Framför allt handlar det om chefens roll i förändringsarbetet. Vi talar om för våra medarbetare att de behöver förändra sina arbetssätt, samtidigt som vi fortsätter att leda och styra på samma sätt som vi alltid har gjort. Chefens engagemang och närvaro krävs i förändringsarbetet om medarbetarna ska ta det på allvar. Om jag som blivande läkare är intresserad av att bli chef och ledare i vården - hur gör jag? Jag tror inte att en läkare behöver bestämma sig för tidigt för att bli chef. Jag anser att man bör gå sin utbildning, skaffa sig en bra klinisk erfarenhet, forska och meritera sig, lära känna sig själv livet är långt! Har man de egenskaper som jag försökt beskriva ovan kan man med fördel delta i ledarskapsprogram, de flesta sjukhus har sådana numera, börja leda avgränsade förbättringsprojekt och successivt komma fram till att ledarskap är det man vill utöva. Men givetvis går det att göra på många olika sätt. appendix #4 2010 3
managementkonsulten Johan Ejerhed är läkaren och ekonomen med ett intresse för hälso- och sjukvården. Han jobbar för en av världens mest inflytelserika konsultfirmor, Boston Consulting Group, BCG. Det blir allt vanligare för sjukvården, läkemedelsindustrin och offentliga myndigheter att anlita konsulter för att förbättra sin verksamhet och lösa problem. Därmed har det också blivit fler med bakgrund i medicinen som valt konsultyrket. Hur kommer det sig att man blir konsult om man har läkarutbildning? Man vill ha en utmaning och lära sig nya saker. Det är ju många läkare som är drivna och tycker om utmaningar och kanske söker sig till forskning eller långa arbetspass i Norge, men som tyvärr inte ens känner till möjligheten att jobba som managementkonsult. En del utav dem skulle nog trivas utmärkt på BCG. Sen handlar det ju inte om ett livslångt beslut att lämna läkarbanan, det går alltid att återvända. Hur kom det sig att du blev konsult? Jag har läst ekonomi också och funderat i flera år på att prova på konsultrollen och kände att det skulle passa bra efter AT. Jag tror att den erfarenhet jag får på BCG är svår att få på något annat sätt. Som konsult jobbar man i projektform och varje projekt kan vara från någon vecka till flera månader och det kan handla om allt från att ta fram strategier för stora företag inom olika branscher till att bedöma marknaden för sjukvårdsprodukter. Det är som en "business-at" helt enkelt. När bör man fundera på att söka jobb på konsultfirma? Alltid, haha...nä, men, det går inte att säga när det är "rätt". Vi har intag året om, så tre till sex månader innan man vill börja är att rekommendera. Det är ganska omfattande intervjuprocesser och jag genomgick totalt fem intervjuer dagtid vid tre olika tillfällen för att få jobb på BCG, och det kan ju vara svårt att kombinera med en klinisk vardag. Men om man söker direkt efter läkarutbildningen, efter AT eller efter disputation är upp till en själv. Dessutom har vi på BCG tidsbegränsade internships året om som man kan söka innan man är klar med utbildningen och vill prova på konsultlivet. Vilka kunskaper, egenskaper och färdigheter efterfrågas? Det är aldrig några specifika kunskaper som efterfrågas, man måste inte kunna förstå en balansräkning eller veta exakt hur många vårdcentraler det finns i Sverige. Men man måste ha lätt för att lära sig nya saker, vara nyfiken och bra på att lösa problem på ett strukturerat sätt. Och för att komma till en intervju så bör man kunna visa upp ett CV som sticker ut lite grand, det kan handla om att man läst en annan utbildning också, doktorerat, drivit eget företag eller varit aktiv i någon förening. Om jag vill byta läkarrocken mot skjorta och laptop i framtiden - hur gör jag? Man söker och ser till på att öva sig på case innan intervjuerna. Jag tror att det svåraste för oss läkare är problemlösningsbiten. Trots att vi löser medicinska problem varje dag så är det en annan "bedömningsmall" när man löser business case. Men det finns bra information på vår hemsida www.bcg.se/careers om hela intervjuprocessen, hur det är att jobba som konsult och övningscase. Caset är ju också ett bra första minitest om man kan tänka sig prova på konsultyrket så det borde alla göra som har haft funderingar på att prova på något annat. 4 appendix #4 2010
