FISKERIVERKET Göteborg 06-02-15 Skademönster hos sälskadad lax, öring och torsk En delrapport Rapport till Projekt Sälar och Fiske David Börjesson Projekt Säl, Skarv och Redskapsutveckling Fiskeriverkets Kustlaboratorium Box 423, 401 26 Göteborg david.borjesson@fiskeriverket.se Sammanfattning Genom bildanalys av fotografier av sälskadad fisk har skademönstret hos sälskadad lax, öring och torsk undersökts. Under 2005 har två projekt resulterat i att drygt 500 sälskadade fiskar som hittats i fiskeredskap dokumenterats med kamera eller med skriftliga skadebeskrivningar. Laxoch öringskador dokumenterades av yrkesfiskare som fiskade med fasta redskap utmed Norrlandskusten, medan torskskador dokumenterades av personal från Fiskeriverket under fältarbete på Öland. Skademönstret hos de sälskadade fiskarna skiljde sig åt främst beroende på vilken typ av fiskeredskap som använts. Lax och öring som skadats vid pushup-fällor visade på de storleksmässigt minsta fysiska skadorna medan torsk som angripits i nät hade de största skadorna. Den vanligaste skadetypen för nätfångad torsk var de fall då endast mindre rester återfanns i näten. För lax och öring var de vanligaste skadorna i kombifällor att huvudet på fisken saknades. I pushup-fällor var den vanligaste skadan mindre, ytliga, sårskador vilket troligtvis är ett resultat av att redskapet är relativt sälsäkert. Frekvensen fiskar som saknade otoliter och ryggrad undersöktes. Resultaten kan komma att användas som ett komplement till dietstudier baserade på förekomst av dessa hårda beståndsdelar i sälars mag- och tarminnehåll eller i sälfekalier. Av de skadade torskarna hade nära 50 % av fiskarna kvar sina otoliter. För lax och öring saknades otoliter bara hos en tredjedel av fiskarna. Antalet bilder av sälskadad lax och öring var dock få, och några säkra slutsatser kan inte dras av detta material. Däremot ger resultaten kraftiga indikationer på att en stor andel sältagen fisk aldrig kan detekteras i traditionella dietstudier baserade på enbart hårda beståndsdelar från fisk. Inledning Dietstudier av säl baseras traditionellt på identifiering av de hårda beståndsdelar så som benrester och otoliter, som återfinns i sälens fekalier och/eller innehållet i mage och tarm (Söderberg, 1972; Lundstrom et al., 2005). Det finns flera svårigheter vid dessa studier. Vissa fiskarters skelettstruktur bryts ner helt eller delvis vid sälens matspjälkning vilket försvårar eller omöjliggör en identifiering av dessa fiskrester (Boyle et al., 1990). Tiden för hur länge resterna exponeras för mätspjälkningen är därför en viktig faktor för hur väl resultatet av undersökningen speglar den verkliga födosammansättningen. Undersökningar baserade på mag- och tarminnehåll bör alltså vara mer rättvisande än studier baserade på enbart sälfekalier. Dock är ett problem vid undersökningar av mag- och tarminnehåll att undersökningsmaterialet är begränsat. Antalet bifångade och skjutna sälar uppgår till något hundratal per år vilket innebär att innehållet i varje säl har stor betydelse för slutresultatet. Utöver detta så kan hårda beståndsdelar saknas vid de tillfällen då sälen endast tar utvalda delar av fiskkroppen (Boyle et al., 1990; Rae, 1960). Ju större fisk en säl tar desto mer troligt är det att den väljer bort huvud och endast äter mjukdelar (Lundstrom et al., 2005). En viss andel av sälens föda kan därför vara omöjlig att upptäcka vid dietstudier baserade på endast hårda delar.
