Papyrus 3/2012 1
Innehåll Papyrus 3/2012...NÄ... S.3 Ledare S.4 Herr ordförandes spalt S.5 Issues S.8 Höstmorgon S.10 Jesus ser inte tillräckligt död ut S.12 Segermålet som hela hotellet visste om S.15 Den glider in S.16 Historicus sportar i Uppsala S.17 Historicus sommarträff i deekunas paradis S.18 Moralisk överlägsenhet S.20 Historicus boxningsklubb HBC S.22 Möjligheternas tid S.24 Sandlådan S.26 Kommande program Chefredaktör: Joonas Vartiainen, Sofia Storbacka Redaktionen: Camilla Kaila, Oskar Dikert, Linda Haglund, Tomas Sjöblom, Magnus Rask, Jimmy Holmberg, Valter Holmström Övriga medverkande: Tomi Rautoma, Svante Thilman Ombrytning: Tomas Sjöblom, Sofia Storbacka Pärmbild: Jonas Lönnberg Historicus r.f. Institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning Helsingfors Universitet Redaktionen näs per e-post på adressen sofia.storbacka@helsinki.fi Upplaga: 100 st. 2 Papyrus 3/2012
Ledare Det är 28 grader varmt i min lägenhet. Jag ligger på min soffa i bara kalsonger och låter blåsten från min golvfläkt smeka min kropp. Ryms man fortfarande med? Vilka heta problem vi har här i första världen. Nämligen när jag nu sitter här för mig själv i min ödmjukenhet och inte gjort (i alla fall på en tid) någon skada så kan jag inte undkomma den tanken att jag undermedvetet exploaterar någon. Människan har alltid använt de resurser som funnits till handa, men när vi i detta nummer diskuterar exploatering, så utgår vi ifrån utnyttjning som inte tar någon hänsyn till sin omgivning eller människor. När jag nu sitter här med kaffekoppen i handen så har jag då möjligtvis utnyttjat någon? Kanske barnen som plockat de härliga bönorna av vilka kaffet är gjort. Eller hur är det med skjortan jag har på mig? Vem har gjort den? För övrigt vill jag tacka för min korta tid som chefredaktör. På grund av den nuvarande livssituationen är det bäst att jag avstår från chefredaktörspåsten. Jag önskar den nya chefredaktören Sofia Storbacka framgång med tidningen. Tack o hej! Joonas Vartiainen Jag tackar för det förtroende som har anförtrotts mig och önskar den avgående chefredaktören lycka och framgång i sina äventyr! Själv ser jag fram emot uppgiften som ligger framför mig och hoppas att jag kan leverera lika fantastiska tidningar som mina föregångare. Det nummer som du nu håller i handen innehåller en blandning av härliga texter. Som jag själv kom att inse under arbetet med denna tidning så exploaterar jag mer än vad jag hade trott. Mest har jag utnyttjat Tumppis resurser, vilket egentligen är en bra sak eftersom det antagligen inte skulle ha blivit en tidning utan hans hjälp! Njut nu av vad vår tidning har att bjuda på och vi hoppas på att texterna väcker nya tankar och inspiration! Sofia Storbacka Papyrus 3/2012 3
Herr ordförandes spalt Det kan väl definieras som någon sorts déjà vu upplevelse. När jag var gulis (och kanske ännu följande höst) fanns det en affär tillhörande en stor varuhuskedja på universitetets sida av Kajsaniemi spårahållplats. Just nu sitter jag och skriver detta i inlärningscentret Aleksandria, strax bakom varuhuset från tidigare nämnda hållplats beskådat. på ett och samma ställe fungerar. Samtidigt har varuhuset kunnat återvända efter den massiva renoveringsexilen, vilket medför kortare matsäcksinskaffningsresor för personer som pluggar i Aleksandria långt in på småtimmarna (och ibland även längre). Svante Thilman Jag gick in hit genom huvudingången det har gått ett antal år sedan man direkt kunde komma in hit från ingången som kommer från Porthania-hållet. Aulan påminner till en del om den tidigare, även om ett ansiktslyft har utförts och nu leder rulltrappan inte längre ner från aulan direkt till varuhuset utan man måste först gå genom ett universitetscafé. Troligen har ingen kommit på en tidsmaskin (ty ingen från framtiden har mig veterligen kommit för att berätta hur det ser ut där). Däremot har universitets centralbibliotek blivit färdigt, och det skall bli intressant att se hur kombinationen av flera olika inrättningars bibliotek 4 Papyrus 3/2012