verksamhetschefen Towa Jexmark är ST-läkaren som bestämt sig för att bidra till att göra sjukvården bättre. Hon går Region Skånes ledarskaps-st och har nyligen tillträtt som verksamhetschef för medicin på Trelleborgs lasarett. Bilden man får som läkarstudent idag är att den absoluta majoriteten av läkare kommer att jobba heltid kliniskt eller med forskning, eller en blandning däremellan. Hur ser du på läkares karriärmöjligheter? Finns det andra val är 100% klinik/ forskning? Det traditionella är förstås kliniken i första hand, sen forskningen som ett komplement. Det är först efter AT och i ST som man inser att det finns läkare gör andra saker. Hur kommer man till den insikten, och vad är det som läkare gör utöver det medicinska? När man känner sig bekväm i det medicinska höjer man blicken och inser att sjukvården är en värld med andra ramar, exempelvis ekonomiska och organisatoriska. Vill man vara med och påverka för att vården ska bli bättre måste man lära sig om andra saker än medicin, exempelvis ledarskap, organisation och ekonomi. Hur kommer det sig att du valde att bli chef? Jag insåg att jag gillar ledarskap och organisation. Jag ser det som att jag kompletterar min medicinska kompetens och att jag kan hjälpa fler patienter. Men jag kan fortfarande känna kopplingen till kliniken, vilket jag tycker är viktigt. Det påminner mig om att man jobbar för patienternas bästa. Just nu är det väldigt roligt, men jag utesluter inte att jag kan vilja gå tillbaka till en klinisk karriär i framtiden. Varför skulle man som läkare vilja bli chef? Är det inte ett steg bort från att "vara läkare"? Man ser saker i vardagen som man vill ändra och förbättra. Om man inte vill vänta tills man disputerat och blivit överläkare. Inflytande är en väldigt viktig sak för mig, och då är chefskapet ett naturligt steg. Vilken roll spelar cheferna för sjukvårdens framtid? Det är viktigt att det är människor från den egna organisationen med gedigna kunskaper som leder den. Man måste känna till verksamheten om man ska vara chef. Att det är en läkare är kanske inte nödvändigt,i alla situationer, men det är bra att läkare engagerar sig. När ska man som läkare fundera på att prova på chefsjobbet? Jag ville komma en bra bit på väg i det kliniska arbetet. Under ST började jag nischa mig mot ledarskap. Jag tycker att det är bra att redan under kandidattiden börja skaffa sig ledarkompetensen, för den har man alltid nytta av oavsett karriärval. Det viktiga är att man vill vara chef och ledare och utveckla vården. Om man saknar motivationen är det inte samma sak. Om jag som blivande läkare är intresserad av att bli chef och ledare i vården - hur gör jag? Prova att ta något mindre ledaruppdrag vid sidan av studierna eller på kliniken. Kanske kan man börja med att ta ansvar för exempelvis fortbildningsdagar. Det finns även flera ledarskapsprogram som jag tror är mycket nyttiga. Glöm inte att berätta för din chef eller handledare att du är intresserad av chefs- och ledarskap. Det gäller att själv vara aktiv och visa intresse! appendix #4 2010 5
ALTERNATIV TILL VAD? Vad menas egentligen med alternativa karriärvägar för läkare? Finns det inte en så lång tradition av mångsysslande inom läkarkåren, att begreppet alternativa karriärvägar blir en lika urvattnad tautologi som salsasås och chai-te? Är det ett försök att äga termen alternativt inom ramen för skolmedicinen, och förskjuta fokus från alternativmedicinen? Är det inte dags att vända ut och in på ett begrepp som är på allas läppar, men har en i allra högsta grad oklar och godtycklig, ytterst individuell betydelse? Det blir ju alla gånger så mycket mer intressant att få väga sina frågor och funderingar mot någon med andra erfarenheter och infallsvinklar, och efter lite headhunting ställde överläkaren, urologen och prostataforskaren Ola Bratt upp på ett samtal kring det alternativa, på en balkong på Helsingborgs Lasarett. Föga förvånande så tog samtalet en egen vändning. Det alternativa utgjorde bara en språngbräda och mynnade ut i ett samtal kring den moderna läkarrollen. Hildur - Du som har varit i branschen i ett par decennier, har du någon uppfattning om när man började tala om alternativa karriärvägar inom läkarkåren? " det är egentligen inte så alternativt, det är bara det att alternativen till det kliniska arbetet lätt blir så många. Ola + Nej. För mig är det rätt nytt, [...] jag tycker att den alternativa karriären ju på sätt och vis är min uppfattning av att göra karriär inom sjukvården: man ägnar sig åt forskning, väver in ledarskapsinsatser, axlar administrativa uppdrag och bidrar till vårdprogram. Och det är så man kommer framåt. + Det är egentligen inte så