Föredragningslistan Kommittén för rättighetsfrågors sammanträde den 20 mars 2015 Plats: Scandic Crown i Göteborg Tid: kl. 9.

1 (2) Föredragningslistan Kommittén för rättighetsfrågors sammanträde den 20 mars 2015 Plats: Scandic Crown i Göteborg Tid: kl. 9.30 c:a 16:00 Inledande formalia Mötets öppnande Upprop Val av justerare Justeringsdatum OBS! Under dagen kommer fotografering att ske! A. Beslut 1. Uppföljning av jämställdhetsstrategin (Maria Talja) 2. Samrådsstrukturen (Anna Jacobson) 3. Slutrapport Ungas medskapande att lära av ungas erfarenheter (Anjelica Hammersjö) 4. Slutrapport Invånardialogens roll och former Västra Götalandsregionens samråd med det civila samhället (Anjelica Hammersjö) 5. Organisationsbidrag för hbtq- och barnrättsorganisationer (Maria Talja och Emma Broberg) 6. Organisationsbidrag för de nationella minoritetsföreningarna (Jesper Svensson) 7. Kommittén för rättighetsfrågors delegeringsordning (Vania Timback) 8. Remissyttrande från kommittén för rättighetsfrågor angående Västra Götalandsregionens program för klimatväxling (Anna Jakobson) 9. Kommitténs representation i samråden (Kristina Grapenholm) 10. Anmälningsärenden (Vania Timback) B. Gruppmöte C. Beslutsmöte D. Informationsärenden Handlingsplan funktionsnedsättning (Åsa Olsson) Samråd för funktionshinderfrågor nya sammansättning (Åsa Olsson) Tvärsamråd kick off (Anna Jacobson) Rapport från kansliet

Rapport från presidiet Rapport från ledamöter Övriga frågor E. Tema Samråd (Anna Jacobson och Jan Terneby) F. Anmälningsärenden 1. Protokollsutdrag, 43 regionstyrelsens beslut den 24 februari om detaljbudget 2015 för Västra Götalandsregionen. Diarienummer RS 11-2015 2. Kommittén för rättighetsfrågors granskning av redovisning för 2014. Granskningsrapport 2015-02-20 3. Protokollsutdrag 41, Samordning av regionens externa samarbete. Yrkande 2015-02 10. Diarienummer RS 691-2012 4. Protokollsutdrag från regionfullmäktige, 17, Ersättare i styrelsen för kommittén för rättighetsfrågor Diarienummer RF 3-2015 5. Förvaltningschefens delegationsbeslut 6. Nya rutiner för granskning och attest av arvodesblanketter Diarienummer RS 38-2015 7. Protokollsutdrag från regionstyrelsen, 33, Införande av hälsocheck och friskvårdsbidrag till Västra Götalandsregionens anställda. Diarienummer RS 299-2015 Kristina Grapenholm, Ordförande kommittén för rättighetsfrågor Tänk på miljön. Res gärna kollektivt (www.vasttrafik.se)

1 (2) Tjänsteutlåtande Datum 2015-03-04 Diarienummer RS 675-2011 Västra Götalandsregionen Rättighetskommitténs kansli Handläggare: Maria Talja Telefon: 072-207 31 29 E-post: maria.talja@vgregion.se Till kommittén för rättighetsfrågor Uppföljning av Jämställt Västra Götaland 2014 2017 Förslag till beslut 1. Kommittén för rättighetsfrågor beslutar att delfinansiera deltidsuppföljningen av Jämställt Västra Götaland 2014 2017 med 83 550 kr. Medlen tas från budgetpost Utvecklingsmedel. 2. Kommittén för rättighetsfrågor har för avsikt att delfinansiera den slutliga utvärderingen av Jämställt Västra Götaland 2014-2017 med 83 550 kr år 2017. Sammanfattning av ärendet Rättighetskommitténs kansli har tillsammans med Länsstyrelsen i Västra Götaland tagit fram jämställdhetsstrategin Jämställt Västra Götaland 2014 2017. För närvarande pågår implementeringen av strategin, hittills har 56 aktörer anslutit sig till strategin, kommuner såväl som myndigheter och föreningar. För att få bästa möjliga effekt av strategin är en halvtidsuppföljning planerad med syfte att motivera aktörerna att implementera strategin. En upphandling har gjorts via Länsstyrelsen som resulterade i att konsultföretaget Contextio Ethnographic AB kommer att erbjudas uppdraget. Uppdraget innebär att konsulterna förutom att genomföra halvtidsuppföljningen 2015 även kommer att göra en slututvärdering 2017. Kostnaderna delas lika mellan Länsstyrelsen och kommittén. Den totala kostnaden uppgår till 334 200 kr exkl moms. Fördjupad beskrivning av ärendet Syftet med strategin är att implementera de jämställdhetspolitiska målen på regional nivå. Strategin utgår från tre temaområden; makt, inflytande och ekonomisk jämställdhet, makt och hälsa samt makt och mäns våld mot kvinnor. Varje temaområde har nationella och regionala mål, aktiviteter och aktörer. Postadress: Regionens Hus 462 80 Vänersborg Besöksadress: Östergatan 1 Vänersborg Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

Datum ÅÅÅÅ-MM-DD Diarienummer RS XX-ÅÅÅÅ 2 (2) Regionfullmäktige antog strategin i februari 2014 och 56 kommuner, myndigheter och ideella organisationer har hittills anslutit sig till strategin. De aktörer som ansluter sig till strategin ingår i ett närmare samarbete för att skapa ett jämställt Västra Götaland. Aktörerna är själva ansvariga för att genomföra de aktiviteter som passar in på deras organisation och delar genom nätverk med sig av sina erfarenheter. Alla anslutna aktörer har förbundit sig till att delta i uppföljningen. En arbetsgrupp har tagit fram en plan för uppföljningen och utvärderingen av strategin. Uppföljningen kommer huvudsakligen att genomföras i två steg. Vid planperiodens halvtid kommer en första uppföljning att genomföras. Här är syftet att bidra till lärande. Vid planperiodens slut kommer en utvärdering av måluppfyllelse att genomföras. Syftet vid detta tillfälle är att kontrollera hur framgångsrikt arbetet med att implementera strategin varit. Länsstyrelsen i Västra Götaland har i samråd med kansliet genomfört en direktupphandling där tre konsultföretag svarade på anbud. Contextio Ethnographic AB vann upphandlingen och kommer att anlitas för att genomföra uppdraget. Avgörande för beslutet att tilldela Contextio Ethnographic AB uppdraget år bland annat att företaget vill lägga mycket tid på interaktion med aktörerna och dessutom har det lägsta priset per timma. Finansiering Den totala kostnaden för halvtidsuppföljning och utvärdering uppgår till 334 200 kr exkl moms. Kostnaden delas lika mellan Länsstyrelsen i Västra Götaland och kommittén för rättighetsfrågor. För kommitténs del kommer halvtidsuppföljningen år 2015 att uppgå till 83 550 kr och slututvärderingen 2017 kommer att uppgå till 83 550 kr. Medlen tas från budgetpost Utvecklingsmedel. Rättighetskommitténs kansli Annika Ottosson Förvaltningschef Anna Jacobsson Enhetschef

1 (6) Tjänsteutlåtande Datum 2015-03-10 Diarienummer RHK 46-2015 Västra Götalandsregionen Rättighetskommitténs kansli Handläggare: Anna Jacobson Telefon: 070-0823834 E-post: anna.bl.jakobsson@vgregion.se Till kommittén för rättighetsfrågor Erbjudande om plats i kommittén för rättighetsfrågors samråd 2015-2018 Förslag till beslut Kommittén för rättighetsfrågor beslutar följande: 1. EKHO Göteborg, Kvinno- och tjejjouren ADA, Mötesplats Simone, Resurscentra EDCS, RFSL Göteborg, RFSL Skaraborg, RFSU Göteborg, Stolta Föräldrar, Transföreningen FPES samt West Pride erbjuds plats i samrådet för jämställdhet och hbtq-frågor under perioden 2015-2018. 2. Antidiskrimineringsbyrån i Trollhättan/ Integrationsforum mot rasism, Göteborgs Rättighetscenter, DHR Västra Götalands Distrikt (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder) Studieförbundet Ibn Rushd Västra, Interreligiösa Centret, Sensus studieförbund Västra Götaland, Stadsmissionen samt Ungdom mot rasism erbjuds plats i samrådet för mänskliga rättigheter under perioden 2015-2018. 3. Bris region Väst, Fryshuset Göteborg, Rädda Barnen, Räddningsmissionen, Tjejjouren Väst samt Unicef erbjuds plats i samrådet ålder med inriktning barnrätt under perioden 2015-2018. 4. Göteborgs romska råd, Göteborgs sameförening, Judiska föreningen i Borås, Judiska församlingen i Göteborg (enhetsförsamling), Kulturgruppen resandefolket, Sverigefinska pensionärer i Göteborg, Sverigefinska riksförbundet distrikt Västra Götaland, Sverigefinska Samarbetsorganet i Borås samt Sverigefinska ungdomsförbundet i Göteborg erbjuds plats i samrådet för nationella minoriteter 2015-2018. 5. Inbjudningar, dagordningar, minnesanteckningar och liknande information från samrådet för nationella minoriteter skickas till Tornedalingars riksförbund för kännedom. Sammanfattning av ärendet Kommittén för rättighetsfrågors beslutade vid sitt möte 2015-01-30 att inrätta samråd för funktionshindersfrågor, jämställdhet och hbtq-frågor, mänskliga rättigheter, nationella minoriteter samt ålder (RHK 31-2015). Samråden utlystes i början av februari 2015. Kansliet har berett de anmälningar som kommit in och återkommer i detta tjänsteutlåtande med förslag på sammansättning av samråden. Postadress: Regionens Hus 462 80 Vänersborg Besöksadress: Östergatan 1 Vänersborg Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

Datum 2015-03-10 Diarienummer RHK 46-2015 2 (6) Samrådet för nationella minoriteter har inte ingått i utlysningen. Istället görs efter beslut av kommittén en särskild inbjudan till beslutade organisationer. Samrådet för funktionshindersfrågor bereds i en särskild ordning med separat valkommitté. Fördjupad beskrivning av ärendet Enligt Riktlinjer för kommittén för rättighetsfrågors samråd 2015-2018 (RHK 31-2015), hädanefter kallade riktlinjerna för samråd, ska hänsyn tas till bland annat geografisk spridning och inkludering av olika perspektiv och kontinuitet vid tillsättandet av samråden samt de speciella förutsättningar som gäller för samrådet med nationella minoriteter Kansliet bedömer att samtliga organisationer som kommit in med intresseanmälningar är relevanta och uppfyller kriterierna som ställts upp i riktlinjerna och föreslår därför att samtliga bereds plats. Samråden för jämställdhet och hbtq.frågor Till samrådet för jämställdhet och hbtq-frågor har följande tio organisationer inkommit med intresseanmälan: EKHO Göteborg (Ekumeniska gruppen för kristna hbtq-personer i Göteborg) som har funnits sedan 1981. Föreningen verkar för att sprida kunskap, förändra attityder och värderingar mot hbtq-personer i kristna kyrkor. Kvinno- och tjejjouren ADA, som är en feministisk ideell förening som driver ett skyddat boende för kvinnor, tjejer och barn som behöver fly sina hem på grund av våld och hot. Mötesplats Simone, som är en förening för tjejer och transpersoner. De skapar verksamhet där målgruppen ska känna sig stärkta och arbetar utifrån att synliggöra vilken påverkan diskriminering och negativt bemötande har på människor som på olika sätt anses bryta mot normer. Resurscentra EDCS, som ingår i Tillväxtverkets resurscentraprogram för jämställd tillväxt. Deras uppgift är att bidra till att jämställdhetsperspektivet integreras i utvecklingsarbetet och att synliggöra hur jämställdhets- och mångfaldsperspektivet kan bli en motor för innovation och utveckling. RFSL Göteborg, som är en fristående avdelning till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter. RFSL verkar genom politiskt påverkan, informationsarbete och sociala och stödjande verksamheter. RFSL Skaraborg, som är en ideell förening ansluten till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queera personers rättigheter (RFSL). RFSU Göteborg, som är en lokalförening inom RFSU som arbetar för förbättrad sexuell hälsa och ökad kunskap om sexuella och reproduktiva rättigheter för personer i Västra Götalandsregionen. Stolta Föräldrar, som är ett nätverk för föräldrar och andra vuxna närstående till barn som inte är heterosexuella. Nätverk blev en ideell förening våren 2013. Transföreningen FPES, som är en mötesplats och röst för transpersoner i samhället. Föreningen arbetar med upplysning om transfrågor, för dialog med

Datum 2015-03-10 Diarienummer RHK 46-2015 3 (6) myndigheter och organisationer om transpersoners villkor och är remissinstans för utredningar och lagförslag. West Pride; West Pride är en paraplyorganisation som arrangerar en gratis kulturfestival som skapar trygga mötesplatser för hbtq-personer och som lyfter upp normkritik och hbtq-personers livssituation genom konst och kultur. Samrådet för mänskliga rättigheter Till samrådet mänskliga rättigheter har följande åtta organisationer inkommit med intresseanmälan: Antidiskrimineringsbyrån i Trollhättan/ Integrationsforum mot rasism, som har flera medlemsorganisationer och är en träffpunkt för organisationer och enskilda som verkar mot diskriminering, rasism och för integration i samhället. De samarbetar även med andra aktörer som motverkar rasism, diskriminering och för integration i Trollhättan och Västra Götalandsregionen. Göteborgs Rättighetscenter mot diskriminering (GRC) är en antidiskrimineringsbyrå för västra Sverige med syfte att verka för de mänskliga rättigheterna samt ett samhälle präglat av mångfald och respekt för människors olikheter, fritt från förtryck, fördomar och diskriminering. De erbjuder kostnadsfri juridisk rådgivning, hjälper personer som utsatts för diskriminering att få upprättelse, skapar opinion och håller utbildningar DHR Västra Götalands Distrikt (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder), som bland annat anordnar kurser för medlemmarna och bedriver opinion. Just nu finns nätverk inom EU och Funktionsnedsättning samt Talespersoner - ett nätverk för färdtjänst- och kollektivtrafikfrågor. DHR Region Västra Götalands kansli är beläget i Vänersborg. Studieförbundet Ibn Rushd Västra, som har verksamhet över hela länet och är öppet för alla. Uppgiften är att stärka muslimer i Sverige och att ge ickemuslimer mer kunskap om islam. Ibn Rushd arbetar med folkbildning i form av studiecirklar och kulturarrangemang. Interreligiösa Centret, som är en är en resurs för samhället och allmänheten i frågor kring bland annat religiositet, mångfald och samhällsgemenskap och erbjuder kunskap, kompetens och erfarenheter i dessa frågor. Det interreligiösa centrets huvudman är Göteborgs Interreligiösa råd. Sensus studieförbund Västra Götaland, som lyfter fram livsfrågor, mångfald och globala frågor. Sensus arbeter med utbildningar och kultur, dels i egen regi och dels genom att stödja och samverka med andra organisationer. De samverkar också med många av de humanitära- och rättighetsbaserade organisationerna som finns i västra Sverige. Stadsmissionen, (Göteborgs kyrkliga stadsmission) är en politiskt obunden, idéburen organisation som utan vinstsyfte bedriver hjälpverksamhet bland behövande och driver andra verksamheter för vård och omsorg om den enskilda människan. De arbetar tillsammans med församlingar, offentlig sektor, företag och enskilda. Stadsmissionen bedriver också en omfattande volontärverksamhet. Ungdom mot rasism, som är Sveriges största antirasistiska ungdomsorganisation. Organisationen har lokalgrupper i tre orter i Västra Götaland, Borås, Alingsås och Göteborg

Datum 2015-03-10 Diarienummer RHK 46-2015 4 (6) Samrådet för ålder med inriktning barnrätt Till samrådet för ålder med inriktning barnrätt har följande sex organisationer inkommit med intresseanmälan: BRIS Region Väst, som är en politiskt och religiöst obunden barnrättsorganisation. Verksamheten kretsar kring stöd och hjälp till utsatta barn och unga, samt att förbättra barns och ungas villkor och rättigheter. Med utgångspunkt från barnens berättelser driver BRIS opinionsarbete. Allt arbete utgår ifrån Barnkonventionen. Fryshuset Göteborg, som är en politiskt och religiöst obunden organisation. Fryshuset skapar gemenskaper där unga syns, hörs och räknas. På denna grund bedrivs ett 50-tal olika verksamheter. Fryshuset vänder sig till alla unga och fokuserar särskilt på dem som lever i utanförskap. Göteborgs Räddningsmission, som är en idéburen organisation som arbetar med socialt arbete på kristen grund och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt FN:s barnkonvention. Organisationens uppdrag är att uppmärksamma och motverka förhållanden i samhället som leder till och förvärrar utsatthet och utanförskap. Rädda Barnen, som är en demokratisk, partipolitiskt och religiöst obunden folkrörelse som kämpar för barns rättigheter i Sverige och i världen. Organisationens värdegrund är FN:s konvention om barnets rättigheter. Arbetet bedrivs genom fyra arbetsmetoder för att uppnå varaktiga och långsiktiga förbättringar för barn/unga: faktainsamling/analys, kunskapsspridning, opinionsbildning och påverkansarbete, samt direkt stöd. Tjejjouren Väst, som är en ideell organisation som jobbar för unga tjejers rättigheter och välmående, utifrån idén om att stötta, stärka och slussa vidare. Föreningen grundades i området Stenungssund- Tjörn- Orust år 2010 men vänder sig idag till alla som identifierar sig som tjej från hela Bohuslän, Göteborg och Västsverige. Unicef, som är ett organ inom FN och världens största barnrättsorganisation. Arbetet bedrivs utifrån FN:s barnkonvention. Under 2013-2016 pågår bland annat ett nationellt projekt "Rättighetsbaserad skola" där två skolor i Västra Götaland i Sverige ingår. Samrådet för nationella minoriteter I samband med beredningen inför tillsättandet av samrådet har det från civilsamhället framförts synpunkter om att det är viktigt att ta hänsyn till att det finns sex kommuner som ingår i det finskspråkiga förvaltningsområdet. Andra kommentarer handlade om fördelningen mellan kvinnor och män samt större spridning i åldrarna. Sammansättningen av samrådet bör i möjligaste mån avspegla den nationella nivån och representanterna bör ha en bred förankring i förenings- och organisationslivet. Med anledning av komplexiteten av hänsyn som måste tas vid sammansättningen av detta samråd så föreslår kansliet att det, istället för en utlysning, görs en direkt inbjudan till följande nio organisationer: Göteborgs romska råd, är ett brett samrådsorgan för romska föreningar med kontaktytor mot det romska civilsamhället. Göteborgs sameförening, som riktar sig mot hela Västsverige och har bedrivit verksamhet sedan 1971.

Datum 2015-03-10 Diarienummer RHK 46-2015 5 (6) Judiska föreningen i Borås, som är etablerad på en judisk grund och som verkat under lång tid. Judiska församlingen i Göteborg (enhetsförsamling), som är en ideell religiös förening som organiserar judar i Västra Götaland. Föreningen har en bred verksamhet vars olika delar riktar sig till alla åldersgrupper. Kulturgruppen resandefolket, som representerar den största undergruppen i minoritetsgruppen romer. Föreningen har sedan många år bedrivit verksamhet för att lyfta fram de resande, bland annat i samarbete med Bohusläns museum. Den sverigefinska minoriteten representeras, på grund av sin storlek, med fyra representanter fördelade på följande organisationer: Sverigefinska pensionärsföreningen i Göteborg, som representerar den stora gruppen äldre sverigefinnar och har sin hemhörighet i Göteborg Sverigefinska riksförbundet distrikt Västra Götaland, som är en paraplyorganisation för olika sverigefinska föreningar utgör en central del i de nationella samråden. Förbundet är också huvudman för den sverigefinska folkhögskolan Axvalla, i regionen och har sedan Västra Götalandsregionen bildandes varit en viktig del i regionens samråd med den sverigefinska minoriteten. Sverigefinska Samarbetsorganet i Borås, som är ett brett samarbetsorgan i Boråsregionen som har en stor sverigefinsk minoritet. Sverigefinska ungdomsförbundet i Göteborg, som har kontaktytor med yngre sverigefinnar i hela regionen. Förbundet representerar ett yngre och framtida perspektiv på sverigefinsk identitet. Eftersom det saknas en aktiv tornedalsk förening i Västra Götaland kan inbjudningar, dagordningar och minnesanteckningar och liknande information skickas till Tornedalingars riksförbund för kännedom. Finansiering Enligt riktlinjerna för samråd ska varje samråd genomföra tre möten per år, totalt 15 samrådsmöten per år. Kansliets förslag innebär att 33 civilsamhällesföreträdare erbjuds arvode. Utöver detta tillkommer 11 personer till samrådet för funktionshindersfrågor. Kostnaden för arvoden uppgår då till 104 940 kr. Utöver detta tillkommer 69 960 kr i arvode för tvärsamråd, eventuella arvoden för deltagande i dialogforum, reseersättning, lokaler och andra möteskostnader samt kommittérepresentanternas arvode. I kommitténs detaljbudget 2015 avsätts 400 000 kr för samrådsarbetet och 100 000 kr för samrådsgemensamma konferenser. Indirekt tillkommer även personalkostnader för de ansvariga tjänstepersonerna på kansliet. Beredning Samrådet för nationella minoriteter Under de två sista mötena för samrådet för nationella minoriteter under 2014 diskuterades representationen i samrådet inför mandatperioden 2015-2018. Frågan

Datum 2015-03-10 Diarienummer RHK 46-2015 6 (6) diskuterades också vid ett möte med det sverigefinska föreningslivet i november, där ett sextiotal personer som representerade cirka 30 olika sverigefinska föreningar fanns på plats. I samband med beredningsarbetet har rättighetskommitténs kansli även varit i kontakt med aktörer som inte ingått i samrådsgruppen 2011-2014 för att ta del av deras synpunkter. Samråden för jämställdhet och hbtq-frågor, mänskliga rättigheter och ålder med inriktning barnrätt Utlysningen annonserades i början av februari i Metro i Västra Götaland och sedan kontinuerligt på webbsidan samt Facebook. Dessutom har flera av kansliets tjänstepersoner gått ut i befintliga nätverk såsom till exempel direkt till deltagarna i föregående mandatperiods samråd för att ytterligare informera om möjligheten att delta och bett om hjälp att sprida detta vidare i organisationernas egna nätverk. Rättighetskommitténs kansli Annika Ottosson Förvaltningschef Anna Jacobson Enhetschef

1 (2) Tjänsteutlåtande Datum 2015-03-04 Diarienummer RHK 44-2015 Västra Götalandsregionen Rättighetskommitténs kansli Handläggare: Anjelica Hammersjö Telefon: 070-091 62 44 E-post: anjelica.hammersjo@vgregion.se Till kommittén för rättighetsfrågor Slutrapport Ungas medskapande lärande av ungas erfarenheter Förslag till beslut 1. Kommittén för rättighetsfrågor noterar rapporten Ungas medskapande lärande av ungas erfarenheter Sammanfattning av ärendet 2013-2014 har kommittén för rättighetsfrågor finansierat uppdragsforskning för att ta reda på hur ungas engagemang kan tas tillvara för ett inkluderande samhälle och hitta former för inflytande för unga. Det övergripande uppdraget var att bidra med ny kunskap och föreslå arbetsformer som ökar ungas möjlighet att påverka sina egna villkor och samhällets utveckling. Uppdragsforskningen har genomförts av KAIROS inom Mistra Urban Futures. Detta är projektets slutrapport. Fördjupad beskrivning av ärendet Finansiering Kommittén för rättighetsfrågor har finansierat projektet med 425 000 år 2013 och ytterligare 425 000 år 2014. Projektet har finansierats till lika stora delar av kommittén för rättighetsfrågor och Mistra Urban Futures. Avstämning med kommittén Forskningsprojektet har deltidsredovisats på kommitténs sammanträde den 30 mars 2014 och slutredovisats på kommitténs sammanträde den 11 december 2014. Kommitténs ledamöter deltog även på ett seminarium den 7 februari 2014 där det fanns möjlighet att ge respons på projektet. Rättighetskommitténs kansli Annika Ottosson Förvaltningschef Anna Jacobson Enhetschef Postadress: Regionens Hus 462 80 Vänersborg Besöksadress: Östergatan 1 Vänersborg Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

2 (2) Bilaga Ungas medskapande Lärande av ungas erfarenheter (88 sidor) Besluten skickas till Åsa Lorentzi, projektledare för Ungas medskapande, asa.lorentzi@norrahisingen.goteborg.se för kännedom Postadress: Regionens Hus 462 80 Vänersborg Besöksadress: Östergatan 1 Vänersborg Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

Ungas Medskapande Lärande av ungas erfarenheter Åsa Lorentzi Gabriella Olofsson Lars Paulsson Mats Widigson

Omslag: Scenen på Selma Lagerlöfs Torg i Hisings Backa, Göteborg. Muralmålning utförd av feriearbetande unga från årskurs nio under handledning av Benny Cruz, sommaren 2013. Ungdomarna har valt lokala motiv som Backa Kyrka, parkeringsdäcket vid torget, klubbstuga för Hisings Backa FC, buss 19 till stan, höghusen i Backa Röd och bostadsområdet Blå Staden. Två händer knyts samman över siluetterna för att visa på samhörigheten som ungdomarna känner med varandra i stadsdelen.

Ungas Medskapande Lärande av ungas erfarenheter Åsa Lorentzi Göteborgs stad, Socialt hållbart Norra Hisingen Gabriella Olofsson Örebro universitet, Barnrättsakademin Lars Paulsson Västra Götalandsregionen, Folkhälsokommitténs sekretariat Mats Widigson Göteborgs stad, Center för Skolutveckling Mistra Urban Futures & Västra Götalandsregionen, 2015

EN RAPPORT FRAMTAGEN INOM PROJEKT KAIROS KUNSKAP OM OCH ARBETSSÄTT I RÄTTVISA OCH SOCIALT HÅLLBARA STÄDER KAIROS är ett projekt där teori och praktik möts genom samverkan mellan Göteborgs Stad, Göteborgs Universitet, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Västra Götalandsregionen. Projektet arbetar med att ta fram kunskap om och arbetssätt för rättvisa och socialt hållbara städer. Rapporten Ungas Medskapande Lärande av ungas erfarenheter har tillkommit genom ett samarbete mellan Mistra Urban Futures och Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor och finansieras till lika delar av dessa parter. Rapporten kan med fördel läsas tillsammans med dels KAIROS övergripande projekt dokument (KAIROS 2013) dels med KAIROS andra rapport till Västra Götalandsregionen, Invånardialogens roll och former, särskilt avseende teoretiska utgångspunkter och begrepps definitioner. För KAIROS är rapporterna en av flera viktiga utgångspunkter i den fortsatta diskussionen om arbetssätt som bidrar till rättvisa och social hållbarhet. De slutsatser som redovisas i denna rapport kan inte läsas som att de i sin helhet kommer att redovisas i KAIROS slutrapport. I slutrapporten kommer helhetsbilden, baserad på samtliga rapporter och underlag samt dialog med olika aktörer, att styra innehållet. Projekt KAIROS är en del av Mistra Urban Futures som är ett internationellt centrum för hållbar stadsutveckling där kunskap utvecklas i nära samverkan mellan teoretisk och erfarenhetsbaserad kunskap. Centrumet har fem regionala plattformar i Kapstaden, Kisumu, Göteborg, Manchester och Shanghai. Mistra Urban Futures finansieras av forskningsstiftelsen Mistra och Sida, tillsammans med ett konsortium bestående av: Chalmers tekniska högskola, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, Göteborgsregionens kommunalförbund (GR), IVL Svenska miljöinstitutet, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Västra Götalandsregionen samt medfinansiärer på de olika lokala plattformarna. Projekt av olika slag utgör kärnan i Mistra Urban Futures verksamhet. De är transdisciplinära och inriktade på ett antal olika områden inom hållbar stadsutveckling, i första hand inom centrumets teman Rättvisa, Gröna och Täta städer. Mistra Urban Futures strategi är att föra samman teori och praktik genom gemensam kunskapsproduktion och problemlösning. På så sätt överbryggas traditionella gränser mellan vetenskap och praktik.

Innehållsförteckning Västra Götalandsregionens förord... 6 Sammanfattning... 8 Bakgrund och syfte... 10 Syfte och frågeställningar...11 Metod... 13 Det transdisciplinära arbetssättet...13 Intervjustudiens möjligheter och genomförande...13 Social hållbarhet och rättvisa i en tid då samhället omdanas... 17 Medskapande...19 Delaktighet, inflytande, makt och hälsa...21 Skola, rättvisa och likvärdighet...23 Centrala teoretiska begrepp...25 Staden som faller isär... 28 Politiskt engagemang för ungas inflytande... 33 Internationell nivå...33 Nationell nivå...33 Regional nivå...36 Lokal nivå...38 Resultat om skola och utbildning... 40 Ungdomar om skola och utbildning...40 Ungdomar om inflytande i skolan...43 NEETs och deras erfarenheter...46 Resultat om vardag och fritid... 48 Ungdomar om vardag och fritid...48 Ungdomar om inflytande över vardag och fritid...49 Resultat om unga och staden... 52 Ungdomar om platsens betydelse...52 Ungdomar om inflytande i staden...62 Slutsatser... 65 Tankar om arbetssätt... 71 Referenser... 74 Bilagor... 78 Bilaga 1, Intervjuguide...78 Bilaga 2, Brev till informanter 16-19 år...80 Bilaga 3, brev till informanter i nian...81 Bilaga 4, brev till högstadieskolor...82

Västra Götalandsregionens förord Vi är bara unga människor, vem skulle lyssna på oss? Citatet kommer från en av de 47 intervjuer som genomförts med ungdomar i Göteborg, Skövde och Trollhättan inom ramen för forskningsprojektet Ungas Medskapande. Citatet sätter fingret på en central fråga utifrån de mänskliga rättigheterna: I hur hög grad känner unga till sin rätt att bli hörda i frågor som rör dem? I hur hög grad känner offentlig sektor till sin skyldighet att lyssna på unga? Forskningsprojektet Ungas Medskapande har initierats av Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor och genomförts av forskningsprojektet KAIROS under 2013 2014. Ungas Medskapande Lärande av ungas erfarenheter är slutrapport för projektet. Våren 2014 publicerades även delrapporten Demokratitorg Vad händer med medskapandet när ungdomar och politiker möts? 1 Ungas delaktighet som en mänsklig rättighet Bakgrunden till projektet är att kommittén för rättighetsfrågor beslutade att ta reda på hur ungas engagemang kan tas tillvara för att få ett inkluderande samhälle och hitta former för samverkan med unga som ger möjlighet till inflytande. Kommittén avsatte medel för uppdragsforskning och kontaktade forskningsprojektet KAIROS inom Mistra Urban Futures. Tillsammans med forskarna utvecklades ett forskningsprojekt för att bidra med ny kunskap och föreslå arbetsformer som ökar ungas möjlighet att påverka sina egna villkor och samhällets utveckling. Kommittén för rättighetsfrågor arbetar för att Västra Götalandsregionen ska respektera, skydda, uppfylla och bevaka de mänskliga rättigheterna. När det kommer till ungas delaktighet och medskapande är FN:s konvention för barnets rättigheter central. Konventionen ställer krav på barn och ungas rätt till utveckling, utbildning och delaktighet. Samtidigt är barn och unga inga homogena grupper. Denna forskningsrapport visar bland annat hur ungdomars livsvärldsradar 2 skiljer sig åt beroende på uppväxtvillkor, vilket i sin tur påverkar ungas tilltro till sin förmåga att påverka. Även om det finns policydokument som fastslår ungas rättigheter så påverkas utfallet av ungas klass, kön, sexualitet, generation, språk, bostadsområde, migrationsbakgrund och identiteter. Detta är viktigt att ta med sig, hantera och diskutera i arbetet med att främja ungas delaktighet. Ungas inflytande över Västra Götalandsregionen Att lära av ungas erfarenheter är viktigt för Västra Götalandsregionen på många sätt. En aspekt handlar om unga som besökare i Västra Götalandsregionens verksamheter och användare av välfärdstjänster. De flesta av regionens verksamheter har unga som en del av sin målgrupp, som kollektivtrafik och muséer. Vissa verksamheter vänder sig bara till unga, som exempelvis ungdomsmottagningar och naturbruksgymnasier. Barn och unga kommer även indirekt i kontakt med verksamheterna, exempelvis i egenskap av närstående. Ett verktyg för att inkludera ungas synpunkter på Västra Götalandsregionens verksamheter är handlingsplanen för implementering av FN:s konvention om barnets rättigheter. Målen i handlingsplanen är att beslutsfattare och medarbetare ska ha god kännedom om FN:s konvention om barnets mänskliga rättigheter, att alla verksamheter ska arbeta systematiskt med barns och ungas delaktighet och inflytande samt att Västra Götalandsregionen ska ha god överblick över barns hälsa och levnadsvillkor. Till varje mål kopplas ett antal åtgärder, bland annat referensgrupper med barn och unga. 1 Rapporten kan laddas ner på www.vgregion.se/rattighet-kansli 2 Begreppet livsvärldsradar presenteras i resultatkapitlet om unga och staden, avsnittet om platsens betydelse. 6

Ett annat sätt att lyssna till unga är genom de Demokratitorg som Ungas Medskapande skrivit sin delrapport om. Demokratitorg är ett möte mellan regionpolitiker och gymnasieelever där eleverna har möjlighet att komma med synpunkter på Västra Götalandsregionens ansvarsområden. Varje år genomförs cirka tio torg på gymnasieskolor i länet. 40-60 gymnasieelever och fem till tio politiker deltar vid varje torg. Ungas arbete inom Västra Götalandsregionen Att ta vara på ungas erfarenheter är också viktigt för Västra Götalandsregionen som arbetsgivare. Bland Västra Götalandsregionens drygt 50 000 medarbetare är idag bara 2000 personer under 30 år. För att lyfta ungas erfarenheter och perspektiv har Västra Götalandsregionen bland annat ett arbete med Unga rådgivare, där ett antal medarbetare under 30 år sitter i en arbetsgrupp tillsammans med regiondirektören för att komma fram till hur Västra Götalandsregionen kan bli en bättre arbetsplats för unga. En slutsats utifrån denna rapport är dock att Västra Götalandsregionen även måste utveckla formerna för att inkludera unga som idag inte arbetar eller studerar. Kommittén för rättighetsfrågor tog sitt första steg för inkludering av unga långtidsarbetslösa 2013, när rättighets kommitténs kansli visstidsanställde 38 personer (20-25 år) som inventerare till Tillgänglighetsdatabasen (TD) 3. Eftersom Västra Götalandsregionen har avsatt särskilda medel för detta har kansliet kunnat visstidsanställa inventerare löpande sedan dess. Erfarenheterna är att arbetet upplevs som meningsfullt och varierande och att anställningen lett till ökat självförtroende och större kunskap om arbetsmarknaden. Med mer kunskap om förutsättningarna för ungas delaktighet kan den positiva utvecklingen fortsätta. Olika förutsättningar på olika platser Västra Götalandsregionen är en stor offentlig organisation med hela Västra Götaland som upptagningsområde. Det är en utmaning för politiker och tjänstepersoner att se till att alla invånare i länet har tillgång till sjukhus, kollektivtrafik och annat. Ett tema i denna forskningsrapport är platsens betydelse för ungas förutsättningar. Forskarna beskriver bland annat hur elevers skolresultat skiljer sig mellan olika platser. Andelen unga som varken arbetar eller studerar varierar också mycket mellan platser. Unga utanför arbete eller studier har generellt ett lägre socialt deltagande, en lägre tillit till samhället och ett lägre politiskt intresse än andra unga, och forskarna menar att en hög förekomst av detta är en riskfaktor för ett samhälle som eftersträvar social hållbarhet. En av slutsatserna i rapporten är att det krävs möten och dialog mellan grupper i samhället för att stärka den sociala hållbarheten. För att skapa större förståelse för olika livsvillkor och motverka stereotypa bilder av platser och de människor som bor där har forskarna ett antal förslag, som exempelvis att samorganisera och samlokalisera ungdomsmottagningar med öppna mötesplatser inom kultur och fritid. Min förhoppning är att denna forskningsrapport ska fungera som ett kunskapsunderlag för att synliggöra vilka mekanismer som främjar och motverkar ungas delaktighet och inflytande. Genom kunskap om dessa mekanismer kan Västra Götalandsregionen och andra skyldighetsbärare skapa bättre förutsättningar för unga att ta sin plats i ett socialt hållbart samhälle. Anjelica Hammersjö Utredningsledare, rättighetskommitténs kansli 3 TD är en databas för inventering, rapporter och uppföljning av den fysiska miljön för personer med funktionsnedsättning. TD har även en besökssida där inventeringen presenteras för besökare www.t-d.se. 7

En rättvis stad är en stad där barn och unga på lika villkor har tillgång till staden och kan påverka beslut som berör deras vardagsliv och stadens framtida utveckling. Sammanfattning Bakgrund och syfte KAIROS Kunskap om och Arbetssätt I Rättvisa och Socialt hållbara städer är ett av flera forskningsprojekt inom Mistra Urban Futures, ett internationellt centrum som arbetar för hållbar stadsutveckling. Delprojektet Ungas Medskapande utvecklades i samarbete med kommittén för rättighetsfrågor, Västra Götalandsregionen. Denna rapport är ett bidrag till Västra Götalandsregionens arbete med att bredda ungas delaktighet i välfärden. Metod KAIROS kännetecknas som helhet av ett transdisciplinärt arbetssätt där erfarenhetsbaserad och forskningsbaserad kunskap möts för att tillsammans skapa ny kunskap. Denna rapport bygger på halvstrukturerade forskningsintervjuer med 47 ungdomar som samtliga var över 15 år. Inom urvalsgruppen skiljer sig informanterna åt i många avseenden. Några ungdomar varken arbetar eller studerar, men de flesta går i årskurs nio i olika städer i Västra Götalandsregionen. I en explorativ ansats med ungdomars villkor och upplevelser av medskapande i fokus strävade vi efter att få stor variation genom att intervjua ungdomar i olika skolformer och på flera platser. Social hållbarhet och rättvisa i en tid då samhället omdanas Trots politiska mål om att utjämna skillnader i levnadsvillkor och minskad segregation går utvecklingen i den motsatta riktningen. Samhället förändras genom globalisering, migration och urbanisering och ställs inför komplexa utmaningar som riskerar att leda till konflikter om de inte hanteras. Delaktighet och inflytande är en grundläggande förutsättning för folkhälsan och FN:s konvention om barnets rättigheter ger unga rätt till delaktighet i samhället. Skolan har stor betydelse i ungas vardagsliv. Det samspel och arbete som sker i skolans praktik påverkar unga människors syn på och erfarenheter av att vara medskapande. Unga är också invånare i staden och experter och kompetenta på hur det är att bo och vistas i staden som barn och ungdom. KAIROS menar att en rättvis stad är en stad där barn och unga på lika villkor har tillgång till staden och kan påverka beslut som berör deras vardagsliv och stadens framtida utveckling. Medskapande handlar om att kunna påverka vad som ska göras, varför det ska göras och gemensamt komma fram till hur det ska göras. Ungas medskapande är en förutsättning för en socialt hållbar utveckling. Staden som faller isär En socialt hållbar utveckling är beroende av att barn och unga får förutsättningar för en trygg och god uppväxt. Idag ser vi ökande skillnader i hälsa, inkomst och skolresultat. Klass, kön och migrationsbakgrund är samverkande maktordningar som förstärker dessa skillnader. Politiskt engagemang FN:s konvention om barnets rättigheter understryker barns rätt till delaktighet och inflytande, vilket också har betonats i flera statliga offentliga utredningar. I skolans styrdokument görs starka kopplingar mellan demokratisk fostran och elevers inflytande och ansvar. I Västra Götalandsregionens budget för 2014 kopplas delaktighet och inflytande ihop med barnperspektivet och en hållbar utveckling. I Göteborgs stad är ett ökat inflytande för barn och unga ett prioriterat mål för 2015. Resultat om skola och utbildning Resultaten om elevers inflytande inom skola och utbildning visar att segregation och för skolan yttre faktorer sipprar in i skolans verksamhet och utgör en kontext som villkorar lärmiljö och lärande. Positivt vad gäller ungdomars tid i skolan är att ungdomar 8

på flera håll upplevt inflytande över sin skoltid. Bilden är dock splittrad då det finns gott om exempel på att ungdomar försökt att påverka utan varken respons eller resultat. Dessa erfarenheter är tecken på att skolan inte alltid lyckas göra demokrati och att många elever lämnar skolan med en nioårig erfarenhet av bristande inflytande och delaktighet. Detta är en orsak till att allt för många elever lämnar skolan utan tillräckliga betyg. Resultat om vardag och fritid Ungdomarna menar att det framförallt är vardagen och fritiden som de har inflytande över och kan påverka. Valen av aktiviteter är inte lika fria som de själva uppfattar, utan varierar beroende på var i staden de bor och om de är pojkar eller flickor. Vissa av fritidsaktiviteterna skapar möten mellan ungdomar som växer upp under olika villkor, medan andra snarare befäster segregationen. Fritiden kan ge ungdomar möjligheter att utvecklas som att få ta ansvar, känna sig kompetenta och få bekräftelse. Fritiden är därmed en viktig arena för alla ungdomar men särskilt för dem som upplever misslyckanden på andra områden som skolan. Resultat om unga och staden Ungdomarna beskriver en delad stad. Ungas uppväxtvillkor påverkar förutsättningarna att ha makt att forma sina liv. I intervjuerna är det tydligt att unga präglas av socioekonomiska och kulturella faktorer kopplade till platsen. Ungdomarna har liten erfarenhet av andra platser i staden än där de bor och är medvetna om hur platsen de bor på betraktas av andra. De vill umgås med unga från andra delar men i praktiken finns få tillfällen till möten. Detta skapar lätt en vi och dom-mentalitet. Uppdelningen mellan svenska områden och invandrarområden leder hos ungdomarna till en känsla av att inte höra till, att inte känna sig svensk. Flertalet ungdomar uttrycker att unga sällan har någon röst eller blir tagna på allvar i frågor som rör samhället. Det finns dock också berättelser om hur unga känt sig stärkta när de kunnat påverka sina liv. Slutsatser Städer och samhällen präglas av ökande skillnader i ungas uppväxtvillkor vilket påverkar ungdomars erfarenheter av inflytande och möjligheter till medskapande. Genom intervjuerna framträder dock en sammansatt bild av staden, invånarna, levnadsvillkor och framtidsbilder, vilken kontrasteras mot de stigmatiserade bilder vi dagligdags möter. Ungdomarna berättar också om tydliga barriärer mellan olika områden. Ungdomarna i underpriviligierade områden uttrycker en känsla av instängdhet som också framstår som faktisk. Barnkonventionen ställer krav på ungas rätt till utveckling, utbildning och delaktighet. Utifrån intervjuerna är utfallet i förhållande till barns rättigheter olika för olika unga. Detta förklarar vi med ojämlikhetsskapande strukturer som påverkar de unga och de institutioner de möter. För att stärka ungas delaktighet behöver tjänstepersoner och makthavare ha en reflexiv förståelse av sig själva och en normkritisk syn på institutioners roll som skyldighetsbärare. Intervjuerna visar också att ungdomarna har en vilja och önskan att påverka. Ungdomar är inte bara becomings som formas av strukturer, de är också beings med kritiskt tänkande och erfarenheter av att bo och vistas i staden som ung. Ungas olika erfarenheter och kompetens behöver tas tillvara för en socialt hållbar och rättvis utveckling. Arbetssätt Ökade reella möjligheter till ungas medskapande kan kräva såväl strukturella som kulturella arbetsorganisatoriska förändringar. Tankar om arbetssätt berör därför såväl makthavare och beslutsfattare på strategisk nivå, som de tjänstepersoner vilka i jämlik dialog idealt förväntas möta ungdomar i ögonhöjd. I rapporten ges några tankar om arbetssätt där denna rapport är att betrakta som början på ett arbete om hur ungas medskapande i välfärdens utveckling kan stärkas. 9

Bakgrund och syfte Det är ju ungdomar som är mest ute. Det är dom som åker kollektivtrafik, det är dom som spelar mest fotboll och såna här grejer, mitt i stan. Så dom skulle säkert kunna ändra på väldigt mycket om dom fick lov att göra det. (Emil, kille, 17 år, läser in grundskoleämnen på gymnasiet och praktiserar. Bor i Bergsjön i Göteborg) KAIROS Kunskap om och Arbetssätt I Rättvisa och Socialt hållbara städer är ett av flera forskningsprojekt inom Mistra Urban Futures, ett internationellt centrum som arbetar för hållbar stadsutveckling. KAIROS initierades av de offentliga parterna inom Mistra Urban Futures, Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i Västra Götaland, Göteborgsregionen och Göteborgs Stad, då dessa parter ser att den gemensamma stora utmaningen finns inom den sociala hållbarhetens område. Parterna konstaterar att trots politiska mål om att minska segregation och utjämna skillnader i livsvillkor är utvecklingen den motsatta och leder bland annat till ökande skillnader i barns uppväxtvillkor. KAIROS övergripande frågeställning är Varför blir det som det blir när vi vill så väl? Den uppdragsforskning som Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor hade intresse av att genomföra, om hur ungas delaktighet kan stärkas, sammanföll med KAIROS forskningsområde. Delprojektet Ungas Medskapande utvecklades i samarbete mellan parterna och har även finansierats gemensamt. Med denna rapport vill vi inom Ungas Medskapande bidra till Västra Götalandsregionens arbete med att bredda delaktigheten i välfärdens utveckling med fokus på barn och ungas levnadsvillkor och rättigheter. Samarbetet mellan Västra Götalandsregionens rättighetskommitté och KAIROS har pågått under 2013 och 2014 och har tidigare resulterat i delrapporten Demokratitorg Vad händer med medskapandet när ungdomar och politiker möts? Denna rapport är slutrapport för det samarbete som skett mellan KAIROS och Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor och har liksom KAIROS i sin helhet främst fokus på staden Göteborg. Denna rapport hade inte varit möjlig att göra utan att få ta del av ungdomars erfarenheter och tankar. Ett stort tack riktas därför till de ungdomar som bjudit på sin tid och blivit intervjuade. Tack riktas även till alla de som hjälpt till att göra intervjuerna möjliga. Ingen nämnd och ingen glömd. Ett särskilt tack riktas också till Majsa Allelin som var med och utvecklade delprojektet, som bidrog med kunskap och viktiga perspektiv och som också genomförde en stor del av intervjuerna. Majsa lämnade därefter projektet för att istället fokusera på doktorandstudier vid Göteborgs Universitet. Västra Götalandsregionens ansvarsområde är hela regionen. Vid det urval av platser som gjordes där unga skulle intervjuas, föll valet på två städer i regionen som komplement till Göteborg. Skövde med 53 000 invånare valdes utifrån det samlade kommungemensamma ungdomspolitiska arbete som pågår där. Samarbetskontakter har funnits mellan kommunen och KAIROS under året. Dessutom valdes Trollhättan med 56 000 invånare. Där finns Kronogården, en av landets 15 mest utsatta stadsdelar. Göteborg ska vara kärnan i en arbetsmarknadsregion med 1,75 miljoner invånare och beräknas år 2035 ha 150 000 fler invånare och 80 000 fler arbetstillfällen (Göteborgs Stad, 2014a). Hela regionen är därmed beroende av en hållbar utveckling i Göteborg. I Västra Götalandsregionens strategi för tillväxt och utveckling, VG2020, framgår att en utmaning är: att bejaka och utnyttja Göteborgs roll som motor för tillväxt, utveckling och attraktivitet för Västsverige fullt ut (Västra Götalandsregionen, 2014) 10

I Göteborg finns det politiska mål och pågående insatser som handlar om att stärka ungas delaktighet och inflytande. Staden präglas dock av orättvisa uppväxtvillkor vilket missgynnar grupper av unga. En utgångspunkt i denna rapport är att en rättvis stad förutsätter jämlik fördelning och lika möjlighet att nyttja materiella och politiska resurser. Denna rapport vill genom att lyfta fram en mångfald av unga röster bidra till en diskussion om vägval och arbetssätt för ökad social hållbarhet och rättvisa. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Det behövs mer kunskap inte bara om villkor som hindrar, utan även om hur ungas medskapande är möjligt. Det är framförallt de intervjuade ungdomarna som har erfarenheter och kunskap om medskapande och dess stärkande och begränsande villkor. Ungdomarnas bild ger möjlighet till analys och kan bidra med underlag till fortsatt diskussion om arbetssätt för rättvisa och social hållbarhet. Det övergripande syftet med det gemensamma forskningsprojektet är att bidra med ny kunskap och föreslå arbetsformer som ökar ungas möjlighet att påverka sina egna villkor och att påverka samhällsutvecklingen i stort. Det är viktigt att djupare förstå vilka mekanismer som bidrar till exkludering och inkludering, detta inte minst då det kan finnas brist på överensstämmelse mellan policy och utfall när det gäller ungas delaktighet. Forskningssamverkan mellan Västra Götalandsregionen och KAIROS- projektet innebär att båda aktörer får ett bredare kunskapsunderlag och att resultaten av forskningen blir tillgänglig för fler. Uppdraget från kommittén handlar i huvudsak om att undersöka förhållandet mellan policy och utfall ur ett rättighetsperspektiv. Även delrapporten om Demokratitorg som byggde på observationer, fokuserade på frågan om relationen mellan policy och utfall. Hur ungdomar utifrån olika villkor upplever inflytande och delaktighet är av intresse inte minst för att få underlag för hur dialog mellan unga invånare och beslutsfattare kan förbättras. För att kunna hanteras inom ramen för en intervjustudie har frågorna brutits ned till de mer operativa frågeställningar som framgår nedan. Dessa ger en tydlig inriktning mot att vi förväntar oss att denna studies bidrag ligger i att lära av ungas erfarenheter. Ungas delaktighet är en viktig utgångspunkt i ett systematiskt arbete för mänskliga rättigheter. För KAIROS delprojekt Ungas Medskapande är ungas delaktighet och medskapande även en förutsättning för ett socialt hållbart samhälle. Projektet Ungas Medskapande utgår från barnkonventionens skrivning om barns rätt till utveckling och utbildning och att få sina åsikter beaktade i frågor som rör en. En annan viktig utgångspunkt är folkhälsoperspektivet, där delaktighet och inflytande är en viktig bestämningsfaktor för folkhälsa. En avsikt med denna studie är att bidra till en bred diskussion om beslutsfattare som skyldighetsbärare gentemot ungdomarna och om ungdomars medvetenhet om sin rätt till delaktighet och medskapande. Ungdomar är inte en enhetlig kategori isolerad från kulturella och socioekonomiska faktorer. Det är därför viktigt att bidra med kunskap om hur faktorer på komplexa vis samverkar och leder till skilda villkor som påverkar ungdomars möjligheter till delaktighet och inflytande. Den rapport som studien resulterar i är avsedd att fungera som underlag för reflektion och handling. Ökade reella möjligheter till ungas medskapande kan kräva förändringar av strukturer och arbetssätt. Vi hoppas också att rapporten kan utgöra ett relevant underlag i Västra Götalandsregionens arbete med att förbättra möjligheterna till dialog mellan unga invånare och beslutsfattare. 11

Frågeställningarna som denna rapport svarar mot är: Vilken betydelse för ungas medskapande har plats och villkorande strukturer som klass, kön och migrationsbakgrund? Vilka upplevelser och erfarenheter har ungdomar av medskapande? Utifrån ungdomars upplevelser och erfarenheter, i hur stor utsträckning infrias barnkonventionens krav på ungas rätt till utveckling, utbildning och delaktighet? 12

Metod KAIROS kännetecknas av ett transdisciplinärt arbetssätt där erfarenhetsbaserad och forskningsbaserad kunskap möts för att tillsammans skapa ny kunskap som kan leda till en hållbar samhällsutveckling. Under metod redogörs närmare för det transdisciplinära arbetssättet och för hur intervjustudien designats och genomförts. DET TRANSDISCIPLINÄRA ARBETSSÄTTET För KAIROS är medskapande (co-creation) en grundläggande förutsättning för rättvisa och socialt hållbara städer. KAIROS ser på medskapande som en inkluderande process som syftar till att utjämna maktskillnader och som strävar efter att ge parterna jämbördiga möjligheter att få sin röst hörd och bli lyssnad på. Även i KAIROS kunskapsproduktion är strävan att medskapande ska genomsyra forskningsarbetet. Projektgruppen har en sammansättning som utgörs av en blandning av erfarenhetsbaserad och forskningsbaserad kunskap. Förutom de på framsidan angivna författarna till denna rapport, med olika bakgrund, har forskningsassistent Majsa Allelin varit en viktig del i projektet. Gemensamma seminarier med KAIROS dialogprojekt har gett inspirerande perspektiv på vårt arbete. KAIROS använder också seminarier och workshops med strategiska tjänstepersoner och forskare som metod för medskapande i arbetet med att skapa kunskap om socialt hållbara och rättvisa städer. Med denna rapport önskar vi få till stånd en bred diskussion om hur unga kan bli mer delaktiga och känner inflytande i sin vardag och i samhällsutvecklingen. KAIROS kommer att bjuda in till seminarier och workshops för att ta fram förslag till arbetssätt för rättvisa och social hållbarhet i en tid då samhället omdanas. INTERVJUSTUDIENS MÖJLIGHETER OCH GENOMFÖRANDE Det empiriska underlaget består av intervjuer med 47 ungdomar som samtliga var över 15 år. Inom urvalsgruppen skiljer sig informanterna i många avseenden åt. Här finns exempelvis jämn fördelning av kön och variation vad gäller migrationsbakgrund, föräldrars utbildningsnivå och yrke. Majoriteten av de intervjuade unga gick vid intervjutillfället i grundskolans nionde klass. Stora ansträngningar gjordes även för att intervjua ungdomar som varken arbetade eller studerade. Åtta av de intervjuade är mellan 17 och 19 år och har i något skede hoppat av skolan. En del av dem har återupptagit studierna. Intervjuerna genomfördes våren 2014. Vi hade från början tankar om att genomföra intervjuerna i för segregation socioekonomiskt typiska ytterlighetsområden. Vi konstaterade dock att vissa stadsdelar rymmer avsevärda skillnader och att segregationsprocessers resultat även visar sig i städer som Trollhättan och Skövde. I en explorativ ansats med ungdomars villkor och upplevelser av medskapande i fokus strävade vi istället efter att få stor variation genom att intervjua ungdomar i olika skolformer och på flera platser. När vi träffade våra informanter frågade vi om inflytande och delaktighet i vardag, skola, fritid, kultur och i samhället. De ungas tankar om att påverka och deras erfarenheter av att vara medskapande var i centrum. I kraft av vårt geografiska urval var vi mot bakgrund av KAIROS forskningsperspektiv och frågeställningar även intresserade av vilken betydelse plats och villkorande strukturer som klass, kön och migrationsbakgrund har för ungas medskapande i sitt vardagsliv och i samhällsutvecklingen. Den halvstrukturerade forskningsintervjun som metod bygger på vardagens samtal, men den särskiljer sig genom att vara ett professionellt samtal som har en fokusering, struktur och ett syfte (Kvale, 2009:14) 4. Styrkan i intervjusamtalet ligger i att det kan fånga ungdo- 4 Se bilaga 1 intervjuguide. 13

Genom flera olika personers tolkningar uppnås interbedömarreliabilitet, dvs. att de gemensamma tolkningarna ger säkrare resultat. marnas upplevelse och uppfattningar om medskapande och ge en bild av en mångsidig och kontroversiell mänsklig värld. Intervjustudien ger inte bara möjlighet att skildra det subjektiva i individuella erfarenheter. Den kan även ge insikt om de gemensamma ekonomiska och materiella villkoren och de socialt konstruerade strukturerna i situationen. Att som intervjuare helt frigöra sig från egna erfarenheter och teoretisk förförståelse låter sig knappast göra. Det möjliga är snarare att förhålla sig reflexivt till dessa förutsättningar. Föresatsen i vårt tolkningsarbete var att utveckla innebörden av informanternas erfarenheter före de vetenskapliga förklaringarna. Denna första del av tolkningsprocessen kan sägas vara i huvudsak induktiv, då intervjuerna strävar efter att förstå och bevara världen ur de intervjuades synvinkel (Kvale, 2009: 54 56). 5 Texten i de transkriberade intervjuerna tolkades därför i detta första skede utifrån sin egen referensram, i jakten på att förstå vad uttalanden säger om den intervjuades livsvärld. Därefter påbörjade vi en abduktiv tolkningsprocess där denna induktiva bild bryts mot kunskap från den statistiska bilden av staden som faller isär och utifrån teori och begrepp. Transkribering av intervju genomfördes ordagrant av studenter på högskola. Redan i detta skede anonymiserades ungdomarna. När ungdomarna på ett betydelseförändrande sätt betonade något så gjordes understrykning. Pauser som indikerade tankfullhet eller tvekan angavs med (paus). Skratt markerades också då det kan uttrycka emotioner i form av lättnad eller försvar. Den gemensamma analysen av intervjuerna i forskargruppen har inte varit en helt igenom rationell och linjär process. Att inte ha förfarandet helt uttänkt från början är dock inte ett nederlag. Snarare har utvecklandet av analysen över tid varit en nödvändig del av forskningsprocessen. Genom flera olika personers tolkningar uppnås vad man kan kalla interbedömarreliabilitet, dvs. att de gemensamma tolkningarna ger säkrare resultat. Etiska överväganden Forskningsintervjun är inte ett samtal mellan likställda parter eftersom det är forskaren som definierar och kontrollerar situationen (Kvale, 2009: 13). Med denna position följer ansvar för att etiska överväganden gjorts genom hela forskningsprocessen i allt från planering till rapportering. Här har Vetenskapsrådets riktlinjer följts vad gäller forskningsetiska principer då forskningskravet har vägts mot individskyddskravet 6. Ungdomarna har alla varit över 15 år gamla, vilket inneburit att vi inte behövt inhämta föräldrars tillstånd. Informationskravet har säkerställts genom att ungdomarna blev upplysta om intervjuns syfte och det har även informerats om hur uppgifterna skall nyttjas. Vid intervjun har dessutom informerats om att deltagandet är frivilligt och att de under intervjun har rätt att avbryta. Kort information om vad intervjun skulle handla om och hur den skulle gå till har också delgivits i förväg vilket möjliggjort att samtyckeskravet beaktats 7. Konfidentialitetskravet för att undvika eventuella negativa konsekvenser för de inblandade har uppfyllts genom avidentifiering av person då de namn som förekommer är fingerade. Privata uppgifter och av namn på personer i omgivningen har tagits bort. Av anonymiseringsskäl har vi valt att inte publicera det schema som upprättades över ungdomarnas samlade bakgrundsuppgifter. Ungdomarnas bakgrund framgår dock på ett sätt som inte är knutet till individ. Intervjuinspelningar och transkriberingar lagras på ett säkert sätt av forskargruppen. 5 Induktion innebär en starkt empirisk inriktning där utgångspunkten som kan leda till allmänna slutsatser istället är de enskilda observationerna, Deduktion innebär att förståelse för det enskilda härleds utifrån teorier och lagar, abduktion innebär ett pendlande mellan de två tidigare sätten som kan ge en nybeskrivning genom teoretisk rekontextualisering av fenomenet (Danermark, 1997: 132-172). 6 Se www.codex.vr.se för forskningsetiska principer (Vetenskapsrådet, 2002). 7 Se bilaga 2, 3 och 4 med brev till informanter. 14

Ett etiskt känsligt sökande efter unga som varken arbetar eller studerar Nedan redogör vi utförligt för hur sökandet efter ungdomar som varken arbetar eller studerar gick till. Anledningen är dels att det är en etiskt känslig del i vår forskningsprocess, men också att det i sig bidrar med kunskap om en grupp unga som i för hög grad undgår inkluderande intentioner på policynivå. Det har inte varit helt lätt för oss att i denna studie komma i kontakt med ungdomar som varken studerar, arbetar eller befinner sig i någon form av åtgärd. Att så är fallet är förstås symptomatiskt för dessa unga människors situation. De undgår så att säga innanförskapets radar då de inte är integrerade i de verksamheter som de flesta andra unga är. Denna studie innebär inte att vi kartlagt förekomsten av unga som varken arbetar eller studerar i Västra Götalandsregionen, vi har istället i en kvalitativ ansats intervjuat ett fåtal av de alltför många som vi vet finns. Ungdomarna var svåra att finna och det var svårt att få dem att delta i en intervju. Vi hade förväntningar på att intervjua på fler ställen i Västra Götaland, för att om möjligt fånga regionala skillnader. Därför intervjuades också ungdomar från Trollhättan och Skövde. Totalt intervjuades åtta ungdomar som hoppat av skolan och i några fall börjat igen. Trots att vi fick god hjälp att söka ungdomar som för närvarande varken arbetade eller studerade fick vi inte något napp. Vi intervjuade istället ungdomar som hade erfarenheter av att varken arbeta eller studera men som nu fått hjälp att hitta tillbaka till studierna eller någon form av praktik eller tillfälligt arbete. Sökandet efter ungdomar som varken arbetade eller studerade i sig var intressant. Mer eller mindre alla som hade kontakt med ungdomarna menade att ungdomarna var sårbara och att kontakten med dem var skör. De var noga med att fråga om syftet med projektet och intervjun. Det var uppenbart att de tänkte på ungdomarnas väl och ve samtidigt som de värnade den kontakt de faktiskt hade. Initialt startade sökandet via mer centrala och samordnande verksamheter, funktioner och personer med ansvar för ungdomarna men med tiden förflyttades sökandet allt längre ut i verksamheterna. De centralt placerade tjänstepersonerna berättade mer om ungdomarnas svåra läge och var noga med att själva välja ut och kontakta möjliga ungdomar att intervjua. Först efter ungdomarnas godkännande var det möjligt att få direktkontakt med dem och berätta om intervjun. De var också dessa personer som förklarade att det skulle bli svårt att få tag i ungdomar som helt stämde överens med vår målgrupp. Eftersom de centrala funktionerna och tjänstepersonerna inte alltid hade egna kontakter med ungdomarna bistod de med kontakter till andra verksamheter, projekt och personer. Det resulterade i några ytterligare ungdomar att intervjua. De flesta försöken ledde dock ingen vart. Ett exempel på detta är de två misslyckade besöken till en verksamhet som riktar sig till ungdomar som hoppat av skolan eller funderar på vad de ska göra efter gymnasiet. Syftet var att rekrytera ungdomar till intervjun. Första tillfället för att träffa ungdomarna och berätta om projektet och intervjun fick ställas in. De flesta av de ungdomar som kommit på morgonen hade droppat av under dagen och tre ungdomar skulle komma efter lunch men dök aldrig upp. Kvar var en lärare och en elev varför vi beslutade att skjuta på tillfället. Nästa gång var tre elever närvarande och lika många lärare. Eleverna visade intresse för projektet men ville inte vara med på intervju. Det gick inte heller att få tag i ungdomar via de föreslagna projekten. Nästa nivå var att kontakta fältassistenter för att undersöka deras möjlighet att finna ungdomar. Även fältassistenterna var positiva och menade att det inte skulle vara några problem men inte heller de lyckades. Ett exempel ger en målande bild om hur unga i denna situation kan ha det. Fältarbetaren skulle följa med till intervjun som stöd och lämna över ungdomen till intervjuaren om allt kändes bra. En kvart före intervjun ringde fältarbetaren och berättade att ungdomen haft ett jobbigt möte med socialen och därför inte orkade delta. 15

16 En annan fältarbetare lämnade i brist på egna kontakter uppgifter till två fritidsgårdar i stadsdelen. Den ena hade förra året haft flertalet ungdomar som stämde överens med målgruppen men i år var de få. Fritidsgårdens personal menade att de och ungdomarna var undersökningströtta och avstod från att medverka. Den andra fritidsgården var positiv och kontakten resulterade i två intervjuer. En tredje fältarbetare tyckte att det hade varit bra om ungdomarna verkligen hade deltagit under förutsättning att någon verkligen lyssnade. Ungdomarna är i en besvärlig situation och personen berättar att det finns 18-åringar där, som är födda i Sverige men som både är bostadslösa och arbetslösa. En ungdom som själv inte tillhör kategorin, men som träffar gruppen, ställer upp på intervju. Den sista rekryteringsturen gick till ett ungdomsråd i en av stadsdelarna. Presentationen av projektet och intervjun resulterade inte i fler intervjuer och efter detta så avslutades försöken att få tag i fler ungdomar. Det var hög tid att sätta igång med analys och skrivarbete.