Exploatering är en svår och krånglig samhällelig åkomma, mångfacetterad och mångbottnad, en sådan som på engelska ofta kallas för issue. I många, många år har mycket diskuterats och rentav stridits kring fenomenet, börjandes från definitionen och orsaken. För marxisterna är det en fråga om klasskamp och inneboende i det kapitalistiska systemet. Nyklassiska ekonomer ser det som ett marknadsmisslyckande som uppstår av för lite tävling. Dessutom har vi de lite mer intellektuella postmoderna som byter diskussionsämne till Foucault och Bordieu eftersom det här visserligen kunde ha något med makt att göra. Men utöver den akademiska planens elyseiska fält finns allmänhetens och opinionens hadesdimmor. Och där tycks få riktigt bry sig, eftersom det inte berör en personligen. 1 För 1 Även många postmoderna pessimistakademiker säger att shit happens och att människan bara är sådan av naturen, men dem förbiser jag här totalt då deras åsikt är bajs och främst förorsakad av lättja och stort alkoholintag innan öppnandet av munnen. Issues såsom många andra issues har även exploateringen den frånsidan att den är ett så stort, utspritt och alltomfattande fenomen att det inte går att enkelt lokalisera och kategorisera, varken i tid eller i rum. Det är helt enkelt svårt att hålla reda på allt man konfronteras med då man läser tidningar, tidskrifter, böcker, pamfletter, adresser och material på interwebben, eller då man ser på dokumentärer eller diskuterar med Greenpeaces och Amnestys ansiktsgossar. Skofabriker i Indonesien, marklösa bönder i Brasilien och indiska naturfolk körs i väg på grund av mineralfyndigheter, uttömning av somaliska fiskevattnen, kastlösa bhutaneser, den floppade förra isländska regeringens planer på att dämma upp varje flod i landet, McLibel, egyptiska soptippsminoriteter, Talvivaarafåglarna och ad infinitum - allt detta hemska smälter samman och upphör att vara nya tingestar för sig, utan blir endast återupprepningar av den ena samma uttjatade härvan, lite som brädhögarna eller Matin kohuromanssi i kvällspressen. Eller Papyrus 3/2012 5
Tuksu. Dessa hemska händelser är helt enkelt inte nya, och därför inte nyheter, och därför inte intressanta. Och för var ny humanitär (eller djurisk eller botanisk för den delen) katastrof förorsakad av storbolag och snikna maktklickar man ser i informationsmediata, blir det lättare att förpassa var ny nyhet till kategorin gammalheter. Därtill är det ju faktiskt ett faktum att det som sker, inte sker en själv utan någon annan, någon annanstans bortom världens ände förutom då i fallen med våra importerade bärplockare, sommarjobbarna på Borgbacken och snabblånsfirmorna men än dock inte just en själv, vilket ju är huvudpoängen. Ingen bryr sig, sägs det. Vilket är en totalt, komplett och fullständigt falsk utsaga. För såsom de eminentaste av alla nyzeeländska sångmakare Flight of the Conchords sjunger: They re turning kids into slaves just to make cheaper sneakers. But what s the real cost? Cause the sneakers don t seem that much cheaper. Why are we still paying so much for sneakers when you got them made by little slave kids what are your overheads? Inte har jag sett några betydande sänkningar i toalettpappersprisen efter att Stora Enso började skövla i Amazonas, och inte tycks det bli mer statliga eller kommunala pengar över till kulturen (och då till min lön på museet) fastän alla byggjobb görs med halvlönade polacker och ester. Inte har jag fått något i handen från telefontillverkarna till följd av att kongolesiska blodsmineraler är så otroligt billiga, och kvaliteten på de spanska slavplockade tomaterna är ofta fruktansvärt dålig. Jag som