alternativt, det är bara det att alternativen till det kliniska arbetet lätt blir så många och de samlas gärna på en person. För det är nog gärna så det faller sig, att den som har visat framfötterna, har en organisationsförmåga och är med i vårdprogrammet, det blir naturligtvis samma person som är med i nationella registernämnden. Och det är den personen som Socialstyrelsen och landstinget kontaktar när de ska anordna något relaterat till ämnet. + Man kan helt enkelt inte sprida ut de uppdragen, utan det fastnar på någon och det är precis samma sak med föreläsningar och utbildning. Är man duktig på det, och uppskattad som föreläsare och kursarrangör, så rasslar alla erbjudandena på just den individen och inte på någon annan. Resonemanget väcker frågan om det inte är så att man då samtidigt delvis skjuts en bit bort från det som har gjort att man har fått den positionen. För Olas del bort från det vardagliga kliniska arbetet och patienten, bort från det genuina intresset för prostatacancer-handläggning och vidareutveckling av operationsmetoder. - Kommer du inte i från allt det som har fört dig till frontlinjen när du står där och ska bidra till att höja nivån? Det är ju motsägelsefullt... Är det precis det som formar kompetenta kliniker, alla sidosysslor som drar loss läkaren från det vardagliga frågandet, klämmandet, eftergranskandet, bedömandet, planerandet, åtgärdandet - till ett vidsyntare analyserande och reflekterande över vad som ryms inom yrkesutövningen? Är det inte precis så den medicinska utvecklingen drivs vidare, av individer som vågar ta ett steg åt sidan från mittfåran, ola bratt, helsingborgs lasarett höja blicken från vardagsgnetandet och göra djupdykningar inom outgranskade fält? Är det verkligen så väldigt alternativt? RYGGSÄCKEN + Du frågade: varför skulle det inte räcka att vara en god kliniker? Det har jag ju funderat på, eftersom det bästa med jobbet, det är att träffa patienter och ha mottagning, operera, det behöver inte vara så avancerade operationer. Men, vill man verkligen vara en god läkare i dagens snabba utveckling, så går det ju inte att läsa läroboken och sen mala på... Har man väldigt höga ambitioner på att vara en god läkare med sina vardagliga patienter, då måste man läsa mycket och förstå forskningen och hur utvecklingen sker. Att vara en god kliniker, det handlar kanske om någonting annat och mer än att ha det i händerna eller att ha den kliniska blicken? Handlar det inte snarast om att ha en tänkt ryggsäck där du aktivt samlar på dig och varsamt hanterar upplevda, sedda, hörda, eftergranskade kunskaper om sjukdomar, 6 appendix #4 2010
patienter, skeenden? EBM(evidensbaserad medicin)-dogmen innebär ett tänk som är så mycket mer än att bara läsa boken, tenta tentan och gå ut och göra jobbet. Det måste verklighetsanpassas och utvärderas först! Med medicintekniska stormsteg har yrkesövningen exempelvis gått från att öppna och titta, till att titta först och öppna sen. TANT AGDA Vad händer med den kompetenta klinikerns arbete när politiker, tjänstemän och sjukhuschefer utan verklig inblick i sjukvårdsutövningen styr om fokus från vård till produktion, där vårdkvalitet får vika undan för vårdkvantitet? + Ta ortopedin i Skåne, det opereras knän här och höfter på ett annat sjukhus. När det är politikerna, tjänstemännen och sjukhuscheferna som styr sjukvården, så är det ju mer en vara som ska produceras. Huruvida det här knät opereras av den här eller den där ortopeden, det spelar ingen roll. Bilden jag hade av doktorn och kontinuiteten, helhetsbilden, den är på väg ut i sjukvårdsstrukturen. För det ska opereras 250 höfter i Skåne på ett år, tycker de som styr sjukvården. De ska opereras där det sker snabbast, där det är kortast väntetid. Om det sen är samma läkare som tittar på den före eller efter, det spelar mindre roll. Är det här inte just en vanlig illusion för många läkarstudenter? De ser det fina i att kunna följa människor i deras egna sammanhang och blir ofta charmade av allmänläkarfunktionen " det görs mycket fler misstag, det blir sämre vård med lägre engagemang om man tar bort kontinuiteten. och det är fullkomligt fatalt för hela sjukvården. som den gammaldags familjeläkaren. För att sedan bli rejält desillusionerade när de förstår att tant Agda har träffat 20 olika allmänläkare - det senaste året. Det är en verklighet för många patienter på grund av den höga läkaromsättningen i primärvården. - Finns det något i kontinuiteten som