Föreningen Sökarna / Ohtsedájjah på utflykt 18 och 19 augusti 2007. Helgen 18 19 augusti 2007 hade den nystartade samiska arkeologföreningen Sökarna / Ohtsedájjah sin första gemensamma utflykt. Det första besöksmålet var hällristningarna i Glösa i Alsen. Vi var sex personer och en hund från olika håll som träffades vid tiotiden på parkeringsplatsen vid Glösa. Glösaristningarna marknadsförs som älgar och älgkult präglar hela platsen. Sökarna gjorde därför en mycket noggrann och intensiv undersökning av hällristningarna. Det var ovanligt lite vatten i Glösabäcken, så inga ristningar låg under vatten som tur var. Att de ristade djuren skulle vara älgar var det ingen Sökare som trodde. En renhjord var den självklara förklaringen, mest vajor med kalvar och någon enstaka tjur på vandring mellan vinter- och sommarland. Några vajor ser ut att vara havande. En figur som är lite människoliknande tolkades som en person som med armarna hindrar renar från att avvika från hjorden. Utspridda mellan renarna finns tre nätfigurer som det blev lite diskussioner omkring. Är det fångstgropar, några renar såg ut att vara på väg rätt fram till nätet (och ramla ned i gropen)? Eller är det packväskor? Snöskor? Fisknät? Sökarnas starkaste argument mot att djurfigurerna är renar och inte älgar blev: att älgar inte går tillsammans i stora grupper när de har kalvar att hornen, möjligen med ett par undantag, är typiska renhorn att kroppshållning inklusive svansen är mer ren- än älgliknande att djuren med ristat hjärta och livmoder har horn älgkor har ju inte horn Vadå älgar? Det var intressant att följa Sökarnas diskussioner eftersom de var både ur renskötar- och konstnärsperspektiv. Jag har varit i Glösa med många arkeologer, och deras tolkningar skiljer sig ganska mycket från Sökarnas. Vissa arkeologer anser att ristningarna har med religion och livsuppfattning att göra, andra att det är gräns- eller klanmarkeringar, åter andra att det är symboler och bilder som vi inte har förmåga att förstå. Sökarna var överens om att
ristningarna förmedlar en berättelse om en renhjord på vandring. Alltså en väldigt konkret tolkning, en ren är en ren och ingenting annat. För arkeologer brukar det vara viktigt att försöka tidsbestämma ristningarna, och det finns en vedertagen kronologi utifrån olika ristningsstilar. Sökarna anser att konstnärer (ristare) hade personliga stilar då som nu, inte gjorde alla lika för att det till exempel råkade vara år 1000 f. Kr. Efter allt tittande och funderande var vi hungriga och gick till Älghallen där det serverades kaffe och macka. Ivan från hembygdsföreningen berättade några myter om älgar och lite annat smått och gott för oss. Men han ville inte avslöja om han själv tycker att det är älgar eller renar på ristningarna. Sökarna funderar på att skriva till Alsens hembygdsförening och lägga fram våra argument mot älgarna. Visst kan man berätta om älgar för turister, men varför intill en hällristning med renar? Sen tittade vi på en fångstgropsutställning och fångstgropar en bit ifrån hällristningarna. Vi blev inte så imponerade av utställningen, och fångstgropar har vi ju sett många gånger förut, så det gick snabbt.
Så körde vi rätt igenom Alsenskogarna och kom fram till Offerdal. Nästa stopp var i Ede, där Offerdals hembygdsförening har en samisk fotoutställning under sommaren. Njaarke och Jovnevaerie samebyar har levererat foton och skrivit texter. Utställningen är jättebra, och Sökarna blev glada när de hittade både släktingar och bekanta bland fotona. Hällristningarna i Gärde var vårt nästa mål. Att det här är älgar råder det inga tvivel om. Stora ristade älgar i naturlig storlek på en holme mitt i Gärdesån och små schematiska älgar på stranden. En figur som kanske är en människa. Människofotspår som leder fram till en älg, och älgspår som går till människan? Här är motiven tydliga och det blev inte alls några längre diskussioner, vi nöjde oss med att titta och beundra framförallt storälgarna.
Lunch hade vi med oss, den åt vi på rastplatsen på norra sidan ån. Om vi inte diskuterade ristningarna på södra sidan ån så mycket så blev det en väldig aktivitet på norra stranden istället. Där finns ett par väldigt långa ristade och slipade linjer som är kända sedan tidigare, men som ingen kan begripa vad de ska föreställa. Där blev det fart på Sökarna! När Olof med fart och fläkt hade sopat bort löv och annat skräp från de ristade linjerna kom Iréne på att det gick att gnugga linjerna med björklöv så att de blev grönfärgade. Då såg vi att de två långa ristade linjerna gick ihop i båda ändar så att de bildade en enda jättelik figur. Flera kreativa förslag till tolkning kom fram, bland annat att det är en båt, en fisk med väldigt stor ryggfena, en karta kanske över Suljätten, fjället med den karaktäristiska profilen som syns från Gärde - eller en fågel, Folke tyckte att den liknade en tjäderfigur som han har sett på en trumma.