ändå befinner mig på toppen av världens utsugningsoch underkuvningspyramid, jag imperialisten, kolonial-herren och slavdrivaren, tycks inte få till hands något alls av nyttan som all denna myckna utsugning producerar! Det här är sannerligen en issue för alla av oss som trodde sig kunna vara riktigt elaka mot resten av mänskligheten! Cui bono frågar man sig, till vems nytta (om inte till min)? Och det, mina kamrater, kan enkelt besvaras med att exempelvis kolla på inkomstfördelningens förskjutning jämfört med tid i detta vårt land, och hoppsan: den första goggelträffen med sökorden inkomstfördelning 6 Papyrus 3/2012
i Finland hittade en rapport från Statistikcentralen från december i fjol som hävdar att den rikaste femtedelen i Finland åter igen har börjat få cirka trefalt större inkomstförhöjningar per år än den fattigaste femtedelen, samt att den rikaste procenten fick åttafalt större, och det särskilt på grund av ökade försäljningsvinster och dividendinkomster. 2 Det är nästan så att man började tro att allt inte riktigt går rätt till här i landet, nästan så att man själv känner sig 2 Senaste offentliggörande: Inkomstkillnaderna började öka år 2010. Från Statistikcentralens elektrowebbsidor 25.9.2012. http://www.stat.fi/til/tjkt/2010/ tjkt_2010_2011-1216_tie_001_sv.html något förbisedd. Käraste läsare, den sköna nya värld vi lever i är en värld där den gemena, snikna och giriga västerlänningen har det svårt att bli en utsugande och slavdrivande kolonialistimperialistgris på grund av alla större grisar som suger bort pärlorna rakt framför hans tryne, och jag för min del vet inte nu riktigt om det alls är en förbättring till den förra sköna världen. Magnus Rask, homo occidens Papyrus 3/2012 7
Höstmorgon Kylan kramar min bara kropp och jag vaknar alldeles yr. Oktober månad närmar sig. Gäspar trött och vill enbart gömma mig under det varma täcket. Funderar en kort stund på om det var fiffigt att sova med ett öppet fönster, sedan flinar jag för mig själv, jag har ju inte sovit bredvid ett fönster i natt (hahahaa ). Torra skämt och sömnbrist börjar kännas som vardag. Stiger med en måttlig ansträngning upp ur mitt varma bo. Ser ut genom en smutsig glasdörr, jag låter blicken segla på ett hav av blodröda blad. Hösten är här, kall och våt, men ack så skön då solen lyser upp de tusen olika färgerna som klär trädens lövverk. Känner hur vardagsmelankolin fyller stunden. Öppnar balkongdörren och låter vinden smeka min kropp. Njuter av att bli väckt av vinden. Plötsligt ringer väckarklockan på nytt och jag vet att bussen har passerat mitt hus. Där försvann all morgonstress. Om någon minut puttrar vattenkokaren, ett par ägg fräser i pannan och lugna tankar 8 Papyrus 3/2012 lägger sig som bomull runt mitt hjärta. Varför stressa? Avnjuter maten i relativt gott sällskap, Carl Haglund och Putin samt höjda priser på K-butikernas leverpastej. Sneglar slött på klockan, som berättar för mig att bussen passerar min hållplats om en kvart. Klär långsamt på mig ett par slitna byxor, munkjackan min har ett stort hål i ryggen, vad hände igår? I vänstra fickan hittar jag mina nycklar och en puck med använda prillor. Jag stoppar en under läppen. I högra fickan finns bara ett stort hål. Promenerar mot busshållplatsen, gräset är ännu sommargrönt, men flera gula löv har fallit till marken. Undviker några bruna pölar för att passligt hinna till bussen. Chauffören med asiatisk bakgrund hälsar mig glatt välkommen och det lyfter mitt redan goda humör. Solen skiner och solkatterna dansar ivrigt på alla glänsande ytor i bussen. En gammal tant med en liten hund i famnen visslar tyst Internationalen, hon visslade mycket bra. Lutar mot