Social hållbarhet och rättvisa i en tid då samhället omdanas KAIROS tar avstamp i frågeställningen om varför det blir som det blir när vi vill så väl?. Trots politiska mål om att utjämna skillnader i levnadsvillkor och minskad segregation går utvecklingen i den motsatta riktningen. I KAIROS talar vi om staden som faller isär. I det följande kapitlet redogör vi för några av de perspektiv och begrepp som KAIROS och delprojektet Ungas Medskapande utgår ifrån. Göteborg liksom andra städer och samhällen präglas av ökande skillnader i hälsa, barns uppväxtvillkor, inkomst, arbetsvillkor samt i delaktighet/inflytande över sin vardag och samhällsutvecklingen. Delprojektet Ungas Medskapande ska också läsas med den utgångspunkten. I denna delrapport kommer fokus att ligga på ungas olika uppväxtvillkor och ungas olika erfarenheter av medskapande liksom på resonemang om hur ungas medskapande i såväl vardagsliv som i samhällsutvecklingen kan stärkas. KAIROS betyder Kunskap om och Arbetssätt i en rättvis och socialt hållbar stad. Globalisering, urbanisering och migration är tre sammanlänkade processer som driver på den ojämna utveckling som leder till att staden faller isär. Detta beskrivs mer utförligt i det övergripande projektdokumentet. I det övergripande projektdokumentet (KAIROS, 2013) beskriver vi vad vi menar med en rättvis och socialt hållbar stad: En rättvis stad för barn och unga är en stad där de barn och unga som bor och vistas på lika villkor har tillgång till stadens olika rum och kan påverka de beslut som berör deras eget vardagsliv liksom stadens framtida utveckling. Rättvisa handlar om människors lika värde, om kulturellt erkännande och om en jämlik fördelning och lika möjlighet att nyttja materiella och politiska resurser. En socialt hållbar stad är en rättvis och trygg stad med många offentliga rum utan diskriminering och där de barn och unga som bor och vistas känner social tillit och samhörighet. Det finns tre värdegrunder som är väsentliga för synen på social hållbarhet. Dessa är säkerhet, utveckling och rättvisa. De har format de politiska ideologierna och påverkar i hög grad samhällsutvecklingen. Innebörden i dessa begrepp varierar över tid och i olika samhällen. Tidigare låg innebördens fokus på statens förmåga att skapa säkerhet mot militära hot, statens förmåga till utveckling liksom att skapa tillväxt samt att fördela produktionsresultat rättvist mellan grupper i samhället. Genom den pågående samhällsomdaningen har individen kommit alltmer i fokus och begreppen har fått ytterligare innebörd. Innebörden inbegriper numera även mänsklig säkerhet, mänsklig utveckling och mänskliga rättigheter. De tre värdegrunderna bildar tillsammans förutsättningar för en socialt hållbar utveckling. I figur 1 ska triangelns sidor uppfattas som axlar som visar på ömsesidiga beroenden och samtidigt representerar de målkonflikter mellan de begrepp som finns i triangelns hörnor. Figur 1: Social hållbarhet Säkerhet trygghet och förutseende Social hållbarhet Utveckling utbildning, folkhälsa, livskvalitet Rättvisa jämlikhet, erkännande och deltagande 17

Balanspunkten i triangeln varierar beroende på social kontext och politiska styrkeförhållanden. Ju närmare mittpunkten i triangeln, desto starkare är den sociala hållbarheten (KAIROS, 2013). Målkonflikter kan konkret handla om att öka tillgången till attraktiva skolor i centrala staden som efterfrågas av och kan locka till sig och behålla högutbildad arbetskraft till de kunskapsföretag som etablerar sig i kommunerna och en likvärdig skola som inkluderar även de mest missgynnade barnen. Politik har varit medlet för att konkurrera om makten över dessa konflikter. Konflikterna har hanterats inom ramen för den parlamentariska demokratin, i de folkvalda församlingarna och invånarna har inom ramen för parlamentarisk demokrati kunna ställa makthavare till svars. Målkonflikter har också hanterats genom den så kallade svenska modellen, mellan parter på arbetsmarknaden. Samhällsomdaningen förändrar dock den representativa demokratins förutsättningar. De politiska partierna rör sig mot mitten och ideologiska skiljelinjer suddas ut. Nya och oklara maktstrukturer följer med globaliseringen. Idag utövas makt allt mer osynligt och beslut tas i nätverk och internationella organ. Det är relevant att ställa frågan om vem som ska ställas till svars? Och hur det kan ske? I den pågående samhällsomdaningen minskar också deltagandet och medlemsantalet i politiska partier, dess ungdomsförbund och traditionella folkrörelse. Under slutet av nittiotalet mer än halverades medlemsantalen i de politiska ungdomsförbunden 8. Partierna har en allt svagare länk till medborgarna genom att de allt färre partiaktiva blir en del av partiapparaten och i mindre utsträckning utgörs av gräsrötter (Demker, 2012). Ledning och styrning i offentliga förvaltningar präglas sen några årtionden av New Public Management vilket sätter fokus på mätbara resultat och kundnytta snarare än samhällsnytta och förståelse för komplexa samband. När offentliga verksamheter alltmer drivs affärsmässigt och med lönsamhetskrav förändras villkoren för samhällsstyrningen och därmed makten över det gemensamma. Forskare benämner denna utveckling som det postpolitiska tillståndet. Statsvetaren Chantal Mouffe menar att demokratins kris ligger i osynliggörandet av grundläggande konflikter i samhället. Politiska frågor kan inte reduceras till tekniska spörsmål som bäst hanteras av experter. (Mouffe, 2008:18) Vi lever också i en tid då kollektiva identiteter allt mer ersätts av individualisering. Gemensamma samhällsvisioner ersätts av individuella livsmål. Vi ser en ökande heterogenitet i samhället samtidigt som vi kommer att bo allt tätare i städerna. 70 % av jordens befolkning förutspås bo i städer omkring år 2035. Göteborg väntas öka med 150 000 invånare den närmaste 20-årsperioden. Genom de ökande skillnaderna i levnadsvillkor, flexiblare och osäkrare arbetsliv, ändrade familjemönster samt den ökade individualiseringen står staden inför ökande komplexitet och utmaningar inom hållbarhetens alla dimensioner som om de inte hanteras riskerar att leda till konflikter i staden. Hans Abrahamsson skrev om städer som nav för en hållbar utveckling eller slagfält för sociala konflikter i en rapport till Malmökommissionen (Abrahamsson, 2012). Den riktning som samhällsutvecklingen tar är dock politiskt påverkansbar, menar Abrahamsson. Han använder begreppen positiv och negativ säkerhet vilka kan hjälpa oss att se vilken riktning vi rör oss i beroende på vilka insatser samhället prioriterar för att skapa trygghet och säkerhet 9. Genom övervakning och kontrollsystem kan skydd skapas mot kriminalitet och upplevda hot mot vår trygghet och säkerhet. Detta kan benämnas negativ säkerhet. Man blir skyddad mot något vilket även kan ses som att skydda privilegier och innanförskapets gränser. Men genom att öka möjligheter för människor att delta i och 8 Andelen unga medlemmar i politiska organisationer ligger sedan drygt tio år på lite under 4 procent och valdeltagandet hos unga förstagångsväljare sjönk under 90-talet från 82 % ner till 70 %, men var i valet 2010 uppe i 79 % (Ungdomsstyrelsen 2013:2). 9 Begreppen härstammar från freds- och konfliktforskningens begrepp positiv och negativ fred där man skiljer på direkt och strukturellt våld. Direkt våld syftar på militära aktioner och strukturellt våld syftar på regelverk och samhälleliga strukturer som berövar människor möjligheten att utnyttja sin fulla potential. Avsaknad av direkt våld blir då negativ fred medan avsaknad av strukturellt våld är nödvändigt för positiv fred. För att detta ska uppnås krävs en hållbar utveckling och social rättvisa. Samma resonemang kan föras kring säkerhet och trygghet i staden. 18

påverka samhällets utveckling och att människor känner delaktighet och tillhörighet skapas möjlighet till social tillit och trygghet. Detta är att stärka den positiva säkerheten. Man har rätt till något (Abrahamsson, 2012). Att stärka den positiva säkerheten blir då ett sätt att öppna innanförskapets gränser och skapa ett mer inkluderande samhälle. En rättvis stad kräver att vi ser invånarnas olika villkor, ser ökande skillnader, ökande segregation och hur det påverkar uppväxtvillkor för barn och unga. Det finns ett samband mellan innanförskap och utanförskap som behöver synliggöras och hanteras för att få svar på frågan om varför det blir som det blir när vi vill så väl. MEDSKAPANDE En rättvis och socialt hållbar utveckling ställer krav på ökat medskapande med de som bor och vistas i staden. I KAIROS menar vi att medskapande innefattar dialog men även en syn på kunskap som innebär att invånarnas levda kunskap behöver tas tillvara ihop med expertens och forskarens kunskap. Carina Listerborn som är genus- och urbanforskare, talar om det demokratiska gap som annars uppstår mellan den verklighet människor lever i och den samhällsplanering som pågår 10. Hans Abrahamsson skriver i forskningsartikeln Dialog och Medskapande i vår tids stora samhällsomdaning (KAIROS, Abrahamsson, 2014) att: Behovet av ökat medskapande återfinns inte främst i utanförskapet. Det står att finna i de mekanismer som förstärker innanförskapet och som förklarar varför människors stängs ute från samhällslivet och därmed från möjligheter att påverka sitt vardagsliv. Syftet med medskapandet är ytterst att bidra till att innanförskapets murar rivs ner. För oss i KAIROS handlar medskapande om att kunna påverka vad som ska göras, varför det ska göras och gemensamt komma fram till hur det ska göras. Det omfattar i och med detta en samhällsförändrande kraft som kan komma såväl uppifrån (makthavare) som underifrån (invånare). Vi ser medskapandet som en inkluderande process som syftar till att utjämna maktskillnader och som strävar efter att ge parterna jämbördiga möjligheter att få sin röst hörd och bli lyssnad på. Det blir också under sådana omständigheter som manöverutrymmet och förändringskraften blir som störst. Begreppet medskapande är centralt i KAIROS och Ungas Medskapande men är ännu levande och under utveckling. I intervjuerna med ungdomarna har vi därför talat om påverkan och att försöka ändra något. Vi har lyssnat efter sammanhang där de känner sig delaktiga eller upplever att de haft inflytande. Barns och ungas inflytande kan gälla i olika sammanhang, på olika samhällsnivåer, på individ- och gruppnivå och hos olika grupper av barn och med olika förutsättningar till inflytande (Wennerholm & Bremberg, 2004). Denna rapport vill bidra till att ungas medskapande stärks. Unga är inte bara medlemmar i familj, deltagare i en fritidsaktivitet och elever i skolan där de kan ges möjlighet till inflytande. De är också invånare i staden och experter och kompetenta på hur det är att bo och vistas i staden som barn och ungdom. KAIROS använder ett intersektionellt barnperspektiv. Det innebär att rapporten ser på barn och unga inte bara som barn utan även synliggör att barns deltagande i samhället villkoras av klass, kön, migrationsbakgrund och plats. Dessa maktstrukturer samverkar med det faktum att barns villkor också skiljer sig från vuxna både juridiskt, socialt och psykologiskt. Ungas medskapande är en förutsättning för att utveckla ett socialt hållbart Göteborg. Det politiska samtalet, det samtal som skapar politik, behöver finna nya former och ge utrymme för unga att identifiera frågor för det politiska samtalet. För en socialt hållbar utveckling i ett samhälle behöver balanspunkten mellan värdegrunderna säkerhet, utveckling och rättvisa kontinuerligt skapas och återskapas. KAIROS menar att detta behöver ske genom ökat medskapande och i dialog med dem som bor och vistas i staden. 10 Carina Listerborn är urban- och genusforskare, institutionen för urbana studier, Malmö Högskola. Från föreläsning 2014-11-26, Urban Research, anordnad av Mistra Urban Futures. 19

Det är de äldre, välartikulerade ungdomarna med trygga uppväxtvillkor som tenderar att känna sig hemma i de forum som vuxna erbjuder för deltagande. Barnet som en human becoming Den sociologiska barndomsforskningen har visat att barndom i västerländsk tradition betraktas som en motsats till vad det anses innebära att vara vuxen (se till exempel James & Prout 1997; Qvortrup, Corsaro & Honig 2011). Barndomsforskningen växte fram i kritik mot den på 1970-talet dominerande västerländska utvecklingspsykologiska synen på barn som varandes human becomings, och som sådana ansvarslösa, irrationella och opålitliga i kontrast till vuxna human beings, det vill säga ansvarstagande, rationella och dugliga samhällsmedlemmar. Aronsson (2012) menar att det än idag ligger implicit i synen på barn och barndom att vuxna är normen för vad som anses normalt och att barn är under tillblivelse, trots att man mellan olika forskningsdiscipliner idag är överens om att barn är sociala aktörer i nuet och socialt och politisk kompetenta medskapare i sina specifika kontexter. Nyare forskning har ytterligare utmanat dikotomin som skapats mellan synen på vuxenhet kontra barndom, och menar att barn såväl som vuxna är både det ena och det andra beroende på i vilken kontext man befinner sig (Johansson, 2012). Dikotomi mellan barn och vuxna förklaras i sociologisk forskning också i termer av generationsordningen, och fokuserar då på makt- och ansvarsförhållandet mellan olika åldersgrupper, där barn och vuxna är kategorier som reproduceras som varandras motsatser (Alanen, 2011). Hendrick (2011) beskriver hur industrialiseringen ledde till att barn förflyttades in i hemmet och skolan där de samtidigt skulle skyddas från och förberedas för vuxenvärlden, vilket bidrog till att etablera en syn på barnet som något som ännu icke är. Enligt Smith (2012) handlade det inte bara om omtanke om barnets behov av skydd från vuxnas exploatering. Det handlade också om att kontrollera underklassens barn som uppfattades som ett hot mot det civiliserade samhället när de lekte, arbetade och tiggde på stadens gator och torg medan deras föräldrar arbetade i fabrikerna. Ungdomsforskaren Mats Lieberg beskriver i antologin Ungdomar i skilda sfärer hur arbetarklassens unga historiskt har haft färre organiserade aktiviteter och därmed har uppfattas som ett större hot mot samhällsordningen än den inordnade och väletablerade medelklassungdomen (Lieberg, 1993). Inflytande på vuxnas villkor Trots den kunskap som vuxit fram om barnet som social aktör och medskapare tenderar fortfarande vuxen expertis att bestämma vilka frågor som anses lämpliga att diskutera med barn och unga. Vad som egentligen skulle vara i barns och ungas intresse riskerar att ignoreras därför att vuxna har sina egna perspektiv som utgångspunkt och därmed har makten över att definiera vad som anses vara ett problem och hur det ska lösas. Enligt KAIROS är det viktigt att möjliggöra invånardialoger där stadens invånare kan medverka till att identifiera inte bara vad som ska göras utan också varför. Detta gäller i hög grad även barn och unga som kan ha helt andra perspektiv och åsikter än till exempel sina föräldrar eller lärare när det gäller vardagens utmaningar och specifika händelser. I en kritisk diskussion om barns och ungas inflytande refererar Nigel Thomas (2007) till internationella och europeiska studier som granskat i vilken utsträckning deltagandeprojekt faktiskt ökat inflytandet för barn och unga. Studierna har ställt frågor relaterade till maktrelationer, graden av inkludering samt måluppfyllelse och har resulterat i ett antal kritiska slutsatser. Det visar sig att de flesta projekt inte syftar till reellt inflytande. När barn och unga inbjuds att delta i det offentliga rummet sker det oftast i forum som härmar de vuxnas representativa demokratiska strukturer för politiskt beslutsfattande, men utan att erbjuda något egentligt inflytande och inte heller ställer krav på representativitet. Detta resulterar i att det är de äldre, välartikulerade ungdomarna med trygga uppväxtvillkor som tenderar att känna sig hemma i de forum som vuxna erbjuder för deltagande, vilket får konsekvensen att socialt och ekonomiskt missgynnade barn och unga exkluderas. Studier visar också att barn 20

får beröm när de formulerar sig som vuxna och att barns och ungas förslag till politiska församlingar tenderar att ha sitt ursprung i frågor som drivs av den organisation som står bakom deltagandeprojektet. DELAKTIGHET, INFLYTANDE, MAKT OCH HÄLSA Hälsan och folkhälsan påverkas främst av politiska, sociala och ekonomiska krafter och hur samhällets resurser fördelas. De ökande skillnaderna i hälsa lokalt, nationellt, regionalt och lokalt är därför i första hand en fråga för samhället. Utbildningsnivån påverkar möjligheten till delaktighet och inflytande och sådant som makt, arbete, inkomstnivå, boende och vilken position i samhället vi kan få. Detta i sin tur påverkar hur hälsan med stor sannolikhet fördelas i samhället såväl för nuvarande som kommande generationer. Hälsa är en samhällsfråga Det råder en allt större samstämmighet om att hälsa framför allt påverkas av sociala bestämningsfaktorer och som därför är en fråga för samhället (Göteborgs stad, 2014b). 11 Även om biologiska och genetiska faktorer spelar in för hur hälsan utvecklas för en individ, så är det ändå de samhälleliga faktorerna som påverkar mest. Det menar WHO:s oberoende kommission för sociala bestämningsfaktorer vilket också återspeglas i den svenska folkhälsopolitiken. De ökande skillnader i hälsa vi ser globalt, nationellt, regionalt och lokalt har sin grund i de förhållanden under vilka människor växer upp, lever, arbetar och åldras och de system som används för att hantera sjukdomar. Dessa sociala bestämningsfaktorer påverkas av politiska, sociala och ekonomiska krafter och är därmed möjliga att åtgärda. Om det ska vara möjligt behöver dock politiska åtgärder och program omfatta hela samhället. Den sociala politiken har till exempel avgörande betydelse för om ett barn ska växa upp och utvecklas till sin fulla potential och uppnå en hög livskvalitet eller om dess utveckling kommer att hämmas. (WHO, 2008). Rätten till hälsa är internationellt erkänd genom flera viktiga folkrättsliga överenskommelser, först i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, därefter i juridiskt bindande konventioner såsom till exempel FN:s konvention om barnets rättigheter. Förutom rätten till hälsa har staterna skyldigheten att bedriva en politik som förebygger sjukdomar och som därmed ska leda till bästa uppnåeliga hälsa för befolkningen. Den svenska folkhälsopolitiken har tagit fasta på FN:s politiska uppmaning genom det övergripande nationella folkhälsomålet att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. 12 Den samlade kunskapen säger oss samtidigt att de ekonomiska förutsättningarna har stor påverkan. Ju högre inkomst en individ har desto bättre är hälsan men forskningen visar även att inkomstspridning har betydelse. I samhällen med liten spridning av inkomstskillnader har befolkningen överlag bättre hälsa än i sådana med stora (Rotsila & Toivanen (red), 2012). Även om Sverige är ett av världens mest jämlika länder, ekonomiskt sett, så är skillnaden jämfört med våra nordiska grannländer större än tidigare och skillnaderna ökar. Sverige är också det OECD-land som sedan 1985 stått för den största ökningen av inkomstskillnader (Göteborgs stad, 2014b). 11 Strukturella bestämningsfaktorer och vardagslivets villkor utgör tillsammans de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa. Ojämn fördelning av makt, inkomster, varor och tjänster orsakar till stor del ojämlikheten i hälsa mellan och inom länder. Orättvisor i människors direkta levnadsbetingelser, tillgång till hälsovård, skolor och utbildning, arbetsförhållanden och fritid, bostäder, samhällen eller städer, förhindrar därför möjligheten att uppnå en hög livskvalitet. Den ojämna fördelningen som skadar hälsan är inte på något vis ett naturligt fenomen utan ett resultat av en hälsovådlig kombination av bristfällig socialpolitik och bristfälliga sociala program, orättvisa ekonomiska strukturer och dålig politik i allmänhet (WHO 2008). 12 Den i Sverige allmänt använda definitionen av folkhälsa utgår från Jantert (2000) Folkhälsa är ett uttryck för befolkningens hälsotillstånd som tar hänsyn till såväl nivå som fördelning. En god folkhälsa handlar inte bara om att hälsan bör vara så bra som möjligt, den bör också vara så jämlikt fördelad som möjligt. 21

Den sociala hälsogradienten påverkar alla och innebär att det är av stor vikt vilken plats vi har i relation till andra i samhället. De som står över oss har bättre hälsa, de som står under oss har sämre hälsa det gäller såväl dem längst därnere som dem högst upp. Detta beror på att vissa grupper har en högre position i den sociala hierarkin. De har tillgång till mer inflytande och pengar, bättre boende, mer statusfyllda arbeten och så vidare medan andra grupper har en lägre position med tillgång till färre resurser. En högre position är starkt kopplad till bättre hälsa och ett längre liv (Wilkinson & Pickett, 2009). Den sociala gradienten gäller för de flesta hälsoproblem för både barn och vuxna. Samhällets sociala strukturer formar på så sätt även livet för de yngre i befolkningen (Rotsila & Toivanen (red), 2012). Delaktighet och inflytande grundläggande för folkhälsan Delaktighet och inflytande är en av de mest grundläggande förutsättningarna för folkhälsan, Brist på makt, inflytande och möjlighet att påverka de egna livsvillkoren har ett starkt samband med hälsa (Statens Folkhälsoinstitut, 2011:31) Hälsa har också en avgörande betydelse för individers utveckling där delaktighet i samhället utgör grunden för social välfärd och jämlik hälsa (WHO, 2008). Delaktighet och inflytande i samhället är också det första av Sveriges elva nationella folkhälsopolitiska målområden. Om människor ska känna samhörighet med samhället så måste de också ha rätten och möjligheten att påverka de egna livsvillkoren och utvecklingen av det samhälle de lever i. Människor som varken har makten eller möjligheten till detta kan uppleva en känsla av maktlöshet vilket har en negativ inverkan på hälsan. Det bidrar också till en känsla av utanförskap. Att människor känner sig socialt delaktiga är i sig viktigt och det kan även vara en förutsättning för att kunna förstå det samhälle vi lever i. Känslan av sammanhang och meningsfullhet är begrepp som ofta återkommer i förklaringar till varför vissa människor klarar påfrestningar bättre än andra (Statens Folkhälsoinstitut, 2011). Empowerment delaktighet, inflytande och hälsa Empowerment hänger nära samman med delaktighet och inflytande och stödjer tanken om de sociala bestämningsfaktorernas påverkan på hälsan. 13 Utgångspunkten för empowerment är att stärka individer och grupper så att de kan få kontroll över sitt dagliga liv och kraften att förändra de livsvillkor som gör att de befinner sig i en svag och maktlös position. Empowerment kan även omfatta processer på kollektiv och samhällelig nivå. En sådan process kan då handla om kollektiv mobilisering för att stärka förmågan att handla mellan aktörer på samma nivå. Eftersom aktör (individ eller grupp) och struktur (bestämningsfaktorer) hänger samman måste ett uppriktigt menat empowermentarbete rikta sig både mot individuella och strukturella förhållanden (Askheim & Starrin, 2007). Empowerment kan beskrivas som ett handlingsinriktat begrepp som fokuserar på att riva ner hinder och förändra maktrelationer mellan samhällen, institutioner och offentliga myndigheter (Laverack, 2007). Genom att flytta makten från det offentliga till människorna själva, både på det individuella och strukturella planet, ökar förutsättningar att få kontroll över faktorer som bland annat påverkar hälsan. (Medin och Alexandersson, 2000). Ett annat sätt är när människor kollektivt går samman för att förstärka sina maktpositioner uppåt i förhållande till överordnade maktnivåer. Genom att handla gemensamt kan aktörer skapa en motmakt som gör att de kan komma ur den passivitet och vanmakt de befinner sig i. Gemensamt handlande beskrivs här som grunden för och synonymt med motmakt (Askheim & Starrin, 2007). Ett dilemma med empowermentstrategier är att det inte går att ge någon empowerment. För att kunna öka kontrollen över livet och livsbetingelserna behövs en medvetenhet om sambandet mellan den egna livssituationen och de yttre samhälleliga förhållandena. 13 Begreppet innehåller ordet power som betyder både styrka, makt och kraft (Askheim & Starrin, 2007). Andra ord som används är maktmobilisering, självförstärkning, vardagsmakt eller egenmakt. I avsaknaden på en riktigt bra svensk översättning används ofta empowerment även i Sverige (Medin & Alexandersson, 2000) 22

Först därefter är det möjligt att handla annorlunda och skapa en ny situation. Dialogen är därför ett centralt verktyg och den viktigaste metoden för handling och som kan bidra till empowerment och maktförskjutning (Minkler, 2012). Delaktighet är en mänsklig rättighet Mänskliga rättigheter utgår från principerna om alla människors lika värde och individens rätt till delaktighet och inflytande i sin vardag. FN:s konvention om barnets rättigheter respekterar barns och ungas fulla människovärde och ger dem rätt till delaktighet i samhället, om än med bibehållen makt för vuxna att avgöra i vilken utsträckning barns och ungas åsikter ska ges inflytande i själva beslutsfattandet. Enligt konventionen ska utrymmet för barns och ungas inflytande öka i takt med stigande ålder och mognad. Ju yngre barnet är, desto viktigare är det att vuxna har den kunskap som krävs för att förstå barns behov och barns levnadsvillkor, det vill säga att de har ett barnperspektiv. Ju äldre barnet är, desto större inflytande ska barnets eget perspektiv få på beslut som påverkar deras vardag. Rättighetsbärare och skyldighetsbärare Ett arbete för mänskliga rättigheter för med sig tre nivåer vad gäller skyldigheter och ansvar i förhållande till rättighetsbäraren. Den första nivån är att respektera människors rättigheter. De andra två skyldighetsnivåerna handlar om utförande och arbetssätt, vilket innebär att skydda rättigheter och att uppfylla dem. Det yttersta ansvaret för de mänskliga rättigheternas efterlevnad vilar på offentliga aktörer på statlig och kommunal nivå (riksdag, regering, statliga myndigheter, regioner, landsting och kommuner), men ansvar vilar även på näringslivet (genom till exempel Corporate Social Responsibility) och det civila samhället. Dessa aktörer är skyldighetsbärare i relation till de mänskliga rättigheterna. Vårdnadshavare är också skydlighetsbärare i relation till barnet, men är rättighetsbärare i relation till staten som har ansvar för att skapa förutsättningar för vårdnadshavaren att fullgöra sitt åtagande. Ett rättighetsorienterat arbetssätt innebär att verka för att skyldighetsbärare har kapacitet och kompetens att ta ansvar för att rättigheter följs. Aktörer inom offentliga verksamheter har det yttersta ansvaret att se till att det finns kunskap, baserad på forskning och statistik, om hur verkligheten ser ut för olika grupper av barn i samhället och i vilka sammanhang vuxna brister i sitt ansvar. Ett rättighetsorienterat arbets sätt för barns rättigheter förutsätter ett transparent beslutfattande där man kan följa hur beslut beaktat principen om barnets bästa. Det är också nödvändigt att juridiska och administrativa förutsättningar finns att genom barnvänliga strukturer göra det möjligt för barn att utkräva ansvar om deras rättigheter kränks. För att barns och ungas delaktighet i samhället ska kunna realiseras krävs att de som rättighetsbärare blir bemäktigade att utkräva ansvar, vilket i sin tur förutsätter att de har kunskap om sina rättigheter. SKOLA, RÄTTVISA OCH LIKVÄRDIGHET Ungdomars erfarenheter av medskapande är inte sällan kopplade till deras tid i skolan. Skolans kunskaps- och demokratiuppdrag hanteras dagligen i skolors vardagsarbete och utbildning är en viktig aspekt för att förstå medskapandets villkor. Det finns därför anledning att sätta in ungas medskapande i ett sammanhang av utbildning och skola. Skollagen kräver en likvärdig skola. Ungdomarna som vi intervjuade växte upp i olika typer av bostadsområden och gick i fristående och kommunala skolor. Alla barn och ungdomar skall ha tillgång till en likvärdig skola, oberoende av kön, geografisk hemvist, sociala och ekonomiska förhållanden samt ursprung (SFS 2010:800). Att infria denna tanke utifrån de skilda utgångslägen som segregation innebär ställer höga krav på skolans förmåga att fungera socialt inkluderande. 23

Ungdomar idag växer upp i ett kunskapsintensivt och meritkrävande samhälle samtidigt som det sker en urban utveckling som innebär ökande etnisk och segregation i städerna. Var för sig, men framförallt tillsammans, får detta konsekvenser för utbildningssystemet och för dess betydelse för unga människors livschanser. En socialt inkluderande skola behöver här förstå samspelet mellan den miljö vi föds in i och vad vi eftersträvar och vill påverka (Widigson, 2013). KAIROS intresse är inte specifikt riktat mot skolforskning. Däremot intar en institution som skolan en särställning i unga människors liv. Det är den samhällsinstitution, utanför familjen, som ungdomar har störst erfarenhet av att möta. 14 I sig är denna omfattning ett argument för att skolan starkt torde påverka unga människors bild av samhället. I skolan möter unga människor myndighetsutövning och samhällets krav och förväntningar. Skolan utgör likt alla sociala institutioner ett system av normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster. Det omfattande samspel och arbete som sker i skolans praktik, har därför rimligen stort inflytande över unga människors syn på och erfarenheter av att vara medskapande såväl i sitt eget liv som av omgivande villkor. Ojämlikheten både i skolan och i bostadsområdet skapar ojämlikhet i utbildningsprestationer. Jämlikhetsfrågan behandlas idag inom utbildning inte sällan som en fråga om likvärdighet. Likvärdighet kan ses utifrån tre aspekter: lika tillgång på utbildning, lika kvalitet på utbildning och lika utbildning i kraft av kompensatoriska insatser (Skolverket, 2012). Skolverket konstaterar att Sverige gått från att år 2000 ha en stark position när det gäller likvärdighet till att bli ett genomsnittsland när det gäller likvärdighet. Skolverket (2010) lutar sig mot PISA- undersökningen när de rapporterar till regeringen om en utveckling där kunskapsresultat sjunker och betydelse av ungdomars levnadsvillkor ökar. Skolverket (2011a) pekar på att betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund har förstärkts till att bli större än genomsnittet i OECD. Skolinspektionen (2012) konstaterade exempelvis vad gäller Göteborgs kommun att de låga resultaten är nära kopplade till bostadssegregation med stora skillnader i befolkningens socioekonomiska sammansättning. 15 Skolsystemet i Sverige har på kort tid även gått från att vara centraliserat och relativt likvärdigt till att bli ett decentraliserat system där frågan om likvärdighet mellan skolor alltmer har hamnat i fokus, då skillnaderna mellan hög- och lågpresterande skolor ökar (Skolverket, 2012). Skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever har också ökat, vilket visar sig bland annat i att andelen elever som når högsta möjliga betyg har ökat samtidigt som andelen obehöriga till gymnasieskolan ökat. Ju högre utbildningsnivå föräldrarna har, desto större sannolikhet att deras barn kommer att lyckas i skolan. Det finns goda belägg för att påstå att skolan reproducerar ungdomsgruppers samhälleliga familjepositioner. För skolans huvudmän ligger en stor utmaning i att Skolverket återkommande konstaterar att skolan inte är likvärdig, då den inte förmår kompensera den påtagliga sociala skiktning som finns i elevers bakgrund (Skolverket, 2006, 2009, 2011a, 2012). Ytterst bottnar tanken på social inkludering genom utbildning i de grundläggande mänskliga rättigheterna. I en studie om lika rättigheter och likvärdig utbildning framhålls att en segregerad skola inte stämmer överens med barnkonventionens krav på lika rättigheter (Gustafsson, 2006). I skolsammanhang avses med inkludering att anpassning av verksamheten sker efter barns olika behov och att arbetet riktas mot ökat deltagande i lärande, kulturliv och samhälle och att eliminera exkludering inom och genom utbildning (UNESCO, 2009). Inkludering har som framkommit även en socioekonomisk och social dimension. Fattigdom i familjebakgrund innebär i alltför hög utsträckning lägre betyg. Barn som växer upp i familjer med försörjningsstöd från socialtjänsten lämnar, generellt sett, skolan med mycket lägre betyg än andra barn (Cederberg, 2012). 14 Ett skolbarn i svensk grundskola går i skola 1 700 skoldagar eller 13 000 timmar. Därtill tillkommer cirka 500 timmar i förskoleklass. 15 Även Göteborgs Stad, sociala resursförvaltningen (Göteborgs stad, 2014:18) pekar på en geografisk dimension, då skillnader i behörighet till gymnasiets yrkesförberedande program i Göteborg våren 2013 var 38 procentenheter högre i det mellanområde som hade högst andel behöriga elever, än i området med lägst andel behöriga. Skillnaden var 34 procentenheter för flickor och 44 för pojkar. 24

I ovanstående förhållanden finns en tydlig hälsodimension. Socialstyrelsen genomförde en omfattande kvantitativ studie som visar att fattigdom medför förhöjd risk för låg utbildning och en mångfald av sociala problem i vuxen ålder (Socialstyrelsen, 2010). Barn som växer upp under svåra ekonomiska och sociala omständigheter får en ökad sårbarhet för sociala problem och psykisk ohälsa (Köhler, 2012). Allt fler föräldrar och barn i Sverige lever i hushåll kännetecknade av relativ fattigdom och låg ekonomisk standard. 16 Långtidsarbetslösheten har ökat bland unga och drabbar i högre grad unga som är födda utomlands eller har låg utbildning (Statens folkhälsoinstitut, 2013) Social resursförvaltning i Göteborg skriver att statistiken visar att redan vid 15 års ålder finns mycket stora skillnader i möjligheterna för barnen att kunna forma sina kommande liv efter egna önskemål och drömmar (Göteborgs stad, 2014b:18). Medskapandet bör utifrån ovanstående betraktas som villkorat av socioekonomiska faktorer. CENTRALA TEORETISKA BEGREPP I det följande redogörs för teori och begrepp som är viktiga verktyg när empirin analyseras. Till skillnad från termer i sig själva, har begrepp en djupare teoretisk innebörd som kommer till användning i analysen. Ord som exempelvis plats, klass och kön är vardagsord som i egenskap av begrepp behöver preciseras. Intersektionalitet är ett analytiskt begrepp för att studera hur olika former materiella och diskursiva diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle. Den intersektionella analysen utvecklades inom feminismen och de postkoloniala teorierna. En utgångspunkt för det postkoloniala perspektivet är att utmana de dikotomier där den ena parten definieras som norm och den andra som avvikande. Men det handlar också om hur dessa normer samverkar och därigenom skapar nya maktstrukturer (KAIROS, Guevara, 2014). Intersektionalitet har som utgångspunkt att sociala kategorier påverkar varandra. Det verkliga livet fungerar inte så att kategorier som kön, etnicitet och klass särskilt lätt kan skiljas åt, även om vi analytiskt ofta vill se dem separat. De refererar förvisso till olika aspekter av våra liv, men de verkar gemensamt. Med ett intersektionellt förhållningssätt anses separata kategorier ge en otillräcklig helhetsbild. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet genom såväl materiella villkor som genom hierarkisering och normbildning begränsar handlingsutrymme och vävs in i uppfattningen om identitet. 17 Normkritik kan beskrivas som ett verktyg för att förstå hur normer och maktordningar vävs in i varandra och skapar kategoriseringar och ojämlika villkor. Normkritik är därmed användbart när man vill använda ett intersektionellt perspektiv. Normer är oftast osynliga, underförstådda och allmänt delade regler för hur vi ska vara, se ut, göra och förhålla oss till varandra. Normer i samhället får olika effekter för olika personer beroende på personens position i förhållande till rådande normer. Att synliggöra konsekvenser av normer, både positiva och negativa, är också att synliggöra hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra och skapar strukturellt olika förutsättningar. Om vi vill jämna ut skillnader i levnadsvillkor och makt är normkritik ett verktyg att använda i samhälls- och verksamhetsutveckling. Plats är rum plus mening. Platsbegreppet flätar samman det sociala och det spatiala (Agnew & Duncan, 1989). Platsbegreppet innebär en öppenhet för ett intersektionellt förhållningssätt då platsen utgör en skärningspunkt för sociala processer som klass, kön och etnicitet. Hur ungdomar talar om platsen de kommer från kan ge en bild inte bara av platsen utan även av sociala strukturers betydelse. Sociologen Thomas F. Gieryn (2000: s464-465) definierar plats som en skärningspunkt av platsens unika lokalisering, (2) dess materiella form, där den materiella kulturen har betydelse för det sociala livet och (3) den mening och 16 Detta betyder att de har en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av medianinkomsten för alla hushåll. 17 Ursprungligen användes begreppet intersektionalitet inom amerikansk antirasistisk feminism. För djupare förståelse av begreppet se exempelvis Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, (De los Reyes & Mulinari, 2005). 25

det värde som investeras i den. För att förstå medskapande kan plats säga något om ungdomars villkor och identitetsarbete då relationen mellan samhället och individen påverkas. Edward Relph (1976) menar att såväl människors personliga som kulturella identitet kan vara intimt förknippad med platsens identitet som skapas och skapar. Vi är alla medskapare av plats som artikulerar, reflekterar och förstärker sociala hierarkier och därmed kan fungera främjande eller begränsande för individers och gruppers livschanser. 18 Klass handlar inte enbart om beskrivning av hierarkier, utan har sin grund i konflikt och tillgång till makt. Att helt reducera ojämlikhet till en identitetsfråga riskerar emellertid att legitimera klasskillnader (Crompton, 2008). Den kulturella sidan av klassbegrepp är viktig just vad gäller ungdomar, som inte på ett självklart sätt kan placeras efter föräldrars yrke och särskilt inte så om föräldern har invandrat och fått en ekonomisk klassposition som inte överensstämmer med tillgången på kulturellt kapital. Pierre Bourdieus kapitalformer är användbara metaforer för att förstå hur tillgång till resurser bidrar till formation av klass (Skeggs, 1997: 8-13). Bourdieus kapitalformer kan härledas från ekonomiskt kapital, men de är inte är helt reducerbara till denna form. Det sociala kapitalet är tillgången till sociala kontakter och nätverk vilket innebär tillgång till ett sorts innanförskap i form av kollektivt kapital. Socialt kapital kan vara tillgångar vi har vad gäller sociala kontakter och nätverk. Det kulturella kapitalet finns som långvariga dispositioner i kropp och sinne som formar de synsätt och de distinktioner vi gör. Det kulturella kapitalet kan även vara ett medel att avgränsa sig från andra grupper (Bourdieu, 1984). Av betydelse för diskussion om skyldighetsbärares arbetssätt är det faktum att skyldighetsbärare inte sällan tillhör medelklassen och att medelklassen erkänner symboliskt kapital inom ett fält och konstituerar sina gränser genom exkludering (Skeggs, 2004: kapitel 1 och 2). Kön är en kategori där det ofta görs en skillnad mellan biologiskt och kroppsligt kön och det sociala och kulturella genuset. Begreppet kön får här innefatta såväl den fysiska kroppen som våra föreställningar om den. Teoretiskt betraktat innebär våra och andras föreställningar om kön att vi är bärare av många i maktförhållanden bottnande representationer som påverkar hur ungdomar förhåller sig till sig själva, studier, framtid etc. I en komplex verklighet samverkar kön intersektionellt med andra kategorier som etnicitet och klass. Kön kan ses i relation till Bourdieus begrepp symboliskt kapital. Beverly Skeggs (1997) utgår från en intersektion av klass och kön som fungerar som symboliskt kapital relevant i ett visst fält. Etnicitet är ett besvärligt begrepp som blir kategoriserande då det lätt blir oklart vad det är som utgör etnicitet och vad det egentligen kan förklara. Betydelsen av etniskt laddade ord som svensk och invandrare är under ständiga förhandlingar i en klassifikationskamp (Back, 1996). I frågan om etnicitet finns diken på båda sidor om vägen. Å ena sidan finns risk att bli essentialistisk och tillskriva etnicitet till ungdomar som inte tycker att det är relevant. Å andra sidan finns risk att bli färgblind och konstruera konsensus på majoritetskulturens och/eller forskarens villkor där betydelsen av utländsk bakgrund går förlorad. När den process som på etniska grunder skapar skillnad mellan ett vi och ett dom gör sig gällande, kan begreppet andrafiering användas (SOU 2006:40). Forskningsfältet kritiska ras- och vithetsstudier växte fram i USA på 80-och 90-talet. Forskare inom detta fält menar att begreppen ras och rasifiering behöver användas för att förstå varför en betydande andel av befolkningen i Sverige diskrimineras och skiljs ut systematiskt från det som räknas som svenskt just på grund av sina föregivet icke-svenska anletsdrag, hud- och hårfärger, det vill säga deras icke-vita kroppar. (Hübinette i KAIROS, Guevara, 2014) Nihad Bunar (2009) använder begreppet migrationsbakgrund för att synliggöra att migration är en så omvälvande händelse i en familjs historia att den påverkar individen vare sig den själv har migrerat eller inte. Dessutom kan migrationsbakgrunden innebära att man av det omgivande samhället blir betraktad som en av dom. Begreppet utländsk bakgrund är relativt icke-laddat och mer 18 För en utförligare redogörelse av platsbegreppet, se Widigson (2013: 60-67). 26

grundat i det faktum att man är född utanför Sverige eller har föräldrar som invandrat. I denna rapport kommer vi företrädesvis använda begreppet migrationsbakgrund. Identitet är ett begrepp som riskerar att betraktas som något ägt och artikulerat av en person, istället för att ses som en relation (Skeggs, 2004: kapitel 3). En essentialistisk syn på identitet riskerar att föra tankarna till det personliga som något i hög grad separerat från det sociala (Wetherell, 2009). Relevant för diskussionen om identitet är även de teoretiker som talar om den individualiseringsprocess där välfärdsstat, familj och grupperande kategorier som klass minskar i betydelse och är i upplösning, vilket medför att självet utsätts för påfrestningar (Beck, 1992; Beck-Gernsheim & Camiller, 2002; Giddens, 1999). Thomas Ziehe (1989) använder här om kulturell friställning där givna identitetsmönster har upplösts och identiteter förhandlas. Anthony Giddens (1999) ger uttryck för att den ontologiska tryggheten är hotad då känslan av ordning och kontinuitet undermineras. Margaret Archer (2012) talar här om att den senmoderna tiden innebär tvingande krav på reflexiv förmåga. Agentskap är ett begrepp för individens egenskaper och krafter. En agent har i kraft av sin emotionalitet, intentionalitet, reflexivitet och handlingskraft kapacitet och potential att utifrån det den bryr sig om och genom inre överläggningar ensam eller tillsammans med andra utveckla levnadssätt och konkreta tillvägagångssätt för att påverka (Archer, 2007). Om vi tillskriver ungdomar kapacitet att vara medskapande innebär det att de inte enbart formas av de ovan presenterade social och kulturella strukturerna, de har kapacitet att genom sina egenskaper och krafter forma dessa. Barn och unga föds in i struktur och kultur, men att de också har kapacitet att göra något tillbaka och förändra de strukturer och verksamheter de kommer i kontakt med (Archer, 1995: 76). Denna redogörelse för begreppet agentskap förankrar teoretiskt perspektivet att betrakta barn och unga som beings och subjekt som agerar, snarare än enbart som becomings och objekt. Att se ungdomar som beings och förvänta sig att de kan vara medskapande innebär att tillskriva dem agentskap. När individer upplever sociala strukturer har de kapacitet att vara reflexiva och se sig själva i relation till den sociala kontexten och vice versa. Att genomföra intervjuer med unga människor är att ta del av deras reflexivitet över upplevda möjligheter och begränsningar till medskapande. Betrakta barn och unga som beings och subjekt som agerar, snarare än enbart som becomings. 27

Staden som faller isär KAIROS och delprojektet Ungas Medskapande tar sin utgångspunkt i de ökande skillnader i livsvillkor som följer med den pågående samhällsomdaningen. En socialt hållbar utveckling är beroende av att barn och unga får förutsättningar för en god uppväxt. I avsnittet nedan redovisar vi statistik som tydligt visar de orättvisa uppväxtvillkor som missgynnar grupper av barn och unga. Relativ fattigdom i barnhushåll Klass, kön, migrationsbakgrund och plats är samverkande maktordningar som påverkar och förstärker skillnader i barns uppväxtvillkor. Av rapporten Ung idag 2013 framgår att unga vars föräldrar är ekonomiskt marginaliserade har ett betydligt svagare politiskt självförtroende (Ungdomsstyrelsen, 2013). Med ökande skillnader i uppväxtvillkor följer också ökande skillnader i ungas makt och inflytande i sin vardag och i samhällsutvecklingen. Barn som växer upp under svåra ekonomiska och sociala omständigheter får en ökad sårbarhet för sociala problem och psykisk ohälsa. Allt fler föräldrar och barn i Sverige lever i hushåll med låg ekonomisk standard, detta trots att minskning av absolut fattigdom under 2000-talet som bland annat beror på ökade realinkomster. Den relativa fattigdomen har ökat under samma tid. Dels beroende på en ökande inkomstspridning i samhället men det är också så att de fattigaste grupperna bland annat ensamstående med barn (varav den absoluta majoriteten är kvinnor med barn) har halkat efter. Skillnader i uppväxtvillkor ökar därmed. I bilden nedan illustreras detta genom att visa andel barnhushåll i relativ fattigdom per primärområde i Göteborg och är också en bild över staden som faller isär. (Göteborgs Stad, delrapport 2014) Begreppet relativ fattigdom innebär att ha en inkomst som understiger 60 % av medianinkomsten i det samhälle den lever. Att växa upp i en familj med låg ekonomisk standard innebär att behöva avstå och som förälder neka sitt barn mycket av det som andra barn i skolan, bostadsområdet och det omgivande samhället självklart kan köpa och göra. Detta skapar olika villkor för känslan av delaktighet i samhället för såväl barn som vuxna. Figur 2: Barnhushåll i relativ fattigdom Procent 70 60 Högst andel Bergsjön 60% 50 40 30 20 10 Lägst andel Björlanda 2% 0 Primärområden i Göteborg. Visar andel hushåll med barn under 18 år, som har en disponibel inkomst lägre än 60% av medianinkomsten i kommunen, dvs barnhushåll i relativ fattigdom. Källa: Sammhällsanalys och statistik, Göteborgs Stadsledningskontor (Delrapport 2014, Göteborgs Stad) 28

Ojämlik barnhälsa I den nationella folkhälsopolitiken är barn och ungas uppväxtvillkor ett av de centrala målområdena. Barn är generellt sett friska och lever väl i Sverige. Men hälsan är ojämnt fördelad och utvecklingen är även på detta område att skillnaderna ökar. Övervikt bland barn, allergier och diabetes har ökat. Barns psykiska ohälsa verkar öka och framförallt vet forskningen att så är fallet bland äldre skolflickor. Den ekonomiska stressen har ökat bland barnfamiljer och den har ökat efter den senaste ekonomiska krisen (Köhler, 2013). I den rapport om barnhälsa i Göteborg som Lennart Köhler gjort på uppdrag av Göteborgs Stad framgår att ohälsan är ojämlikt fördelad och att de med lägst utbildning och de fattigaste också är de som har sämst hälsa (Köhler, 2013). Det barnhälsoindex som redovisas i rapporten är för Gunnared 70 och Lärjedalen 72. För Majorna och Örgryte 88 samt Södra Skärgården 90, för att nämna de stadsdelar med lägst respektive högst index. 19 Index för Göteborg som helhet är 81 och för Västra Götalandsregionen 86. Bristande likvärdighet i skolresultat Staden som faller isär visar sig även i skolresultat. Läsåret 2013/14 var det var det endast 73,1 % av alla av niondeklassare i Göteborg som hade kunskaper med sig i alla ämnen som motsvarar de kunskapskrav som grundskolan ska uppnå. 20 Av eleverna i de kommunala skolorna var motsvarande siffra enbart 68,8 % (Skolverket, 2014). 21 Tittar man på enskilda skolor ser man stora skillnader mellan olika stadsdelar och därmed ett uttryck för den segregerade stad som Göteborg är. På omkring en tredjedel av skolorna i Göteborg är det färre än 60 % av eleverna som har kunskaper i alla ämnen på den nivå som grundskolan ska uppnå för elever i nian. Dessa skolor ligger i områden vi kallar förorter: Hjällbo, Hammarkullen, Gårdsten, Bergsjön, Kortedala, Biskopsgården och Frölunda. Men också i stadsdelen Lundby. Bland skolorna med en andel under 60 % finns även en centralt belägen fristående skola med elever från olika delar av staden. På åtta skolor i Göteborg är andelen endast 24-40 %. I Skövde och Trollhättan, de två städer som också omfattas av denna studie är situationen likartad. I Skövde var andelen 76,7 % och i Trollhättan endast 72,8 % av alla nior, som hade kunskaper med sig i alla ämnen motsvarande kunskapskraven för grundskolan. 22 Skillnaderna mellan skolorna är stora även i dessa städer. I tabell 1 visas skillnaderna mellan skolan med högst andel elever som klarat alla kraven i alla ämnen och skolan med lägst andel som klarat kraven i alla ämnen. Tabell 1 Andel elever som nått kunskapskraven i alla ämnen, %. Avser läsåret 2013/14 Göteborg Skövde Trollhättan Andel elever som nått kunskapskraven i alla ämnen högsta värde på kommunal skola Andel elever som nått kunskapskraven i alla ämnen lägsta värde på kommunal skola 95,6 90,0 90,4 24,0 52,2 30,3 19 Lärjedalen och Gunnared slogs samman till stadsdelen Angered i Göteborgs stads omorganisation av stadsdelar 2011. Majorna är numera en del av Majorna-Linné, Örgryte en del av Örgryte- Härlanda och Södra Skärgården en del av Västra Göteborg. 20 75 % av alla flickor och 71 % av alla pojkar på skolor i Göteborg nådde kunskapskraven i alla ämnen. Av totala antalet elever som slutar nionde klass i Göteborg läsåret 2013/14, var 67 % elever i en kommunal skola och 33 % elever i en fristående skola. För att ha reella valmöjligheter till gymnasiet krävs i praktiken uppnådda kunskapskrav, dvs. lägst betyget E, i alla ämnen. För behörighet till gymnasiets högskoleförberedande program krävs uppnådda kunskapskrav i 12 av 16 ämnen med inriktning på det program man söker. För behörighet till gymnasiets yrkesprogram krävs uppnådda kunskapskrav i nio av grundskolans ämnen (Skolverket, 2014). 21 71 % av flickorna och 67 % av pojkarna nådde kunskapskraven på de kommunala skolorna i Göteborg (Skolverket, 2014). 22 I hela riket är det 77,4% av niorna som klarat kunskapskraven i alla ämnen (Skolverket, 2014). 29

I tabell 2 redovisas andel kommunala skolor i respektive kommun som har en andel under 60 % av eleverna som klarat kunskapskraven i alla ämnen. Tabell 2 Andel kommunala skolor med färre än 60 % elever som uppnått kunskapskraven i alla ämnen, %. Avser läsåret 2013/14 Göteborg Skövde Trollhättan Andel kommunala skolor med färre än 60 % elever som uppnått kraven i alla ämnen 23 31,2 16,7 33,3 Källa: Skolverket, 201423 Unga som varken arbetar, studerar eller praktiserar NEETs Ungdomars väg till vuxenvärlden har tidigare kunnat beskrivas som linjära steg som följer på varandra från skola till arbete. I takt med samhällsomdaningen förändras ungas levnadsmönster och tar sig mer olikartade uttryck. Ungdomsutvecklingen är idag mer komplex och mer utdragen i tid. Unga tenderar att gå in och ur arbetsmarknad och utbildningssystem vilket gör att traditionella mått som använts för att beskriva situationen för unga, till exempel officiella siffror för ungdomsarbetslöshet, inte längre räcker till. Behovet av att komplettera den befintliga statistiken med nya beskrivningar dök först upp Storbritannien i slutet av åttiotalet i samband med nedskärningar i välfärdssystemen då grupper av unga mellan 16 och 18 år ställdes utanför skyddsnät inom arbetsmarknadsområdet. Begreppet NEET (Not in Education, Employment or Training) används numera som begrepp av såväl forskare, nationella myndigheter som internationella organisationer för att beskriva de unga som saknar sysselsättning och därmed är att se som en riskgrupp vad gäller arbetsmarknad och social exkludering. I EU:s agenda för Europa 2020 är NEETs tydligt omnämnda som en grupp att särskilt uppmärksamma (Eurofund, 2012). Frågan om NEETs är uppmärksammad även i Sverige där en offentlig utredning presenterades 2013: Utredningen om unga som varken arbetar eller studerar (SOU 2013:74). Begreppet NEET är vidare än statistik över arbetslöshet då det omfattar hela ungdomspopulationen och inte enbart de som tillhör arbetskraften. Begreppet innefattar unga i många olika livssituationer både backpackers, föräldralediga, sjuka, traditionellt arbetslösa och även unga som inte är registrerade som arbetslösa samt de unga som hoppat av skolan och saknar sysselsättning (Eurofund, 2012). Sättet att räkna kan skilja sig mellan länderna och i den följande redovisningen används svensk nationell statistisk från det urbana utvecklingsarbetet som den förra regeringen bedrivit i de 15 mest utsatta stadsdelarna i landet. Variationerna inom landet och staden är stora efter vad som kan kallas sociospatiala mönster. Med sociospatial menar vi här att i den segregerade staden Göteborg sammanfaller lägre social klass, låg utbildningsnivå och högre andel av befolkningen med utländsk bakgrund med geografiska platser i staden, som är att betrakta som socialt underprivilegierade och kan beskrivas som flerfaldigt marginaliserade (Widigson, 2010; 2013). I den senaste uppföljningen av det urbana utvecklingsarbetet (Regeringskansliet, 2013) redovisades andelen unga mellan 20 och 25 år som varken arbetade eller studerade i de för utvecklingsarbetet aktuella stadsdelarna år 2011. I figur tre nedan visas dessa stadsdelar. Där framgår att andelen som varken arbetade eller studerade hösten 2011 i de aktuella stadsdelarna i Göteborg var 33 % i Bergsjön, i Hjällbo och i Norra Biskopsgården. Motsvarande andel i Gårdsten var 39 % medan andelen i Kronogården i Trollhättan var 44 %. Andelen kvinnor som varken arbetar eller studerar är högre i samtliga områden och når 40 % eller mer i både Norra Biskopsgården, Gårdsten och Kronogården. För Sverige som helhet är andelen NEETs strax under 20 % för kvinnor och ytterligare något lägre för män (KAIROS, Guevara, 2014). 23 I Göteborg ingår totalt 44 kommunala skolor i detta underlag. I Skövde ingår 6 kommunala skolor och i Trollhättan 9 kommunala skolor 30

Figur 3, Andel 20 25 åringar som varken arbetar, studerar eller praktiserar Procent 50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Hela Sverige Bergsjön (Göteborg) Gårdsten (Göteborg) Hjällbo (Göteborg) N:a Biskopsgården (Göteborg) Avser andel unga som varken arbetar, praktiserar, eller studerar i fem stadsdelar jämfört med Sverige som helhet, år 2011. Källa: Arbetsdepartementet 2013 (KAIROS, Guevara, 2014) Krongården (Trollhättan) Bland NEETs är socialt deltagande, tillit till samhället och det politiska intresset lägre än hos unga som studerar eller arbetar. Störst risk att bli NEET är de unga som växer upp i hushåll med låga inkomster, växer upp i så kallade utanförskapsområden eller småstäder, de med låg utbildningsnivå, som upplever sin hälsa som dålig eller har ett funktionshinder samt unga med invandrarbakgrund (Eurofund, 2012). I de intervjuer som genomförts inom projektets ram har vi sökt ungdomar som tillhör gruppen NEETs. Förekomsten av NEETs kan enligt KAIROS även betraktas som ett mått på samhällets förmåga att vara socialt inkluderande. Hög förekomst av NEETs är otvivelaktigt en riskfaktor för ett samhälle som eftersträvar social hållbarhet. Inom gruppen NEETs finns många unga som är i särskilda behov av väl fungerande samhällsinstitutioner och de utmanar i och med det dessa institutioners kompetens och arbetssätt. Numera är kravet på lägst gymnasieutbildning för att få ett arbete betydligt vanligare än tidigare och andelen anställningar som kräver mindre än två års utbildning efter grundskolan har minskat under 1990- talet (Regeringskansliet, 2012). Det kan därför konstateras att utbildning får allt större betydelse för ungdomars möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden samtidigt som spridningen i resultat mellan skolor och mellan elever har ökat (Skolverket, 2012). Eurofund konstaterar i en rapport om NEETs från 2012 att den viktigaste och främsta insatsen för att minska andel NEETs i samhället är att skolor arbetar inkluderande och stödjande för att undvika att elever får stor frånvaro och hoppar av skolan. I Sverige är det i grundskolan som detta bör få större fokus. Att samtliga verksamheter som kommer i kontakt med NEETs mot denna kontextuella bakgrund därefter har arbetssätt för att vägleda unga tillbaka till lärande är därefter av stor vikt. Ungdomarna vi intervjuade var väl medvetna om betydelsen av att utbilda sig för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden och skapa ett självständigt liv. Såväl ungdomsstyrelsen som utbildningsdepartementet har genom åren fört fram att utbildning är viktigt såväl ur ett rättighets- som ett självständighetsperspektiv för individen (Ungdomsstyrelsen, 2009; Utbildningsdepartementet, 2004). Man menar att utbildning dessutom kan ge större möjligheter till medskapande genom ökade möjligheter att påverka både sitt eget liv genom friare val, samt ge större möjlighet att påverka samhället. Rätten till 31

utbildning finns formulerad i artikel 26 i konventionen om mänskliga rättigheter (FN, [1948] 2012) och artikel 28 i konventionen om barnets rättigheter (FN, 1989). Rätten till utbildning är med detta en angelägenhet för hela utbildningssystemet och för samhället i stort där ungas medskapande är en viktig resurs. De intervjuade som vi betraktat som NEETS har inte varit helt utanför utbildning, åtgärder eller arbete. De har dock erfarenhet av att i perioder befinna sig utanför såväl utbildning och arbetsmarknad. Vid en internationell utblick är detta ganska typiskt för den situation som NEETs befinner sig i. Att någon kortare period befunnit sig i NEET situation är emellertid allvarligt, inte minst då det är en tydlig riskfaktor för att återigen bli NEET (Mirza Davies, 2014). Detta är i linje med vad utredningen Unga utanför för mer än tio år sedan konstaterade, då ett av huvudbudskapen var att många av ungdomar utanför arbete och studier löpte stor risk att hamna i omfattande och långvariga utanförskap (SOU 2003:92). OECD konstaterar 2014 att sviktande utsikter på arbetsmarknaden kan leda till ärrbildningar i form av negativa långtidseffekter. Det ökande antalet NEETs är här alltså av särskild betydelse då det får effekter även på lång sikt: The collapse in young people s employment opportunities is of particular concern because it leads to scarring a term commonly used to describe how early working life difficulties can jeopardize long-term career paths and future earnings prospects. The share of youth not in employment, education or training (the so-called NEETs ) has gone up significantly in the OECD area since the onset of the crisis. (OECD, 2014 sid 20) 32

Politiskt engagemang för ungas inflytande På policynivå och i utredningar finns skrivningar om barnets rättigheter, där vikten av ungas inflytande betonas. I det följande ges en översiktlig bild av hur detta politiska engagemang för ungas inflytande finns framskrivet på internationell, regional och lokal nivå. INTERNATIONELL NIVÅ FN:s konvention om barnets rättigheter (FN, 1989) gäller alla människor upp till 18 år och omfattar sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter såväl som medborgerliga och politiska rättigheter. Konventionen utgår från att barnet är en växande individ i behov av vuxnas kärlek och omsorg. Men den säger också att barnet är en fullvärdig medlem i samhället vars kunskaper och erfarenheter har betydelse och måste visas respekt i beslutsfattandet. Politiker, tjänstepersoner och yrkesgrupper på alla nivåer i samhället är skyldiga att respektera, skydda och uppfylla barnets rättigheter. Även vårdnadshavare är skyldighetsbärare i relation till barnet, men de har också rätt till stöd från offentliga aktörer för att kunna fullgöra sitt ansvar. FN:s barnrättskommitté identifierade i ett tidigt stadium fyra huvudprinciper bland konventionens artiklar som bärande för att omsätta konventionstexten i konkret handling. Kortfattat omfattar huvudprinciperna rätten till fullt och lika människovärde (artikel 2); principen om att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet (artikel 3), eller be a primary consideration som det heter i den engelska ursprungstexten; rätten till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) där begreppet utveckling omfattar barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Slutligen är barnets rätt att bli lyssnad till och få sin åsikt respekterad (artikel 12) en central princip för genomförandet av konventionen. Principerna är odelbara och ömsesidigt beroende och ska behandlas som en helhet. Tillsammans kommunicerar de ett förhållningssätt till barn som både tar hänsyn till barnets särskilda behov av omvårdnad och skydd såväl som barnets rätt att bemötas med respekt för sin person, sin kunskap och sin erfarenhet. NATIONELL NIVÅ Eftersom Sverige ansluter sig till en dualistisk rättstradition är internationella konventioner i allmänhet inte direkt tillämpliga i svensk lagstiftning, med Europakonventionen som enda undantag. 24 Istället kan skrivningar från de fördrag som Sverige anslutit sig till successivt föras in i nya eller ändrade bestämmelser och på så sätt bli gällande svensk rätt (s.k. transformering). I övrigt ska svenskt rättsväsende och myndighetsutövande tolka svensk lag i fördragsvänlig anda (SOU 2010:70). När det gäller FN:s konvention om barnets rättigheter ska huvudprinciperna genomsyra tolkningen av de lagar som bidrar till att förverkliga barnets rättigheter i Sverige. Utredningar om barns och ungas delaktighet Med FN:s konvention om barnets rättigheter fick barn och unga rätt att bli lyssnade till och få sin åsikt respekterad vilket fick ett stort genomslag i den politiska retoriken i många länder, så även i Sverige. Efter att ha ratificerat konventionen år 1990 tog den svenska regeringen ganska omgående fasta på barns och ungas rätt till delaktighet. Barn- och ungdomsperspektiv blev begrepp som under 1990-talet var framträdande i statliga utredningar som rörde barns och ungdomars inflytande (Söderlind och Engwall, 2005). De argument som då, och än idag, lyfts fram i diskussionen kring varför barn och unga ska ha inflytande rör sig kring tre perspektiv. Ett perspektiv handlar om att det är en rättighet, ofta med referens till just barn- 24 Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950 inkorporerades i svensk lag år 1995. 33

Sannolikheten är högre att en medborgare som är socialt och ekonomiskt marginaliserad även är politiskt marginaliserad. konventionen; ett annat att det förbättrar kvaliteten på beslut som vuxna ska fatta; och ytterligare ett perspektiv argumenterar för att det fostrar barn in i ett demokratiskt tänkesätt genom vilket barn lär sig värdera demokratiska arbetsmetoder (SOU 2001:48; Söderlind och Engwall, 2005). Studier har sedan många år visat att sannolikheten är högre att en medborgare som är socialt och ekonomiskt marginaliserad även är politiskt marginaliserad, medan socialt och ekonomiskt välbeställda också i högre grad har politiskt inflytande. Under slutet av förra seklet initierades flera statliga utredningar för att se över folkstyrets villkor. Demokratiutredningen, med Erik Amnå som huvudsekreterare, slog fast att det står utom all tvivel att det svenska samhället är politiskt ojämlikt utifrån ett utbildnings- och klassperspektiv (SOU 2000:1:219). Utredningen identifierade personer med utomeuropeisk bakgrund, långtidsarbetslösa och ungdomar som de grupper som upplever en lägre känsla av delaktighet i samhället och konstaterade att om inflytande i praktiken bara erbjuds somliga men förvägras andra finns inga möjligheter att åstadkomma full delaktighet. Mot bakgrund av detta föreslog demokratiutredningen ökad mellanvalsdemokrati genom en förstärkt deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter (SOU 2000:1:23). Kommundemokratikommittén som följde hade i uppdrag att föreslå åtgärder för ökat invånardeltagande mellan valen (SOU 2001:48). Kommittén lyfte fram barn och unga och med referens till barnkonventionen menade man att barns och ungas engagemang tillför viktig kunskap till den politiska beslutsprocessen. Man menade också att deltagande i unga år främjar framtida politisk aktivitet i vuxen ålder. Kommundemokratikommittén varnade dock för att inte ta barn och unga på allvar, vilket man utgick ifrån skulle kunna resultera i att misstron till det demokratiska systemet hos unga skulle öka ännu mer. Med hänvisning till en tidigare utredning om barnkonventionens genomförande i Sverige, Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116), menade kommittén att det i grunden handlar om viljan och kunskapen hos kommunalt förtroendevalda och tjänstepersoner att skapa utrymme för barns och ungas inflytande. Utredningen Barnets bästa i främsta rummet ansåg nämligen att samhällets tilltro till barns och ungdomars kompetens är alltför låg. Utredningen pekade på att attityderna till barn ofta präglas av bilden att de är irrationella, lätta att påverka och saknar förmåga att se in i framtiden, helt i enlighet med de slutsatser som barndomsforskningen dragit om den västerländska synen på barn och barndom. Skolans demokratiska uppdrag Det är av betydelse att skolan i jämförelse med många andra institutioner har ett omfattande och framskrivet demokratiskt och fostrande uppdrag. I skolans styrdokument görs starka kopplingar mellan demokratiska fostran och elevers inflytande och ansvar. Läroplansforskaren Thomas Englund talar om demokrati som ett levnadssätt som alla uppväxande medborgare skall bli delaktiga i genom olika institutioner, exempelvis skolan. (Englund, 2003). Redan i 1946 års skolkommissions betänkande framfördes att skolans främsta uppgift är att fostra till demokratiska människor. 25 Erfarenheterna av nazism och fascism under världskriget medförde att utbildningens betydelse för demokrati gavs stor betydelse. I formulering om fostran fanns en syn på barn som becomings, de skall bli demokratiska. Tanken på elever som beings och på rimligheten att ge ungdomar inflytande i skolan är dock inte endast något som hör nutiden till. 1946 skrevs även att verksamheten måste bygga på fria personligheter då demokrati bygger på alla medborgares fria samverkan. I Lgr 80 introducerades skrivningar som är viktiga för tanken om medskapande, då det betonas att människan 25 Betänkandet 1946 var viktig för införande av den nioåriga enhetliga grundskola som infördes 1962 (SOU1948:27). 34

är aktiv, skapande, kan och måste ta ansvar. Eleven ska också söka kunskap för att i samverkan med andra förstå och förbättras sina och sina medmänniskors livsvillkor. Vad gäller skolans demokratiska uppdrag är det allvarligt och tankeväckande att det i en forskningsöversikt framkommer att barn till högutbildade klarar sig bättre än resurssvaga elever i kunskaps- och färdighetstest som mäter elevernas medborgarkompetens (Skolverket, 2011b). Demokrati kan inte bara förmedlas. Ordet förmedling för tankarna till att eleven av läraren serveras och okritiskt godtar lärostoffet enligt frågor-och-svar-metoden. Ur ett rättighet sperspektiv och med en syn på barn som beings behöver demokrati göras, om ungdomar i mötet med skolan skall göra erfarenheter av inflytande och delaktighet. Skollagen tar sig uttryck i läroplan och i ett flertal förordningar som styr skolan. I dessa förordningar finns skolans värdegrund framskriven. I exempelvis förordning om läroplan för gymnasieskolan finns den väsentliga formuleringen att utbildning inte bara skall förmedla dessa värden utan gestalta dem (SKOLFS 2011:144). I ordet gestalta ryms betydelsen att ge form åt dessa värden genom att praktisera dem. I det senare öppnas för betydelsen av dialog med ungdomar som beings med möjlighet till medskapande. Lärare är enligt en kunskapsöversikt om skolan och medborgarskapandet (Skolverket, 2011b) generellt positivt inställda till elevinflytande och skoldemokrati, men den positiva hållningen tycks paradoxalt nog minska ju äldre elever det handlar om. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen (Skollagen, 2010: 4 kap. 9 ). Barn ska ha möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör honom eller henne (Skollagen 2010: 1 kap. 10 ). Det heter att de fortlöpande ska stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen (Skollagen 2010: 4 kap. 9 ). I ett alltmer mångkulturellt Sverige finns en ökande andel av befolkningen med utländsk bakgrund. 26 Främlingsfientlighet och intolerans är närvarande i ovan nämnda förordning då det står att dessa företeelser måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. I förordningen skrivs fram att ökad internationalisering ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Skolan beskrivs som en social och kulturell mötesplats, som har både en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga. I den nu gällande skollagen (2010: 4 ) betonas att utbildning syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden och att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Ur ett normkritiskt perspektiv finns emellertid anledning att förhålla sig kritisk till och ana en målkonflikt när skolagen skriver om svenskhet. Förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket ska genom undervisningen förmedlas och befästas. Här står det även, trots skrivningar om skolan som icke-konfessionell, att läsa att individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande skall ske i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism. 26 SCB definierar numera utländsk bakgrund som personer som är utrikes födda, eller inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. År 1980 var antalet personer med utländsk bakgrund 760 000. Fram till millenniumskiftet hade antalet ökat med 530 000 och antas fortsätta att öka med 750 000 fram till år 2020. År 2020 beräknas antalet personer med utländsk bakgrund uppgå till drygt 2 miljoner. Källa SCB Demografiska rapporter 2003:5, Sveriges framtida befolkning. Hämtad 11 november 2014 från: http://www.scb.se/statistik/be/be0401/2000i02/be51st0305.pdf 35

REGIONAL NIVÅ I Västra Götaland finns två stora offentliga organisationer som verkar på regional nivå: Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Västra Götalandsregionen. Länsstyrelsen Länsstyrelsen är en statlig myndighet med ett regionalt ansvar vars roll är att vara en länk mellan människor och kommuner i länet å ena sidan och regering, riksdag och centrala myndigheter å den andra. Ett av Länsstyrelsens övergripande uppdrag handlar om att arbeta för att nationella mål får genomslag i länet. Vad gäller barn och unga handlar det framför allt om målet för barnrättspolitiken och ungdomspolitiken som är att barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande. Målet grundar sig bland annat på de åtaganden som Sverige gjort genom att ratificera barnkonventionen och syftar till att främja och skydda barnets rättigheter och intressen i samhället. Målet för ungdomspolitiken är att alla ungdomar ska ha goda levnadsvillkor, makt att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen. Målet gäller för alla statliga beslut och insatser som berör ungdomar mellan 13 och 25 år. Länsstyrelsen arbetar med vissa uppdrag som specifikt handlar om barn och ungas rättigheter. Ett exempel är att Länsstyrelsen ska förhandla med länets kommuner om mottagande av ensamkommande barn men också verka för kvalitet i mottagandet av barnen. Ett annat exempel är att Länsstyrelsen ska stödja kommuner, landsting och andra aktörer att utveckla ett universellt och långsiktigt stöd till föräldrar med barn i tonåren. Länsstyrelsen har också i uppdrag att integrera ett barnperspektiv i verksamheter som inte specifikt handlar om barn och unga. Ett exempel på det arbetet är att Länsstyrelsen tagit fram särskilda sidor med information riktad till barn och unga på 11 språk. 27 Myndigheten arbetar också med att minska antalet vräkningar där barn drabbas och uppmärksammar barnperspektivet i bostadsmarknadsanalyser och vid yttrande av detaljplaner och infrastrukturärenden. Västra Götalandsregionen Västra Götalandsregionens budget är det överordnade styrdokumentet för alla regionens verksamheter följt av respektive verksamhets politiskt beslutade detaljbudget. Vision Västra Götaland Det goda livet är grunden för Västra Götalandsregionens utvecklingsarbete och överordnat alla strategier, policyer, handlingsplaner och liknande dokument som alla syftar till att förverkliga visionen. Dessa ska i sin tur ligga till grund för samtliga förvaltningars arbete när de genomför sina uppdrag. Det finns även styrdokument för specifika delar av Västra Götalandsregionens ansvarsområden. De dokument vi valt att fokusera på i detta avsnitt är Västra Götaland 2020 strategi för tillväxt och utveckling i Västra Götaland 2014-2020, Folkhälsopolitisk policy Västra Götaland och Kulturstrategi för Västra Götaland. 28 Utöver detta finns ett antal handlingsplaner för att förverkliga en övergripande policynivå. Denna studie har endast granskat Handlingsplan för implementering av FN:s konvention om barnets rättigheter i Västra Götalandsregionen, vilket har bedömts vara den mest relevanta handlingsplanen för ungas delaktighet i Västra Götalandsregionen. Västra Götalandsregionens budget och vision synliggör regionens övergripande ambition om delaktighet och inflytande och skrivningarna är därför relativt generella. Av budgettexterna 2013 och 2014 framgår att regionen ska bidra till att medborgarna känner trygghet, framtidstro och delaktighet och att en demokratisk organisation förutsätter dialog och delaktighet: 27 Se portalen www.informationsverige.se 28 Västra Götalands strategi för tillväxt och utveckling (VG2020) är huvudverktyget för att genomföra Vision Västra Götaland Det goda livet. Budgetunderlag 2015-2017, Västra Götalandsregionen. 36

De som brukar Västra Götalandsregionens verksamheter ska ges möjlighet till påverkan och delaktighet. I 2014 års budget kopplas delaktighet och inflytande ihop med barnperspektivet och en hållbar utveckling: En hållbar utveckling kräver ett barnperspektiv på politiken, där barns och ungas bästa sätts i första rummet. Det innebär bland annat att konsekvenser för barn ska analyseras och vägas in inför alla beslut. Om Västra Götaland är en bra plats för barn och ungdomar är Västra Götaland även en bra plats för vuxna. De olika nämnderna och förvaltningarna tilldelas via budget prioriteringar och fokus för kommande år. Två av kommittén för rättighetsfrågors prioriteringar och fokus för 2014 är att barnets rättigheter ska vara utgångspunkt i planering och beslut och att invånarnas delaktighet ska öka genom förbättrad dialog. Kulturnämnden ska öka barn- och ungas delaktighet i kulturella verksamheter, institutioner och organisationer som Västra Götalandsregionen stödjer. För regionutvecklingsnämnden handlar det om barnkonsekvenser ska göras vid infrastrukturbeslut och att göra en riktad satsning för att få fler unga i jobb. Hälso- och sjukvården har barns och ungas hälsa i fokus. Folkhälsokommittén ska implementera åtgärdsplanen för jämlik hälsa för att bland annat skapa förutsättningar för trygga och goda uppväxtvillkor. Budget 2014 tar också upp platsens betydelse för hälsan och menar att Barn och ungas hälsa påverkas bland annat av var man föds och växer upp. Likaså finns olika prioriteringar för barn och ungas hälsa: Genom att rikta insatser till barn och unga läggs grunden för en förbättrad folkhälsa på längre sikt. Barn och ungas psykiska hälsa är ett särskilt prioriterat område och därför sätts fokus på tillgänglighet och kompetens i den första linjens vård. Ungdomsmottagningarna spelar en viktig roll för att möta ungdomars behov och ska ha hög tillgänglighet och bred kompetens. Det finns också insatser som syftar till att kompensera de ekonomiska skillnader som finns i Västra Götaland: För att stärka den förebyggande tandvården och grundlägga goda vanor förlängdes den fria barn- och ungdomstandvården i Västra Götaland. Det har inneburit att fler har god munhälsa. Västra Götalandsregionen ska gå vidare och förlänga den fria barn- och ungdomstandvården upp till 25 år. Barn som ser dåligt ska inte vara beroende av familjens ekonomi för att kunna läsa. I Västra Götaland ges glasögonbidrag till 16 års ålder. Budgetformuleringarna om delaktighet och inflytande återspeglas i årsredovisning 2013 där ett exempel är Handlingsplan för implementering av FN:s konvention om barnets rättigheter i Västra Götalandsregionen. Under 2014-2015 ska, enligt handlingsplanen, alla beslutsfattare och tjänstepersoner utbildas om barnets mänskliga rättigheter. Alla verksamheter ska mot slutet av perioden systematiskt arbeta med barns och ungas delaktighet och inflytande. Bland annat ska funktionen ombud för barns rättigheter inrättas på alla förvaltningar och en referens grupp med barn och unga i åldrarna 13-20 utses. Visionen lyfter fram att gemenskap och delaktighet i samhällslivet ska bidra till ett gott liv. Gemenskap och delaktighet ingår också som en av fem punkter sägs ha särskild tyngd och delaktighet är ett av de områden som ingår i den sociala dimensionen. 37

VG2020 rymmer förväntningar om vad dokumentet ska leda till vad gäller delaktighet och inflytande: Genomförandet kommer att leda till fler jobb och färre arbetslösa, minskat utanförskap och segregation, till en uthållig och mer hållbar tillväxt och till ökad delaktighet och kreativitet. VG2020 kopplar även delaktighet till visionens fokusområde hälsa. Borträknat individens eget ansvar och hälso- och sjukvårdens insatser, är utbildning och delaktighet i samhället för unga några av de viktigaste faktorerna som kan bidra till en bättre hälsa i befolkningen. Den folkhälsopolitiska policyn stärker detta och delaktighet och inflytande i samhället och över de egna livsvillkoren beskrivs som en av de mest grundläggande förutsättningarna för en god hälsa och folkhälsa. Särskilt lyfts betydelsen av barn och ungas deltagande fram. Kulturstrategin som anger de bärande fundamenten för regionens kulturpolitik menar att kultur är grundförutsättning för aktiva och engagerade medborgare där delaktighet bidrar till demokratisk utveckling. Tre exempel på ungas medskapande i regionens verksamheter är Demokratitorg, ungdomsmingel samt ett nätverk för ungas delaktighet. Demokratitorg är en modell och en mötesform, där politiker och unga människor i Västra Götaland träffas för att diskutera aktuella och angelägna frågor. Dialogen sker främst utifrån Västra Götalandsregionens ansvarsområden. Några övergripande slutsatser från den rapport som Ungas medskapande gjorde på uppdrag av kommittén för rättighetsfrågor visar att Demokratitorgen är värdefulla för ungas känsla av delaktighet då det överlag är ett positivt möte mellan regionpolitiker och unga människor. De skulle dock behövas bättre förankring i skolans ordinarie demokratiarbete, stärkt underifrånperspektiv med ökat tillvaratagande av ungas aktörskap samt ett synliggörande av maktfrågor och politikens villkor. Då skulle unga i högre grad stimuleras till och rustas för att vara medskapare i sina egna liv och i samhällets framtid samtidigt som ungas rätt till delaktighet enligt barnkonventionen därmed ytterligare skulle kunna stärkas. 29 Angereds Närsjukhus ordnade ungdomsmingel och stadsdelspromenader för att förstå ungas värderingar. Direktkontakten med ungdomarna ansågs viktigt. I vissa fall har ungdomar involverats direkt i arbete som ett slags konsulter. Ett tredje exempel är European Regions for Youth (ERY) som är ett nätverk för ungas delaktighet, inflytande och kulturutbyten där tio regioner från olika Europeiska länder deltar. I nätverket deltar representanter för ungdomar och politiker på lika villkor. LOKAL NIVÅ Göteborgs kommunfullmäktige antog den 27 november 2014 budget för 2015. Nedan redogörs för några områden i stadens budget som har särskild anknytning till denna rapport: den ojämlika utvecklingen, en stad för alla utifrån ett rättighetsperspektiv där även demokrati och inflytande ingår, barns fysiska miljö samt skolan. Budgeten präglas till stor del av de ojämlika villkor som staden präglas av (Göteborgs Stad, 2014c). Redan i förordet lyfts skolan fram som ett sätt att hantera stadens utmaningar: Göteborg är en delad stad. Vissa stadsdelar har en befolkning med högt välstånd medan andra har betydligt sämre ekonomiska förutsättningar. Vi vill minska segregationen genom att höja kvaliteten och likvärdigheten i skolan Den ökande ojämlikheten samt barn och ungas uppväxtvillkor får stort utrymme. För att komma tillrätta med den ojämna utvecklingen är en central inriktning i budgeten att prioritera tidiga insatser för barn och föräldrar till små barn. 29 KAIROS, Ungas Medskapande (2014) Demokratitorg Vad händer med medskapandet när ungdomar och politiker möts? 38

Kraven på utbildning har ökat samtidigt som utbildningsresultaten sjunker. Tre av tio 20-åringar i Göteborg saknar komplett gymnasiebetyg, skriver man vidare i budgeten och fortsätter med att samhället kan göra skillnad för barn med olika förutsättningar att klara skolan. Även om staden redan tillämpar ett barnperspektiv finns det mer att göra, menar man. Särskilt oroar man sig för den växande gruppen unga utan varken arbete eller utbildning: Ökningen av unga vuxna med ofullständig utbildning som varken arbetar eller studerar är en oroande utveckling och ett hot mot social hållbarhet. Unga vuxna är en högriskgrupp för fattigdom, psykisk och somatisk ohälsa, missbruk och brottslighet. Göteborg ska vara en stad för alla, en stad vars arbete i alla verksamheter ska utgå från alla människors lika värde och rättigheter: Alla göteborgare ska därför ges goda möjligheter att utveckla sina liv. För att det ska bli möjligt krävs solidaritet och många insatser från Göteborgs Stad. FN:s konventioner, däribland barnkonventionen, är grundläggande för arbetet i staden och inriktningen är att omsätta dessa för alla som vistas i staden. Det gäller även de papperslösa som vistas i staden, framgår av kommunfullmäktiges budget för 2015. Det handlar om både social trygghet, bostad, hälsa, arbetsvillkor och utbildning. Det handlar också om att möjliggöra deltagande i de politiska processerna. Ett prioriterat mål för Göteborgs Stad inför 2015 är att göteborgarnas möjlighet till delaktighet och inflytande ska öka. Detta gäller särskilt barn och äldre. Ungdomsfullmäktige och ungdomsråden i stadsdelarna lyfts fram som viktiga forum men man ska dessutom tillfrågas i frågor som rör unga. Barnperspektivet är viktigt: Ökat inflytande för unga behövs för att ta vara på deras idéer och synpunkter, inte minst i de frågor som berör dem mest. Barns fysiska miljö ska bli bättre. Det är ett annat prioriterat mål i budgeten för 2015. Inriktningen är att grönområden, befolkade offentliga platser samt gång- och cykelvägar ska prioriteras, särskilt för barn och i anslutning till skolor och fritidslokaler. Trafikplaneringen ska utformas så att barns rörelsefrihet ökar och blir säkrare. Ett barnperspektiv ska prägla utvecklingen av staden och säkerställas genom barnkonsekvensanalyser. Att skolan har en viktig roll då Göteborg ska fortsätta växa som kunskapsstad, framgår av den nyligen antagna budgeten: Alla ska ges möjlighet att genom ett livslångt lärande utvecklas efter sina förutsättningar. Kvaliteten ska vara hög på alla skolor så att alla barn ges samma förutsättningar. Skolan ska ha ett inkluderande förhållningssätt. Det är ett prioriterat mål att skolan i ökad utsträckning ska kompensera för elevers olika förutsättningar. Detta gäller såväl på skolnivå som på elevnivå. Fokus ska ligga på det kompensatoriska uppdraget och resurser ska styras dit behoven är störst. I relation till den syn på medskapande som denna rapport framhåller, nämligen vikten av att kunna vara med och påverka vad som ska göras, varför det ska göras och hur det skall göras, skulle den goda ambitionen att lyfta fram unga som särskilt viktiga när det gäller stärkt deltagande i de politiska processerna behöva stärkas ytterligare genom ökad möjlighet att just låta unga påverka vad som ska göras och varför. 39