En viktig frågeställning är hur mycket fisk en säl förbrukar. Studier har visat att en enda gråsäl kan äta upp till 16 kg strömming under 10 timmar (Königson & Lunneryd, 2005). Mängden konsumerad fisk varierar bland annat med vilken fiskart som utnyttjas och sälens storlek, men generellt anses gråsäl konsumera 3-7 kg fisk/dag (Söderberg, 1972; Königson & Lunneryd, 2004). I de fall då sälen endast utnyttjar vissa delar av fisken blir antalet förbrukad fisk per säl långt mycket större än vad konsumtionsvikten indikerar, och beroende på vilka delar av en fisk som utnyttjas kommer traditionella dietanalyser vara mer eller mindre rättvisande. Det förekommer att fiskar ibland undkommer den direkta sälattacken för att sedan dö av de bit- och rivskador de ådragit sig. Dessa fiskar blir inte alltid uppätna säl, men är av betydelse vid beräkningar av sälars påverkan på fiskpopulationers mortalitet. Olika fiskarters naturliga utbredningsmönster återspeglas i stor utsträckning också i sälarnas födoval. Torskrester hittas endast i sälar från egentliga Östersjön medan rester från lax och öring endast påträffas i sälar från Bottenviken. Dessa fiskarter är för respektive område den tredje viktigaste födokällan för gråsäl (Lundström et al., 2005). Garnfisket efter torsk är i vissa områden av Östersjön hårt drabbat av sälskador. Studier har visat att ca 75 % av fångsten är skadad eller saknas då säl har hittat näten (Sundqvist, 2005). Den främsta skadegöraren i Östersjön anses vara gråsäl (Lunneryd et al., 2003). För laxfisket med fasta redskap utefter norrlandskusten utpekar yrkesfiskare både vikare och gråsäl som skadegörare (Hemmingsson, 2006). Genom att använda starkare nät eller dubbelväggiga fiskhus kan sälskyddet för bland annat laxfällor ökas. Trots detta rapporteras om betydande mängder sälskadad lax och öring som återfinns i och runt fiskeredskapen. I Bottniska viken är lax- och sikfällor utsatta för sälskador under mer än hälften av fiskedagarna (Anon, 2005). Sälskadad fisk som hittas vid eller i fiskeredskap har ofta karaktäristiska skador. Skadornas utseende varierar med vilken sälart som gjort skadan, med vilken fiskart som utsätts och med vilket fiskeredskap fisken tas ifrån. Syftet med denna studie är att studera skademönstret hos sälskadad lax, öring och torsk. Kunskap kring detta är viktig för att kunna bestämma hur stor andel sältagen fisk som det finns en teoretisk chans att återfinna i en sälmage och därmed kunna ge kompletterande information och korrelationsfaktorer till dietstudier baserade på hårda delar. En mer detaljerad kunskap kring sälens födoval kommer att ge en bättre förståelse för sälens påverkan på fiskpopulationer. Metodbeskrivning Denna studie är baserad på de fotografier och skriftliga skadebeskrivningar som under 2005 gjordes på sälskadad lax, öring och torsk. Torskskador Under april-juni 2005 följde personal från Fiskeriverkets kustlaboratorium med två yrkesfiskare som bedrev garnfiske efter torsk utanför Öland. Fiskarena utgick från västra respektive östra sidan av norra Öland, Byxelkrok och Böda. Sälskadad torsk dokumenterades genom fotografering med digitalkamera eller genom skriftliga noteringar vid de tillfällen då endast rester av fisken återstod. Lax- och öringskador För dokumentation av lax- och öringskador engagerades 9 yrkesfiskare vilka år 2003 och 2004 rapporterat sälskadad lax i sin journalföring till kustlaboratoriet. Fiskarena var geografiskt spridda från Västernorrland till Norrbotten. Engångskameror och instruktioner delades ut under juni-juli 2005. Mot ersättning skulle de fotografera alla de sälskadade laxar och öringar de fick i sina redskap. Fiskarena ombads även notera vilka redskapstyper som använts samt vilken sälart de ansåg ha gjort skadorna. 2