Ryggfena, tjäder, Suljätten? Ännu mera aktiva blev Sökarna när någon hittade ytterligare en ristad linje. Det är klart att Sökarna tycker att det är roligare att söka det oupptäckta än att titta på det som redan är känt! (Vid senare koll med länsmuseet visade det sig att våra linjer har blivit sedda och fotodokumenterade av museets arkeologer häromåret). Det var nästan svårt att lämna Gärde och alla ristade figurer och linjer, men vi hade ytterligare ett utflyktsmål som skulle hinnas med under dagen, hällmålningen vid Hästskotjärnen i Kall. Efter en liten felkörning kom vi till slut fram till en parkeringsplats och en skylt som visade på en stig till hällmålningen. Stigen var inte så vältrampad och det var ett par lite steniga och besvärliga kilometrar att gå innan vi var framme vid hällmålningen. Vid Hästskotjärnen blev det mer tittande än pratande. Det är svårt att inte imponeras av de flera tusen(?) år gamla målningarna som fortfarande lyser intensivt röda mot oss. Varför, vilka? Människan kommer så nära och frågorna blir så många, men ingen kan svara. Att motiv och bildspråk är påfallande lika dem på samiska trummor är i alla fall svårt att bortse från.
Tankfulla Sökare lämnar hällmålningen vid Hästskotjärn Ganska trötta och fyllda av intryck for vi mot Kolåsen där vi skulle bo över på hotellet natten till söndag. Alla utom Iréne, som var förkyld och febrig och for hem istället. I Kolåsen blev vi väl emottagna trots att vi kom lite sent. Efter en god middag var vi inte bara ganska utan väldigt trötta och det blev tidig kväll. På söndag morgon var vi tidigt i farten. Före frukost skrev vi (OK, Olof skrev, vi andra bidrog med lite spridda kommentarer) ett informationsblad för att rekrytera nya medlemmar till föreningen. Från frukosten på hotellet fick vi med oss mackpaket och fyllda termosar för nu var det dags för nya äventyr! Målet för dagen var Sösjön i Njaarke sameby. Längs skogsbilvägen ovanför Torröedet väntade Iréne, som hade piggnat till under natten, på oss. Vi lämnade bilarna och gick några kilometer (längs vägen fanns stora goda hallon) innan vi var framme vid sjön. Där hade Jan hyrt en båt som låg och väntade på oss.
Efter lite motorkrångel och en söndersutten sittbräda gick båtfärden fint. Vi skeppades i två omgångar över sjön fram till platsen som gjort Sösjön känd på den samiska arkeologins karta. När alla var iland gjorde vi upp eld och fikade innan Jan och Iréne guidade oss runt. Vi tittade på härdar, kokgropar, renvallar och kåtatomter. Och så hade Jan med metallsökaren för att de Sökare som inte hade använt sådan tidigare skulle få se hur den fungerar. Folke söker Sösjön är en tacksam plats att testa metallsökare på eftersom det finns så många föremål gömda i marken - och inte vilka föremål som helst. Vanligtvis hittar vi mest spikar och små obestämbara järnbitar, men här vid Sösjön finns det bland annat pilspetsar, en spjutspets och ett eldstål (men spikar också, eftersom det har varit diverse verksamhet i närheten under senare tid). Boplatsen vid Sösjön hittades av en slump när vi (= Njaarke sameby och länsstyrelsens arkeologer) inventerade runt sjön i slutet av 1990-talet. Det var Pär och Krister från samebyn som gick över platsen med metallsökaren påslagen. Ingenting speciellt syntes ovanpå marken. Men detektorn gav utslag, och när vi tittade vad det var som pep fann vi en järnpilspets! Vid pilspetsen låg en benbit, och intill spetsen och benbiten fanns kol och sot en bit ned i marken.
Vi insåg att det här var något alldeles extra och tog med oss fynden för att låta analysera dem. C 14-datering av kol och ben visade på 1000-tal, och pilspetsen av s.k. samisk typ är från ungefär samma tid. Benbiten var från ett lårben av ren. Fynden var så intressanta att Kjell-Åke Aronsson, dåvarande länsantikvarie, sökte forskningsmedel och tillsammans med länsmuseet under tre år gjorde en arkeologisk undersökning av boplatsen. Förutom metallföremålen hittades även en liten grop med smidesslagg, alltså restprodukter ifrån järnsmide. På boplatsen smidde man uppenbarligen sina föremål själva. en helt ny upptäckt i samiska miljöer. En myr intill en renvall vid boplatsen undersöktes med pollenanalys och visar på tamrenskötsel från ungefär år 1000, alltså samtidigt som boplatsen. Upptäckten av boplatsen vid Sösjön har gett oss massor med ny kunskap och samtidigt flyttat tillbaka de renskötande jämtlandssamernas historia med flera hundra år. På historisk mark En intressant och viktig erfarenhet från Sösjön är att så lite av boplats och historia syntes ovan marken. Utan metallsökare hade vi nog aldrig hittat platsen. Och så tänker jag på alla viktiga platser som vi inte har hittat än, och som kommer att ge oss flera nycklar till sydsamisk historia. Sökarna har mycket att göra! Hela dagen tillbringades vid Sösjön. Precis när vi hade fikat och skulle påbörja båtfärden tillbaka började det regna. Så vi var rätt så blöta när vi i två omgångar kom fram till bilarna för hemresa. Då hade det hunnit bli kväll igen. Sökarnas första utflykt blev väldigt lyckad, det var vi alla överens om. Och den inspirerade oss till att fortsätta leta. Det är bra att träffas och titta på andra marker och fornlämningar tillsammans, så minst en utflykt varje år måste vi göra. Ewa Ljungdahl, sökare och sekreterare