Resultat om skola och utbildning Resultaten om elevers inflytande inom skola och utbildning visar att segregation och för skolan yttre faktorer så att säga sipprar in i skolans verksamhet. Det vi resonerat med de unga om handlar om deras erfarenheter av likvärdighet, delaktighet och inflytande, inte om hur skolan undervisat om demokrati och rättigheter. Resultaten visar på brister i skolans förmåga att göra demokrati. Skyldighetsbärare är den enskilda skolan, det skolsystem och ytterst det samhälle som inte klarar att erbjuda likvärdig utbildning och förhoppningar om en plats i vårt gemensamma samhälle. UNGDOMAR OM SKOLA OCH UTBILDNING Mot bakgrund av de i inledningen framskrivna höga förväntningarna om en rättvis och likvärdig skola, är det intressant att intervjua unga människor om deras erfarenheter av skola och utbildning. I de resultat som redovisas i detta och de två följande kapitlen kommer vi få möta en del av de ungdomar som intervjuats. De presenteras ibland mer utförligt för att skapa sammanhang kring det de berättar. Sammantaget ger intervjuerna en bild av att skolgången i hög grad ses som ett individuellt projekt där det krävs stort eget ansvar. De flesta ungdomar vi talat med menar att alla har samma chans i skolan. Osman är 15 år och Abdel är 16 år och kom till Sverige med sina familjer när de var barn. De bor och går i skolan i en utsatt förort, Biskopsgården i Göteborg. Abdel och Osman förlägger ansvaret till individen då de båda säger att de som inte jobbar och skolkar får skylla sig själva. Samtidigt finns gott om uttryck för hur sociala faktorer har betydelse i skolans praktik Rafik har valt att gå på en fristående skola i centrum. Han bor i ett miljonprogramsområde i Angered tillsammans med sina föräldrar. Han ger först individuella förklaringar till att elever når olika resultat. Han talar om att elever är genetiskt bra på olika saker som exempelvis bild, eller att någon är bättre på engelska för att de varit i USA. I samma intervju individualiserar även klasskamraten Sara från Majorna, förklaringar, då hon exempelvis säger att lärarna tänker om elever att han är ju en sån person. De som är duktiga beskrivs få större utmaningar vilket gör dem allt bättre. Rafik går dock ganska snabbt över till att reflektera över att socioekonomisk bakgrund, bostadsområde och vilka kompisar man har påverkar inställningen till skolan och mötet med lärare. Kanske är det hans egna erfarenheter av underprivilegierad förort och utländsk bakgrund som gör att han pekar på sociala faktorers betydelse för mötet mellan lärare och elev och när han säger att elevens sociala kompetens har betydelse. Båda ungdomarna talar i denna intervju om att de med utländsk bakgrund har svårare att få bra betyg. På den skola i Trollhättan som Shila går på finns bara elever med utländsk bakgrund. Shila är 17 år och kom till Sverige från mellanöstern som 10-åring. Hon bor med båda sina föräldrar i hyreslägenhet i Kronogården, en av de femton mest missgynnade stadsdelarna i Sverige. Shila har fyra syskon. De äldre har familjer och högskoleutbildning. Ett syskon bor i Kanada. Alla hennes vänner är skolvänner och hon har inga vänner utanför. En negativ syn på den egna skolan i Kronogården sipprar så att säga in via den mediala bilden och en negativ bild av platsen i andras ögon. Detta påminner om att segregation och begrepp som fattigdom och utanförskap till sin natur även är relationella och kräver sitt motsatspar för att förstås. Som framgått i inledningen om staden som faller isär är det staden som är segregerad snarare än enskilda delar, fattigdom i Sverige är till stor del relativ och finns det ett utanförskap finns det också ett innanförskap. I inledningen beskrevs att likvärdigheten i svensk skola har minskat. Distinktioner som tar sig uttryck i uppfattningar kan emellertid få reell betydelse. I en forskningsantologi pekas på att konkurrensutsättning i välfärd kan innebära risk för ökade 40

kunskapsklyftor mellan elever, dels på grund av kamrateffekter, men också på grund av att skolor med hög andel högpresterande elever lockar till sig särskilt motiverade lärare (Vlachos, 2011). Ahmed och Shila kom båda till Sverige i tioårsåldern. I deras skola fanns vid intervjutillfället endast 60 % behöriga lärare. Måluppfyllelse sett till betyg var låg, då endast 30 % av eleverna gick ut med godkända betyg i alla ämnen och meritvärdet för årskurs nio var 150 poäng. Nedan följer ett längre intervjuutdrag där Ahmed och Shilas bild av den egna skolan präglas av ambivalenta känslor. Ahmed reflekterar i början av intervjuutdraget kring att plats och territoriell stigmatisering har betydelse för hur det kommer sig att han och Shila inte träffar någon utan utländsk bakgrund. 30 Skulden för att skolan uppfattas som dålig lägger de först på sig själva som inte alltid bryr sig. Detta är en individualiserad förklaring där den större samhällsfrågan om varför just vissa grupper av ungdomar inte bryr sig inte är närvarande. Ur ett socialt inkluderande perspektiv, eller för den delen ur skolinspektionens perspektiv, bör dock inte brister förläggas till eleverna. Skyldighetsbärare är istället den enskilda skolan, det skolsystem och ytterst det samhälle som inte klarar att erbjuda likvärdig utbildning och förhoppningar om en plats i vårt gemensamma samhälle. I slutet påminns vi om vikten av lärares professionella engagemang för att skolan skall lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag. Ahmed markerar emellertid att synen på förortsskolans status är låg genom att säga att en bra lärare egentligen förtjänar en bättre plats än deras skola: Ahmed: Det kanske är dåligt rykte, att Kronogården som har en massa problembarn och sånt här, det är därför ingen kommer hit. Shila: Mm, det kanske också Vi har jättedåligt rykte här. Intervjuaren: Hur märker man det? Eller, hur vet ni det? Ahmed: Genom att läsa tidningar, står mycket om Kronogården och sånt här. Shila: Ja, det är nästan, det är varje dag något som händer, nåt litet. Ahmed: Att skolorna här i Kronogården får dom sämsta betygen[ ]. Intervjuaren: Men, vad tycker ni själva då? Shila: Det är ingen dålig skola. Ahmed: Jo, det är en dålig skola. Ifall vi själva gör den dålig. Ifall vi vill, vi själva gör den bra. Shila: Det är ju det, alltså det finns vissa elever som inte typ bryr sig här. Om vad läraren säger, eller vad den undervisar och så. Intervjuaren: Kan ni påverka hur skolan är och hur skolan blir och sådär? Shila: Alltså, det beror på faktiskt Ahmed: Ja, det är klart vi kan påverka. Alla kan påverka. Shila: Alltså, det är inte vi som Jag tror, allt ligger hos läraren. Om läraren kan få oss att lyssna på den, på vad den säger, så tror jag att alla kommer att lyssna och kämpa. Ahmed: Ja, dom gör den på dåligt sätt faktiskt. Shila: Ja, vi har jättedåliga lärare tycker jag. 30 Sociologen Loïc Wacquant använder begreppet territoriell stigmatisering för att beteckna den process av urban omvandling och marginalisering där områden av fattigdom, med människor försatta i socioekonomisk exil, därutöver även drabbas av platsbundna fördomar om dess invånare. 41

Ahmed: Vi har lärare som inte bryr sig faktiskt. Inta alla, typ hon som du träffade, hon är en underbar lärare, hon förtjänar en mycket bättre plats än här, den här skolan. Men det finns andra som inte bryr sig. Shila: Men det är många som lyssnar på den läraren. Alltså om du går in i hennes lektion så ser du att alla är tysta, alla koncentrerade och alla lyssnar på den läraren, för hon är bra, förstår du? Men om man går in till typ en annan lärare, alla pratar, ingen koncentrerar sig. Ahmed: Ja, och samtidigt så bryr hon sig. Både Ahmed och Shila önskar en skola som inte är så dominerad av elever utan svensk bakgrund. De uppger själva att alla elever har utländsk bakgrund. Intervjuaren frågar om de inte av detta skäl haft tankar på att välja en annan skola. De vill dock vara kvar i området. Den underprivilegierade förorten utgör en lokal kultur. Här finns kompisar och platsen är deras hembygd. Integrationspolitiken kan knappast individualiseras till att bara vara en fråga för individens handlingskraft och egna förmåga. Något som väcker tankar om skolsystem och arbetssätt som möjliggör integration är när Shila säger att hon inte vet hur hon ska träffa svenskar : Alltså, jag vet inte hur jag skall göra. Jag kan inte bara gå ut på stan och säga hej, jag heter Shila, jag vill lära känna dig. Det är pinsamt (skratt)! [ ] Jag ser jättemycket fram emot att träffa svenskar, faktiskt. Många ungdomar som vi pratat med tycker att det vore bra att blanda svenskar och invandrare. Ahmed ifrågasätter varför den kraftiga segregationen är något som han genom sitt personliga val skall ta ansvar för genom att gå i skola utanför den plats där han växt upp och trivts. Citatet väcker tankar om integration på majoritetens villkor: Om vi vill ändra det här, att invandrare ska blandas och svenskar ska blandas, varför ska vi till en annan skola för? Vi vill att det skall hända här, inte där. Citatet signalerar en protest mot den hegemoni som går ut på att inkludering ska ske på majoritetsgruppens villkor. Young (2000) menar att politiska beslut som syftar till att öka integrationen ofta utgår från att det är de andra som ska anpassa sig och passa in i den dominerande gruppens världsbild, en världsbild som inte behöver utmanas genom de aktiviteter som ska gynna integrationen av invandrarna. I sin forskning i Hammarkullen möter Ove Sernhede (1999) ungdomar som upplever att integrationen egentligen inte ens är önskvärd av den dominerande gruppen. Något av den här känslan kommer fram i Shilas resonemang ovan. I sin forskning fann Sernhede att ungdomar i Hammarkullen var nyfikna och öppna inför det som är annorlunda i förhållande till den egna bakgrunden. Sernhede menar att för att kunna förstå sig själva i den kontext de befinner sig i behöver de här ungdomarna förstå sin omvärld, svennarna, och varför svennarna agerar som de gör. Shila ger uttryck för detta genom kommentaren: jag vill se hur dom är, hur dom fungerar.... Men i innanförskapet saknas ofta motsvarande nyfikenhet. När Sigge i Billdal säger att han skulle vilja lära sig mer om andra kulturer går hans tankar därför inte till Angered eller Hammarkullen; han pratar om att plugga i London eller Australien eller: Kina eller Japan eller åka till Afrika eller nåt sånt. I innanförskapet ser man inte värdet med att världen har kommit till Sverige. I stort beskrivs skolan som en rättvis plats där alla elever erbjuds möjligheter att lyckas och att det är upp till eleverna att anstränga sig. Ungdomarna uppger att skolsvaga elever har möjlighet att få stöd och läxhjälp. Men möjligheten att få hjälp med skolarbete skiljer sig dock åt. Shila tycker att detta innebär en orättvisa: Dom får hjälp av sina föräldrar. Dom är svenskar. Vi har inte, jag kan inte gå ut till pappa, pappa kan du hjälpa mig. Han förstår ju inte. 42

Detta förhållande väcker känslor hos Shila och hon säger till intervjuaren Du är ju själv svensk, du kan du är lärare också, du hjälper dina döttrar, din son, du hjälper dom. Hon brottas känslomässigt med att inte rikta ansvaret mot sin pappa: Det är inte rättvist. Det är inte orättvist, men jag tycker inte det är det enda att dom får hjälp, dom får bara extra hjälp, men det är inte orättvist, för det är inte pappa hämtade mig hit för att han ville ha mitt bästa, för att det är krig och sånt. Så jag kan inte typ pappa, varför är inte du svensk, du kan inte hjälpa mig. Jag kan inte säga så till han. På sina håll där behoven är täta finns ett missnöje riktat mot skolans kompensatoriska arbete. Det handlar om att inte få hjälp och om att endast de i störst svårigheter ges hjälp. Shila upplever det som orättvist att stökiga killar som inte förtjänar det får så mycket uppmärksamhet och hjälp. Denna upplevda orättvisa förefaller ha sin grund i att behoven på grund av samhällets och skolsystemets segregerande krafter gör det svårt för en skola i en underprivilegierad förort att likvärdigt infria ungdomarnas rättigheter. Ahmed, som framstår som mycket studiemotiverad, har haft svårt att få den studiehandledning på modersmål som han har rätt till. Han berättar att han försökte, utan att lyckas: Jag behöver studiehandledning, vad gjorde ni då? [ ] Alltså, jag kämpade för att få en studiehandledare. Jag snackade med rektorn varje dag och hon gav mig förhoppningar. Vi får så snart som möjligt, så snart som möjligt. I nian när hon såg att jag behövde riktig studiehandledare så annars jag skulle klara mig sjuan, åttan, det skulle varit jättelättare. Varför fick jag kämpa till nian? Varför kunde dom inte hjälpa mig sen sjuan och åttan? Materiellt verkar intet fattas Ahmed i den svenska skolan trots att han går i skola i ett område präglat av relativ fattigdom. Han säger att han är jättetacksam. Men han jobbar mycket på egen hand. Han ser fler vuxna i skolan i form av assistenter som finns i korridorer och café. Men han tycker inte att han varken får tillräckligt bra undervisning, studiehandledning eller läxhjälp. Han utbrister: Kolla, du ser TV överallt, du ser soffor, du ser skitfin skola [ ] varje klassrum har en Smartboard som kostar jättemycket, alla elever har sina egna datorer, för vad [ ] Varför hämtar de inte med de här pengarna, hämtar en extrahjälp till elever? Försöker tänka på att hjälpa oss? Varför hämtar dom mer, mer och mer saker till skolan? UNGDOMAR OM INFLYTANDE I SKOLAN Känslan och uppfattningen av att kunna påverka i skolan ligger emellertid betydligt närmare i jämförelse med att påverka i staden eller samhället. Även de som av olika skäl haft svårt i skolan, och som tillfälligt har hoppat av, bytt skola eller program för att de inte trivts, har enklare att relatera till påverkan i skolan än i samhället. Ändå tycks eleverna generellt uppleva att det är svårt att påverka och att det finns flera hinder längs vägen. De nämner att varken lärare eller rektor riktigt lyssnar på dem och att de får tjata. I vissa fall lyssnar de, men lyssnandet resulterar inte i några åtgärder det händer inget. Känslan av att ingen lyssnar eller att det krävs lång tid av tjatande gör att intresset mattas av och ibland helt försvinner. Påverkan kan gälla frågor som hur lektioner utformas, hur de vill lära sig, hur ofta det ska vara prov men också frågor relaterade till att få bort lärare som inte fungerar, bättre skolmat och så vidare. Möjligheten att påverka skiljer sig mellan skolor men det tycks även som om skolformer i sig kan skilja sig åt i detta avseende. Som exempel arbetar en av friskolorna systematiskt via elevenkäter och informanterna menar att de verkligen har kunna påverka i skolan. 43

Sara från Majorna, som går i fristående skola i centrala Göteborg, tycker att skolan utvecklats tack vare elevinflytande: Nej, för jag har gått här ända sen den här skolan öppnades och jag känner att jag under dom här åren som har gått så har den skolan ändrats mycket eftersom eleverna har bett dom om att fixa vissa saker. Möjligheten för ungdomar att påverka i skolan till vardags har sin grund i en god skolkultur. Ungdomar i intervjun värderar när de kan prata med sina lärare och när lärare vet en del om vad som sker mellan eleverna på skolan. Sigge som bor och går i kommunal skola i Billdal i Göteborg uppger att han uppskattar att lärarna säger ifrån när det inte går rätt till : Att dom har en dialog med eleverna så att de märker vad som händer [ ] men det gäller ju att lärarna pratar med varandra och att dom pratar med eleverna. En fråga som snarare handlar om skolans struktur är när Ahmed i Kronogården, Trollhättan som envist misslyckades med att få studiehandledning, ger uttryck för att elever inte alltid lyckas hitta vägar för att påverka sin situation och rikta sitt inflytande på ett konstruktivt sätt. Efter att ha berättat att de ibland har lektioner som inte är bra och att det finns lärare som inte är bra förklarar han att reaktionen är att bli en sämre elev: Nej, vi blir bara värre. Vi typ, blir det dålig lektion så blir vi också dåliga elever. Jag lovar dig (skratt). Vi blir dåliga elever. I ett flertal intervjuer uppger ungdomarna att de inte försökt att ändra på någonting. Ansvar förläggs ofta till individen och påverkan blir till självreglering: Jag ska plugga, jag ska kämpa och jag ska bestämma mig. Efterhand i intervjuerna kommer det emellertid fram exempel på att ungdomar inte bara riktat ansvar mot sig själva, utan att de även har försökt att påverka sin studiesituation. Ett exempel som återkommer i flera intervjuer är att elever ibland får lärare som de upplever som olämpliga. Skolors eget granskningssystem och åtgärder förefaller att i sådana situationer ha misslyckats. Här finns berättelser om kollektivt agentskap där skolklasser agerat gemensamt när de tyckt att situationen blivit ohållbar. I ett fall hade klassen bytt lärare ett antal gånger och fått nog. Här finns en enligt ungdomarna obegriplig matematiklärare i Biskopsgården, där endast några av eleverna lyckades byta klass. I Skövde hände ingenting med klagomålen på en matematiklärare, som dock själv slutade. Här finns idrottslektioner där en vikarie under lång tid kommer dit och skriver närvaro och klassen mangrant till slut inte går dit: Närvaro är inte det viktigaste för oss, vi gör ingenting, varför ska vi dra dit? Och vi har sagt till dom, och dom förstår inte. Det finns även exempel på att elever upplever att de har inflytande. Ett återkommande problem är förvisso att det blir alltför intensivt med skrivningar och prov vissa veckor, men det uppges av ungdomarna att datum kan ändras. Ungdomarna uppger inte att de påverkat själva undervisningen. Ibland får dock ungdomarna av vissa lärare frågan om hur områden skall redovisas. Abdel från Biskopsgården i Göteborg säger: Det är bra, för det är vi som lär oss något och det är vi som ska bestämma hur vi ska lära oss. 44

Många elever uppger att det finns strukturer som främjar inflytande i skolan. På vissa skolor är förekomsten av mentorer en i skolan institutionaliserad väg för ungdomar att påverka. I intervju genomförd i Skövde uppges att mentorn för frågor vidare till rektor. På denna skola görs också utvärderingar varje termin, men ungdomarna upplever inte att det leder till något. Ungdomarna talar även om klassens val och om matråd. Elevråd har ibland även inneburit reellt inflytande. I Kronogården, Trollhättan gavs exempelvis mer hjälp i matematikundervisningen och eleverna kunde få mer hjälp då läxhjälp anordnades. I Biskopsgården i Göteborg upplevdes att elevrådet varit del i att fotbollsplanen förbättrades. Men i Biskopsgården är erfarenheterna av elevrådet i övrigt mer negativ. Zahra säger om elevrådet att dom bluffar bara. De har försökt att ändra skolmaten och de har velat få speglar till toaletterna. Zahra säger att: Vi är bara unga människor, vem skulle lyssna på oss? Elevrådet har även drivit frågan att göra fler utflykter. Då området är starkt präglat av stadens segregerande processer förefaller detta ur KAIROS perspektiv vara en värdefull tanke. Staden är delad och det krävs överbryggande arbetssätt. Amal säger att elevrådet får svar som ja, vi kan göra det någon annan gång och jaja, vi tänker på saken men att de inte fick igenom någon utflykt i årskurs nio. Upplevelsen som förmedlas är att ungdomarna inte kan påverka. Den lärare de tyckt varit olämplig beskriver rektorn enligt ungdomarna som jag tycker han är jättetrevlig och maten de klagar på har rektor en annan uppfattning om: nej, men maten är jättegod. Av betydelse för arbetssätt är Adriana från Hammarkullen i Göteborgs erfarenheter. Hon är besviken på vad hon upplever som för svag stöttning av den balkommitté som hon tagit initiativ till. Kommittén fick inte igenom senare avslutningstid. I intervjumaterialet finns exempel från Olofstorp i Göteborg där elever ifrågasatt sin garanterade undervisningstid då de bytt lärare flera gånger och det inte fungerat med vikarie. Det finns exempel på att skolan har varit arena för att påverka större samhällsfrågor. Abbas och Tarek från Hammarkullen i Göteborg var med och försökte påverka när en elev hotades av utvisning från landet. Här beskrivs att hela skolan var upprörd och att rektor, lärare och elever agerade tillsammans. De var även med i demonstrationer när deras gamla skola omorganiserades och de fick byta skola. De försökte på många sätt att påverka tillsammans med lärare och föräldrar och genom media. De kände sig dock besvikna över att det inte gav resultat. Skolsystemet är på en konkurrensutsatt skolmarknad numera i högre grad föränderligt. I det socioekonomiskt privilegierade Billdal säger Filip om skolan att: Den känns mycket mer stabil än andra skolor tycker jag. I Hammarkullen fick ungdomar byta skola och i Skövde kom plötsligt ett stort antal elever samtidigt till skolan, då en nybyggd skola lagts ner. Dessa situationer ställer krav på omställningsförmåga och arbetssätt som klarar både strukturella och kulturella förändringar. I Skövde uppger de intervjuade ungdomarna att det blev stökigt i korridorer och i klassrum när de skulle samsas med ungdomarna från ett område med stor andel av elever med utländsk bakgrund. De ger en bild av vi- och dom-positioner när de talar om värderingar och beteenden som inte fungerar ihop. Denna skolintegration har inte gått smärtfritt av sig självt, vilket indikerar att värdegrundsarbete och arbete med skolkultur är viktigt att beakta, liksom att ta elevernas initiala oro på allvar. 45

NEETS OCH DERAS ERFARENHETER NEETs ger nycklar till arbetssätt. Våra ungdomar har vid intervjutillfället endast till dels varit faktiskt systemintegrerade, då de befunnit sig i former av åtgärder och utbildningsinsatser. 31 Inte sällan visar intervjuerna att ungdomarna haft en social situation som varit påfrestande för dem, vilket inneburit tider av isolering från sociala sammanhang. De ungdomar vi kommit i kontakt med beskriver en ungdomstid där de snarast befunnit sig i ett gränsland mellan att renodlat definieras som NEETs eller inte. Det har ofta funnits någon del av deras liv där de i någon grad och i vissa avseenden varit att betrakta som systemintegrerade. Detta belyser vikten av att de verksamheter NEETs trots allt kommit i kontakt med har förmåga att utveckla arbetssätt som leder till ytterligare systemintegration. Vad enskilda institutioner och aktörer gör kan vara av stor betydelse för att dessa ungdomars rätt till ett fullvärdigt liv skall kunna infrias. OECD betonar att deltagande i arbete, utbildning eller praktik är viktigt för såväl etablering på arbetsmarknaden som för självständighet: Participation in employment, education or training is important for youth to become established in the labour market and achieve self-sufficiency. (OECD, 2014: s24, ilibrary Society at a glance) Intervjuerna med ungdomar som varken arbetar eller studerar kom till stor del att handla om dessa ungdomars förhållande till utbildning och sin skoltid. En strukturell förklaring till detta är att det inte är lätt för unga vuxna att få in en fot på arbetsmarknaden utan avslutade gymnasiestudier. Att gå klart grundskolan och att på sikt genomgå en gymnasieutbildning var något som stod högt på agendan för de informanter vi talade med. Att de inte lyckats med detta i normal studietakt utan avbrott var något som de själva till stor del tillskrev egna brister. Att de intervjuade ungdomarna i så hög grad tillskrev misslyckad skolgång sin egen otillräcklighet tål att problematiseras. Ett avgörande perspektiv i ett inkluderande arbetssätt är i skolans fall att inte fastna vid att förlägga brist till eleven. Istället behöver blicken vändas mot skyldighetsbärarnas ansvar och de arbetssätt som kan förebygga att en NEET-situation uppstår. En lärande organisation har förmåga att utveckla sin verksamhet och sina arbetssätt när problematiska situationer uppstår. Detta blir ur ett barnrättsperspektiv särskilt viktigt när verksamheten handlar om att professionella vuxna skyldighetsbärare möter unga rättighetsbärare i en asymmetrisk maktrelation. Emelies erfarenheter av skolsystemet belyser att alla skolor idag inte är bra skolor och att valfriheten har en baksida. Emelie är 19 år. Hon bor växelvis hos sina föräldrar i ett miljonprogramsområde i Angered och i en lägenhet i centrala Göteborg. Flera NEETs har bytt utbildning och skola. När den offentliga utredningen om unga som varken arbetar eller studerar identifierar riskfaktorer för att hamna i en NEET-situation (SOU 2013:74: s101-104), pekar man särskilt på att unga som har det svårt påverkas särskilt negativt av förändringar i skolan. Den friskola som Emelie började gymnasiet på var under uppbyggnad: den var inte färdig på nått sätt och undervisningen misslyckades med individualiserad undervisning. I matematik följde man exempelvis en lärobok som för henne var alltför enkel, vilket fick till följd att hon tappade intresset. Emelie utnyttjade sin valfrihet och sökte sig till en kommunal skola. Hon kom in mitt i terminen och beskriver att hon inte riktigt fick några vänner. När sedan familjesituationen blev påfrestande gick hon på praktik då studierna inte längre fungerade. Hon börjar sedan på en tredje gymnasieskola, en friskola som inte var bra: Dom kunde inte ta hand om mig på ett bra sätt. Det senare framstår inte enbart som en subjektiv upplevelse. 31 Den som till exempel har ett förvärvsarbete kan sägas vara systemintegrerad i det ekonomiska systemet, vilket även kan formuleras som att man är faktiskt delaktig. Detta behöver dock inte innebära att man känner sig delaktig. Känslan av delaktighet ingår i det som kallas social integration. Både faktisk delaktighet och känsla av delaktighet är nödvändiga förutsättningar för en socialt hållbar utveckling. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö (2013: 21). 46

Emelie uppger att klassen på ett halvår bytte lärare i alla ämnen utom två. Klassen slogs mitt i terminen ihop med en annan klass och när Emelie varit borta en månad hade skolan inte noterat att hon varit frånvarande. Det var pappan och inte skolan som initierade att kurator blev inkopplad. Skolan har oavsett omständigheter misslyckats även vad gäller Eva, 17 år, som besviken avbrutit sina studier och hamnat i en NEET-situation, innan hon med hjälp av pappan kunde jobba extra på en städfirma. En väsentlig inkluderande tanke är att studieavbrott alltid är skolans ansvar och att ingen ungdom likt de ungdomar vi träffat: Eva, Emelie, Julia, Emil, Olivia och Kristian skall behöva lämna skolan med en känsla av att känna sig orättvist behandlade eller att likt Eva till och med beskriva sitt studieavbrott med att ha blivit mobbad av lärare. Eva beskriver avhoppet som att det föregåtts av att lärarna och elev hamnat i en vi-och-dom situation som tillslut blev ohållbar. Som kontrast pekar Eva på tidigare positiva skolerfarenheter där lärarna lyssnade och brydde sig. Intervjuerna med NEETs visar på att de i ganska hög grad har fullt upp med att vara här och nu. Att tänka framåt och att vara medskapande i sin framtid eller i det omgivande samhället upplevs som alltför krävande. När ungdomarna beskriver en vanlig dag är det till stora delar en dag som tillbringas i hemmet. Att det finns möjlighet till aktivitet utanför hemmet framstår som en viktig väg till ett mer aktivt liv. Emil 17 år, har en längre tid haft möjlighet att meka med bilar i ett garage. Han går numera via kontakt med en socialcoach och läser in grundskoleämnen på ett gymnasium med mycket praktik och fordonsinriktning. Han trivs där och när han får frågan om vad som är bra, pekar han på betydelsen av emotionellt engagemang i mötet med NEETs då lärarna är snälla. Emelie beskriver sig som en hästtjej. Hon talar om stallet i termer av att man behöver nånstans att känna sig hemma fast man inte är hemma. Hon är då i en miljö där hon känner sig vuxen eftersom ledningen där har förtroende för henne och låter henne ta ansvar. Emelie lägger likt de andra NEETs vi intervjuat i hög grad skulden för sina studieavbrott på sig själv: jag var skoltrött, jag orkade inte, när jag tycker att något är fel har jag väldigt svårt att säga saker, jag vill inte göra dem besvikna, det var hos mig det inte riktigt funkade och sådär. Emelie säger att om man är duktig och vill jobba, då går det bra. Tankeväckande är att duktiga elever som vill jobba inte utmanar skolans inkluderande kompetens, det är när elever av olika skäl inte är skolduktiga och inte vill jobba i skolan som verksamheten prövas. Emelie är numera på väg tillbaka till lärande genom en skolform där hon enskilt läser en kurs åt gången och där hon har kontinuerlig kontakt med kurator. Typiskt för de NEETs vi intervjuat är att de i liten grad varit medskapande i både vilken väg deras liv tar dem och i hur omgivningen i form av skola och institutioner fungerar. Emelie får frågan om hon kan komma på något exempel då hon har försökt att påverka och försökt att ändra på något i sin situation. Hon svarar: Oj, jag måste nog tänka lite (skratt). Ehm det låter ju kanske väldig dumt om jag säger nej, men jag tror inte att jag själv på nåt sätt har försökt påverka. Lite senare i samtalet framkommer ändå ett exempel då hon påverkade familjen att ta hänsyn till att hon hade feber och behövde lugn och ro istället för många lite stökiga gäster i hemmet. På en följdfråga om hur det kändes att kunna påverka svarar hon: Det var ganska skönt att känna att, på nått sätt mitt behov blev sett på ett sätt, att jag kunde liksom säga att -men jag behöver det här just nu och det Man känner sig tacksam eller man uppskattar att folk lyssnar på en. Precis när intervjun håller på att avslöjas säger Emelie: Med en sån här intervju så får jag vara med och hjälpa till och påverka, som du pratade om. Det här är ett sätt att påverka, hur andra får det, och jag vill att andra ska ha det bra. Duktiga elever som vill jobba inte utmanar skolans inkluderande kompetens, det är när elever av olika skäl inte är skolduktiga och inte vill jobba i skolan som verksamheten prövas. 47

Resultat om vardag och fritid Intervjuerna visar att det framför allt är vardagen och fritiden som ungdomarna har inflytande över och kan påverka. Vad pojkar och flickor gör varierar och beror delvis på var i staden de bor. Fritiden fyller en viktig funktion för ungdomar, särskilt för dem som upplever svårigheter i skolan. Fritiden kan ge en alternativ arena för utveckling där andra förmågor kommer fram liksom möjligheten att ta ansvar, känna sig kompetent och få bekräftelse. UNGDOMAR OM VARDAG OCH FRITID De flesta är nöjda med det de gör på fritiden men ett fåtal säger att de skulle vilja ägna sig åt andra eller fler aktiviteter. Att de inte tagit steget menar de beror på dem själva. De nämner inte sådant som tillgänglighet, ekonomi eller andra faktorer som också kan vara bidragande orsaker. Många av ungdomarna uppger att skoluppgifter upptar en stor del av fritiden men de flesta ägnar sig till vardags åt andra aktiviteter än skolan på sin fritid. Generellt lägger flickorna mer av sin fritid på skolan än pojkarna såsom Tilda gör i förhållande till Filip, båda bor med sina familjer i villor i Billdal: Intervjuaren: Hur mycket pluggar du ungefär om dagen? Tilda: Det beror på hur mycket plugg vi har men typ nu har vi nationella så nu har vi kanske inte jättemycket plugg men annars så har vi väl ändå ganska mycket plugg tycker jag så då pluggar man väl typ minst en timme varje dag. Intervjuaren: Är det samma för dig? Filip: Nej. Jag pluggar jag kan inte plugga koncentrerat så länge men typ 20 minuter varje dag är ändå rimligt. Tilda uppger tidigare i intervjun att hon vanligtvis lägger mellan 8-10 timmar av sin fritid på skoluppgifter. Filip är dock medveten om att han borde lägga mer tid på skolan istället för att spela men det finns inget i hans svar som tyder på att han gjort eller kommer att göra något som leder till någon förändring. Datorn konkurrerar om fritiden och Filip menar att ett sätt att minska tiden framför datorn skulle kunna vara att gömma datorn för att det då blir det lite jobbigt att sätta ihop den igen. Kön framträder som en betydelsefull kategori när ungdomar talar om vardag och fritid. Det är framförallt pojkar som talar om lagidrott som fotboll och bilmekande och flickor som talar om hästar och egen träning. Många av pojkarna spelade fotboll i föreningar. För pojkarna i Trollhättan var fotbollsföreningen det enda tillfället då de träffade andra pojkar utanför området, som inte hade utländsk bakgrund. I storstaden Göteborg spelade pojkarna i högre grad i lokala fotbollsföreningar tillsammans med andra ungdomar från förorten. Flera av de intervjuade pojkarna värderar högt att det i det offentliga rummet finns tillgång till fotbollsplaner där de spontant kan spela fotboll i området där de bor. De flesta pojkarna är dock även med i fotbollsföreningar. I en intervju från Kronogården i Trollhättan talar Ahmed, 16 år, med Shila, 17 år, kring att tjejer inte är med och spelar fotboll i området där de bor. Likt flera av de andra unga killarna från underprivilegierade förortsområden skulle Ahmed gärna se sig som fotbollsspelare i framtiden. Shila talar om att i framtiden bilda familj och ha ett arbete. Ahmed menar att tjejer behandlas annorlunda i detta område med många invandrade föräldrar: tjejer inte rör på sig mycket här [ ]inga tjejer gör det [ ] det beror på våra föräldrar som säger tjejer ska vara hemma och det är fel. 48

Shila är snabb med att påpeka att hennes pappa inte resonerar på detta sätt och att det Ahmed säger inte gäller alla. Shila och Ahmed enas om att killar får vara ute betydligt längre på kvällarna. När Cheydan, 16 år, från samma område inte går och simmar är hon mest hemma på fritiden. Hon trivs på sitt rum där hon brukar sitta och läsa böcker från biblioteket. När hon går och simmar, lämnar hon området där hon bor, och passar på att ta sig in till centrum. Hon bor i ett underprivilegierat område, men vistas på offentliga platser i andra delar av staden. Hon ser fram emot att börja gymnasiet, då hon kommer få chansen att träffa svenskar. Med ett uttryck hämtat från kulturgeografen Roger Andersson (2002) kan detta uttryckas som att hon på fritiden lämnar den svenskglesa förorten. Flera av de intervjuade ungdomarna från den underprivilegierade förorten är muslimer. För några av dem är både koranskola och moskén del av vardagen och det är platser där de träffar vänner man pratar där och så där man känner sig glad. Där kan man också visa solidaritet med människorna i Syrien genom att samla in pengar för att dom ska överleva, kläder och sånt. UNGDOMAR OM INFLYTANDE ÖVER VARDAG OCH FRITID Intervjuerna visar att det framför allt är över vardagen och fritiden som ungdomarna har inflytande och kan påverka. Vissa fritidsaktiviteter innebär större möjligheter till detta än andra. Det framträder en bild i intervjuerna att hästar som fritidsintresse erbjuder möjligheter till inflytande och påverkan. Vi frågade dem som spelade fotboll om de kunde påverka i sina fotbollsklubbar och om de mer konkret hade inflytande över exempelvis upplägg på träningar. Svaren var alltid nej. Det är tränaren som bestämmer. Citatet nedan där pojkar från Biskopsgården i Göteborg svarar på frågan om de kan påverka klubben eller träningarna, visar att drivkraften att spela fotboll och att förbättra sig som fotbollsspelare är stark, men att inflytande över det gemensamma i denna fritidsaktivitet är litet: Haron: Nej det är upp till tränarna Faraji: Man har ju ett schema att följa. Haron: Det är själva tränarna som bestämmer det. Det är ingenting man kan påverka [...] man kan klaga, men det är inte bra, det är bara att köra på. Ifall du är en sådan person som älskar att spela fotboll så ska man inte klaga, det är bara att köra. Intervjuaren: Ja men man kan ju vilja påverka, inte klaga, utan man kan vilja att det ska bli bättre på något sätt, liksom? Haron: Ja, men då kör man individ, alltså ensam, kanske man tränar själv. Stallen är däremot en arena där det ges möjlighet att ta stort ansvar för de dagliga rutinerna och för att arbetet i stallet fungerar. För Emelie, 19 år, som periodvis varken studerat eller arbetat ger stallet också möjlighet att med tiden växa i ansvarstagande då lektioner skall hållas och andras hästar skall skötas: Emelie: Då var det ett tag så, var jag den som var äldst och så var det en massa nya som började och, jag vet inte, alltså påverka är väl fel ord, men då låg jag inte så lågt utan då ville jag, jag ville att dom skulle få det så bra som möjligt så jag var ofta där och, eller inte kanske som en lärare, men hjälpte till och vägledde och sa att även om det blir fel så. Sen så har jag ju sagt att det här vill jag ju gärna göra på en lektion eller den här hästen vill jag gärna rida och så har det blivit så sen att jag har fått rida den hästen jag vill eller göra det på lektionen som jag vill. Lite så men, och ofta, det är ofta folk som kommer och frågar mig saker om hästar och sånt, om skador och grejer och sånt. 49

Intervjuaren: Har ni möten på den klubben och så? Emelie: Ja, det har vi. Jag är ju inte med i styrelsen då, men jag var med i dressyrsektionen som vi hade innan, som bestämde över dressyrtävlingar och sånt lite. Jag påverkade inte jättemycket men när jag red med den ponnytävlingsgruppen så fick jag vara lite representant, för att det var ingen annan som egentligen ville gå på mötena (skratt), så då var jag där och fick vara med och bestämma vilka, man rider olika program i dressyr, så fick jag bestämma vilka program som vi skulle rida på tävlingar och sånt. Lite vara med och rösta om saker. Emil är 17 år. Han bor med sin mamma i en hyreslägenhet i Bergsjön. Han blev utskriven från en tidigare gymnasieskola eftersom han inte gick dit. Med hjälp av en coach kunde han börja på en ny skola där han trivs mycket bra. Han läser nu in grundskoleämnen och gör praktik. Emil har tillsammans med sina vänner skaffat ett garage där de hjälps åt att meka med bilar. De har ambitionen att ta över garaget och ansvara för det själva. En mackägare erbjöd Emil och hans kompisar att vara i garaget och lät dem själva bestämma om de ville hyra eller ta över garaget. De hoppas kunna ta över garaget och äga det själva inom kort: Vi har ju garaget. Vad ska jag säga, kanske fyra kontor stort, om man tänker så. [...] Så har vi ju liftar, färgrum och sånt där. [ ]avgasrör, nya fjädrar och ja kanske olja och sånt där [ ] sen har man ju specialare [ ]som dekaler och sånt [ ] högtalare och sånt där, som man kanske sätter i bilen. Så man får ju åka runt och leta efter nästan allting. Får vi det (garaget) i vår ägo blir det väldigt lättande. Sebastian har utifrån sitt eget musikintresse skaffat sig kunskap om hur man spelar in musik och fått plats i en studio där han bland annat försöker hjälpa ungdomar som hamnat snett att hitta en väg tillbaka via musiken. Sebastian stötte först på patrull på den lokala fritidsgården men fick hjälp av en förstående fritidsledare på en annan fritidsgård. Emil i Bergsjön och Sebastian på Hisingen har därmed arenor där de har motsvarande möjligheter till inflytande och delaktighet, som Emelie har i stallet. Skillnaden är den att stallet i sig ger möjligheten medan Emil och Sebastian själva har fått skapa sina arenor. De kretsar mer kring dem själva även om fler är med i gemenskapen. Både Sebastian och Emil har fått hjälp av vuxna som tror på dem. För Emelie och Emil och andra som haft erfarenhet av inte studera eller arbeta kan fritiden fylla en särskilt viktig funktion. De som tillhört gruppen NEETs berättade oftare om sina fritidsintressen och vad de då gjorde. Fram träder drivna personer som Emelie och Emil som både kan och vill ta ansvar och som har förmågor som av något skäl inte tas tillvara i skolan. De tillåts att vara kompetenta initiativtagare som får fatta egna beslut. Därmed träder de in i rollen som beings istället för becomings. Detta har avgörande betydelse för utvecklingen som för Sebastian: Ehm Vi fick studiotillgång. Först fick vi inte det! För dom sa till oss att vi var tvungna att göra en utbildning, som kostade pengar då. Och jag tror inte heller vi var tillräckligt gamla för att vara i fritidsgården just då, så vi tog kontakt med en annan fritidsgård som ligger låg vid X. Och där fick vi den hjälpen vi behövde, så vi började vara i den studion, vi fick lära oss hur man hanterade alla studiogrejer och programmet. Sen fortsatte vi därifrån liksom. 50

För unga som på detta sätt får möjlighet till delaktighet och inflytande, och att som ung få använda sin kompetens, som being, genom att få lov att ta ansvar, blir fritiden också en brygga till vuxenlivet. Det blir en arena utanför hemmet där de kan känna sig trygga med andra än sina föräldrar såsom stallet och tiden där är för Emelie: För att, när man är ung, när man blir tonåring och när man ska gå över från att vara barn till att vara vuxen så tror jag att det är viktigt att ha ett ställe att vara på där inte ens föräldrar är och där man själv liksom, för i stallet, även om det är vuxna omkring så är det ofta att, att jag på nåt sätt känns det som att, där känner jag mig vuxen också för att jag har fått förtroende att ta ansvar och sånt. Och lite att man behöver någonstans där man kan vänja sig lite vid att snart måste man göra saker själv och ta ansvar och sånt. Och samtidigt kan man umgås med vänner och andra ungdomar utan att, utan att föräldrarna är där och så. 51

Resultat om unga och staden Ungdomarna i intervjuerna beskriver en delad stad där de är påverkade av socioekonomiska och kulturella faktorer kopplade till platsen. De har liten erfarenhet av andra platser i staden än där de bor och de är medvetna om hur platsen där de bor betraktas av andra. Resultaten visar på vikten av att samhällets skyldighetsbärare planerar och förverkligar goda uppväxtmiljöer. UNGDOMAR OM PLATSENS BETYDELSE Den uppdelade staden De flesta ungdomar vi intervjuat säger att de gärna umgås med ungdomar från andra delar av staden och att det inte spelar någon roll vad man har för ursprung. Men i realiteten så rör man sig mest i närområdet, inte minst för att flertalet av de intervjuade ungdomarna går på högstadieskolor i närmiljön. De flesta har även valt att gå på gymnasiet på skolor som ligger i närheten. Rosa som bor i Haga och går på friskola i centrum uttrycker det som att man dras till dem som bor nära. Anna som kommer från den välbeställda stadsdelen Billdal konstaterar att livet är lite som en bubbla där hon bor. Man vill liksom inte lära känna andra säger Sigge, som också bor och går i skola i Billdal. Lite självkritiskt säger Sigge: Man märker det tidigt att... man vill inte lära känna andra liksom det blir väldigt mycket att man liksom fortsätter på samma linje liksom och man umgås aldrig med folk från andra delar av samhället tänker jag. Anna och Sigge lever i ett privilegierat innanförskap. Segregerade boendemiljöer bidrar till att den som lever i innanförskapet många gånger inte ens är medveten om sin position. Anna från Billdal illustrerar hur det kan ta rätt lång tid för barn från en välbeställd stadsdel att bli medvetna om sin särställning: När jag var tio till exempel så hade jag ingen aning om att alla inte kunde ha råd med dom här grejerna: att alla inte hade sommarhus och alla hade inte båtar och så vidare jag har bara växt upp bland svenskar jag hade ingen aning om att det såg annorlunda ut att det var blandning av kulturer på andra ställen i Göteborg. Jag (skratt) hade ingen aning om att jag levde såhär här. Jag lämnade sällan här och jag visste inte hur det såg ut överallt riktigt. Har det någon betydelse att man inte rör sig utanför sitt bostadsområde i en starkt segregerad miljö? Att växa upp en segregerad stad skapar lätt en vi och dom-mentalitet när man möter människor från andra delar av staden. Enligt Iris Marion Young (2000) leder den uppdelade staden till att människors vägar i vardagen inte möts och att det ibland är svårt för privilegierade grupper att uppfatta sina materiella och ekonomiska fördelar eftersom de saknar tillfälle att jämföra sig med grupper som saknar detta. Young menar att det är viktigt att skapa utrymme för dialog mellan grupper i samhället för att stärka den sociala hållbarheten, i en situation där den naturliga kommunikationen hämmas och det saknas gemensamma offentliga platser att mötas på. Ungdomar som bor i invandrartäta områden uttrycker sig mest negativt om att staden är så uppdelad och att invandrare hamnar på vissa ställen medan riktiga svenskar bor på andra. Rafik som är uppvuxen i ett miljonprogramsområde i Angered och klasskamraten Sara från Majorna resonerar så här om förändringen som Rafik följt i Angered under sin uppväxt: 52

Det har blivit mindre och mindre, mer har flyttat och efter den invandrarpolitiken så har man bara placerat in alla med utländsk bakgrund på ett ställe och svenskar på andra [ ] det är typ Angered för dom är invandrare det är liksom varsågod här är erat ställe[ ] mmm exakt så ni kan ha det, ni kan ha det för er själva inga svenskar kommer och störa er bara ni inte kommer in i stan utan är där. [ ] man håller på att bygga sjukhus, har icabutiker och så blir det det blir typ ett eget litet land [ ] exakt ett litet land och det tror jag också är problemet för att man måste ha en blandning man ska ha ett flertal svenskar och ett flertal med utländsk bakgrund och det ska liksom vara en bra balans. Livsvärldsradar Ungas olika uppväxtvillkor påverkar förutsättningar för aktörskap och därmed makten över att självständigt forma sina liv. Aktörskapets förutsättningar framkommer som tydligast när man lyssnar på höjden och bredden av deras berättelser, med andra ord när man lyssnar efter vilka utrymmen de har i sin föreställningsvärld och i sin praktiska vardag. Detta kan till exempel vara i bemärkelsen av mängden erfarenheter, såväl ur ett tidsmässigt som geografiskt perspektiv. Det kan också vara abstraktionsnivån av deras visioner och tankevärld. Vi har valt att beskriva detta som livsvärldsradar. Det framkommer att unga med en (både faktisk och/eller upplevd) trygg tillvaro omfamnar sin omvärld på ett mer övergripande sätt, än de unga som lever med större (faktiskt/materiell och känsla av) otrygghet. Detta innebär att deras föreställningsförmåga, deras livsvärld, omfattar såväl framtiden som staden och politiken på en mer principiell nivå, istället för att tala om det lilla och det konkreta. Axel är 15 år och går i nian. Han är uppväxt och bor i en villa i Billdal med båda sina föräldrar. Båda föräldrarna är födda i Sverige. Han resonerar så här kring framtiden och möjligheten att få jobb när han blir äldre: Ja, det är väl det negativa, alltså hur... hur det urartar just nu med miljön och liknande, alltså hur... hur det går. Man vet ju inte, det kan ju vara hemskt om tio år, alltså om det fortsätter i den här takten. [ ] Det är inte helt osannolikt, så mycket som vi förstör miljön och liknande. Vi blir ju bara mer och mer människor, så att och tillgångar liksom försvinner. Kommer jag ha bil ens när jag är 30-40? Kommer jag ha hus eller kommer jag ha barn, eller kommer jag ha jobb? Amanda är 19 år och bor i en villa på landsbygden i Göteborg med båda sina föräldrar. Hon berättar att hon varit skoltrött sen slutet på grundskolan och är även nu. Hon har bytt skola och utbildning och går nu andra året på en gymnasieskola i centrala Göteborg. Vi lyssnar på hur Amanda resonerar om framtiden: [ ]jag vet inte vad jag kommer jobba med när jag har gjort gymnasiet inte en aning jag kommer inte bli frisör i alla fall (fniss) men jag får lite paniken för jag är rädd att jag bara ska vara hemma och faktiskt försöka att hitta och försöka att skaffa jobb och att mina föräldrar ska vara där å men om typ 10 år då skulle jag i alla fall ha ett jobb som jag liksom kan alltså en lön jag kan leva på som jag kan göra saker med och jag skulle jättegärna vilja ha i alla fall nåt barn och en man eller en flickvän jag vet inte vad som känns bäst då eh ja ha flyttat härifrån i alla fall [ ] a försöka skaffa ett jobb till vilket pris som helst Hos de missgynnade unga rör sig livsvärlden på en mer konkret, vardagsnära nivå där fokus i högre grad ligger här och nu och i ens egen situation. En konkret anledning som kan tänkas ligga bakom detta är att de unga vars livssituation inte varit fördelaktig, för exempelvis skolan eller inom familjen, gör att det som man måste ta sig an, det som måste övervinnas för att gå vidare till de sfärer som inte har en direkt och omedelbar påverkan på ens liv, tvingas skjutas upp. Har man till exempel svårigheter med att klara sig i skolan, kan man tänka sig att tiden och energin inte räcker till för att ta sig an de större frågorna. 53

Hos missgynnade unga rör sig livsvärlden på en mer konkret, vardagsnära nivå där fokus i högre grad ligger här och nu och i ens egen situation. Sociologen Pierre Bourdieu (1992) menar att unga bör uppfattas som en socialt konstruerad kategori vars relation till vuxna utmärker sig genom frågan om fördelning av makt. Denna ojämlikhet yttrar sig bland annat juridiskt, konsumtionskulturellt och politiskt. 32 Vidare menar Bourdieu att det är relativt poänglöst att tala om ungdomar som enhetlig grupp och att man istället bör tala om skillnader inom kategorin. Även ungdomsforskaren Mats Lieberg diskuterar ungdomens historia i antologin Ungdomar i skilda sfärer och menar att kategorin ungdom redan vid förra sekelskiftet kom att delas in i två huvudsakliga grupper; de som tillhörde den borgerliga och kultiverade sfären som rörde sig mellan skolan och hemmet och de ungdomar som tillhörde arbetarklassen som tvingades jobba för att hjälpa till att försörja familjen (1993:190). Den senare gruppen har historiskt och än idag haft färre organiserade aktiviteter, där istället det offentliga rummet och gatan har varit viktiga platser för tillhåll och aktivitet. Arbetarklassungdomen har därmed också uppfattats som ett större hot mot samhällsordningen än den inordnade och väletablerade medelklassungdomen och därför också varit föremål för borgerligt moraliserandet. Sandra och Vincent går i nian i Tuve. De samtalar om hur unga möts i stadsmiljön: Sandra: Alltså många såhär vuxna som är som äger själva affären och så, dom är mer vaksamma över ungdomar va, a men du är ungdom du kommer säkert stjäla nånting eller nånting sånt för att man får alltså jag blir ändå tillsagd nej du har vart inne i omklädningsrummet för länge nu du får gå ut härifrån från provrummet för dom tror att jag ska rymma typ. Vincent: Jag vet inte att alltså man ser på ungdomar som att dom kanske inte kan ta ansvar och sånt och då kanske det är därför man inte tar dom på allvar [ ] alltså jag hör att typ när man går omkring så hör man folk prata typ [ ]kolla på han ungdomar ser konstiga ut eller nått sånt inte om mig fast om typ andra och då typ vet man vad folk ser på oss liksom och ibland vissa gör nåt, ah såhär a typ dåligt, stjäl och sånt fast då behöver man inte dra alla över det liksom. Sandra: Man ska inte dra alla över en kant Att arbetarklassungdomen haft färre organiserade aktiviteter och istället varit beroende av offentliga platser i högre grad, är en konsekvens bland annat av familjernas ekonomiska förutsättningar för boende och fritidsaktiviteter. Har man t.ex. inte ett källarplan i en villa dit man kan bjuda sina vänner och umgås, får man ta plats ute på torget. Har man till exempel inte råd med att skrivas in på ridskola, danskurs eller annan aktivitet, får man hitta på annat som dels inte är lika kostsamt, men kanske också något som kräver självdisciplin (då det inte är under organiserade former) och motivation. Möjligheten att hamna och ta plats i olika typer utav rum blir mer begränsad om man saknar medel för detta. Detta påverkar ens levda erfarenheter och möjligen ens referensregister och därmed livsvärldsradar. Joakim går i nian och är 15 år. Han bor på landsbygden på Hisingen i Göteborg med båda sina föräldrar. Föräldrarna är svenskfödda och tillhör arbetarklassen. När han var liten tränade han fotboll men hoppade av det för många år sen. I sjuan hängde han en del i stadens centrum och berättar så här: 32 Juridiskt sätt är barn och unga upp till 18 år omyndiga i Sverige, vilket innebär att de inte har någon formell röst i den representativa demokratin. Förenklat sagt kan man säga att barn och unga inte kan bestämma vilket samhälle, vilken politik de föds in och ska leva i. Den representativa demokratin är något de får juridisk rätt till att påverka först när de blivit myndiga. Med en konsumtionskulturell inramning menas de generella generationsspecifika produkter och tjänster som riktas till barn och unga. Exempel på detta är olika former av barn- och ungdomskultur (böcker, filmer, teater, leksaker) samt underhållning och evenemangssatsningar (så som Liseberg, Skara sommarland, Lek och buslandet). Slutligen innebär den politiska inramningen, vilket i hög grad är förbundet med den juridiska, att politikens utformning till stora delar utesluter unga både representativt men också att politiken emellanåt reduceras till barn- och ungdomsfrågor istället för barn och ungas frågor. 54

Det är väl inne i femman, utanför där. Lite vid hamnarna gräsmattan lite längre bort, och action park också. [ ] Alla som jag var där med slutade hänga där [ ]det var för mycket droger och alkohol i stan så jag orkade inte med det längre. Han berättar vidare att han numera hellre är i Kärra. I deras lilla skejtpark. Om Kärra säger han att det är mer gött folk, lättare att ta sig dit. Vissa specifika sätt att organisera vardagen och livet på, som har blivit formaliserade och legitima, erkänns mer än andra. Alla ungas medskapande tas med andra ord inte tillvara på i samma utsträckning vilket kan förstås med hjälp av Bourdieus kapitalformer. 33 Tillgång till såväl ekonomiskt som kulturellt och socialt kapital ger ingångar till positioner och innanförskap och därmed inflytande och delaktighet. På samma sätt är brist på tillgång till dessa kapital något som minskar delaktighet och inflytande. Att vara ung och ha klassmässigt låg position samverkar vad gäller inflytande och makt i samhället. I intervjuerna framkommer till exempel att unga bär på erfarenheter som inte värdesätts eller omsätts till något fördelaktigt i skolgången eller i det formella samhället. Vi möter Sandra och Vincent från Tuve igen: Intervjuaren: Hm så du onlinespelar också? Sandra: Ja ibland alltså nu så har det vart lite strul jag har knappt spelat på flera månader eh men jag brukar faktiskt inte spela så ofta. Intervjuaren: Nej har du också vänner där då som du spelar med? Sandra: Ja jag har många vänner som jag har lärt känna som bor lite överallt i landet jag har väl nere i Skåne, nere i Stockholm, uppe i Stockholm. Vincent: Och nere i Stockholm (skratt). Sandra: Och sådär så det är ju lite överallt. Intervjuaren: Hur har du lärt känna har du lärt känna dem genom spelet? Sandra: Internet, spelet, jag har vänner borta i Israel liksom så. Trygghet och kriminalitet Att besöka stadsdelen Biskopsgården i Göteborg våren 2014, innebar att ungdomarna spontant började prata om upplevelser av brist på trygghet och förekomsten av skottlossningar. Zahra, Aisha och Amal, tre 16-åriga tjejer som alla bor i Biskopsgården, beskriver en bild av verkligheten med återkommande skottlossning som påverkar en negativt och kanske gör att vissa dras in i kriminalitet. Men de menar att det är upp till var och en att inte låta sig dras in i gängen. Om man vill bli något måste man kämpa själv. Ungdomarna förefaller känna sig maktlösa då de inte kan påverka vad som sker och i inledningen av citatet nedan försöker de normalisera skottlossningarna genom att hänvisa till att det är farligt i alla länder. Orsakerna till kriminaliteten förlägger de i huvudsak till individer. De nämner förvisso kort att det behövs fritidsgårdar, men de talar inte om att de ser förebyggande positiv säkerhet. Istället efterlyser de negativ säkerhet i form av mer kontroll och stängsel, men de anser också att en sådan lösning också skulle påverka negativt. De tycker att Göteborg är en fin stad, men ambivalensen till det egna området är tydlig. Zahra ger i slutet av citatet uttryck för att ingen lyssnar på ungdomarna: 34 33 Se under rubriken Centrala teoretiska begrepp, sid 25-26 i denna rapport. 34 De tre ungdomarna pratade ivrigt och ofta i munnen på varandra. För att öka läsbarheten har intervjuutdraget när det presenteras komprimerats i förhållande till den transkriberade intervjun. 55

Intervjuaren: Vad ni tycker om Göteborg och vad ni tycker om området? Amal: Jag tycker det är bra, fast alltid skottlossning. Zahra: Ja, skottlossning här. Det, man känner sig ibland man känner sig obekväm, otrygg. Aisha: Rädd och Zahra: Ja, man är rädd. Intervjuaren: Men alltså hur skottlossningarna, det ser ju jag på nyheterna och sådär, men hur är det för er? Zahra: Det är något farligt i alla länder. Aisha: Det är vanligt (skratt). Amal: Ja, men inte här i Sverige (skratt). Zahra: Alla länder har skottlossning, det händer i alla länder. Aisha: Men här, det händer jättemycket. Igår hände det också. Amal: Ja, typ nästan alltid, varje vecka det händer. Intervjuaren: Hur påverkar det er? Aisha: Ingenting, jag bryr mig inte (skratt). Zahra: Man blir eftersom det är många skottlossningar, man blir trött, man orkar inte säga nånting, man orkar inte man bryr sig inte längre, eftersom det är många skottlossningar. Man bryr sig inte längre, okej nån dog, vad ska vi göra? (skratt). Intervjuaren: Vad beror det på, att det blir dom här skottlossningarna? Aisha: Folk säger alltså dom här ungdomarna som.. Zahra: Ungdomar, mest Aisha: Alltså, dom fritidsgårdar dom behöver sånt men, det är föräldrarna som inte har.. Zahra: Oväluppfostrade. Oväluppfostrade. Intervjuaren: Ja Hur ni ser på det här området? Zahra: Göteborg, det är en fin stad här i Göteborg. Det är skönt... jättefint. Amal: Jag tycker det bästa alltså det är bra i Göteborg fast Zahra: Men ute här i Biskopsgården Intervjuaren: Vad är det för skillnad då? Amal: Alltså det är läskigt med såna här grejer. Intervjuaren: Är det här med skottlossningarna du tänker på? Amal: Ja. Men annars, det är jättebra här. Zahra: Ja, ibland trivs vi. Intervjuaren: Ja, tror ni att ni kommer bo kvar här? 56

Zahra: Nej (skratt). Intervjuaren: Ja, okej. Är det något ni skulle vilja ändra på i området då? Aisha: I området att ta bort dom kriminella (skratt). Zahra: Ja, ta bort dom, så fort som möjligt. Aisha: Fängelse. Zahra: Ja, fängelse. Alla, alla. Amal: Ja, och bättre poliser (skratt). Dom här gör ingenting, dom bara står där och fixar grejer. Aisha: Eller så borde det bli en polisstation här nånstans. Zahra: Ja, det skulle bli bra. Amal: Dom borde jaga efter lite. Zahra: Rensa hela området. Amal: Veta mer vad som händer. Aisha: Typ ha såna här civila som är med i gänget eller nåt. Intervjuaren: Men tror ni det är lösningen, med mer poliser och? Zahra: Ja, polisstation som Aisha sa. Amal: Dom borde också stoppa motorcykel. Zahra: Ja, precis. Amal: Den är jättestörande (skratt). Zahra: Dom kör här förbi här i skolan, det här är skolans område, dom borde inte köra här. Skolan borde ha ett stängsel. Men dom har inte det. Amal: Men dom bryr sig inte, dom kör jättesnabbt. Zahra: Ja, och barnen leker här, vi leker här dom borde inte köra härifrån, förbi. Intervjuaren: Kan man göra nånting för att ändra kan ni göra någonting? Zahra: Vad kan vi göra? Vad kan vi säga till vad ska vi säga till rektorn? Vad ska man säga? Om dom kan bygga stängsel här? Aisha: Nej, det blir fängelse. Även Amina och Adriana från Hammarkullen i Göteborg talar om rädsla och skottlossningar. Även de talar först om betydelse av kontroll och vakter, men efter att ha letts in på tankar om man kan göra något förebyggande betonar de arbetssätt i form av tidiga insatser och förebilder: Amina: Ja men typ man skulle ha bättre koll på dom när dom börjar sexan och högstadiet för det är då dom vill va med i innegänget, små pojkar och små tjejer. Adriana: För det är typ då dom känner sig coola och 57

Amina: För dom går med åttor och nior dom försöker passa in. Det är en massa i sjuan som har börjat röka för att börja umgås med niorna och såhär, man ska typ hålla koll på dom i sexan och sjuan få in dom på rätt inriktning så dom inte går åt fel håll. Adriana: Alltså man ska typ ha bättre koll på dom här ungdomarna när dom går på högstadiet så dom inte hamnar i den här riktningen som dom går man ska inspirera dom till att fortsätta skolan och bli nått mer. Intervjuaren: Hur skulle man kunna inspirerar då? Adriana: Hmm Man typ tar nån som dom ser upp till och berätta vad den personen har gått igenom och att den var typ i samma sitts och den hittade en bättre väg och få människorna alltså ungdomarna att försöka bli som dom. Som typ alla i den här skolan, dom försöker bli som Zlatan för han själv växte upp i ett sånt här slumområde och blev enormt stor så dom försöker också bli typ stor fotbollsstjärna. Intervjuaren: Man behöver sådana förebilder? Amina: ja Sebastian, som har ett socialt engagemang genom musiken, pratar först om behovet av fler poliser men resonerar sig fram till ett annat tänkesätt som mer utgår från en känsla av positiv säkerhet: Poliserna borde lägga mer resurser på konflikterna där ute just nu, och satsa på ungdomarna jag tycker att man borde satsa på ungdomarna och hitta på andra grejer än att gå och skjuta varandra. Sara från Hammarkullen är också inne på de tankebanorna när hon säger: Ja, men alltså jag tycker problemet med Göteborg är att det inte finns så många ställen som ungdomar kan vara i. Liksom det är därför många ungdomar hamnar inom kriminalitet för att dom inte har nånstans att gå. Så det är bara såhär att hitta på saker och ja, om det skulle finnas fler ställen att gå till som ung, då kanske det skulle bli bättre för ungdomarna och slippa det här med kriminaliteten och sådär. Nazli går på friskola i centrum av Göteborg och bor med båda sina föräldrar i en lägenhet i Hjällbo. Hon säger apropå kriminalitet: Jag har en sak att säga ifall nånting händer i Angered, då är det bara för att den personen själv har problem, inte för att nån jävlas och bara typ skjuter någon annan för skojs skull. Rosa går på samma friskola och bor med sin mamma i en hyreslägenhet i Haga. Hon understryker att man inte behöver vara rädd i Angered: Jag har varit i Angered massa gånger, det är liksom knappt en människa där och dom jag har träffat är bara helt lugna och snälla [...] det är helt underbart på torget du vet. [...] Alla verkar vara jätteglada, och sen liksom om det är nån som blir skjuten typ, såhär vi säger typ i Biskopsgården, då är det för att dom har egna problem liksom. Sara och hennes klasskamrat Joy från Hammarkullen pratar om vilket rykte olika platser har och kommer fram till att media bidrar till bilden allmänheten har av att vissa platser ( invandrartäta ) är kriminella medan andra platser ( svenska ) aldrig omskrivs i de termerna: Joy: Till exempel Olofstorp och dom här, det är ju massa svenskar där och så. Sara: Men det är lika stor kriminalitet där med egentligen när man tänker efter.. 58

Joy: Ja.. nej men jag tycker jag rider ju där i Olofstorp ungefär, och då får jag höra massa saker och jag tycker att det är mer våld och så där borta än vad det är i Hammarkullen. Sara: Mm, men så står det ingenstans i tidningar och så är det ingen som tänker så [...] så därför ska man inte tycker jag, alltså hur ska jag säga alltså därför ska man inte döma med samhället för alla samhällen är ju egentligen likadana. Så typ bara för att man säger att man kommer från Angered så borde det inte vara så att man tänker aa, kriminalitet och jag vet inte vad. Intervjuaren: Men folk tänker så eller? För ni kom in på det här med kriminalitet Joy: Ja, jag har upplevt att dom känner det, att dom säger så. Kronogården i Trollhättan har också dåligt rykte på grund av att tidningarna skriver så mycket negativt, tycker Shila och Ahmed: Shila: Vi har jättedåligt rykte här Intervjuaren: Mm, hur märker man det? Eller hur vet ni det? Ahmed: Genom, läsa tidningar, står mycket om Kronogården och sånt där. Ambivalensen till det egna området framträder åter påtagligt. De intervjuade ungdomarnas bild från denna socialt underprivilegierade förort är dubbel. Många trivs i området och här finns å ena sidan alla vänner och trivsel, men andra ser ner på det. Livschanserna beskrivs som begränsade men de vill inte bo där som vuxna: Adriana: Jag vill inte att mina, ifall jag får barn att dom typ ska gå i fel inriktning. Det är bättre att lägga dom i en bättre skola och sånt, inte typ som ghettot som den här skolan jag vet inte hur jag ska förklara [ ] så dom får bättre vänner bra vänner. Amina: Bättre liv helt enkelt Adriana: Ja, bort härifrån. Amina: Det är många föräldrar som inte bryr sig om sina barn och låter dom få göra vad dom vill och dom hamnar där dom är. Intervjuaren: Vad var det som du sa om ghettot (skratt) Adriana: (skratt) Jag vet inte vad jag fick det där ifrån. Intervjuaren: Men hur tror ni att andra ser på området som? Adriana: Farligt. Platsen i andras ögon Ungdomar som bor på territoriellt stigmatiserade platser har ofta som strategi att presentera sig med staden de kommer från, snarare än att berätta vilket område de bor i. Platsen i andras ögon är teoretiskt uttryckt deklasserad och etnifierad, varför de är försiktiga med att identifieras med den. Dessa begrepp uttrycker att den underprivilegierade plats som förorten utgör på ett intersektionellt sätt knyter samman social klass och den sociala positionen invandrare. När Emil, med nordiskt ursprung från Bergsjön i Göteborg, får frågan om alla har samma möjligheter i staden Göteborg säger han att staden inte är rättvis. Han säger att: Vissa blir ju nedtryckta för att dom har en annan färg på hyn. Hans svar leder tankarna till ett postkolonialt perspektiv och det teoretiska begreppet rasifiering. 35 Färgen på hyn innebär 35 Se i denna rapport under rubriken Centrala teoretiska begrepp i samband med begreppet etnicitet, sida 26. 59

diskriminering baserad på uppfattningar om ras. När Emil utvecklar sina tankar framkommer att synen på hudfärg i grund och botten är en fråga om makt och en rasism med rötterna i ett kolonialt förflutet: Emil: Ja, det har man ju. Fast jag vet inte hur mycket, man har ju liksom vissa blir ju nedtryckta bara för att dom har en annan färg på hyn, dom blir ju nedtryckta, så dom har inte fått så stor chans att göra nånting åt det. Så ja, vad ska man säga? Intervjuaren: Tror du att det spelar roll vad man har för bakgrund och så? Emil: För mig spelar det ju ingen roll, fast för andra så kanske det... för att vissa har ju haft en familj som är rasistiska, varit sen länge tillbaka och dom har ju tänkt att okej, dom som är mörka, dom har mindre värde för att dom har varit slavar en gång i tiden, så att vi har större makt än vad dom har, fast alla har ju lika mycket makt i det här landet Känslorna hos ungdomarna från den underprivilegierade förorten är ambivalenta. Detta då de upplever att andra ser ner på platsen, samtidigt som platsen också utgör en hembygd där de bor, trivs och har sina sociala relationer. Ahmed säger: Jag bor själv i Kronogården. När en ny tjej eller någon annan frågar mig, jag säger Trollhättan. För Trollhättan är stort. Dom säger kommer han från Kronogården, nej vad skall vi göra med han? Han är problembarn. Det är därför vi säger Trollhättan. Samma bild framträder när intervjuerna görs i Hammarkullen i Göteborg. Sara menar att det spelar roll vilket område ungdomar kommer ifrån, speciellt när de lämnar området för att börja gymnasiet: Sara: till exempel när vi börjar gymnasieskolan så går man ja men vart bor du? Angered Jaha. Liksom på det viset. Så det blir ju ganska såhär konstigt för man känner sig lite såhär ute, man känner sig ganska uppdelad från samhället. Intervjuare: Spelar det roll, alltså var man kommer ifrån? Att man kommer ifrån Angered? Sara: Alltså för vissa kanske det gör det. För alltså Angered har den här... vad ska man säga, ryktet. Att det är dåligt, men egentligen om man är i Angered och ser hur det är, så är det inte så dåligt som det låter egentligen [...] typ många vänner som går i gymnasiet nu har sagt typ ja men vi skäms att säga att vi kommer ifrån Angered på grund av det här ryktet [...] Så det blir ganska såhär: Vart bor du? Hammarkullen sen bara Jaha.. Angered. Så det blir ganska så här uppdelat egentligen. Svenskhet i en segregerad stad Ungdomarna som intervjuats är väl medvetna om att staden är segregerad och de flesta uttrycker att de upplever att alla inte har samma möjligheter. Betydelsen av plats är stor och framstår i intervjun som helhet som en viktig aspekt i ungdomarnas identitetsarbete. 36 Sara går på högstadiet i Hammarkullen. De har bott där tidigare men bor nu i radhus i andra delar av Angered med sina familjer. Sara säger om den delade staden: Jag tycker liksom att alla ska bli behandlade likadant men så är det inte egentligen. För till exempel om man tänker såhär, i Angered finns det inte så jättemånga som är svenskar och bor här. Så tänker man sen typ, Mölndal, Mölnlycke så är det såhär mer svenskt område eller vad man ska säga. Liksom det blir såhär uppdelat tycker jag [...] 36 Se om platsbegreppet under rubriken Centrala teoretiska begrepp i denna rapport, sid 25. 60

Sara anser att invandrare i för hög grad placeras i områden tillsammans med andra invandrare och att integration då försvåras: Jag tycker det skulle vara bättre om dom skickades till det stället som man bott i Sverige ganska länge, för då lär dom sig mer om Sverige, om hur det har varit och hur det är idag, och då kan man prata språket bättre och så. Men till exempel om dom skickas till Angered eller något ställe där det finns många som upplevt samma sak, då kan man inte prata så bra svenska, då lär man sig inte hur Sverige är egentligen. Shila är 17 år och kom till Sverige från mellanöstern som 10-åring. Shila trivs i området där hon bor, men hon har en dröm om att träffa svenskar : Ja. Alltså jag trivs här. Det är inte så att jag inte trivs, men, jag vill att, jag vill lära känna mer svenskar. Jag vill förbättra mitt språk, jag vill umgås med det, jag vill se hur dom är, hur dom fungerar, hur deras familj är, hur deras kultur är, och så. [ ] men om jag bara träffar en svensk, typ familj, då är det, jag tror det kommer vara stor skillnad. Ahmed bor i Kronogården i Trollhättan. Han kom till Sverige som 10-åring. Idag är han 16 år. Han tycker att det är kommunens fel att staden blir uppdelad och människor inte möts: I ett område där det typ finns, säg 7-8 lägenheter lägger dom alla somalier. Sen i andra områden lägger dom massa irakier, i ett annat område lägger dom massa albaner. Så det blir ingen blandning. Längst in i slussarna [...] lägger dom alla svenskar där. Det blev aldrig nån blandning. Cheydan som är 16 år och också bor i Kronogården berättar hur hon, i kraft av sitt agentskap, försökt bryta barriärerna mellan Kronogården och andra delar av Trollhättan. Ja Kronogården jag tycker det är jag tycker det är jättebra område [ ]jag har ju försökt göra en massa saker. Jag försökte göra fest här eller jag har försökt också vad heter det göra eh där nere vi har hämtat några band från Stockholm som konsert ja vi har haft konserter och det är vad heter det gratis så man kunde komma och ja å men det var inte så många [ ] det var med ungdomarna och vi gjorde konserten ja vi försökte påverka och vi eh vi gör alltid nytt försök gör nya försök ger aldrig upp vi vill att det ska komma folk och vi har gjort några gånger vad heter det affischer och eh lagt upp vad heter det på många olika eh delar av Trollhättan så folk skulle se och komma det har jag gjort [ ] ja men det blir bra det blir bra om vi fortsätter så för tänk om folk inblandar sig där i Kronogården. Uppdelningen mellan svenska områden och invandrarområden leder till en känsla av att inte höra till hos ungdomar med utomeuropeisk bakgrund. Faraji och Haron är två 15-åriga killar som bor i Biskopsgården, ett område som präglas av relativ fattigdom och där en hög andel av befolkningen har utländsk bakgrund. Liksom i de flesta underprivilegierade förorter är omsättning av befolkningen stor och det framkommer även av citatet nedan att många ungdomar är nyanlända. Faraji och Haron är dock båda födda i Sverige av föräldrar som kommit till Sverige från Afrika. Skolan de går på har endast någon enstaka elev utan utländsk bakgrund. Faraji och Haron tillbringar liksom de allra flesta ungdomar vi mött i intervjuerna mesta delen av sin tid med kompisar i området där de bor. Faraji som är född i Sverige känner sig inte svensk: Intervjuaren: Ni är ju tydligen rätt mycket i området här då. Ni ger en bild av att kompisarna finns här, och när ni är ute och hänger så är det bland kompisar och det är här. Vad tycker ni om området? Faraji: Nej, vi känner oss hemma här. 61

