Del 3 av Bo Simonsson

Del 3 av Bo Simonsson Jag hade flyttat till Göteborg för bara några månader sedan men hade börjat knyta vissa kontakter och hade ett begynnande socialt umgänge. Jag flyttade till Kungsladugård, en mycket charmig gammal stadsdel intill Slottsskogen där jag stortrivdes. Jag ville satsa på min auditering och för att få råd hyste jag planer på att sälja sommarstugan, som jag ägde tillsammans med min syster. Jag stod i kontakt med chefen för kyrkan som drev på mig för att jag skulle komma till skott. Det var inte en person jag gillade men jag hade svårt att värja mig mot hans offensiva stil eftersom han var nyckeln till detta med auditeringen. Någon gång mitt i smällkalla vintern det var en ovanligt kall och snöig vinter detta år skulle jag resa upp till sommarstugan och ta några foton för att få en värdering av en mäklare. Det var 15 mil norrut från Göteborg med tåg på den gamla slitna Bohusbanan. På eftermiddagen begav jag mig av mot Grebbestad där stugan låg. När jag kom fram till stationen några kilometer från stugan fick jag lift sista biten med en man som visade sig vara polis. Han hade en Renault 4, den lilla franska budgetbilen även kallad skrytbilen efter företagets nyskapande reklamkampanj. Han körde mig hela vägen. Det var snö och halt och när vi kom in på den sista sträckan ut mot havet på en liten smal grusväg halkade bilen ned i diket så att den hamnade på sidan. Vi lyckades få upp den på vägen med handkraft och så körde han mig sista biten. Det var iskallt ute och stugan var inte vinterbonad. Jag frös ordentligt i kvällsmörkret. Jag hade inget annat val än att bereda mig mitt nattläger och försöka göra det så varmt och bekvämt som möjligt. Stugan hade elelement och en öppen spis i storstugan men väggarna var tunna och det fanns inga utsikter att värma upp den till normal rumsvärme. Det var minst 10 minusgrader ute. Jag slog på värmen på max i ett av sovrummen, plockade ihop så många täcken jag kunde hitta som jag lade över mig och försökte sova. Det blev en minst sagt orolig natt. Temperaturen i rummet kanske gick upp till 5-6 grader och de iskalla täckena värmde inte särskilt mycket. Jag minns hur jag drömde om bombplan, hur nu det kunde komma sig, men det var onekligen upplagt för mardrömmar i kylan. Jag hade inte fått mycket vila när jag vaknade nästa morgon till en fantastisk vinterdag. Solen sken och mitt humör steg. Jag hade med mig en lånad Instamatickamera och tog mina foton. På hemvägen fick jag lift med en äldre man i en röd Saab som gav mig skjuts hela vägen hem. Jag talade med chefen på kyrkan som berömde mig för min insats. Inom kyrkan är som sagt allt svart eller vitt. Antingen är man fantastisk eller också inte värd vatten. Nu var jag dagens hjälte. Jag kontaktade några mäklare som dock inte kunde ge så mycket besked om värdet trots mina foton. Enda sättet var att göra en besiktning på plats och det var bäst att vänta till våren kommit, så jag fick ge mig till tåls några veckor. Väl framme i april gjorde jag en ny resa upp till Grebbestad, den här gången tillsammans med två mäklare vars besiktning var ganska nedslående. Visserligen var

tomten attraktiv med havsutsikt och allt men huset var gammalt och i behov av omfattande renovering. De värderade fastigheten till knappa 200 000 kronor. Det tyckte jag var för litet så jag inställde alla försök att få stugan såld tills vidare. Men så dök det upp en god vän som var intresserad. Eller rättare sagt var hennes föräldrar intresserade. Jag talade med min mor och min syster och efter en del diskussion var vi överens om att sälja stugan för 200 000 kronor. Detta skulle delas på oss tre så vi vardera fick ungefär 66 000 kronor. Reavinstskatten var obetydlig så vi fick behålla i stort sett hela försäljningssumman. När affären var i hamn berättade jag det för chefen för kyrkan som undrade när pengarna skulle betalas ut. Jag hade bestämt mig för att köpa ett auditeringspaket som påstods säkert ta mig hela vägen till Clear. De hade ett specialerbjudande där jag fick hela 112,5 timmars auditering för 25 000 kronor. I paketet ingick också en kurs som jag egentligen inte var särskilt intresserad av, men eftersom den inte kostade särskilt mycket och ingick i paketerbjudandet var det inte mycket att argumentera om. Dessutom kanske kursen kunde ge en hel del. Pengarna skulle betalas ut inom 14 dagar. Som vanligt kunde kyrkan inte vänta på betalningen. Den skulle in till torsdag klockan 2. Man hotade med att inte låta mig få utnyttja specialerbjudandet om inte pengarna kom in före torsdag klockan 2. Annars skulle paketet bli avsevärt dyrare. De visste vilka strängar de skulle spela på. Desperat ringde jag ett par kompisar och lyckades få låna en del pengar. Det fattades dock några tusen. Chefen kände en scientolog som kunde låna ut pengar. Han ringde honom och fick klartecken. Jag fick adressen till långivaren som visade sig hålla till ute på Hisingen. I regnrusket cyklade jag över den långa och blåsiga bron till Hisingen och kom till ett kontor i ett industriområde. Jag skrev på en växel och fick mina pengar. Jag skyndade mig tillbaka till kyrkan och gjorde min sista inbetalning. Puuuuh, vilken pärs, men nu hade jag ordnat allt. Jag hade betalat för min auditering och nu var uppförsbacken avklarad. Nu började det verkliga äventyret! Ett nytt steg hade lagts till den så kallade Bron. Teorin var att vi i vår moderna värld hade så mycket utsläpp och gifter i vår föda att våra kroppar var gravt förgiftade. Vi levde i ett biokemiskt