är av värde i sig självt? Eller är det någonting som vi har lärt oss att är en trygghet, och därför värderar? Finns det någon poäng med den, eller kan vi få till kontinuiteten genom att ha högkompetenta och drivna läkare som håller sig uppdaterade på sina kollegors tidigare bedömningar? + Nej. + Jag är fullkomligt övertygad om att kontinuitet har ett stort kvalitetshöjande värde i sjukvården. Det görs mycket fler misstag, det blir sämre vård med lägre engagemang om man tar bort kontinuiteten. Och det är fullkomligt fatalt för hela sjukvården. Men hur har man räknat på det här då, är det för att det inte finns några siffror på vad kontinuitet ger, som man inte prioriterar den? + Det räknas ju i effektivitet i antal patienter per läkare, alltså: den privata vården är effektivare för att man träffar många patienter på en förmiddag. Det är klart att det gör man om man delar upp det så att man kontrollerar blodtrycket hos en patient var tredje månad. Eller en privatpraktiserande urolog som delar upp på tre besök vad vi gör inom landstinget på ett, för att vi ska klämma in det och hinna med. Är det så man mäter effektivitet, då anser jag att det är uppenbart att man inte kan mäta vad kvaliteten av kontinuitet ger. Dessutom, så erbjuder den här privatpraktikern en jättebra kontinuitet, patienterna är förmodligen väldigt nöjda med ett återbesök där de får ta stygnen hos en läkare i stället för en sjuksköterska. Kontinuitet är det väldigt svårt att mäta. När gick strömningen inom sjukvården från att vara arbetsskapande och baserad på befolkningens sjukvårdsbehov, när blev det en fråga om resursfördelning och prioriteringar? Hände det i takt med nya medicinska och medicintekniska revolutioner? Lever vi för länge? Är det rent politiskt och ekonomiskt betingat? + Det är en del av den allmänna samhälleliga utvecklingen mot ett mer och mer komplext samhälle, mer och mer komplex sjukvård, mer och mer komplexa behandlingar av mer och mer komplext sjuka patienter - som gör att en appendix #4 2010 7
enskild person inte kan ha helhetsansvaret. Jag kan inte ha en komplicerad cancerpatient utan att samarbeta med smärtenheten: det är inte en patient, en doktor längre, även om det samtidigt måste vara en kärna i det hela. Jag ser det som en del av en allmän utveckling i sjukvård och i samhället. Det gäller ju hemma också, du får en massa erbjudanden om vilken mobiloperatör du ska välja, allt handlar om val. KOMPLEXITETEN Sjukvårdsdebatten, den snurrar ju så gärna och så mycket om att sjukvården börjar att bli mer och mer vinstdriven, med fler och fler privata aktörer. Till viss del behövs de för att outsourcea, för att kunna handlägga de patienter man behöver handläggas. Till viss del komplicerar detta också panoramat, för det privata aktörerna har gärna andra värde- 8 ringar och prioriteringar när de lägger upp sina sjukvårdsplaner och ekonomibudgetar, än vad man har inom landstingssjukvården. " privat sjukvård är inte fel. men slagordet att det ska vara valfrihet på vårdmarknaden, det stämmer ju inte. + Privat sjukvård är inte fel. Men slagordet att det ska vara valfrihet på vårdmarknaden, det stämmer ju inte. Om tant Agda får lunginflammation, så tar hon inte reda på var de är bäst på att ta hand om lungin- flammation och så åker hon till Halmstad. - Utan hon åker hit till Lasarettet i Helsingborg, därför att det ligger närmast henne. Ju mer komplicerade sjukdomarna är, som en hjärtoperation, desto svårare är det för en snickare att sätta sig in var är det bäst att blir opererad. Valfriheten i sjukvården, den blir aldrig på samma villkor som att köpa en ny bil. Valfrihetstänket, är inte det är att ställa väldigt höga krav på patienterna? Går det inte ifrån en av läkarens främsta uppgifter, att vägleda patienten genom sjukvårdsapparaten, att försöka att i samarbete med patienten komma fram till vad problemet är och föreslå nästa steg. + Ju mer vi pratar om det här, desto mer övertygad blir jag om att det här är en del av den allmänna samhällsutvecklingen mot ett mer komplext och svåröverblickat sam- appendix #4 2010