Intervjuaren: Mm. Hur är det för din del? Haron: Samma sak, känns bra här. Även ifall det kan hända saker, men det finns ändå allt, man trivs här. Intervjuaren: Känner ni att ni är göteborgare? Faraji: Ja, att jag är göteborgare (otydligt) Intervjuaren: Det står Los Angeles på kepan, det står inte Göteborg (skratt). Faraji: Ja, precis. [ ] Man känner sig inte svensk här i alla fall, så personligen känner man sig inte svensk, även om man är född här eller så. Svensk medborgare. Intervjuaren: Mm, vad tycker ni om att det är så då? Eller håller du med? Haron: Ja, det gör jag faktiskt. Intervjuaren: [ ] Men ni säger jag känner mig inte svensk, sa du. Hur märks det då liksom? Faraji: Mina vänner har invandrarbakgrund och så, man pratar mer på deras sätt som dom... alltså så att dom ska förstå. Förstår du? Ifall dom är nya här i Sverige och dom kan lite svenska, så pratar man mer på deras sätt, så dom ska förstå bättre. Det är mer invandrarvänner man har. Genom intervjuerna framgår att ungdomarna många gånger har en vilja att ta ansvar, men att det saknas utrymme för medskapande utanför den individuella nivån. UNGDOMAR OM INFLYTANDE I STADEN Skillnad på inflytande mellan den privata och offentliga sfären Under intervjuerna blir det tydligt att ungdomarna har agentskap. Med begreppet agentskap avses att ungdomarna utifrån det de bryr sig om har kapacitet och potential att ha inflytande över sina liv och sin omgivning. Skyldighetsbärares och vuxenvärldens förväntan på dem som beings med agentskap är dock låg. Ungdomarna bekräftar i intervjuerna att synen på barn och unga som becomings genomsyrar deras vardag. Naturligtvis använder de inte de orden, men det framgår ändå tydligt att barn och unga inte hör hemma i den offentliga miljön. Många ungdomar tycker att de blir lyssnade till i den privata sfären i vardagen och att de kan påverka i den direkta relationen med vuxna, t ex i relationer till lärare eller föräldrar. Oftast kan de påverka läxor, någon gång har de kunnat påverka att en lärare har slutat, några säger att elevråd är kanaler för påverkan medan det tycks som om flertalet ungdomar inte tycker att det fungerar. I intervjuerna uttrycker dock ungdomarna att de sällan har någon röst eller att de blir tagna på allvar i frågor som rör samhället i stort. Genom intervjuerna framgår att ungdomarna många gånger har en vilja att ta ansvar, men att det saknas utrymme för medskapande utanför den individuella nivån. För att tala med Barbro Johanssons ord (2009) så är skolan och hemmet barndomens platser, vilket medför att den fysiska åldern räcker som hinder för barns och ungas deltagande på offentliga arenor. Vuxna behöver inte reflektera över om barn och unga kan vara berörda av de samhällspolitiska frågor som diskuteras i den offentliga miljön, eller om barn och unga har kunskap och kompetens som kan tillföra samtalet nya dimensioner de är helt enkelt för unga för att komma ifråga. Ibland säger ungdomarna att de inte är intresserade av att påverka och de menar att inflytande kommer de att få som vuxna. Acceptansen för att vara en becoming bidrar till att ungdomarna inte är intresserad av att försöka ändra på något nu, utan att det får vänta till sen. 62

Zahra i Biskopsgården tycker att det är naturligt: Zahra: Vi kan inte ändra nej, tyvärr. [ ] Intervjuaren: Varför skulle dom inte lyssna på er? Zahra: Vi är bara unga människor, vem skulle lyssna på oss? Det får vänta till sen, säger Zahra: För då har vi mer erfarenhet, och vi har sett mer av livet, och vi har jobbat. Sara och Joy i Hammarkullen resonerar på samma sätt: Joy: Alltså jag tycker.. det här med 18 års åldersgränsen, det är bra för Sara: Man är mognare att rösta då. Joy: Ja, liksom nu tror jag inte att dom unga, de flesta unga skulle inte förstå sig på det här med att rösta och så. Sara: Nej, det är många som inte skulle kunna.. vissa kanske är tillräckligt mogna för att förstå det här med politik och så men det är inte alla. Inte förrän dom blir 18. Den här inställningen är en illustration av att barn och unga agerar i enlighet med den syn på barndom som vuxenvärlden etablerat. Tina Mattsson, socionom och genusvetare, menar att hegemoni, eller en dominerande grupps sociala och kulturella övertag, även leder till att underordnade grupper tolkar sin situation med den dominerande gruppens tolkningsram. Detta gäller inte bara social och kulturell dominans utan också när det gäller kön, sexualitet och etnicitet (Mattson, 2010). Mattson nämner inte ålder, men hegemoni kan förstås också tolkas med generationsordningen som utgångspunkt. Ungas känsla av underordning framkommer tydligt genom intervjuerna när ungdomarna reflekterar över sin möjlighet att påverka i samhället. Therese, 16 år, ger uttryck för detta genom att enkelt konstatera att Nej, jag är för ung på frågan om hon har försökt påverka Västtrafiks bestämmelser som hon anser är negativt för ungdomars resande med kollektivtrafiken. Flertalet ungdomar uttrycker att unga sällan ha någon röst eller bli tagna på allvar i frågor som rör samhället i stort. En del ger trots det uttryck för att det finns en vilja att ta ansvar men att det saknas utrymme för det utanför den individuella nivån. Emil, 17 år från Bergsjön som vi mött flera gånger tidigare, resonerar om varför unga skulle kunna ha mycket att bidra med i staden: Det är dom som åker kollektivtrafik, det är dom som är mest ute och spelar fotboll och såna här grejer, mitt i stan. Så dom skulle ju säkert kunna ändra på väldigt mycket om dom fick lov att göra det. Eller också har man lärt sig att påverkan ska äga rum i särskilda, av vuxna tillhandahållna, strukturer. Faraji, 15 år, tycker att det är OK att inte kunna påverka i samhället innan man fyllt 18 år, men säger ändå att: Det finns sån här ungdomsfullmäktige om du vet vad det är Där kan man påverka lite i alla fall. Det framkommer dock i flera intervjuer att ungdomarna är skeptiska till de arenor som vuxna erbjuder för demokratiskt inflytande. Anna som är 15 år och bor i Billdal, säger kritiskt om ungdomsfullmäktige att hon inte tycker att de gör någon stor skillnad: Dom säger alltid att det gör nån jätteskillnad men jag har inte fått höra nånting om det. 63

Samtidigt finns bland intervjuerna några exempel på unga som trots hegemonin och sin underordnade roll har idéer om hur man kan göra för att påverka trots att man är ung. 15-åriga Rosa, som bor med sin mamma i Haga, säger: Ja men såhär typ att, om man till exempel har en text om nånting man tycker är viktigt, om man till exempel ger det till en politiker eller nån som kan påverka, nån äldre som sysslar med det, sen också att man visar generellt sett att du vet jag är en ungdom om jag vill påverka detta Ju fler som gör det så förstår liksom dom professionella att folk vill göra någonting åt ett visst problem. Axel 15 år, som bor med sina föräldrar i Billdal tycker att man kan skicka brev till statsministern eller liknande. Han tror att de vuxna tar vara på ens åsikter, just för att man är ung: Alltså jag tror inte att det är helt omöjligt, framför allt när du är ungdom, för jag tror dom tar väldigt såhär liksom.. tar vara på ens åsikter. Barbro Johansson analyserade barns och ungs delaktighet i ett planeringsprojekt för Södra Älvstranden som staden genomförde år 2005 (Johansson, 2009). Där finner hon att de vuxna i projektet mer betraktade barnen som en särart än som fullvärdiga deltagare. Johansson menar att känslan av att bli tagen på allvar kan vara en konsekvens av att vara annorlunda i vuxnas ögon. Barns och ungas underordnade ställning likställer dem nästan med att vara en egen folkgrupp med en egen kultur, menar hon. Som sådan kan barn och unga uppmärksammas för sin särskildhet och uppskattas för sin kompetens, utan att denna kompetens jämställs med eller utmanar vuxnas överordnade ställning. 64

Slutsatser Städer och samhällen präglas av ökande skillnader i ungas uppväxtvillkor vilket påverkar ungdomars erfarenheter av inflytande och möjligheter till medskapande. I det här kapitlet diskuteras några av de mekanismer som skapar innanförskap och utanförskap i den segregerade staden. Undersökningen som utgör underlag för denna rapport befäster en bild av att städer och samhällen präglas av ökande skillnader i hälsa, barns uppväxtvillkor och inkomst. I det följande framträder att plats och villkorande strukturer som klass, kön och etnicitet påverkar ungdomarnas upplevelser och erfarenheter av formellt och informellt medskapande, både i det egna vardagslivet och i samhällsutvecklingen. De unga vi intervjuat tänker dock sällan i termer av att påverka. Spontant svarar de ofta att de inte försökt påverka eller förändra något i samhället, i skolan eller på fritiden. De associerar påverkan främst med vuxeninitierade formella påverkansmöjligheter som val, ungdomsråd, elevråd och så vidare. Flera upplever att det är svårt att göra sin röst hörd som ung. De tror inte heller att vuxna kommer att lyssna på dem och menar att det därför inte är någon större idé att försöka innan de fyllt 18 år, när de är myndiga och kan rösta. När frågorna tonas ner och samtalet träder fram visar det sig att många trots det har upplevelser och erfarenheter av medskapande. Det är sällan som ungdomar lever sina liv utanför de platser där de bor eller går i skola. Det är förstås glädjande att ungdomarna i undersökningen i så hög grad känner sig hemma på de platser som de vistas eller bor på. I en segregerad stad innebär emellertid detta risker för inlåsningseffekter där ungdomarna mer sällan kommer i kontakt med ungdomar olika dem själva. Ungdomar lever i hög grad i lokalt förankrade livsvärldar präglade av olika socio ekonomiska och kulturella villkor. Av betydelse i segregerade städer är att de till plats knutna villkoren färgar ungdomarnas syn på möjligheter till inflytande. Det finns anledning att vara positiv då ungdomarna vittnar om social tillhörighet och framtidstro och då de uppvisar egenskaper och krafter som kan bidra till att medskapa ett socialt hållbart samhälle. Vi behöver vara medvetna om att respekten för barnet som fullvärdig samhällsmedlem ibland står i kontrast till den syn på barndom som traditionellt finns i samhället. Intervjuerna visar istället att ungdomar inte bara är becomings som formas av strukturer, de är beings med kritiskt tänkande, reflexiv kapacitet och erfarenheter av att bo och vistas i staden som ung. Det finns icke desto mindre även anledning till oro för den sociala hållbarheten, när ungdomar vittnar om bristande likvärdighet i utbildning och livskvalitet, diskriminering, brist på erkännande och deltagande samt när de vittnar om att de barn och unga som bor och vistas i staden inte alltid känner trygghet, social tillit och samhörighet. I det följande diskuteras slutsatser kring i hur stor utsträckning som barnkonventionens krav på ungas rätt till utveckling, utbildning och delaktighet infrias. Skola och utbildning Positivt vad gäller ungdomars tid i skolan är att de på flera håll upplevt inflytande över sin skoltid. Bilden är dock splittrad då det finns gott om exempel på att ungdomar försökt att påverka utan varken respons eller resultat. Dessa erfarenheter är tecken på att skolan inte alltid lyckas göra demokrati och att elever lämnar skolan med en nioårig erfarenhet av bristande inflytande och delaktighet. Av betydelse för social hållbarhet och för skolans möjligheter att lyckas med sitt demokratiska uppdrag är att vi vet att elever i ökande grad går i skolor där de andra eleverna i flera avseenden är lika dem själva (Skolverket, 2012). Det framgår av intervjuerna att ungdomar såväl från privilegierade som från underprivilegierade områden generellt är positiva till tanken på att lära känna varandra över dessa gränser. För de ungdomar som är relativt 65

nyanlända framstår dock behovet av att träffa svenskar som en fråga som upplevs ha avgörande betydelse, då dessa ungdomar ser detta som en väg in i ett gemensamt samhälle som de inte upplever att de är del av. Ur ett rättviseperspektiv är det även problematiskt att likvärdigheten mellan skolor är alltför liten (Skolverket, 2012). Mot denna strukturella bakgrundsbild exponeras genom intervjuerna istället individualiserade förklaringar. När ungdomar skolmisslyckas tillskriver de ofta brister till sig själva eller till enstaka lärare, istället för att se att de är i svårigheter i en bristande verksamhet. Denna bild är framträdande i intervjuerna om NEETs och deras erfarenheter. Detta ställer höga krav på såväl det segregerande skolsystemet som på enskilda skolors förmåga att utveckla sin verksamhet till att inkludera alla elever och i högre grad ha kompetens att möta elevers olikheter. I vissa miljöer koncentreras behov av stöd och särskilda utbildningsinsatser. Intervjuerna tyder på att skolor med stor volym av elever i sådana behov inte orkar med sitt kompensatoriska uppdrag, så att alla elever utvecklas så långt som möjligt. I intervjuerna finns på sådana skolor exempel på att elever upplever det orättvist att endast de som straffat ut sig och har det allra svårast får särskilda utbildningsinsatser. Här finns också exempel på upplevelser av bristande undervisning på grund av svårigheter att rekrytera personal till skola i utsatt område. Här finns exempel på att nyanlända elever fått vänta avsevärd tid på att få den studiehandledning på modersmål som de har rätt till. Dessa exempel är tecken på att inte alla elevers rättigheter infrias. Ungdomars delaktighet är viktigt för skolans kunskapsuppdrag och för dess demokratiska uppdrag. Unga har också rätt till delaktighet och utveckling enligt barnkonventionen. Därutöver är delaktighet även viktigt ur ett hälsoperspektiv. Litteraturstudien När barn och ungdomar får bestämma mer påverkas hälsan visar att barns hälsa gynnas av ökat inflytande i skolan (Wennerholm & Bremberg, 2004). Andra studier visar att elever som upplever stressrelaterade arbetsvillkor i form av höga krav och låg grad av inflytande har en ökad risk för lågt psykiskt välbefinnande och psykosomatiska besvär. Upplevelsen av stress tycks emellertid minska när eleverna själva kan vara med och påverka i skolan, särskilt i konkreta situationer som att bestämma när läxor och prov ska förläggas (Rotsila & Toivanen (red), 2012) vilket vissa eleverna menar att de har. Det borde vara särskilt viktigt på skolor där elever har svårt att nå godkända betygsnivåer eftersom det enligt Wilkinson och Pickett (2009) är mindre sannolikt att de som har låg social status upplever sig ha kontroll, vara lyckliga och optimistiska. När elever har så olika villkor beroende på faktorer som bakgrund, föräldrarnas position i samhället, boende, skola är det allvarligt att samhället inte klarar att kompensera för detta. Förutom negativa effekter av att de flesta elever lägger stort ansvar på sig själva för om de lyckas eller misslyckas, så bidrar bristande likvärdighet och infriande av rättigheter till att skillnaderna i hälsa ökar. Detta strider mot det tidigare redovisade politiska engagemangets intentioner på såväl internationell som nationell, regional och lokal nivå. Vardag och fritid Ungdomar upplever positivt nog inflytande över vardag och fritid. De flesta intervjuer visar att ungdomar är nöjda med vad de gör på fritiden. Fritiden framstår i förhållande till skolan som en alternativ arena där förmågor kan ta sig andra uttryck än i skolan. För många ungdomar är dock gränsen mellan skola och fritid utsuddad, då de har höga krav på att ägna sig åt skolarbete utanför skoltid. Vad de gör på sin fritid varierar delvis på var i staden de bor och några ungdomar skulle vilja ägna sig åt andra eller fler aktiviteter. I mer privilegierade områden är fritidsaktiviteterna ibland många och relativt dyra. I mer underprivilegierade områden är det möjligen så att vissa fritidssysslor av klassmässiga skäl helt enkelt faller utanför det som ungdomarna förväntar sig att de kan syssla med. Kön framträder som en betydelsefull skillnad för vad ungdomar gör på sin fritid. Det är främst flickor som uppger att de ägnar mycket tid åt läxor på fritiden. Pojkar förefaller att 66

vara friare i att tillbringa tid utomhus i området där de bor. Det är pojkar som talar om fotboll, både som organiserad fritidsaktivitet, spontan aktivitet i bostadsområdet och som framtidsdröm. De som talar om hästar som fritidssyssla är uteslutande tjejer. Fotbollen i klubbverksamhet verkar emellertid inte erbjuda en möjlighet till inflytande. Snarare är disciplinering en framträdande diskurs, där det är tränaren som bestämmer. Stallen verkar i högre grad fostra till ansvar och inflytande då stallet skall fungera och hästar skötas och tränas. Fritiden framstår som en viktig arena för alla där unga kan använda och utveckla sina förmågor. Det tycks särskilt viktigt för ungdomar som har erfarenheter av att varken arbeta eller studera som Emelie och Emil har. I stallet och garaget får de möjligheter att vara delaktiga och att påverka. De vuxna visar att de litar på dem genom de ansvar de överlåter. Samtidigt finns en omtanke om ungdomarna på så vis att vuxna finns i närheten för att ge stöd och fungera som bollplank när så behövs. Fritiden blir därmed en arena där ungdomar kan få självförtroende och växa och som i sin tur främjar hälsan. Staden som faller isär Genomgående upplever ungdomarna att de inte har inflytande över frågor som rör stadens utveckling. Några har försökt göra sin röst hörd, men ingen har upplevt att de blivit lyssnade på. En vanlig inställning är att tycka att man, i enlighet med vuxensamhällets normer, får vänta tills 18-årsdagen då valdeltagandet öppnar upp för politiskt inflytande. Samtidigt har ungdomarna många insiktsfulla tankar och synpunkter på den segregerade staden. De flesta uttrycker att de inte gillar den utveckling de ser, det vill säga att segregationen i staden tilltar. Som framgått i inledningen sker segregationen efter klassmässiga, etniska och geografiska mönster. Bilderna av privilegierade och underprivilegierade områden riskerar emellertid att bli alltför polariserande och nyanslösa. Skillnader är inte bara stora mellan områden i staden, det finns stora skillnader inom vissa stadsdelar. I mötet med de unga vi intervjuat framträder dessutom en sammansatt bild av staden, invånarna, levnadsvillkor och framtidsbilder. Den bild vi dagligdags möter i media är ofta schabloniserad och bidrar till stigmatiserande uppfattningar av stadsdelar och grupper av invånare. Vi mötte i våra intervjuer Rafik som bor i ett miljonprogramsområde i Angered och går på en fristående skola inne centrum. Han satsar mycket på skolan och siktar på att läsa ekonomi på universitetet och på att bli VD eller finanschef. Han är politiskt intresserad och kan tänka sig att engagera sig inom den representativa demokratin. I en annan del av staden, Majorna, bor Sara som växt upp med sin mamma i en hyreslägenhet. Hon är van vid att det inte finns så mycket pengar i familjen utan om hon vill ha något så får hon samla ihop pengar själv. Hon tror inte att hon kommer rösta när hon blir myndig eftersom hon inte är intresserad av politik och inte vill ha med det att göra. När hon blir vuxen hoppas hon att hon kan flytta utomlands och bosätta sig där. Vi mötte också Sandra och Vincent som är arbetarklass med utländsk bakgrund och boende i hyresrätt. I samtalet visar sig båda ha en livsvärldsradar som är vidare än vad en kanske förväntar sig utifrån en schablonmässig bild. Teaterbesök, skönlitteratur, utställningar, resor visade på ett kulturellt kapital som troligtvis kan härledas till just deras migrationsbakgrund med stort kontaktnät utanför Tuve där de båda bodde. En förklaring till detta kulturella kapital kan vara att deras föräldrar i Sverige hamnar i en klassmässigt lägre position än i sitt tidigare hemland. Som kontrast till dessa unga mötte vi i Tuve också Lina och Maria, två flickor från medelklassen uppväxta i radhus. De åker inte så gärna till stadens centrum, utan båda håller sig hellre hemma i Tuve med sina kompisar. De berättar vid intervjun om sin första teaterupplevelse, vilken var ordnad inom skolan. Efter denna nyansering utifrån den variation av ungdomar vi som intervjuare träffar på i olika områden av staden, är det viktigt att ändå konstatera att de intervjuade ungdomarna ger en bild av en uppdelad stad där det finns bra och dåliga områden och där det finns tydliga barriärer mellan olika områden. I berättelserna från Kronogården i Trollhättan fram-

För att möjliggöra ungas medskapande krävs respekt för mångfald inte bara i relation till kön, klass och migrationsbakgrund utan också i relation till ålder, mognad och erfarenhet. står avståndet mellan denna utsatta stadsdel och staden vid slussarna som avsevärt. Ungdomarna uttrycker en känsla av instängdhet som också framstår som faktisk. Hoppet för dessa unga knyts till gymnasietiden då de kommer till andra skolor med elever från olika delar av Trollhättan. I Göteborg berättade unga om hur de ser på att makthavare placerar alla med utländsk bakgrund i Angered som ett ställe där de kan bo och ha för sig själva. De som bor i områden med lägre status har ofta ambivalenta känslor. De tycker om sin hembygd. De brottas ibland med uppenbar brist på en i reella händelser bottnande känsla av brist på säkerhet och trygghet. De brottas även med att platsen i andras ögon är både deklasserad och etnifierad. Dessa processer är del i den territoriella stigmatisering som i segregerade städer drabbar underprivilegierade områden och som genom identifikation ställer krav på ungdomarnas identitetsarbete. Den underprivilegierade förorten kan beskrivas som svenskgles, men detta begrepp för med sig att svenskhet behöver problematiseras. Ungdomar med migrationsbakgrund brottas med upplevelsen av svenskhet, på ett sätt som ungdomar utan migrationsbakgrund inte gör. Det kulturella kapital de bär med sig går inte självklart att växla in och ungdomarna vill inte heller självklart identifiera sig med svenskhet som enda identitet. Svenskheten är för många ungdomar ständigt under förhandling och svenskhet blir på ett intersektionellt sätt en plats- och klassrelaterad markör för en etnisk dimension som särskiljer innanför- och utanförskap. Det framväxande nya heterogena Sverige som förändras genom globalisering, migration och urbaniseringens sammanlänkade processer synliggörs genom ungdomarnas berättelser. Enhetssverige med kollektiva identiteter är på väg bort. De unga vi mött är en del av och lever mitt i det nya Sverige som består av en mångfald av livserfarenheter, levnadsvillkor och livsmål. För beslutsfattare och andra maktutövare är detta en angelägen kunskap att använda. Det understryker också varför medskapandet med de unga som bor och vistas i staden är så angeläget. Denna mångfald av erfarenheter, livsvillkor och framtidsplaner behöver tas till vara i planering och beslut om hur staden och dess verksamheter ska utvecklas. Ett barnrättsperspektiv på den rättvisa och socialt hållbara staden Principerna för en rättvis och socialt hållbar stad är enligt KAIROS alla invånares lika värde, en jämlik fördelning av resurser såsom tillgång till bostad, skola, hälso- och sjukvård och tillgänglighet till stadens offentliga rum, samt att invånaren både känner sig delaktig och faktiskt är delaktig i samhällsutvecklingen. De här principerna är faktorer som påverkar hälsan och folkhälsan och som, beroende på hur de inrättas, antingen kan bidra till en positiv och mer jämlik hälsoutveckling i befolkningen - eller det motsatta. De är också i samklang med rättighetsperspektivets principer om rätten att inte diskrimineras, rätten till utveckling och rätten till delaktighet. Att betrakta barns och ungas inflytande ur ett barnrättsperspektiv innebär att ställa krav på politiker och tjänstepersoner att göra det möjligt för barn och unga att vara medskapande, vilket innebär att kunna vara med och påverka vad som ska göras, varför det ska göras och gemensamt komma fram till hur det ska göras. Det är en process som syftar till att utjämna maktskillnader och ge möjligheter att få sin röst hörd och bli lyssnad på. För att möjliggöra ungas medskapande krävs respekt för mångfald inte bara i relation till kön, klass och migrationsbakgrund utan också i relation till ålder, mognad och erfarenhet. Att vara ung och socialt och ekonomiskt marginaliserad innebär något helt annat än att vara ung och växa upp i en socialt och ekonomiskt resursstark miljö. Att vara ung och socialt och ekonomiskt marginaliserad innebär ett dubbelt utanförskap. Ur ett rättighetsperspektiv är kunskap om barns och ungas olika förutsättningar beroende på var de bor, vilket kön de har, hur gamla de är, klass- och migrationsbakgrund viktig 68

information för beslutsfattare i den rättvisa och socialt hållbara staden. Därför är det viktigt att dialogen utgår från de behov och problem som ungdomarna själva upplever och beskriver. Enligt teorin om empowerment är det först då som hinder kan rivas ner och maktrelationerna förskjutas från samhällen, institutioner och offentliga myndigheter till individer eller grupper som kan förändra de livsvillkor som gör att de befinner sig i en svag och maktlös position. Att se relationen mellan policy och utfall socialt Barnkonventionen ställer krav på ungas rätt till utveckling, utbildning och delaktighet. I KAIROS är den centrala problemställningen: Varför blir det som det blir när vi vill så väl? Denna fråga implicerar att det finns en skillnad mellan policy och utfall. Som framgått under rubriken Politiskt engagemang för ungas inflytande finns ungas rättigheter framskrivet på policynivå. Där framstår barn och ungdomar i hög grad som en homogen grupp, men i intervjuerna synliggörs att ungas livsvärldsradar skiljer sig mellan unga med olika uppväxtvillkor. 37 Framtidshorisonten och möjlighetshorisonten finns på olika avstånd vilket ger skillnader för ungdomars tilltro till förmågan att påverka. Ungdomarnas upplevelser och erfarenheter ser olika ut vad gäller formellt och informellt inflytande, både i det egna vardagslivet och i samhällsutvecklingen. Denna undersökning synliggör att barns och ungas möjlighet till inflytande varken bör ses enbart på universell nivå, där förklaringar till inflytande ses som lika för hela den kategori som unga innebär, eller individualiseras till förklaringar som förlägger möjligheter och hinder till individnivå. Istället bidrar denna rapport till att se ungdomars inflytande och handlingsutrymme som socialt medierade. Eller med andra ord, att inflytande, dialog och handlingsutrymme är socialt och kulturellt förmedlade och villkorade. När frågan ställs om förhållandet mellan policy och utfall, blir det komplexa svaret utifrån intervjuerna med ungdomar att utfallet ser olika ut. Detta förklarar vi med att ojämlikhetsskapande strukturer på olika sätt påverkar såväl tjänstepersoner på de institutioner som möter ungdomar som ungdomarna själva, som inte är en homogen grupp. Utfallet av policy, där ungdomars rättigheter skall infrias, är inte ett statiskt resultat av policy som är implementerad eller inte. Utfallet är snarare att betrakta som en socialt formad dynamisk process, påverkad av aspekter som klass, kön, sexualitet, generation, språk, bostadsområde, migrationsbakgrund, religion och identiteter. För att stärka ungas rätt till delaktighet och inflytande krävs därför av tjänstepersoner en reflexiv förståelse av sig själva. Det krävs även hos makthavare och beslutsfattare en självkritisk och normkritisk syn på institutioners roll som skyldighetsbärare, i ett heterogent samhälle där socialt och kulturellt kapital inte sällan efter geografiska mönster är ojämlikt fördelat. Lärande av ungas erfarenheter Undertiteln på denna rapport är Lärande av ungas erfarenheter. Det medskapandebegrepp som arbetats fram under projektet poängterar just att behovet av ökat medskapande inte enbart återfinns i utanförskapet. Fokus behöver riktas mot de mekanismer som förstärker innanförskapet. Innanförskapet behöver få syn på att det finns ömsesidiga vinster med medskapande. Ansvaret för dialog och medskapande vilar dock på skyldighetsbärare som har inflytande och makt över dialogens och medskapandets villkor. Sett utifrån KAIROS synsätt är dialogen en förutsättning för medskapande. Med tanke på de positiva effekter som ungas medskapande bidrar till så finns det anledning från samhällets, skolans och föreningarnas sida att aktivt bidra till att ungdomarna får påverka även när de själva inte tar initiativet. Lärare eller andra professionella resurspersoner kan vara aktiva i sin roll. De kan ställa sin kompetens till förfogande och hjälpa mottagaren att tänka igenom möjliga resultat och konsekvenser av olika beslut. Dialog för medskapande måste föras på ett sådant sätt att maktrelationerna både är och upplevs som utjämnade (Askheim & Starrin, 37 Begreppet livsvärldsradar presenteras i resultatkapitlet om unga och staden, avsnittet om platsens betydelse. 69

2007). Laverack menar att resurspersonerna inte nödvändigtvis behöver vara positiva till det de hör, men de måste vara engagerade i att agera utifrån dessa frågor (Laverack, 2007). Medskapande och dialog är förutsättningar för att i vid mening utveckla en interkulturell kompetens 38 med stor lyhördhet för ungdomarnas bakgrunder och identitetsarbete. Sammantaget är det dessa kunskaper, färdigheter och attityder som utgör förmågan till ett inkluderande arbetssätt som möjliggör positiva utfall av policys och att ungas reella möjligheter till medskapande ökar. Stina som är 15 år och bor centralt i Skövde tror inte att unga alltid får den respekt som de förtjänar när de har något viktigt att säga. Det skapar en känsla av att man som ung inte har rätten att föra fram sina åsikter. Samtidigt visar intervjuerna att det finns både en vilja och önskan om att kunna påverka i unga år. Även om unga inte tror sig kunna eller få möjlighet att påverka så säger Aisha, Zarah och Amal från Biskopsgården att de är nästa generation och att de har kunskap som kan bidra till samhällets utveckling: kanske jag, eller kanske vi tre, vi är 16 år, kanske vi vi har bättre tankar än den till exempel den som är 35 år och jobbar som, och som är en arkitekt, eller tandläkare, eller statsminister. Så som dom jobbar i högre dom som har högre yrken, dom borde lyssna på oss mer. På oss, vi unga människor. 38 Interkulturell kompetens är de kunskaper, färdigheter och attityder som sammantaget utgör en persons förmåga att komma överens med, arbeta och lära från människor med en mångfald av kulturella bakgrunder. Interkulturalitet förutsätter ett förhållningssätt som förstår kultur som process istället för tillstånd. (Lahdenperä, 2004) 70

Tankar om arbetssätt KAIROS är ett projekt där teori och praktik möts. Ett övergripande syfte är att bidra till diskussionen om arbetssätt för rättvisa och social hållbarhet. Ökade reella möjligheter till ungas medskapande kan kräva såväl strukturella som kulturella arbetsorganisatoriska förändringar. Tankarna nedan om arbetssätt berör såväl makthavare och beslutsfattare på strategisk nivå, som de tjänstepersoner vilka i jämlik dialog ska möta ungdomar i ögonhöjd. För socialt hållbar och rättvis utveckling krävs strukturerade arbetssätt som möjliggör ungas medskapande. Unga måste både känna sig delaktiga och vara faktiskt delaktiga i sitt eget liv och i samhällsutvecklingen. I linje med KAIROS förhållningssätt om medskapande och dialog presenteras här tankar om arbetssätt i frågeform. Dessa är genererade utifrån undersökningen: Hur möjliggör vi att unga kan påverka vad som ska göras, varför det ska göras och gemensamt komma fram till hur det ska göras? I denna undersökning framkommer att unga inte alltid upplever förväntningar på inflytande varken från sig själva eller från andra. De flesta pratar inte heller om möjliga kanaler för delaktighet och inflytande. Ett steg till för att främja medskapande vore att unga inte bara tillfrågas i frågor som vuxna definierat, utan även får sätta dagordningen. Former för dialog behöver utvecklas, där det inte i förväg är bestämt vilka frågor som barn och unga ska få vara med och prata om. Det handlar om att se barn och unga som kompetenta, att ta vara på deras levda kunskap om staden och att säkerställa att unga med olika uppväxtvillkor kommer till tals för att få med de olika perspektiv som det innebär att växa upp i ett segregerat samhälle. Hur verkar vi för att unga ska vara medskapande i framväxten av hållbara och rättvisa städer? Denna undersökning visar i allt för hög grad att ungdomar ser möjligheten till politiskt inflytande som något som kan ske först när de får rösträtt. Det vore gynnsamt för social hållbarhet om ungdomar upplever sig som medskapande i samhällsutvecklingen. Men, då krävs möjlighet för unga att närma sig det politiska på en arena och i en form där unga känner sig bekväma. Det krävs även en öppenhet från skyldighetsbärare att lyssna på de frågor som unga har behov av att prata om samt en villighet att föra upp ungas perspektiv till en strategisk nivå. Här krävs alltså förhållningssätt och arbetssätt som anpassas efter att lyssna på unga invånare, även om de inte formulerar sig eller organiserar sig efter formella strukturer. Särskilda ansträngningar behöver göras för att även de unga som har svagare politiskt självförtroende 39 ska känna sig delaktiga och faktiskt bli lyssnade på. Hur verkar vi för att unga i en segregerad stad får erfarenheter av unga olika dem själv? Denna undersökning visar att ungas livsvärld är begränsad i den mening att de unga tillbringar den största delen av sin uppväxt i en lokal miljö. Därmed möter de sällan andra unga utanför dessa gränser, trots att de i intervjuerna uppger att de gärna vill det. Segregationen i städer tilltar och skolan är i avtagande grad en arena där elever möter andra elever från alla delar av samhället. Möten mellan olikheter behövs för social hållbarhet, för förståelse för olika livsvillkor och för att motverka stereotypa bilder av områden och dess människor. Här kan det finnas anledning att tänka i nya banor och ta del av lärande exempel. Genom att samorganisera och samlokalisera olika verksamheter som till exempel ungdomsmottagningar och studie- 39 Se kapitlet om Staden som faller isär. 71

vägledning med öppna mötesplatser inom kultur och fritid kan nya arenor för möten mellan unga i olika stadsdelar och mellan stad och land tillkomma. Även föreningar och civilsamhällets olika organisationer kan genom ett inkluderande arbetssätt spela en viktig roll för möten mellan unga från olika delar i samhället. Hur möjliggör vi en självkritisk och normkritisk syn på institutioners roll som skyldighetsbärare? Undersökning visar att unga inte alltid känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen och i de beslut som rör dem. I denna undersökning skiljer vi på skyldighets- och rättighetsbärare. För att stärka alla ungas rätt till delaktighet och inflytande krävs, hos makthavare och beslutsfattare samt på arbetsplatser, en reflexiv förståelse av att vara skyldighetsbärare. Normkritik och interkulturellt förhållningssätt är verktyg som bör användas på alla nivåer i organisationer. Det är en förutsättning för verklig lyhördhet och ett stödjande arbetssätt som bemäktigar individer och grupper. Det behövs också för att öka medvetenheten om den egna positionen och de samverkande maktstrukturer som har utestängande effekter och upprätthåller innanförskapet. Kategorin unga behöver förstås intersektionellt. Samhället är i flera avseenden segregerat och socialt och kulturellt kapital är inte sällan ojämlikt fördelat efter geografiska mönster. På komplexa vis påverkar detta ungas villkor för medskapande. För skyldighetsbärare krävs medvetenhet om dessa strukturella villkor, samtidigt som mötet med individen och dess behov inte får skymmas av begränsande kategoriseringar. Hur kan unga människor påverka din verksamhet? Denna undersökning synliggör ungas kapacitet som beings. Det behövs en utvecklingsorganisation där unga ses som en resurs och där rättigheter är utgångspunkt i planering och beslut. Att unga människor genom dialog är medskapande, i kraft av sina rättigheter och kompetens, har stor potential att vara verksamhetsutvecklande. Hela verksamhetens kvalité, måluppfyllelse och förbättringskapacitet kan gynnas av denna perspektivrepresentation. I förlängningen finns här en för social hållbarhet samhällsförändrande kraft, som kan komma såväl uppifrån (makthavare) som underifrån (invånare). För att möjliggöra ungas medskapande krävs systematik, rutiner och former för att aktivt och löpande involvera ungas röster. För att utveckla välfärdens verksamheter behöver de unga som har de största svårigheterna vara de som lyssnas på särskilt noga, då de kan ge nycklar till ett inkluderande arbetssätt som gynnar alla unga. Det krävs även att vuxna är beredda att påverkas och förändras. Som vuxen kan jag i mötet med unga vara becoming i betydelse att den unge har erfarenheter och kompetens som jag som vuxen saknar. Våra NEET-ungdomars erfarenheter belyser som helhet vikten av arbetssätt som genom engagemang och förståelse för den unges upplevelser och hela situation, klarar av att inkludera dessa unga människor i behov. Detta kan formuleras som att unga människors behov, perspektiv och erfarenheter skall ha betydelse för den institution de möter. De unga har rätt till att skyldighetsbärare lyssnar, bryr sig och låter sin verksamhet påverkas. Hur kan vi som skyldighetsbärare vägleda unga så att deras rättigheter infrias? I synnerhet synliggjorde intervjuerna med NEETs att hela den unges situation påverkar dess möte med olika institutioner. Varje enskild del av samhället som den unge kommer i kontakt med behöver ta ett holistiskt och vägledande ansvar. Utmärkande för NEETs är att de ofta går in och ut i olika verksamheters system. I detta riskerar de att så att säga hamna mellan stolarna, utan att någon skyddar deras rättigheter. Om relevanta professioner utifrån ungas behov och hela livssituationen inte finns att tillgå internt, bör etablerade arbetssätt finnas för att professionellt vägleda till andra verksamheter som kan bidra till att infria de ungas rättigheter. Det asymmetriska maktförhållandet i verksamheters dialog med unga, i synnerhet gällande unga i utsatt situation, ställer särskilda krav på kunskap om såväl dialog som kon- 72

flikthantering. Jag-och-dom situationer som uppstår, pekar på vikten av arbetssätt som bygger på professionell kompetens vad gäller konflikthantering. Hur möjliggör vi att fritidssektorn i än högre grad fungerar socialt inkluderande? I undersökningen framgår att fritidsaktiviteter kan spela en viktig roll i att utveckla och stärka medskapande och delaktighet hos unga. Fritidssektorn förefaller ha en viktig funktion då den för unga är en alternativ arena till skolan, som inte helt svarar mot ungas förmågor och kompetenser. Undersökningen ger anledning att betona att det är viktigt att arbeta aktivt med att kön eller klasstillhörighet inte ska vara begränsade i utövandet av fritidsaktiviteter. Idrottsrörelsen kan i högre grad verka för demokrati genom att ge utrymme för ungas delaktighet och inflytande. Detta skulle stärka ungas medskapande och bidra till en socialt hållbar och rättvis utveckling. 73

Referenser Abrahamsson, Hans (2012) Städer som nav för en globalt hållbar samhällsutveckling eller slagfält för sociala konflikter, ett diskussionsunderlag framtaget för Kommission för ett socialt hållbart Malmö. Göteborgs Universitet och Malmö Högskola. Agnew, John. A. & Duncan, James. S. (1989) The power of place: bringing together geographical and sociological imaginations. London: Unwin Hyman. Alanen, Leena (2011) Generation Order. I Qvortrup, Jens, Corsaro William A. and Honig, Michael-Sebastian, The Palgrave Handbook of Childhood Studies. Hamshire and New York; Palgrave Macmillan. Andersson, Roger et.al. (2009) Fattiga och rika segregerad stad. Flyttningar och segregationens dynamik i Göteborg 1990-2006. Hämtad 10 september 2014, från: http://goteborg.se/wps/wcm/connect/857b3540-1561-419b-b46a-bf4ae3ee1f87/ OPA_Fattigarikasegregeradstad.pdf?MOD=AJPERES Archer, Margaret S. (1995) Realist social theory: the morphogenetic approach. Cambridge; New York: Cambridge University Press. (2007) Making our way through the world: human reflexivity and social mobility. Cambridge: Cambridge University Press. (2012) The reflexive imperative in late modernity. Cambridge: Cambridge University Press. Aronsson, Karin (2012), Barnperspektiv: att avläsa barns utsatthet, i Locus 1-2/12: 95-111 Askheim, Ole P. & Starrin, Bengt (red.) ( 2007) Empowerment i teori och praktik. Gleerups Utbildning AB, Malmö. Back, Les (1996) New ethnicities and urban culture: racisms and multiculture in young lives. London: UCL Press. Beck-Gernsheim, Elisabeth & Camiller, Patrick (2002) Reinventing the family: in search of new lifestyles. Malden, MA: Polity Press. Beck, Ulrich (1992) Risk society: towards a new modernity. London: Sage. Bourdieu, Pierre (1984) Distinction: a social critique of the judgement of taste. London: Routledge. (1992) Kultur och kritik: anföranden. Göteborg, Daidalos Bunar, Nihad (2009) När marknaden kom till förorten: valfrihet, konkurrens och symboliskt kapital i mångkulturella områdens skolor. Lund: Studentlitteratur. Cederberg, Margareta (2012) Gymnasieskolan inte en skola för alla? En forskningssammanställning om låg utbildning och hälsa. Ett diskussionsunderlag framtaget för Kommission för ett socialt hållbart Malmö. Hämtad 30 oktober 2014 från: http://malmo.se/download/18.d8bc6b31373089f7d9800088755/gymnasieskolan_cederberg_klar.pdf Crompton, Rosemary (2008) Class and stratification. Cambridge: Polity. Danermark, Berth (1997) Att förklara samhället. Lund: Studentlitteratur. De los Reyes, Paulina & Mulinari, Diana (2005) Intersektionalitet: kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber. Englund, Tomas (2003) Skolan och demokratin, i Demokrati och lärande, red: Britta Jonsson & Klas Roth, Studentlitteratur, Lund. Eurofund, European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions (2012) NEETs - Young people not in employment, education or training: Characteristics, costs and policy responses in Europe. Publications Office of the European Union, Luxembourg. Hämtat 7 november 2014 från: http://eurofound.europa.eu/sites/default/files/ef_files/pubdocs/2012/54/en/1/ef1254en.pdf Förenta Nationerna (1989) FN:s Konvention om barnets rättigheter. Hämtad 10 september 2014, från: http://www.manskligarattigheter.se/dynamaster/file_archive/020521/a2fe55424340e999aed047eb281537d7/ fn_891120.pdf Förenta Nationerna ([1948] 2012) Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Hämtad 10 september 2014 från: http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/manskliga-rattigheter-och-demokrati/fns-allmana-forklaring-om-demanskliga-rattigheterna-/ Gieryn, Thomas. F. (2000) A Space for Place in Sociology. Annual Review of Sociology, 26(1), 463-496. Giddens, Anthony (1999) Modernitet och självidentitet: självet och samhället i den senmoderna epoken. Göteborg: Daidalos. Gustafsson, Jan-Eric (2006) Lika rättigheter likvärdig utbildning: en sammanfattning av studien Barns utbildningssituation bidrag till ett kommunalt barnindex. Stockholm: Rädda barnen. Göteborgs Stad (2014a) Göteborg stadsplanerar med sikte på 2035: hämtat 11 november 2014 från: http://goteborg.se/wps/poc?urile=wcm%3apath%3agoteborg.se_enhetssidor%2forganisation%2fprojekt%2fstadsutveckling+2035&page=gbg.enh.projekt.stadsutv (2014b) Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg, Delrapport 2014, Göteborgs Stad Social Resursförvaltning. Hämtad 19 november 2014 från: http://www.socialhallbarhet.se/wp-content/uploads/2014/04/delrapport2014.pdf (2014c) Förslag till budget 2015 och flerårsplaner 2016-2017, (S), (MP), (V), (FI), beslutad i Göteborgs kommunfullmäktige 27 november 2014. 74

Hendrick, Harry (2011) The Evolution of Childhood in Western Europe c.1400-c.1750. I James, A. and Prout A. (1997) Constructing and Reconstructing Childhood. Contemporary Issues in the Sociological Study of Childhood. 2 nd edition. Oxford; Routledge. James, Allison och Prout, Alan (1997). Constructing and Reconstructing Childhood. Contemporary Issues in the Sociological Study of Childhood. 2 nd edition. Oxford; Routledge. Janlert, Urban (2000) Folkhälsovetenskapligt lexikon. Stockholm, Natur och kultur. Johansson, Barbro (2009) Barns inflytande på en stad i förändring. I Saltzman, Katarina (red) Mellanrummens möjligheter. Studier av föränderliga landskap. Göteborg/Stockholm; Makadam förlag. (2012) Doing adulthood in childhood research. In Childhood 19(1) Mattson, Tina (2010) Intersektionalitet i socialt arbete. Teori, reflektion och praxis. Malmö; Gleerups. KAIROS (2013) Övergripande teoretiskt ramverk, projektdokument. http://www.mistraurbanfutures.org/sites/default/ files/kairos_overgripande_projektdokument.pdf KAIROS, Ungas Medskapande (2014) Demokratitorg Vad händer med medskapandet när ungdomar och politiker möts? http://www.mistraurbanfutures.org/sites/default/files/demokratitorg_-_vad_hander_med_medskapandet_nar_ungdomar_och_politker_mots_kairos.pdf KAIROS, Birgitta Guevara (2014) Segregation Utbredning, orsaker, effekter och möjliga åtgärder, Ett kunskapsunderlag om segregation inom projekt KAIROS framtaget av Birgitta Guevara. Hämtat 12 november 2014 från: http://www.mistraurbanfutures.org/sites/default/files/segregation_-_utbredning_orsaker_effekter_och_mojliga_atgarder_kairos.pdf KAIROS, Hans Abrahamsson (2014) Dialog och Medskapande i vår tids stora samhällsomdaning. Artikel som kommer att införas i Utbildning och lärande Deltagande och inflytande inkluderingens demokratiska och politiska möjligheter? Kvale, Steinar (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö (2013), Malmös väg mot en hållbar framtid- hälsa, välfärd och rättvisa. Hämtat 10 september 2014 från: http://www.malmo.se/download/18.3108a6ec1445513e589b92/1393252195410/ malmo%cc%88kommissionen_slutrapport_2014.pdf Köhler, Marie (2012) Barn i Malmö skilda livsvillkor ger ojämlik hälsa. Kommission för ett socialt hållbart Malmö, Malmö. Hämtad 31 oktober från: http://malmo.se/download/18.31ab534713cd4aa921366e8/barns%2bh%c3%a4lsa%- 2Bi%2BMalm%C3%B6_Marie%2BK%C3%B6hler.pdf Köhler, Lennart (2013) Barnhälsoindex för Göteborg ett system för att följa barns hälsa i Göteborg och dess stadsdelar. NHV-rapport 2013:3 R, Nordic School of Public Health NHV Hämtad 16 november 2014 från http://www.nhv.se/ upload/dokument/forskning/publikationer/nhv-rapport/lennart-k%c3%b6hler-barnh%c3%a4lsoindex-rapport-f%c3%b6r-webbplatsen-130312.pdf Lahdenperä, Pirjo (2004) Interkulturell pedagogik vad, hur och varför. I P.Lahdenperä (Red.), Interkulturell pedagogik i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur. Laverack, Glen (2007) Health promotion practice Power & Empowerment, SAGE Publications Ltd, London. Lieberg, Mats (1993) Ungdomar, staden och det offentliga rummet i Fornäs, Boëthius & Reimer Ungdomar i skilda sfärer. FUS-rapport nr.5. Hämtad 07 december 2014 från: http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:201205/ FULLTEXT01.pdf Lgr 80, 1980 års läroplan för grundskolan: inledning: mål och riktlinjer. Hämtad 31 oktober från: http://hdl.handle. net/2077/30910 Medin, Jennie & Alexandersson, Kristina (2000). Begreppen Hälsa och hälsofrämjande - en litteraturstudie. Lund: Studentlitteratur. Minkler, Meredith (2012) Community organizing and community building for health and welfare. New Brunswick, NJ : Rutgers University Press. Mirza Davies, James (2014), NEET: Young People Not in Education, Employment or Training. UK Parliament Research Briefings. Publicerat 21 augusti, 2014. Hämtad 10 september 2014, från: http://www.parliament.uk/business/publications/research/briefing-papers/sn06705/neet-young-people-not-in-education-employment-or-training Mouffe, Chantal (2008) Om det politiska, Tankekraft Förlag, Hägersten, originalets titel On the political OECD (2014) Youth neither in employment, education nor training (NEETs), in OECD, Society at a Glance 2014: OECD Social Indicators, OECD Publishing. Hämtad 10 september 2014, från: DOI: 10.1787/soc_glance-2014-14-en OECD (2014) Society at a glance ilibrary. Hämtad 10 september 2014, från: http://www.oecd-ilibrary.org/sites/soc_ glance-2014-en/04/03/index.html;jsessionid=24guhqmhpfem.x-oecd-live-01?contenttype=&itemid=%2fcontent%2f chapter%2fsoc_glance-2014-14-en&mimetype=text%2fhtml&containeritemid=%2fcontent%2fserial%2 F19991290&accessItemIds=%2Fcontent%2Fbook%2Fsoc_glance-2014-en Qvortrup, Jens, Corsaro, William A. och Honig, Michael-Sebastian (2011) The Palgrave Handbook of Childhood Studies. Hamshire and New York; Palgrave Macmillan. Relph, Edward (1976) Place and placelessness. London: Pion. Regeringskansliet (2012) Matchning på den svenska arbetsmarknaden, Framtidskommissionen. 75

Rotsila, Mikael & Toivanen, Susanna (red) (2012) Den orättvisa hälsan. Om socioekonomiska skillnader i hälsa och livslängd. Stockholm: Liber. SCB Demografiska rapporter 2003:5, Sveriges framtida befolkning. Hämtad 11 november 2014, från: http://www.scb. se/statistik/be/be0401/2000i02/be51st0305.pdf Sernhede, Ove (1999) Alienation is our nation. I Amnå, Erik (red) Det unga folkstyret, SOU 1999:93. SFS 2010:800. Den nya skollagen: för kunskap, valfrihet och trygghet. Hämtad 31 oktober 2014, från: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/lagar/svenskforfattningssamling/skollag-2010800_sfs-2010-800/ Skeggs, Beverley (1997) Formations of class and gender: becoming respectable. London: Sage. (2004) Class, self, culture. London: Routledge. Skolverket (2006) Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?: en kvantitativ analys av variation i måluppfyllelse och likvärdighet över tid. Stockholm: Skolverket. (2009) Vad påverkar resultaten i svensk grundskola: kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer. Stockholm: Skolverket. (2010) Rustad att möta framtiden?: PISA 2009 om 15 åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap. Stockholm: Skolverket. Fritzes. (2011a) Utveckling av ungdomars levnadsvillkor 2010. Stockholm: Skolverket. Fritzes. (2011b) Skolan och medborgarskapandet, kunskapsöversikt. Stockholm: Skolverket. Fritzes. (2012) Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid, rapport 374, Stockholm. Hämtad 10 september 2014, från: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2816 (2014) SIRIS Skolverkets databas för kvalitet och resultat i skolan, hämtat 10 november 2014, från http://siris.skolverket.se/siris/f?p=siris:1:0 Skolverkets författningssamling (2011) Förordning om läroplan på gymnasieskolan. SKOLFS 2011:144. Hämtad 3 december 2014, från: http://www.skolverket.se/skolfs?id=2303 Skolinspektionen (2012) Skolinspektionen kommunbeslut Göteborg. Hämtad 31 oktober 2014, från: http://www.skolinspektionen.se/documents/rapporter/spara-2012/kommunbeslut-goteborg-121107.pdf. Smith, Karen (2012) Producing governable subjects: Images of childhood old and new. Childhood 19 (1): 24-37. Socialstyrelsen (2010) Social rapport 2010. Stockholm: Socialstyrelsen. SOU 1948: 27 (1948) 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Stockholm: Ivar Hæggströms Boktryckeri. SOU 1997:116 (1997) Barnets Bästa i främsta rummet. FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Huvudbetänkande från Barnkommittén. http://www.regeringen.se/sb/d/392/a/23026 SOU 2000:1. (2000) En uthållig demokrati! Politik för folkstyre på 2000-talet. Demokratiutredningens betänkande. Hämtad 14 november 2014, från http://www.regeringen.se/content/1/c4/06/24/1c43643c.pdf SOU 2001:48 (2001) Att vara med på riktigt demokratiutveckling i kommuner och landsting. Kommundemokratikommitténs betänkande. Hämtad 14 november 2014, från: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/598 SOU 2003:92 (2003) Unga utanför. Hämtad 10 september 2014, från: http://www.regeringen.se/content/1/c4/07/19/ a835aa21.pdf SOU 2006:40 (2006) Red. Lena Sawyer & Masoud Kamali. Utbildningens dilemma. Demokratiska ideal och andrafierande praxis. Rapport av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. Hämtad 11 november 2014, från: http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/17/98/1fb66fa9.pdf SOU 2010:70 (2010) Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter. Slutbetänkande från delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Hämtad 14 november 2014, från: http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/40/40/1661c6c4.pdf SOU 2013:74 (2013) Unga som varken arbetar eller studerar statistik, stöd och samverkan. Hämtad 10 september 2014, från: http://www.regeringen.se/content/1/c6/22/61/79/0a086bba.pdf Statens folkhälsoinstitut (2013) Barn och unga 2013 utveckling av faktorer som påverkar hälsan och genomförda åtgärder, Statens folkhälsoinstitut, Östersund. Hämtad 31 oktober 2014, från: http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/ 12824/R2013-02-Barn-och-unga-2013.pdf Söderlind, Ingrid och Engwall, Kristina(2005) Var kommer barnen in? Barn i politik, vetenskap och dagspress. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Thomas, Nigel (2007) Towards a Theory of Children s Participation. In International Journal of Children s Rights 15: 199-218 UNESCO (2009) Policy Guidelines on Inclusion in Education. Hämtad 30 oktober 2012 från: http://unesdoc.unesco.org/images/0017/001778/177849e.pdf. Ungdomsstyrelsen (2009) Fokus 08 - om ungas utanförskap En analys av ungas utanförskap. Hämtad 10 september 2014, från: http://www.mucf.se/sites/default/files/publikationer_uploads/wwwfokus08.pdf Ungdomsstyrelsen (2013) Ung idag 2013 en beskrivning av ungdomars villkor. Hämtad 26 november 2014, från: http://www.mucf.se/publikationer/ung-idag-2013 76

Wacquant, Loïc (2003) Urban outcasts: towards a sociology of advanced marginality. New York: Blackwell Publ. Wennerholm, Pia & Bremberg, Juslin & Sven (2004) När barn och ungdomar får bestämma mer påverkas hälsan. En systematisk forskningsöversikt. Statens Folkhälsoinstitut R 2004:30. Sandviken: Sandvikens tryckeri. Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. Hämtad 11 april 2014, från: http://www.codex.vr.se/texts/hsfr.pdf. Wetherell, Margaret (2009) Identity in the 21st century: new trends in changing times. Basingstoke, UK; New York: Palgrave Macmillan. WHO (2008) Utjämna hälsoskillnaderna inom en generation. Jämlikhet i hälsa genom påverkan av de sociala bestämningsfaktorerna. (Svensk översättning av sammanfattningen av Closing the gap in a generation, Statens Folkhälsoinstitut) Hämtad 11 april 2014, från: http://whqlibdoc.who.int/hq/2008/who_ier_csdh_08.1_swe.pdf. Widigson, Mats (2010) Kunskapsstadens barriärer. I H. Holgerssons (Red.), Göteborg utforskat: studier av en stad i förändring (s203-208) Göteborg: Glänta produktion. (2013) Från miljonprogram till Högskoleprogram- Plats, agentskap och villkorad valfrihet. Akad.avh. institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet. Wilkinson, Richard & Pickett, Kate (2009) Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Stockholm: Karneval förlag Vlachos, Jonas (2011) Friskolor i förändring. I L. Hartman (Red.), Konkurrensens konsekvenser: vad händer med svensk välfärd? Stockholm: SNS förlag. Västra Götalandsregionen (2012) En mötesplats för världen Kulturstrategi för Västra Götaland 2012. Hämtad 12 november 2014, från: http://www.vgregion.se/upload/rf_och_rs/kulturstrategi.pdf Västra Götalandsregionen (2013) Strategi för tillväxt och utveckling i Västra Götaland 2014-2020. Hämtad 12 november 2014, från: http://www.vgregion.se/upload/regionutveckling/naringsliv/strategi2020/vg2020_ver_rf.pdf Young, Iris Marion (2000) Inclusion and Democracy. New York; Oxford University Press 77

Bilagor BILAGA 1, INTERVJUGUIDE Öppna frågor Underfrågor Bakgrund Vilken skola/vilket program läser du på? Hur gammal är du? Var är du född? (Hur lång tid i Sverige?) Var och hur bor du? Vad tycker du om platsen där du bor? Arbetar dina föräldrar, i så fall med vad? Vet du något om deras utbildning? Skola Hur skulle du beskriva din skola? Är skolan en rättvis plats tycker du? Finns det något du skulle vilja förändra i skolan? Har du försökt ändra på något i skolan? varför/varför inte och vilka erfarenheter gjorde du? Har du erfarenheter av elevråd eller liknande? Trivs du i skolan? Varför? Har du som elev rätt att bestämma något? Hur? När? Exempel? Har alla samma möjligheter att få bestämma i skolan? Frågar skolan och dina lärare efter dina erfarenheter och kunskaper så att dessa blir en del av det ni gör i skolan? Medskapande i samhället Känner du dig som en Göteborgare? Varför? På vilket sätt? Vad skulle behövas för att du skulle göra det? Vad är en göteborgare enligt dig? Vad är Göteborg för dig? Är det vissa platser i staden du är mer på än andra? Varför? Skiljer sig dessa platser från platsen där du bor? Kan Göteborg bli en bättre stad? Varför? Hur? Tror du att du kan vara med och förändra Göteborg till en bättre stad? Hur/Vad skulle du göra för att påverka? Om du skulle kontakta någon som bestämmer, vem och hur tror du att det skulle bli? Tänk dig att alla som bor i Göteborg skulle ha lika tillgång, rättigheter och möjligheter. Vad skulle behövas för att det skall bli så? Har du nån gång tänkt att du skulle kontakta någon som bestämmer? När var det och vad gjorde att du tänkte så? Vad var det som gjorde att du inte tog kontakt? Hinder? 78

Vardagsliv och Fritid Vad brukar du mest göra på din fritid? Varför? Hur ofta? Om du skulle vilja ändra på något i din vardag utanför skolan, vad skulle det vara? Vem är det som bestämmer den tiden? Har du försökt ändra på din vardag och fritid? Varför/varför inte och hur gjorde du? Umgås du med din familj? Vad brukar ni göra ihop? Är du aktiv i någon förening? Beskriv vad den står för och vad du/ni gör där? Kultur Vad är kultur för dig? Har du en kultur eller sysslar du med kultur på något sätt? Beskriv! Hur kom det sig? Hur känns det? Har du försökt ändra på ditt kulturliv? Varför/varför inte och vilka erfarenheter har du? Politik Vad är politik för dig, vad kommer du att tänka på? (låt denna fråga ta tid, fråga gärna flera följdfrågor som spontant dyker upp) Hur kan man vara politisk? Kan unga påverka politiskt? Om du skulle beskriva för någon om hur man politiskt förändrar i samhället eller i staden, hur skulle du förklara det då? Har du försökt påverka eller förändra något i samhället eller i staden? (I vilken fråga/ Hur/ Varför/ Hur gick det?) Har du tänkt rösta när du får möjlighet? Varför/varför inte? Är politiker intresserade av vad du tycker? (Varför/ Varför inte?) Har du träffat någon politiker? Framtid Hur tror du att ditt liv ser ut om 10 år? Vilka steg kommer du behöva ta? Tror du att det blir lätt eller svårt, eller kanske båda? Varför? Pratar du om din framtid med någon/några? Vad säger ni då? Övrigt Finns det något mer du vill tillägga? 79

BILAGA 2, BREV TILL INFORMANTER 16-19 ÅR Vi vill intervjua dig som är mellan 16 och 19 år Hej! Vi skulle vilja intervjua dig som är mellan 16 och 19 år och som har erfarenhet av att varken studera eller arbeta. Det vi vill fråga dig om är: din vardag hur du upplever skolan du går eller gick på din fritid stadsdelen och staden du bor i tankar om framtiden Varför vill vi intervjua dig? Genom att intervjua dig och andra kan vi samla kunskaper och erfarenheter till ett projekt som heter Ungas medskapande. Projektet handlar om hur man som ung upplever sig ha möjlighet att påverka sitt liv och sin omgivning. Vi som arbetar med projektet är intresserade av att få höra dig berätta om detta. Vi tänker använda berättelserna för att bidra med kunskap om hur ungas möjligheter att påverka kan bli bättre. Hur vi tänker om att det kan vara privat Jag behöver spela in intervjun för att kunna skriva ut den, för att sedan i lugn och ro tänka på vad jag kan ta med mig från intervjun. Inspelningen och den utskrivna intervjun förvaras säkert under tiden och sprids inte utanför forskningsprojektet Ungas medskapande. Vi berättar inte för någon vad just du har svarat. När vi sedan skriver en rapport, så ser vi till att inte ha med detaljer så att det går att identifiera dig. Du kan när som helst avbryta intervjun om det inte skulle kännas bra. Vill du bli intervjuad eller veta mer? Vill du vara med på en intervju, eller veta mer om vad det innebär, så kontakta mig (Mats). Du som blir intervjuad får en biobiljett. Mats Widigson Göteborgs Stad 0702-59 03 20 mats.widigson@educ.goteborg.se I projektet deltar Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen, Göteborgs universitet och Örebro universitet. Projektet ingår i Mistra Urban Futures. Läs mer på http://www.mistraurbanfutures.org/ 80

BILAGA 3, BREV TILL INFORMANTER I NIAN Vi vill intervjua dig som går i nian och bor i Göteborg Hej! Vi skulle vilja intervjua dig som går i nian och bor i Göteborg. Det vi vill fråga dig om är: din vardag ur du upplever skolan du går på din fritid stadsdelen och staden du bor i tankar om framtiden Varför vill vi intervjua dig? Genom att intervjua dig och andra kan vi samla kunskaper och erfarenheter till ett projekt som heter Ungas medskapande. Projektet handlar om hur man som ung upplever sig ha möjlighet att påverka sitt liv och sin omgivning. Vi som arbetar med projektet är intresserade av att få höra dig berätta om detta. Vi tänker använda berättelserna för att bidra med kunskap om hur ungas möjligheter att påverka kan bli bättre, och hur möjligheterna för unga att skapa sitt liv och sin omgivning tillsammans med andra kan stödjas. Hur vi tänker om att det kan vara privat Vi behöver spela in intervjun för att kunna skriva ut den, för att sedan i lugn och ro tänka på vad jag kan ta med mig från intervjun. Inspelningen och den utskrivna intervjun förvaras säkert under tiden och sprids inte utanför forskningsprojektet Ungas medskapande. Vi berättar inte för någon vad just du har svarat. När vi sedan skriver en rapport, så ser vi till att inte ha med detaljer så att det går att identifiera dig. Du kan när som helst avbryta intervjun om det inte skulle kännas bra. Vill du bli intervjuad eller veta mer? Vill du vara med på en intervju, eller veta mer om vad det innebär, så kontakta mig (Åsa). Du som blir intervjuad får en biobiljett. Majsa Allelin Göteborgs Universitet 031-786 15 92 majsa.allelin@socwork.gu.se I projektet deltar Göteborgs Stad, Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen, Göteborgs universitet och Örebro universitet. Projektet ingår i Mistra Urban Futures. Läs mer på http://www.mistraurbanfutures.org/sv 81

BILAGA 4, BREV TILL HÖGSTADIESKOLOR Hej! Vi planerar för en intervjustudie som är en del i projektet Ungas Medskapande och hoppas få samarbeta med dig och er skola. Ungas medskapande är ett projekt som ska bidra till ökad kunskap om socialt hållbar utveckling och menar att ungas medskapande är en grundförutsättning för en sådan utveckling. Den intervjustudie vi ska genomföra omfattar i sin helhet både elever i årskurs nio och unga 16-19 år som varken går i skolan eller arbetar. Vi gör vårt urval från olika bostadsområden i Göteborg Urvalet kommer bestå av omkring 25 elever i nian. Dessa intervjuas i par. Därför söker vi kontakt med dig för att samtala om hur vi på bästa sätt kan göra vårt urval och komma i kontakt med elever. Vi tror att det skulle vara bra om en lärare eller ett arbetslag kan vara kontaktperson/er för oss och hjälpa oss med urval och kontakt. Men vi är såklart öppna för andra förslag på arbetssätt. Intervjuerna på er skola kommer att ske under mars och april. Vi utgår i vår studie ifrån forskningsetiska regler om konfidentialitet och anonymisering av deltagare för att säkerställa trygghet hos dem. Där framgår bland annat att om eleven är 15 år räcker det med elevens eget samtycke till deltagande i intervju. Men om ni önskar involvera vårdnadshavare så tar vi hänsyn till det. www.codex.vr.se Vi återkommer till dig via mejl eller telefon under de närmaste dagarna och hoppas på positiv respons och hjälp att få kontakt med elever att intervjua. Projektet Ungas Medskapande är en del av KAIROS (Kunskap om och Arbetssätt I Rättvisa Och Socialt hållbara städer), som i sin tur är en del av det internationella centrumet Mistra Urban Futures som arbetar med hållbar stadsutveckling. Göteborgs Stad är en av intressenterna och finansiärerna av Mistra Urban Futures. Du kan läsa mer om KAIROS i ett bildspel som vi bifogar till detta brev. Ungas Medskapande handlar i korthet om att: bidra till ökad kunskap om hur ungas olika levnadsvillkor påverkar erfarenheter av medskapande och delaktighet i sitt eget vardagsliv och i samhällsutvecklingen bidra till ett samtal om vilka förändringar som behövs i strukturer och arbetssätt för att fler unga ska kunna vara medskapande något som vi menar är en förutsättning för socialt hållbar utveckling 82

83

84

Vi som jobbar med Ungas Medskapande är Majsa Allelin (doktorand vid Institutionen för Socialt Arbete, GU och kommer skriva sin avhandling om elevers skolmotivation och förmåga till egenansvar under skoltiden) Åsa Lorentzi, projektledare KAIROS (arbetar även som projektledare med socialt hållbar utveckling inom Norra Hisingen Göteborgs Stad) Gabriella Olofsson (universitetsadjunkt, Barnrättsakademin, Örebro Universitet) Lars Paulsson (utvecklingsledare, folkhälsokommitténs sekretariat Västra Götalandsregionen) Mats Widigson (fil dr som disputerade på avhandlingen Från miljonprogram till högskoleprogram i juni 2013, arbetar nu som utvecklingsledare vid Center för Skolutveckling, Göteborgs Stad) Om du vill veta mer om hur vi arbetar i Ungas Medskapande är du välkommen att höra av dig. Du finner också information på www.mistraurbanfutures.org Under hösten 2014 och 2015 kommer KAIROS bjuda in till seminarier för att diskutera de resultat som framkommer ur studien. Välkommen då! Med vänliga hälsningar Åsa Lorentzi projektledare 031-366 89 20 asa.lorentzi@norrahisingen.goteborg.se 85

86

Uppdragsforskning om mänskliga rättigheter i teori och praktik De mänskliga rättigheterna är universella, samtidigt som det vardagliga arbetet för mänskliga rättigheter måste utgå från lokala och individuella förutsättningar. Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor har uppdraget att stödja utvecklingen av ett systematiskt arbete för mänskliga rättigheter och att skapa förutsättningar för att förverkliga dem i regionens verksamheter. För att göra det krävs kunskap: Vad innebär mänskliga rättigheter i Västra Götaland som län och i Västra Götalandsregionen som organisation? Denna rapport är ett bidrag till tolkningen och översättningen av mänskliga rättigheter från det internationellt överenskomna till den praktiska tillämpningen i Västra Götalandsregionen. Genom samarbete mellan universitet och offentlig förvaltning är det möjligt att skapa nära kopplingar mellan teori och praktik. Universitetet kan hämta in erfarenhetsbaserad kunskap från tjänstepersoner i förvaltningen för att få en bättre förståelse för hur rättigheter implementeras. För Västra Götalandsregionen innebär samarbetet en generell kompetenshöjning, där aktuell forskning kan användas för att skriva bättre underlag till politiska beslut och ett bättre vardagligt arbete för mänskliga rättigheter. Den nära kopplingen till offentlig förvaltning skapar även möjligheter till internationella jämförelser av rättighetssituationen. Jag vill framföra ett stort tack till de forskare som varit involverade i arbetet med denna rapport och hoppas att du som läsare ska ha lika stor användning som vi av resultaten! Annika Ottosson Förvaltningschef Rapporten kan laddas ner på www.vgregion.se/rattighet-kansli

1 (2) Tjänsteutlåtande Datum 2015-03-04 Diarienummer RHK 45-2015 Västra Götalandsregionen Rättighetskommitténs kansli Handläggare: Jan Terneby Telefon: 070-594 19 07 E-post: jan.terneby@vgregion.se Till kommittén för rättighetsfrågor Slutrapport Invånardialogens roll och former Västra Götalandsregionens samråd med det civila samhället Förslag till beslut 1. Kommittén för rättighetsfrågor noterar rapporten Ungas medskapande lärande av ungas erfarenheter Sammanfattning av ärendet 2013-2014 har kommittén för rättighetsfrågor finansierat uppdragsforskning för att analysera hur kommitténs samråd upplevs av politiker, tjänstepersoner och de organisationer som deltar. En del av uppdraget var att föreslå hur samrådens effektivitet och representativitet skulle kunna förbättras. Uppdragsforskningen har genomförts av forskningsprojektet KAIROS inom Mistra Urban Futures. Detta är projektets slutrapport. Fördjupad beskrivning av ärendet Finansiering Kommittén för rättighetsfrågor har finansierat projektet med 425 000 år 2013 och ytterligare 425 000 år 2014. Projektet har finansierats till lika stora delar av kommittén för rättighetsfrågor och Mistra Urban Futures. Avstämning med kommittén Forskningsprojektet har deltidsredovisats på kommitténs sammanträde den 30 mars 2014 och slutredovisats på kommitténs sammanträde den 11 december 2014. Kommitténs ledamöter deltog även på ett seminarium den 7 februari 2014 där det fanns möjlighet att ge respons på projektet. Rättighetskommitténs kansli Annika Ottosson Förvaltningschef Anna Jacobson Enhetschef Postadress: Regionens Hus 462 80 Vänersborg Besöksadress: Östergatan 1 Vänersborg Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

2 (2) Bilaga Invånardialogens roll och former Västra Götalandsregionens samråd med det civila samhället (72 sidor) Besluten skickas till Hans Abrahamsson, projektledare för Invånardialogens roll och former, hans.abrahamsson@globalstudies.gu.se för kännedom Postadress: Regionens Hus 462 80 Vänersborg Besöksadress: Östergatan 1 Vänersborg Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

Invånardialogens roll och former Västra Götalandsregionens samråd med det civila samhället Hans Abrahamsson Birgitta Guevara Gabriella Olofsson Jesper Svensson Anna Tiger

Invånardialogens roll och former Västra Götalandsregionens samråd med det civila samhället Hans Abrahamsson Birgitta Guevara Gabriella Olofsson Jesper Svensson Anna Tiger Mistra Urban Futures & Västra Götalandsregionen, 2015

EN RAPPORT FRAMTAGEN AV PROJEKT KAIROS KUNSKAP OM OCH ARBETSSÄTT I RÄTTVISA OCH SOCIALT HÅLLBARA STÄDER KAIROS är ett projekt där teori och praktik möts genom samverkan mellan Göteborgs Stad, Göteborgs Universitet, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Västra Götalands regionen. KAIROS arbetar med att ta fram kunskap om och arbetssätt i rättvisa och socialt hållbara städer. Rapporten Invånardialogens roll och former har tillkommit genom ett samarbete mellan Mistra Urban Futures och Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor och finansieras gemensamt av dessa parter. I rapporten diskuteras invånardialogens roll och former när det gäller Västra Götalandsregionens samråd med det civila samhället. Rapporten kan med fördel läsas tillsammans med KAIROS andra slutrapport till Västra Götalandsregionen, Ungas Medskapande, särskilt avseende teoretiska utgångspunkter och begreppsdefinitioner. För KAIROS är rapporten en av flera viktiga utgångspunkter i den fortsatta diskussionen om arbetssätt som bidrar till rättvisa och social hållbarhet. Syftet med samtliga underlag och rapporter som tas fram inom ramarna för KAIROS är att få till stånd en bred diskussion och medverkan kring olika frågeställningar. Målet är att den slutrapport som tas fram är så väl förankrad och konkret som möjligt. Den här delrapporten är framtagen inom delprojektet Dialogens roll och utformning. De slutsatser som redovisas i denna rapport kan inte läsas som att de i sin helhet kommer att redovisas i KAIROS slutrapport. I slutrapporten kommer helhetsbilden, baserad på samtliga rapporter och underlag samt dialog med olika aktörer, att styra innehållet. Projekt KAIROS är en del av Mistra Urban Futures som är ett internationellt centrum för hållbar stadsutveckling där kunskap utvecklas i nära samverkan mellan teoretisk och erfarenhetsbaserad kunskap. Centrumet har fem regionala plattformar i Kapstaden, Kisumu, Göteborg, Manchester och Shanghai. Mistra Urban Futures finansieras av forskningsstiftelsen Mistra och Sida, tillsammans med ett konsortium bestående av: Chalmers tekniska högskola, Göteborgs universitet, Göteborgs stad, Göteborgsregionens kommunalförbund (GR), IVL Svenska miljöinstitutet, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Västra Götalandsregionen samt medfinansiärer på de olika lokala plattformarna. Projekt av olika slag utgör kärnan i Mistra Urban Futures verksamhet. De är transdisciplinära och inriktade på ett antal olika områden inom hållbar stadsutveckling, i första hand inom centrumets teman Rättvisa, Gröna och Täta städer. Mistra Urban Futures strategi är att föra samman teori och praktik genom gemensam kunskapsproduktion och problemlösning. På så sätt överbryggas traditionella gränser mellan den teoretiska och den erfarenhetsbaserade kunskapen.