Bildanalys För varje bild avgjordes vilken huvudsaklig skada fisken uppvisade samt förekomst av otoliter och ryggrad. Utöver detta bedömdes hur stor andel av fisken som var skadad eller saknades och indelades i fyra skadeklasser; 1: 0-25, 2: 25-50, 3: 50-75 och 4: 75-100 (% skada). Samma indelning gjordes för ryggraden i de fall denna var skadad eller borta. De torskrester som inte fotograferades bestod endast av mindre rester såsom tarm- och skinnrester och är klassificerade som fragment, dessa anses sakna både otoliter och ryggrad. De fotografier där det inte kunde avgöras med säkerhet om otoliterna saknades uteslöts ifrån otolit-jämförelsen. Resultat Personal från Kustlaboratoriet följde med fiskarena ut vid 8 vittjningstillfällen i Böda och 26 vittjningstillfällen i Byxelkrok. Totalt dokumenterades 413 sälskadade torskar varav 242 fotograferades med digitalkamera och 171 mindre torskrester räknades. 24 bilder uteslöts vid otolit-jämförelsen. På sälskadad lax och öring togs totalt 121 bilder av vilka 48 bilder var av för dålig kvalitet för att kunna användas i bildanalysen. Av de kvarvarande 73 bilderna (tabell 1) var drygt hälften från en och samma fiskare i Norrbottens län, fiskare 3. Två fiskare återsände aldrig sina kameror. Tabell 1. Antal tagna bilder på sälskadad lax och öring samt redskapstyper för respektive fiskare. Fiskare Län Antal tagna bilder Redskapstyp 1 Norrbotten 9 PU-fälla, sikryssja 2 Norrbotten 3 PU-fälla, laxryssja 3 Norrbotten 40 Kombifälla 4 Norrbotten 3 PU-fälla 5 Västerbotten 4 PU- och kombifälla, laxryssja 6 Västernorrland 5 PU-fälla 7 Västernorrland 9 PU-fälla Fiskare 3 är den enda som enbart använt kombifällor, medan endast pushup-fällor använts av fiskare 4, 6 och 7. I de områden där flera olika redskapstyper använts har det inte gjorts några redskapsspecifika noteringar för de tagna bilderna. Ingen fiskare har noterat vilken sälart de ansett ha orsakat skadorna, däremot finns bilder tagna på både vikare samt gråsäl som drunknat inne i redskapen. Skademönster Skador indelades för lax, öring och torsk i 8 respektive 6 olika skadetyper (tabell 2). Tabell 2. Indelningen av olika skadetyper för sälskadad lax, öring och torsk. Lax och öring Huvudskada Huvud borta Ryggskada Torsk 3
Hälften av de skadade torskarna fanns endast kvar som fragment såsom tarm- och skinnrester. Därefter var skadetyperna då endast huvud var kvar samt bukskador vanligast. Skademönstret visade på skillnader mellan de två områdena. I Byxelkrok var drygt hälften av de skadade fiskarna kvar som fragment och cirka en tredjedel kvar som endast huvuden. I Böda var den dominerande skadetypen de fall då endast huvud fanns kvar, och detta område visade på en jämnare fördelning över fragment, bukskador samt rygg- och bukskador (figur 1). a) Byxelkrok (n=368) b) Böda (n=45) c) Totalt (n=413) 1% 31% 1% 13% 0% 54% 2% 42% 2% 22% 16% 16% 1% 1% 14% 32% 2% 50% Figur 1. Procentuell fördelning över de olika skadetyperna på torsk uppdelat för fisket vid Byxelkrok (a), Böda (b) samt båda lokalerna (c). Mer än 70 % av torsken bedömdes tillhöra skadeklass 4, det vill säga 75-100 % av fisken var skadad eller saknades. Även här observerades en viss skillnad mellan de två områdena. I Böda var andelen fisk tillhörande skadeklass 4 cirka 50 % medan Byxelkrok visade på drygt 70 %. I kontrast till detta uppvisade den övervägande delen av de skadade