samhälle. Detta hämmade auditeringen så Hubbard hade utvecklat ett program där man renade kroppen från alla gifter. När man gjort det fungerade auditeringen mycket effektivare sades det. Så mitt första steg var det som kallades Reningsgenomgången. Under försommaren 1980 påbörjade jag mitt första steg på Bron. Reningsgenomgången handlar om att genom motion, bastu och intag av vitaminer göra sig av med alla gifter. Vitaminintaget ökas successivt till mycket höga doser. En så kallad fallövervakare följer noga utvecklingen och ger instruktioner om doseringarna. Han ger anvisningar om dosökningar och talar om när man är klar med programmet. Det kan ta allt från 10 dagar till 4 veckor, framförallt beroende på hur mycket gifter man fått i sig. Före detta drogmissbrukare hade förstås mycket mer gifter att driva ur kroppen. Jag hade ingen droghistoria, bara en del alkohol från Uppsalatiden, men jag fick veta att alkohol inte alls gav lika mycket avlagringar i

kroppen som droger och mediciner. Så nu bestod mina dagar av vitaminer och matolja, motion i ungefär en halvtimme och sedan bastu i inte mindre än fem timmar. Fem timmar, hör och häpna. Hur klarar man det? Jo, man gjorde programmet tillsammans med en så kallad twin, en partner. Man fick gå ut ur bastun och duscha kallt och man fick dricka vatten. Jag och min twin, som hette Kurt, höll till i Skatås friluftsområde utanför Göteborg. I bastun satt andra scientologer som gjorde programmet. Det var mycket kämpigt men man tog en dag i taget och fick ökade doser efterhand. Intaget av niacin gjorde att kroppen blev illröd. När det inte uppstod några reaktioner ökades dosen successivt. Mitt under programmet var det studentfest med mina gamla klasskamrater från gymnasiet i Karlstad. Det var inget jag ville missa, men hur skulle jag göra med programmet? Jag fick en kompis att ställa upp som satt med mig i bastun i fem timmar i Karlstad. Jag deltog i festen utan att dricka en droppe alkohol, det hade förstört hela programmet. Sedan tog jag första bästa tåg nästa dag till Göteborg och fortsatte mitt program. Efter tio dagar fick jag besked från fallövervakaren att jag var klar. Det var jämförelsevis snabbt marscherat men så hade jag inte heller någon droghistoria. Jag hade nog hoppats att det skulle kännas någonting, att jag skulle känna mig ren och frisk men jag kan inte påstå att jag upplevde någon egentlig skillnad. Jo förresten, allt springande hade gett mig bättre fysisk kondition. Visserligen var det många som sa att jag såg fräsch och frisk ut, men det som var viktigt var den inre känslan. Jag nöjde mig med att konstatera att jag gjort ett nödvändigt steg och att det ändå var bra att jag rensat kroppen. Nu såg jag fram mot fortsättningen. Mitt nästa steg var något som kallades för Life Repair, livsreparation. Som namnet antyder var det en terapi särskilt designad för att lappa ihop det mest akuta hos en person. Låt säga att personen just har separerat från sin flickvän och saknar henne mycket, har svårt att släppa tankarna på henne och får återkommande gråtattacker. Detta är en akut situation som Life Repair ska hjälpa honom att komma över. Jag kände ju inte att jag hade någon sådan akut situation. Hade det varit fem år tidigare hade det varit annorlunda, men idag var det överspelat och jag var ganska stabil. Ändå skulle detta göras och i och för sig jag hade inget emot det. Det kunde kanske stabilisera saker och ting ytterligare, tänkte jag. Min auditör var en ganska ung kille från Västergötland som var nybakad terapeut utan särskilt mycket erfarenhet. Han var snäll och trevlig men hans osäkerhet lyste igenom vilket fick mig att undra om han var vuxen uppgiften. Ingen bra början. Life Repair var så kallad lättare auditering. Den gick inte på djupet så som Dianetiken skulle göra och sessionerna var en stor besvikelse. Jag tyckte inte att det hände någonting och jag var ganska sur på det hela. Tyckte det var slöseri med mina dyrbara timmar. Men visst, jag hade hela 112,5 timmar så jag repade nytt mod och såg fram mot nästa steg på Bron. Nästa nivå kallades för ARC Straightwire, ett ganska egendomligt namn, men ARC är ett akronym för Affinity, Reality, Communiation, på svenska ungefär Närhet,

Verklighet och Kommunikation. Detta är ett centralt begrepp inom Scientologin fick jag veta där dessa tre komponenter tillsammans utgör förståelse. Om en person har hög ARC är också hans förståelse hög och följdriktigt är hans förståelse dålig om ARC är låg. En annan egenhet är också att om Verkligheten mellan två personer är dålig, om man inte är överens om någonting, så sjunker de övriga två beståndsdelarna i denna triangel. Man har inte lika stor lust att kommunicera med den andra och drar sig också undan honom eller henne. Straightwire betyder ungefär direktlinje. Syftet med denna terapinivå var att man skulle upprätta en kontakt med sin minnesbank, som man kallade de samlade minnen man bär på. Auditören ställde frågor av typen: Återkalla en gång när du klappade en hund. Sedan skulle man berätta om en sådan händelse. Därefter frågade han: Återkalla tidigaste gången du kan när du klappade en hund. Man fick leta i sitt minne efter olika händelser av den här typen. En slags minnesgymnastik kan man säga. Ingen djupauditering. Det var litet kul för stunden att göra det här men lämnade inga bestående resultat tyckte jag. Även detta var således en besvikelse, men nu äntligen skulle vi ge oss in på Dianetiken som var mycket mer intressant. Efter avslutade terapinivåer skulle man gå in