Innehållsförteckning Västra Götalandsregionens förord... 6 KAIROS förord... 8 Inledande sammanfattning... 10 Vår tids stora samhällsomdaning...10 Forskningsuppdraget...13 Rapportens upplägg...16 Forskningsarbetets kunskapssyn och genomförande...16 Forskningsarbetets resultat...18 Teoretiska och konceptuella utgångspunkter... 21 Det civila samhället...21 Civilsamhället i ett förändrat landskap...25 Den samhälleliga sammanhållningen...25 Komplexa samhällsfrågor i ett postpolistisk tillstånd...28 Litteraturstudie över dialogens hinder och möjligheter... 32 Olika forskningsfokus...32 Krav och utmaningar vid dialog för rättvisa och social hållbarhet...35 Empowered Participatory Governance...37 Om dialog... 39 Vad menar vi med dialog?...41 Vad har vi sett och hört?... 51 Kommittén för rättighetsfrågors uppgifter...51 Bakgrund till och förväntningar på samråden...51 Samrådens motiv och syften...52 Samrådens dagordning...53 Samrådens effekter...54 Samrådens representativitet...55 Vår analys och våra förslag... 57 Att bredda vilka kommittén för rättighetsfrågor samråder med...57 Att samråda med företrädare för perspektiv...59 Samrådens bristande representativitet...59 Företrädare för underrepresenterade perspektiv...61 Arbetssätt och meningsfullt deltagande...61 Arbetssätt för att ta tillvara på samråden inom Västra Götalandsregionen...62 Avslutande reflektioner... 64 Före dialogen...64 Under dialogen...65 Efter dialogen...66 Hur kan Västra Götalandsregionen och kommittén för rättighetsfrågor utveckla samråden...67 Uppsummering av avslutande reflektioner...68 Litteraturlista... 69

Västra Götalandsregionens förord Arbete med mänskliga rättigheter har alltmer kommit i fokus inom svensk offentlig verksamhet. I Västra Götalandsregionen har en särskild politisk kommitté haft ansvaret att implementera rättigheterna sedan 2011: kommittén för rättighetsfrågor. Erfarenheterna hittills visar att ett samlat arbete med mänskliga rättigheter utgör en god grund för en helhetssyn kring rättighets- och mångfaldsfrågor. Stuprörstänkande i frågor om exempelvis ålder (barn och äldre), funktionsnedsättning, kön, hbtq eller etnicitet riskerar ibland att konservera och befästa normer om vi och dom och därigenom försvåra det offentligas skyldigheter att uppfylla rättigheterna för hela människan och för alla människor. För att systematiskt och effektivt implementera mänskliga rättigheter i svensk offentlig förvaltning krävs kunskap. Därför har kommittén för rättighetsfrågor avsatt medel för uppdragsforskning för att bidra med perspektiv på hur Västra Götalandsregionen kan uppfylla sina skyldigheter gentemot invånare i länet. Rapporten Invånardialogens roll och former utgör ett viktigt kunskapsunderlag för det fortsatta arbetet i Västra Götalandsregionen. Västra Götalandsregionens dialog med intresseföreningar Ett av kommittén för rättighetsfrågors uppdrag är att vara kontaktorgan för och samverka med regionala intresseföreningar. I detta arbete behöver kommittén finna så bra former som möjligt för samverkan och dialog med invånarna/rättighetsbärarna. I ett rättighetsbaserat arbete är FN:s principer om delaktighet och transparens centrala. Rättighetsbärarna/invånarna behöver få ökad kunskap om vilka rättigheter de har och Västra Götalandsregionen som skyldighetsbärare måste öka sin kompetens och förmåga att respektera, skydda, uppfylla och bevaka att de kan tillgodogöra sig rättigheterna. För att förverkliga detta krävs samtal och dialog mellan rättighetsbärare och skyldighetsbärare. En utmaning är att två mycket stora grupper ska samspela 1,6 miljoner rättighetsbärare i länet och drygt 50 000 skyldighetsbärare i organisationen Västra Götalandsregionen. Det ställer stora krav på hur samtal och dialoger ska utformas för att rättighetsbärarna ska bli delaktiga på riktigt. De måste kännetecknas av respekt, öppenhet och en uppriktig vilja att få insikt i rättighetsbärarnas vardag och livssituation. I Sverige och inom landsting/regionverksamhet finns en lång tradition av samtal med intresseföreningar i civilsamhället. Samtalen har oftast varit uppbyggda utifrån traditionella mötesformer, vilket kan innebära att vissa invånare inte känner sig bekväma med arbetssättet och därför inte deltar. Den part som sätter agendan för mötena får stor makt och inflytande över hur dialogen förs och denna part är nästan alltid den offentliga verksamheten. 6

Vems erfarenheter representeras i dialogen? Under de senaste åren har också frågan om intresseföreningarnas representativitet kommit allt mer i fokus. Vilka personer och grupper är aktiva i föreningarna och hur representativa är de? Vilka rättighetsbärare har ingen intresseförening som kan föra deras talan? Vilka vill inte gå med i befintliga föreningar? Hur kan dessa människor bli delaktiga? Det är en stor utmaning att utveckla former för samtal och dialog för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Jag har hittills skrivit om samtal och dialog som två relativt synonyma begrepp, men för att förverkliga de mänskliga rättigheterna inom Västra Götalandsregionens ansvarsområde är det specifikt dialogformen som måste utvecklas och fördjupas. För att få hjälp och stöd i detta arbete har kommittén för rättighetsfrågor formulerat ett uppdrag att analysera de effekter som dialogen haft för samrådsgrupper inom Västra Götalandsregionen, samt att utforska dialogens representativitet. Uppdraget inkluderade också att ge förslag på hur samrådens effektivitet och representativitet skulle kunna förbättras. Verktyg och teoretiska perspektiv på dialog Denna rapport inventerar, problematiserar och granskar kritiskt hur samverkan och dialog sker idag i Västra Götalandsregionen i relation till aktuell forskning och erfarenheter från annan samverkan i Sverige. I rapporten finns också förslag till hur en mer reell dialog kan utformas mellan rättighetsbärare och skyldighetsbärare i Västra Götalandsregionen. Rapporten tillför både teoretiska perspektiv samt konkreta förslag till förbättringar av dialogformer. Förslagen kan bilda underlag för diskussion för alla som är intresserade av att utveckla dialog och samverkan. Det är en utmaning, men också en nödvändighet, att sätta höga mål för dialogsamverkan mellan rättighetsbärare och skyldighetsbärare och innehållet i rapporten ger goda möjligheter att utveckla tankar och verktyg för fördjupade dialogformer. En viktig förutsättning för att kunna realisera de många goda förslag och synpunkter som kommer fram i rapporten är att tillräcklig tid skapas för denna form av samverkan. En bra och reell dialog förutsätter en stor portion tillit och förtroende för de som medverkar i dialogen. Tid, tillit och förtroende för samverkan är avgörande för hur idéer och verktyg för dialog ska kunna realiseras och bli användbara i samverkan. Min förhoppning är att denna rapport ska inspirera till nytänkande och utveckling av dialogen mellan rättighetsbärare och skyldighetsbärare och ge kraft till att skapa nödvändiga förutsättningar för ett bättre arbetssätt. Jan Terneby, MR-strateg, rättighetskommitténs kansli 7

KAIROS förord KAIROS är ett forskningsprojekt inom Mistra Urban Futures vars syfte är att producera kunskap om och arbetssätt för rättvisa och socialt hållbara städer. Frågan om dialog och medskapande är tillsammans med det civila samhällets roll central. Den samhällsomdaning som präglar vår tid innebär flera utmaningar. Nationalstaternas roll förändras, deras institutioner trängs tillbaka i det politiska rummet och lämnar plats för en rad nya aktörer och andra maktstrukturer. Nationella produktionssystem bryts upp och ombildas till länkar i globala förädlingskedjor. Städer och framför allt urbana regioners vikt ökar. De skillnader i såväl livsvillkor som livserfarenheter som följer i globaliseringens och den förändrade arbetsmarknadens spår medför ökad social polarisering och nya konfliktmönster. Växande inkomstoch hälsoklyftor märks både inom städer, med stora skillnader mellan olika bostadsområden, och på regional nivå mellan stad och landsbygd. De framväxande motsättningarna riskerar att medföra att landets olika delar glider isär. Sammantaget ökar betydelsen av respekt för mänskliga rättigheter och sociala hållbarhetsfrågor. Rättighetsfrågornas begränsade stöd i svensk lagstiftning och oklarheter när det gällde den sociala hållbarhetens innebörd öppnar upp för godtyckliga tolkningar och ökar vikten av invånardialog. De frågeställningar som ligger till grund för det uppdrag som kommittén för rättighetsfrågor gett KAIROS när det gäller invånardialogen och samrådens roll och former utgör därför synnerligen viktiga och angelägna forskningsområden. Uppdraget förstärker projektets empiriska material och ger dessutom möjligheter till att söka kunskap om och arbetssätt för rättvisa städer i ett regionalt sammanhang, inte minst när det gäller de viktiga sambanden mellan stad och land. De samråd som kommittén för rättighetsfrågor etablerat är unika i en svensk kontext. Genom att främja invånarnas politiska delaktighet ger samråden en intressant möjlighet för att hantera vår tids komplexa samhällsproblem och bidra till en socialt hållbar utveckling. Samhällsutvecklingen medför emellertid att samrådens indelningsgrunder hela tiden måste utvecklas och anpassas för att fånga upp de människor som är mest utsatta och skyddslösa. Kommittén för rättighetsfrågor har emellertid genom sina nuvarande kriterier för formering av samråden svårt att fullt ut använda sig av den potential som samråden besitter när det gäller att tillgodose kommitténs reglemente och att utifrån ett helhetsperspektiv främja alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor ( 3) och att verka för uppmärksamhet på särskilt utsatta grupper ( 4d). Som vi ska få anledning att diskutera i denna rapport är det inte givet att den svenska lagstiftningens diskrimineringsgrunder som för närvarande utgör kriterier för hur samråden byggts upp svarar mot de framtida krav som ställs. Det är tänkbart att kommittén för rättighetsfrågor behöver forma sina samråd kring några av de kärnkonventioner som finns inom människorättsområdet. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK) från 1966 är en av dessa kärnkonventioner. Med tanke på att dessa rättigheter anses oskiljbara från och ömsesidigt beroende av de medborgerliga och politiska rättigheterna har vi inom KAIROS-projektet bedömt att de blir speciellt intressanta att ha med som en klangbotten när samrådens aktuella funktion och framtida potential studeras. 8

Det civila samhället Föreningsliv Sociala rörelser Flyktiga nätverk Kunskap om och kontaktytor med detta < Kunskap om och kontaktytor med detta 9

En ny typ av migration växer fram där människor allt oftare befinner sig i transit, på väg att åter bryta upp och söka sin lycka någon annanstans om bättre möjligheter dyker upp. Inledande sammanfattning VÅR TIDS STORA SAMHÄLLSOMDANING Den välrenommerade historikern och socialantropologen Karl Polanyi beskrev i sitt klassiska verk Den Stora Omdaningen industrisamhällets framväxt i Europa från mitten av 1700-talet till andra världskrigets utbrott 1939 (Polanyi, 1944). Han analyserade utvecklingen i termer av en dubbel rörelse. Under den första bröt den expanderande marknadsekonomin gradvis ner jordbrukssamhällets sociala utbytesrelationer. Beslutsfattarnas överdrivna tro på den självreglerande marknaden medförde samtidigt en spontan social motkraft underifrån som krävde politikens återinträde. Polanyi varnade för att denna andra rörelse inte bara byggde på framåtsträvande krafter som strävade efter det goda samhälle som alla borde kunna få del av. Historien visade tvärtom att rörelsen också, och ofta framför allt, drevs fram av främlingsfientliga och inåtvända befolkningsgrupper som värnande sina intressen och ville utestänga andra. Det andra världskrigets utbrott gjorde Polanyis utsaga profetisk. Flera forskare, däribland freds- och utvecklingsforskaren Björn Hettne, menar att vi nu rör oss in i en andra stor omdaning (Hettne, 2009). Nationalstaternas roll förändras och samhällsutvecklingen formas alltmer av ett framväxande nätverkssamhälle med global räckvidd. Människors oro ökar för att deras vardagsliv ska påverkas av omständigheter som de inte längre kan råda över. 2014 års val till såväl EU-parlamentet som till riksdag, landsting och kommun har visat att Polanyis analys är mycket aktuell för att förstå den omdaning som präglar vår tid. Globalisering, migration och urbanisering utgör i samverkan viktiga drivkrafter bakom vår tids stora omdaning där det lokala alltmer flätas samman med det globala (Kennedy, 2010). Globaliseringen ökar människors internationella kontaktytor och rörlighet. En ny typ av migration växer fram där människor allt oftare befinner sig i transit, på väg att åter bryta upp och söka sin lycka någon annanstans om bättre möjligheter dyker upp. Till följd av den nya och billiga informationsteknologin börjar människor i allt större utsträckning leva sina vardagsliv på flera platser samtidigt. Man står i daglig kontakt med såväl sina anhöriga i sina ursprungsländer som på de platser dit man eventuellt är på väg (Righard, 2008; Glick Schiller; 2011, Castles, 2014). De flesta slår sig ner i städer. Det har medfört en allt snabbare urbaniseringstakt. Statens roll förändras genom den nya ekonomiska geografin där städer och deras gränsöverskridande nätverk spelar en allt viktigare roll för ekonomisk utveckling (Krugman, 2010). I övergången till det urbana nätverksamhället pressas staten tillbaka och såväl nya aktörer som former för samhällsstyrning växer fram som mer bygger på nätverkssamarbete och partnerskap (Nilsson, 2002). I den stora omdaning som nu sker förändras också produktionssystemens geografi. Utvecklingen inom kommunikation och transport har tillsammans med internationella överenskommelser om handel och investeringar gjort det tekniskt möjligt och ekonomiskt lönsamt att överföra information och varor i geografiskt utspridda produktionsnätverk. Olika transnationella företag runt om i världen med kapacitet att administrativt leda, koordinera och kontrollera världsomspännande produktionssystem har fått ett avgörande inflytande över människors vardagsliv. Denna utveckling blir speciellt tydligt i ett så internationaliserat och exportberoende land som Sverige där svenska produktionsled successivt brutits upp och dess delar omskapats till länkar i globala förädlingskedjor. Den teoribildning som vuxit fram kring den nya ekonomiska geografin visar hur företagens investeringar och förnyelse sker i storstadsregioner. Här finns tillväxtens drivkrafter såväl när det gäller befolkningsunderlag, kunskapsbildning, arbetsmarknadens storlek och förmåga till 10

matchning. Därtill kommer närmarknadens betydelse. Här finner också produktionen såväl sina konsument- och skalfördelar (möjligheter till produktion i stora serier). För många ekonomiska beslutsfattare är det viktigt att ha en hög tillgänglighet till varandra. Många storstadsregioner kan förutom tillgänglighet av mångfald inom den egna regionen också erbjuda den mångfald som krävs för innovation och kreativitet genom sina globala nätverk. Produktionssystemens utveckling, nationalstaters minskade och regioners ökande roll har präglat svensk ekonomisk politik under flera decennier. Den regionala nivån har inga självklara traditioner i Sverige. I stället brukar landet institutionellt beskrivas som ett timglas starkt i den nationella toppen, brett och tungt på den lokala botten men tunt där emellan, i den regionala mitten. Ansvaret för den regionala utvecklingen har tidigare legat på staten genom att respektive länsstyrelse haft ansvaret för länets utveckling. Med hjälp av en aktiv regionalpolitik har staten under efterkrigstiden strävat efter att skapa en balanserad utveckling mellan olika delar av landet. Det har inte minst handlat om att omfördela resurser mellan olika regioner och genom industrietableringar skapa ekonomisk tillväxt i delar av landet som drabbats av utflyttning och arbetslöshet. Den pågående samhällsomdaningen med en allt intensivare globalisering har emellertid inte bara förändrat nationalstatens möjligheter att föra en nationell industri- och sysselsättningspolitik utan också dess förutsättningar att driva en omfördelande regionalpolitik. På 1990-talet inleddes därför också ett skifte i synen på vilken aktör som ska ha ansvar för länets utveckling. Riksdagen beslutade om ändrad länsindelning och Västra Götalandsregionen utsågs 1999 till ett regionalt självstyrelseorgan på försök. År 2001 lämnade regeringen en proposition till riksdagen och med den introducerades ett nytt politikområde kallat Regional utvecklingspolitik 1. Svenskt medlemskap i EU medförde stärkt politiskt intresse för subnationella regioners betydelse. För att säkerställa lokalt inflytande kom det överstatliga regionala samarbetet att bygga på och kompletteras av subsidiaritetsprincipen. Den utgår ifrån förståelsen av att samhällsgemenskap byggs underifrån och uppåt. Beslut som berör människors vardagsliv ska därför fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Högre beslutsnivåer har dock skyldighet att stödja lägre nivåer. Inom EU tog sig detta bland annat uttryck i att regionala strukturfonder etablerades för att medge ett finansiellt stöd. Gradvis omvandlades den svenska regionalpolitiken till en mer självständig regionpolitik där de svenska regionerna fått en självständigare och allt viktigare roll i angelägna utvecklingsfrågor: kompetensförsörjning, infrastruktur och kollektivtrafik, innovationssystemet, kulturen. Grunden utgjordes av de regionala tillväxtprogrammen och olika tillväxtfrämjande åtgärder, delvis finansierade med hjälp av strukturfonderna. Syftet var enligt propositionen att uppnå starkare regioner och kommuner, ökad kunskap och kompetens, stärkt företagsamhet och ett utvecklat entreprenörskap, lokal utveckling och attraktiva livsmiljöer samt en god service nivå. Propositionen kan sägas utgöra inledningen på skiftet av svensk policy från regionalpolitik till regionpolitik. Genom att tillvara varje regions särskilda fördelar skulle den totala tillväxten stärkas. 2 Den 1 januari 2011 blev Västra Götalandsregionens utvecklingsuppdrag permanent. Utvecklingens baksida Produktionssystemens samtidiga behov av såväl hög- som lågutbildad arbetskraft förstärker skillnader i levnadsvillkor och livserfarenhet. Statistiskt märks det i växande inkomst- och hälsoklyftor (Stigendal & Östergren, 2013). Den ojämna utvecklingen har medfört att det i samma stad växer fram ett globalt syd sida vid sida med ett globalt nord utan territoriella gränser däremellan. Medan många människor känner sig inkluderade i samhället och att de kan påverka förhållanden som präglar deras vardagsliv, känner sig alltfler marginaliserade och utestängda från deltagande i samhällslivet. Diskriminering och social polarisering ökar de sociala spänningarna och samhällens konfliktbenägenhet. Flera städer befinner sig i ett 1 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet (2001/02:4). 2 Fredrik Rakar och Pontus Tallberg (2013), Behövs regioner? Reglab 11

spänningsfält mellan att å ena sidan genom sitt globala nätverkssamarbete kunna bidra till en globalt hållbar utveckling och å den andra utvecklas till slagfält för sociala konflikter (Abrahamsson, 2012; Lidskog, 2006). Den ojämna utvecklingens effekter blir inte bara tydlig i städer där inkomst- och hälsoklyftor riskerar att dela upp staden i olika delar. Den ojämna utvecklingen visar sig inte minst, och kanske framför allt, på regional nivå där uppdelningen mellan stad och land medför att regioner också håller på satt falla isär. Invånarna ser hur bensinmacken, affären och vårdcentralen läggs ner. Bankautomaten försvinner utom räckhåll och så gör hela landsbygden i den lokala journalistiken i takt med att tidningsredaktionerna läggs ner. Utvecklingen ställer den sociala sammanhållningen och den sociala hållbarheten inför prövningar. Människor har genom historien alltid strävat efter att uppnå största möjliga säkerhet och trygghet. Det gäller också behoven av frihet och utveckling liksom av rättvisa. Under industrisamhället etablerades i de nordiska länderna successivt ett socialt kontrakt där invånarna blev laglydiga medborgare i utbyte mot att statens institutioner tillgodosåg dessa behov. Statens legitimitet grundades på förmågan att tillfredsställa invånarnas strävan efter säkerhet, utveckling och rättvisa. Det är på en sådan behovstillfredsställelse som den sociala hållbarheten vilar. När statens roll förändras och en ansträngd ekonomi tvingar fram nedskärningar i välfärdssystemen som minskar människors möjligheter att tillgodose sina behov luckras det sociala kontrakt upp som utgjort det sociala kittet och medgett social stabilitet. Människor blir i ökad utsträckning beroende av informella försörjnings- och trygghetssystem och söker social trygghet i mindre gemenskapsgrupper, gängbildningar eller vad antropologer kallar för primärgrupper. Speciellt utsatta blir ungdomar. Bristen på sysselsättning och känsla av sammanhang gör att de vare sig är delaktiga eller känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen (Stigendal, 2012). Här ökar frustrationen över samhällets orättvisor. Det är också i dessa grupper som den sociala oron blir stor och tar sig tydliga uttryck. Statens legitimitet minskar, samhället närmar sig vad samhällsvetare kallar för en organisk kris och utrymmet för populistiska strömningar blir stor. Sambanden mellan stad och land På samma sätt som de globala produktionssystemen behöver sin stad behöver de sin landsbygd. Såväl den lokala avsättningsmarknaden som arbetsmarknaden behöver sin storlek. Landsbygden är också en viktig leverantör av råvaror, livsmedel och energi. Framför allt behövs en levande landsbygd för människors livskvalitet. Människan har alltid haft en speciell relation till jorden. Den har möjliggjort människors överlevnad och format hennes kulturer. Vår tids nätverkssamhälle med sina globala förgrenar och möjligheter till vardagsliv på olika platser förstärker människors behov av natur, rekreation och av lokal förankring. På samma sätt behöver landsbygden sina kärnstäder och dess kollektiva nyttigheter i form av arbetstillfällen och institutioner för utbildning, hälsovård och kultur. En regional utvecklingsstrategi och vision för vår tid måste därför ta sin utgångspunkt i den vikt som sambanden mellan stad och land spelar för den sociala hållbarheten. Eftersom utvecklingen medför att stad och land riskerar att glida isär, att ökande skillnader i levnadsvillkor och livsvillkor medför sociala spänningar och oro som hotar social stabilitet och hållbarhet måste det finnas platser och arenor som medger möten mellan människor och som ger möjlighet till inflytande och politiska delaktighet. För att tala med den amerikanske statsvetarprofessorn Robert Putnam, som påvisat betydelsen av socialt kapital, blir det viktigt att förstärka såväl sammanbindande kapital för starka horisontella relationer mellan olika befolkningsgrupper, som överbryggande kapital för att också medge starka vertikala relationer mellan beslutsfattare och invånare (Putnam, 1996). Lokala effekter av övergripande målkonflikter mellan tillväxtens kortsiktiga lönsamhetskrav och hållbarhetens mer långsiktiga behov måste kunna identifieras och hanteras på ett sätt som skapar framtidstro och social tillit. Den tilltagande diskriminering som utifrån olika grunder följer i den ojämna utvecklingens spår måste aktivt motverkas och respekten för de mänskliga rättigheterna förstärkas. Invånar dialog 12

och medskapande utgör viktiga förutsättningar för detta. Medvetenheten om detta framgår av Västra Götalandsregionen:s budgetunderlag för perioden 2015-2017 i vilket står att läsa: Att skapa en socialt hållbar region i tillväxt förutsätter ett systematiskt samarbete med övriga samhällsaktörer utifrån tydliga samarbetserbjudanden från Västra Götalandsregionen. En viktig aspekt av människors rättigheter är att få delta i dialog kring beslut som rör dem själva. Ett led i Västra Götalandsregionens arbete för demokrati, effektivitet, legitimitet och ansvarstagande är att inkludera civilsamhälle och invånar grupper i dialog om Västra Götalands utveckling. Följande bör prioriteras 2015-2017: Initiera ett systematiskt samarbete med övriga samhällsaktörer med målet en socialt hållbar region Initiera dialogprocesser med invånarna för ökad delaktighet i Västra Götalands och Västra Götalandsregionen:s utveckling. Samrådens roll för dialog och medskapande För projekt KAIROS arbete med att skapa kunskap om villkoren för socialt hållbara och rättvisa städer har det mot denna bakgrund blivit speciellt intressant att undersöka på vilket sätt de samråd som Västra Götalandsregionen har utvecklat under de senaste tio åren och som nu drivs av kommittén för rättighetsfrågor kan bidra till den invånardialog och till det medskapande som krävs för att möta dessa utmaningar. Som tidigare nämnts är ungdomar särskilt utsatta. I en speciell rapport till kommittén för rättighetsfrågor diskuterar KAIROS behovet av och villkoren för Ungas Medskapande (KAIROS 2015). Föreliggande rapport med sitt fokus på de existerande samråden diskuterar främst invånardialog och medskapande utifrån Västra Götalandsregionens strävan om att göra det goda livet tillgängligt för alla. FORSKNINGSUPPDRAGET Vår vision är att alla personer som vistas, bor och verkar i Västra Götaland fullt ut skall få åtnjuta sina mänskliga rättigheter och att Västra Götalandsregionen lever upp till sina åtaganden genom att respektera, främja, skydda och övervaka detta. (ur Verksamhetsplan 2013 för rättighetskommitténs kansli) Västra Götalandsregionen har i uppdrag att verka för att skydda, genomföra och främja de mänskliga rättigheterna inom sina ansvarsområden. Vid sin tillblivelse 2011 ombildade Västra Götalandsregionen de tidigare etik- och handikappkommittéerna till kommittén för rättighetsfrågor. Denna i fick i uppdrag att vara initiativtagare, förslagsställare, remissorgan och rådgivare till regionstyrelsen inom de områden som berörs av kommitténs uppdrag. Detta uppdrag är bland annat enligt reglementet att: Vara stödjande och pådrivande och ta nödvändiga initiativ i arbetet med att skapa förutsättningar för att i Västra Götalandsregionens verksamheter förverkliga de mänskliga rättigheterna. Vara kontaktorgan för och samverka med regionala intresseföreningar. Vara pådrivande i arbetet för att förhindra diskriminering som har samband med kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Verka för uppmärksamhet på särskilt utsatta grupper. Regelbundet rapportera till regionstyrelsen sina iakttagelser avseende förverkligandet av mänskliga rättigheter inom Västra Götalandsregionens olika verksamheter samt till regionstyrelsen lägga förslag till förbättringar i Västra Götalandsregionens arbete med mänskliga rättigheter. 13

14 En viktig uppgift för kommittén för rättighetsfrågor blev att informera skyldighetsbärarna (Västra Götalandsregionens olika förvaltningar) om deras skyldigheter och rättighetsbärarna (invånarna) om deras rättigheter och därigenom bidra till införandet av ett rättighetsbaserat arbetssätt i Västra Götalandsregionens olika delar. Frågan om de mänskliga rättigheterna har emellertid ett lågt juridiskt skydd eftersom svensk lagstiftning i normalfallet inte ansett det nödvändigt att vare sig inkorporera konventionerna eller anpassa (transformera) den svenska lagstiftningen till de konventioner som skrivits under eftersom det redan anses råda tillräcklig överenstämmelse (normharmoni). I praktiken medför denna brist på ett tydligt rättighetsspråk att det blir nödvändigt för kommitténs ledamöter och kansli att själva tolka konventionerna och utarbeta förhållningssätt som kan omvandla dem till praktik. Detta ställer stora krav på öppenhet och dialog med aktörer såväl inom som utanför den egna organisationen. En central del av kommittén för rättighetsfrågors arbete är således dialogen med invånarna i länet, inte minst för att få invånarnas kunskaper och erfarenheter och synpunkter på den service som Västra Götalandsregionen ger. Västra Götalandsregionen pratar om samråd i olika sammanhang. I det strategiska kollektivtrafikarbetet talas om politiskt samråd. Vid remissförfarande till EU kallar Västra Götalandsregionen ofta till EU-samråd, därtill finns samråd med Länsstyrelsen (fastighets- och miljösammanhang) liksom samråd inför upphandling (samverkan med upphandlare och leverantörer). I det sammanhang som gäller specifikt denna uppdragsforskning avses de samråd som etablerats med kommittén för rättighetsfrågor och dess kansli utifrån diskrimineringsgrunderna. För närvarande finns det fem samråd kopplade till kommittén för rättighetsfrågor. Samrådens representanter företräder de organisationer och föreningar i civilsamhället som kommittén samråder med. I enlighet med reglementet har kommittén utifrån några av diskrimineringsgrunderna således byggt upp ett antal samråd för de olika rättighetsområdena. Samråden är formade utifrån ålder, funktionsnedsättning, HBTQ, nationella minoriteter och barns rättigheter. Samråden som består av ledamöter från kommittén för rättighetsfrågor och deltagare från civilsamhället, är tänkta att fungera som forum för dialog mellan civilsamhället och kommittén. Flera av de organisationer som är aktiva i dagens samråd får olika typer av organisationsbidrag. De ekonomiska bidragen avser att stärka organisationernas förmåga att påverka och stärka gruppers rättigheter (egenmakt). Dessa bidrag gäller fram till och med 2015. Därefter finns det planer på att särskilja frågan om organisationsbidrag och medverkan i samråd. Syftet med samråden är att uppmärksamma kommittén på områden där arbetet med mänskliga rättigheter brister. Strävan är härvidlag att säkerställa att alla som bor, vistas och arbetar i regionen får samma tillgång till såväl regional samhällsservice (sjukvård, kollektiva transporter, kultur och regional utveckling) som mänskliga rättigheter på lika villkor och utan någon form av diskriminering. Samråden är en kanal för att bemäktiga rättighetsbärarna genom att representanterna från föreningarna blir lyssnade på och får möjlighet att påverka. Samråden träffas tre gånger per år. Viss ersättning för sammanträdestid och resor utgår. Utifrån en tanke om intersektionalitet skapades år 2013, efter en prövotid under 2012, ett tvärsamråd där företrädarna från de existerande samråden deltog. År 2014 gjordes försök att ytterligare utöka samråden med ett samråd för mänskliga rättigheter, ett samråd för jämställdhet och ett samråd för antirasism och religionsfrihet. Till följd av begränsad kapacitet hos olika organisationer och föreningar att delta i samtliga dessa påtänkta samråd koncentrerades nybildandet till endast ett samråd nämligen samrådet för mänskliga rättigheter. Representanterna i detta samråd erbjöds automatiskt att delta också i tvärsamrådens möten. Regionstyrelsens och regionfullmäktiges medvetenhet om invånardialogens vikt kommer till klart uttryck i budgeten för 2015 i vilken frågan om att Invånarnas delaktighet ska öka genom förbättrad dialog anges som politisk prioritering och fokus för kommittén för rättighetsfrågor. Denna strävan återspeglas också i kommitténs behov av att genom denna uppdragsforskning

ytterligare utreda vad samråden ska handla om, vilka frågor som ska diskuteras, vad samråden förstår med dialog och hur återkoppling och spridning inom den egna organisationen bör ske. Forskningsuppdragets syften Forskningsuppdragets syfte är tvåfaldigt: 1) Att utforska hur invånardialogen kan vidareutvecklas, vilka områden och vilket innehåll som ska finnas i invånardialogen och hur formerna för kommitténs samråd ska vidareutvecklas. Av särskilt vikt är att undersöka/ge förslag på former av dialog för de invånare som vanligtvis inte deltar i sådana samtal. Detta överensstämmer med FN:s principer för ett rättighetsbaserat arbete där individer och grupper där skyddet är som svagast särskilt ska prioriteras. 2) Att analysera de effekter som Västra Götalandsregionens samrådsgrupper haft för det politiska beslutsfattandet liksom att utforska dialogens representativitet. I uppdragets förutsättningar ingick också att slutrapportens innehåll ska kunna relateras till principer och artiklar i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Intersektionella analyser av individers och gruppers deltagande i olika dialogformer är också eftersträvansvärt. Här kunde rättighetskommitténs kansli vara behjälpligt. Rättighetskommitténs kansli förband sig också att vara behjälpligt med information och kunskaper om den egna organisationen och med kontakter till olika deltagare/informanter i projektet. Kansliet har också haft regelbunden kontakt med berörda forskare under projekttiden för avstämning och informationsutbyte. Forskningsuppdragets frågeställningar Forskningsuppdraget har fem frågeställningar: 1) Hur beskriver forskningslitteraturen motiven till och värdet av invånarnas politiska delaktighet i allmänhet och av invånardialogen i synnerhet? 2) Hur upplever samrådens medlemmar dialogens motiv? Vilka former och metoder har använts vid dess genomförande? 3) Hur är råden sammansatta? Hur ser rådens medlemmar på rådens representativitet och på det inflytande som dialogerna haft för beslutsfattandet, samt hur den upplevda betydelsen återspeglas i olika policy dokument? 4) Hur stämmer dessa erfarenheter av dialogens motiv och uppnådda resultat överens med de erfarenheter som gjorts av olika kommuner och landsting aktiva i SKLs nätverk och medborgardialogprojekt runt om i landet? 5) Hur skulle Västra Götalandsregionens samråd kunna förbättra sin representativitet och effektivitet, speciellt när det gäller unga och unga vuxnas deltagande? Avgränsningar Hälso- och sjukvårdsnämnderna har en lång tradition av samråd för att förbättra tillgänglighet och kvalitet. Det arbete som pågår inom rättighetskommitténs kansli att utveckla medborgardialogen i samverkan med hälso- och sjukvårdsnämndernas kansli enligt ett särskilt budgetuppdrag 2014 omfattas inte av denna studie. 15

RAPPORTENS UPPLÄGG Den pågående samhällsomdaningens dynamik och uttryck i Västra Götalandsregionen utgör forskningsarbetets utgångspunkter och har kommit att prägla rapportens frågeställningar och slutsatser när det gäller samrådens framtida roll. Efter den diskussion kring denna samhällsomdaning som förs i denna inledande sammanfattning påbörjas rapporten därefter med att i sitt första kapitel Teoretiska och konceptuella utgångspunkter redogöra för de teoretiska och konceptuella utgångspunkter som forskningsarbetet använt sig av. Här definieras vad vi menar med det civila samhället och hur dess sammansättning och roll förändrats i och med den pågående samhällsomdaningen. Västra Götalandsregionen är ensamma med att ha speciellt utsedda politiker som ansvarar för rättighetsfrågor. Kommittén för rättighetsfrågors samråd är därmed unika i en svensk kontext. De flesta kommuner har emellertid någon slags mångfaldsenhet som fokuserar på dialog utifrån frågan om etnicitet och jämställdhet, ibland även barns rättigheter och funktionshinder. HBTQ är sällsynt. Nationella minoriteter har inte tillgång till liknande former för dialog med makthavarna någon annanstans i Sverige. Därför finns det begränsade erfarenheter att jämföra med. Som klangbotten för vår studie och hjälp med att ringa in frågeställningar och dra relevanta slutsatser har projektet därför genomfört en mindre litteraturstudie kring demokrati och dialog. I nästföljande kapitel två Litteraturstudie över dialogens hinder och möjligheter redogör vi kortfattat för denna litteraturstudie. I kapitel tre Om dialog diskuteras i anslutning till denna litteraturstudie skillnaden mellan olika samtalsformer och vi går igenom det dialoginriktade samtalets olika faser. Rapporten går därefter över till att redovisa våra vunna erfarenheter och uppnådda resultat. I det fjärde kapitlet Vad har vi sett och hört diskuteras det som kommit fram vid observation och i genomförda intervjuer. I kapitel fem Vår analys och våra förslag redovisas mot bakgrund av vår bedömning av samrådens strategiska betydelse våra konkreta rekommendationer när det gäller samrådens sammansättning och arbetssätt. Rapporten avslutas med att vi i kapitel sex Avslutande reflektioner diskuterar hur samrådens operativa och praktiska effektivitet kan förbättras och vad man härvidlag bör tänka på före, under och efter dialoger. FORSKNINGSARBETETS KUNSKAPSSYN OCH GENOMFÖRANDE De ökade krav på att förstå helheten som den tilltagande komplexiteten i samhällsproblemen medför har inte bara gjort det allt viktigare att analysera problemen utifrån olika vetenskapliga perspektiv. Vikten av den mer erfarenhetsbaserade kunskapen har också ökat. Platon definierade kunskap på ett sådant sätt att det endast omfattade den teoretiska kunskapen. Han talade här om Episteme om kunskap som är vetenskaplig och allmängiltig. Aristoteles var den första att vidga föreställningen om bildning och föra in begreppet praktisk kunskap. Det handlade inte bara om Techne ordet för den kunskap för de varor och förnödenheter vi framställer (hantverket är sinnebilden för praktisk kunskap). Det handlade också om Fronesis den praktiska klokhet vi använder för att bygga ett gott samhälle. Den kunskapen är etisk och politisk genom dess syfte att göra mänskliga förhållanden bättre. Denna typ av kunskap är av demokratisk karaktär i den meningen att den inte förutsätter någon formell skolning. Praktiskt reflekterande och kloka människor kan man finna lite varstans och de utmärks främst genom att de bär på långvariga djupgående livserfarenheter (Liedman, 2011). Till skillnad från Episteme, som bygger på vad som kommit att kallas för faktakunskap, bygger Fronesis på färdighets- och förtrogenhetskunskap. Ofta skiljer man inom vetenskapsteorin mellan förklaring av olika skeenden och förståelse av desamma (Alvesson & Sköldberg, 2008). Förklaring söker orsaker och samband som kan förklara att det förhåller sig på ett visst sätt medan förståelse bygger på tolkning av ändamålsenligheten i människors beteenden utifrån de sammanhang de befinner sig i. Förklaring förknippas ofta med lagbundenheter som återfinns i naturvetenskapen medan förståelse och tolkning ligger närmare 16

samhällsvetenskapen (Gustavsson, 2002). Praktisk klokhet (Fronesis) syftar genom sin färdighet och förtrogenhet att bidra till förståelse av olika händelser. Medan Episteme med sin faktakunskap är möjligt att kodifiera uttrycka i ord och sätta på pränt är Fronesis med sin färdighets- och förtrogenhetskunskap exempel på tyst kunskap det osägbara som svårligen kan kodifieras. Människor bär denna sorts kunskap i sina kroppar och den sätts sällan eller aldrig ner på papper. Under senare tid har en ny form för kunskapsproduktion börjat växa fram, den transdisciplinära kunskapsproduktionen. Den syftar till att utifrån en sådan bredare kunskapssyn också tillvarata tyst kunskap och praktisk klokhet för att utveckla förhållnings- och arbetssätt som lättare kan hantera komplexa samhällsproblem, inte minst när det gäller de krav som en hållbar utveckling ställer (Brown, Harris & Russell, 2010). Den kunskapssyn som ligger till grund för att problemen överhuvudtaget uppstått anses inte kunna användas för att lösa dem. Det handlar om att utveckla en fantasifull förmåga att tänka nytt utanför boxen som det brukar heta i dagligt tal. Med transdisciplinär kunskapsproduktion menas således att den vetenskapligt och teoretiskt förankrade kunskapen kombineras med den erfarenhetsbaserade kunskapen (Polk, 2015). Forskningsmetod Denna transdisciplinära kunskapssyn har också präglat gruppsammansättningen i KAIROS liksom det påverkat vårt val av forskningsmetod. Projektgruppens medlemmar består förutom av tre tjänstepersoner från Länsstyrelsen i Västra Götaland, Västra Götalandsregionen och Göteborgs Stad, som alla arbetar med frågor kring mänskliga rättigheter, social hållbarhet och dialog, också av tre samhällsvetare med motsvarande forskningsintressen. Projektgruppens arbetsmöten kan härvidlag kännetecknas som någon form av forskningscirkel där forskningsresultat presenteras och gemensamt analyseras. Inom samhällsvetenskapen skiljer man vanligen mellan en deduktiv och en induktiv forskningsansats. Vid en deduktiv ansats utgår man ifrån ett teoretiskt antagande (hypotes) och söker därefter upp verkligheten för att undersöka teorins giltighet i praktiken. Vid en induktiv ansats använder man sig av iakttagelser i verkligheten för att söka teoretiska förklaringar till dessa iakttagelser. Det förhållningssätt som KAIROS valt att använda för att utnyttja den transdisciplinära forskningsmetodens potentialer är närmast vad som inom forskningen kallas för en abduktiv metod. Med detta menas att man rör sig från verklighetens iakttagelser över till teorin för att söka stöd från tidigare forskning eller teorier och sedan tillbaka till verkligheten igen för att med hjälp av sådan teori förfina sina iakttagelser och därefter söka sig tillbaka till teorin osv. Den verklighet vi har studerat utgörs av observationer under samrådens sammanträden. De observationer som vi gjort när det gäller dialogens former, vem man samråder med och kring vilka frågor har sedan legat till grund för ett antal uppföljande intervjuer. Totalt har vi genomfört ett tjugotal intervjuer med företrädare från kommittén för rättighetsfrågor, tjänstepersoner från kansliet liksom med företrädare från de olika organisationer och föreningar som ingår i samråden. Därtill kommer ett tjugotal intervjuer med företrädare från en rad olika kommuner och landsting runt om i landet som aktivt deltar i SKL:s medborgardialogprojekt. Resultaten från vårt samlade intervjuarbete har diskuterats inom projektgruppen och relaterats till erfarenheterna från de litteraturstudier som genomförts parallellt. Nya frågeställningar har mejslats ut och legat till grund för uppföljande intervjuer och samtal. Totalt har vi samtalat med ett 50-tal personer inom den offentliga förvaltningen med stor erfarenhet från olika typer av dialogarbete. Med transdisciplinär kunskapsproduktion menas att den vetenskapligt och teoretiskt förankrade kunskapen kombineras med den erfarenhetsbaserade kunskapen. 17

FORSKNINGSARBETETS RESULTAT Forskningsarbetets inriktning präglas av vår tids samhällsomdaning, nationalstatens förändrade roll och städers och regioners allt större betydelse för ekonomisk tillväxt, förnyelse och välstånd. Ökad internationell konkurrens och en förändrad arbetsmarknad medför en fortsatt ojämn utveckling med ökad risk för diskriminering av, och social utsatthet för, vissa invånar grupper. Betydelsen av respekt för rättighetsbärarnas rättigheter förväntas öka. Så gör också vikten av ett rättighetsorienterat arbetssätt hos skyldighetsbärarna. Forskningsarbetets resultat kan när det gäller de mer övergripande slutsatserna, sammanfattas i sju punkter. 1) Reglementet ger kommittén för rättighetsfrågor i uppdrag att utifrån ett helhetsperspektiv främja alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor ( 3) och att verka för uppmärksamhet på särskilt utsatta grupper ( 4d). Samråden har potential att bidra till att både beslut och de underlag på vilka de fattas blir transparenta. Samråden har också potential att bidra till att de krav som den sociala hållbarheten ställer på invånarnas deltagande och inflytande på samhällsutvecklingen tillfredsställs. Att samråden har mänskliga rättigheter som grund är i en svensk kontext unikt. Andra motsvarigheter saknas på regional nivå. Vår forskning visar emellertid att kommittén av olika skäl ännu inte fullt ut utnyttjar denna potential. För att detta ska tillåtas ske krävs tydligare mandat från regionfullmäktige om vad som är kommitténs uppgift i relation till såväl regionens invånare som till dess kommuner. 2) Samråden har formerats utifrån de diskrimineringsgrunder som omfattas av svensk lagstiftning. Lagtexten för diskrimineringsgrunderna gör det möjligt att ingripa när någonting har hänt och ser härmed främst till de negativa rättigheterna (en passiv reaktiv handling). För att främja alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor (aktiv handling) bör samråden formeras utifrån de rättigheter som människor har med syfte att förhindra att någonting ska hända (positiva rättigheter). Samråden bör därför grundas i skyldigheten att respektera, skydda och uppfylla mänskliga rättigheter. FN:s konventioner tillhandahåller lämpliga kriterier genom de olika teman som konventionerna sätter fokus på, särskilt konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det blir härvidlag viktigt att undersöka i vilken mån som ytterligare teman blir aktuella för att än bättre nå upp till reglementets målsättning att uppmärksamma speciellt utsatta grupper. Det kan exempelvis handla om arbetslösa ungdomar som inte heller är i utbildning eller praktik, papperslösa invandrare, EU-migranter etcetera. 3) Samråden har formerats utifrån en uppfattning om att det civila samhället är liktydigt med antalet föreningar och frivilliga (enskilda) organisationer (ideella sektorn). Anledningen är kraven på företrädarnas representativitet. Härigenom lyckas samråden på sin höjd ringa in delar av de invånare som tillhör det organiserade fåtalet. En större representativitet skulle kunna uppnås genom förstärkta krav på kommitténs nomineringsprocesser vad gäller ålder, kön, yrkeskategori, geografisk tillhörighet, kön etcetera. Frågan om ersättning blir då viktig att se över. 4) För att nå de mest utsatta grupperna och få med deras perspektiv på hur alltmer komplexa samhällsproblem ska identifieras och hanteras är det viktigt att samråden dessutom formeras på sätt som också inkluderar invånare som saknar politiska organiserade kanaler (det oorganiserade flertalet). För att nå dessa grupper kan så kallade perspektivambassadörer behöva anlitas med tillräcklig erfarenhet, förtrogenhetskunskap, nätverk och legitimitet för att utgöra någon form av bryggor mellan samrådens traditionella ledamöter och de mer utsatta grupperna. Perspektivambassadörernas uppgift blir främst att förmedla de utsatta gruppernas perspektiv utan krav på representativitet. 18

5) Samrådens samtalsformer måste ses över. Samråd som består av såväl etablerade föreningar och organisationer som av perspektivambassadörer och medlemmar i olika sociala rörelser måste organiseras på sätt som gör det möjligt att uppfatta vem som säger vad och med vilken legitimitet. En intern utbildning av politiker och tjänstepersoner bör därutöver genomföras med syfte att klargöra skillnaden mellan olika typer av samtal, från informationsgivning till konsultation, diskussion och dialog liksom att utveckla förmågan till att underlätta och leda samtalen, inte minst när det gäller att synliggöra meningsskiljaktigheter och målkonflikter. Internutbildningens syfte bör också vara att ge deltagarna möjlighet att identifiera en tydligare rollfördelning mellan politiken och tjänstepersoner. 6) Därtill kommer vikten av att institutionalisera återkoppling och framför allt spridning av samrådens diskussioner till såväl berörda myndigheter som till regionstyrelsen och regionfullmäktige och inte minst andra samrådsledamöter inom den egna kommittén. Spridningen internt förväntas kunna underlättas av regionfullmäktiges tydliggörande av kommitténs mandat då därmed en efterfrågan förväntas kunna skapas inom organisationen på att få reda på vad som samråden har avhandlat och kommit fram till. 7) Regionfullmäktiges tydliggörande av kommitténs mandat underlättar också den samordning mellan kommittén för rättighetsfrågor, folkhälsokommittén och regionutvecklingssekretariatet som måste till för att utnyttja samrådens potential. Samråden skulle exempelvis kunna spela en stor roll för att diskutera genomförandet av Västra Götalandsregionens vision 2020 när det gäller tillväxt och utveckling liksom den inomregionala omfördelning av resurser som kan förväntas behöva ske mellan resursstarka och mer resurssvaga områden. Dessa mer övergripande slutsatser pekar på ett antal olika åtgärder som vi inom KAIROSprojektet menar skulle behöva vidtas för att tillvarata samrådens strategiska betydelse när det gäller att möta morgondagens utmaningar och stärka den sociala hållbarheten i Västra Götalandsregionen. Rapporten avslutas med att utifrån forskningsarbetets resultat redovisa ett antal rekommendationer till hur samrådens operativa och praktiska effektivitet kan förbättras. Enligt KAIROS bedömning skulle sådana åtgärder dels stärka skyldighetsbärarnas egen kännedom om hur det ser ut i regionen vad gäller människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor, dels rättighetsbärarnas delaktighet i Västra Götalandsregionens politiska beslutsfattande. a) Före samrådsmöten är det viktigt att gå igenom vilka punkter som ska tas upp till samtal och vad man vill uppnå med ett sådant samtal. Såväl politiker som organisationsföreträdare ska informeras om punkterna på dagordningen och vad syftet med samtalet är. Innan samråden bör det diskuteras: Vilka underlag kansliet ska tillhandahålla, när och hur detta ska ske, för att deltagarna ska kunna förbereda sig och bidra med kunskap och synpunkter? Vilka andra enheter inom Västra Götalandsregionen kan ha intresse av att frågan ska komma upp till diskussion och hur kan de beredas möjligheter till att delta i denna eller skicka med information och/eller frågor? Alla som deltar i samråden bör ha jämlika möjligheter att lägga till ärenden på dagordningen. De ärenden som diskuteras bör vara påverkansbara och därför är det viktigt att samråden involveras på ett tidigt stadium. För att göra kopplingen till mänskliga rättigheter tydlig skulle dagordningen kunna utgå från konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 19

b) Under mötet är det viktigt att ordförande tar fasta på samtliga perspektiv på problemformulering och åtgärdsförslag som förs fram och synliggör vem som artikulerar vems synpunkter och behov. Under mötet är det också viktigt att konkret diskutera vem som efter mötet ska göra vad och när, samt hur återkopplingen ska ske. Samtalsledarens roll är att se till att det finns utrymme för att under mötet hinna med alla punkter på dagordningen. Inte desto mindre är det angeläget att innan mötet skapa möjligheter för ledamöterna att påverka dagordningens innehåll samt den ordningsföljd i vilken frågorna skall tas upp till dialog. Det är viktigt med transparens och att redogöra för eventuella målkonflikter som kan finnas kring en fråga eller i ett förslag till beslut. c) Efter samrådsmötet måste politikerna ansvara för att resultatet av dialogen förs vidare in i beslutsprocessen och att det finns en institutionell kapacitet att ta hand om resultatet. Efter mötet är det viktigt att ordförande med hjälp av kansliet informerar andra berörda enheter inom Västra Götalandsregionen om samrådets diskussion och inhämtar deras synpunkter. Spridning av information internt ska också ske under såväl nästa kommittémöte som under möten med regionutvecklingssekretariatets berednings grupp. Därefter ska återkoppling ske till samrådets samtliga ledamöter. Det är speciellt viktigt med återkoppling till organisationsföreträdarna och eventuella perspektiv ambassadörer samt att invånardialogen leder till konkreta handlingar eller åtminstone till att deltagarna känner sig lyssnade på. Med en god återkoppling växer också viljan till att delta i dialog speciellt bland grupper vars röster aldrig eller sällan uppmärksammas vid politiska beslut. 20

Teoretiska och konceptuella utgångspunkter Vår vision är att alla personer som vistas, bor och verkar i Västra Götaland fullt ut skall få åtnjuta sina mänskliga rättigheter och att Västra Götalandsregionen lever upp till sina åtaganden genom att respektera, främja, skydda och övervaka detta (ur Verksamhetsplan 2013 för rättighetskommitténs kansli) De allra flesta städer, kommuner, landsting och regioner lägger stor vikt vid att uppnå hållbarhetens tre olika dimensioner, den ekologiska, ekonomiska och sociala. Inom projekt KAIROS uppfattar vi den sociala hållbarheten som ett samhälles förmåga att hantera komplexa samhällsfrågor och att utifrån en sådan förmåga reproducera sig själv som en fungerande samhällsorganism. Denna förmåga formas och upprätthålls av individers delaktighet, möjlighet att förstå sammanhang och känna självtillit. Det kräver att invånarna såväl är faktiskt delaktiga som att de känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen. Frågan om rättvisa är av central betydelse för den sociala hållbarheten. Enligt projekt KAIROS sätt att använda begreppet handlar rättvisa om en jämlik fördelning av resurser för att tillgodose människors basbehov. Ett rättvist samhälle kan därmed definieras som ett samhälle utan diskriminering och där alla kan delta ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt. En utförligare diskussion kring begreppen social hållbarhet och rättvisa återfinns i projekt KAIROS Övergripande teoretiska ramverk (KAIROS 2013). Vikten av ökad politisk delaktighet poängteras också alltmer av Västra Götalandsregionens styrdokument. Så här formuleras det i Västra Götalandsregionens budgetunderlag för perioden 2015 2017: Att skapa en socialt hållbar region i tillväxt förutsätter ett systematiskt samarbete med övriga samhällsaktörer utifrån tydliga samarbetserbjudanden från Västra Götalandsregionen. En viktig aspekt av människors rättigheter är att få delta i dialog kring beslut som rör dem själva. Ett led i Västra Götalandsregionens arbete för demokrati, effektivitet, legitimitet och ansvarstagande är att inkludera civilsamhälle och invånargrupper i dialog om Västra Götalands utveckling. Följande bör prioriteras 2015 2017: Initiera ett systematiskt samarbete med övriga samhällsaktörer med målet en socialt hållbar region Initiera dialogprocesser med invånarna för ökad delaktighet i Västra Götalands och Västra Götalandsregionens utveckling. I budgeten för 2015 anges som politisk prioritering och fokus för kommittén för rättighetsfrågor att Invånarnas delaktighet ska öka genom förbättrad dialog (sid 31). Denna ambition och politiska strävan gör det viktigt att inledningsvis definiera vad projekt KAIROS förstår med begreppet civilsamhälle. DET CIVILA SAMHÄLLET En vanlig syn på det civila samhället är att det består av ett antal föreningar inom den idéburna sektorn som verkar utan kommersiella intressen och som är skilda från staten. På engelska talar man i termer om non-profit and non-governmental organisations (NGO). Stora delar av samhällsvetenskapen uppfattar emellertid det civila samhället som någonting mer än summan av enskilda (frivilliga) organisationer och föreningar. Med det civila samhället syftar forskningen mer på människors kollektiva förmåga att förhålla sig till de olika politiska och ekonomiska handlingar som staten respektive marknaden utför och som påverkar människors liv och livschanser. Det civila samhället ska därför mer uppfattas som någon slags politisk arena vars framväxt och funktion bara kan förstås genom dess relation till statens offentliga och marknadens privata aktörer. 21

FAKTARUTA ATT DEFINIERA DET CIVILA SAMHÄLLET Begreppet civilt samhälle är svårfångat och har skiftat innebörd under historiens gång (Tester 1992). Hegel definierade det civila samhället som den sfär som förband familjen och staten och som förvandlade enskilda individer till samhällsinvånare med förmåga att förena det partikulära med det universella (Hegel 1820). Så småningom började det civila samhället att uppfattas som den sfär som befann sig utanför och bortom staten, familjen och marknaden (Gramsci 1971). Det civila samhället kom utifrån denna förståelse över tiden att syfta på människors kollektiva förmåga att förhålla sig till de olika politiska och ekonomiska handlingar som staten respektive marknaden utförde och som påverkade människors liv och livschanser (Cohen & Arato 1994). Civilsamhället har således historiskt förbundits med frågan om staten. Flera samhällsforskare menar att det civila samhället i själva verket var en viktig del av den typ av stat som byggde sin legitimitet på förekomsten av det sociala kontraktet (Kaldor 2003). Den stora samhällsomdaning som följer genom det sätt som förändringsprocesser som globalisering, migration och urbanisering samverkar och förstärker varandra har ändrat på detta. Statens tillbakadragande från det politiska rummet och den gradvisa övergången från det westfaliska nationalstatssystemet till ett mer post-nationellt och globalt nätverkssamhälle har inte bara inneburit en förändring av civilsamhällets förutsättningar att verka. Det har också gjort det allt svårare att använda begreppet civilsamhälle som analytiskt objekt eftersom det för många frågor inte finns någon klart identifierbar stat att förhålla sig till. I den övergång mellan det westfaliska nationalstatsprojektet och det post-nationella nätverkssamhället i vilket samhället för närvarande befinner sig (Hettne 2009) är det rimligt att uppfatta det civila samhället som någonting mer än dess förmåga att förhålla sig till stat och marknad. Det civila samhället bör snarare uppfattas som människans kollektiva förmåga att i ett socialt sammanhang, som sträcker sig utanför familjen och den närmaste grupptillhörigheten, förhålla sig till olika beslut som påverkar och formar människors livschanser och vardagsliv. Sådana beslut fattas numera såväl av den lokala förvaltningen med sin offentliga sektor, olika ekonomiska aktörer, nationella statliga institutioner liksom av regionala och internationella regelverk i samverkan. Det civila samhället ska således uppfattas som människors kollektiva medverkan till samhällens förmåga att hantera komplexa samhällsproblem och skapa förutsättningar för en socialt hållbar utveckling. En sådan tolkning ligger i linje med den diskussion som förs kring det framväxande globala civilsamhället och den nya roll detta anses kunna spela för en fredlig och hållbar utveckling (Kaldor 2003). Den ligger väl i linje med slutsatserna i den kunskapsöversikt kring forskningen om civilsamhället som Vetenskapsrådet låtit utföra (Lilja, Åberg 4:2012). På de flesta håll runt om i världen uppfattas det civila samhället stå i ett motsatsförhållande till staten och tvärtom. Det finns en oro för att en stark stat förhindrar framväxten av det civila samhället. Det civila samhället ser i dessa sammanhang sin främsta roll som att bekämpa staten och avslöja dess tveksamma (och ofta korrupta) verksamheter. I en europeisk kontext, och inte minst i de nordiska länderna, ska det civila samhället emellertid mer uppfattas som en del av välfärdsstatens framväxt. På samma sätt som staten varit beroende av stöd från det civila samhället för en legitim maktutövning har det civila samhällets framväxt inte bara varit beroende av statens skydd i form av organisations- och yttrandefrihet utan också i form av ekonomiskt stöd och medfinansiering av olika typer av projektrelaterad verksamhet. Även om utvecklingen ännu inte medger en entydig definition på hur det civila samhället ska uppfattas har projekt KAIROS som en av sina utgångspunkter att den pågående samhällsomdaningen med sina komplexa samhällsproblem ställer stora krav på människors delaktighet och förmåga till medskapande. Det civila samhället spelar därför en avgörande roll 22

för den sociala hållbarhetens förutsättningar. Alldeles oavsett vilken innebörd som ska läggas i begreppet civilt samhälle delar projekt KAIROS uppfattningen att det civila samhället inte enbart består av väl etablerade föreningar med medlemsregister, stadgar och protokollförda möten. Även om det är dessa typer av organisationer som krävs för att erhålla ekonomiska bidrag från stat och kommun växer det i vår tid fram en rad rörelser och organisationer i form av spontana nätverk och gruppgemenskaper utan traditionell organisationsform. Pantrarna, Omställningsrörelsen, Neutrala föreningen i Biskopsgården liksom Staden vi alla vill ha är några av alla de som vuxit fram under senare tid i Göteborg. Det finns anledning att tro att dessa, i de bostadsområden de verkar, kan spela en viktig roll för att hålla samhället samman i en tid när den offentliga sektorns institutioner inte längre på samma sätt som tidigare når ut till stadens invånare. Det finns en rad olika faktorer som tillsammans med det minskande tillhandahållandet av allmänna välfärdstjänster förklarar de förändrade relationerna mellan staten och det civila samhället och den grund på vilken den sociala sammanhållningen i en skandinavisk kontext historiskt har vilat. Den ökade vikten av partnerskap och samfinansiering med den privata sektorn utgör en faktor som uppmärksammats härvidlag. Utrymmet för olika aktörers politiska och samhälleliga delaktighet har ökat genom statens förändrade roll och dess gradvisa tillbaka dragande från det politiska rummet som följer med globaliseringens nya former för samhällsstyrning. Nya roller för civilsamhällets organisationer och rörelser Det civila samhällets föreningar, organisationer och sociala rörelser har kommit att spela en större roll såväl för att tillhandahålla olika typer av välfärdstjänster som den offentliga sektorn tidigare tillhandahållit ( service providers ) men också som röstbärare åt befolkningsgrupper där skyddet för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är svagt ( voice providers ). Denna tendens att statliga välfärdsåtaganden ersätts med enskilda organisationers verksamhet har inte minst kommit att prägla det internationella utvecklingssamarbetet där alltmer bistånd kanaliseras till olika målgrupper genom non governmental organisations. Detta blir speciellt tydligt vid humanitära insatser som en följd av att det civila samhällets organisationer och rörelser förväntas ha större kontaktytor med den lokala nivån och lättare att nå ut till målgruppen. En motsvarande utveckling börjar också bli skönjbar i svenska storstadsförorter och bostadsområden där olika värdeburna organisationer blir allt mer synliga. Samtidigt som denna utveckling bidrar till att bygga upp och förstärka det civila samhällets administrativa och tekniska kapacitet skapas också nya beroendeformer inte minst vad gäller finansiellt stöd från stat och/eller privata sponsorer. Erfarenheterna från många års arbete med att genom olika typer av projekt tillhandahålla olika typer av välfärdstjänster i resurssvaga områden i biståndssamarbetsländerna blir viktiga att uppmärksamma när nu samma organisationer går in med motsvarande uppgifter i en rad svenska bostadsområden i olika kommuner runt om i landet. Det finns ett antal fällor som den enskilda hjälporganisationen riskerar att hamna i, inte minst i förhållande till staten och myndigheter på lokal nivå som gör att man istället för att göra det goda som avses istället gör skada och förvärrar situationen för redan utsatta människor. För svenska förhållanden i våra förorter blir det inte minst viktigt att reda ut organisationens legitimitet i de bostadsområden de verkar och för den befolkning de säger sig representera. Därtill kommer risken för att det specifika projektet går in och slår sönder informella men reellt existerande och fungerande trygghets- och försörjningssystem. Det är att underskatta människors egen kraft att tro att de förblir passiva när statens moderna institutioner inte når fram. Erfarenheterna pekar också på risken med att bygga upp parallella strukturer (gentemot statliga myndigheter) och dra bort underlaget från de mer officiella strukturer som finns (skolor, barnomsorg etc.). Den långsiktiga hållbarheten är härvidlag viktig att beakta. Projektet kan fylla ett verkligt behov men skapar också behov. Frågan om hur dessa kan tillgodoses när projektet avslutas är 23

Erfarenheterna visar hur nära till hands det ligger att ta över och driva andras frågor och därmed passivisera och beröva invånarna från sitt eget agentskap. viktig att reda ut innan insatsen påbörjas. Det gäller också frågan om ägandeskap. Projekttrötthet är vanligt förekommande och många projekt genomförs mer för att givaren kommit på en bra idé att skapa kontaktytor med en viss medborgarkategori än reellt existerande behov. Det är därför viktigt att reda ut vem som har tolkningsföreträde och identifieringsprivilegium. Även som röstbärare finns det anledning för det civila samhällets rörelser och organisationer att se upp. Erfarenheterna visar hur nära till hands det ligger att ta över och driva andras frågor och därmed, många gånger mot sin egen vilja, passivisera och beröva invånarna från sitt eget agentskap. Brist på makt och lågt självförtroende gör att de invånare som är utsatta i resurssvaga områden många gånger skuldbelägger sig själva för den situation de befinner sig och inte riktigt ser de övergripande strukturer som begränsar deras kapacitet och förmåga. De gånger de är införstådda med de begränsande strukturerna saknar de organisationsformer för att gå till kollektiv handling. I de fall de har gått samman med boende i samma område och skapat gräsrotsorganisationer eller sociala rörelser anser många att de saknar kontakter och effektiva politiska kanaler för att driva påverkansarbete. Väletablerade och många gånger välansedda frivilliga organisationer blir därmed ofta ombedda att föra den fattiga och utsatta befolkningsgruppens talan gentemot statliga myndigheter på såväl central som lokal nivå. Bakom denna önskan ligger egen självnedvärdering ingen lyssnar på mig ni som etablerade organisation inger ett större förtroende. Ett vanligt förhållningssätt är då att frivilligorganisationen genast tar egna kontakter och agerar som ombud som för fram problemet och föreslår lösningar. Risken blir att man då tar över ägandeskapet bara utifrån det faktum att man känner sig tillräckligt bemäktigad för att röra sig med viss säkerhet i maktens korridorer. Det är då lätt att tappa fokus på behoven hos de man representerar och istället föra fram och driva behoven utifrån sin egen tolkning av dessa behov och anpassade till vad som man tror är möjligt ur givarnas/myndigheternas perspektiv. Ett klart bättre sätt att spela rollen som voice-provider kan vara att begränsa sin uppgift till att fungera som någon slags brygga in till makten och till att fungera som någon slags underlättare för dialog. Men även här finns många risker. I föreliggande rapport kommer vi att ägna stort utrymme till dialogens former, möjligheter och hinder. Låt oss redan här i en samman fattande form nämna några förhållanden som det är speciellt viktigt att uppmärksamma. Det handlar om vem som ska bjudas in till dialogen. Personer från de myndigheter som bjuds in måste befinna sig på en sådan organisationsnivå att man kan fatta beslut. När det gäller deltagare för de invånare som organisationerna har till uppgift att representera är det viktigt att som samtalsledare se till att det inte bara är de resursstarka (och mest välformulerade) som kommer till tals utan också de resurssvagare. Det är också viktigt att eventuella överenskommelser som man kommer fram till har en bred förankring hos den svagare parten. Den svagare parten måste därtill få vara med vid fastställandet av dagordningen och också att besluta om platsen för samtalet liksom för mötes formerna. Det är viktigt att bägge parter får ordentligt med tid till och material för förberedelse. Tiden för dialogen ska också vara tillräcklig för att alla ska få kunna komma till tals. Dialogen handlar många gånger inte nödvändigtvis om att komma överens och hitta fram till lösningar som alla kan acceptera. Lika viktigt är det att deltagarna får tid/utrymme för att få föra fram sin berättelse och uppfattning om varför det är ett problem och på vilket sätt det ur hens perspektiv skulle kunna tänkas hanteras. Vikten av återkoppling kan inte nog poängteras. Det gäller för bägge parter. Hur uppfattades samtalet och dess utfall på respektive hemmaplan? Vilka problem kvarstår och hur kan man tänkas gå vidare? 24

CIVILSAMHÄLLET I ETT FÖRÄNDRAT LANDSKAP Den förändrade rollen mellan stat och det civila samhället förklaras inte enbart av nedmonteringen av den svenska modellen och det generella välfärdssystemet. Den kan också förklaras av förändringen av produktionssystemen och av det politiska landskapet i stort. Framväxten av det nationalstatliga projektet under industrialismen byggde på en kollektiv identitet, mycket utifrån människors yrkestillhörighet. Människor trodde på modernismens stora berättelse om framsteget och de versioner av detta som olika partipolitiska program redogjorde för. Den ekonomiska och politiska makten var synlig. Ägaren av produktionsmedlen befann sig i närhet av arbetarna och kunde direkt utsättas för kollektiva aktioner av olika slag. Den politiska makten fanns hos kommunfullmäktige eller i riksdagen och gick att påverka genom den representativa demokratin. Vår tids stora samhällsomdaning har gradvis kommit att förändra dessa förhållanden. Övergången från industrisamhället med sina produktionssystem (det nationalstatliga projektet) till någon form av global nätverksproduktion (det postnationella samhällsbygget) har medfört behov av mer flexibel produktion och projektanställning som tenderar att luckra upp människors identitet. Det finns tecken på att vi rör oss från en mer kollektiv identitet, där stora berättelser och politiska partier spelade stor roll till mer flytande identiteter, med en mångfald av små och olika berättelser. Därtill kommer att formerna för maktutövning har förändrats. Makten har flyttat bort från såväl fabriken som från den representativa demokratins möteslokaler. Den har övergått från att främst vara ekonomisk eller politisk, till att bli diskursiv och alltmer forma dominerande tankestrukturer. I en sådan situation börjar partiprogrammen upplevas som för abstrakta och uppifrån styrda. Intresset för traditionella politiska partier avtar och engagemanget i mer nätverksbaserade och sociala rörelser utan hierarki och tydlig ledning ökar. Denna utveckling blir speciellt tydlig för olika ungdomsgrupperingar. Demokratin ställs här inför ett dilemma inte minst till följd av svårigheter att hitta former för ansvarsutkrävning utanför det parlamentariska systemets ramar. Samtidigt uppvisar sociala rörelser problem med sin representativitet och legitimitet. Sammantaget innebär detta en ökad osäkerhet hos den lokala förvaltningen och de politiska beslutsfattarna. Osäkerheten gäller såväl relationerna till det civila samhället i sig som vilka samarbetsformer som det går att utveckla utan att hamna i målkonflikter med den representativa demokratin på vilken beslutfattarnas maktutövning ytterst vilar. Problemen med det civila samhällets uppluckring handlar om den sociala hållbarhetens förutsättningar och omfattar två olika dimensioner. Den första dimensionen gäller samhällens desintegration och bristande sammanhållning. Den andra dimensionen handlar om komplexa problem i ett postpolitiskt tillstånd. DEN SAMHÄLLELIGA SAMMANHÅLLNINGEN När de offentliga institutionerna inte längre når ut till befolkningen visar forskning på hur människor, liksom tidigare under historien, lägger större vikt på att bygga upp informella trygghets- och försörjningssystem i grannskapet, tillsammans med släkt och vänner eller utifrån andra grupptillhörigheter. Inom antropologin talas det härvidlag i termer av primärgrupper, när människor organiserar sitt vardagsliv med hjälp av mindre och närmare stående vi-grupper. Ofta utvecklar liknande grupper ett misstroende mot de som inte är medlemmar i gemenskapen (Harding, 2012, Hettne, 2001). Dessa informella försörjnings- och trygghetssystem tar sig naturligtvis olika uttryck. Många av dem bygger på traditioner och sociala värderingar i samhällen där det utvecklats en stark misstro mot myndigheter och offentliga institutioner. Deras gemensamma drag är emellertid att de oftast skiljer sig från marknadsekonomins mer formella utbyten genom att bygga på en helt annan social logik där de personliga relationerna blir mer avgörande. Det är viktigt att känna till den person som man ingår utbyte med. Överenskommelserna är muntliga och 25

bygger på förtroende. Hedern är garanten för den ömsesidiga tilliten. Tjänster och gentjänster är en annan garant. En hjälpande hand idag kan förväntas ge ett utbyte imorgon. Utbytet bygger således på ett långsiktigt förhållande mellan parterna. Många bygger upp sin tillvaro på medverkan i dessa informella system inte bara för att de saknar tillträde till den offentliga sektorns försörjnings- och trygghetssystem. I den miljö människor vistas förväntas också en lojalitet mot systemet som sådant. De informella systemen täcker en rad olika områden. Till de mest vanliga hör informella bank- och kreditsystem. De gör det möjligt för människor att utan materiell säkerhet få tillgång till krediter utifrån ett rotationssystem där samtliga deltagare på olika sätt förväntas medverka så att kassan regelbundet fylls på. Ett annat har att göra med det informella systemets tillhandahållande av säkerhet och medborgarförsvar. Statens förändrade roll och minskat utrymme för välfärd utmanar stadens sociala sammanhållning Global nätverksproduktion Arbetsmarknadens polarisering: Inkomstklyftor ojämn utveckling Det sociala kontraktets upplösning Civilsamhällets uppluckring Världsordning Nationalstat Socialt kontrakt Säkerhet Leg. Inst. Civilsamhälle Krav på makroekonomisk balans budgetrestriktioner Ekonomiska nedskärningar och minskade offentliga och sociala åtaganden Från welfare to workfare Identitetsformation och lojalitet Primär, Vi-, gemenskapsgrupper, gängbildningar ofta i form av flyktiga nätverk och ibland i rivalitet Innanförskapets osynliga gränser Upplevt utanförskap NEETS 30-35 % Informella trygghets- och försörjningssystem Salutogena områden (Antonovsky) lokala civil samhällen Skillnaden mellan det legala och det legitima Denna utveckling av informella försörjnings- och trygghetssystem sker parallellt med och vävs också delvis in i framväxten av den sociala ekonomin som sker inom marknadsekonomins mer formella och genomskinliga grundvalar. Framväxten av den mer formella sociala ekonomin handlar om det faktum att ett antal synliga aktörer inom det civila samhället går samman för att i olika former (företag, föreningar, kooperativ) producera varor och tjänster utifrån samhällelig nytta istället för utifrån kortsiktiga vinstintressen. Framväxten av den sociala ekonomin bygger mycket på användning av digitaliserade informationssystem och strävan efter social innovation, dvs. av viljan att gå samman med andra för att hitta nya sätt att hantera olika slags samhällsproblem. Denna begreppsliga diskussion kring hur det civila samhället ska uppfattas återspeglar naturligtvis de förändringar i verkligheten och i människors vardag som följer i samhällsomvandlingens spår. Den senare tidens utveckling uppvisar exempel på hur statens tillbakadragande från det politiska rummet, tillsammans med det minskande utrymmet för tillhanda- 26

hållandet av offentliga välfärdstjänster, inte bara medfört att det sociala kontraktet börjar luckras upp. Människors minskade tillit till samhällets institutioner riskerar på sikt att också minska tilliten till varandra liksom viljan att aktivt delta i aktiviteter där sådan tillit skapas. Det sker en polarisering i samhället mellan så väl individer som grupper. Prekariatet en klass i vardande Samhällsforskningen har härvidlag observerat hur förändrade produktionssystem med sina allt högre krav på flexibilitet och anpassningsförmåga till globala efterfrågans konjunkturcykler gradvis medfört framväxten av en ny social klass och gruppidentitet som skär igenom traditionella socio-ekonomiska grupperingar. Företagens jakt på kostnadsminskningar har medfört en strävan att hålla den fasta arbetskraftens storlek på så lång nivå som möjligt och att möta de produktionsökningar som uppåtgående konjunkturer kan medge genom tillfälliga projektanställningar eller inhyrd arbetskraft från bemanningsföretag. Resultatet har blivit framväxten av vad som i litteraturen kallas för prekariatet vilket kan uppfattas som en kombination av att befinna sig i en prekär situation och att tillhöra någon form av ett proletariat. Begreppet är emellertid inte helt oproblematiskt eftersom själva poängen är att denna nya sociala kategori som växer fram införlivar många människor i medelklassens olika skikt. Denna nya sociala kategori kännetecknas av avsaknaden av ekonomisk säkerhet och trygghet, yrkesidentitet och utsikter till yrkesmässig karriär. Denna utveckling har förstärkts genom finansmarknadernas avregleringar som i sin tur medfört att ett stor antal så kallade riskkapitalföretag vuxit fram som går in i och köper upp olika företag och verksamheter för att kortsiktigt förbättra lönsamheten med det enda syftet att sedan sälja ut företagen och skapa en så hög vinst som möjligt. Vinsten delas ut till aktieägarna och återinvesteras inte i produkt- eller produktionsutveckling. Kostnadsjakten inom den privata sektorn känns också igen inom offentlig förvaltning. Införandet av new public management och strävan efter förbättrad kostnadseffektivitet inom den offentliga sektorn har på motsvarande sätt dramatiskt minskat sysselsättningstillfällen för de offentligt anställda. Litteraturen benämner det framväxande prekariatet som en farlig klass. Framväxten sker samtidigt som välfärdssystemen förändras, det sociala kontraktet luckras upp vilket sammantaget gör prekariatet sårbart för att såväl sugas upp av olika populistiska strömningar som att börja bekämpa varandra inbördes. Detta märks inte minst inom och mellan olika invandrargrupper utifrån hur länge man vistats i Sverige. Olika forskare varnar härvidlag för att samhället gradvis är på väg in i vad några valt att kalla för en s.k. organisk kris och andra varnar för mänsklighetens tilltagande barbari. Den tilltagande internationella konkurrensen som följer i globaliseringens spår, inte minst från de asiatiska länderna, förväntas förstärka tendenserna till att den sociala sammanhållningen ytterligare försvagas och att det civila samhället tudelas mellan olika samhällsgrupper. 27