laxarna och öringarna på relativt små skador och indelades i skadeklass 1 (tabell 3). För lax och öring var de vanligaste förekommande skadorna mindre bit- och rivskador, och därefter de fall där endast huvud var borta (figur 2). Skademönster för lax och öring 12% 10% 4% 32% Huvudskada 5% Ryggskada 4% Huvud borta 26% Endast Huvud kvar 7% Figur 2. Procentuell fördelning över de olika skadetyperna för alla områden. Tabell 3. Antal fiskar indelade i de fyra skadeklasserna 1-4 (1=0-25, 2=25-50, 3=50-75 och 4=75-100 % skada) för respektive fiskare. Fiskare Län 1 2 3 4 1 Norrbotten 8 1 2 Norrbotten 1 2 3 Norrbotten 26 6 2 6 4 Norrbotten 1 2 5 Västerbotten 4 6 Västernorrland 5 7 Västernorrland 9 Summa: 54 7 2 10 Vid jämförelse av sälskadad lax och öring mellan kombi- och pushup-fällor kan man notera en skillnad i skademönster (figur 3). Vid kombifällor är andelen fisk som saknar huvud den vanligaste skadetypen medan mindre bit- och rivskador är den dominerande skadetypen vid pushup-fällor. Även andelen skadad fisk skiljer sig mellan de olika redskapen. Pushup-fällan är överlag det redskap som har minst andel skador (tabell 4). 4
a) Kombifälla (n=40) b) Pushup-fälla 12% 12% Huvud kvar Fragment Huvudskada Huvud borta 44% 76% 6% Huvud borta 6% 12% Figur 3. Procentuell fördelning över skadetyper för sälskadad lax och öring kombifällor (a), samt pushup-fällor (b). Tabell 4. Procentuell fördelning av skadad lax och öring per skadeklass och antal fiskar (n) för respektive redskapstyp. Redskapstyp Skadefrekvens (%) per skadeklass 1-4 1 2 3 4 Kombifälla (n=40) 65 15 5 15 Pushup-fälla (n=17) 88 12 Ej specificerade redskap (n=16) 81 6 13 Otolit och ryggrad Av de totalt 218 fotografierna på sälskadad torsk där otolit-förekomst kunde bestämmas hade 46,2 ± 13,8 % (95 % konfidensintervall) av fiskarna, beräknat per vittjningstillfälle, otoliterna kvar. Ryggrad saknades helt eller delvis på 85,9 ± 8,6 % (95 % konfidensintervall). För skador på ryggrad saknade nära 70 % av fiskarna ¾ eller mer av ryggraden. På 13,9 ± 8,5 % (95 % konfidensintervall) av fiskarna saknades varken otoliter eller ryggrad. För lax och öring saknas vittjningsinformation och sifferdata presenteras därför som medelvärden. Otoliter saknades på 25 (34 %), och ryggrad på 15 (21 %) av de totalt 73 fotograferade fiskarna. Värt att notera är att 23 av de fiskar som saknade otoliter, samt 13 av de fiskar där ryggrad i någon grad saknas, kommer från samma område och har fångats med kombifälla. Diskussion Skademönster Beroende på ett fiskeredskaps konstruktion ges sälar bättre eller sämre möjlighet att angripa fångsten. Detta medför att skademönstret på fisk skiljer sig åt beroende på vilket fiskeredskap som använts. Den tydligaste skillnaden är mellan fasta och rörliga redskap, men skillnader finns också mellan olika typer av fasta redskap. Sälskadad lax och öring uppvisar olika typer av skador beroende på om de fångats i en kombi- eller pushup-fälla. Den vanligaste skadan i kombifällor är då endast huvudet på fisken saknas. Detta är troligtvis ett resultat av att sälen vid kombifällan kan angripa fisk från utsidan av fiskhuset och då ta den fisk som garnat på nätväggen av fiskhuset. Pushup-fällan ger i jämförelse ett bättre skydd vilket visar sig genom att de synliga skadorna generellt är mindre i pushup-fällan och att de vanligaste skadetyperna är mindre bit- och rivskador. I pushup-fällan förhindrar det yttre skyddsnätet runt fiskhuset sälen att angripa fångsten ifrån utsidan. Sälen måste därför angripa fisken innan denna nått fiskhuset. Flera fiskare anser att sälar vid pushup-fällor står på pass vid ingången till fiskhuset (Hemmingsson & 5