till en person som kallades examinator. Han skulle verifiera slutresultatet. Examinatorn ställde ett par frågor och avläste på e-metern om jag hade nått det så kallade slutfenomenet, det vill säga det resultat som man förväntades uppnå efter avslutad terapinivå. Om man inte gjort det fortsatte man ytterligare ett tag tills slutfenomenet var uppnått. Trots att jag inte var nöjd och tyckte att det vi dittills gjort var rena bagatellerna ansågs jag ha nått slutfenomenen. Sedan frågade examinatorn om jag ville skriva en succéberättelse. Vadå succé? undrade jag. Det kan hända att jag är klar med dessa nivåer men någon succé var det då inte. Så jag vägrade skriva någon succéberättelse. Examinatorn såg ganska snopen ut, tydligen förväntades man skriva en succéberättelse men jag kunde ju inte gärna ljuga, ansåg jag. Jag hade fått min andel av pengarna från försäljningen av sommarstugan och hade efter betalningen av lånen kvar gott och väl 30 000 kronor. Eftersom chefen på kyrkan kände till detaljerna om min försäljning visste han också att jag hade pengar på banken. Så det dröjde inte länge förrän mannen som ansvarade för bokförsäljningen var på mig och ville sälja hela Hubbards samlade bokutgivning. Det handlade om minst ett tjugotal böcker. Jag tyckte att det var mycket roligare att läsa en bok i taget och sedan botanisera och välja ut och köpa nästa bok som intresserade mig. Men han stod på sig och tjatade och tjatade. Jag kunde inte riktigt värja mig mot dessa aggressiva försäljningsmetoder. Men litet integritet hade jag ändå på den tiden. Jag vägrade att köpa hela Hubbards bibliotek utan valde ut ett tiotal böcker. Killen som sålde böckerna tittade allvarligt på mig och sa: Jag är väldigt besviken på dig. Sedan var det här med att studera. Kyrkan menade att det var väldigt viktigt att inte bara få auditering. Jag förvånades över deras nästan nedlåtande ton. Det lät som om man var någon slags vräkig lyxperson om man bara satt i auditering. Varför då undrade jag. Det finns väl inget viktigare än att göra sig av med sitt gamla bagage? De menade att det skulle vara balans mellan auditering och studier. Så därför var det viktigt att man ägnade viss tid åt att studera. Jag hade studerat hela mitt liv och

var just klar med min jur.kand. så jag hade ingen särskild lust att återigen sätta mig i studiebänken. Och när det gäller balansen så hade jag kraftig slagsida åt studiesidan. Men som läsaren säkert förstått vid det här laget betyder ett nej ingenting i sällskap med scientologer. Jag hade ju köpt även kursen Student Hat som den kallades. Åh, alla dessa engelska namn. Vad betydde nu det här? På svenska blir det Studerandehatten. Studerande förstår man ju, men hatten? Förklaringen var att hatten var till ett begrepp lånat från engelskan där hatten betydde yrke, kompetens, funktion. Studerandehatten handlade alltså om att lära sig studera. Varför skulle jag göra den här kursen? Kunde jag inte studera, jag som hade sex års folkskola, 4 års realskola, 4 års gymnasium och 4,5 års universitetsstudier bakom mig? Svaret var nej enligt Hubbard. Han hade nämligen gjort revolutionerande genombrott inom studier sades det. Och på den här kursen fick man lära sig att studera på riktigt. Jag blev nyfiken på vad det kunde vara. Jag fick ju medge att trots att jag hade studerat så många år var det ofta kämpigt och tidvis rent plågsamt att studera så om det fanns en ny metod som gjorde studierna enklare och effektivare vore det verkligen någonting att lära sig. Så jag satte igång mina studier. Första steget var en minikurs som föregick Student Hat. Den hette Bandspelarkursen. Den handlade helt enkelt om hur man skötte en bandspelare. En mycket kort men i mina ögon rent löjlig kurs. Jag hade använt bandspelare i hela mitt liv. Det var 1980 och även om kassettbandspelarna kommit så fanns rullbandspelarna fortfarande kvar. Det en sådan man skulle lära sig att sköta. Eftersom deras kurser innehöll bandföreläsningar var kyrkan angelägen om att utrustningen sköttes föredömligt. En sådan självklarhet! Jag kände mig ytterst irriterad över detta pedanteri. Det var väl bara att fråga om jag kunde sköta en rullbandspelare. Om svaret var ja, kunde man stryka den kursen. Visserligen var den snabbt överstökad, men i alla fall. Nåväl, efter att ha stökat undan denna bagatell började jag på huvudkursen. Den byggde på teorin att det fanns tre olika barriärer som satte stopp för framgångsrika studier, barriärer som inte var kända ute i samhället och gjorde att elever i många fall misslyckades med sina studier. Men hur var det med de framgångsrika studenterna då, hur klarade de biffen? undrade jag. Svaret var att de kringgick alla studiesvårigheter genom att lära sig att rabbla innehållet i böckerna men utan någon riktig förståelse. De var munviga sades de. De kunde orden men visste inte vad det innebar i praktiken. De kunde inte tillämpa, sa man från kyrkans sida. Om detta var sant rådde en närmast katastrofal situation i samhället och på våra lärdomsanstalter, tänkte jag. I så fall var detta en revolution. Hubbard betonade vikten i att kunna tillämpa teorin, annars var den inte mycket värd. Det kunde jag hålla med om. Men hur lärde man sig att tillämpa då? Jo Hubbard hade utvecklat ett system som innebar att man skulle sätta in det man läst i en massa exempel, men det viktigaste var att visuellt kunna demonstrera hur en princip fungerade. Han hade utvecklat två verktyg för demonstration eller demo som det brukade kallas. Det första var demosatsen, en burk med småprylar typ gem, småstenar, snäckor, gummisnoddar etc. som man använde för att representera verkligheten. En sten kunde stå för en bil och en gummisnodd för en park till exempel. Sedan kunde man