bussens fönster, min andedräkt bildar ett tunt skikt av kondenserat vatten på den kalla glasytan. Jag ser hur himlen förvandlas till en enorm grå dammtuss, och jag känner de knackande vattendropparna genom det tunna fönstret. Ser hur paraplyn ploppar upp likt svampar längs med de människofyllda gatorna. Snart blir jag själv tvungen simma ut i strömmen av själar och det vardagliga. Gäspar förrän jag stiger ut ur den varma bussen. Järnvägsstationen omfamnar mig med sin kantiga miljö. Regnpölarna väter mina skor, men mina lungor gillar den fuktiga luften. Köper en ostburgare vars smak är ovanligt god, som en väl marinerad skosula med ost och saltgurka. Med graciösa steg hittar jag mig själv på en föreläsning, några minuter senare befinner jag mig i drömmarnas land. Höst på sommaren saknar man inte dig på vintern är du ett minne blått och på våren tänker vi enbart på sommaren min vän. Oskar Dikert Papyrus 3/2012 9
Jesus ser inte tillräckligt död ut Augusti rusar fram med stormsteg, likt Usain Bolt som tävlar i de Olympiska Spelen som just nu visas på alla kanaler. Mot slutet av sommaren brukar jag fundera på vad jag har varit med om de senaste månaderna. Min sommar har gått i arbetets tecken och i år har jag jobbat både i Vanda och Ekenäs. Att ha två olika arbeten som båda är historiarelaterade för med sig många intressanta människor som har gjort min sommar mer underhållande. I Ekenäs arbetar jag i gamla stan och närmare bestämt i Ekenäs kyrka från 1800-talet. Ni som har besökt kyrkan vet att det finns en vacker altartavla målad av Lorens Pasch d.y. På tavlan kan man se Jesus som just har blivit nedtagen från korset, och brevid honom finns Jungfru Maria, Maria Magdalena och Johannes döparen (vilket inte gör tavlan kronologiskt korrekt m.v.h. pilknussaren). Denna tavla brukar få mycket beröm, och folk frågar mig ofta om jag kan berätta mer om den. Men i sommar fick jag ta emot kritik, då turisterna i fråga klagade och sade Jesus ser inte tillräckligt död ut. Någon vecka senare fick jag frågan hur klarade sig Ekenäs då ryssarna var här?. Jag svarade att många flydde till Sverige under Stora ofreden och man tog värdeföremål med sig. Herremannen i fråga var inte alls nöjd med mitt svar och sade nej utan på 50-talet. Jag blev lite förvånad och sade att Ekenäs inte hörde till Porkala parentesen. Det hela slutade med att han förklarade för mig att allt från Helsingfors till Hangö hörde till ryssarna, och sedan fortsatte han sin promenad genom stan. Jag stod kvar och funderade några sekunder på om jag i hela mitt liv trott att parentesen var mycket mindre, och skämdes över att vara historiastuderande. Men jag hade trots allt rätt, även om jag för ett par sekunder ifrågasatte mina kunskaper. På min andra arbetsplats i Vanda har jag en hel del med flyghistoria att göra. Ibland utgår folk (särskilt män) 10 Papyrus 3/2012
ifrån att jag inte vet just något alls. En dag fick jag frågan om jag vet vad hängselbyxor är för något. Jag som har gått omkring i hängselbyxor då jag var liten (min kära mor tyckte det var väldigt chic) satt bara med munnen öppen och funderade på om jag hörde rätt. Till slut klämde jag fram ett jo, jag vet minsann vad hängslen är för något med en kanske lite för överlägsen röst. Några dagar senare lärde jag mig att inte ta förgivet att den yngre generationen känner till samma saker som man själv gör. Det visade sig att sambons sexåriga systerson aldrig hade sett en c-kassett förut. Varje sommar brukar vi spendera en vecka hos min morfar i ödemarken Sibbo. Under eftermiddagskaffet en vacker onsdag, berättade han för första gången om en Junkers som hade nödlandat i skogen intill för tiotals år sedan. Han hade gått dit för att titta på planet och med sig hem hade han en liten bit flyghistoria. Tyskarna hade väldigt snabbt kommit dit och vaktat att ingen skulle stjäla något så morfar hade tur. Ni som känner mig vet säkert att flygplan står mig nära hjärtat och jag vill så klart se denna lilla bit, men morfar har ingen aning om var den finns, i någon låda kanske. Någon vacker dag skall vi söka efter den tillsammans. Som pricken på i kan jag berätta om ett par familjebekanta som har fått en dotter och döpt henne till Amelia. Jag frågade den lyckliga modern varför dottern fick namnet Amelia, och hon berättade glatt att namnet kommer från den första kvinnliga piloten, Amelia Earhart. Det var inte lätt att låta bli att upplysa henne om att Earhart inte var den första kvinnliga piloten. Ibland är det jobbigt att vara historiastuderande! Sofia Storbacka Papyrus 3/2012 11