Organisk kris Det civila samhällets tudelning Resursstarkas strävan efter oberoende och individuell frihet. Behov av välfärdsstaten Världsordning Nationalstat Socialt kontrakt Säkerhet Leg. Inst. Civilsamhälle Utanför innanförskapet Yngre och äldre som inte känner sig lyssnade på och som tappat sin samhälleliga tillit Prekariatet medelklassens osäkerhet Utrikesföddas tillgång till arbetsmarknaden Obehövda och oälskade unga män. Det civila samhället Marknad Välfärdsregim under förändring Civilsamhälle Stat Det civila samhällets rörelser och organisationer förhåller sig till stat och marknad En kontrapunkt, en politisk arena och en praktik synliggörs genom aktion Service providers Voice providers Behovet av ett nytt samhällskontrakt Ökade svårigheter för människor till faktisk och upplevd delaktighet i samhället förstärker polarisering och risk för att samhället alltmer glider isär. Ibland uppstår ett besvärande frustrationsgap som en följd av att de förvägras tillgång till sådant som de anser sig ha rätt till som fullvärdiga samhällsmedborgare (Gurr, 1970). För en del unga människor som lever i brist på bostad, arbete och tillräckliga skolbetyg ter sig livschanserna minska och framtiden mörk (Forkby, 2011). Många skuldbelägger sig själva, flera söker hjälp av antidepressiva medel. Några kanaliserar sin ilska över samhällets orättvisor genom våld och kriminalitet (Retzinger & Scheff, 2001). Andra engagerar sig i de ungdomsrörelser som växer fram i olika bostadsområden runt om i Sverige med krav på att murarna ska rivas. Det finns också exempel på hur vissa söker sig till mer främlingsfientliga krafter och mer auktoritära former för ledarskap. Medan den traditionella partipolitiken söker sig åt mitten genom en så kallad triangulering skapas utrymme för mer radikala politiska grupperingar och rörelser såväl till vänster som till höger. KOMPLEXA SAMHÄLLSFRÅGOR I ETT POSTPOLISTISK TILLSTÅND Den andra dimensionen som påverkar den sociala hållbarhetens förutsättningar handlar om samhällets kapacitet att identifiera och förhålla sig till komplexa samhällsfrågor. Mänskligheten står inför en av de största samhällsomdaningar i sin moderna historia. Den drivs i samverkan fram av en alltmer omfattande globalisering, förändrade migrationsmönster och en snabb urbaniseringstakt. Stora förhoppningar ställs på den roll som städer kan tänkas spela för en hållbar utveckling. Till följd av den snabba urbaniseringstakten och den ojämna utvecklingen håller samtidigt många medelstora städer på att slitas itu. De befinner sig i ett spänningsfält mellan att kunna spela en viktig roll för en hållbar samhällsutveckling och att utvecklas till slagfält för sociala konflikter. Rörelseriktningen i detta spänningsfält är emellertid politiskt påverkbar. I denna tid av omdaning med sina nya typer av konflikter, sociala spänningar och risk för social oro spelar det civila samhället och dess mångfald av föreningar och sociala rörelser en helt avgörande roll för samhällets förmåga att anpassa sig till förändringarna och för att kunna förhålla sig till och hantera problemen på ett sätt som är socialt hållbart. 28

Komplexa samhällsfrågor Svårlösta olika uttryck och gestaltning i ständig förändring som ständigt måste hanteras inga enkla lösningar Aktörernas ojämlika maktförhållanden Olika perspektiv på problemets karaktär, orsak och lösning paradoxer i ständig förändring Låg generaliserbarhet Varje situation är unik och i konstant förändring Skarpt läge redan för handen. Det sätt på vilket de hanteras är det bästa som kan göras för tillfället. Målkonflikter mellan korta puckar och långa puckar. Långsiktiga lösningar inbegriper förändringar av den samhällsstruktur som skapat problemen Rittel, Horst & Webber, Melvin (1973): Dilemmas in General Theory of Planning Policy Sience 4 (1973) Brown,Valerie, Harris, John, Russel, Jacqueline (2010): Tackling Wicked Problems Through the Transdisciplinary Imagaination, New York: Earthscan Med komplexa samhällsfrågor avser vi vanligen problem som är i ständig förändring, därför blir svåra att identifiera och som nästan aldrig går att lösa en gång för alla. De följer med den pågående samhällsomdaningen och av att det lokala i allt högre utsträckning flätas ihop med det globala. Det faktum att de är i ständig förändring och många gånger har sin specifikt lokala prägel gör att det sällan finns någon ekonomisk eller politisk beslutsfattare som själv har förmåga att identifiera problemet än mindre att på egen hand identifiera möjliga lösningar. De ökande krav på förmågan att hantera komplexa samhällsproblem som följer med detta kan bara mötas genom kollektiv samverkan och kräver invånarnas ökade politiska delaktighet, medskapande och dialog. Vi skall i rapportens kommande delar få anledning att uppehålla oss vid och fördjupa diskussionen om detta. Låt oss emellertid först få avsluta denna teoretiska och begreppsliga genomgång med att kort redogöra för framväxten av det postpolitiska tillstånd som uppmärksammats av forskningslitteraturen och som i hög grad förväntas påverka det civila samhällets förutsättningar till politisk delaktighet, medskapande och dialog. Forskningslitteraturen iakttar nämligen i en ökande utsträckning hur övergången från nationalstatsprojektet med sina traditionella metoder för samhällsstyrning (government) till det postnationella nätverkssamhället med sina mer platta och partnerskapsbaserade sätt för styrning (governance) tenderar att få en negativ inverkan på demokratin. Deltagandet i denna nätverksstyrning begränsas till få politiska och ekonomiska makthavare och exkludera andra. Härigenom finns det risk för att innanförskapets gränser ytterligare snävas in och förstärks. Därtill kommer risken för att den dominerande diskurs (tankemönster) som dominerar inom detta partnerskap minskar utrymmet för olika politiska alternativ och för in oss i ett postpolitiskt tillstånd. De politiska och ekonomiska makthavarna ser inte något alternativ för ortens framtid än att anpassa sig till de globala nätverkens krav såväl när det gäller arbets marknadens som avsättningsmarknadens storlek. De utvecklingsstrategier och visioner som tas fram byggs följdenligt upp kring fyra ständigt återkommande mantran. Ortens framtid bedöms helt i händerna på dess förmåga att uppfattas som en attraktiv investeringsort. Detta kräver en så kraftig befolknings- och ekonomisk tillväxt som möjligt med stora krav på invånarnas förmåga till innovation och kreativitet. Behovet av att tona ner målkonflikter och uppnå konsensus förstärks bland ekonomiska och politiska beslutsfattare. Grundläggande motsättningar och intressekonflikter tonas ner. Det finns inget utrymme för någon tredje väg. Framväxten av den nya ekonomiska geografin gör en motsvarande utveckling tydlig också för städer och urbana regioner. Det finns inget annat alternativ för att trygga befolkningens sysselsättning och välfärd än att försöka utvecklas till en sådan attraktiv investerings- Komplexa samhällsfrågor kan bara identifieras och hanteras genom dialog. 29

Det politiska, som utgör kärnan för all demokrati, handlar om en kamp om vad det är som skall göras och varför. ort som möjligt. Genom att dra till sig internationella kapitalflöden som kan skapa sysselsättning försöker man möjliggöra den befolkningsökning som krävs för önskvärd ekonomisk tillväxt, beskattningsunderlag och välfärdens konsolidering. Många städer har därmed utvecklats till vad litteraturen uppmärksammar som den postpolitiska staden. Denna utveckling har förstärkts genom New Public Management och den form för samhällsstyrning som präglar det framväxande nätverkssamhället. Genom att fokusera på förvaltningens effektivitet begränsas politiken (le Politique) till frågan om vad som skall göras och hur genomförandet skall ske. Den postpolitiska stadens beslutsfattande präglas således av att tjänstepersoner tillhandahåller förslag till policy (le Police) utifrån hur de uppfattar politikens signaler på vad som är möjligt (tjänsteutlåtande TU). Såväl intresse- som målkonflikter tonas ner för att en bredd konsensus skall kunna uppnås. Politiken fattar beslut utifrån tjänsteutlåtanden och vilka institutioner och medel som kan användas för att genomföra besluten och gå från ord till handling (le Politique). I den utsträckning som någon dialog med invånarna blir aktuell vid utformandet av policyn är det för att förbättra beslutsunderlagen för att få så stor effektivitet som möjligt under genomförandet. Tjänstepersoner får i uppdrag att mer detaljerat utveckla riktlinjer för hur man skall gå tillväga och invånarna kan ibland inbjudas att delta i politiken genom någon form av brukardialog. Det politiska samtalet (la Politique) om varför något skall göras har i det närmaste helt upphört (Mouffe, 2009). Vårt postpolitiska tillstånd förstärker därmed bristen på sammanhang och känslan av att vara utestängd. Många vänder samhället ryggen och försöker så gott det går att klara sig själva. Den italienske politiske filosofen Antonio Gramsci varnade på sin tid för att en sådan samhällsutveckling riskerar att medföra någon form av organisk kris (auktoritetskris) där makthavarnas bristande legitimitet urholkar deras förmåga till samhällsstyrning och istället öppnar upp utrymmet för extrem populism (Gramsci, 1971). Det är mot bakgrund av vikten att bryta med det postpolitiska tillståndet som vi skall förstå betydelsen av det civila samhällets politiska delaktighet och medskapande. Dialog och medskapande är således inte i första hand en fråga om att förbättra beslutsunderlag och effektivitet vid genomförandet. Dialog och medskapande är en förutsättning för att kunna hantera komplexa samhällsfrågor och möjliggöra en socialt hållbar utveckling. En hållbar samhällsutveckling kräver nämligen att invånarna är såväl faktiskt delaktiga som att de känner sig delaktiga. De komplexa samhällsproblem som städer står inför och som måste hanteras handlar i stor utsträckning om livsstilsfrågor som förutom socialt främjande strukturer också fordrar ett individuellt ansvar. Detta gör det nödvändigt att bryta det postpolitiska tillståndet och återinföra det politiska (la Politique), och hantera de intresse- och målkonflikter som normalt råder. Det politiska, som utgör kärnan för all demokrati, handlar om en kamp om vad det är som skall göras och varför. Invånardialog och medskapande utgör i själva verket grundläggande förutsättningar för demokrati, det vill säga för att den politik som bedrivs skall uppfattas som legitim och de beslut som fattas som demokratiskt förankrade. Vikten av att känna sammanhang och att kunna påverka de beslut som berör människors vardagsliv har uppmärksammats av folkhälsoarbetare. Möjligheten att påverka beslut som rör våra levnadsförhållanden är dessutom en grundläggande princip i genomförandet av de mänskliga rättigheterna. Ett rättighetsorienterat arbetssätt utgår från principerna om alla människors lika värde och individens rätt till delaktighet och inflytande i sin vardag. Dialog med invånare är därför centralt utifrån ett rättighetsperspektiv och det är av särskilt vikt att göra det möjligt för de grupper att höras vars rättigheter har svagast skydd i samhället. 30

ETT RÄTTIGHETSORIENTERAT ARBETSSÄTT Mänskliga rättigheter för med sig tre nivåer vad gäller skyldigheter och ansvar i förhållande till rättighetsbäraren. Den första nivån är att respektera människors rättigheter. De andra två skyldighetsnivåerna handlar om utförande och arbetssätt, vilket innebär att skydda rättigheter och att uppfylla dem. Det yttersta ansvaret för de mänskliga rättigheternas efterlevnad vilar på offentliga aktörer på statlig och kommunal nivå (riksdag, regering, statliga myndigheter, regioner, landsting och kommuner), men ansvar vilar även på näringslivet (genom Corporate Social Responsibility) och det civila samhället. Föreningar och organisationer i det civila samhället är skyldighetsbärare i relation till den grupp man anser sig företräda som voiceprovider eller ger stöd till som service provider. Ett rättighetsorienterat arbetssätt innebär att verka för att människor blir bemäktigade att utkräva ansvar om rättigheter kränks, vilket i sin tur förutsätter att individen har kunskap om sina rättigheter. Det måste också finnas kunskap, baserad på forskning och statistik, om hur verkligheten ser ut för olika grupper i samhället och i vilka sammanhang skyldighetsbäraren eventuellt brister i sitt ansvar. Ett rättighetsorienterat arbetssätt innebär att verka för att skyldighetsbärare har kapacitet och kompetens att ta ansvar för att rättigheter följs. Det innebär ett transparent beslutsfattande och att juridiska och administrativa förutsättningar finns att utkräva ansvar om rättigheter kränks. 31

Litteraturstudie över dialogens hinder och möjligheter OLIKA FORSKNINGSFOKUS Litteraturstudiens ambition är att ge en överblick över den forskning som studerat hinder och möjligheter för invånardialogen att bidra till ökad social hållbarhet och fördjupad demokrati. När det gäller invånardialogens betydelse för den politiska beslutsprocessen visar det sig finnas olika forskningsfokus som har skilda utgångspunkter i synen på dialogens syfte. Dialog för stärkt representativ demokrati I Sverige är tilltron till den representativa demokratin stark. Politiska partier och organisationer har av tradition varit de institutioner som organiserat det politiska deltagandet och fungerat som den främsta kanalen för medborgarnas engagemang. Under senare delen av förra seklet började antal medlemmar minska i de politiska partierna, valdeltagandet sjunka och ett ökat politikerförakt breda ut sig. För att komma tillrätta med det begynnande demokratiska underskottet belystes det svenska folkstyrets utmaningar och möjligheter i en stor demokratiutredning vid millennieskiftet (SOU 2000:1), under politisk ledning av Bo Göransson och med professor Erik Amnå som huvudsekreterare. Demokratiutredningen slog fast att det står utom all tvivel att det svenska samhället är politiskt ojämlikt utifrån ett utbildningsoch klassperspektiv (SOU 2000:1:219). Främst människor med utomeuropeisk bakgrund, långtidsarbetslösa och ungdomar är de som upplever en lägre känsla av delaktighet i samhället. Utredningen konstaterade att om inflytande i praktiken bara erbjuds somliga men förvägras andra finns inga möjligheter att åstadkomma full delaktighet. Man föreslog ökad mellanvalsdemokrati genom en förstärkt deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter (SOU 2000:1:23), ett förslag som legat till grund för en nationell politisk målsättning för ökat invånarinflytande som ett sätt att komma tillrätta med det demokratiska underskottet i det svenska samhället. År 2014 tillsattes en ny utredning under ledning av Olle Wästberg med syfte att fördjupa kunskapen om hur demokratin kan bli mer inkluderande utifrån en kombination av politisk representation genom allmänna val, olika former för politisk påverkan och medborgardialoger. (Dir 2014: 111) Erik Amnå menar att dialogen som form för politiskt deltagande, där medborgarna för fram sina åsikter i olika forum utan att de samordnas via någon av de politiska organisationerna, är ett nytt sätt att se på medborgarens demokratiska inflytande i Sverige (Amnå, 2006). I läsning av publicerat material från det svenska forskningsprojektet Demokratins mekanismer 3 som enligt egen utsago tog vid där demokratiutredningen slutade, framträder en bild av en forskningstradition som är ambivalent till invånardialog. Ett exempel på den kritiska inställningen till invånardialogens möjlighet att stärka den representativa demokratin är Mikael Gilljams och Ola Jodals studie av kommunala demokrati satsningar (Gilljam och Jodal, 2006). De vanligaste exemplen på demokratisatsningar är olika former för brukardialog (vanligast i relation till skola och barnomsorg), rådsorgan (exempelvis ungdomsråd, pensionärsråd och handikappråd) och medborgardialoger i samband med kommunal planering. Gilljam och Jodal vill bland annat ta reda på om dessa tillskapade mötesplatser bidrar till att latent politiskt deltagande lättare omvandlas till manifesta politiska aktiviteter (2006:211). Forskarna anser sig dock inte kunna påvisa några positiva samband mellan antalet demokratiprojekt och manifest politiskt deltagande i form av ökat valdeltagande. Inte heller blev 3 Böcker publicerade inom projektet är: Demokratins mekanismer (2003), Deltagandets mekanismer (2006), Valets mekanismer (2006) och Samtalets mekanismer (2008) 32

det några effekter på rörelsen från latent till manifest politiskt engagemang i form av politiska manifestationer och medborgerliga kontakter med politiker och tjänstepersoner tvärtom fann forskarna att dessa effekter var negativa. Gilljam och Jodal drar därmed slutsatsen att: demokratisatsningarna tenderar att leda medborgarna bort från de politiska partierna, men utan att dessa uteblivna aktiviteter ersätts med någonting annat. (Gilljam och Jodal 2006:222) Dialog för ökad effektivitet/förbättrad kvalitet Dialoger för ökad effektivitet i den offentliga servicen innebär dialoger där medborgarna deltar i rollen som brukare i relation till skola, barnomsorg, äldrevård och så vidare vilket alltså är det vanligast sättet att satsa på demokratiutveckling på kommunal nivå, enligt Gilljam och Jodal. Brukardialogen är nära förknippat med New Public Management (NPM). Med sitt ursprung i styrning inom näringslivet har NPM förvandlat medborgaren till brukare av offentlig service och därigenom till kund i relation till kommun- och landstingsförvaltningar. Detta är en omkastning av relationerna jämfört med tidigare, då förvaltningarna betraktades som genomförare av politiska beslut och därigenom indirekt blev ansvariga inför medborgarna. Genom en beställar- och utförarorganisation skiljer NPM på politiska beslut och deras genomförande. Detta har medfört att chefer inom förvaltningarna är friare att leda verksamheten vilket har fått till följd att tjänstepersonernas handlingsutrymme har vuxit i relation till politiken (Bengtsson, 2012) Det ökade handlingsutrymmet är tydligt i skriften 11 tankar om medborgardialog i styrning (Sveriges Kommuner och Landsting, 2009) som gör en uppdelning mellan brukardialogen, som är ett samtal med medborgarna som initieras av förvaltningarnas tjänstepersoner, och medborgardialogen, som äger rum mellan politikerna och invånarna. En enkätundersökning med kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter visar att politiker prioriterar dialog med medborgarna lägst av olika prioriterade aktiviteter vid genomförandet av beslut. Det kan verka överraskande med tanke på alla de former av brukarråd som är vanligt i relation till den kommunala förvaltningen (Gilljam et al 2010:44). Eftersom ansvaret för brukardialogen överlämnats till förvaltningarna, såsom SKL beskriver uppdelningen ovan, är det kanske inte så konstigt att politikerna inte prioriterar den typen av dialog. Dialog för ökad governmentality Med utgångspunkt i Focaults arbete kring begreppet governmentality, the conduct of conduct eller självdisciplinering av medborgaren, finns forskning som i invånardialogen ser risker med att politiker och beslutsfattare får möjlighet att föra över ansvaret för obekväma beslut till medborgarna. Detta gör man genom att ställa invånarna inför nedmonteringen av välfärden som ett faktum och ge dem så kallad makt över besluten kring hur det ska gå till (Tahvilzadeh, 2013). Med synsättet att medborgaren är konsument eller kund begränsas delaktigheten till hur beslutade åtgärder ska genomföras; frågan om vad som behöver göras och varför det behöver göras är inte öppen för invånarnas inflytande. Under sådana förutsättningar är det antagligen fullt möjligt att locka invånaren att gå med på att göra omöjliga val. Frågan är om detta bidrar till att stärka demokratin? Dialog för rättvisa och social hållbarhet Ett annat forskningsfokus ser invånardialogen som en väg framåt för ett rättvist och socialt hållbart samhälle. Empiriska studier med social hållbarhet i fokus analyserar särskilt om dialogprocessen möjliggör för stadens alla invånare att bli hörda, sedda och respekterade, oavsett sociala och ekonomiska förutsättningar, kön, ålder och etnisk tillhörighet. 33

34 Iris Marion Young använder i boken Inclusion and Democracy (2000) boendesegregationen som ett exempel på hur viktigt det är med dialog för att stärka den sociala hållbarheten i samhället, i en situation där den naturliga kommunikationen mellan grupper hämmas och det saknas gemensamma offentliga platser att mötas på. De som lever i det så kallade innanförskapet är många gånger inte ens medvetna om sin position, menar Young. Social och ekonomisk ojämlikhet ligger till grund för politisk ojämlikhet, vilket leder till att socioekonomiskt svaga grupper, nationella minoriteter och bland dessa särskilt kvinnor inte blir representerade i de diskussioner som påverkar beslutsfattandet. Young menar att det krävs en öppenhet för mångfald och ett erkännande av sociala olikheter och individuella intressen för att dialogen ska möjliggöra för alla parter att bli lyssnade till och respekterade för sin åsikt. Chantal Mouffe diskuterar i boken Om det politiska (2008) nödvändigheten av att denna pluralism av olikheter tar plats i det politiska samtalet. Hon menar att poängen med det demokratiska politiska samtalet är att det utgår från ett vi mot de där olika politiska kategorier (till exempel vänster mot höger) ger människor möjlighet till identifikation och kanaler för att på ett fredligt sätt få utlopp för sina begär. Mouffe beskriver ett post-politiskt tillstånd i dagens demokratiska politik där det bara finns en politisk väg framåt, som i realiteten tillvaratar en grupps intresse. Detta post-politiska tillstånd osynliggör andra politiska valmöjligheter och har förvandlat distinktionen mellan vi och de till en fråga om rätt och fel, eftersom den enda vägen framåt (hegemonin) inte är öppen för ifrågasättande. Därför menar Mouffe att dialoger som eftersträvar konsensus riskerar att öka konflikterna i samhället (antagonism), eftersom många människors verkligheter inte blir bekräftade genom det politiska samtalet. Istället måste invånardialoger tillåta olikhet och synliggöra konflikter i mångfalden av intressen och erfarenheter, och detta måste bekräftas i de demokratiska besluten (agonism). Invånardialoger måste röra sig från att bara diskutera hur politiska beslut ska genomföras till att också handla om vad som ska göras och varför. Det demokratiska politiska samtalets huvuduppgift är således att göra det möjligt för de olika politiska kategorierna vi och dom att omvandlas till existensberättigade meningsmotståndare som skall bekämpas politiskt istället för att upplevas som fiender som skall förintas. Det är på detta sätt som Chantal Mouffe menar att antagonistiska motsättningar kan omvandlas till agonistiska som det trots stora meningsskiljaktigheter går att leva med tills de politiska styrkeförhållandena tillåter andra beslut att fattas inom den representativa demokratins ramar. För Chantal Mouffe utgör den representativa demokratin det fundament på vilket ett demokratiskt politiskt system måste vila. I en senare bok (Agonistics, 2013) brottas hon därför med frågan hur den representativa demokratin rent konkret skall kunna ta till sig och inkludera de politiska slutsatser och perspektiv som kommer fram genom invånardialog och andra former där aktörernas politiska mandat, legitimitet och representativitet inte kan säkerställas i en traditionell mening. Mouffe diskuterar här bland annat de sociala rörelser och organisationer som valt att helt och hållet avhålla sig från kontakt med befintliga politiska institutioner och bara ägna sig åt utomparlamentarisk kamp. Mouffe menar att en sådan strategi leder till vägs ände. Istället pekar hon på vikten av att gå i klinch med dagens politiska institutioner i ett försök att förändra dem inifrån, som ett komplement till sociala rörelsers utomparlamentariska kamp. Hon pratar här i termer av ett gramscianskt positionskrig för att förändra den hegemoniska diskursen och åstadkomma en transformation av det politiska. Styrkan i den agonistiska konfrontationen, vilken Mouffe menar utgör grundvalen för demokratin, blir avgörande för positionskrigets utfall och kräver enligt Mouffe en samverkan mellan inom- och utomparlamentariska rörelser.

KRAV OCH UTMANINGAR VID DIALOG FÖR RÄTTVISA OCH SOCIAL HÅLLBARHET En dialog som har ökad rättvisa och social hållbarhet på demokratisk grund som syfte står inför ett antal viktiga krav för att nå målet. Frågan om deltagarnas representativitet, respekten för olikhet i uttryck och status och vikten av politiskt stöd är några av utmaningarna. Representation Representation är nödvändigt för en fungerande demokrati: flertalet måste bli representerat av ett mindre antal individer. Representantskap innebär att agera i de representerades intresse. Samtidigt måste den som representerar kunna agera självständigt med gott omdöme. Därför är det viktigt med återkommande återkoppling för att utkräva ansvar för och modifiera den fullmakt som representanten agerar utifrån. När det representativa systemet fallerar beror det på att representanterna har förlorat kontakten med sina väljare (Young, 2000). Studier av invånardialoger visar att frågor om deltagarnas representativitet är vanliga hos beslutsfattare: Kan man ställa invånare som deltagit i dialog till ansvar för fattade beslut? Vem ansvarar för besluten om valda politiker ska dela beslutsfattandet med invånare som inte blivit valda att representera andra? Representerar verkligen individen åsikter från sin grupp? Sker det en återkoppling till gruppen efter samtalet? Representation kan se ut på olika sätt. Young skiljer mellan tre olika former: intresserepresentation, åsiktsrepresentation och perspektivrepresentation. Intressen definieras som vad individen anser sig behöva för att kunna förverkliga ett gott liv, vilket inbegriper såväl egen kapacitet som materiella behov. Åsikter definierar Young som de individuella värderingar, principer och prioriteringar som styr vilka ståndpunkter den enskilde har i olika frågor. Både intresse- och åsiktsrepresentation är viktigt i en fungerande demokrati. Perspektiv är en annan form av representation som visar på mångfalden av erfarenhet kring en fråga: Perspective is an approach to looking at social events, which conditions but does not determine what one sees. (Young 2000:139) Young menar att perspektivrepresentationen är viktig för att marginaliserade gruppers kunskap och erfarenhet ska kunna tillföras dialogen, utan att det behöver innebära att individen som tillför perspektivet är en utsedd representant för gruppen. Perspektiv möjliggör en förståelse för olika individers och gruppers sätt att se på en fråga vilket skapar underlag för ett bättre beslutsfattande längre fram. Medan representation som baseras på intresse eller åsikt vanligtvis innebär att man argumenterar för vissa resultat i dialogprocessen, innebär en perspektivrepresentation att man istället lyfter fram olika utgångspunkter för diskussionen. Donatella della Porta (2013) understryker vikten av att inte bortse ifrån de relativt omfattande empiriska forskningsunderlag som visar på de olika strukturella och socio-ekonomiska hinder som finns för människor när det gäller att öka sin politiska delaktighet. Forskningen visar entydigt på att det är de mer utbildade och resursstarka som har lättast för att överkomma dessa svårigheter och engagera sig politiskt. En demokrati som arbetar för ökad delaktighet för invånarna mellan valen riskerar därför att reproducera rådande och ojämlika maktförhållanden genom att tvärtemot sina avsikter bemäktiga de som redan har makt. Det är därför viktigt att lägga ner mycket energi på att utveckla inkluderande metoder och mötesformer som kan motverka detta. 35

Mångfald Respekten för mångfald och olikhet är avgörande för en fungerande dialog. Respekt för olikhet kräver en medvetenhet om att kategorier som kön, klass, sexualitet och etnicitet påverkar maktrelationer. Seyla Benhabib (1998) menar att teorier om det offentliga samtalet är gender blind. Feministisk teori har synliggjort att föreställningen om det offentliga samtalet förutsätter en distinktion mellan den offentliga sfären och den privata, till vilken kvinnor (och barn) varit förpassade i århundraden. Genom att synliggöra att frågor om rättvisa och jämlikhet påverkar såväl den privata sfären som den offentliga har gränsen för vad som anses tillhöra den offentliga respektive den privata sfären blivit mer flytande, vilket bidragit till att kvinnor kunnat ta plats i det offentliga samtalet, menar Benhabib. Respekt för mångfald kräver även en medvetenhet om olikhetens problem (the problem of difference) som riskerar att befästa normer inom olikhetens kategorier: den feministiska rörelsen har till exempel kritiserats för att vara normativ när den ignorerat kvinnors olika erfarenheter i relation till klass, rasifiering och sexualitet (Tina Mattson, 2010). Lika lite som kvinnor kan betraktas som en grupp med gemensamma åsikter och intressen, lika lite kan barn och unga betraktas som en homogen grupp i samhället. Tom Cockburn, brittisk sociolog med intresse för barns och ungas politiska delaktighet, utgår från feministisk forskning kring det offentliga och det privata när han argumenterar för att även barn och unga är politiskt marginaliserade i det offentliga samtalet (Cockburn, 2007). Barn och unga finns i det offentliga rummet, både som social grupp men även utifrån kategorier som kön, klass, sexualitet och rasifiering. Makten i dialogen Det är viktigt att vara uppmärksam på maktrelationen mellan olika grupper i samhället och deras respektive möjlighet att formulera såväl problemet som lösningarna. Risken för att starka grupper tar över är alltid närvarande i en dialogprocess, vilket alla studier vittnar om som studerat vad som händer i dialogen. Young (2000) pekar ut språket som en viktig faktor. Språket påverkar hur olika åsikter värderas under samtalets gång. Det är de välartikulerade, självklart formulerade och mer formellt formulerade åsikterna som vanligtvis får gehör. Studier visar att det är de välutbildade männen i majoritetssamhället som står för detta uttryck, medan ett känslomässigt och mer fysiskt uttryck, som traditionellt associeras med kvinnor, etniska minoriteter och arbetarklass, tenderar att nedvärderas. I en analys av dialogprocesserna kring deltagandebudget i Porto Alegre, Brasilien, menar sociologen Gianpaolo Baiocchi (2003) att en väl planerad pedagogisk process minimerar risken för att socialt och ekonomiskt välbärgade ska dominera dialogprocessen. Framgångsrika dialoger leds av samtalsledare som etablerar ett förhållningssätt som inte främjar en viss typ av anförande framför en annan. Framgångsrika dialoger har förberetts noga med mycket tid ägnad åt information till och utbildning av deltagarna i såväl förhållningssättet under dialogen som i teknisk kunskap om sakfrågan, de ekonomiska ramarna för en insats, att hantera en projektbudget och så vidare. Närvaron av teknisk expertis från förvaltningar och myndigheter för att kunna svara på sakfrågor under dialogprocessen är viktigt för ett gott resultat. Det är dock viktigt att expertis i första hand bidrar med teknisk information och inte aktivt deltar i dialogen kring hur ett problem ska lösas. Undersökningar av hur ordet fördelas bland deltagarna under budgetprocessen visar att det är hur många gånger man deltagit i dialoger, som avgör hur aktiv deltagaren är i samtalet - inte kön, klass eller utbildningsnivå. Enligt Young måste samtalsledaren under en dialog se till att processen är inkluderande, att alla som deltar ska ha samma rätt och samma möjlighet att uttrycka sig, att delta med en vilja att lösa problem, att man måste kunna förklara sina förslag på ett sådant sätt så att andra kan förstå och acceptera vars och ens bevekelsegrund, även om man inte håller med varandra i sak. 36

Politiskt engagemang makten över dialogen Forskningslitteraturen visar att politikernas engagemang och intresse för dialogen är helt avgörande för om invånarna blir medskapande i beslutsprocessen. Politikerna fungerar i praktiken som gatekeepers för invånarnas möjlighet att få genomslag i besluten (Fung och Wright, 2003; Karlsson, 2012). Oavsett vilket som är den ideologiska motivationen bakom ökat invånarinflytande måste det styrande partiet visa politisk vilja och engagemang för att en dialogprocess ska få genomslag. Svenska studier pekar på att de lokala politikerna inte alltid är så intresserade av att låta medborgardialoger påverka deras beslutsfattande. I en undersökning av sex svenska kommunalråds inställning till invånarnas ökade delaktighet fann Martin Karlsson att politikerna främst såg medborgardialoger som forum för att skapa legitimitet hos allmänheten för de beslut som fattats i den politiska församlingen (Karlsson, 2012). När det gäller att lyssna på invånarna för att få kunskap om och perspektiv på specifika frågor fann Karlsson att politiker inte värderade det syftet särskilt högt. Karlssons slutsats är att de nya metoderna används för att uppnå gamla ideal för politisk representation. Granberg och Åström (2010) beskriver i en analys av ett projekt för medborgarinflytande i exploateringen av Södra Älvstranden hur politikerna i Göteborg överlät dialogprocessen till externa aktörer och själva aldrig deltog i något samtal med medborgarna. Argumentet var att de inte ville påverka processen partipolitiskt, men resultatet blev att dialogen frikopplades från beslutsprocesserna och politikerna stod fria att göra som man brukade, menar författarna. Slutsatserna från de här två exemplen är att politikerna måste se som sin uppgift att ansvara för att resultatet av dialogen förs vidare in i beslutsprocessen för att få genomslag samt att det måste finnas en institutionell kapacitet för att hantera dialogens resultat. De här slutsatserna stämmer överens med vad de amerikanska demokratiforskarna Archong Fung och Eric Ohlin Wright arbetat fram i en modell för invånarinflytande som de kallar Empowered Participatory Governance. EMPOWERED PARTICIPATORY GOVERNANCE. Mot bakgrund av erfarenheter från vad författarna kallar experiment med dialogprocesser i olika delar av världen har Archong Fung och Erik Olin Wright i boken Deepening Democracy utvecklat en modell för hur inkluderande och jämlika dialoger kan ges förutsättningar att bli medskapande. Syftet är att därmed göra invånare faktiskt delaktiga i styrningen på olika nivåer i samhället, inte bara den mest lokala (Fung och Wright, 2003). Modellen, som kallas Empowered Participatory Governance (EPG), omfattar dels principer för en inkluderande och politiskt jämlik dialog enligt de ideal som Young beskriver, dels strukturer för att göra beslutsprocesser som baseras på dialog till en institutionaliserad del av ett styrelseskick som i övrigt vilar på den representativa demokratins grundvalar. Principerna för dialogen är att samtalsprocessen ska handla om konkreta frågor som kräver konkreta lösningar: att invånare som påverkas av frågorna ska vara delaktiga i processen, och att förslag på lösningar ska tas fram genom dialog. Men för att dialogen ska resultera i medskapande krävs också att offentliga strukturer är anpassade för att hantera invånarnas inflytande över besluten. Modellen består därför också av tre egenskaper för styrning som kan tillförsäkra att överenskomna förslag genomförs: a) För det första ska beslutsfattandet vara decentraliserat till lokal nivå. b) För det andra måste det finnas en inom förvaltningen centralt placerad enhet för kontroll, ansvarsutkrävning och koordinering av lokala beslut. c) För det tredje måste aktuella institutioner organiseras på ett sådant sätt att de kan förvalta en deltagarorienterad beslutsprocess. 37

38 Ett av de dialogexperiment som analyseras i boken är arbetet med deltagandebudget i Porto Alegre, ett arbete som har inspirerat även svenska kommuner att pröva modeller för att göra medborgarna delaktiga i lokala budgetprioriteringar. Med syftet att minska den orättvisa resursfördelningen mellan olika stadsdelar har makt förskjutits från inflytelserika grupper till fattiga. Resultatet av deltagandebudgeten har varit att investeringarna i de fattigare delarna av staden relativt sett har ökat mer än i de välbärgade. Invånare från alla grupper i samhället deltar i budgetprocessen och mer än hälften av deltagarna kommer från grupper med låg inkomstnivå. Studier av deltagandebudget (participatory budgeting) från olika delar av världen pekar på vissa faktorer som verkar avgörande för att processen ska fungera: 1) ett starkt stöd från den politiska ledningen och allmänt stöd från andra aktörer; 2) ett civilt samhälle med kunskap och intresse för de frågor som diskuteras; samt 3) finansiella resurser att genomföra de projekt som identifierats och valts ut. Fung och Wright konstaterar att även om en dialogprocess lever upp till EPG-modellens principer och institutionella design kan det vara svårt att upprätthålla arbetssättet på sikt. Det är svårt att bevara invånarnas engagemang när möjligheten till deltagande och inflytande blir ett återkommande inslag i vardagen. Ett förstärkt invånardeltagande kan också resultera i orealistiskt höga förväntningar på allmänhetens åtagande i genomförandet av beslut. Det kan innebära svårigheten att upprätthålla ett dialogbaserat arbetssätt på sikt. Ett decentraliserat beslutsfattande kan också innebära ökad risk för lokala målkonflikter om olika parallella beslutsprocesser inte samordnas enligt modellens egenskaper. Blir beslutsfattandet för autonomt kan det resultera i en splittring mellan olika grupper istället för att stärka tilliten dem emellan. I Porto Alegre konstaterar Baiocchi att Arbetarpartiets motiv att utjämna orättvisor verkar ha gett resultat eftersom investeringarna relativt sett har ökat mest i fattiga områden. Å andra sidan anser Brian Wampler i en Världsbanksstudie över deltagandebudget (2007) att en svaghet med deltagarbudget är att ett fokus på konkreta förbättringar kan leda till att intresset för att delta försvinner när invånarna fått sin konkreta investering gjord i grannskapet. Ett fokus på konkreta förbättringar gör det heller inte möjligt för invånarna att angripa orsaker till, eller effekter av, sin sociala och ekonomiska utsatthet, enligt Wampler. Fung och Wright menar att empowered participatory governance inte bara handlar om brukarens inflytande på att förbättra en specifik verksamhet eller en nedgången boendemiljö. Dialogprocesser som syftar till ökad social hållbarhet kanske framförallt ska förstås utifrån vilka effekter de har på möjligheten att synliggöra missgynnade gruppers situation och öka deras inflytande över frågor som påverkar dem - grupper som annars inte nås genom röstsedeln eller vars erfarenheter ligger bortom experternas föreställningar. Genom en fungerande dialog mellan individer och grupper med olika erfarenheter menar Fung och Wright att kunskap kommer fram som ger bättre underlag för beslutsfattandet, skapar känsla av ansvar hos individen och stärker tilliten mellan människor.

Om dialog Dialog är ett ord som har kommit att få beteckna många olika saker. I dagens samhälle har invånardialog, medborgardialog etc., blivit något av modeord som kan häftas på all slags kommunikation mellan beslutsfattare och invånare i grupp. Vi menar att olika typer av samtal bidrar till olika resultat. För att teoretiska resonemang runt dialog ska vara meningsfulla blir det därför viktigt att först tydliggöra vad vi menar när vi talar om dialog. Vi vill därför uppmärksamma läsaren på att redogörelsen i föregående kapitel om tidigare forsknings syn på invånardialogens hinder och möjligheter inte med nödvändighet rakt av kan kopplas till alla resonemang som i detta kapitel förs om dialog. Vilken typ av samtal man studerat och vilka kvaliteter de samtalen haft påverkar vilka slutsatser man kunnat dra av dialogens betydelse. För att tydligare kunna avgöra vad som utgör bäst jämförelsematerial till de resonemang vi själva för kring dialogens hinder och möjligheter, skulle vi egentligen behövt titta djupare på det empiriska material som legat till grund för tidigare forskning. Det arbetet har dock inte rymts inom ramen för denna studie. Vi nöjer oss därför med att här påpeka för läsaren att det är osäkert i vilken grad empiriska kontexter och därmed även slutsatser i redovisad tidigare forskning är direkt jämförbara med alla de resonemang vi för i detta och senare kapitel kring dialogens kvaliteter, hinder och möjligheter. Att få en referenspunkt att orientera oss gentemot för att kunna särskilja mellan olika slags samtal har alltså varit viktigt för oss i arbetet med att studera och analysera invånardialog i bland annat Västra Götalandsregionens kontext. Detta speciellt mot bakgrund av vår förståelse av vad som krävs för att röra oss mot ökad social hållbarhet och rättvisa. För att få en sådan referenspunkt har vi, förutom litteratutrstudien, tagit hjälp av dialog- och organisationsforskaren William Isaacs. I boken Dialogue and the art of thinking together (1999) presenterar han en kartbild över samtals olika utvecklingsvägar, och beskriver vilka kvalitativa karaktärsdrag som utmärker olika slags samtal. Isaacs särskiljer där mellan i huvudsak två olika utvecklingsvägar för samtal dialog å ena sidan och diskussion/debatt å andra sidan. Utmärkande för samtal som utvecklas till diskussion/debatt är bland annat att deltagarna var och en håller fast vid sin egen ståndpunkt som den rätta och att samtalet handlar om att övertyga eller vinna över den man samtalar med. Utmärkande för dialog är istället bland annat en villighet att lyssna på djupet på den man samtalar med för att försöka förstå dennes perspektiv inifrån en villighet att för ett ögonblick se på frågan ur ett annat perspektiv än sitt eget för att på så sätt kunna nå fördjupad kunskap om ämnet för samtalet. Genom att utforska samtalsämnet från olika perspektiv, utan att försöka få något perspektiv att vinna över något annat, kan samtalet istället handla om att skapa en vidgad och i bästa fall gemensam förståelse för olika parters utgångspunkter, värden och intressen, både vad gäller vad som skiljer och vad som förenar parter i deras syn på samtalsämnet. Möjligheten finns också att gemensamt ställa sig frågor kring hur en frågas eller ett problems uppfattade inramning ser ut från olika perspektiv, och att upptäcka alternativa inramningar som kan öppna möjlighet till ny förståelse av problemet och kanske nya möjliga handlingsvägar. Sådan kunskap kan sedan ligga till grund för beslut om handling mot bakgrund av större förståelse för alla parters behov, intressen, värden och utgångspunkter kring frågan. Bohm och Isaacs om dialog som en kreativ sammanhållande kraft Isaacs bygger i hög grad vidare på David Bohms tankar när han beskriver dialogens respektive diskussionens karaktäristiska kvaliteter. Bohm, som är en av dialogens inflytelserika teoretiker, utvecklade under 1970-talet och fram till sin död 1992, tankar om dialog utifrån en ingång där han uppehöll sig vid att beskriva vad som skulle kunna kallas kreativ dialog och vad som Utmärkande för dialog är en villighet att lyssna på djupet på den man samtalar med för att försöka förstå dennes perspektiv inifrån. 39

behövs för att det ska uppstå. Han såg detta som medel för individer och samhälle att nå ökad självkännedom, skapa ny kollektivt utvecklad mening och förnyad känsla för en gemensam helhet att bygga samhällen på. I boken On dialogue (2004) som postumt samlar hans tankar om dialog, härleder han ordets betydelse från grekiskans dialogos, och ger utifrån det bilden av dialog som en ström av mening som flödar bland, genom och mellan deltagarna. 4 Ur denna mening kan ny förståelse uppstå som inte funnits vid startpunkten, menar han: I en / / dialog, när en person säger något, svarar den andre personen vanligtvis inte med exakt samma betydelseinnehåll som det den första personen såg. Istället är meningsinnehållen bara liknande, men inte identiska. När den andre personen svarar ser den förste personen därför en skillnad mellan vad hen försökte säga och vad den andre förstod. Under begrundandet över skillnaden, kan det hända att personen då kommer kunna se något nytt som är relevant för både personens egen och den andres synpunkt. Och så kan det gå fram och tillbaka, med en kontinuerlig uppkomst av nytt innehåll som är bådas. Således, i dialog försöker en deltagare inte make common göra till allas vissa idéer eller bitar av information som denne redan känner till. Istället kan man säga att de två skapar något in common gemensamt dvs skapar något nytt tillsammans. (Bohm, s. 2f) 5 Det är denna gemensamt skapade förståelse som blir det lim eller cement som håller människor och samhällen samman, menar Bohm (2004, s. 7). I dialog i Bohms betydelse finns inga försök att vinna poäng eller att få sin egen åsikt att segra över andras. Istället för vinna-förlora om jag vinner förlorar du sker samtalet i en annan anda, där alla vinner närhelst ett misstag från någons sida upptäcks, beskriver han: dialog handlar mer om gemensamt deltagande, där vi inte spelar ett spel mot varandra, utan med varandra. I dialog vinner alla. (Ibid.) 6 I kontrast till dialog ställer Bohm ordet diskussion, vars betydelse han härleder till att bryta upp saker. Det betonar idén om analys, där det kan finna många olika åsikter och där alla presenterar en egen åsikt analyserar och bryter isär. Han menar att diskussion har sitt värde men att det är begränsat då det inte tar deltagarna så mycket längre än till att tydliggöra deras olika åsikter, och där målet ofta blir att vinna eller ta poäng för egen del. Diskussion är som att spela ping-pong, där människor slår iväg sina idéer fram och tillbaka ( ) Möjligen tar du upp någons idé för att backa upp din egen du kan hålla med vissa och inte hålla med andra men huvudpoängen är att vinna spelet. (Ibid). Isaacs menar att ordet dialogs rötter utöver flöde av mening även är kopplat till betydelsen att samla ihop, och till en djupare medvetenhet om relationerna mellan allting. Dialog är ett samtal i vilket deltagarna tänker tillsammans och i relation till varandra, skriver han. Dialog utgår ifrån att det finns en underliggande helhet, och skapar möjlighet att undersöka hur denna helhet ser ut. Det är ett samtal med ett center istället för med sidor, som lyfter deltagarna ut ur polarisering och in i ett vidare gemensamt medvetande. På så vis blir dialog ett medel för att kunna komma åt intelligensen och den samlade kraften hos grupper av människor. Dialog fyller ett djupare behov än bara att lyckas få folk att komma överens. Intentionen med förhandling är att nå fram till en överenskommelse bland parter som har skilda åsikter. Dialogens intention däremot är att nå ny förståelse, och att under processens gång forma en helt ny grund att tänka och agera utifrån en kontext från vilken nya överenskommelser kan ingås. Dialog försöker avtäcka en grund av gemensam mening som kan hjälpa deltagarna att koordinera sina ageranden med sina värden. I dialog inte bara löser man problem man upplöser dem, menar Isaacs (ibid. s. 18f). 4 Enligt Bohm kommer ordet dialog från det grekiska ordet dialogos, där dia står för genom och logos står för ordets mening. (Bohm 2004, s 7). 5 Rapportförfattarnas översättning. 6 Rapportförfattarnas översättning. 40

De flesta av oss, fortsätter han, utgår ifrån att vi måste förändra människor för att göra dem nåbara. För dialog behövs inget sådant. Istället ber dialogen oss lyssna efter en redan existerande helhet och att skapa en ny sorts förening oss emellan där vi lyssnar på djupet på alla åsikter folk uttrycker. Den ber oss skapa en kvalitet i vårt lyssnande och vår uppmärksamhet som kan inkludera men är större än varje enskild åsikt. Dialogen adresserar problem längre uppströms än konventionella sätt att samtala. Den försöker åstadkomma förändring vid källan till våra tankar och känslor, istället för bland de resultat som våra tankar producerar (ibid, s.20). VAD MENAR VI MED DIALOG? Vi själva menar att vi, i bland annat invånardialogsammanhang, skulle behöva mer av samtal som kvalitativt påminner om det Isaacs/Bohms beskriver som dialogvägen, och mindre av det slags samtal som med Isaacs/Bohms beskrivning har karaktären av diskussion/debatt. Detta för att kunna hantera de utmaningar vi står inför vad gäller hållbarhet och rättvisa och där mänskliga rättigheter är en viktig del. När vi talar om dialog är det därför samtal som i många aspekter påminner om det Isaacs/Bohm beskriver som dialog, som vi avser. Isaacs pekar på att vi som individer behöver utvecklas i färdigheter och medvetenhet för att kunna bidra till att samtal utvecklas till dialog, och ägnar sin bok i hög grad till fördjupning kring detta. I denna rapport väljer vi andra vägar för att peka på möjligheter att skapa mer dialogliknande samtal. Vi återkommer till detta i avsnitten Dialoginriktade samtals olika faser, liksom i Dialog vid värdegrundskonflikter. Olika samtalstyper En annan aspekt av vad vi menar med dialog kan tydliggöras genom att beskriva olika samtalstyper. I många sammanhang talar man om dialog oavsett vilken typ av samtal man avser. I vissa sammanhang väver man dessutom in olika grader av inflytande över beslut som ska fattas kring den fråga samtalet gäller, i benämningen av en samtalstyp. För att underlätta resonemang kring olika aspekter av dialog vill vi här inleda med att särskilja mellan några huvudsakliga olika samtalstyper vi ser. Alla dessa samtalstyper kan vara värdefulla, men för olika syften då de ger olika typer av resultat. Information Konsultation Diskussion Lärande dialog Vi vill att ni ska veta något / förstå oss Vi vill veta vad ni tycker, tänker (känner) Argumentation, kommentar och replik. Vilket perspektiv är rätt? Vi tänker och lär om frågan tillsammans från olika perspektiv 41

42 Vad som kan vara problematisk i invånardialogsammanhang är att medvetenheten om de olika samtalstyperna och de olika syften de passar bra respektive mindre bra för, i många sammanhang idag är låg. Det får till följd att man kan ordna möten för invånardialog kring en fråga, och där välja en samtalstyp som inte alls lämpar sig för det slags resultat man förväntar sig, och att mötet som följd upplevs som mindre lyckat. Dessutom bidrar ett otydligt språkbruk kring vad det är som planeras ske på mötet, till att invånare kan komma dit med mycket annorlunda förväntningar på vad som ska ske jämfört med vad beslutsfattarna planerat, vilket kan leda till besvikelse, minskat förtroende för beslutsfattare och minskad motivation att delta på framtida dialogmöten från invånarnas sida. Den första samtalstyp vi vill urskilja i vår modell för reflektion kring invånardialog, är information. Information handlar om att förmedla ett budskap från en part till en annan, med så korrekt förståelse för innehållet som möjligt hos mottagaren. I invånardialogsammanhang kan detta handla om möten där beslutsfattare vill informera invånare om något, och där inriktningen i hög grad är monolog från beslutsfattarens sida, eventuellt i kombination med att invånarna har möjlighet att ställa klargörande frågor. Att få tillgång till information är förstås en förutsättning för att invånare så småningom ska kunna bli delaktiga i meningsfull dialog med beslutsfattare. Det är vanligt att informationsmöten utannonseras som dialog och som följd skapar besvikelse och ilska hos invånare som upptäcker att möjligheter att påverka frågan saknas helt. Den andra samtalstypen är konsultation. I invånardialogsammanhang handlar detta vanligtvis om att beslutsfattare går ut och frågar invånare vad de tycker i något visst ärende. Även här handlar det i grunden om monolog, fast i omvänd riktning jämfört med beslutsfattares informationsmöten. Vid både information och konsultation är det vanligtvis beslutsfattaren som sätter dagordningen för samtalet. I den mån invånare väcker egna frågor vid informations- och konultationssammanhang brukar detta ofta betraktas som störande eller fel av beslutsfattare (och ibland även av andra invånare som deltar). Konsultation kan vara lämplig samtalsform exempelvis när beslutsfattare är öppna för påverkan från invånare vad gäller att bedöma vilket av några förutbestämda beslutsalternativ som bäst uppfyller olika berörda gruppers behov och intressen. Om konsultationsmöten utannonseras som dialog finns risk att invånare kommer till mötet med förväntingar på större möjigheter till inflytande på både problemformulering och handlingsalternativ än beslutsfattare är beredda att tillmötesgå, vilket kan skapa irritation från båda håll. Samtalstypen därefter är diskussion. Diskussion, påpekar Isaacs, kan vara bra för att styra in samtalet på att utesluta alternativ för att komma till ett avgörande och avslut på en fråga. (Isaacs, 1999, s.45). Till skillnad från dialog handlar diskussion inte om att i någon djupare mening lyssna på och låta sig påverkas av vad andra för fram i samtalet. Istället handlar diskussion i hög grad om att hävda sin egen ståndpunkt gentemot andras (och får på så vis ofta formen av dubbelriktad monolog). Vad diskussion därför inte lämpar sig särskilt väl för (men ofta används för) är att belysa en fråga i syfte att nå djupare förståelse för den från olika parters perspektiv, exempelvis inför att beslut ska fattas. För det lämpar sig istället den fjärde samtalstypen den enda av dessa som vi skulle kalla dialog i den mening vi lägger i ordet. Sådan lärande dialog har stort fokus på att lyssna på djupet på vad olika deltagare för fram i samtalet, ta in och låta sig påverkas av det, och att gruppen på så vis gemensamt kan lära mer och forma innehåll som är nytt för dem alla. Dialogen fungerar väl bland annat för att packa upp och förstå en aktuell fråga bättre, utifrån flera olika perspektiv. Den kräver inte att deltagarna ska vara eller bli överens med varandra, och den ger utrymme för även kritiska minoritetsröster att höras och kunna påverka. Dialogen ger deltagarna möjlighet att kollektivt medskapa och bredda det kunskapsunderlag som senare bildar grund för beslut. Fokus ligger inledningsvis på att skapa förståelse för och tydliggöra likheter och skillnader i olika parters problembeskrivning, behov och intressen.

Därefter på att tillsammans nå djupare förståelse för frågan genom att kontrastera parternas olika perspektiv mot varandra och reflektera ihop, bland annat för att få syn på målkonflikter och faktiska eller upplevda maktskillnader som begränsar olika parters handlingsutrymme. Även problembilders inramning kan vara central i dialogen, och hur alternativa inramningar kan ändra synen på problem och möjligheter. Så småningom ligger fokus på att skapa medvetenhet kring utrymme för och önskan om konkret handling från olika parter, antingen som bas för gemensam handlingsplan, eller som bas för individuellt handlande, beroende på i vilken mån parter blivit överens. Vad gäller grader av inflytande deltagarna har över den fråga samtalet rör, så ökar den i en viss mening ju mer till höger bland samtalstyperna i figuren vi går. Deltagarna får ökat inflytande över att vara med och forma meningsinnehållet i det samtal som förs. Det innebär ökat inflytande för deltagarna att vara med och forma exempelvis det kunskapsunderlag som ligger till grund för beslut i en fråga samtalet rör, oavsett vem som sedan formellt har att fatta beslutet. I figuren illustreras detta med att de formella beslutsfattarna (rödfärgade i figuren) vid samtalstypen dialog, under själva samtalet har klivit ned från sin maktposition och deltar med att påverka och låta sig påverkas av den mening som kollektivt utvecklas på lika villkor som andra deltagare. Samtidigt kan alla dessa samtalstyper, medvetet använda, vara del i en längre dialogprocess som sammantaget syftar till att göra det möjligt för invånare att bli medskapande kring en fråga. Att kunna få information är en viktig förutsättning för att invånare ska kunna delta i samtal med beslutsfattare på meningsfulla sätt så att deras möjligheter till reellt inflytande ökar. Konsultation där beslutsfattare undersöker vad invånare tycker kring några förutbestämda alternativ kan vara på sin plats i vissa sammanhang, och likaså kan diskussion i syfte att komma till ett avslut kring en fråga som tidigare i processen grundligt belysts vara till hjälp i vissa skeden av en längre pågående dialogprocess. Viktigt är dock att i varje skede vara tydlig med det enskilda samtalets syfte och därmed vilken huvudsaklig samtalstyp och inflytandegrad invånarna kan förvänta sig vid respektive möte. Med detta sagt och med risk för att komplicera det hela vill vi samtidigt tillägga att vi ser att ett dialoginriktad förhållningssätt medför att beslutsfattaren (eller dess företrädare) vid varje möte har en öppning och beredskap för att i viss utsträckning kunna kombinera ursprungligt huvudsyfte och samtalstyp med eventuella andra som invånare visar sig ha behov av, utan att för den skull tappa fokus för mötet. Det finns välfungerande tekniker för hur det kan göras utan att bli problem. Vad gäller deltagarnas inflytande över vilket beslut som senare fattas mot bakgrund av det beslutsunderlag som kollektivt utvecklats (och kanske mot bakgrund av ytterligare beslutsunderlag att väga in), säger samtalstypen som använts inget om det. Deltagarnas inflytande över vad beslutet blir kan se olika ut beroende på kontext. I slutänden avgör den formella makthavaren vem/vilka som ska fatta beslutet. Tydlighet gentemot deltagarna kring en väl genomtänkt idé om hur beslut i frågan så småningom ska fattas, menar vi är något av det avgörande för att bygga förtroende mellan invånare och makthavare istället för att riskera en svekdebatt om beslutet inte följer samtalsdeltagarnas vilja. Att makthavare deltar i genuin dialog menar vi därmed inte per definition står i konflikt med att exempelvis representativt valda politiker avgör en fråga och att ansvarsutkrävning på så vis blir möjlig. Det dialoginriktade samtalets olika faser Som vi nämnde tidigare pekar Isaacs på att vi som individer behöver utvecklas i färdigheter och medvetenhet för att kunna bidra till att samtal utvecklas till dialog. Medan han i hög grad ägnar sin bok till fördjupning kring detta, väljer vi här en annan väg som inte går lika djupt som Isaacs arbete men som vi tror kan tjäna som ledstänger till medvetande om ett mer dialogiskt förhållningssätt vid offentliga samtal. 43

De ledstänger vi ser användbara är att dela in och beskriva dialoginriktade samtal i olika faser, som hjälper oss rikta fokus mot olika steg som är centrala för att bidra till dialog. Det handlar dels om stöd för vart vi behöver rikta vår mentala uppmärksamhet för att bidra till dialog, dels om stöd att rikta fokus mot de resurser (tid och andra) som behöver finnas för att skapa förutsättningar för dialog. Dessutom kan faserna bidra till att skapa förväntningar på samtalsledarens roll som skapar utrymme för denne att rikta fokus i samtalet mot de delar som bedöms nödvändiga för att en djupare dialog runt frågan ska kunna komma till stånd. Bland olika teoretiker kring dialog finns lite olika sätt att beskriva samtalets viktiga faser, och även en del skillnader i vad man betonar behöver göras under de olika faserna. Likafullt finns en hel del gemensamma tankar kring hur man kan få till samtal som bidrar till en god belysning av den fråga samtalet rör, till mer av medskapande från deltagarna och till att ökad förståelse och tillit i många fall utvecklas mellan dem som deltar i samtalet. Med inspiration från en rad olika tänkare kring dialog vill vi här beskriva ett antal faser som vi ser att samtal inriktade på medskapande dialog följer. Förenklat kan vi beskriva dem som: 1) Lyssna 2) Reflektera, kontrastera och lära tillsammans 3) Konkretisera. 4) Återkoppla, utvärdera, följa upp Vi ska här gå in lite närmare på vad de olika faserna innebär. 1. Lyssna med empati och nyfikenhet för att tydliggöra de olika perspektiven på den aktuella frågan I det första skedet handlar det om att öppet och icke-dömande lyssna efter vad det är olika deltagare vill föra fram. Syftet är att förstå hur den aktuella frågan ser ut från olika exempelvis utsatta gruppers perspektiv. Vad är det som upplevs problematiskt? Vilka värden är det man särskilt värnar? Hur ser tankar om orsakssamband ut från de olika perspektiven? Hur ser man på olika berörda aktörers makt, och utifrån detta; vad ser man att olika parter har för manöverutrymme att påverka frågan? 7 Hur ser idéer om en önskvärd, eller åtminstone legitim, hantering av frågan ut från de olika perspektiven? För att lyckas med att få fram de olika perspektiven är det viktigt att lyssna med empati och med nyfikenhet för att söka förstå perspektiven inifrån, som de upplevs av respektive deltagare/grupp själva. Här kan man förstås lyssna på en aktör som är utsedd som representant för en grupp och som för fram gruppens perspektiv så som gruppen kommit överens om i intern dialog och med demokratiskt beslutsfattande. Men lika gärna kan man utgå ifrån individers personliga erfarenheter och berättelser av relevans för frågan. Man intresserar sig då egentligen inte för den enskilda individens personliga tyckande kring frågan, utan istället på att fånga upp och tydliggöra vilket perspektiv på frågan som gömmer sig bakom berättelsen. Pratar man med många individer strävar man efter att fortsätta denna fas tills man nått perspektivmättnad dvs tills inga nya perspektiv verkar tillkomma, trots att man pratar med fler individer. Frågan om hur många som företräder ett visst perspektiv och som därför tycker en viss sak kring frågan är här mindre intressant, även om det förstås kan vara en av flera faktorer att väga in när man så småningom tänker kring hanteringar av problemet. För kommittén för rättighetsfrågors arbete tror vi detta arbetssätt lämpar sig särskilt väl, eftersom man där har i uppdrag att ordna verksamheten så att den fungerar bra för alla, alldeles oavsett om de som bär en 7 Något att ha i medvetande är att det förstås också kan finnas faktiska eller upplevda maktskillnader mellan deltagarna som möts, som gör att vissa parter inte upplever sig ha reellt manöverutrymme att föra fram sitt verkliga perspektiv på frågan. Att förvänta sig detta från Västra Götalandsregionens och samtalsledarens sida, och att därför göra det möjligt för deltagare att signalera detta (antingen anonymt utifrån att det är bättre för Västra Götalandsregionen att åtminstone känna till när en fråga inte blivit ordentligt belyst eller genom att deltagare ges möjlighet att lämna kompletterande perspektivbeskrivningar utanför själva samrådmötestillfället) kan vara ett sätt att hantera detta. 44

upplevelse av systemet ett perspektiv på Västra Götalandsregionens verksamhet är en mycket liten minoritet eller befinner sig i majoritet i samhället. 2. Reflekterande, kontrasterande och lärande samtal. När vi väl har tydliggjort de olika perspektiven klargjort vilka de är och på vilka sätt de skiljer sig åt vad ska vi då göra med dem? I denna fas handlar det på lite olika sätt i olika dialogtraditioner om att skapa en djupare gemensam förståelse för frågan mot bakgrund av det man hört i lyssna-fasen och genom att röra sig mellan de olika perspektiven för att kunna betrakta frågan från olika håll. Det handlar om att packa upp olika aspekter kring frågan för att belysa likheter och skillnader mellan perspektiv, identifiera målkonflikter, maktskillnader och annat som bildar bas för olika handlingsalternativ. Det kan även handla om att kritiskt granska problemets inramning eller formulering, och att utforska alternativa inramningar som kanske ställer frågan i nytt ljus. Man kan i samtalet rikta uppmärksamhet både mot nulägesbeskrivning vad är problematiskt runt frågan? och önskat framtidsläge hur kunde det se ut som bäst? utifrån de olika perspektiven. Fokus ligger inte på att nå kompromisser och kräver inte att deltagarna ska bli överens med varandra. Både inledningsvis och i slutet av den reflekterande fasen handlar det om att tydliggöra hur deltagares perspektiv skiljer sig åt likväl som var de sammanfaller för att på så vis få bättre beslutsunderlag för hur frågan så småningom kan hanteras för att bidra till allas väl. Flera dialogtraditioner har arbetssätt där man i detta steg tillsammans tillfälligt kliver in i ett perspektiv i taget för att låna perspektivets betraktelsevinkel på frågan en stund och tillsammans empatiskt lära om vad som blir viktigt utifrån respektive perspektiv Ska samtalet sedan kunna tjäna som förbättrat kunskapsunderlag inför beslut i kommittén för rättighetsfrågor, så krävs förstås också att det som kommer fram i samråden systematiskt förs vidare till kommittén. Vad har kommit fram av likheter och olikheter i hur man från olika perspektiv betraktar vad problemet är, vad som orsakar det, och hur lösningar ser ut? Har målkonflikter identifierats? Vilka tankar har kommit fram kring vad en rimlig hantering av frågan skulle kunna vara?, etcetera. Det blir därefter möjligt för kommittén för rättighetsfrågor att föra reflekterande och lärande samtal kring frågan i ljuset av perspektiven från samråden, andra relevanta perspektiv liksom i ljuset av prioriteringar relativt andra värden som kanske påverkas av hur frågan hanteras. Det är sedan kommitténs sak att enligt det representativa majoritetsdemokratiska systemets vanliga spelregler fatta beslut om hur de vill gå vidare med frågan till berörd instans inom Västra Götalandsregionen. Ett alternativt scenario som ska nämnas är förstås att hoppa över fasen av gemensamt reflekterande och lärande kring frågan helt och hållet, och efter lyssnandefasen genast gå vidare till fasen konkretisera. Den/de som har mandat att fatta beslut i frågan gör då det direkt mot bakgrund av ett, vid detta lag, större kunskapsunderlag vad gäller hur olika grupper uppfattar och värderar frågan. Genom att direkt rikta in sig på att slå fast vilket handlingsalternativ man väljer för att hantera frågan väljer man att lämna den dialoginriktade samtalsvägen som syftar till att packa upp och förstå frågan bättre. Istället styr man in samtalet på att utesluta alternativ för att komma till ett avgörande och avslut kring frågan, likt i Isaacs diskussionsväg. I kommittén för rättighetsfrågors samråds fall skulle detta sannolikt gå till så att samrådens politiker tydligt förmedlar till kommittén de olika perspektiv som direkt efter lyssna-fasen framkommit i deras samråd kring aktuell fråga. Kommittén fattar sedan direkt mot denna bakgrund beslut, genom majoritetsomröstning, om vad som ska föreslås andra nämnder, regionstyrelsen eller regionfullmäktige. Nackdelen med detta scenario är förstås att man missar möjligheten till kunskap om vad frågan på djupet handlar om innan man fattar beslut. Därmed missar man sannolikt i vissa fall möjligheten att göra skillnad på riktigt. 45

Det väsentliga är att gruppen ges utrymme att ta ställning tillsammans kring på vilka sätt samtalen kan kopplas till konkret handling för förändring. 3. Konkretisera vad ska göras härnäst? Här handlar det om att konkretisera det som kommit fram i samtalsfasen, att ringa in vad det är man väljer att gå vidare med för att skapa konkret förändring. I teorin skulle dialogen mellan de olika perspektivföreträdarna kring konkretisering kunna kretsa kring bl.a. Att tydliggöra skillnader och likheter i handlingsförslag Vad kan vi enas om? Vill vi ta några gemensamma beslut, eller vill vi baserat på vår nya förståelse arbeta var och en för sig för att påverka frågan via andra kanaler än samråden? Förutsatt att man enas om att man vill ta gemensamma beslut, skulle dessa beroende på gruppens beslutsmandat kunna vara beslut om: att ändra i en verksamhet att lämna vidare ett förslag till någon med mandat att ändra i en verksamhet ur gruppen vill gå vidare för att nå förändring i frågan på andra sätt Vad blir vårt nästa steg, i gemensam handlingsplan? att testa något i liten skala skapa en prototyp som kontinuerligt utvärderas och förändras tills kunskap om en godtagbar lösning uppnåtts. hur/när återkoppling och uppföljning i gruppen ska ske etc. Denna fas kan också i vissa dialogtraditioner utgöras av att parter som inte kan eller vill enas om någon gemensam handlingsplan, mot bakgrund av sin nya förståelse ges utrymme att ta individuella beslut om konkreta vägar framåt, exempelvis hur man väljer att förhålla sig på nya sätt gentemot parter man inte lyckas bli överens med. Till skillnad från att komma överens om konkreta nästa steg genom förhandling, kan denna fas beskrivas som att man lyssnar in vad den underliggande helheten avslöjat och därmed pekat på som ett passande sätt att konkret förändra situationen. Det väsentliga är att gruppen ges ordentligt utrymme att ta ställning tillsammans kring på vilka sätt de förda samtalen sedan kan kopplas till konkret handling för förändring, så att dialogen inte bara stannar vid intressanta samtal (även om sådana kan ha värde i sig) utan också får chans att leda till märkbara resultat. Det är också bara om gruppen kommer till denna fas som man sedan har något att fokusera på vad gäller uppföljning, och baserat på den kan ta vidare steg för förändring. Detta är en viktig fas om man inom Västra Götalandsregionen menar allvar med att inflytandet från de grupper man samråder med ska öka. Även för denna fas kan man i Västra Götalandsregionens fall tänka sig olika alternativa arbetssätt, som inbegriper olika grad av inflytande och medskapande från de grupper kommittén för rättighetsfrågor samråder med. Om vi antar att kommittén av ansvarsutkrävningsskäl inte är beredd att eller får mandat att lämna ifrån sig beslutsmakt till samråden över vilka förslag som ska lämnas vidare till olika instanser inom Västra Götalandsregionen så behöver man öka tydligheten hur man tänker kring vägar för och grader av inflytande på andra sätt. Med ett tydligt dialoginriktat arbetssätt i samråden kommer grupperna som lägst ha varit medskapande (under första fasen lyssna ) i att ta fram perspektivbeskrivningar som väl speglar deras respektive syn på frågan. Förutsatt att perspektiven därefter förmedlats omsorgsfullt och tydligt till övriga i kommittén för rättighetsfrågor har grupperna en viss chans till inflytande i frågan genom sin medverkan i samrådet. Om utrymme i samråden givits för ett lärande samtal perspektiven emellan för att nå djupare förståelse för frågan både problembild och hanteringsalternativ från olika gruppers perspektiv så har grupperna givits möjlighet att medskapa beslutsunderlaget i högre grad, genom att man varit med och tänkt tillsammans för att skapa ny mening och förståelse 46

kring frågan, vilket i sin tur bildat beslutsunderlag för kommitténs politiker inför beslut bland dem om nästa konkreta steg. Man kan också tänka sig att grupperna skulle få möjlighet att medskapa förslagen till beslut som kommittén för rättighetsfrågor får ta ställning till, och på så vis ytterligare öka gruppernas inflytandegrad över de frågor de berörs av. Man skulle då låta dialogen i samråden även gå in på att försöka ringa in vad de olika grupperna kan enas kring angående handlingsförslag kring frågan. Har man som kommittén för rättighetsfrågor särskilt fokus på att inkludera minoriteters perspektiv på hur legitima lösningar kan se ut, har man här möjlighet att utforska hur handlingsalternativ som stöds av majoriteten kan justeras för att även värna minoriteters behov, och därmed öka möjligheter till buy-in i majoritetsbeslut från alla berörda. 4. Återkoppla, följa upp och utvärdera För att det ska bli möjligt att följa upp i vilken mån de dialoger perspektivföreträdare deltar i faktiskt bidrar till konkreta resultat är det viktigt att institutionalisera former och tidpunkter för återkoppling och uppföljning. Det behöver skapas tydlighet i och gå att följa sådant som vilka förslag, frågor eller önskemål som förts vidare från gruppen, vem som för tillfället har bollen i respektive sådan fråga, när eventuella beslut kommer fattas, vilka resultat man förväntar sig av beslutet och när återkoppling planeras ske till gruppen. Först mot bakgrund av sådan återkoppling och uppföljning får gruppen och dess individuella deltagare möjlighet att utvärdera i vilken mån deras deltagande bidrar till någon konkret förändring. Mot bakgrund av det kan man sedan ta beslut kring hur man ser det meningsfullt att fortsätta i nästa steg. Även för kommitténs del blir det viktigt med återkoppling och transparens kring hur samrådens dialoger påverkar beslut och hur besluten sedan omsätts i handling i regionen. Dels för att bygga tillit mellan Västra Götalandsregionen och dess invånare, och motivation för utsatta grupper att delta i kommitténs samråd. Dels för att kommittén för rättighetsfrågor själva ska kunna följa och utvärdera i vilken mån deras arbetssätt bidrar till någon konkret förändring av Västra Götalandsregionens verksamhet så att den bättre främjar allas möjlighet att delta på lika villkor i samhället. Samtidigt som vi här beskriver återkoppling, uppföljning och utvärdering som en fjärde fas, vill vi också peka på att ett dialoginriktat förhållningssätt i hög grad inbegriper dessa bitar kontinuerligt under dialogens alla faser. Återkoppling kanske ges på sätt som gör att deltagare enkelt kan följa vad man vet om frågan just nu kontinuerligt under processen, exempelvis genom transparent information på webbplats, och genom öppenhet från tjänstepersoner att bistå med samma information per telefon om deltagare hör av sig. Men att betrakta detta också som en fjärde fas öppnar vägar för att resonera kring en viktig aspekt av dialog som på riktigt är inriktad på medskapande från invånarnas sida: att sista fasen samtidigt blir början på en ny lyssna -fas, med möjlighet att ta ställning till om en ny dialogcykel behöver påbörjas. Målet: en dialogkultur en interativ process av dialoger initierade av olika parter i samhället. Genom att i slutet av varje genomförd dialogcykel från lyssna till konkretisera och utvärdera ta reda på var man nu står i relation till det önskade målet, kan man ta ställning till om en ny dialogcykel kring frågan (eller en relaterad fråga som dialogprocessen aktualiserat) behöver påbörjas. Vill man ta del av deltagarnas bild av läget innebär det samtidigt att man automatiskt glider in i en ny lyssna -fas. Vi menar att det är viktigt för förtroendet och den sociala hållbarheten i många sammanhang att samtalet mellan beslutsfattare och invånare inte avstannar helt efter att beslut har fattats. Istället behöver varje samtal ses som del av ett större långsiktigt pågående samtal om samhället, där konsekvenserna av fattade beslut kan följas upp och nya beslut fattas eventuellt mot bakgrund av en ny vända invånardialog. 47