hälle, och en svåröverblickad sjukvård inte bara för patienten utan också för läkaren, sjuksköterskan och övriga sjukvården. BOTTENLÖST DJUP Ola Bratt är född och uppvuxen i Lund, där läste han naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Han hade planer på att bli lärare eller läsa fysik innan han gjorde lumpen som sjukvårdare. Tillfället väckte intresset för sjukvården. Ola började arbeta som undersköterska, som på den tiden var en förberedelse inför sjuksköterskestudier, men insåg redan efter ett år som undersköterska att det var läkare han skulle läsa till och inte sjuksköterska: + Jag tror att vad som fick mig att välja att läsa till läkare och inte sjuksköterska, var att det var så spännande att sätta sig in i det här på djupet. Och ju mer man sen sysslar med någonting, så inser man ju att djupet har inget slut, det går ju bara att dyka djupare och djupare och djupare. Det är väl samma drivkraft som har fått mig att bli en superexpert på prostatacancer, som det var som fick mig att välja läkaryrket framför sjuksköterskeyrket, det att det var så spännande att verkligen sätta sig in i och bena upp hur det verkligen ligger till. När jag var undersköterska, så trodde jag att det att bena upp hur det verkligen låg till, det är att läsa en tjock bok, för där står hur det ligger till. Nu vet jag att det snarare är att läsa 20 stycken artiklar publicerade de senaste tre åren och försöka göra en syntes av alla dessa brister, och först då kan man få en uppfattning om hur lite vi vet och vilken studie man behöver göra FACKIDIOTER Ola läste läkarutbildningen i Lund, gjorde sin AT i Helsingborg och vikarierade sedan på Urologkliniken i Lund. Där blev han erbjuden ett fyraårigt forskningsstipendium, en säker inkomst under det inkomstosäkra nittiotalets början som dessutom innebar en närhet till familjen. Utöver det, så blev stipendiet en språngbräda till den särställning han har idag inom prostatacancerforskning i Sverige, till stor del inom Cancerfondens ramar. I början av oktober tillträder han som enhetschef för urologiska kliniken, som hör under verksamhetsområdet planerade operationer vid Helsingborgs Lasarett. Det är en mellanchefstjänst med hälften kliniskt " jag är inte riktigt nöjd med det, att det blir så lite klinik, det är fortfarande det att ha mottagning, att operera, att vara doktor som faktiskt är det bästa av alla mina uppdrag. arbete och resten administration, forskning och utbildningsansvar för urologdelen av kirurgikursen för de läkarstudenter från Lunds universitet som utlokaliseras till Helsingborg med start i höst. + Jag är inte riktigt nöjd med det, att det blir så lite klinik, det är fortfarande det att ha mottagning, att operera, att vara doktor som faktiskt är det bästa av alla mina uppdrag. + Man frågar sig själv kanske: Varför tog jag det här chefsjobbet egentligen, var det för att stilla det svarta hålet av behov av att bekräftas eller var det det genuina intresset av ledarskap eller var det både och? Hur balanserar du dina många olika funktioner, hur viktigt är det att hålla balansen mellan yrkesliv, privatliv, fritidsintressen? Jobbar du för att kunna leva eller lever du för jobbet? Det måste vara lätt hänt att allting flyter samman. + Det är en gradvis förändring som man knappt lägger märke till. Jag kommer ihåg när jag började vikariera på urologkliniken i Lund för 20 år sedan, då såg jag läkare sitta på onsdagkvällen eller helgen. Jag tänkte att sån ska jag inte bli, en fackidiot som sitter på min fritid och jobbar - men så är jag ju det nu Jag kommer ihåg den känslan så tydligt, när jag var jour och gick förbi de upplysta rummen på universitetssjukhuset och såg folk sitta där på sin fritid. Vad ledde mig hit? Kanske det sluttande planet, men det är ju samtidigt det stora intresset, det är ju jätteroligt! Är det så att när man inte sitter där själv, att det då kan verka mer beklämmande, än när man faktiskt finns mitt i mångsysslandet. Det måste ju också finnas en uppåtgående spiral, att desto fler projekt du ska handha parallellt, desto bättre blir du ju på att prioritera och vara effektiv när du väl gör någonting. Det kanske rentav känns ganska härligt att vara där en onsdagkväll, köra av de här fyra timmarnas arbete, som du vet att du behöver få ur världen för att få ledigt i helgen? + Där är ju en del som frågar hur kan du tänka dig att syssla med jobbet så mycket utanför de 40 timmar du ska vara på jobbet? Då kan jag vända på det och säga vilken förmån det är att ha mitt största intresse även som yrkesliv! Ha det så att jag faktiskt får betalt för att göra det som jag tycker är så intressant och spännande, att sätta mig in i prostatacancer-verksamheten och forskningen. Det är ju fantastiskt Hildur thorarinsdottir hildur.t@gmail.com f d Förbundsstyrelseledamot underläkare Helsingborgs Lasarett appendix #4 2010 9