Segermålet som hela hotellet visste om Jag är inte med i semifinalen, semifinalen, semifinalen. Jag är inte med i semifinalen, jag är Sveriges landslag. Så löd en extra vers vi finnar sjöng till en sång under en pre-vårbalssits i Uppsala senaste maj. Dagen innan hade Finland slått ut USA i VM-turneringens kvartsfinal medan Sverige hade förlorat mot Tjeckien. Åtminstone i mitt bord följdes detta av en livlig diskussion om standarden på varsitt hockeylandslag (i positiv anda). Då detta utspelade sig var Historicus på vårseminarium i Uppsala. Vi tittade på USA-matchen i hotellets kök/matsal i bottenvåningen. Jesse Joensuu stod för 3-2-segermålet 8 sekunder innan fulltid, och jag är övertygad om att hela hotellet i samma stund visste att Finland gjort mål - så högljutt firade vi målet. Direkt efter matchen gick jag och Joonas en sväng till hotellrummet för att hämta ytterligare förfriskning. När vi klev upp för trapporna till hotellets aula, log receptionsflickan och gratulerade oss för semifinalplatsen. Sveriges 12 Papyrus 3/2012 match ägde rum senare samma kväll. Några dagar senare slutade Finland fyra i turneringen, medan Ryssland tog guldet, Slovakien silvret och Tjeckien bronset. Värdskapet för turneringen var likt nästa vårs upplaga delat mellan Finland och Sverige, närmare bestämt Helsingfors och Stockholm. Historicus resa till Uppsala inträffade under andra veckan av turneringen. I början av turneringen hade jag och Sabina bildat Historicus inofficiella VM-delegation - vi tillbringade två kvällar på Hartwall Arenan och såg totalt fyra matcher. Väl framme på arenan hann vi inte gå länge innan första bekanta ansiktet kom emot oss, det var frågan om tidigare ligatränaren och TV-kommentatorn Sakari Pietilä. Ett ännu mera känt ansikte fick jag syn på när Sabina besökte damrummet. Jag stod och väntade vid ett räck och bakom mig fanns en trappa. Jag såg två personer gå upp för trappan och snart förbi mig på samma
våning. Precis då de hade passerat mig, insåg jag varför den ena av dem såg så bekant ut - det var den femfaldiga Stanley Cup -segraren Esa Tikkanen. När Sabina fick höra vem jag sett, blev hon lite avundsjuk. Vår första match var Kanada- Frankrike. Som man kunde ana, var denna match mellan en av sportens absoluta stor-länder och en relativt liten nation i sammanhanget tidigt avgjord, och Kanada segrade slutligen med 7-2. Våra sittplatser fanns i den högsta läktaravdelningen, och lagens bytesbänkar befann sig långt nedanför oss. Oj, om man hade haft kamera med idag, tänkte jag, när jag beskådade Kanadas bytesbänk, och läste spelarnas efternamn från deras skjortryggar: Getzlaf, Perry, Ryan, Nugent-Hopkins... Andra matchen för dagen var jämnare och hade mycket mer fart än den första. Slovakien besegrade USA med 4-2. På papper var USA det starkare laget, men Slovakien tycktes ha en ganska så god laganda. Trots en fin seger talade dock inte mycket för att Slovakien skulle nå en finalplats i turneringen. I synnerhet då laget föregående dag hade förlorat mot Finland med 1-0. Första matchen under andra dagen spelades mellan Vitryssland och Kazakstan. Även här var det jämnt, även om intensiteten inte kom nära vad den var i Slovakien mot USA matchen. Vitryssland utgick med en 3-2-seger. Jag kunde inte låta bli att tänka hur annorlunda laget