På så vis blir målet att skapa en dialogkultur med möjlighet till återkommande dialogcykler kring olika frågor där behov visar sig finnas. Och denna öppenhet för dialog där behov visar sig finnas innebär också krav på öppenhet inför att dialog kan initieras av olika parter i samhället, inte bara av beslutsfattare. Från beslutsfattares sida är det dock också viktigt att vara tydlig både i sin egen planering och i kommunikationen externt med sina begränsningar i resurser (tid, pengar, personal, kunskap, etc) så att invånardialogen kan läggas upp på ett långsiktigt hållbart sätt. Startas dialoger på fler arenor eller kring fler frågor än man mäktar med att ta hand om på sätt som bidrar till förtroende och tillit, riskerar arbetet att bli kontraproduktivt. Dialog vid värdegrundskonflikter I de förslag till arbetssätt som vi presenterar i rapportens senare avsnitt kommer vi att rekommendera kommittén för rättighetsfrågor att också söka kontakt med andra grupper av invånare som av olika skäl känner sig utestängda från samhället och utsatta för olika former av strukturell diskriminering, vilket i sin tur medfört en stark misstro gentemot samhället och dess företrädare. Bakgrunden till denna rekommendation står att finna i den pågående samhällsomdaningen med sin ökande sociala heterogenitet som diskuterats tidigare i rapporten. För att kunna hantera de komplexa samhällsfrågor som följer i dess spår på ett socialt hållbart sätt krävs att människors sociala tillit och förtroende för makthavarnas förmåga till samhällsstyrning förstärks. Här kan det bli aktuellt att använda sig av en mer normkritiskt präglad form för dialog som speciellt fokuserar på att synliggöra de faktorer som ligger bakom sådan misstro och bristande tilltro till det politiska systemets legitimitet. Till skillnad ifrån vad som inom konfliktforskningen uppfattas som mer förhandlingsbara intressekonflikter (materiella ting, anställningsvillkor, personliga relationer) handlar det här många gånger om situationer då en av parterna upplever sig utsatt för någon form av diskriminering och förtryck som hotar mer djupt liggande behov och värdegrunder som inte är lika förhandlingsbar (trosuppfattning, identitet, grupptillhörighet, språk) (Burton, 1990). Man ser helt enkelt världen med olika ögon och de värdegrundskonflikter som uppstår kräver för att kunna hanteras ett mer normkritiskt förhållningssätt som inte bara sätter fokus på individerna utan också på maktordningar och begränsande strukturer. Liknande behov och värdegrunder kan förändras men det tar ofta lång tid och kräver att den som känner sig utsatt blir en integrerad del av samhället på ett sätt som medger inte bara frånvaro av diskriminering utan också möjligheter till behovstillfredsställelse och utveckling. Under tiden gäller det att med Chantal Mouffes språkbruk försöka omvandla antagonistiska motsättningar till att bli icke antagonistiska (agonistiska) meningsskiljaktigheter som det är möjligt för bägge parter att tills vidare leva med utan att se varandra som fiender som måste utplånas (Mouffe, 2008). Erfarenheter pekar på att det vid denna typ av mer djupt liggande värdekonflikter krävs en speciell form för dialog för att liknande försök ska bli meningsfulla och inte, tvärtemot sina avsikter, förstärka upplevd diskriminering och rådande maktstrukturer (Abrahamsson, 2007). En metod som speciellt lämpar sig för situationer där det råder ojämlika maktförhållanden, olika former av diskriminering och där misstron är stor är en mer konfrontativt inriktad, men samtidigt också en mer medskapande dialog (Abrahamsson 2006, 2015). Den medskapande dialogen knyter an till den diskussion om utestängning och om behoven av en mer inkluderande demokrati som förs av författare som Chantal Mouffe, Donatella de la Porta och Iris Marion Young vars tänkande vi redogjorde för i tidigare avsnitt i samband med litteraturstudien. Denna form av dialog betonar särskilt vikten av att, utifrån de mer resurssvagas perspektiv, speciellt fokusera på, synliggöra och utgå ifrån de meningsskiljaktigheter och eventuella värdegrundskonflikter som föreligger mellan parterna. Syftet med ett sådant angreppssätt är att göra det möjligt för samtalsparterna att för en stund kunna gå i varandras mockasiner och byta perspektiv. Härmed kan de gradvis öka förståelsen för varandras bevekelsegrunder, 48

möjliggöra egna synvändor och på så sätt sakta skapa det mått av ömsesidig tillit till motpartens beskrivning av sina behov och avsikter som en samverkan på förhållandevis lika villkor kräver. Först efter att sådana meningsskiljaktigheter och värdegrundskonflikter synliggjorts och ett sådant ömsesidigt förtroende börjat växa fram kan man gå vidare med att försöka definiera de eventuellt sammanfallande och gemensamma intressen som kan finnas mellan parterna på längre sikt. Under förutsättning att parterna bedömer sådana intressen som tillräckligt starka kan de då ligga till grund för att, trots föreliggande värdegrundskonflikter, utforma och medverka till att genomföra olika åtgärdsprogram. Denna typ av medskapande dialog kräver en ökad medvetenhet från samtalsledarens sida som därför bör få till uppgift och utbildas i att speciellt lyfta fram de perspektiv och farhågor som såväl präglar de mer resurssvaga deltagarna som de av parterna som upplevs som mäktigare (Young 2000, och Abrahamsson, 2015). Det gäller också, och kanske framför allt, att samtalsledaren tränas i att hantera såväl sina egna som andras rädslor för att skapa dålig stämning i rummet genom att lägga värdegrundskonflikterna på bordet för beskådande istället för att försöka sopa dem under mattan. Den viktiga frågan om förhållningssätt För att makthavares samtal med invånare verkligen ska upplevas som dialog är frågan om förhållningssätt också mycket viktig. Invånarna måste kunna lita på att makthavares vilja till dialog är genuin att det finns en verklig vilja att samtala för att förstå och att det finns en öppenhet för att låta sig påverkas av det som kommer fram i samtalen. Det innebär att fokus på vissa aspekter måste finnas hela dialogprocessen igenom, utöver vad samtalets olika faser riktar särskild uppmärksamhet gentemot. Viktiga sådana aspekter som tillhör ett dialoginriktat förhållningssätt är: Att vara lyssnande att sträva efter att vara tillgänglig och öppen för invånare att kunna förmedla sådant som är väsentligt för dem, både vad gäller dialogens process och innehåll. Att bemöta alla likvärdigt, respektfullt och som subjekt istället för objekt. Dessutom att ha omsorg om allas möjlighet att komma till tals och delta på likvärdiga villkor, oavsett vilka förutsättningar individer har i ett intersektionellt perspektiv. Att värdesätta motståndsröster och minoritetsröster, och därför med empati och nyfikenhet stötta dessa att komma till uttryck och bli förstådda. Att arbeta för att alla deltagare ska kunna förstå om än inte hålla med samtliga övrigas perspektiv kring frågan. En attityd av öppenhet för att låta sig färgas och påverkas av det som kommer till uttryck av olika parter i dialogprocessen. Att sträva efter transparens kring både process och innehåll, och av detta skäl göra återkoppling till ett kontinuerligt fokus processen igenom. En medvetenhet om relationernas betydelse alla parter emellan, och att måna om goda, respektfulla relationer, oavsett åsiktsskillnader och eventuella konflikter eller starka känslouttryck som kommer till ytan under processens gång. Mötesformernas betydelse för möjligheten till dialog Om medskapande dialog ska kunna bli möjlig, är det viktigt att på ett medvetet sätt välja samtalsformer och samtalstyper som lämnar utrymme för deltagarna att ge sina perspektiv på riktigt. De behöver kunna känna sig rimligt trygga med att ha fått chans att föra fram de väsentliga beståndsdelarna i sitt perspektiv, och att perspektivet blivit möjligt för övriga att förstå. 49

Olika mötesformer har fokus på olika saker i samtalsprocessen, och lämpar sig därför särskilt väl i vissa sammanhang och sämre i andra, beroende på vad syftet med mötet är. Det finns en rad olika mötesformer. Den där deltagarna sitter runt ett långbord, mötet leds av en ordförande enligt en i förväg utskickad dagordning, och deltagarna talar utifrån anmäld talarordning är den som i hög grad används vid kommittén för rättighetsfrågors samrådsmöten. Denna mötesform har ofta fokus på effektivitet och formell transparens vad gäller att avhandla respektive punkt på dagordningen. Vanliga samtalstyper under mötet är information och diskussion. Eventuella beslut fattas normalt genom majoritetsomröstning. Andra mötesformer lämpar sig särskilt väl om man vill lägga fokus vid andra moment kring samtal. Exempelvis lägger Open Space genom utrymme för självorganisering vikt vid frihet från kontroll och styrning, vid att deltagarna själva formar mötesagendan och att deltagare deltar i samtal på sätt de finner meningsfullt. Framtidsverkstad är exempel på en mötesform som särskilt lämnar utrymme för brainstorming kring både problembeskrivning och vision för att förändra gamla system, och för att skapa gemensamma handlingsplaner. TIP är en mötesform som särskilt ger utrymme för att deliberativt belysa komplexa problem från olika perspektiv för att bättre förstå dem och skapa genomtänka handlingsalternativ. Mötesformer som bygger på Deep Democracy ger särskilt utrymme för underliggande omedvetna aspekter kring en fråga att komma fram, att få deltagarna att röra sig mellan olika perspektiv, och att fatta majoritetsbeslut som tar hänsyn till minoriteters behov. Det finns många fler mötesformer och metoder, och att välja former medvetet kan vara viktigt för att deltagare ska kunna bidra med sina erfarenheter och perspektiv i samråden med kommittén för rättighetsfrågor. I inledningen pekade vi exempelvis på hur samråden skulle kunna spela en stor roll för att diskutera genomförandet av regionens vision 2020 när det gäller tillväxt och utveckling liksom den inomregionala omfördelning av resurser som kan förväntas behöva ske mellan resursstarka- och mer resurssvaga områden. 8 Att välja lämpliga mötesformer kan vara centralt för att sådana samtal ska bli meningsfulla och samrådens potential kunna tas till vara. En aspekt på mötesformer att hålla i medvetande, är att deltagare kan ha olika förutsättningar att delta på lika villkor beroende på hur vana de är vid mötesformen. Olika mötesformer lämnar också olika utrymme för moment som kan bli särskilt viktiga för vissa grupper för att de ska kunna bidra med sina erfarenheter. När kommittén eftersträvar dialog med samråden kring en fråga är det viktigt att man skapar former och förutsättningar för möten som ger deltagarna likvärdiga möjligheter att förstå sammanhanget dialogen förs utifrån, ger dem möjlighet att komma fram med sina respektive perspektiv, förstå övrigas perspektiv, och kunna ta aktiv del i ett reflekterande, lärande och medskapande samtal om frågan. Detta blir särskilt viktigt i ljuset av att olika grupper och individer ska kunna hjälpa kommittén för rättighetsfrågor att få en intersektionell belysning av frågor. 8 Vi pekade då samtidigt på att möjligheten att ta tillvara denna potential hos samråden, sannolikt är kopplat inte bara till genomtänkta mötesformer, utan även till en ökad samordning mellan kommittén för rättighetsfrågor, folkhälsokommittén och regionutvecklingssekretariatet 50

Vad har vi sett och hört? KOMMITTÉN FÖR RÄTTIGHETSFRÅGORS UPPGIFTER I regionfullmäktiges styrdokument för kommittén, Reglemente för Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor, kan man utläsa två huvudsakliga uppgifter som är aktuella att reflektera kring i relation till samråden. Den första handlar om att kommittén för rättighetsfrågor har i uppdrag att utifrån ett helhetsperspektiv främja alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor. Fokus ska vara att stödja och driva på förändringsarbete inom Västra Götalandsregionens interna organisation för att bidra till detta. Kommittén har också ansvar för fördelningen av Västra Götalandsregionens bidrag till Västra Götalandsregionens FoU-verksamhet inom funktionshinderområdet. Samtliga dessa uppgifter kräver att kommittén skaffar sig en god nulägesbild av människors möjlighet till deltagande på lika villkor. Den andra huvudsakliga uppgift kommittén för rättighetsfrågor har med relevans för samråden, är att vara Västra Götalandsregionens kontaktväg för regionala intresseföreningar som på olika sätt arbetar för rättighetsfrågor, och ansvara för fördelning av Västra Götalandsregionens bidrag inom området till regionala organisationer och föreningar. Detta ger kommittén ett intresse av att hålla kontakt med föreningslivet, för att ha en bakgrundsförståelse för hur föreningslivet och dess verksamheter ser ut och fungerar, inför beslut om fördelning av bidrag. BAKGRUND TILL OCH FÖRVÄNTNINGAR PÅ SAMRÅDEN Av intervjuer med politiker och tjänstepersoner har framgått att när kommittén för rättighetsfrågor väl bildats, fick samråden en viktig plats för att kommittén skulle kunna fullgöra sina uppgifter. Det var i hög grad genom samråden som man skulle ta in den information som behövdes för att kunna fullgöra den första av de två huvuduppgifter som här beskrivits. Samtidigt kunde samråden fungera för att kommittén för rättighetsfrågor skulle kunna fullgöra sin andra huvuduppgift att vara Västra Götalandsregionens kontaktyta gentemot de regionala intresseföreningarna av relevans för rättighetsfrågor. Politiskt fanns också ett intresse av att stödja föreningslivet, och därför en önskan om att bistå dem med den information och kunskap de bedömdes behöva kring Västra Götalandsregionens sätt att fungera och kring vilka frågor som vid olika tillfällen står på Västra Götalandsregionens agenda. Därigenom skulle föreningarna stärkas i sin roll och funktion som starka civilsamhälleaktörer i det demokratiska samhället. Enligt intervjuerna inrättades en del av samråden utifrån det ansvar för forum och samtal mellan civilsamhälleorganisationer och Västra Götalandsregionen som kommittén för rättighetsfrågor tagit över. Det samarbetsforum Västra Götalandsregionen hade med funktionshinderrörelser (sedan 1999) i tidigare handikappkommittén blev rådet för funktionshinderfrågor, och den referensgrupp för de nationella minoriteterna som bildats 2006 blev samrådet för nationella minoriteter. 9 Det pensionärsråd som dittills i likhet med funktionshinderrörelsen och nationella minoriteter fört samtal direkt med Regionstyrelsens presidium var också tänkt att hamna under kommittén för rättighetsfrågor och bli en del av samrådet kring ålder. Det visade sig dock inte möjligt, då pensionerade men fortfarandande inflytelserika partipolitiker representerar pensionärsrörelsen. Dessa är vana vid, och har en önskan om, att föra samtal direkt med regionstyrelsens presidium. Pensionärsorganisationerna samråder därför fortfarande direkt med regionstyrelsens presidium istället för med kommittén för rättighetsfrågors politiker via deras samråd. Utöver dessa samråd valde Västra Götalandsregionen, att utgå ifrån de diskrimineringsgrunder som nämns i den svenska diskrimineringslagstiftning när man utökade med ytterligare samrådsgrupper. 9 Sedan bildandet av referensgruppen för de nationella minoriteterna hade också lagkrav tillkommit på att samråda med (officiella) nationella minoritetsgrupper. Kommitténs samrådsgrupp med nationella minoriteter blev därför också ett sätt för Västra Götalandsregionen att möta detta lagkrav. 51

Diskrimineringsgrunderna som utgångspunkt valdes dels som avgränsning som ett sätt att på en objektiv och saklig grund kunna motivera varför myndigheten inte skulle samråda med alla utsatta grupper i samhället, vilket bedömdes praktiskt ogörligt. Dels gav diskrimineringsgrunderna som utgångspunkt en möjlighet för kommittén att sätta fokus på rättighets frågorna. Med dem som grund kunde man också nå och stärka civilsamhällegrupper. Kommittén för rättighetsfrågorhade mandat att jobba med, och fick genom kontaktytan en möjlighet att informera rättighetsbärare om sina rättigheter. En intervjuad politiker beskriver det som ett sätt att hantera den frustration som fanns både inom Västra Götalandsregionen och bland de organisationer som deltog i samråden. Dels funktionshinderrådets, etiska rådets och tjänstemäns frustration kring svårigheter att nå ut med sina frågor i Västra Götalandsregionens övriga verksamheter. Dels verksamheters frustration kring hur de skulle kunna hinna med att fokusera på sin egen verksamhet samtidigt som de måste anpassa den efter massa olika perspektiv (jämställdhet, barn, etc.) de upplevde perspektivträngsel. Genom att starta samråden (och genom att starta de tre pilotprojekten) ville kommittén för rättighetsfrågor börja visa hur man kunde arbeta med alla dessa perspektiv inte som något separat, utan som något som gällde hela verksamheten, och stödja verksamheterna att förstå detta och se hur man kunde göra det i praktiken. Funktionshinderrörelsen var via handikappkommittén med i samtalen om att utöka antalet samråd. I handikappkommittén hade det utvecklats former för nära samarbete med Västra Götalandsregionens tjänstepersoner och politiker: bland annat i form av att gemensamt arbeta fram Västra Götalandsregionens verksamhetsplan rörande funktionshinderområdet, men även genom att identifiera konkreta utvecklingsområden inom Västra Götalandsregionen och komma överens om handlingsplaner kring dessa som följdes upp systematiskt. Det var dessa enligt intervjuade tjänstepersoner och organisationsföreträdare välfungerande arbetsformer man antog skulle spridas till att omfatta fler grupper i och med att kommittén för rättighetsfrågor bildats och ville utöka samrådsarbetet. Men ett sådant arbetssätt med flera samrådsgrupper bedömdes av kommittén bli alltför tidskrävande. Det ledde till valet av annorlunda former för samverkan i de nya samråden. På frågan om man uppnår sina syften med att samråda menar intervjuade som var med i handikappkommitténs arbete att man gjorde det då, men att det fungerat betydligt sämre sedan de nya samrådsformerna inletts. Samtidigt menar politiker och tjänstepersoner att tidigare former positivt särbehandlade funktionshinder föreningarna vad gäller möjligheter till inflytande, och att en vinst med samrådens nuvarande arbetsformer är att man med dem lyckats utjämna de möjligheter till inflytande föreningar kopplade till olika diskrimineringsgrunder har. Representanter för funktionshinder rörelsen håller med om detta, men ser inte att utjämningen skett på något positivt sätt, utan istället genom att trycka ner funktionshinderrörelsen och att alla grupper fått lika små möjligheter till inflytande istället för att en välfungerande modell tagits tillvara och spridits. SAMRÅDENS MOTIV OCH SYFTEN I intervjuerna framkommer att syftet med samråden inte är enhetligt klargjort. I våra intervjuer har vi således upptäckt olika syn på, och tankar om, samrådens motiv och syften. Enligt politiker och tjänstepersoner syftar samråden till att: Skydighetsbärarnas (Västra Götalandsregionens) kunskap om rättighetsbärarnas situation ökar. Därmed ökar även förståelsen för vad Västra Götalandsregionen behöver arbeta med att förbättra. Några politiker och tjänstepersoner lyfter värdet av organisationsföre trädares personliga berättelser som de menar kan levandegöra för politiker på vilket sätt de frågor de har att hantera kan ha avgörande betydelse för människors livskvalitet. 52

Stärka rättighetsbärarna genom att representanter för dessa får förstärkt egenmakt genom att bli lyssnade på, få möjligheter att påverka och vara delaktiga. Vara en kanal genom vilken politikerna kan prata med och konsultera befolkningsgrupper de annars inte når och vars rättigheter de har i uppdrag att värna. Vara ett praktiskt sätt att nå ut med information om vad man håller på med inom Västra Götalandsregionen till berörda organisationer i civilsamhället. Hantera uppgiften att vara kontaktorgan för och samverka med regionala intresseföreningar. Vara ett slags beredningsgrupp för att för kommittén för rättighetsfrågors räkning fördjupa sig i och belysa aktuella frågor inom Västra Götalandsregionen. Organisationsföreträdarnas syn på varför de deltar i samråden: Vissa deltar som del i större kamp för att få kännedom om hur politik och tjänstepersonsorganisation resonerar inför beslut om nästa strategiska steg för rörelsen. Vissa ser en genuin möjlighet att påverka. En representant frågade retoriskt: Hur påverka om ej via dialog med politiker och tjänstepersoner? Företrädare med erfarenhet från tidigare handikappkommittén ser att politiker och organisationer har ett gemensamt ansvar för frågorna, och ser baserat på det två huvudsyften med samråden: 1) Att politiker får veta vilka utfall olika politiska beslut får Det är den bästa utvärderingen. Det är organisationsföreträdares ansvar att förmedla denna typ av kompetenshöjning till politiker inför beslut. 2) Att organisationsföreträdare får tillfälle att lära om gången ett beslutsärende har inom Västra Götalandsregionen, eftersom det ofta är en fråga om timing ifall man ska kunna påverka ett beslut. 10 Några uppger att de ärvt uppdraget från tidigare företrädare för deras organisation. De ifrågasätter inte uppdraget, men efterlyser information från Västra Götalandsregionen om syftet. En av de intervjuade säger att i nuläget får jag försöka klura ut det själv. Deltagare i de samråd som kommit till på kommittén för rättighetsfrågors initiativ HBTQ och barnrätt uppger i högre grad än övriga att de sitter med i samråden för att det var en del i överenskommelsen med Västra Götalandsregionen för att få organisationsbidrag. Vissa av dessa ser inget annat eget motiv för sin organisations räkning att delta i samråden och upplever att Västra Götalandsregionens syfte med samråden i hög grad handlar om att stämma av och kontrollera hur organisationsbidragen används. SAMRÅDENS DAGORDNING Utöver någon som inte riktigt vetat vem som sätter agendan för samråden har den absoluta majoriteten vi pratat med varit eniga om att det fungerar bra och att alla har möjlighet att föra in punkter på mötesdagordningen. Samtidigt finns det frågor som organisationsföreträdarna egentligen skulle vilja föra dialog kring, men som de väljer att inte föra upp på dagordningen. I vissa fall för att mötesordningen inte riktigt upplevs ge utrymme för den typ av samtal frågan skulle krävas för att diskussionen skulle bli meningsfull. Här efterlyses andra, mer öppna mötesformer, exempelvis en kombination av Open space och mer traditionella former. 10 Frågor som När kommer frågan på dagordningen?, Ska beslut tas? och i så fall Var fattas beslut? När? Av vem? Hur ska man ta kontakt? och Hur ska vi presentera våra frågor för att kunna nå fram? Vissa deltar som del i större kamp för att få kännedom om hur politik och tjänstepersonsorganisation resonerar. 53

I andra fall väljer organisationsföreträdare att inte föra upp en fråga för att den rör gränsdragning mellan verksamhet inom kommun och Västra Götalandsregionen, och att man antar att Västra Götalandsregionen inte är beredd att ta i frågan. Kommittén för rättighetsfrågor har valt att ta sin utgångspunkt i Västra Götalandsregionens ansvarsområden. Det handlar om era åsikter om våra verksamheter. På områden där det är oklara gränser mellan regional och kommunal verksamhet får man också föra dialog i samråden. Men kommunala frågor får inte tas upp. Reglementet anger att kommittén för rättighetsfrågor endast får behandla ärenden inom ramen för Västra Götalandsregionens befogenheter enligt kommunallagen ( 2) Flera organisationsrepresentanter pekar tydligt på behovet av en ökad samordning mellan Västra Götalandsregionen och kommuner, rörande organisationernas frågor. Det finns också ett behov av att samtala om var gränsdragningen mellan verksamheterna går och borde gå. De intervjuade ger varierande bilder av om frågor hamnar på agendan i rätt tid. Flera uppmärksammar vikten av att frågor tas upp i god tid inför Västra Götalandsregionens större beslut så att samråden ges möjlighet att påverka besluten. En önskan som uttrycks hos några organisationsföreträdare är att mötena tidsmässigt ligger så att samråden kan påverka budgeten. Exempel på större frågor man fått tillfälle att samtala om, men för lite och för sent i processen, är dels kollektivtrafikförsörjningsprogrammet 11, dels planen för tillväxt och utveckling, under 2014. I båda fallen fanns ingen möjlighet till påverkan från samråden eftersom de stora besluten redan var tagna. I och med att kommittén eftersträvat en mer intersektionell belysning på frågor genom att låta samma fråga belysas i de olika samråden, har det enligt flera av de intervjuade, i praktiken alltmer kommit att bli frågor valda av Västra Götalandsregionen som givits utrymme på agendan. Vad gäller intersektionell belysning av frågor i tvärsamråden menar flera organisationsföreträdare, men även tjänstepersoner, att det krävs att de olika företrädarna hinner träffa varandra och prata kring frågorna i förväg, för att man ska kunna belysa frågorna bra. En av organisationsföreträdarna utrycker det som att: Det blir idag mer av en konferens på grund av att vi träffats för lite innan. Ändå ses tvärsamråden som värdefulla, eftersom de på sikt ger möjlighet för organisationsrepresentanterna att lära känna varandra mer inte minst genom tillfällen att mingla vid pauser och baserat på det så småningom kunna hitta vägar att belysa frågor bättre ihop. SAMRÅDENS EFFEKTER Generellt kan sägas att representanterna från de olika föreningarna ger intryck av att vara mer nöjda med samrådens utformning och resultat än politiker och tjänstepersoner. Enligt politiker och tjänstepersoner Politiker och tjänstepersoner ger uttryck för en vilja att ha ut mer ifrån dialogen. De vill nå ut till fler och därtill möta ett större engagemang och gärna lite mer politiska krav på förändring som kan användas för att driva på rättighetsfrågor inom Västra Götalandsregionen. Politiska representanter skulle kunna använda sådana krav till att förstärka legitimiteten för vissa anspråk i olika politiska sammanhang. Argument i stil med jag vet ty jag har talat med folket skulle kunna användas. Tjänstepersoner, å sin sida, vill ha fram så breda underlag som möjligt för sitt planeringsarbete. 11 Angående hur ämnet kollektivtrafiken hanterades på samrådsmötet säger en av organisationsföreträdarna att: Någon kom med informations- Powerpoints, vi fick ställa några frågor, sedan var det slut. För att det skulle ha varit meningsfullt. borde det istället sett ut så här: 1. Kort info från dem om så här ser det ut 2. Utifrån detta: Dessa frågor vill vi ha belysta. Kan ni sätta er och diskutera nu? 3. Återkoppling på frågorna 54

Enligt organisationsföreträdarna Flera intervjuade anser att de når sina mål direkt påverkan och/eller underlag för vidare kamp på olika håll i samhället. Några menar att samråden producerat konkreta resultat: tolkar har rekryterats till vårdcentraler, bussar har utrustats utifrån olika funktionshinder, översättning till minoritetsspråk finns på hemsidan. Därtill kommer kunskapsbildning och det faktum att föreningarna lär känna varandra och kan utbyta erfarenheter. Vissa saknar utrymme för det större politiska samtalet där politiska krav kan ställas. Flera efterlyser möjlighet till mer konkreta påverkansmöjligheter. Exempelvis genom att bli del av en arbetsgrupp kring en fråga, eller genom att ha en tydlig roll som remissinstans när förslag till beslut som berör deras målgrupp läggs fram inom Västra Götalandsregionen. Det kan också handla om att på olika sätt få konkreta uppdrag kring någon fråga. Några intervjuade med erfarenheter från handikappkommittén önskar att utvecklingen av samråden bygger på en ordentlig utvärdering av åren 1999-2010 för att kunna ta tillvara de delar som fungerade bra då. Det finns en misstanke om att mycket av det som var väl fungerande tappades bort till följd av att stora förändringar genomfördes samtidigt som inblandade politiker och tjänstepersoner gick vidare till annat inte för att man identifierat problem med tidigare arbetssätt. Både bland organisationsföreträdare och bland tjänstepersoner finns de som anser att samtalen i de nya samråden blivit alltför ospecifika och att man fram till 2011 bättre uppnådde syftet med samråden. En organisationsföreträdare jämför: Utvecklingsområden pratade vi om förr. Idag finns en rädsla för att visa att något kan vara fel, en rädsla för kritik. Tjänstemän och politiker kommer och presenterar nuläget som om det redan fungerade bra. Sedan är det vi som få berätta att det inte funkar bra idag att det inte stämmer att allt funkar bra, utan att det är tvärtom. Jag önskar att vi hade samtal utifrån: Så här ser det ut Så här skulle vi vilja att det såg ut Hur ser ni på det? Hur kan vi tillsammans jobba för att förverkliga det? SAMRÅDENS REPRESENTATIVITET Vem samråder man med och varför? Västra Götalandsregionen har valt att samråda med organisationer. Valet att samråda med civilsamhällets organisationer är dels en vilja att stödja dessa, men ett annat, mer praktiskt skäl är att det finns kanaler in till organisationer. Som pekats på tidigare bygger avgränsningen av valet av föreningar på de sju diskrimineringsgrunderna i svensk diskrimineringslagstiftning. Detta är ett sätt att hitta en objektiv och saklig motivation till att avgränsa samrådsarbetet så att det är hanterbart. Genom valet av diskrimineringsgrunderna som utgångspunkt för samråden ges samtidigt en saklig och rättvis grund för vilka grupper man inte bedriver samråd med. Detta var en nog så viktig fråga för att kunna bredda fokus och verksamhet, samtidigt som man inte skulle gå under av ökad arbetsmängd. och med vem samråder man inte, och varför? Särskilt utsatta grupper och unga samråder kommittén för rätttighetsfrågor inte med i särskilt hög utsträckning. Enligt de genomförda intervjuerna beror det dels på att kanalerna saknas, men också på att man inte vet vad de representerar, och i vissa fall för att grunden till deras 55

utsatthet faller utanför de sju diskrimineringsgrunderna i svensk lagstiftning. De intervjuade uppger att de inte hittat andra sakliga och objektiva sätt att avgränsa än diskrimineringsgrunderna. En politiker uttrycker det som att: I så fall borde vi ju samråda med alla grupper, men det mäktar vi ju inte med! Diskussionen kring representativitet Vad gäller val av samrådspartners inom respektive samrådsgrupp har kommittén för rättighetsfrågor valt att vända sig till traditionella föreningar, som dessutom verkar på regional nivå. Detta framför allt av två skäl, enligt en intervjuad politiker: Dels gammal svensk sed man pratar med dem som är organiserade och därmed företräder något utöver enbart sig själv. Dels av praktiska skäl, då man inte hittat något annat sätt att samverka på något organiserat sätt. Det handlar med andra ord både om att representativitet ses som viktigt, och att man saknar alternativa arbetssätt. Både politiker och tjänstepersoner uttrycker i intervjuerna att de ser representativiteten som ett bekymmer. Även organisationsföreträdare uttrycker i viss mån bekymmer kring sin representativitet, men det är oklart om detta är något de själva upplever som bekymmersamt, eller om det mer hänger ihop med att Västra Götalandsregionen signalerat till dem att de ser det som ett problem. Organisationsföreträdarna poängterar även att företrädare utses av sina organisationer utifrån om de kan antas ha förutsättningar att förstå Västra Götalandsregionens arbete och om de kan uttrycka sig på ett sådant sätt att det ger goda chanser för organisationen att kunna få fram och driva sina frågor. Detta minskar, enligt organisationsföreträdarna, gruppen möjliga företrädare inom föreningarna. När kommittén för rättighetsfrågor och dess kansli talar om problem med representativiteten idag, är det främst brist på yngre inom respektive samrådsgrupp som man fokuserar på. Samtidigt är man inte villigt att specificera tydliga önskemål eller krav till organisationerna, om att ta fram representanter även i yngre åldrar. Västra Götalandsregionen vände sig inte heller direkt till ungdomsförbund inom organisationerna och bjuder in dem till samråd. Etablerade sådana finns ju åtminstone inom funktionshinderrörelsen och inom RFSL. Intervjuade tjänstepersoner pekar på att det borde gå att få unga som representerar, eftersom det finns ungdomsförbund bland exempelvis funktionshinderrörelsen. Flera intervjuade organisationsrepresentanter pekar dock på att de har svårt att få unga att gå med i deras organisationer. Organisationsrepresentanterna pekar också på att unga inte alltid kan driva frågorna för hela målgruppen: De hänvisar till att det behövs stor erfarenhet som man bara kan få med stigande ålder och genomlevande av olika livsfaser för att väl kunna representera hela målgruppen och dess behov. Vidare pekar organisationsföreträdare på att viss diskriminering blir synlig som ett mönster först över tid, och att unga som ännu inte sett detta därför ofta saknar motivation att driva frågorna. Samtidigt som det hos politiker finns frustration med bristande representativitet i organisationerna finns en ovilja att påverka vilka representanter de väljer, av respekt för den demokratiska processen inom organisationerna. En politiker säger att: Föreningarna måste själva få välja vilka de vill ska representera dem! Det ska inte vi lägga oss i! 56

Vår analys och våra förslag KAIROS bedömning är att kommittén för rättighetsfrågors nuvarande upplägg av samråden innebär att dess potential att bidra till både samhällets och människors utveckling i regionen i dagsläget inte fullt ut tas till vara. I inledningen av rapporten beskrivs hur KAIROS ser på subnationella regionernas betydelse i arbetet för social hållbarhet. Vår bedömning är att samråden inte bara kan bidra till att kommittén för rättighetsfrågor bättre uppfyller sitt uppdrag, utan även spela en viktig roll i arbetet med regional utveckling. För att tydliggöra den potential som finns i samrådsarbetet för vi nedan följande resonemang kring deltagandet i samråden samt möjliga arbetssätt: 1. Hur kommittén för rättighetsfrågor kan bredda vilka man samråder med, och därigenom förbättra sina möjligheter att uppfylla sitt uppdrag, och därmed också i högre utsträckning bidra till regionens utveckling i stort. 2. Hur detta kan underlättas av att kommittén för rättighetsfrågor ändrar utgångspunkterna för sina samrådsgrupper och kompletterar sin inriktning på att samråda med representativa företrädare med att även samråda med företrädare för perspektiv. 3. Hur samråd med företrädare för perspektiv samtidigt kan lösa de bekymmer kommittén för rättighetsfrågor i dagsläget ser med samrådens bristande representativitet. 4. Hur kommittén för rättighetsfrågor kan hitta lämpliga företrädare för underrepresenterade perspektiv. 5. Vilka arbetssätt som vi bedömer bättre matchar de motiv och syften som olika parter har för att delta i samråden och ökar utsikten att deltagandet upplevs som meningsfullt. 6. Vilka arbetssätt som vi bedömer ökar samrådens möjligheter att sätta sin prägel på Västra Götalandsregionens verksamhet. ATT BREDDA VILKA KOMMITTÉN FÖR RÄTTIGHETSFRÅGOR SAMRÅDER MED Kommittén för rättighetsfrågor har valt att i samråden baka ihop sina två huvudsakliga uppdrag kopplade till invånardialog: Det handlar dels om uppdraget att skaffa sig tillräckligt god kännedom om hur det ser ut i regionen vad gäller människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor, och dels om uppdraget att vara Västra Götalandsregionens kontaktväg för regionala intresseföreningar, med relevans för rättighetsfrågor. Västra Götalandsregionen har av skäl som vi tidigare listat valt att samråda enbart med företrädare för vad som benämns demokratiska föreningar med regional verksamhet. Valet av de sju diskrimineringsgrunderna som utgångspunkt för inbjudan till samråd gjorde det också möjligt för politiker och tjänstepersoner att hålla arbetsmängden på rimlig nivå samtidigt som man försäkrade sig om en spridning på den kunskap man fick in. Men tittar vi på vilka grupper som därigenom fångas upp, finns skäl att ifrågasätta om upplägget verkligen innebär att kommittén för rättighetsfrågor uppfyller sitt uppdrag att skaffa sig tillräckligt god kännedom om utsatta gruppers livssituation för att kunna främja deras deltagande på lika villkor i samhället. 12 Kommittén för rättighetsfrågors utgångspunkt är att företrädare för regionala föreningar som arbetar med verksamhet med koppling till diskrimineringsgrunderna tillräckligt väl speglar och ger kommittén kunskap om livsförutsättningarna för alla utsatta grupper i samhället. 12 I nuläget kan det ifrågasättas om kommittén för rättighetsfrågor uppfyller 3, 4a, 4d och 4n i sitt reglemente, i och med att de inte skapat kanaler för att få nödvändig input från alla grupper/individer inom Västra Götalandsregionens region som är utsatta och/eller diskriminerade eller som på annat sätt inte får sina rättigheter tillgodosedda. 57

Men tittar vi på de grupper inom regionen som har ett svagt skydd och en utsatt livssituation blir det tydligt att dessa i många fall inte är organiserade, och än mindre i demokratiska föreningar med stadgar, och i ytterligare lägre grad i föreningar som mäktar med att bedriva en regional verksamhet. Det innebär att det inom regionen finns en mängd individer som lever med svagt skydd i en utsatt livsposition, utan koppling till någon förening som driver deras rättigheter. Därmed är det rimligt att utgå ifrån att kunskap om de behov och önskemål som samrådsföreningarnas representanter uppmärksammar inte innebär att kommittén för rättighetsfrågor fullgjort sitt uppdrag att skaffa sig tillräckligt god kännedom om hur det ser ut i regionen vad gäller människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor. Särskilt inte om man beaktar att kommittén för rättighetsfrågors ambitioner är att arbeta för allas rättigheter, det vill säga inte begränsat till medborgare eller ens bara personer som har rätt enligt svensk lag att vistas i landet. Här kan det vara lämpligt att titta tillbaka på litteraturstudien och Youngs resonemang om olika former för representation: åsikts- intresse och perspektivrepresentation. (se sidan 33-34) Genom att välja att samråda med representanter för demokratiskt uppbyggda intresseföreningar har kommittén verkat för att intresserepresentationen blir tillgodosedd inom samråden. Grupper med svagt skydd för sina mänskliga rättigheter, som oftare upplever sig inte vara en del i samhället, är sällan organiserade och kan då heller inte representeras i enlighet med sina intressen (eller åsikter för den delen). Istället menar Young att den här gruppen kan synliggöras genom vad hon kallar perspektivrepresentation. Genom perspektivrepresentation kan erfarenheter tillföras dialogen genom nyckelpersoner utan att dessa har framröstats som representanter inom ramen för en föreningsverksamhet. KAIROS har valt att kalla sådana nyckelpersoner för perspektivambassadörer. Enligt Young handlar perspektivrepresentation om att förmedla hur vardagen ser ut för marginaliserade grupper och inte om att driva vissa frågor för att uppnå ett visst resultat. Det civila samhällets beståndsdelar Föreningsliv Sociala rörelser Flyktiga nätverk Kunskap om och kontaktytor med detta < Kunskap om och kontaktytor med detta 58

En ingång för kommittén för rättighetsfrågor är att börja med frågan: För vilka grupper som befinner sig inom Västra Götalandsregionens territorium fungerar Västra Götalandsregionens verksamhet idag inte lika bra som för andra? Därefter kan arbetet börja med att få till stånd dialog med dessa grupper, eller med aktörer som har kännedom om dessa gruppers villkor. ATT SAMRÅDA MED FÖRETRÄDARE FÖR PERSPEKTIV Att se över utgångspunkterna man valt för avgränsningen av samrådsarbetet är en början. Diskrimineringslagstiftningen fokuserar på att kunna avgöra när ett brott har begåtts och någon redan har blivit diskriminerad. En mer proaktiv hållning som bättre stämmer med kommittén för rättighetsfrågors högre ambitioner med sin verksamhet, är att istället formera sina samråd kring några eller alla FN:s kärnkonventioner inom människorättsområdet. Kopplingen till mänskliga rättigheter och till ett människorättsorienterat förhållningssätt blir därigenom tydligare Speciellt intressanta är de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-rättigheterna) eftersom dessa reglerar rätten till bästa möjliga hälsa, rätten till utbildning, rätten till kultur, rätten till bostad, rätten till arbete, rätten till vila och fritid etcetera. Frågor som har bäring på flera av Västra Götalandsregionens verksamheter. ESK-rättigheterna skulle kunna belysas ur de gruppers perspektiv som i extra hög grad riskerar att utsättas för diskriminering, exempelvis på grund av ålder, kön, etnicitet och sexuell läggning. Att utgå från ESK-rättigheterna möjliggör för grupper som inte omfattas av diskrimineringsskyddet, men som av olika anledningar är extra utsatta, att komma till tals och ges möjlighet till delaktighet och inflytande. Det kan exempelvis handla om ungdomar som varken arbetar, studerar eller är i praktik (s.k. NEET:s) långtidsarbetslösa, hemlösa, fattiga mobila EU-medborgare, missbrukare, psykiskt sjuka, ensamstående med barn och nyanlända. Fördelen med detta är att Västra Götalandsregionen får in fler synpunkter på sina verksamheter från utsatta grupper, men framför allt att Västra Götalandsregionen får in synpunkter från grupper som är svåra att nå och där skyddet är som svagast. Om kommittén för rättighetsfrågor öppnar för att samråda även med personer som inte företräder någon förening, men som bedöms ha god kännedom om levnadsvillkoren för ett flertal individer som tillhör någon av de grupper i samhället där skyddet är som svagast ökar sannolikt kommitténs möjligheter att fullgöra sitt uppdrag. SAMRÅDENS BRISTANDE REPRESENTATIVITET Den utmaning kommitténs politiker och tjänstepersoner uttryckt i intervjuerna kring samrådens representativitet är att företrädarna för de föreningar som deltar inte motsvarar befolkningsstrukturen i Västra Götalandsregionen särskilt väl. Det är framför allt bristen på yngre företrädare i samrådet för funktionshinder och i samrådet för nationella minoriteter som uppmärksammas, men även bristen på andra underrepresenterade grupper. En implicit utgångspunkt hos kommittén för rättighetsfrågor är att man vill få kunskap om de olikheter i erfarenheter och perspektiv olika grupper har på var rättighetsfrågor behöver uppmärksammas och åtgärdas. 13 En annan, mer explicit, utgångspunkt hos kommittén är viljan att samråda med föreningar eftersom man då kan utgå ifrån att företrädarna representerar en större grupps intressen, och att detta hjälper politikerna att förstå vilka frågor de har gruppens/rörelsens mandat att driva uppåt i den politiska strukturen. Det är på så sätt som civilsamhällets frågor får mest tyngd och har bäst chans att kunna påverka den politiska dagordningen, menar politiker. 13 Denna utgångspunkt avspeglas bl.a. i valet att skapa samråd utifrån olika diskrimineringsgrunder, i arbetet med att ihop med föreningarna besluta över hur samrådsplatser ska fördelas mellan olika föreningar för att få en god spridning av perspektiv, liksom i Västra Götalandsregionens önskan att föreningarna ska ta fram unga representanter. 59

Föreningarna har intresse av att ta fram representanter de tror väl kan förstå och företräda sin målgrupp. Det finns problematiska aspekter både ur Västra Götalandsregionens och ur föreningars perspektiv med att sätta alltför stor press på att de organisationer som idag deltar i samråden att skicka representanter som tillhör underrepresenterade grupper. En av kommittén för rättighetsfrågors uppgifter enligt reglementet är att vara kontaktorgan för och samverka med regionala intresseföreningar. Det är i denna kontakt kommitténs politiker kan få hjälp att förstå vilka frågor de har mandat att driva uppåt politiskt, eftersom dessa frågor är demokratiskt förankrade i en större civilsamhällesgrupp. Det är i detta syfte, som föreningarna har intresse av att ta fram representanter de tror dels väl kan förstå och företräda sin målgrupp, dels väl kan förstå och fruktbart interagera med Västra Götalandsregionens politiskt styrda tjänstepersonsorganisation. I flera fall väljer organisationerna representanter som redan har föreningarnas förtroende för detta. Det visas av att de exempelvis arbetar i paraplyorganisation för samordning av bredare gruppers intressen, eller att de via föreningars interna demokratiska ordning blivit valda att driva och samordna föreningarnas arbete på regional nivå. I intervjuer med organisationsföreträdarna framkommer att föreningarna har svårt att få fram unga som kan och vill fungera som deras representanter. Dels för att unga inte vill engagera sig ideellt och driva föreningarnas frågor uppåt. Dels för att de unga inte upplevs ha tillräckligt bred erfarenhet av målgruppens frågor för att få medlemmarnas förtroende att representera dem gentemot Västra Götalandsregionen. Att befintliga intresseorganisationer får möjlighet att fritt välja representanter som de tror kan företräda deras frågor väl gentemot Västra Götalandsregionen, ligger i detta ljus i både deras eget och kommitténs politikers intresse. Kommittén kan ändå sträva efter kontakt med exempelvis unga och utsatta grupper som är underrepresenterade i samråden. En av kommittén för rättighetsfrågors huvuduppgifter enligt reglementet är att säkerställa att de får tillräcklig information för att utifrån ett helhetsperspektiv kunna främja alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor. Det är här kommitténs implicita utgångspunkt och betydelsen av att ta del av olika gruppers erfarenheter och perspektiv på var rättighetsfrågor behöver uppmärksammas och åtgärdas. Kommittén för rättighetsfrågor har alltså både behov av att samråda med legitima representanter för demokratiska föreningar och att få del av perspektiv från utsatta grupper som är underrepresenterade bland föreningarnas företrädare. Återgår vi till frågan om hur samrådens potential bättre kan nyttjas är ett alternativ att samrådens arbetsformer och deltagande renodlas till att tillgodose behovet av kontakt med representanter för föreningslivet. Behovet av samråd med andra utsatta grupper skulle kunna tillgodoses via andra kanaler och arbetsformer. En förutsättning för detta är dock att kommitténs politiker har tid och motivation att föra det arbetet utanför samråden. Detta är förmodligen orealistiskt med tanke på många politikers begränsade tidsresurser för uppdraget. Det andra alternativet, som KAIROS förordar, är att som nu arbeta för att tillgodose kommitténs båda behov genom samråden. Det blir då viktigt att politiker kan hålla isär vid vilka tillfällen de tar in perspektiv på Västra Götalandsregionens verksamheter som del i ett kunskapsunderlag, och vid vilka tillfällen de tar in demokratiskt förankrade önskemål och krav från civilsamhällets föreningar. Likaså kommer det att vara av värde att förhålla sig medvetet till vilken sorts information som är värdefull för civilsamhälleaktörer att få från Västra Götalandsregionen, och att då skilja mellan föreningsrepresentanters och perspektivambassadörers behov. Att Västra Götalandsregionen skapar former för samråden som underlättar politikers särhållande av detta är betydelsefullt för samrådens legitimitet både gentemot politiken och gentemot civilsamhället. 60

FÖRETRÄDARE FÖR UNDERREPRESENTERADE PERSPEKTIV Nästa fråga gäller hur kommittén för rättighetsfrågor kan hitta företrädare för underrepresenterade perspektiv, som är intresserade av att samråda med kommittén och som driver mer än personliga intressen. Dessa företrädare kan bjudas in till samråden utöver föreningarnas officiella representanter. Här kan man tänka sig att kommittén för rättighetsfrågor närmar sig föreningar som organiserar sig utifrån en mindre målgruppers intressen. Det har till viss del gjort inom samråden men kommittén skulle kunna utöka detta sätt att arbeta. 14 Frågan att utgå ifrån när man letar företrädare bör vara: Vilkas perspektiv har vi inte redan med? Därefter kan man undan för undan i takt med tillgängliga resurser arbeta för att vidga sin kunskapsbas. Det kan exempelvis handla om mer traditionella ungdomsföreningar inom HBTQ (t.ex. RFSL-U) eller funktionshinder (t.ex. Unga rörelsehindrade, Unga synskadade). Det kan även handla om att bjuda in verksamheter där engagemang för minoritetsperspektiv drivs av målgruppen själv. Kommittén kan också aktivt leta upp personer ute i samhället som bedöms ha god kontakt med, och kännedom om, människor ur en underrepresenterad grupp. Vad gäller barnperspektivet kan kommittén (exempelvis genom utvecklingsenheten för barns hälsa och rättigheter) söka kontakt med barn som är intresserade av att samtala om Västra Götalandsregionens verksamheter via organisationer som arbetar med barn. Att samtalen gäller minoritetsgruppers perspektiv på frågor kopplade till just Västra Götalandsregionens verksamhetsområden, torde göra det möjligt att föra samtal med icke-regionala företrädare utan att komma i konflikt med avgränsningen mellan Västra Götalandsregionens respektive kommunernas ansvarsområden enligt kommunallagen. I detta bör man ha i åtanke att flera grupper i dagens Sverige är ovana vid traditionella svenska föreningsmötesformer och de outtalade förväntningar på do:s and don t:s som råder där. Det kan gälla personer med utländsk bakgrund, unga eller andra som inte är vana vid svenska föreningsmötestraditioner. För att öka allas möjlighet att bidra med perspektiv, och undvika irritation och frustration, så bör mötesformerna och olika deltagares förutsättningar att delta på lika villkor övervägas och planeras noga. ARBETSSÄTT OCH MENINGSFULLT DELTAGANDE Motivet till, och syften med att delta i samråden behöver återkommande tydliggöras för alla deltagare, så att grupperna kan hjälpas åt att göra samråden meningsfulla. Det bör också ges möjlighet att lämna samråden om de inte uppfattas som meningsfulla. Att tydliggöra motiv och syfte blir sannolikt viktigare när deltagandet inte längre kopplas till att få del av kommittén för rättighetsfrågors organisationsbidrag. Mötesformer bör medvetet väljas baserat på vad som står på agendan. Det bör också baseras på vilka som ska delta i samrådet, så att förutsättningarna ökar för att deltagarnas kunskaper, erfarenheter och perspektiv på frågorna kommer fram och tillåts berika kommitténs beslutsunderlag. Traditionella mötesformer ledda av en politiker som ordförande, kan blandas med t.ex. open space eller andra mötesformer ledda av tränade samtalsledare när detta bättre bedöms bidra till att aktuella frågor kan belysas utifrån deltagarnas erfarenheter. Kommittén bör också ge stöd och kanske tillhandahålla utbildning till deltagare som är ovana vid traditionella svenska föreningsmötesformer för att allas medverkan vid traditionella samrådsmöten blir meningsfullt. Frågor bör komma in på dagordningen tidigt medan de fortfarande är möjliga att påverka i sin helhet - eller åtminstone mer än i bara detaljer. Det bör också tydliggöras var, när, och hur i processen en fråga kan påverkas. Kommittén för rättighetsfrågor bör också försäkra sig 14 Till skillnad från traditionellt fokus på att hitta föreningar som samlar olika majoritetsaktörer inom den (minoritets-)grupp samrådet gäller, skulle man här aktivt genom perspektivambassadörer försöka leta upp föreningar eller andra företrädare som kan tillföra minoritetsaktörers perspektiv på de frågor samrådet gäller. Hur kan Västra Götalandsregionen t.ex. nå kunskap om behoven hos döva med invandrarbakgrund vad gäller Västra Götalandsregionens verksamhet? Dövföreningarna når inte dessa. Men vilka i samhället kan tänkas träffa dessa, och hur skulle Västra Götalandsregionen kreativt kunna söka kunskap via dem? En annan grupp är funktionsnedsatta homosexuella? 61

om att alla samrådsdeltagare får tillräcklig bakgrundsinformation, på ett sätt de kan ta till sig, om frågor som ska diskuteras. Utöver det bör det tydliggöras för samrådsdeltagarna vilka av de perspektiv, frågor och synpunkter som kommit fram i samråden som samrådens politiker kommer att ta med och presentera för kommittén, som del för kommitténs breddade beslutsunderlag kring frågan. Ordentlig tid bör lämnas för rapportering från de olika samråden till kommittén för rättighetsfrågor, liksom för lärande samtal politikerna emellan kring aktuella frågor baserat på rapporterna från samråden. Här behöver det också tydligt framgå vilka perspektiv som framkommit från de officiella föreningsrepresentanterna i samråden och som därför kan tolkas som mandat från en majoritet av berörda delar av civilsamhället att driva en fråga, liksom vilka kompletterande perspektiv som framkommit via perspektivambassadörer. Kontinuerlig återkoppling till samrådsdeltagarna om hur deras synpunkter kommer till användning i utformningen av Västra Götalandsregionens verksamheter är viktigt. Med fördel kan återkopplingen ske transparent till övriga delar av samhället via redovisning exempelvis på Västra Götalandsregionens webbsidor. Redovisningen kan handla om: Vilka synpunkter lyftes i kommittén för rättighetsfrågor? Vilka prioriteringar gjorde kommittén i beslut i anslutning till den aktuella frågan? Hur motiverades prioriteringarna? Var tar frågan vägen nu, och hur ser beslutsgången ut vidare? Vem beslutar, när och var? Återigen: Hur blev beslutet i detta steg, vilka prioriteringar gjordes och med vilken motivering? När, hur, var och av vem implementeras beslutet? Baserat på detta: Vad bör samrådsdeltagarna ha fokus på för att kunna bistå Västra Götalandsregionen med kunskap kring, och utvärdering av beslutets effekter för deras målgrupper? Främjade beslutet eller försvårade det alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor? Baserat på det: Vilka eventuellt nya och/eller fortsatta samtal vill man föra i samråden för att öka Västra Götalandsregionens verksamheters möjligheter att fungera rättighetsorienterat? Viktigt är att samtalskulturen i både samråden, kommittén för rättighetsfrågor och vidare i Västra Götalandsregionens organisation ändras i riktning mot en dialogkultur till skillnad från diskussions- eller debattkultur, så att frågor kan få nödvändig genomlysning innan beslut tas. En intern utbildning av politiker och tjänstepersoner bör genomföras med syfte att klargöra skillnaden mellan olika typer av samtal, från informationsgivning till konsultation, diskussion och lärande liksom att utveckla förmågan att underlätta och leda samtalen. Internutbildningens syfte bör också vara ett tydliggörande av rollfördelningen mellan politiker och tjänstepersoner. Vid tidpunkt för beslut bör dessa dock fortsatt fattas i enlighet med partipolitiska prioriteringar och storleksmandat, utifrån det representativa demokratiska systemets ordning. ARBETSSÄTT FÖR ATT TA TILLVARA PÅ SAMRÅDEN INOM VÄSTRA GÖTALANDSREGIONEN KAIROS bedömning är att samrådens potential inte fullt ut tas till vara inom Västra Götaland sregionen. Samråden har onekligen en stor potential genom möjligheten att förse kommittén för rättighetsfrågor med viktig kunskap om hur olika minoriteter med risk för diskriminering ser på förhållandena därute. Kommittén för rättighetsfrågor behöver den kunskapen för att klara av sin huvuduppgift att vara intern konsult åt Västra Götalandsregionens olika enheter. I nuläget består samråden dock till stor del av informationsutbyte där Västra Götalandsregionen och inbjudna organisationer informerar varandra om vad som är på gång, vilka aktiviteter som planeras och vilka som genomförts. Väldigt sällan för deltagarna fram några politiska krav. Ett sätt att vitalisera dialogen på samråden är att komplettera diskussionen om vad som ska göras och hur med frågan varför det ska göras. Nu ägnas diskussionerna främst till frågan om att göra saker och ting rätt (efficiency) och betydligt mindre åt att diskutera om man gör rätt saker (effectiveness). 62

De dialoger som förs av kommittén för rättighetsfrågor bör också kopplas ihop med folkhälsokommitténs dialogarbete. Här kan de dialoger som utförs av hälso- och sjukvårdsnämnderna sannolikt utgöra en viktig brobryggare. Av vikt är också att koppla samman tvärgruppernas samråd med regionutvecklingssekretariatets beredningsgrupp för tillväxt och utveckling. Detta dels för att bredda diskussionen och få med tillväxt- och utvecklingsfrågor i samråden, men också för att koppla samman den regionala och kommunala nivån. Det skulle ge politiska beslutsfattare på de olika nivåerna tillgång till värdefull erfarenhetsbaserad kunskap (tacit knowledge) om tillväxtens och utvecklingens betingelser och framför allt dess effekter på individnivå bland utsatta grupper i regionen. På lång sikt för att verkligen ta tillvara samrådens potential att bidra till utvecklingen av Västra Götalandsregionens verksamhet i riktning mot alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor ser vi behov av tätare samverkan mellan och kanske en sammanslagningav kommittén för rättighetsfrågor, folkhälsokommittén och beredningsgruppen för regional utveckling. En sådan sammanslagning skulle sannolikt bidra till en hållbarare utveckling regionalt. På så sätt skulle både tillväxtfrågor och folkhälsofrågor kunna lyftas in i samtalen på samråden och viktiga samband och målkonflikter bli synliga och möjliggöra för Västra Götalandsregionen att verkligen förbättra sin verksamhet så att den bättre stödjer alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor. Samråden skulle exempelvis kunna spela en stor roll i genomförandet av Västra Götalandsregionens utvecklingsstrategi 2020 när det gäller tillväxt och utveckling liksom den inomregionala omfördelning av resurser som kan komma att behövas mellan resursstarka- och mer resurssvaga områden. 63

Avslutande reflektioner Som redogjordes för i ett tidigare kapitel har KAIROS som en del av sitt forskningsarbete genomfört en mindre litteraturstudie över aktuell forskning för att få en överblick om hur dialogen kan bidra till ökad social hållbarhet. De empiriska observationerna som beskrivs i litteraturstudien bekräftar många gånger de slutsatser arbetsgruppen gjort i samband med sitt eget intervjuarbete. Sammanlagt har det genomförts ett femtiotal intervjuer med personer kopplade till Västra Götalandsregionens samråd och till olika dialogprocesser i Göteborgs stad. Slutsatserna kan sorteras in i tre faser; vad bör man tänka på före dialogen, under dialogen och efter dialogen. I följande avsnitt presenteras några avslutande reflektioner utifrån en sådan indelning som bedöms vara relevanta för detta arbete. FÖRE DIALOGEN Vem som initierar behovet av dialog är viktigt eftersom detta ofta är sammankopplat med vilka som bestämmer syftet och vad samtalet ska handla om. Dialogen bör inte bara handla om hur-frågor utan också om vad- och varför-frågor. Dialog beskrivs ofta på olika sätt, ibland som en metod, aktivitet eller som ett resultat och dialogen kan syfta till olika saker. Några syften med dialog är förhandling, lärande, skapande, medling, konflikthantering, information, medbestämmande, att neutralisera direktdemokratiska aktioner, erkännande, att höra invånarna/medborgarna eller att bryta mönster och skapa nya gemensamma sammanhang. Oavsett syfte är det viktigt att tänka över hur man vill att representationen ska se ut. Om man genomfört dialoger tidigare, vilka deltog och vilka fanns inte med. I litteraturstudien beskrivs tre olika former av representation: intresserepresentation, åsiktsrepresentation och perspektiv representation. I intervjumaterialet framkommer det att det är viktigt att spegla hela stadens/regionens olika livsvillkor och perspektiv samt att alla ges möjlighet att delta. Når man individer/grupper som står längst bort gynnar detta också dem där emellan. Är det viktigt att åsikterna som framförs är representativa, eller att de som framför åsikterna är representativa eller är det viktigt att olika perspektiv får komma till tals i dialogprocessen. Litteraturstudien konstaterar att marginaliserade gruppers kunskap och erfarenhet är viktiga att tillföra dialogen utan att det behöver innebära att individen som tillför perspektivet är en utsedd representant. Genom att identifiera och inkludera grupper som riskerar att lämnas utanför minskar risken för att redan resursstarka får ännu mer makt genom invånardialogen. I litteraturstudien kan man läsa att Demokratiutredningen identifierade följande grupper som särskilt socialt och politiskt marginaliserade: de med utomeuropeisk härkomst, långtidsarbetslösa och ungdomar. Andra grupper som nämns i litteraturstudien är barn och nationella minoriteter (speciellt kvinnorna). Att inkludera grupper som riskerar att hamna utanför handlar inte bara om att få med dem i existerande dialoger och system utan också om att ändra och anpassa dialogen till grupper med andra perspektiv, erfarenheter och uttryckssätt. En inkluderande jämlik dialog som syftar till att synliggöra målkonflikter snarare än konsensus kan bryta en ond cirkel av politisk ojämlikhet. I samband med våra intervjuer framkommer även vikten av att känna till historiken kring en viss fråga eller plats, den fysiska platsens betydelse för dialog samt behovet av en eventuell möjliggörare. Det kan finnas en historik som påverkar förförståelsen, det kan exempelvis handla om upplevda svek, uteblivna infrastruktursatsningar, tidigare negativa erfarenheter av myndigheter (bristande tillit) eller att det finns olika subkulturer kopplade till en fråga eller plats. Det finns olika bilder av staden, informell kunskap samt socio-ekonomiska aspekter som också spelar roll. Även erfarenheter av tidigare dialoger såväl negativa som positiva påverkar förförståelsen. 64

Valet av plats och dess utformning har betydelse för dialogen. I princip kan man se fyra olika platser för dialog i intervjusvaren: befintliga mötesplatser (köpcenter, bibliotek, mässor), konferensanläggningar/möteslokaler, på plats och ställe (utomhusmiljöer) samt i verksamhetslokaler. Lokalernas utformning/möblering spelar roll, fem personer i en hörsal är lika illa som 60 personer i ett klassrum. Olika lokaler/miljöer signalerar olika budskap; allt från exklusivitet till trygghet och säkerhet. En svårighet är att bedöma hur stort intresset är för en viss typ av dialogfråga. Finns det upprop, namninsamlingar, Facebookgrupper, manifestationer/demonstrationer, medial uppmärksamhet etc. då kan man anta att intresset är stort. Att hindra folk som vill delta på grund av platsbrist är förödande för dialogen. Utomhusmiljöer kan användas om det handlar om förändringar i stadsrummet och om man misstänker att det kan bli för abstrakt om man bara visar kartor och skisser. Oavsett val av lokal är olika tillgänglighetsaspekter viktiga inte bara de som har med fysisk tillgänglighet att göra utan även kognitiv tillgänglighet kan spela roll. Litteraturstudien visar att det är viktigt med politiskt engagemang för en framgångsrik dialogprocess och att frågorna som diskuteras måste engagera civilsamhället. I vissa fall kan det behövas någon slags dörröppnare som i sin tur kan leda till dialog. I intervjuerna ges det exempel på möjliggörare som exempelvis utdelning av läsplattor, inköpsresor, enkäter, mässor, kulturevenemang etc. som har fungerat som kontaktytor eller som möjliggörare för dialog. Flera av de som arbetsgruppen intervjuat inom ramen för KAIROS-projektet betonar hur viktigt det är att dialogen är noga planerad men att det ges utrymme för överraskningar och spontanitet. Dialogen ska styra val av metod, metoden ska inte styra dialogen eftersom det annars finns risk för att dialogdeltagarna känner att resultatet är förutbestämt eller manipulerat. I litteraturstudien beskrivs dialogprocessen i Porto Alegro där det bland annat konstateras att det är viktigt med en väl planerad pedagogisk process för annars finns risken att socialt och ekonomiskt välbärgade dominerar dialogprocessen. Framgångsrika dialoger har förberetts noga där man ägnat mycket resurser på att informera deltagarna. I Porto Alegro utbildade man dessutom deltagarna i förhållningssätt, teknik och i de ekonomiska förutsättningarna. UNDER DIALOGEN Genom invånardialogen kan grupper som annars inte träffas på grund av exempelvis boendesegregation mötas och kommunicera. Ibland kan det vara svårt för priviligierade grupper att inse sina materiella och ekonomiska fördelar om de inte träffar grupper som saknar detta. Genom samtalet synliggörs olika åsikter och bevekelsegrunder vilket kan leda fram till kunskap om olika perspektiv och till en ny förståelse av olika problem. I intervjuerna tar många upp hur viktigt det är med ett tydligt mandat vad gäller invånardialogen. Det är av stor vikt att processledaren upplevs som legitim. Samtalsledaren kan förutom det faktiska mandatet erhålla legitimitet genom sitt sätt att leda processen vilket i sin tur kan kopplas till tidigare erfarenheter av att leda dialoger och till kompetens. I litteraturstudien konstateras att om en medskapande dialog ska uppstå krävs ett förhållningssätt hos samtalsledaren som vilar på en klar bild om vad dialog är. Finns det otydlighet kring mandatet finns det också risk för att detta leder till en stor osäkerhet bland politiker och tjänstepersoner samt att deltagarna blir missnöjda med dialogen. De som representerar kommuner och landsting vilka mandat har de? Kan de tala för hela eller bara för delar av organisationen? Har de mandat att fatta beslut? Om experter eller sakkunniga kallas in ska de bara svara på tekniska- eller detaljfrågor, de ska med andra ord inte delta i dialogprocessen. Dialogen ska ske mellan de folkvalda representanterna och invånarna, inte mellan experter/ tjänstepersoner och invånare. Förutom god förförståelse bör samtalsledaren vara ointresserad av resultatet, hens intresse bör vara att få till en god dialog som möjligt där respekt, jämlikhet och transparens är viktiga ledord. 65

I litteraturstudien framgår att det angeläget att uppmärksamma olika maktrelationer och vara lyhörd för eventuella åsiktshierarkier som avgör vad som är rätt eller fel. Om vissa grupper är vana att ha tolkningsföreträde kan de hindra att åsikter och perspektiv som de uppfattar avvikande uttrycks. Det ska med andra ord vara möjligt för alla att bli hörda, sedda och respekterade. Även i intervjuerna uppmärksammas det att i dialogen finns olika maktrelationer och åsiktshierarkier som samtalsledaren har att hantera. En skicklig samtalsledare utjämnar för stunden de maktrelationer som finns i det omgivande samhället. Det är även viktigt att kunna hantera den mångfald av perspektiv som kan dyka upp under samtalet. Även när det handlar om personliga berättelser bör man försöka fånga upp de perspektiv som döljer sig bakom historien. I studien nämns begreppet perspektivmättnad det vill säga att inga nya perspektiv kommer fram trots att man talar med fler individer. Samtidigt betonar flera av de som arbetsgruppen intervjuat att det är viktigt att alla som har velat komma till tals också fått komma till tals. I litteraturstudien beskrivs en dialogprocess i Porto Alegre där man reflekterar över hur ordet fördelas under samtalet. Det som avgjorde hur aktiv man var i samtalet var inte kön, klass eller utbildningsnivå utan hur många gånger tidigare man deltagit i dialoger. För att alla parter ska bli lyssnade på och bli respekterade för sina åsikter beskriver studien fyra ideal för en god dialog: De som påverkas av ett beslut måste inkluderas i samtalsprocessen, dialogprocessen måste vara jämlik och fri från åsiktshierarkier, dialogen ska vara en resonerande och lyssnande process samt betydelsen av att förstå varandras motiv utan att för den skull hålla med varandra i sak. Under en dialog kan det komma fram idéer, synpunkter, reflektioner och perspektiv som är värdefulla även om de inte har direkt har bäring på sakfrågan. Det finns ett mervärde i att även fånga upp dessa. Är de av stor betydelse kan de leda till nya framtida dialogprocesser. En god samtalsledare ska uppmuntra deltagarna till att komma ifrån stuprörs- och territorietänkande. Under dialogtillfället ska det ges möjlighet till att bryta mönster och till tankevändor. För att åstadkomma detta kan det behövas olika verktyg under ett och samma dialogtillfälle. Dialogen ska styra valet av verktyg, metoden ska inte styra dialogen. EFTER DIALOGEN Både litteraturen och de intervjuade betonar vikten av återkoppling och att invånardialogen leder till konkreta handlingar, eller åtminstone till att deltagarna känner sig lyssnade på. Med en god återkoppling växer också viljan till att delta i dialog speciellt bland grupper vars röster aldrig eller sällan uppmärksammas vid politiska beslut. Politikerna måste ansvara för att resultatet av dialogen förs vidare in i beslutsprocessen och att det finns en institutionell kapacitet att ta hand om resultatet. Om man använder sig av dialog-instrumentet måste man också vara beredd på att låta sig påverkas även om resultatet inte blir som man tänkt på förhand. I en av intervjuerna poängteras att det är viktigt att det händer något efter dialogen, rädslan att göra fel blockerar ofta görandet. Det måste finnas mod (kopplat till mandat) att inte stänga genomförandefasen och att vara öppen för olika resultat. Om dialogprocessen har hållit en hög kvalitet med god representation av olika perspektiv måste det också finnas en öppenhet för resultat även om det kanske inte överensstämmer med de ursprungliga förväntningarna/förslagen på lösningar. Dialog är ingen quick fix eller event utan dialog måste genomsyra den vardagliga relationen mellan invånare, tjänstepersoner och beslutsfattare. Dialog tar tid och kräver resurser och det är viktigt att inte starta fler dialoger än man klarar av. Genom olika dialogprocesser skapas förväntningar på att kunna vara med och påverka och det är viktiga att ha kapacitet att svara upp mot detta före, under och efter dialogen. 66

HUR KAN VÄSTRA GÖTALANDSREGIONEN OCH KOMMITTÉN FÖR RÄTTIGHETSFRÅGOR UTVECKLA SAMRÅDEN Utvecklingsförslagen bygger på de empiriska observationer som finns i litteraturstudien, Dialogens hinder och möjligheter, och på intervjuer som gjorts med deltagare i samråden, politiker i kommittén för rättighetsfrågor och tjänstepersoner på rättighetskommitténs kansli. Även de intervjuer som genomförts kring olika dialogprocesser i Göteborgs stad utgör en resonansbotten. Utvecklingsförslagen följer strukturen vad man bör tänka på före en dialog, under en dialog och efter en dialog. Före dialogen För att få en så bred representation som möjligt bör kommittén för rättighetsfrågor sätta upp ett antal kriterier som föreningslivet ska förhålla sig till vid sina nomineringsprocesser: En jämn fördelning av kvinnor och män En spridning mellan olika åldrar En geografisk spridning För att garantera förnyelse avseende representation bör deltagandet i samråden maximeras till 8 år. Här kan ett system av överlappande mandatperioder tillämpas med en förskjutning på två år för att garantera kontinuitet. Syftet med ersättningarna bör vara att skapa jämlika förutsättningar för deltagande i samråden. En individs ekonomiska förutsättningar ska inte vara avgörande för om någon väljer att delta eller inte. Genom att maximera deltagandet i samråden till 8 år motverkas också att ersättningarna leder till inlåsningseffekter som försvårar en förnyelse av kommitténs olika samråd. Genom teknikutvecklingen och förändrade organisationsformer bör kommittén överväga att utöka och öronmärka 3-4 platser per samråd åt aktörer som inte finns inom det traditionella förenings- och organisationslivet. På så vis skulle kommittén även kunna få representation av perspektiv/grupper som är socialt utsatta som exempelvis NEET:s (varken i utbildning, praktik eller arbete), långtidsarbetslösa, hemlösa, fattiga mobila EU-medborgare, ensamstående med barn, nyanlända flyktingar med flera. Alla som deltar i samråden bör ha jämlika möjligheter att lägga till ärenden på dagordningen. De ärenden som diskuteras bör vara påverkansbara och därför är det viktigt att samråden involveras på ett tidigt stadium. För att göra kopplingen till mänskliga rättigheter tydlig skulle dagordningen (alternativt samråden) utgå från konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Kommittén bör även öppna upp samråden för övriga verksamheter inom Västra Götalandsregionen med fokus på diskussion och lärande dialog. Kommittén för rättighetsfrågor bör använda samråden restriktivt när det gäller information och konsultation. Om samråden omgärdas av otydliga mandat och syften kan det leda till felaktiga förväntningar. Under dialogen En god dialog utjämnar tillfälligt de maktrelationer som finns mellan och inom olika grupper och här bör samtalsledaren vara väl förtrogen med härskartekniker som osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering samt våld eller hot om våld. Det är viktigt att vara uppmärksam på såväl åsiktshierarkier under dialogens gång såväl som maktpositioner som kan kontrollera vilken sorts frågor och problem som dialogen härbärgerar. De viktigaste frågorna bör diskuteras först, därför bör man inte bara diskutera dagordningens innehåll utan också i vilken ordning frågorna ska tas upp till dialog. Viktigt med En god dialog utjämnar tillfälligt de maktrelationer som finns mellan och inom olika grupper. 67

transparens och att redogöra för eventuella målkonflikter som kan finnas kring en fråga eller i ett förslag till beslut. Efter dialogen Efter samråden är det viktig att återkoppla, följa upp och utvärdera det som diskuterats. Finns det olika perspektiv och målkonflikter bör dessa redovisas. Dialog är ingen quick fix eller event utan dialog måste genomsyra den vardagliga relationen mellan invånare, tjänstepersoner och beslutsfattare. En dialogkultur bör involvera invånarna i samtliga faser av en förändringsprocess allt från problemformulering/planering via genomförande till utvärdering och ansvarsutkrävande. Dialogkulturen bör vila på centrala rättighetsprinciper såsom delaktighet och inkludering, icke diskriminering och jämlikhet samt tydligt ansvarsutkrävande och transparens. UPPSUMMERING AV AVSLUTANDE REFLEKTIONER Det är viktigt att se dialogen som ett integrerat förhållningssätt och som en kultur och ett sätt att lyssna i vardagen (inte reaktiv utan proaktiv). Medvetenheten måste öka om att dialog tar tid, det tar tid att planera dialogen, det tar tid att genomföra dialogen, det tar tid att ta hand dialogens resultat. Detta ställs ofta mot kraven på snabba beslut Det är också viktigt att förstå betydelsen av dialog i samtliga delar av processen inte minst i inledningsskeendet när påverkansmöjligheterna är som störst. Dialog ska framför allt uppfattas som ett möte och en process där skillnaderna i makt tillfälligt utjämnas mellan politiker och invånare. I en demokrati har antingen väljarna makten (=valdagen) eller så de folkvalda (=mandatperioden). Dialogen syftar till medskapande och att tillfälligt utjämna denna maktrelation. 68