förflytta stenen om man ville visa bilens rörelse. Det andra var lerdemon. Man skulle visualisera hur någonting fungerade eller ett händelseförlopp genom att göra en lermodell. Man skapade människor, hus, föremål, ja allt som krävdes för att tydligt förklara hur någonting fungerade. Även kommunikationer mellan människor kunde demonstreras genom att man gjorde liksom pratbubblor. Fast man fick inte skriva in ord i pratbubblorna. Nej, även det man ville visa med demonstrationen skulle uttryckas i lera så att man så att säga gjorde en lerdemo inuti lerdemon. Man kunde återspegla ett händelseförlopp i flera sekvenser. Sedan satte man små etiketter på varje liten beståndsdel i lerdemon som angav vad det var, typ Pelle, bil etc. Kursledaren tittade sedan på lerdemon och om han kunde se vad det föreställde var lerdemon godkänd, annars fick man göra om eller förbättra sitt verk. Jag tyckte att lerdemo var kul även om det var mycket tidsödande. Tanken med lerdemon är att framställa verkligheten. Med lerdemon fungerade det bra medan jag tyckte att demosatsen inte gav samma tydliga bild av verkligheten. För att återgå till de tre studiebarriärerna var de a) missförstådda ord, b) brist på massa och c) för hög gradient. Detta var de tre fällorna för en studerande. Att gå förbi ett ord som man inte kunde definiera ansågs förödande för studierna. Vilket gav upphov till vissa mentala fenomen som i slutändan resulterade i att man gav upp sina studier. Indikationerna var en tydligt märkbar känsla av tomhet eller av att vara urlakad eller att känna sig smått frånvarande och uppleva en slags nervös hysteri. Botemedlet var att gå tillbaka i texten, hitta det missförstådda ordet och noga definiera det och sedan börja om i texten från det ställe där ordet fanns. Brist på massa manifesterade sig i form av en känsla av att ansiktet kändes hoptryckt, huvudvärk och en konstig känsla i magen samt yrsel. Detta uppstod när man hade läst för mycket teori utan att i verkligheten ha sett det man läste om. Om man läste om en bil var botemedlet att se en bil, rita en bil eller att demonstrera en bil med demosats eller i lera. För hög gradient yttrade sig i form av en känsla av snurrighet, en gungande känsla. Det innebar att ha fått för mycket information i alltför snabb takt så att man inte kunde smälta det. Lösningen var att studera en text som tog upp ämnet på ett enklare sätt och inte kom med så mycket ny och svår information på en gång. Detta var i princip vad hela Student Hat handlade om. För att trumma in budskapet fick man lyssna på en massa föreläsningar där Hubbard utvecklade ämnet och sina teser. Man fick göra övningar och demonstrationer. Enligt min mening alldeles för mycket information för så pass i grunden enkla principer. Parallellt med detta fortsatte min auditeringsterapi med nästa steg som jag var mycket förväntansfull inför. Nu var det äntligen dags för Dianetikavsnittet. Nu skulle vi gå på djupet. Nu skulle jag få resa in i mitt inre och se vad som fanns där. Dianetikavsnittet bestod av olika delar. Först skulle jag göra något som hette Drug rundown, Droggenomgången. Som namnet antyder gick man igenom tillfällen när man intagit sprit, droger, huvudvärkstabletter, psykofarmaka etc. Kyrkan såg mycket allvarligt på droganvändning och framförallt psykofarmaka. En psykiatriker var inte mycket värd i kyrkans ögon. Psykiatrikerna fick klä skott för det mesta som var ont i samhället. De var djävulens avföda och deras motiv sågs med största

misstänksamhet. Jag instämde i stort sett i denna uppfattning med tanke min pappas öde. Hans behandling var minst av allt lyckad, det slutade ju med en stor smäll och jag klandrade dem för vad som hände. Terapiavsnittet började med en genomgång där auditören frågade mig om konsumtion av olika typer av droger, sprit, mediciner, psykofarmaka och även vissa livsmedel vill jag minnas. Sedan satte själva auditeringen igång. För första gången hände det några saker som kändes väldigt lovande och bra. Jag upplevde lättnad och en viss upprymdhet och tänkte att det här kommer att bli fantastiskt. Sedan fortsatte Dianetikterapin med en genomgång av alla händelser som ansågs traumatiska, händelser som omfattade medvetslöshet, förluster (dödsfall, separationer osv.) och liknande. Det gick till så att man tog upp en traumatisk händelse som man fick berätta om. Man skulle gå tillbaka till när det hände och återge alla detaljer. Teorin var att allt som hänt under medvetslöshet var inspelat i det reaktiva (omedvetna) sinnet och att smärtan satt kvar i kroppen. Under terapin skulle man få fram materialet i det omedvetna sinnet vilket ledde till att smärtan laddades ur och försvann. Man kunde få ta om genomgången av en händelse flera gånger och varje gång försöka erinra sig fler detaljer. Auditören kollade hela tiden på e-metern som gav utslag om en händelse blev urladdad och därmed avaktiverad. Men om man återgett en handling flera gånger utan lindring så frågade auditören efter en tidigare liknande händelse. Om man till exempel hade skadat sig i en bilkrock så kanske den påminde om när man som barn ramlade av cykeln och skadade sig. Sedan följde samma procedur med denna händelse. Om e-metern indikerade att händelsen var urladdad sa auditören Din nål flyter och så lämnade man den händelsekedjan och övergick