och dess spel kunde ha sett ut, om inte KHL-laget Lokomotiv Jaroslavl omkommit i en flygkrasch föregående september. I Lokomotiv-laget ingick bland annat en av Vitrysslands mest framstående hockeyspelare, NHL-veteranen Ruslan Salei. Då slutsignalen ljudit tog vi tåget till centrum för att dricka påsöl med Sabinas utbytesstudiekompisar, som råkade vara i Helsingfors just då. När vi återvände till arenan, tog vi naturligtvis varsin öl även där. Ifall prisen varit lägre, kan det väl hända att vi hade njutit mera av den varan under våra dagar på arenan. Sista matchen under vår exkursion gick mellan Finland och Schweiz. På långt håll syntes, att detta var något helt annat än de tidigare matcherna vi sett: då de tre andra matcherna haft 2000-3000 åskådare, var den över 13000 åskådare rymmande arenan nu så gott som fullsatt, vilket också Papyrus 3/2012 13
märktes på stämningen. Schweitziska anhängarna bidrog till stämningen med mycket sång under matchen. Att Sabinas schweiziska bekanta av en slump satt i samma läktaravdelning, gjorde inte saken sämre. På grund av folkmängden var det den här gången inte lika enkelt att kolla på namnen i bytesbänkarna, men å andra sidan fanns det inte tid för det heller, då matchen höll en på alerten. Regerande världsmästarna Finland hade för det mesta hand om matchen, även om siffrorna länge hölls jämna. Finland vann till slut med 5-2. Extra skoj var att följa med matchandet av den finska första kedjan. Samarbetet mellan Valtteri Filppula, Mikko Koivu och Jussi Jokinen hade kanske inte fungerat på det bästa tänkbara sättet i lejonens två tidigare matcher. Nu verkade det ställvis som om tränaren Jukka Jalonen hade övergett denna kombination: i flera repriser spelade någon annan än Jokinen med Koivu och Filppula. Senare under matchen återfördes Jokinen i kedjan, och voilá: Filppula stod för Finlands två sista mål, och Jokinen bidrog starkt till bägge av dem. Efter en fin seger var fiilisen på topp, och vi kunde inte låta bli att ösa beröm över matchen och båda VMdagarna när vi stod i ett fullproppat tåg på väg tillbaka till centrum. Nästa år skall vi göra om det hela. Kanske dåvarande VM-maskoten inte påminner lika mycket den finska hockeybossen Kalervo Kummola, som årets Angry Birds -inspirerade variant gjorde? Svante Thilman 14 Papyrus 3/2012
Den glider in Historicus inofficiella VM-delegation Spänningen stiger Papyrus 3/2012 15
Historicus sportar i Uppsala Herr ordförande pätee om speltaktik. Snygga män som försöker se ut som ett ishockeylag (när de är påväg att se på fotboll). 16 Papyrus 3/2012
Historicus sommarträff i deekunas paradis På sommaren åkte Magnus, Tumppi och Svante till Sjundeå för Historicus sommarträff. Deltagarantalet var alltså skyhögt, men det blev ändå en succé. Ölen var (för det mesta) kall, gungorna spännande, bastun varm och krabbisen relativt mild. Ungefär såhär såg det ut: Papyrus 3/2012 17
Moralisk överlägsenhet Denna artikel passar inte för personer som lätt tar illa upp eller lätt blir provocerade. Artikeln handlar nämligen om en alternativ synpunkt på exploatering av människor, må de vara barn, kvinnor eller män. Ett relativt allmänt accepterat faktum är, att våra värderingar och våra åsikter om rätt och fel är produkter av samhället vi lever och verkar i. Håll detta i minnet medan ni läser artikeln. I dagens samhälle anser vi att exploatering bl.a. är grymt, ont och omänskligt. Redan själva ordet klingar fult i våra öron. Men är det så enkelt? Kan vi helt kallt fördöma all slags exploatering som barbariska, omänskliga handlingar som bör fördömas och aldrig borde få ske? Det är väldigt lätt att tänka så, och man kan känna sig moraliskt överlägsen gentemot andra människor nu och i gångna tider. Men faktum är att vårt samhälle inte hade utvecklats så långt (i såväl gott som ont) som det har utan en väldig mängd