Lunneryd, 2006). Troligt är då att en stor andel av den angripna fisken ändå hinner ta sig in i fiskhuset och på så sätt undkomma ytterliggare sälskador. Nätfisket kan inte mekaniskt skyddas på samma sätt som fasta redskap. Då det inte finns något fysiskt hinder mellan sälen och fångsten blir fisken en mycket lättillgänglig födoresurs. Detta visar sig genom att vid sälskador på nätfiske har varje fisk generellt större skador än vid sälskador på kombi- och pushup-fällor. På vissa sälskadade torskar är endast köttet runt ryggraden uppäten, och med denna skadetyp är sannolikheten att ryggraden faller av hög. I nätet finns då endast huvud eller ännu mindre rester kvar. I de fall då endast fragment finns kvar anses i denna studie både otoliter och ryggrad vara borta. Detta ger förstås en skev bild av det sanna skademönstret. Andel ryggrad som inte äts utan faller av nätet är givetvis svårt att uppskatta, men med tanke på att torsk garnar främst runt huvudet är det inte konstigt att ryggraden saknas helt eller delvis i större utsträckning än otoliter. Tidigare studier visar att säl ofta äter levern från torskfiskar (Rae, 1960). Detta verkar också vara vanligt förekommande i denna studie. På flertalet av de torskar med bukskador ser det ut som att endast levern saknas. Det faktum att sälar ibland bara äter vissa delar av en fisk som föda gör att mängden fisk som förbrukas av sälar blir större än den reella födovikten (Rae, 1973). Denna studie visar att nära 50 % av de sälskadade torskarna har kvar sina otoliter. För lax och öring saknas otoliter på endast 34 % av de fotograferade fiskarna. I förlängningen betyder detta att traditionella dietstudier baserade på otolit-förekomst kraftigt kan missvisa andelen lax, öring och torsk i sälens diet. Sälens födosök kring och i fiskeredskap kan för vissa fiskpopulationer ha en betydlig påverkan. För att exemplifiera detta kan man räkna på antalet laxar som årligen skadas i fasta redskap: Längs med svenska Östersjökusten finns drygt 600 fasta laxfiskeredskap (Hasselborg, 2003). I 215 redskap där det noterats sältagna laxar mellan 1999 till 2004 i Kustlaboratoriets journalföringsbas var i genomsnitt 24 laxar per säsong sälskadade i varje redskap. Fjälling (2005) räknade ut från samma journalföring att det totala antalet sältagna laxar var 1.3 gånger större än det funna antalet genom att jämföra fångst med och utan sälbesök. Detta gäller under förutsättning att fiskarna verkligen kan notera alla gånger sälen varit framme vilket är en omöjlighet och siffran blir därmed en underskattning. Vid ett kontrollerat experiment där antalet hål i räknades i en fällas nätväggar, vilka antogs bero på att sälen varit framme och tagit en fisk, blev kvoten beräknade sältagna laxar genom funna sältagna 4.9, det vill säga flera gånger större (Lunneryd et al., 2003). Även om det i detta område var extremt mycket sälskador så tyder det på att det försvinner minst dubbelt så många laxar som det noteras sälskadade. Ett realistiskt antagande är därför att det i varje redskap sälfångas i genomsnitt 50 laxar per säsong. Längs Östersjökusten blir detta 30 000 fiskar per år. Med en medelvikt av 5 kg är den totala vikten sälskadad fisk 150 ton. För det svenska kustnära fisket uppgick laxfångsten 2003 till ca 250 ton (Anon, 2005). Detta ger en indikation på att sältagen lax i redskap kan vara en väsentlig del av den mortalitet som sker på vuxen fisk samt att lax funna i redskap bör vara en viktig del av sälens laxdiet. Vid