till en annan händelse. Jag tyckte inte att vi kom tillräckligt djupt ned i medvetandet. Jag hade förväntat mig att se händelserna i bild och så att säga återuppleva dem och få fram material jag inte varit medveten om så som förloppet beskrevs i Dianetikboken, men det gjorde jag inte. Alla händelser jag återgav hade jag lika gärna kunnat sitta hemma och återkalla och jag kände heller ingen särskild förändring. Men visst, det kommer nog tänkte jag och fortsatte. Sedan hände det märkliga att jag hade gått tillbaka till ett antal tidigare liknande händelser längre och lägre tillbaka i tiden utan att e-metern indikerat att jag laddat ur händelserna. Här ska också tilläggas att man själv känner när en laddning försvinner och e-metern anger detta. Auditören frågade efter en tidigare liknande händelse och då insåg jag att jag var tvungen att gå tillbaka i tiden till en punkt som låg före min födelse. Jag hade ju läst om att människor upplevde händelser ur tidigare liv, men visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Men nu kändes det spännande. En händelse dök upp i mitt huvud, eller rättare sagt, jag upplevde en scen som jag återgav för auditören. Jag hade ingen känsla av att det skulle vara jag i någon tidigare inkarnation. Det kändes helt främmande, men jag berättade vad jag såg och auditören godtog min redogörelse. Jag tror att jag ombads att gå till en eller ett par ännu tidigare händelser som kändes lika overkliga men ändå i sig var någorlunda tydliga tills auditören sa Din nål flyter som signal att händelsekedjan laddats ur. Jag kände mig en smula yrvaken efteråt och funderade över om detta verkligen kunde ha hänt. Det var inte så jag hade tänkt mig att det skulle fungera med händelser ur tidigare liv. Jag trodde att man skulle känna sig mycket mer orienterad och att det skulle ligga närmare en själv.

Så här fortsatte auditeringen några timmar. Egentligen hade den inte så stora likheter med den bild jag fått i Dianetikboken. Det hela var mycket vagare och jag kände inga speciella personliga förbättringar trots att jag hade kört igenom flera händelser och hade laddat ur saker i mitt undermedvetna. När vi hållit på i några timmar på det här sättet körde allt fast och auditören fick använda en så kallad korrigeringslista med frågor för att analysera vad som hänt. På listan fanns frågan Har du blivit Clear?. Auditören läser upp de olika punkterna på listan och avläser reaktionerna på e-metern. Själv säger man ingenting. Sedan läser han upp vilka frågor som gett en reaktion. Han hade fått reaktion på Har blivit Clear och frågade om det stämde med min uppfattning. Aldrig i livet, svarade jag, så vi fortsatte, men snart hände samma sak igen och då tänkte jag att eftersom vi bara kör fast och jag om igen får denna indikation så kanske jag trots allt är Clear. Det fungerar nämligen så enligt teorin att om en person gått Clear så går det inte längre att auditera Dianetik på honom. Till sist, efter mycket funderande, accepterade jag den tanken och sa att Okej, det stämmer nog, jag kanske är Clear. Men mina tankar gick litet fram och tillbaka. Å ena sidan hade jag mycket större förväntningar på hur det skulle kännas att vara Clear. Jag hade ju för några år sedan haft vissa upplevelser som gett mig en försmak av hur det skulle kännas, i alla fall som jag trodde. Man var lugn och stördes inte av något inre brus, man tänkte klart och hade skarpa och klara perceptioner och det var en njutning att existera. Man levde kort sagt i nuet utan några störningsmoment. Men nu jag kände ingen större förändring. Visst mådde jag ganska bra och levde ganska väl i nuet. Men ärligt talat gjorde jag det även innan Dianetikauditeringen. Å andra sidan hade vi kört den här Dianetiken ett bra tag och vi kom liksom ingenstans och nu hade jag fått indikerat ett par gånger att jag var Clear. Jag fick reda på att det fanns någonting som hette naturligt Clear, någon som redan var Clear och så fanns det fenomenet Past life Clear som innebar att man fått auditering i sitt tidigare liv och då blivit Clear. Ganska underligt. Jag hade stött på ett par personer inom kyrkan som påstod sig vara Past life Clear. Till sist kom jag fram till att jag måste vara Past life Clear. Det fanns inte en chans att jag gått Clear under min auditering i Göteborg tänkte jag eftersom ingenting särskilt hade hänt. Däremot hade jag haft mina händelser för några år sedan när jag upplevde ett tillstånd som kunde liknas vid Clear, i alla fall som jag såg saken. Det faktum att jag på egen hand lyckades ta mig ur en svår situation och faktiskt upplevde ett sådant tillstånd talade för att jag kunde vara Clear. Enda slutsatsen var då att jag blivit Clear i ett tidigare liv, för Natural Clear kom inte ifråga, menade jag. Jag berättade om mina funderingar för auditören och fick göra en auditeringsgenomgång som skulle verifiera att det verkligen var så att jag var Clear, Dianetic Clear Special Intensive som denna genomgång kallades. Jag fick fram en del ganska vaga minnesbilder från tidigare liv som jag upplevde som lika overkliga som mina tidigare minnesbilder från förr, men fann nästan ingen annan utväg än att acceptera det material jag fick fram. Därmed bekräftade auditören att jag nu var Clear! Detta fantastiska tillstånd som människan aldrig tidigare uppnått. Om jag jämförde med mina förväntningar var det en stor besvikelse. Men hoppet levde ändå kvar, jag hade ju en hel del auditering kvar att göra. Den så kallade Bron omfattade nämligen även något som hette Graderna.