exploatering. På grund av begränsat utrymme kommer detta nu att diskuteras endast med ett par exempel. Det första exemplet är barnarbetskraft. Ordet och tanken om det får folk att bli riktigt upprörda. Vi som har det väl ställt i västvärlden tycker om att rynka på ögonbrynen åt länder där det än idag finns barnarbetskraft. Varför? Jo, för att vi tycker att det är grymt att tvinga barn arbeta så att deras familjer ska få mat på bordet. Faktum är att det fram till 1900-talet även i Västeuropa var alldeles normalt för barn att arbeta, eftersom deras familjer inte hade tillräckligt höga inkomster, eller för att all tillgänglig hjälp behövdes för jordbruket. Största delen av folket under tidigare sekel såg det som alldeles normalt, och kunde inte ens ha tänkt sig att barnen bara borde få gå i skola och leka tills de blev vuxna. I slutet av 1800-talet ansågs det ännu i Finland att barnen blev lata och vande sig med böcker istället för kroppsligt arbete om de gick den då fyraåriga folkskolan. Barnen skulle helt enkelt hjälpa till med att antingen sköta gården om föräldrarna var jordbrukare, eller jobba på någon 18 Papyrus 3/2012
fabrik om föräldrarna var arbetare. Det är en väldigt ny idé att barn inte borde behöva göra något för sitt uppehälle. Men viktigast av allt så hjälpte den billiga arbetskraften till i utvecklingen under industrialiseringen, då kapitalisterna kunde göra stora vinster och betala låga löner. Detta möjliggjorde finansiering av olika nya uppfinningar, av vilka många idag är fundamentala för samhällets basfunktioner. Givetvis betyder detta inte att det skulle vara okej att hålla på med barnarbetskraft i ett samhälle som är så pass långt utvecklat att det inte är nödvändigt. Mitt andra exempel är människohandel. All slags människohandel och slaveri anses i västvärlden vara fullständigt omoraliskt. Så har det dock varit endast i en bråkdel av vår historia. I många kulturer var det tidigare vanligt att brottslingar och krigsfångar gjordes till slavar som kunde säljas och exploateras godtyckligt av deras ägare. Flera av dessa slavar fungerade som arbetare i gruvor, på jordbruk etc. Essentiellt var det alltså frågan om straffarbete. Man kan givetvis fråga sig om en livstid av straffarbete var ett passande straff för något brott, men det var den allmänna tanken under tusentals år. I varje fall var dessa livstidsfångar till någon nytta medan de tjänade sitt straff. För såväl slavarna som ägarna under den tiden då slaveri var allmänt, var det en helt naturlig del av deras liv. För att slutligen komma till poängen med denna artikel; jag har alltså försökt säga att fenomen som tidigare var allmänt accepterade och sågs som naturliga, i dagen värld anses vara etiskt fel. En sådan utveckling är fullständigt naturlig, men man borde hålla vid minnet att samhällets moralkod utvecklas och förändras. Inte alltid till det bättre. Vi borde alla försöka komma ihåg detta faktum då vi känner en moralisk överlägsenhet gentemot folk i någon annan del av världen. Dessa människor har oftast inte haft privilegiet att födas i ett samhälle där det t.ex. finns tillräckligt pengar för att barnarbetskraft inte skall vara nödvändig. Något fenomen som vi idag anser vara fullständigt normalt, kommer människor om hundra år alldeles säkert att se som förfärligt barbariskt. Som till exempel exploatering. Tomas Sjöblom Papyrus 3/2012 19