en studie av den totala ekonomiska skadan i svenska yrkesfisket uppskattas grovt att sälen årligen tar knappt 1000 ton torsk från yrkesfisket (Anon, 2005). Beräkningar från pågående dietanalyser av gråsälens diet är inte ännu klara för att beräkna sälens konsumtion av torsk i Östersjön men det är högst rimligt att det visar sig att en stor del av den totala torskdieten utgörs av fiskar tagna ur nät. Kombinationen av att säl inte alltid utnyttjar hela fisken som föda och att inte alla fiskar som äts alltid syns i födovalsstudier gör att sälens påverkan på fiskbestånd kraftigt kan underestimeras. 6
Vad som är viktigt att belysa är att dessa resultat gäller vid fiske med kombi-, pushup-fällor och nät. Vid naturlig predation på frisimmande fisk kan skademönstret vara annorlunda. För siffror på sälskadad lax och öring från kombi- och pushup-fällor ingår även de fiskar som sälen skadat, men inte lyckats fånga och kunnat utnyttja som föda. Dessutom är det troligt att många kadaver från de fiskar som sälen lyckas fånga aldrig kommer att synas i redskapet utan istället hamnar på botten. För sälens påverkan på fiskpopulationers mortalitet är det intressanta att veta hur många fiskar den genom sitt födosök förbrukar. Men för att kunna göra en uppskattning av hur stor del av en fisk som utnyttjas som faktisk sälföda, bör man skilja på sälskadad och sältagen fisk. En bättre uppskattning av skadesituationen bör man få genom att noggrant undersöka bottnen runt ett redskap och undersöka de fiskkadaver som ligger där. Kustlaboratoriet kommer att fortsätta samla in material under 2006 för att få säkrare siffror. Referenser Anon. 2005. Situationen beträffande arbetet med att minska skador och bifångster av säl och skarv. Strategi för problemens långsiktiga hantering. Rapport till regeringen, 20 s. Boyle, P.R., Pierce, G.J., & Diack, J.S.W. 1990. Sources of evidence for salmon in the diet of seal. Fisheries Research, 10:137-150. Fjälling, A. 2005. The estimation of hidden seal-inflicted losses in the Baltic Sea set-trap salmon fisheries. Ices Journal of Marine Science, 62, 1630-1635. Hasselborg, 2003. Kartering av utsatta fasta redskap längs den svenska delen av Bottniska viken samt Stockholms län under 2003. Meddelande från Fiskeriverkets Utredningskontor i Luleå. Hemmingsson, M. 2006. Vikaresälen inte oskyldig i sälkonflikten. Yrkesfiskaren 2006:2. Hemmingsson, M & Lunneryd, S.G. 2006. Introduktionen av pushup-fällor i Sverige. En undersökning om funktionalitet, fisklighet och skadesituation. Finfo manus. Königson, S. & Lunneryd, S.G. 2005. Fodring av sälar för att minska skador i närliggande fiskeredskap. Rapport till Projekt Sälar och Fiske. www.salarochfiske.se Königson, S., & Lunneryd, S.G. 2004. Minskade och förlorade fångster när sälen härjar fritt vid strömmingsskötar. Yrkesfiskaren 2004: 15, 14-15. Lundstrom K., Hjerne O., Alexandersson K., & Karlsson, O. 2005. Diet of grey seals (Halichoerus grypus) in the Baltic Sea. Submitted. Lunneryd, S.G., Fjälling, A., & Westerberg, H. 2003. A large-mesh salmon trap: a way of mitigating seal impact on coastal fishery. ICES Journal of Marine Science, 60: 1194-1199. Sundqvist, F. 2005. An assessment of the true damages caused by Grey Seals, Halicoerus grypus, in the Swedish Baltic net fishery after Atlantic Cod, Gadus morhua. Söderberg, S. 1972. Sälens födoval och skadegörelse på laxfisket i Östersjön. Rae, B. B., 1960. Seal and Scottish fisheries. DAFS. Marine Research. 2, 1-39. Rae, B. B. 1973. Further observations on the food of seals. Journal of Zoology 169, 287-297. 7