Efter Dianetikauditeringen skulle man även få Scientlogiauditering som bestod i fem olika steg med på papperet helt fantastiska målsättningar eller slutfenomen som man kallade det. Första steget handlade om kommunikation. Slutfenomenet beskrevs som förmågan att kommunicera med vem som helst om vad som helst. Ett mycket högt mål. Detta såg jag verkligen fram emot. Jag tänkte då på mina relationer till kvinnor. Inte för att jag var helt misslyckad men här fanns stort utrymme för förbättringar. Jag hade svårt att kommunicera rakt och okonstlat om mina känslor till kvinnor. Jag gick oftast kringelkrokiga vägar och spelade ett spel för att imponera istället för att helt enkelt kommunicera direkt från hjärtat. Jag fick nu byta auditör till mannen som auditerat mig på de objektiva processerna. Han var mer erfaren och trygg och kunde skämta och skratta. Under denna gradauditering djupdök man inte och letade efter trauman i det förflutna. Upplägget var ett annat. Det hela kunde gå till ungefär på följande sätt: Säg någon du gärna kommunicerar med. Svar: Min bästa kompis. Upprepad fråga: Säg någon du gärna kommunicerar med. Min syster. Säg någon du gärna kommunicerar med. Så här fortsatte det tills man fick en kognition. En kognition är en insikt om någonting. Man kunde till exempel inse att man undviker att kommunicera med kvinnor. Någonting sådant, något man inte tänkt på tidigare. Detta ska verifieras genom att e-metern visar flytande nål som ett tecken på framsteg. Sedan kom en ny fråga som på samma sätt upprepades tills man fick en kognition. Det var riktigt kul. Jag sitter här och funderar över hur dessa till synes monotona processer kunde ge något slags resultat. Jag menar, man upprepar ju samma fråga om och om igen. Men jag tror att när man får en fråga om och om igen så skär den djupare och djupare in. Först svarar man litet artigt för att sedan bli allt mer spontan. Man släpper mer och mer på sina spärrar och hittar efterhand svar på frågan som man själv blir överraskad av. Man kanske svarar någonting som man undvikit att inse länge, som man förträngt och som man plötsligt kläcker ur sig. I den stunden kan man få en kognition det vill säga inse en sanning som man inte sett kanske någonsin tidigare. Exempel: Vad är du rädd för? Tja, jag är rädd för att mina barn ska bli sjuka. (Ett ganska standardmässigt svar som nog i och för sig är sant men som ändå är ganska allmänt) Vad är du rädd för? Ensamhet. (nu börjar vi komma djupare) Vad är du rädd för? Att bli övergiven. (ännu djupare.) Vad är du rädd för? Oj, jag kommer att tänka på när jag var barn och mina föräldrar skiljdes. Jag var bara 8 år gammal och jag kände mig ensam och övergiven när pappa flyttade hemifrån. Jag var livrädd att mamma skulle flytta också. (nu börjar det bli verkligt intressant) Efter några timmars auditering kände jag mig riktigt bra och upplevde det som att min förmåga att kommunicera hade förbättrats. En kväll var jag riktigt sugen på att se om jag inte också hade förbättrat min förmåga att kommunicera med kvinnor. Jag gick helt enkelt ut på ett diskotek i Göteborg. Väl därinne kände jag mig mycket upprymd, som att jag hade en viss makt. Jag såg ett par tjejer som jag tyckte var intressanta och tittade rakt på dem utan att vika undan när de såg att jag tittade på dem. En av dem, en ljus, attraktiv tjej kom fram till mig och började prata med mig.