Historicus boxningsklubb HBC Under Historicus förra årsmöte fastställdes det att vår kära ämnesförening skulle få sin egen boxningsklubb. Men vad är då boxning? Boxning är en kampsport i vilken två individer utbyter slag och målet är att knocka ut motståndaren. Kampen sker i den kvadratformade ringen. Förutom de två kombattanterna, är en domare med i ringen för att övervaka att allt sker enligt reglerna. Boxningen är indelad i amatör och professionellboxning. I amatörboxningen är boxningshandsken tjockare än i proffsboxningen och man använder ett huvudskydd, vilket saknas i den professionella boxningen. Amatörmatchernas längd är tre gånger fyra minuter med en minuts paus mellan ronderna. I de professionella matcherna kan antalet ronder gå upp till tolv. En annan väsentlig skillnad mellan dessa två är att amatörboxningen handlar mera om att samla poäng med rena slag medan den professionella boxningens tyngdpunkt ligger i att knocka ut motståndaren. Boxningen som gren idkas av båda könen. Damboxning har blivit allt mer populär i medierna, och en av Finlands mest kända boxare är Eva Wahlström. Hon har vunnit EMsilver åren 2004 och 2005. 2010 bytte Wahlström till proffsboxning och i sin debutmatch vann hon. Med detta vill jag bara säga att fast boxning oftast anses som en manlig sport, så ska det vackrare könet inte undvika denna fina gren, tvärtom. Historicus boxningsklubb, HBC, satsar på att träffas en gång i veckan för svettas, lära och utveckla lite boxningsteknik samt självförsvar, hacka på sandsäckar och om intresse finns på varandra. Syftet med HBC är att ha roligt, svettas och lära sig något nytt i god sportslig anda. Gamla mässhallen (Tölön kisahalli) kommer att fungera som vårt utrymme. De har en boxningshörna med säckar samt en boxningsring. 20 Papyrus 3/2012
Inträde för en studerande är 1.50 som måste betalas i cash. Inga andra kostnader kommer att finnas, men för dem som är intresserade av att sparra (övnings matcha) så rekommenderar jag tandskydd. Vi kommer att skicka ett infomail på den allmänna e-post listan, men om ni har något som ni undrar över så kontakta mig, Oskar Dikert, eller Tomi Rautoma. Oskar Dikert Tomi och Dikert välkomnar alla som vill svettas med HBC Papyrus 3/2012 21
Möjligheternas tid Jan Guillou, Brobyggarna (2011). 1900-talet var en tid för stora förändringar. Världsbilden ändrades och globaliserades och teknikens utveckling kom att möjliggöra det som länge varit omöjligt. I Jan Guillous senaste bok, Brobyggarna, vill Guillou fånga det tidiga 1900-talets anda. I romanens handling väver han in teknikens utvekling och världens globalisering och låter ofta miljön stå i centrum. Boken är den första delen i bokserien Det stora århundradet och utspelar sig mellan slutet av 1800-talet och första världskrigets slut. Romanen handlar om tre fattiga norska fiskarbröder och deras väg genom livet. De får redan i unga år en fantastisk möjlighet till högklassig ingenjörsutbildning i Tyskland och kastas tidigt ut i världen. Pojkarnas talanger för teknik, design och byggarbete upptäcks redan i ung ålder och en norsk förening bekostar deras utbildning. Villkoret för den påkostade utbildningen är att bröderna som ingenjörer ska återvända till Norge för att bygga en tågbana genom de norska fjällen. Brödernas livsöden delar sig ändå 22 Papyrus 3/2012 snabbt och Brobyggarna utspelar sig därför både i Norge och på Afrikas savanner. Berättelsen om de fattiga barnen som tar sig ut i världen för att finna sin lycka känns kanske inte så nytänkande men det är just den grund som Guillou använder sig av i Brobyggarna. Romanen lär oss veta att vem som helst kan lyckas under det stora århundradet med hjälp av mycket slit och litet tur. Det tidiga 1900-talet var möjligheternas och optimismens tid och den känslan sätter Guillou fingret på i sin skildring av sekelskiftet. Guillou blandar även in spänning, kärlek och historisk kuriosa i berättelsen. Brobyggarna är en läsvärd roman trots att den kanske inte fyller läsaren med djupa och banbrytande tankar. Guillous Brobyggarna är en underhållande roman med en bra historia som är fylld med karaktärer som man kan se fram emot att få följa i nästa bok. Del två av Det stora århundradet utkommer i september och då utspelar sig handlingen i konstnärernas och bohemernas England. Linda Haglund