Litteraturlista Abrahamsson, H (2006): En delad värld Göteborgshändelserna i backspegeln, Stockholm: Leopard Förlag Abrahamsson, H (2007): Social Conflict, i Clark, D (2007) Encyclopedia of Law and Society sid 1386-1390, London: Sage Publications Abrahamsson, H (2012): Städer som nav för en globalt hållbar samhällsutveckling eller slagfält för sociala konflikter, Malmö: Rapport till den Sociala Hållbarhetskommissionen i Malmö. Hämtad 10.9. 2015 från: http://www.malmo.se/ download/18.d8bc6b31373089f7d9800049792/st%c3%a4der+som+nav+f%c3%b6r+en+globalt+h%c3%a5llbar+samh%c3%a4llsutveckling_hans+abrahamsson.pdf Abrahamsson, H (2015): Dialog och medskapande i vår tids stora samhällsomdaning, Utbildning och Lärande 2015, Vol 9, Nr 1. Alvesson, M., & Sköldberg, K. (2008) Tolkning och reflektion Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur. Amnå, E (2006): Playing with Fire? Swedish Mobilization for Participatory Democracy. Journal of European Public Policy, 13:4, 587-606 Baiocchi, G (2003): Participation, Activism, and Politics: the Porto Alegre Experiment. In Fung, Archon and Olin Wright, Eric, Deepening Democracy. Institutional Innovations in Empowered Paticipatory Governance. London, New York; Verso. Bengtsson, M (2012) Att genomföra politiska beslut: Varför det blir som det blir när vi vill så väl? Forskningsöversikt och diskussionsunderlag framtaget inom projekt KAIROS. Benhabib, S (1998): Models of Public Space: Hannah Arendt, the Liberal Tradition, and Jürgen Habermas. I Landes, J (ed) (1998): Feminism, the Public and the Private. Oxford, New York; Oxford University Press Bohm, D. (2004[1996]): On dialogue. Routledge Classics, New York: Routledge. Brown, V.,Harris, J., & Russell,J. (2010): Tackling wicked problems through the transdisciplinary imagination. London: Earthscan. Castles, S., De Haas, H., & M, J, Miller. (2014): The Age of Migration International Population Movements in the Modern World. Basingstoke: Palgrave Macmillan. Cockburn, T (2007): Partners in Power: a Radically Pluralistic Form of Participative Democracy for Children and Young people. In Children & Society, vol 21: 446-457 Cohen, J & A. Arato (1994): Civil Society and political theory, Connecticut: MIT Press Della Porta, D & M, Diani (2006): Social Movements an introduction, Malden: Blackwell Publishing Demokratiutredningen (2000): En uthållig demokrati politik för folkstyre på 2000-talet, Stockholm: Statens Offentliga Utredningar (SOU 2000:1) Dir 2014:111. Demokratisk delaktighet och inflytande över det politiska beslutsfattandet. Kommittédirektiv. Forkby, T & S, Liljeholm, (2011): Kampen för att bli någon, Göteborg: Ung och Trygg Fung, A (2004): Empowered Participation Reinventing Urban Democracy, Princeton: Princeton University Press Fung, A & E, Olin Wright (2003): Deepening Democracy, London: Verso Gilljam, M & O, Jodal, (2006): Kommunala demokratiseringar vägen till en mer vital demokrati? I Esaiasson, P & Westholm, A, (2006): Deltagandets mekanismer. Det politiska engagemangets orsaker och konsekvenser. Malmö: Liber.S. 205 Gilljam, M, Karlsson, D & Sundell, A (2010): Politik på hemmaplan. Tiotusen fullmäktigeledamöter tycker till om politik och demokrati. Stockholm; Elanders. Glick Schiller, N (2011): Locating Migration rescaling Cities and Migrants, London: Cornell University Press Gramsci, A (1971): Selections from Prison Notebooks, London: Zed Books Gurr, T, R., (1970): Why men rebel, New Jersey: Princeton University Press Gustavsson, B. (2002): Vad är kunskap? En diskussion om praktisk och teoretisk kunskap. Kalmar: Myndigheten för skolutveckling. Habermas, J (1996): Kommunikativt Handlande, Göteborg: Daidalos Harding, T (2012): Framtidens civilsamhälle, Stockholm: Rapport till Framtidskommissionen Hegel, G (1820): The Philosophy of Right, London: Prometheus Books (1996) Hettne, B (2001): Kultur, säkerhet, hållbar utveckling, Södertälje: Riksbankens Jubileumsfond Hettne, B (2009): Thinking about development, London: Zed Books Isaacs, W. (1999): Dialogue and the art of thinking together. New York: Currency-Doubleday. KAIROS (2013): Övergripande teoretiskt ramverk, projektdokument: Mistra Urban Futures 69

KAIROS (2015): Ungas Medskapande lärande av Ungas erfarenheter, en rapport till Västra Götalands regionens rättighetskommitté, Göteborg: Mistra Urban Futures Kaldor, M (2003): Global Civil Society an answer to war, Cambridge: Polity Karlsson, M (2012): Participatory Initiatives and Political Representation: the Case of Local Councillors in Sweden, Local Government Studies, 38:6,795-815 Kennedy, P (2010): Local lives and global transformations towards world society, Basingstoke: Macmillan Krugman, P (2010): The new economic geography now middle aged. Paper prepared for presentation to the Association of American Geographers, April 16, 2010 to be downloaded from http://www.princeton.edu/~pkrugman/aag.pdf Lidskog, R(2006): Staden. Våldet och tryggheten om social ordning i ett mångkulturellt samhälle, Göteborg: Daidalos Liedman, S-E. (2011) Hets! En bok om skolan. Falun: Bonniers Förlag. Lilja, E & M, Åberg (2012): Var står forskningen om civilsamhället? En internationell översikt, Stockholm: Vetenskapsrådets skriftserie. Mattson, T (2010): Intersektionalitet i socialt arbete. Teori, reflektion och praxis. Malmö; Gleerups. Mouffe, C (2008): Om det politiska, Hägersten: Tankekraft Förlag Mouffe, C (2013): Agonistics - thinking the world politically, London: Verso Nilsson, L (2002): Flernivådemokrati i förändring. Göteborg: SOM-Institutet. Polanyi, K (2001[1944]): The Great Transformation: The Political and Economic Origins of Our Time. Boston: Beacon Press. Polk, M (2015): Co-producing knowledge for sustainable cities joining forces for change, London: Routledge. Rittel, H & Webber, M (1973): Dilemmas in General Theory of Planning, Policy Sience 4 (155-169) Elsevier Scientific Publishing Company, Amsterdam--Printed in Scotland Porta della, D. (2013): Can Democracy be saved? Cambridge: Polity Press. Retzinger, S & J. Scheff (2001): Emotions and Violence, Shame and outrage in destructive conflicts, Lincoln: I Universe, Inc. Righard, E (2008): The welfare mobility dilemma Transnational strategies and national structuring at crossroads, Lund: Lund dissertations in Social Work SOU 2000:1. En uthållig demokrati! Politik för folkstyre på 2000-talet. Demokratiutredningens betänkande. Stigendal, M. (2011): Malmö de två kunskapsstäderna. Malmö: Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Stigendal, M. (2013): Om nu kunskap men en annan form av kunskap, ur Magasin NIC Om en annan form av kunskap Nr 12, höst/vinter 2013. Stigendal, M., och Östergren, P-O. (red) (2013) Malmös väg mot en hållbar framtid: hälsa, välfärd och rättvisa. Malmö: Kommission för ett socialt hållbart Malmö. Sveriges Kommuner och Landsting (2009): 11 tankar om medborgardialog i styrning. Solna; Alfaprint Tahvilzadeh, N (2013): Dialogens politik demokratiutveckling med förhinder, I Framtiden är redan här, Göteborg: Majornas Tryckeri Tester, K (1992): Civil Society, London: Routledge Wampler, B (2007): A Guide to Participatory Budgeting, in Shah, Anwar (ed) (2007) Participatory Budgeting. Washington; the World Bank. Young, I (2000): Inclusion and Democracy, Oxford: Oxford University Press 70

Uppdragsforskning om mänskliga rättigheter i teori och praktik De mänskliga rättigheterna är universella, samtidigt som det vardagliga arbetet för mänskliga rättigheter måste utgå från lokala och individuella förutsättningar. Västra Götalandsregionens kommitté för rättighetsfrågor har uppdraget att stödja utvecklingen av ett systematiskt arbete för mänskliga rättigheter och att skapa förutsättningar för att förverkliga dem i regionens verksamheter. För att göra det krävs kunskap: Vad innebär mänskliga rättigheter i Västra Götaland som län och i Västra Götalandsregionen som organisation? Denna rapport är ett bidrag till tolkningen och översättningen av mänskliga rättigheter från det internationellt överenskomna till den praktiska tillämpningen i Västra Götalandsregionen. Genom samarbete mellan universitet och offentlig förvaltning är det möjligt att skapa nära kopplingar mellan teori och praktik. Universitetet kan hämta in erfarenhetsbaserad kunskap från tjänstepersoner i förvaltningen för att få en bättre förståelse för hur rättigheter implementeras. För Västra Götalandsregionen innebär samarbetet en generell kompetenshöjning, där aktuell forskning kan användas för att skriva bättre underlag till politiska beslut och ett bättre vardagligt arbete för mänskliga rättigheter. Den nära kopplingen till offentlig förvaltning skapar även möjligheter till internationella jämförelser av rättighetssituationen. Jag vill framföra ett stort tack till de forskare som varit involverade i arbetet med denna rapport och hoppas att du som läsare ska ha lika stor användning som vi av resultaten! Annika Ottosson Förvaltningschef Rapporten kan laddas ner på www.vgregion.se/rattighet-kansli

1 (3) Tjänsteutlåtande Datum 2015-03-09 Diarienummer RHK 60-2014 Västra Götalandsregionen Rättighetskommitténs kansli Handläggare: Maria Talja, Emma Broberg Telefon: 010-441 0000 E-post: maria.talja@vgregion.se, emma.broberg@vgregion.se Till kommittén för rättighetsfrågor Fördelning av organisationsbidrag till hbtq- och barnrättsorganisationer Förslag till beslut 1. Kommittén för rättighetsfrågor beslutar att fördela hbtq-organisationsstöd till: 1. Homan, 90 tkr 2. RFSL Göteborg, 250 tkr 3. RFSL Borås, 210 tkr 2. Kommittén för rättighetsfrågor beslutar att fördela barnrättsorganisationsstöd till: 1. BRIS Region Väst 275 tkr 2. Göteborgs Räddningsmission 270 tkr 3. Röda Korsets Ungdomsförbund 225 tkr 4. PappaBarn 30 tkr 3. Kommittén för rättighetsfrågor godkänner förslagen till överenskommelser. Sammanfattning av ärendet Kommittén för rättighetsfrågor har beslutat att ge ut 1 350 tkr i organisationsbidrag till hbtq- och barnrättsorganisationer för arbete år 2015. Ansökningsperioden har varit 10 februari - 1 mars 2015. Tre ansökningar från hbtq-organisationer och sex från barnrättsorganisationer har kommit in. Ansökningarna har bedömts utifrån hur de kommer arbeta med de mänskliga rättigheterna inom sina områden i form av metod-, kunskaps- och metodutveckling. Postadress: Regionens Hus 462 80 Vänersborg Besöksadress: Östergatan 1 Vänersborg Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

Datum 2015-03-11 Diarienummer RS 60-2014 2 (3) Fördjupad beskrivning av ärendet Kommittén för rättighetsfrågor i Västra Götalandsregionen utlyser under 2015 medel för hbtq- och barnrättsorganisationer som vill bidra till att stärka rättighetsarbetet under 2015. För hbtq-organisationer utlyses 550 tkr och för barnrättsorganisationer utlyses 800 tkr för år 2015. Organisationsstödet ska bidra till att förverkliga de ambitioner som finns i Västra Götalandsregionens vision om Det goda livet. Syftet med bidraget är att: stärka regionala föreningar som arbetar med barnrätts- och hbtq-frågor stärka arbetet med ett rättighetsbaserat arbetssätt ur ett intersektionellt perspektiv. Tre ansökningar från hbtq-organisationer har inkommit till kansliet; från Homan, RFSL Göteborg och RFSL Borås. Kansliet föreslår att följande fördelning bidrag för 2015 under förutsättning att organisationerna kompletterar med godkänd årsredovisning för 2014 och verksamhetsplan 2015 till kansliet: Homan, 90 tkr RFSL Göteborg, 250 tkr RFSL Borås, 210 tkr Totalt: 550 tkr Sex ansökningar från barnrättsorganisationer har inkommit till kansliet; från Rädda Barnens Riksförbund, BRIS Region Väst, PappaBarn, Röda Korsets Ungdomsförbund, Göteborgs Räddningsmission samt Angereds FC. Av dessa föreslås följande organisationer erhålla bidrag för 2015 under förutsättning att organisationerna kompletterar med godkänd årsredovisning för 2014 och verksamhetsplan 2015 till kansliet: BRIS Region Väst 275 tkr Göteborgs Räddningsmission 270 tkr Röda Korsets Ungdomsförbund 225 tkr PappaBarn 30 tkr Totalt: 800 tkr Beredning Organisationsbidraget har utlysts under perioden 10 februari 1 mars. Enligt riktlinjerna är en förutsättning för att erhålla bidrag att respektive organisation beskriver sina intentioner kring metod-, kunskaps- och nätverksutveckling samt bifogar verksamhetsberättelse för 2014 och verksamhetsplan för 2015. Respektive organisation ska dessutom ange hur organisationen planerar att arbeta med mänskliga rättigheter och jämställdhet. Till ansökan bifogas också ett sökt belopp där användningsområdena ska specificeras. Fördelningen av organisationsbidrag har främst baserats på hur organisationerna arbetar med utvecklingsområdena och med de mänskliga rättigheterna.

Datum 2015-03-11 Diarienummer RS 60-2014 3 (3) Beredning av inkomna ansökningar har skett vid rättighetskommitténs kansli och förslag till överenskommelser har upprättats tillsammans med respektive förening som kansliet bedömt varit relevant för att få bidrag. Kansliets har även i beredningsprocessen särskilt beaktat förslag kring former för samverkan mellan flera rättighetsområden, enligt riktlinjerna. Överenskommelserna som har formulerats är bas för samverkan och beskriver syfte, mål samt förväntat resultat. Dessa vilar på lagstiftning, regionala målsättningar samt organisationernas önskemål. Föreningarna som beviljas medel ska återrapportera till kommittén för rättighetsfrågor/kansliet i januari 2016. Rättighetskommitténs kansli Annika Ottosson Förvaltningschef Anna Jacobson Enhetschef Främjandeenheten Bilagor Bedömning av organisationsbidrag till hbtq- och barnrättsorganisationer Riktlinjerna

Bedömning av organisationsbidrag till hbtq- och barnrättsorganisationer Ansökningarna har bedömts utifrån följande frågeställningar: 1. Uppfyller organisationerna grundförutsättningar för sökande organisation enligt Grunder för fördelning av Västra Götalandsregionens bidrag till föreningar som företräder nationella minoriteter, föreningar som arbetar med barnrättsfrågor och/eller hbtq-frågor RHK 60-2014? 2. Hur är deras intentioner med metod-, nätverks- och kunskapsutveckling? 3. Är årsredovisning 2014 och verksamhetsplan 2015 okej? 4. Hur behandlar och arbetar de med de mänskliga rättigheterna, intersektionalitet och jämställdhet? 5. Hur är summan de ansökt om i relation till ambitionerna? RFSL Borås Sökt summa: 210 tkr Föreslagen summa: 210 tkr 1. Ja. De har 380 medlemmar som de har valt att inte registrera på kön. 2. Nätverksutveckling fortsätta och utveckla deras nätverk vilka är; Brottsoffernätverket, flyktingnätverket, Wad-nätverket och HIV-nätverket. Kunskapsutveckling de vill påbörja arbetet med idrottsföreningar och fortsätta med skolinformationer för samtliga högstadier och gymnasieskolor i Sjuhärad. Syftet med dessa är att höja kompetensen kring normer och hbtq. Kunskapsutveckling - De vill börja jobba mer aktivt mot politiska organisationer för att öka kompetensen om hbtq, immigration och asyl. De ser att rasism och främlingsfientlighet går hand i hand med de trakasserier och kränkningar de ser mot hbtq-personer idag. 3. Ja. 4. Bra i och med att organisationens syfte är att verka för ett samhälle präglat av mångfald, öppenhet och respekt för människors olikheter, där alla människor, oavsett sexuell läggning och könsidentitet och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, har lika rättigheter och skyldigheter, lika värde samt lika möjligheter att leva och verka. Berör dock inte jämställdhet och intersektionalitet specifikt i sin ansökan. 5. De gör mycket för en begränsad budget. Motivering: RFSL Borås grundar sin verksamhet i de mänskliga rättigheterna och bedriver en ambitiös verksamhet. Därmed föreslår kansliet att de beviljar de medel de har ansökt om. RFSL Göteborg Sökt summa: 250 tkr Föreslagen summa: 250 tkr 1. Ja RFSL Göteborg uppfyller villkoren. De har 747 medlemmar som de har valt att inte registrera på kön. 2. Nätverksutveckling organisationen kommer bedriva påverkansarbete gentemot enskilda, politiker, organisationer, myndigheter, företag och massmedier för att

synliggöra den mångfacetterade hbtq-världen samt motverka homofobin och transfobin. Kunskapsutveckling de ser att homofobi och transfobi till största delen beror på okunskap, därför kommer de främst bedriva informationsverksamhet riktad till skolelever men också sprida kunskap via media, sociala medier, webbplatsen, till beslutsfattare och kollegor i deras nätverk. De beskriver inte hur de ska arbeta med nätverksutveckling. 3. Ja 4. Organisationen utgår från hbtq-personers rättigheter och beskriver väl deras syn på och arbete med bland annat intersektionalitet och jämställdhet. De beskriver att dessa värderingar skall genomsyra all verksamhet och den politik som föreningen driver. Alla verksamma inom föreningen ska känna till och följa dem. 5. Bra Motivering: RFSL Göteborg grundar sin verksamhet i de mänskliga rättigheterna och bedriver en ambitiös verksamhet. De når många med sitt stora medlemsantal, 747, och sitt utåtriktade arbete. Därmed föreslår kansliet att de beviljar de medel de har ansökt om. Homan Sökt summa: 310 tkr Föreslagen summa: 90 tkr 1. De är endast 20 medlemmar. 2. Kunskapsutveckling - Homan avser att försöka utöka sin uppsökande verksamhet för att sprida information om hbtq-frågor, vars och ens rättighet till sin egen kropp, mänskliga rättigheter och för att motarbeta hedersvåld, tvångsäktenskap och annat förtryck av individen. Kunskapsutveckling De har en jourtelefon där de ger information och stöd till enskilda personer. De vill utveckla jouren till att kunna ge information på flera olika språk som är aktuella för deras målgrupp som är nyanlända invandrare från främst Mellanöstern och Afrika. 3. Årsredovisningen består endast av en balansräkning och inte av en verksamhetsberättelse. 4. De berör kopplingen etnicitet och sexualitet bra och nämner kortfattat mänskliga rättigheter och jämställdhet. 5. Ja Motivering: De jobbar med angelägna frågor och vill påbörja ett rättighetsarbete. De har dock väldigt få medlemmar, 20, och saknar mycket information i deras ansökning. BRIS Region Väst Sökt belopp: 305 tkr Förslagen summa: 275 tkr 1. Ja 2. Metodutveckling: Organisationen kommer att kraftsamla i 11 stycken av Västra Götalands kommuner kring krav om ungas psykiska ohälsa, vilket är i linje med regionens intentioner och prioriteringar i budget. Kommer att framhålla metoden barnkonsekvensanalyser.

Nätverksutveckling: Kommer att fortsätta utveckla de nätverk som tidigare finns upparbetade. Kunskapsutveckling: Kommer att fokusera mer på nyanlända barn och deras rätt till information om sina rättigheter. Föreläsningar till vuxna som arbetar med barn kommer att ske. Bearbetning av politiker och tjänstemän kring BRIS krav om barns psykiska hälsa. Rekrytering och utbildning av fler BRIS-volontärer kommer att ske, utveckling av mer mobil verksamhet av informatörerna. 3. Årsredovisning 2014 OK, verksamhetsplan för 2015 är klar först vid organisationens kongress 8/5 4. Barnrätten är central, prioriterade grupper är unga i åldrarna 13-18 år, särskilt pojkar. Samt barn och unga med utländsk bakgrund, nyanlända. Jämställdhetsperspektivet nämns inte. 5. Ja Motivering: Organisationen beskriver väl hur organisationsbidraget ska bidra till utveckling av organisationens verksamhet för barns psykiska hälsa. Det här är i linje med VGR:s intentioner och prioritet av barns psykiska hälsa. Organisationsbidraget syftar även till regional geografisk utveckling av verksamheten med fokus på prioriterade grupper av barn/unga. Organisationen uppfyller därför väl kriterierna för att erhålla organisationsbidrag. Göteborgs Räddningsmission Sökt belopp: 270 tkr Förslagen summa: 270 tkr 1. Organisationen bedriver sitt arbete på kristen grund 2. Metodutveckling: Organisationen kommer att utveckla verksamheter och metoder med nyanlända barn utifrån ett barnrättsperspektiv. Vill öka kunskapen om barns rättigheter hos målgruppen och skapa former för att utöva rättigheterna, bland annat genom att ge barnen ett uttryckssätt. Sammanställa och utveckla material från arbete med musik som redskap. Kunskapsutveckling: Skapa strukturer och öka kompetensen i den interna organisationen, bland annat genom verksamhethetsöverbryggande styrgrupp och intern utbildning om barnkonventionen. Nätverksutveckling: Aktivt arbeta för att behålla och utveckla det nätverk som organisationen finns med i. 3. Årsredovisning 2014 lämnas som utkast på bordet till RHK 20/3, verksamhetsplan 2015 ok. 4. Fokus på barnrätt, ensamkommande flyktingbarn och barn till EU-migranter. Redogör inte för jämställdhetsperspektivet. 5. Ja Motivering: Organisationen beskriver väl hur organisationsbidraget ska bidra till utveckling av organisationens barnrättskompetens, tillsammans med prioritering på rättigheter för nyanlända, ensamkommande och barn till EU-migranter. Organisationen bedriver sitt arbete på kristen grund, men har tidigare erhållit organisationsstöd från kommittén för rättighetsfrågor.

Rädda Barnen Sökt belopp: 300 tkr Förslagen summa: 0 kr 1. Riksförbundet står för ansökan. 2. Metod-, nätverks- och kunskapsutveckling beskrivs inte närmare. Utveckling av Kulturplaneterna planeras ske med barnens delaktighet och spridning av det som skapas i anslutning till Kulturplaneterna, vilket utvärdering visar. Beskrivning av hur utveckling av barns inflytande och delaktighet ska ske mer konkret saknas i ansökan. 3. Årsredovisning klar i september 2015, årsredovisning för 2013 har bifogats istället. Verksamhetsplan för 2015 avser riksorganisationens verksamhetsinriktning 2013-2016, sedan ska lokala verksamhetsplaner tas fram utifrån dessa. Utöver detta har utvärdering 2014 av Kulturplaneterna skickats in, vars slutsats stärker de utvecklingsbehov som framförs i ansökan. Även en kortare informationsbroschyr om Kulturplaneterna har bifogats. 4. En utgångspunkt för Kulturplaneterna är att arbetet sker utifrån ett rättighetsperspektiv och utifrån intersektionalitet, jämställdhet, ickediskriminering och barns eget inflytande. Mänskliga rättigheter, intersektionalitet och jämställdhet poängteras i ansökan. Prioriterad målgrupp är barn i socioekonomisk utsatthet. 5. Ja Motivering: Kulturplaneterna är en verksamhet som sker utifrån ett tydligt rättighetsperspektiv och har i utvärderingar haft stor positiv betydelse för berörda barn/unga. Utvecklingen i ansökan på barns/ungas delaktighet och inflytande är i linje med Västra Götalandsregionens inriktningar på barnrättsarbetet. Ansökan saknar dock en beskrivning av hur det här konkret är tänkt att ske. Verksamheten har tidigare beviljats stöd från Västra Götalandsregionen (folkhälsokommittén och kulturnämnden) och då det är riksförbundet som gör ansökan motiverar detta ett avslag. Röda Korsets Ungdomsförbund Sökt belopp: 268 200 kr Förslagen summa: 225 tkr 1. Ja. Det är riksförbundet som gör ansökan, samverkan kommer att ske med Sensus Västra Götaland, Göteborgs fotbollsförbund, Futebal da Forca. RBUF:s lokalföreningar i Västra Götaland kommer att delta. 2. Metod-, kunskaps- och nätverksutveckling: Är du med-spelare? Socialt entreprenörskap i idrottsrörelsen. Kommer att använda metodik inspirerad av socialt entreprenörskap för att motivera idrottsungdomslag till socialt engagemang och skapa humanitär nytta för andra. Kommer att jobba genom unga aktivas tränare/ledare. Ambitionen är att detta förankras i rutiner etc. hos de respektive organisationerna därefter.

3. Verksamhetsplan 2015 är i linje med intentionerna i ansökan, årsredovisning för 2014 klar först i maj, årsredovisning för 2013 har bifogats istället. 4. Finns ett rättighetstänk och arbetssätt med och ett av syftena med arbetet är att brygga över glappet mellan teori och praktik vad gäller barnrätten. Många organisationer som träffar barn är medvetna om vikten att arbeta rättighetsbaserat men ser ofta inte hur rättighetsfrågorna ska kunna implementeras i kärnverksamheten. Det önskar projektet förändra genom att stärka barnkonventionens position och framförallt barnets rätt till deltagande och inflytande inom idrottsrörelsen. Kunskapen hos unga aktiva om barnkonventionen avses utvecklas och fördjupas genom arbetet. Intersektionalitet och jämställdhet nämns inte annat än att det i urvalet av deltagare kommer att läggas stor vikt vid jämn könsfördelning, bredd i ålder samt hänsyn till var idrottsklubbarna stadsdelsgeografiskt ligger. 5. Ja Motivering: Organisationen beskriver väl hur organisationsbidraget ska bidra till att unga aktiva och deras tränare får fördjupad kunskap om barnrätten, vilket är i linje med Västra Götalandsregionens intentioner om att barn/unga har kunskap om sina rättigheter. Röda Korsets Ungdomsförbund består av barn och unga som arbetar för andra barn och unga, vilket innebär att organisationsbidraget går till barn/unga själva. Det här motiverar att RBUF erhåller organisationsbidrag. Det är emellertid riksförbundet som gör ansökan, vilket motiverar ett avslag. Angereds FC Sökt belopp: 169 600 kr Förslagen summa: 0 kr 1. Ja 2. Metodutveckling: Nolltolerans mot mobbning. Ska uppmärksamma mobbning, bland annat genom att utveckla en webbportal riktad till barn/unga om mobbning och om deras rättigheter, kommer att anordna en fotbollsturnering mot mobbning för att uppmärksamma frågan och hålla utbildningsdag för lärare i Göteborgsskolor. Kunskaps- och nätverksutveckling: Kommer att arbeta tillsammans med Fryshuset och Rädda Barnen och bilda nätverk med bland annat andra skolor och föreningar. 3. Verksamhetsplan 2015 är i linje med de aktiviteter och intentioner som avses i ansökan. Vad gäller årsredovisning 2014 har enbart ekonomisk rapport lämnats in. 4. Skriver grundläggande om barnets rättigheter. Nämner inte intersektionalitet och jämställdhet. 5. Ja Motivering: Organisationen fokuserar på barnets rätt till kunskap om sina egna rättigheter, framförallt vad gäller mobbning, vilket är i linje med Västra Götalandsregionens prioriteringar av barnrättsarbetet. Fotbollskupp mot mobbning kommer att hållas tillsammans med utbildningsinsatser till lärare samt utveckling av webbplattform riktad till barn/unga. Samverkan ska ske med Fryshuset och Rädda Barnen. Ansökan hade behövt genomarbetats

tydligare utifrån barnrätten, mänskliga rättigheter och långsiktiga aspekter av arbetet, för att erhålla organisationsbidrag. PappaBarn Sökt belopp: 50 tkr Förslagen summa: 30 tkr 1. Är en rikstäckande organisation med Stockholm som juridisk hemvist, arbetet kommer fokuseras i Västra Götaland och ansökta beloppet syftar till att utveckla arbetet regionalt. Driver att barn har rätt till båda sina föräldrar utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter. 2. Metod-, nätverks- och kunskapsutveckling: Framförallt kommer föreningen att marknadsföra sin verksamhet på olika sätt, bland annat genom att bjuda in profession och politiker. Vill arbeta med att öka sin lokala närvaro i Västra Götaland. 3. Verksamhetsplan 2015-2016 stämmer väl överens med intentionerna i ansökan, vad gäller årsredovisning 2014 har enbart balans- och resultatrapport lämnats in. 4. Barnrätten poängteras och organisationen bedriver aktivt arbete för att främja jämställdhet mellan könen. Fokus är på männens och barnets rättigheter vad gäller hantering av vårdnadsfrågor. Intersektionalitet nämns inte. 5. Ja Motivering: Organisationen beskriver väl sina intentioner med det ansökta organisationsbidraget. Fokus finns på barnets rättigheter och jämställdhetsperspektivet, vilket är i linje med Västra Götalandsregionens prioriteringar. Organisationsbidraget kommer att användas till utveckling av arbetet regionalt i Västra Götaland.

Sida 1(3) Riktlinjer Datum 2014-01-13 Diarienummer RHK 60-2014 Rättighetskommitténs kansli Handläggare: Emma Broberg Jesper Svensson Maria Talja Tel: 010-441 00 00 Grunder för fördelning av Västra Götalandsregionens bidrag till föreningar som företräder nationella minoriteter, föreningar som arbetar med barnrättsfrågor och/eller hbtqfrågor Organisationsstödets syfte Organisationsstödet ska dels bidra till att förverkliga de ambitioner som finns i Västra Götalandsregionens vision om Det goda livet dels stärka arbetet med ett rättighetsbaserat arbetssätt ur ett intersektionellt perspektiv Syftet med bidraget är att: - stärka den nationella minoritetspolitiken på regional nivå. En förutsättning för delaktighet och inflytande är att det finns representanter från de nationella minoriteterna att samråda med och här fyller organisationslivet en viktig funktion. De nationella minoriteterna är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. - stärka regionala föreningar som arbetar med barnrättsfrågor och/eller hbtq-frågor Stöd till organisationer 1 Organisationsstödet följer Policy för föreningsbidrag där målet för regionens bidragsgivning bland annat är att: - utveckla nya och befintliga föreningar - utveckla verksamhet för prioriterade grupper och ämnesområden - ge människor möjlighet att påverka sin livssituation, öka sin livskvalitet samt vara delaktiga i samhällsutvecklingen Enligt Policy för föreningsbidrag kan regionbidrag bland annat lämnas i form av nystartsbidrag, utvecklingsbidrag och organisationsbidrag. POSTADRESS: BESÖKSADRESS: Västra Götalandsregionen Lillhagsparken 5 Regionens Hus 405 44 Göteborg TELEFON: 010 441 00 00 HEMSIDA: www.vgregion.se/rattighet-kansli E-POST: rattighet.kansli@vgregion.se

Sida 2(4) Datum 2015-01-13 2 En förutsättning för organisationsstöd är att föreningen är ideell. - föreningens huvudsakliga verksamhet ska vara att främja de nationella minoriteternas intressen och/eller att verksamheten bedrivs av personer som själva identifierar sig som tillhörande en nationell minoritet, alternativt - föreningens huvudsakliga verksamhet ska vara att främja barnrättsfrågor och/eller hbtq-frågor 3 Stödet ska främja organisationernas långsiktiga utveckling. 4 För att få bidrag ska organisationen: - vara demokratiskt uppbyggd och vila på alla människors lika värde och värdighet - vara partipolitiskt och `religiöst obunden * - ha antagna stadgar - ha utsedd styrelse och revisor - ha system för uppföljning och återrapportering - ha sin huvudsakliga verksamhet förlagd i Västra Götaland (* Den judiska gruppen erkändes som etnisk/religiös minoritet 1999 prop.1998/99:143) 5 Den totala ramen är efter beslut i rättighetskommittén 2 700 tkr per år (2015-2018) och fördelas enligt följande; hbtq-organisationer 550 tkr, barnrättsorganisationer 800 tkr samt nationella minoriteter 1 350 tkr. Kriterier gällande de nationella minoriteterna: - grundersättning på 25 tkr per år och nationell minoritet - antal individer som uppskattas ingå i den nationella minoriteten - graden av strukturell exkludering Med utgångspunkt från ovanstående kriterier fördelas organisationsstödet på följande sätt; 870 tkr/år sverigefinnar, 300 tkr/år romer/resande romer, 130 tkr/år judar, 25 tkr/år samer och 25 tkr/år tornedalingar (dnr. RHK 68-2011).

Sida 3(4) Datum 2015-01-13 Ansökningar nationella minoriteter 6 Organisationsstödet meddelas via utlysning. Det finns ingen specifik ansökningsblankett. Ansökan ska ha inkommit till rättighetskommitténs kansli senast den dag som framgår av utlysningen. Ansökan ska innehålla: - en beskrivning av inriktningen/målsättningen med föreningen - en beskrivning av vad organisationsstödet ska användas till - på vilket sätt ansökan knyter an till de överenskommelser som finns om organisationsstöd inom ramen för Västra Götalandsregionens samråd med de nationella minoriteterna - en beskrivning om hur stödet ska redovisas - föreningens organisationsnummer och Post Giro eller Bank Giro nummer - kontaktuppgifter inklusive E-post adress. - ansökan ska skrivas under av firmatecknaren/firmatecknarna. - beredning kan ske inom ramen för samrådsgruppen för de nationella minoriteterna. 7 Tema områden enligt kommittén för rättighetsfrågors överenskommelser om organisationsstöd (dnr. RHK 60-2014): - sverigefinnar: utveckla och informera om det finska språkets minoritetsställning, förbättrad livskvalité för äldre sverigefinländare, samt stödja nätverk för sverigefinska ungdomar samt att utveckla det sverigefinskaföreningslivet i Västra Götaland. - romer/resande romer: utveckla föreningslivet och samverkan, informations- och kunskapsinsatser inklusive dokumentation samt stärka den romska identiteten. - judar: att bibehålla och utveckla judiska enhetsförsamlingens verksamhet, informations- och kunskapsspridning samt samverkan - samer: skapa förutsättningar för det samiska föreningslivets fortlevnad och utveckling. - tornedalingar: att bygga upp föreningslivet, att sprida kunskap och information samt skapa intresse för den tornedalsfinska minoriteten i Västra Götaland.

Sida 4(4) Datum 2015-01-13 Ansökningar barnrättsorganisationer/föreningar som arbetar med hbtq-frågor 8 Organisationsstödet meddelas via utlysning. Det finns ingen specifik ansökningsblankett. Ansökan ska ha inkommit till rättighetskommitténs kansli senast den dag som framgår av utlysningen. Ansökan ska innehålla: - en beskrivning av inriktningen/målsättningen med föreningen - en beskrivning av vad organisationsstödet ska användas till utifrån teman i 9 - föreningens organisationsnummer och Post Giro eller Bank Giro nummer - kontaktuppgifter inklusive e-post adress - ansökan ska skrivas under av firmatecknaren/firmatecknarna. 9 En förutsättning för att erhålla organisationsbidrag är att det upprättas en fyraårig överenskommelse som beskriver syfte, mål och förväntat resultat. Organisationsstödet omfattar perioden 2015-2018 under förutsättning att mottagarens årliga avrapporteringar godkänns. Överenskommelserna ska utgå ifrån hur föreningarna planerar att arbeta med följande teman: - metodutveckling - nätverksutveckling - kunskapsutveckling Beslut om organisationsstöd, utbetalning och återrapportering 10 Beslut om organisationsstöd till fattas av rättighetskommittén. Stödet betalas ut för ett år i taget. En förening som fått organisations stöd är skyldig att på kommitténs förfrågan lämna de underlag som krävs för granskning. Kommittén för rättighetsfrågor kan kräva att ett utbetalat organisationsstöd betalas tillbaka om oriktiga uppgifter lämnats i samband med ansökan och redovisning.

1 (3) Tjänsteutlåtande Datum 2015-03-09 Diarienummer RHK 60-2015 Västra Götalandsregionen Rättighetskommitténs kansli Handläggare: Jesper Svensson Telefon: 076-94 92 020 E-post: jesper.svensson@vgregion Till kommittén för rättighetsfrågor Förslag om fördelning av organisationsstöd till föreningar som företräder nationella minoriteter Förslag till beslut 1. Kommittén för rättighetsfrågor beslutar att fördela organisationsstödet till föreningar som företräder den sverigefinska nationella minoriteten i enlighet med bilagan sammanställning av fördelning av organisationsstöd till den sverigefinska nationella minoriteten 2015. 2. Kommittén för rättighetsfrågor beslutar att bevilja Judiska församlingen i Göteborg (enhetsförsamling) 130 tkr år 2015. 3. Kommittén för rättighetsfrågor beslutar att bevilja Göteborgs Sameförening 25 tkr år 2015. 4. Kommittén för rättighetsfrågor beslutar att fördelningen av organisationsstöd till föreningar som företräder den romska gruppen flyttas fram till 2015-04-24. Sammanfattning av ärendet År 2012 beslutade kommittén för rättighetsfrågor att avsätta 1 350 tkr per år till de fem nationella minoriteternas föreningsliv. Medlen fördelas efter följande kriterier; grundersättning på 25 tkr per år och nationell minoritet, antal individer som uppskattas ingå i den nationella minoriteten samt graden av strukturell exkludering. Med utgångspunkt från ovanstående kriterier fördelas organisationsstödet på följande sätt; 870 tkr/år sverigefinnar, 300 tkr/år romer/resande romer, 130 tkr/år judar, 25 tkr/år samer och 25 tkr/år tornedalingar (RHK 68-2011). Organisationsstödet ska bidra till att förverkliga de ambitioner som finns i Västra Götalandsregionens vision om Det goda livet och genom detta även stärka den nationella minoritetspolitiken på regional nivå. I januari 2015 beslutade kommittén för rättighetsfrågor om nya riktlinjer för perioden 2015-2018 (RHK 60-2014) vilka låg till grund för utlysningen av 2015 års medel. Sista ansökningsdag var 2015-03-01. Vid ansökningstidens slut har det inkommit 54 ansökningar varav 50 ansökningar kommer från föreningar som företräder den sverigefinska nationella minoriteten. Totalt omfattar ansökningarna från det sverigefinska föreningslivet 1 721 tkr, att jämföras med ramen på 870 tkr, 80 procent av ansökningarna är skrivna på finska och cirka 70 procent av de föreningar som ansökt har valt att utnyttja erbjudandet om att ta hjälp av Trollhättan Finska förening i ansökningsförfarandet. Postadress: Regionens Hus 405 44 Göteborg Besöksadress: Lillhagsparken 5 Hisings Backa Telefon: 010-441 00 00 Webbplats: www.vgregion.se E-post: post@vgregion.se

Datum 2015-03-09 Diarienummer RHK 60-2015 2 (3) Judiska församlingen i Göteborg ansöker om 130 tkr i organisationsstöd för extern information och utbildning samt intern utbildning för barn och ungdom. Församlingen organiserar judar i Västra Götaland med en majoritet av medlemmarna i storgöteborg. Ansökan överensstämmer med de temaområden som anges i kommittén för rättighetsfrågors riktlinjer. Göteborgs sameförening ansöker om 25 tkr år 2015 för att skapa förutsättningar för föreningens överlevnad och utveckling. Organisationsstödet bidrar till att finansiera lokalhyra, underhåll av torvkåta vid Trollsjön, material, seminarier, informationsverksamhet etc. En av företrädarna för det romska förenings- och organisationslivet har inte deltagit på samråden sedan 2013. Därför har inte samråd inte kunna ske. Med kommitténs beslut om samråd 2015-2018 kommer nya personer att utses till samrådet för nationella minoriteter. Därför behövs en förlängd beredningstid om fördelning av organisationsstöd till föreningar som företräder den romska gruppen. Beredning Utgångspunkt för handläggningen av ansökningarna om organisationsstöd har dels varit Västra Götalandsregionens Policy för föreningsbidrag dels Grunder för fördelning av Västra Götalandsregionens bidrag till föreningar som företräder nationella minoriteter, föreningar som arbetar med barnrättsfrågor och/eller hbtq-frågor som kommittén för rättighetsfrågor beslutade om 2015-01-30 (RHK 60-2014). I riktlinjerna finns olika temaområden som utkristalliserats i samråd mellan nationella minoriteter och kommittén för rättighetsfrågor. Temaområdena är: sverigefinnar: utveckla och informera om det finska språkets minoritetsställning, förbättrad livskvalité för äldre sverigefinländare, samt stödja nätverk för sverigefinska ungdomar samt att utveckla det sverigefinskaföreningslivet i Västra Götaland. romer/resande romer: utveckla föreningslivet och samverkan, informations- och kunskapsinsatser inklusive dokumentation samt stärka den romska identiteten. judar: att bibehålla och utveckla judiska enhetsförsamlingens verksamhet, informations- och kunskapsspridning samt samverkan samer: skapa förutsättningar för det samiska föreningslivets fortlevnad och utveckling. tornedalingar: att bygga upp föreningslivet, att sprida kunskap och information samt skapa intresse för den tornedalsfinska minoriteten i Västra Götaland. Beredningen av ärendet har skett inom rättighetskommitténs kansli. Ansökningarna från det sverigefinska föreningslivet har diskuterats vid ett beredningsmöte 2015-03-04 där representanter från Sverigefinska riksförbundet distrikt Västra Götaland deltog. Tre ansökningar har skickats på översättning för en fördjupad handläggning. I vissa fall har även kompletterade uppgifter begärts in.

Datum 2015-03-09 Diarienummer RHK 60-2015 3 (3) Rättighetskommitténs kansli Annika Ottosson Förvaltningschef Anna Jacobsson Enhetschef Bilaga Sammanställning av fördelning av organisationsstöd till den sverigefinska nationella minoriteten 2015 Redovisning av organisationsstödet för åren 2012-2015 den sverigefinska gruppen Besluten skickas till aylijarvi@hotmail.com bonyholm@live.se gunn.wallin@telia.com finpa@hotmail.se seuraposti@gmail.com sirrka.taiminen@swipnet.se b-sjonsfinskaforening@telia.com salme.kankaala@gmail.com sanna@sheriffi.se liisa.k.hyvari@gmail.com tyoryhma@grsy.se trollhattan.finskaforening@telia.com (skickar till övriga 3 sökanden) daniel.jonas@judiskaforsamlingen.se svenngunnar.hurri@telia.com info@trajoskodrom.se richard.magito.brun@gmail.com

Uppgifter om arbetssökande Efternamn Förnamn Militärtjänst Söker befattning som Ansökningsstatus Postadress Telefon, hem Alternativt telefonnummer E-postadress Källa för ansökan Meritförteckning mottogs den Rekryterarens namn Rekryterarens anteckningar Applicant Data and Comparison Table 2015-03-13

Koppling till Fördelning riktlinj er och Förening Ort Sökt belopp Egen finansiering Andra finansiärer kv innor/män % Syfte kommentar Förslag Förbättrad livskvalitet för äldre sverige finländare. Etablerad förening som bla hjälper demenssjuka med utflykter, Äldre pers. promenader,bin Finlandia koti Skövde 5000 iu iu 50/50 välbefinnande go ätfilm e etc ö 5000 sverige finska ungdomar och att utveckla föreningslivet bla genom att killar och tjejer lagar mat Lillan Suomi tillsammans och Klubi Göta 6500 5 kr/person/år iu 60/40 Barnverksamhet umgås 6500 livskvalitet för äldre sverige finländare genom Lillan Suomi Aktivera äldre utbildningsin Klubi Göta 12000 iu iu 60/40 personer satser 6000 Ordinarie Lillan Suomi verksamhet för Klubi Göta 6500 iu iu 60/40 Familjedag föreningen Att utveckla det 0 sverige finska föreninglivet genom ett samarbete mellan olika föreingar på olika orter. Bla Gemensamt med finska Tranemo Finska kultur föreningen i Förening Tranemo 5000 6000? 70/30 arrangemnag Ulricehamn Knyter an till 5000 förbättrad livskavlite, nätverk och att utveckla föreingslivet. En tvär kulturell sommar festival under 3 dagar, bla musik, teater, dans, författare och seminarier. Axvalla Lockar många folkhögskola Axvall 50000 30000 flera 50/50 Sommarfestival besökare Revitalisera stor 26000 finska språket samt att utveckla sverigefinsk kulltur.översätta och utbilda på finska i ett dataprogram för radiosändningar. Målgrupp är föreningens Föreningen Närradiosändningar (med fokus på 20000 medlemmar Souvarit Göteborg 20000 3000 nej 60/40 Enstaka aktivitet utanför riktlinjerna. Höga kostnader för resor och Föreningen Kulturevenema orkester. Antalet Souvarit Göteborg 35000 iu nej 50/50 ng besökare? 0 Äldre personers välbefinnande genom dans och musik. Når personer i flera kommuner, bla Eläkeläisyhdisty Skövde, Tibro s Vipnä Skövde 10000 iu 5000 65/35 Kultur och tt ut Mariestad ec a 10000 föreningslivet långtiktigt. Förening som fått nya medlemar och vitaliserats Herrljunga Stimulansbidra genom bla stöd Finska Förening Herrljunga 5000 iu iu iu g fr rhk 5000 Förbättrad livskvlitet för äldre sverige finländare. Samarbete mellan olika distrikt vilket bidrar till att utveckla föreingslivet. Program bestående av föreläsningar om hälsa, självförsvar samt friluftsaktiviteter Sommarläger etc Hög grad av RSE:n L G piiri Mariestad 30000 90000 abf? 80/20 för pensionärer egenfinsiering 30000 ej, låg koppling Mariestadin till Suomenkieline Resa Göta temaområden n Mariestad 10000 5000 iu 70/30 kanal och Att utveckla riktlinjerdet 0 sverige finska föreninglivet genom ett samarbete mellan olika föreingar på olika orter. Bla Gemensamt med finska Ulricehamns kultur föreningen i Finska Förening Vegby 5000 6000 iu 70/30 arrangemnag Tranemo 5000 Bedöms vara Sverigefinska Språk itsatsning riktlinjerna ö bätt ad 0 utanför skol an Göteborg 60000 lokaler och löner iu livskvalitet fär äldre sverige finländare, social samvaro för personner som annars Allsång riskerar vara Club 2000 Göteborg 19940 nej nej 60/40 pensionärer ensamma 10000 Förbättrad livskvalite för äldre sverige finnar genom ett hälso projekt Klubi 13 Angered 5000 2500 nej 100 Aktivera kvinnor för Enstaka kvinnor 5000 aktivitet, fått medel för samma sak år 2014. Mariestad är förvaltnings Mariestad Familjedag kommun sedan Finska Förening Mariestad 10000 iu iu 40/60 med fiske årsskiftet 14/15 0 Kultuuri 75 Borås 15000 nej 55/45 Göteborgsföreni ngen Finska krigsbarn Angered 30000 Radio SISU Sampo Gånghester 5000 7800 70/30 Saanko Luvan Seuratanssiljat Mölndal 25000 Ja (115000) 50/50 Saanko Luvan Seuratanssiljat Mölndal 37500 7500 iu 70/30 Barn och ungdoms musik Applicant Data and Comparison Table 2015-03-13 Nätverk för sverige finska ungdomar samt utveckla föreningslivet genom att få igång barn och ungdomsgruppe r igen (nyrekrytering) 10000 Gällande deltagande i 20 års jubileet i Helsingfors bedöms detta 20-års jubileum ligga utanför Helsingfors riktlinjerna. samt anordna Riksmötet är år nordiskt 2016 vilket riksmöte för innebär att de finska krigsbarn får återkomma år 2016 nästa Att stärka år det 0 fi nska språkets minoritetsställni ng - språkvitalisering, stor del egenfinsnsiering, samarbetar med många medlems orgnsiationer och andra finska föreningar samt Stöd till Borås stad. närradioverksamhet är öppen för 5000 Verksamheten 5 ansökningar om totalt 165 tkr. De ansökningar som rör festivalen och dansledarutbild ning ligger inom riktlinjerna om att utveckla minoroitets språkets ställning samt att utveckla Musi k festi val nätverk för (Finnish Dance sverige finska & Musi c ungdomar. Festival) Avslag på 25000 Dansledar utbildning se ovan 37000 Saanko Luvan Seuratanssiljat Mölndal 49300 20000 0 50/50 se ovan 0 Saanko Luvan Seuratanssiljat Mölndal 15400 iu iu 50/50 Saanko Luvan Seuratanssiljat Mölndal 18400 iu iu 50/50 Nolin Vi Re Nödinge 15000 nej nej 70/30 Vårgårda Finska Förening Vedum 16000 iu iu 75/25 Finska Centret Göteborg 134400 24000 0? Mariestadin Suomenkieline n Mariestad 4000 780 0 90%/10% Kultur 75 Borås 8227 0 0 50/50 Fi nska kulturföreninge n Göteborg 29000 Rättighets kommittens sverigefinska grupp Västra Götaland 238300 140000 0 90%/10% Göteborgin Sotaveteraanit r y Mölndal 19400 27000 6500 63/37 RSKL Länsi- Götanmaan Piiri ja RSKL Göteborgin ja Bohusläänin Piiri Axvall 265 840 0 0 RSKL:n Länsi- Götanmaan piiri RSN Göteborg Axvall 148000 iu iu 50/50 Sverigefinska Pensionärer GB- Distri kt g Göteborg 4000 iu iu 80%/20% Pensionärers Distri kt Göteborg och Bohuslän Göteborg 3500 1000 0 90%/10% Marks Fi nska Förening Skene 12000 0 0 80/20 Finlandssvenska Föreningen i Göteborg Kungsbacka 12000 9600 2000 70/30 Finlandia Pallo AIF Göteborg 40000 10000 30000 25/75 tom 50/50 Göteborgs fi nska bildkonstförenin g Angered 23000 iu iu 90%/10% Marestads finska förening Mariestad 45000 ja nej 50/50 Bergsjöns Finska Förening Göteborg 20000 20000 iu Uddevalla Finska Förening Uddevalla 20000 iu iu iu Fi nska Aftonstjärnan - Iltathti Angered 5000 0 0 75/25 Kulturtidskriften Sheriffi Göteborg 50000 Club 2000 Göteborg 0 0 0 60/40 Sverigefinska skol an Göteborg 0 0 0 iu GRSY / Finngötar Göteborg 48000 iu iu iu Trollhättan Finska Förening Trollhättan 70000 iu iu iu Musi k seminarium i samband musi kfesti val se ovan 0 Finnkamp i dans se sö ovan a sa a 0 budget. Föreningen uppmanas att ta del av kursutbud som finns kiring organsiationsstö d. Får Aktivera äldre återkomma personer 2016 0 Att utveckla föreningens verksamhet genom bla studiedagar, förelsäningar och seminarier Aktivera äldre (revitalisering av personer föreningen) 16000 Erhåller stöd för de aktiviteter som är kopplade till information, nätverk (ungdomssidan) och att utveckla föreningslivet (Stor andel hyres- och Utveckling av "löne" kostnader Finska Centret 104 tkr) 29000 Äldres välbefinnande. Revitalisering av det finska föreningslivet, Fri skvård aktiva i det seminarier för sverige finska äldre civilsamhället 4000 Resor bedöms Körfestival i ej ligga inom Olofström riktlinjernas Att utveckla ram 0 föreningslivet genom bla samarbete mellan olika föreningar och distrikt. En fortsättning och vidareutveckling Utveckling och av tidigare fortsättning av projekt. Vänder sång och sig till äldre, teaterprojektet plus 60 år 29000 Utanför rikt linjerna för organisationsstö d. Kopplingar till matlandet Sverige och kultur? Sökande uppmans att Sverigefinsk arbeta vidare kokbok med idén 0 Att utveckla det Stimulansbidra sverigefinska g föreningslivet 5000 Ligger inom riktlinjerna för organisationsstö d. Man planerar att genomföra ett 10 tal seminarier på både lokal och regional nivå. Seminarierna handlar om ämnen/behov som föreningarna lyft fram. Utbildningarna sker på olika orter och är öppna för alla oavsett religion, Att politisk uppmärksamma uppfattning och samordna eller de sverigefinska medlemskap i föreningarnas riksförbundet. utbildningsbeh Ett arbete pågår ov i Västra även med att Götaland hitta sätt att nå 265000 Ryms inom att utveckla finska språkets minoritetsställni ng nätverk och att utveckla förenings livet bla genom planerade ledar utbildningar. Projektet svar mot de behov Bilda och starta som konstateras nätverk med i de två sverige finska rapporter VGR ungdomar i V tagit fram inom Götaland ramen för 148000 Utbildnings behovet täcks inom ramen för den gemen samma utbildnings Kurs till satsning som Valberednings sker inom Västra arbete Götaland 0 Utbildning för Revitalisering kassörer i och utveckling bokföring och av data föreningslivet 3500 Ryms inom att utveckla och informera om det finska språkets minoritetsställni ng förbättrad livskvalitet samt att utveckla föreningslivet, att påtala äldres behov och Aktivera äldre underlätta personer äldres o at o o 12000 nationella minoriteter och att utveklca organisationsliv et. Initiativ till Information och samverkan med att få med övriga andra föreingar nationella i aktiviteter minoriteter Påbörjat projekt, 10000 stora löneskotnader och materialinköp i budgeten, Förening med finska rötter som slagits samman med Arvesgärde Rekrytering och IF och Tuve IF. verksamhet i Låg koppling till skolan för riktlinjer och barn/ungdom temaområden Att utveckla 0 föreningslivet genom att erbjuda aktiviteter som lockar nya medlemmar. Stor det av det Inköp och ansökta rabatterade beloppet syftar studieresor till resor och Koppling till att 5000 stärka förenings livet och utveckla det fi nska språkets ställning. Stöd till bok utgivning, ev extra kostnader för översättning Producera en med tanke på bok om att barn och föreningens 50- unga inte alltid åriga historia kan Förbättrad finska 15000 livskvalitet för äldre sverige finländare samt att utveckla föreningslivet. Har körverksamhet och arrangerar föreläsningar Det goda livet om äldre och på äldre dagar hälsa på finska 20000 Aktivera äldre personer, historieprojekt Samverkans och informations projket Utveckla föreningslivet genom fler aktiviteter och samverkan, 8 nya medlemmar 2014. Komplettera ansökan med budget 20000 Genom berättelser om finska krigs barn för medla Aktivera äldre historian över personer(krigs generationer barn) och och bidra till revitalisering av vitalisering av språket fi nskan 5000 Genom kultur bidra till att stärka den sverigefinska identiteten och revitalisera det finska språket i Sverige.Utveckl a föreningen och vara en informations källa om Att utveckla sverigefinsk föreningen och kultur. Utveckla stötta den hemsidan och sverigefinska den digitala kulturen tidningen 33000 Allsång pensionärer Dubblett 0 Språk itsatsning Dubblett Kopplar till de 0 olika tema områdena för organisationsstö d, information utveckla föreings livet, skapa nätverk. Att för- medla information, arrangera seminarier, att Administrativa och samordnings kostnader informera rättighetsbärarn a 40000 form överesnstämmer ansökan ej med prioriterade temaområden 0 1721207 870 000 Sammanställning av fördelning av

Redovisning av organisationsstödet för åren 2012-2014, den sverigefinska gruppen Information Vitalisering av föreningslivet Förbättrad livskvalité för äldre sverigefinnar 2015-03-03 Tarmo Ahonen Ilkka Pasanen Seppo Puolle Minna Salow

VÄSTR 1 (9) Sammanfattning Den sverigefinska minoriteten har haft ett etablerat samarbete med Västra Götalandsregionen sedan 2006. När regionen blev ett förvaltningsområde, formaliserades samarbetet och sedan 2012 har samråd mellan de nationella minoriteterna och regionen skett via rättighetskommittén. 2012 fattade den nybildade rättighetskommittén ett i svenska förhållanden unik minoritetspolitisk beslut om ett föreningsstöd till de nationella minoriteterna. De unika föranledde även till problem då regelverken inte riktig hängde med. Det ledde till att man från regionens sida ändrade ansökningsproceduren och framför allt beslutsprocessen. Från år till annan gällde nya tider och nya sätt att söka medel och rapportera. Under andra året ledde detta till att årets medel kom föreningarna till förfogande först i oktober. Första året skötte minoriteterna själv processen med föreningsstöd; utlysning, beslut om fördelningen av stödet och rapportering enligt överenskommelsen. Från andra året blev minoritetsstödets förvaltningsgrupp en beredningsgrupp. Vägen till egen makt försvann. De sverigefinska organisationerna, totalt närmare 60 inom regionens område har haft mycket varierande kunskaper vad gäller både att söka och rapportera projektstöd. Detta har man försökt hjälpa genom en organisationsutbildning dit lejonparten av regionens föreningsstöd har använts, men fortfarande har resultaten låtit vänta på sig. De organisationer som har bristande kunskaper har sällan deltagit i utbildningarna trots att det har varit kostnadsfritt. Från andra året kunde man skicka ansökningarna och rapporterna även direkt till regionens rättighetskommitté. Nästan alla ansökningar skickades ändå alla de tre åren till Trollhättans finska förening, som har skött det administrativa för minoritetsstödets förvaltningsgrupp. En orsak till det kan ha varit att i de flesta föreningarna är kunskapen i svenska språket så bristfällig att de aldrig varken skulle kunna söka medel till eller rapportera projekt om det skedde på svenska. Även en känsla att vara med om att bygga "egen makt" kan ha spelat in.

Trots svårigheter på väg har man ändå nått positiva resultat. Första årets stöd för uppmuntran gjorde att man hittade ett stort antal mindre föreningar som man kunde kontakta och informera om minoritetsfrågorna, organisationsstödet osv. Någon organisationsutbildning på finska finns knappast någonstans i Sverige idag. Särskilt de organisationer som inte är med i någon paraplyorganisation eller nätverk har sällan genomfört förtroendemannautbildning för sina förtroendeledamöter. Detta gäller också idag de organisationer som är medlemmar i Sverigefinska Riksförbundet. Den organisationsutbildning, som har bedrivits under dessa år med organisationsstödet, har därmed haft möjlighet att förbättra situationen och därigenom förstärka det sverigefinska organisationslivet. De projektansökningar som har skickats direkt till regionen är med i den årliga totalsumman, men inte i vår rapport. 2 (9) Bakgrund För åren 2012-14 erhöll den sverigefinska nationella minoriteten varje år 870 tkr i organisationsstöd från kommittén för rättighetsfrågor. Tilldelningen föregicks av en överenskommelse som bland annat reglerade medlens användningsområde, indikatorer och redovisning. Mottagare av organisationsstödet var Minoritetsstödets förvaltningsgrupp. Gruppen har bestått av fyra ledamöter från Samrådsgruppen för nationella minoriteter: Tarmo Ahonen, Ilkka Pasanen, Seppo Puolle och Minna Salow samt en ledamot från vardera SFRF:s Göteborg-Bohusläns, och Västra Götalandsdistriktet och Göteborgs Sverigefinska delegation. Temaområden för vilka organisationsstödet utgick enligt överenskommelsen Temaområden som enligt den treåriga överenskommelsen skulle prioriteras var: information, förbättrad livskvalité för äldre sverigefinländare samt vitalisering av det sverigefinska föreningslivet. Därutöver ansåg minoritetsstödets förvaltningsgrupp att även projekt för revitalisering av finska språket (barn och ungdom) skulle kunna stödjas, en förutsättning att det sverigefinska föreningslivet överhuvudtaget kan överleva. Gruppen fattade första året ett beslut om principer för medlens användning. Ansökningstider (första året). Stöd ges endast ett år i taget. Redovisning med godkänd kvalitet måste lämnas in innan en ny ansökan kan godkännas. Stödet kan sökas av sverigefinska organisationer som uppfyller uppställda kraven. Detta innebär att ansökningar från politiska partier och kyrkliga samfund inte skall behandlas. Minoritetsstödets förvaltningsgrupp kan själv av eget initiativ genomföra verksamhet som fyller kraven i överenskommelsen. Förändring av ansökningsproceduren under treårsperioden

Första året 2012 tillämpades den s.k. egen makt -principen. Samrådsgruppen för den sverigefinska minoriteten kompletterat med tre organisationsrepresentanter skötte allting självständigt och ensamt: Gruppen tog emot ansökningarna, behandlade dem och fattade själv ett beslut hur 870 000 SEK skulle delas ut mellan olika projekt. Ansökningstidpunkterna första året var två, en i februari och en i september. Gruppen skickade också alla blanketterna, som man själv hade skapat, till föreningarna. Andra året 2013 framkom det från regionens sida att låta gruppen fatta ett eget/egna beslut om medlen inte uppfyllde de juridiska krav som regionen har angående föreningsstöd, gruppen kunde enbart ha en beredande funktion. 3 (9) Förändring av ansökningsproceduren tog tid. Först i oktober var all formalia klar, och regionens rättighetskommitté hade fattat alla beslut och medlen kunde skickas till föreningarna. Denna förändring kom som en överraskning för minoritetsstödets förvaltningsgrupp. Man hade hunnit behandla ansökningarna som hade kommit in i februari 2013 och fatta ett beslut om fördelning av medlen. Föreningarna hamnade också i en besvärlig situation eftersom man hade hunnit starta sina aktiviter i tron på att stöd från regionen skulle komma i tid. Eftersom föreningarna fick medlen först i oktober kom man överens med regionens tjänstemän att man inte behövde lämna in en rapport efter andra året utan först efter det tredje året och då gällande alla tre åren. Tredje året tillämpade man endast en ansökningstidpunkt/datum, regionen gjorde utlysningen, ansökningshandlingarna kunde skickas både till regionen direkt eller först till minoritetsstödets förvaltningsgrupp (Trollhättans finska förening) varefter ansökningarna diariefördes hos regionen. Minoritetsstödets förvaltningsgrupp skickade information, en egenformulerad ansökningsblankett samt senare även en projektredovisningsblankett, till alla föreningar, gick igenom alla ansökningar och lämnade ett förslag till beslut till rättighetskommittén. Fortfarande kom medlen från regionen till föreningarna så sent (i april) att halva verksamhetsåret redan hade gått. Redovisning Första året (2012): Stöd för uppmuntran till alla föreningar/ vitalisering av det sverigefinska föreningslivet Minoritetsstödets förvaltningsgrupp ansåg att det var viktigt att hitta så många föreningar som möjligt som är registrerade och att alla dessa som hade någon verksamhet och som anmälde sig sitt intresse skulle få 5 000 SEK. Det finns många små föreningar med obefintlig ekonomi och gruppen ville att dessa skulle få möjlighet till en vitalisering av verksamheten med dessa medel. Dessa pengar skulle redovisas enklare så att man i redovisningen endast skulle skriva till vilket ändamål medlen hade använts och på vilket sätt hade dessa medel bidragit till att lyfta verksamheten.

Totalt sökte 55 föreningar detta stöd. Av dessa var 31 föreningar Sverigefinska riksförbundets medlemsorganisationer och 24 sådana som inte tillhör SFRF. Nästan alla föreningar redovisade hur de hade använt sina 5 000 SEK och på vilket sätt detta hade bidragit till vitalisering av verksamheten. * Först och främst nämnde alla hur positivt överraskade de hade blivit och nämnde också hur svårt det är i övrigt att få bidrag till verksamheten eller andra inkomster än medlemsavgifterna. Det är bara fåtal föreningar som har anställda och kunskap hur man söker såväl regionala som statliga bidrag är mycket litet bland föreningsaktiva. * Föreningarna åstadkom mycket med dessa medel. Några använde pengarna till ledarutbildning eller annan kursverksamhet eller till information och marknadsföring av föreningens verksamhet eller till kulturaktiviteter. Några nämnde bara att pengarna hade 4 (9) använts till löpande kostnader som hyror. Några gjorde inköp (en dator, material till barnverksamhet). Några föreningar nämnde att pengarna var till hjälp när man anordnade föreningsjubileum eller annat mera specifikt program. En förening nämnde att man delvis använde pengarna till uppsökande verksamhet och fick 15 nya medlemmar. Listan är lång. Resultat/analys Pengarna var en stor positiv överraskning till föreningarna och ledde till en stor mängd aktiviteter som annars inte hade genomförts. Resultatet av denna insats gav en relativt stor men förmodligen endast en tillfällig ökning av verksamheten, dock en vitalisering som kan ge livskraft och framtidstro för den sverigefinska föreningsverksamheten. Efteråt har ytterligare några föreningar anmält sig och även dessa har fått 5 000 SEK/förening. Organisationsutbildning, alla tre åren I ett tidigt skede bestämde gruppen att en del av medlen skulle användas till en organisationsutbildning som var öppen för alla föreningar, alltså för sådana som hade sökt det allmänna stödet. Formellt ansökte båda SFRF:s distrikt tillsammans medel till detta och Axevalla folkhögskola var genomförare av utbildningen. Kurserna innehöll första året förutom information om minoritetslagen, språklagen och förvaltningsområden även allmän organisationskunskap samt t ex hur man skall skriva protokoll. Utbildningen genomfördes lokalt så att kurser anordnades i Skövde, Trollhättan, Borås, Mölndal, Mariestad och Göteborg. Under processens gång såg man tidigt att det finns ett stort behov av denna sorts kurser. Liknande utbildningar har tidigare varit vanliga inom SFRF:s distriktsorganisation, men senare år har intresset att delta i funktionärsutbildningar svalnat och det syns tyvärr idag i föreningsverksamheten. Minoritetsstödets förvaltningsgrupp såg också bristerna i ansökningarna och bestämde lägga till kursinnehållet delar om hur man skriver en projektansökan och rapporterar densamma. Några kurser innehöll också delar som konfliktlösning och att starta och utveckla ungdomsverksamhet. Antalet deltagare på 14 kurser under de tre åren var 398.

Sex regionala utbildningar genomfördes under dessa tre år på Axevalla folkhögskola. Målgruppen var deltagarna i samråd i förvaltningsområdeskommunerna (Borås, Göteborg, Skövde, Trollhättan och Uddevalla samt Lilla Edet och Mariestad. Som föreläsarna kan nämnas Markku Peura ordförande i Sverigefinska delegation samt Lennart Rhodin och Kaisa Syrjänen Schaal som båda var med i processen när minoritetslagen skrevs. Antalet deltagare på dessa regionala kurser var 150 varav ca 60 % kvinnor och de representerade förutom olika föreningar och nätverk även kyrkor och frikyrkor. Därutöver ordnade minoritetsstödets förvaltningsgrupp den 15/11 2014 ett seminarium i Göteborg för alla finskspråkiga organisationer i Västra Götaland på Sverigefinska skolan samt ett utvärderingsseminarium 7/2 2015 på Axevalla folkhögskola. Föreläsare den 15/11 var bl. a Jesper Svensson och Lars Törnvall från Västra Götalandsregionen. 5 (9) Resultat/analys * De regionala kurserna var en succé, kanske också därför att de bästa sakkunniga i landet anlitades som föreläsare. Sådana önskas även fortsättningen. * De lokala kurserna var ofta ganska stora, men det är en fråga om föreningarna skickade de rätta deltagarna. Bättre hade varit om man som krav hade haft att deltagarna är med i föreningens styrelse. Så var det nu inte alltid. Ett behov att fortsätta med kompetenshöjande organisationsutbildning återstår. * Det är svårt att få många föreningar att delta i utbildningarna fast det inte blir några kostnader för föreningen. Sedan finns det föreningar som alltid skickar deltagare till kurserna. Detta innebär att kunskapen koncentrerar sig på ett antal föreningar. Redovisning av beviljade ansökningar

Minoritetsstödets förvaltningsgrupp ansåg att man inte skulle dela ut medel till s.k. trivselresor, inventarieanskaffningar och t ex. föreningens egna jubileer och aktiviteter som föreningen hade genomfört hur som helst. 1) Information Det har inte kommit in många ansökningar som handlar om information om minoritetsfrågor, förvaltningsområden osv., och eftersom en organisationsutbildning som var öppen för alla föreningar skulle genomföras, ansågs behovet därmed vara täckt. 2) Förbättrad livskvalité för äldre sverigefinländare 6 (9) Några exempel på bra verksamhet: 1: Flera kurser med teman hälsa, välmående och kultur genomfördes. Antalet deltagare ca 40. 2: Väntjänst: Med medel från regionen genomfördes verksamhet med 10 aktiva och 30 hjälpmottagare. 3: 6-10 barn träffar 3-7 äldre en gång i veckan på ett ålderdomshem. Man läste sagor, sjöng ritade, spelade spel 4: SFRF:s Västra Götalands och Göteborgs distrikt: Gemensam lägerskola i augusti. Programmet består av föreläsningar och motionsaktiviteter. Antalet deltagare år 2013 var ca 120 och år 2014 ca 70. 5: Man åker runt till olika ålderdoms-/sjukhem i kommuner i Skaraborg och framträder med musik och dans inför de boende. Sverigefinska pensionärer spelar innepetanque på lägerkursen på Axevalla folkhögskola. * vitalisering av det sverigefinska föreningslivet

Både det allmänna stödet, 5 000 SEK/ förening, samt den genomförda organisationsutbildningen bidrog till vitaliseringen av det sverigefinska föreningslivet. Därutöver stöddes några större kulturarrangemang som ansågs vara regionala eller som hade flera föreningar som organisatörer. Några exempel på bra verksamhet: 1: Genom medel till körverksamheten har man fått en ny aktivitet och flera nya medlemmar. 2: Minoritetspolitisk kamp från 1980-talet och framåt. Man har kartlagt lokal sverigefinsk historia, samlat in material som protokoll, tidningsartiklar, skrivelser till kommunen angående bl. a skolfrågor. Projektet aktiverar medlemmar. 7 (9) 3: Axevalla Sommar, det kanske största sverigefinska kulturarrangemanget med långa traditioner och med bl.a. musik, dans, teater och seminarier i programmet. Fredag kväll hade Darya och Månskensorkestern en tangokväll i parken. Arrangemanget fick stöd alla tre åren. 4: Finnish dans & Music Festival i Mariestad Under helgen möts olika generationer med dans och musik som tema.

5: Reino Helismaa musikpjäs Deltagare från sex föreningar från Göteborgs och Västra Götalands distrikt förbereder en helkvälls pjäs. * revitalisering av finska språket (barn och ungdomar) Väldigt få finska föreningar har idag barn- och ungdomsverksamhet. De aktiva medlemmarnas genomsnittsålder är hög och finska föreningarna riskerar att dö ut om man inte får med nya och yngre medlemmar. Samtidigt i förvaltningsområdena är kommunen skyldig att anordna förskoleverksamhet om detta efterfrågas. Några exempel på bra verksamhet: 8 (9) 1: a) Finska språket med lek och sång, antalet deltagare 30. Föreningen har kunnat betala arvode för en yrkeskunnig barnledare och två biträdande ledare, köpt material. b) Använt en del av medlen också till marknadsföring och information om förvaltningsområdet. Föreningens kommentar: Pengarna har haft en stor betydelse för föreningens överlevnad. Just på det här sättet skulle förvaltningsområdesmedel delas ut. 2: lördagsskola för barn, i genomsnitt tio barn och sex vuxna, hela hösten 2012 Barnen kom från familjerna där bara en av föräldrarna har en sverigefinsk bakgrund. 3: Finskspråkig fritidsverksamhet för barn efter skolan, verksamheten öppen för alla barn som kommer från klasserna 4-6, hiphop-dans och annan dans 4: Finska för vuxna, två grupper, nybörjar- och fortsättningsgrupp, antal deltagare 6+5, varje lördag, målgruppen unga föräldrar från familjer där bara en har sverigefinsk bakgrund. 5: Finska för vuxna, språkkurs för yngre sverigefinnar, 15 deltagare Redovisning i siffror Tabell 1: Ekonomisk redovisning