Det hela ledde till att vi inledde en relation. Detta var ett resultat av min förbättrade kommunikationsförmåga, tänkte jag. Nästa gång jag skulle in på auditering berättade jag om mina framgångar. Jag förväntade mig givetvis att de på kyrkan skulle dela min glädje. Men där bedrog jag mig. Jag togs in på en intervju med den så kallade fallövervakaren, en auditör som granskar och övervakar auditeringen. Han verkade inte tycka att det var bra att gå ut och ragga så här. Men jag var ju ungkarl, vad var problemet? Han gjorde upp något slags schema vars innebörd var att en scientolog passade bäst ihop med en annan scientolog och att man inte skulle ha lösa förbindelser. Jag förstod det som att man inte skulle ha sex utanför äktenskapet. Rena stenåldern tyckte jag. Sedan sålde han en tunn liten bok till mig med titeln Marrige hats skriven av Hubbards hustru. Jag läste boken på ett par timmar. Det var tillbaka till 1800-talet. Den handlade om vilka uppgifter respektive make hade i äktenskapet. Det var traditionella könsroller helt enkelt. Kvinnan vid spisen och mannen som försörjde hustru och barn. Denna fina vink handlade alltså om att jag borde finna mig en kvinna inom kyrkan som jag skulle gifta mig med för att sedan med iakttagande av vad anständigheten bjöd idka könsumgänge i avsikt att föröka oss och att leva ett liv enligt de moraliska riktlinjer som kyrkan stakat ut. Jag kunde spy på det. Vad hade kyrkan med mitt privatliv att göra? Detta störde mig allvarligt och jag kände det som att de satte P för mina framgångar. Min glädje över min nyvunna kommunikationsförmåga försvann. Jag fortsatte min auditering men jag var inte riktigt glad. Jag avbröt det nyss påbörjade förhållandet med tjejen, egentligen inte på grund av henne utan på grund av allt som inramade den här historien. Hon var ju dessutom psykologistuderande och det sågs inte med blida ögon av kyrkan att jag umgicks med sådant slödder. Den här gradauditeringen gick vidare. Jag avslutade Grad 0 som det hette, den som handlade om kommunikation. Jag kände mig liksom avtrubbad och malde bara på tills jag hade gått igenom alla frågor. Jag inspekterade inte om jag verkligen uppnått slutfenomenet förmåga att kommunicera med vem som helst om vad som helst utan nöjde mig med att vara klar och skrev lydigt en succéberättelse där jag i litet allmänna ordalag beskrev att min kommunikationsnivå ökat och tackade Hubbard för den fantastiska teknologin eller något i den stilen. Fortfarande hoppades jag att nästa nivå skulle bli en vändpunkt. När jag var någonstans i mitten av grad 2 fick jag plötsligt besked om att mina timmar var slut. Jag hade alltså konsumerat alla mina 112,5 timmar. Osannolikt. Jag hade inte uppnått i stort sett någonting och nu behövde jag vaska fram nya pengar. Jag hade visserligen kvar litet från husförsäljningen men inte så att det räckte till vad jag behövde. Priserna hade ökat och jag behövde 50 timmar till sa man till mig. Det skulle kosta 25 000 kr. Jag behövde 20 000 kr. Efter mycken vånda frågade jag min mor och min syster som båda lånade mig 5 000 kr. Det fattades fortfarande 10 000 kr. Chefen på kyrkan skickade mig återigen till killen på Hisingen som lånat mig pengar tidigare mot växel och som jag återbetalat. Nu fick jag låna 10 000 kr och skrev på en ny växel. Allt skulle återbetalas under hösten. Jag hade pengar som skulle komma in då eftersom jag lånat ut ungefär den summan tidigare till en kille på kyrkan. Här vill jag

inflika att jag flera år senare tittade närmare på villkoren för mitt lån mot denna växel. Det visade sig att räntan på ett år skulle bli nära 100 procent. Ocker med andra ord. Jag betalade in mina 25 000 kr och kunde fortsätta min auditering. Slutfenomenen, det vill säga slutresultatet, på de här övriga graderna var också ganska så högtflygande. Jag kommer inte ihåg alla men ett var frihet från upprördheter och fientligheter i det förflutna, ett annat fri från fixa idéer och förmåga att göra nya saker i livet. Bra målsättningar allihop. Det var bara det att jag inte upplevde några förbättringar trots att jag verkligen gjorde mitt bästa under auditeringen. Jag följde alla föreskrifter om sömn och näring. Ändå stod resultaten inte alls i paritet med mina förväntningar och med vad som faktiskt utlovades i de formulerade slutfenomenen. Den nya moroten som placerades framför mig var nya nivåer på Bron. Hubbard hade nämligen forskat vidare och gjort nya upptäckter om människan och hennes potentialer. Clear var visserligen ett lysande tillstånd, i alla fall i teorin, men det var bara förspelet till nivåer som man inte kunnat drömma om. Det fanns böcker av Hubbard där han beskrev dessa tillstånd. Det handlade om separation mellan kropp och ande eller thetan. Ovanför Clear var målsättningen Opererande Thetan, förkortat OT. Det fanns då sju OT-nivåer. Exakt vad det handlade om fick man inte veta. Det var så avancerat att det var hemligt. Man var på för låg nivå för att kunna greppa allt som fanns där påstods det. Det antyddes att det kunde vara farligt att läsa det material som fanns att läsa på dessa nivåer. Det enda som gav någon ledtråd var Hubbards böcker och föreläsningar där han i och för sig var ganska tydlig om vad det gällde. Men vilka frågor som ställdes och närmare information om själva auditeringen, det fick man inte. Men så mycket förstod jag att en opererande thetan kunde lämna sin kropp när han så behagade och bege sig vart han ville med fulla perceptioner. Wow, tänkte jag. Det är OT som är grejen. Detta gjorde att jag liksom glömde bort varför jag startade min auditering. Jag ville ju bli Clear och få alla de vinster och förmågor som fanns på dessa nivåer, i alla fall som föresvävades. Men nu riktades blickarna mot OT. Sedan kom en ny chock. OT-nivåerna fanns inte att få i Sverige. De levererades av högre organisationer vilket närmast fanns i Köpenhamn. Men den verkliga chocken var priserna. Det var snuskigt dyrt att göra OT-nivåerna. För att klara det behövde jag ha haft 3-4 stugor till att sälja. Jag nämnde tidigare kyrkans bokförsäljare som var besviken på mig för att jag inte köpte alla böckerna av Hubbard. Jag borde ha förstått bättre än att tro att frågan var överspelad bara för att jag sa nej till honom. Jag underskattade hans fräcka tilltagsenhet. En dag ställdes jag inför det faktum att de hade som de sa hjälpt mig att skaffa alla böcker. Det var nämligen så att de hade övertalat Kurt som jag gjorde reningsgenomgången tillsammans med skaffa ett VISA-kort i sitt namn men för min räkning. De hade helt enkelt köpt alla böckerna och betalat med kortet. Jag skulle betala 200 kr i månaden tills böckerna var betalda. Summan uppgick till knappa 5 000 kr. Jag fick en låda med alla böckerna och släpade irriterat hem dem. Varför säger man inte bara nej i ett sånt här läge? På något sätt blev jag bara matt och helt

mållös inför förslagenheten och fräckheten. Men jag helt enkelt fann mig i det hela. Och visst, jag skulle ju läsa böckerna förr eller senare, men jag hade föredragit att ha nöjet att välja ut böckerna en och en istället. Sedan gillade jag inte att skuldsätta mig ytterligare. Det värsta var nog ändå att bara bli överkörd på det här sättet. Vi är nu framme i augusti-september 1980. Under året hade jag alltså sålt sommarstugan och lagt mina pengar på auditering och gjort programmet till Clear. Utåt sett verkade det ju bra. Jag hade gjort som det kallades hela Bron till Clear och var därmed kvalificerad att göra OT-nivåerna. Det var bara det att jag inte kände att det gett mig någonting. Jag stod kvar och stampade på samma fläck som tidigare, fast nu utan sommarstuga och pengar. Jag hade till och med skulder på 25 000 kronor. Fast jag hade ju en fordran på 10 000 kr så skulden var netto 15 000 kr. Eftersom jag hade kvar en del auditeringstimmar blev jag auditerad på något som kallades Survival rundown, överlevnadsgenomgången. Hela denna genomgång var ett sömnpiller som inte gav mycket. Även kursen Student hat var en besvikelse. Man fick lära sig denna studieteknologi och förväntades sedan ha perfekta studievanor. Min upplevelse var att den här teknologin snarast var ett störningsmoment i studierna, vilket jag även kunde se hos andra. Människor satt och slog i dessa ordböcker och plockade med demosatserna. Det verkade ta upp en stor del av studietiden. Ibland hamnade man i ordkedjor där definitionen av ett ord innehöll ett eller flera ord som man var tvungen att definiera innan man kunde gå vidare i texten. Hade man riktig otur fanns det missförstådda ord i ännu ett led. Och det räckte inte med att ha definierat ett ord och satt in det i meningar, man skulle också slå upp ordets härledning vilket om man hade otur kunde innehålla ord man inte förstod vilka då skulle slås upp. Detta komplicerades ytterligare av att böckerna ofta innehöll scientologitekniska ord som var på engelska. För dem fanns bara en engelsk uppslagsbok. Ni kan föreställa er vad detta kunde leda till. Just det, en massa missförstådda ord på engelska där risken var uppenbar att definitionerna och härledningen innehöll ytterligare missförstådda ord. Att studera var rena gungflyet, ett sisyfosarbete. Ibland rörde sig framåt med snigelfart. Lösningen på engelska skulle då vara att använda enklare ordböcker, gärna ordböcker avsedda för ungdomar som inte innehöll så många svåra ord. Men det lurade missförståndsfällor även där. Ett annat aber var detta med manifestationerna. Som jag beskrivit ovan var varje studiebarriär förbunden med olika mentala manifestationer. Problemet var dock att det var ganska svårt att avgöra exakt vilken manifestation man kände av. Men kunde sitta och undra om man kände sig snurrig eller om man bara var litet trött. Man kunde bli sittande och känna efter och fundera över om man hade ett missförstått ord eller inte. Det var ingen knivskarp teknologi tyckte jag. Eftersom jag hade studerat i så många år och alltid hade läst mycket litteratur på fritiden hade jag inte så svårt att klara av i alla fall svenskan. Jag tänkte på dem som inte hade den bakgrunden. De måste ha det kämpigt med dessa studier. Och det ansågs mycket viktigt inom kyrkan att studera. Jag kunde se många som satt och kämpade och mest satt och slog i ordböcker. Kursledaren fick komma och hjälpa dem om och om igen. Var detta verkligen en så fantastisk studiemetod som påstods?

Jag delgav någon inom kyrkan mina tvivel och sa att jag inte var nöjd med resultaten av auditeringen. Jag minns inte riktigt vilket svar jag fick men jag vill minnas att de försökte lugna mig genom att säga ungefär: Inga problem, det löser sig, det finns teknologi för allt. Det fanns alltså korrigeringstekniker där auditören kunde plocka fram orsakerna till att det inte hade gått bra och sedan auditera om det som inte funkat så att man fick de resultat man förväntat sig. Det lät ju väldigt lovande. Det var bara det att kyrkan inte påtog sig något ansvar för eventuella fel i auditeringen. Så den som fick stå för fiolerna var pc:n själv, jag alltså. Men nu var det slut på resurserna. Att låna kom inte på tal. Besviket drog jag mig undan kyrkan och vände mina blickar åt andra håll. Jag började söka efter andra jobb för att få annat och tänka på att reparera min darriga ekonomi. Jag hade ju skulder att betala. Jag fick ett vikariat som skadereglerare på Trygg-Hansa i Örebro. Jag åkte upp och ordnade allt praktiskt och flyttade dit sent i oktober. Jag hade kvar min lilla envåningslägenhet i Göteborg eftersom hyran var knappa 400 kr i månaden. Det kändes skönt att lämna Göteborg, inte staden i sig, men detta med scientologin. Det jag upplevt där var som ett bultande sår som jag inte ville tänka på överhuvudtaget. Jag kände visserligen ingen i Örebro men jag kunde resa till Göteborg ibland och bo i min lägenhet där och jag hade nära till min mor och syster i Karlstad och även ganska nära till Uppsala och Stockholm och alla vänner där. Jobbet var ganska roligt och intressant och jag fick tillfälle att rikta mina blickar mot annat än scientologin.