principiellt olika tankesystem

- Mannheim ansåg kunskapssociologin syssla med att avslöja olika teorier och ideologier som återspeglingar av klassintresset. Genom den politiska debatten hade en likartad skeptisk attityd redan blivit känd för allmänheten. * M-s idé var att skapa en systematisk grund för skepticismen * Han följde med den politiska diskussionen i 1920-talets Europa, där de totalitära (fascistiska, kommunistiska, nazistiska) rörelserna höll på att växa fram # han ville visa sambanden mellan de konkurrerande politiska ideologierna med konkreta sociala gruppers intressen => blir möjligt att skapa en vetenskap om politiken som vid en analys av de konkurrerande ideologierna är i stånd att hålla isär å ena sidan det som är ett uttryck för gruppintressen och å andra sidan det som handlar om olika konkurrerande visioner om ett framtida samhälle => skiljer mellan ideologier och utopier. - I boken Ideologie und Utopie 1929/ Ideology and Utopia 1936 framställer han sin syn på kunskapssociologins arbetsområde. Begreppet ideologi är utgångspunkten. * enligt M ursprungligen ett marxistiskt begrepp som i själva verket har två olika, klart skilda betydelser: (om dem var det tal om redan vid den första föreläsningen): 1) det partikulära ideologibegreppet. Ett påstående tolkas som en mer eller mindre medveten förvrängning av den objektiva sanningen i en för en själv förmånlig riktning. 2) det totala ideologibegreppet: den totala strukturen av medvetandet under en viss epok eller hos en viss social grupp, t ex en klass. De olika tankemönstren tillhör principiellt olika tankesystem; de saknar gemensamt måttstock. Det går inte att hitta för alla gemensamma kriterier för vem som har rätt eller fel. * alternativet 1) förklarar de ideologiska föreställningarna med hänvisning till individuell nytta; alternativet 2) hänvisar till individens samhälleliga position och omgivning => innebär en mer radikal skepticism än det förra alternativet - M menar, att den intellektuella och politiska diskussionen åstadkommit, att man blivit alltmer medveten om det totala ideologibegreppet, dvs om att hela världssynen hos en social grupp kan förklaras med samhälleliga faktorer. * det är någonting som marxisterna var de första att komma med, men numera har även dess opponenter svarat med en kritik av samma slag => en annan viktig tudelning: det totala ideologibegreppets generella / partikulära form - marxisterna hänvisade till de andra ideologierna som socialt bestämda, medan de tyckte sig själva idka objektiv vetenskap och representera objektiv kunskap = den partikulära formen; - Mannheim menar att allt medvetande, inte bara våra motståndares, är samhälleligt determinerat = den generella formen När den totala ideologikonceptionens generella form en gång blivit formulerad, uppstår det en kunskapssociologi utav det som tidigare var en teori om ideologier (I & U, s. 69). - om man vill sträva efter värdefrihet, objektivitet/neutralitet i sin forskning kan man inte heller presentera sin egen position som ofelbar, till skillnad från alla andra, vars kunskap uppfattas som determinerad av de samhälleliga omständigheterna! => en möjlig slutsats blir relativismen: all kunskap är av lika värde. Eftersom all kunskap är samhälleligt determinerad, skulle man för att skilja mellan sanning och osanning behöva hitta en arkimedisk punkt utanför samhället därifrån man kan betrakta kunskapen utan att själv vara del av det som påverkar kunskapen. (Arkimedes: Ge mig en fast punkt utanför jorden och en tillräckligt lång hävstång så häver jag jorden från sin plats i världsrymden.) En sådan punkt finns inte => grundvalarna för all kunskap försvinner, det går inte att skilja mellan riktiga och oriktiga påståenden

* men relativismen är också själv en paradox: påståendet om alltings relativitet är formulerat så, att det gör själv anspråk på att äga absolut giltighet, dvs formen baserar sig på en princip som samtidigt avvisas av dess innehåll (Mannheim 1952: Essays on the Sociology of Knowledge, cit. Tim Dant, s. 16) - Enligt M. utgörs KS-s centrala problem av just relativismen. Han föreslår en egen lösning, som han kallar för relationism. Lösningen består av följande: 1) det finns sådana typer av kunskap, som inte beror på vem som skapat den (jf. I & U s. 298 i slutet): kunskap, som inte mera bär något spår på sitt mänskliga ursprung, t ex 2 x 2 = 4 [MEN är det faktiskt så? 2 x 2 kan också vara t ex 11 i ett annat talsystem än tiotalssystemet: 1, 2, 10, 11, 12, 20,.... Varför har man just det systemet? Aztekerna gick barfota och använde ett tjugotalssystem] * i praktiken kontrasterar M. människo- och naturvetenskaperna; jf. Marx, Wilhelm v Dilthey, Weber # det skulle betyda, att en sociologi av naturvetenskaperna blir i princip omöjlig. Den ståndpunkten var också den rådande fram till Thomas S Kuhns bok The Structure of Scientific Revolutions (Chicago, 1962) vetenskapens utveckling är inte kumulativ, utan paradigmskiften äger rum även inom naturvetenskaperna. 2) trots omöjligheten att komma fram till objektiv kunskap är det dock möjligt att komma sanningen närmare. * ideologisk kunskap är samhälleligt determinerad, men ingen illusion. Kunskapen föds utav den erfarenhet som vi får i konkreta livssituationer. I vårt agerande leds vi av kunskapen; det betyder, att den måste äga någon slags praktisk giltighet i den situation som gäller => det måste finnas en relativ, delvis sanning, som är giltig i ett givet historiskt och samhälleligt sammanhang. # jf. marxismen: begreppet praxis, dvs det mänskliga handlandet som blir ett sanningens kriterium där kunskapen testas i praktiken (begreppet finns inte hos Mannheim) * ordet relationism hänvisar till, att ett påstående kan vara giltigt eller inte i relation till ett konkret sammanhang: På samma sätt som när det gäller det visuella perspektivet, där vissa lägen har fördelen av att avslöja de viktigaste dragen hos objektet, bör man även här föredra ett sådant perspektiv som visar sig vara det mest omfattande och mest fruktbara när man forskar i ett empiriskt material (s. 301). [Ett exempel inte från Mannheim!:] Vad föreställer bilden? Svar: en mexikan som cyklar:

Sett ur ett annat perspektiv får vi emellertid en bild som tycks ge mer information: - Men märkväl, att det inte är självklart vad som menas med fruktbarhet när man forskar i ett empiriskt material. Om det händer till exempel att cyklarens hatt smutsas ned av en fågel, kan det mycket väl vara det första perspektivet som innehåller mer av just den information som vi behöver: - Relationismen är alltså Mannheims lösning på relativismens problem. * den insikten ger för M. också ett perspektiv ur vilket han betraktar vetenskapens och KS-s möjligheter (jf citatet ovan på s 13 föreläsningen nr 2). # man bör vara medveten om den partiella, med den samhälleliga situationen sammanhängande karaktär som ens forskningsresultat har. De är giltiga i ett visst sammanhang, inte på något absolut sätt # man bör också vara medveten om de, mest implicita, metafysiska stipuleringar som står till grund för ens (även empiriska) forskning

# OBS: ställer alltså ett krav på vetenskapens självreflektering, vilket ju är ytterst aktuellt också idag (postmodernismen, dekonstruktionismen...) }=> sammanfattningsvis tror alltså M. att det inom människovetenskaperna inte finns någon värdefrihet; men han vill inte kasta bort barnet med badvattnet, utan menar att man bör helt enkelt nöja sig med att resultaten är giltiga endast i ett givet, begränsat sammanhang - Lösningen ovan, dvs relationismen, härstammar från den mellersta perioden av M-s författarskap, när han var som radikalast och stod relativismen som närmast. Han har dock redan i I & U kompletterat den med en annan lösning, som bygger sig på en uppfattning om intelligensens speciella roll i samhället: de socialt frisvävande intellektuella (die sozial freischwebende Intelligenz = free-floating) * enligt M. utgör de intellektuella ett samhällsskikt, som är relativt frikopplat från samhällsklasserna : Medges, att en stor del av de intellektuella härstammar från rentierskiktet vars inkomster på ett direkt eller indirekt sätt kommer från investeringar. Men också en del av ämbetsmännen och av idkarna av de sk fria yrkena/professionerna är medlemmar av intelligentsian. En närmare titt på detta samhällsskikt ger vid handen, att jämfört med dem som deltar i det ekonomiska livet på ett mer direkt sätt, är de intellektuella i mindre grad att betrakta som medlemmar av en viss samhällsklass. (I & U s. 138) * det som förenar medlemmarna av denna grupp är inte de ekonomiska intressen, utan utbildningen => de har möjlighet att liera sig med vilken som helst av de övriga, sinsemellan antagonistiska klasserna pga att: 1) pga sin utbildning är de i stånd att anamma olika ståndpunkter 2) pga de som den enda samhälleliga gruppen av sitt slag intar en position där de har olika bundsförvanter att välja emellan # men de intellektuella godkänns inte nödvändigtvis av de tilltänkta bundsförvanterna => de intellektuella har en tendens till extremism, vilket kan tolkas som följden av att de försöker bevisa sin lojalitet # intelligentsians deltagande i konflikter som ursprungligen uppstått mellan olika intressen har fått dem att ändra karaktär: de uppfattas som konflikter mellan idéer. => 1) de verkliga intressen skyls över med ideologisk retorik; 2) idéerna blir närvarande även inom den vardagliga politiken - en annan möjlighet är, att intelligentsian blir medveten om sin position och uppgift inom samhället * pga att de är frikopplade från de andra klassernas intressen förmår de se på ett friare sätt, de kan bilda en helhetsbild av hela samhället och dess strukturer # OBS: det kan hända, att en intellektuell ändå kommer att anamma de åsikter som representerar intressen av någon annan viss klass. Men han gör det medvetet och beaktar samtidigt hela samhällets intressen }=> M. menar alltså, att de frisvävande intellektuella är i stånd att skapa sådan kunskap, som är relativt mindre determinerad av det samhälleliga sammanhanget * kritikerna: önsketänkande, deus ex machina dvs. som en skådespelsförfattare som skrivit ihop en omöjlig situation och räddar den genom ett fantastiskt grepp, som inte hänger samman med det som man sett tidigare - Mannheim skrev även om utopiskt tänkande.

* skillnaden mellan ideologi och utopi tycks bestå i det, att utopin är ett revolutionärt tänkesätt: De orienterar sig mot sådana element, som inte låter sig förverkligas inom ramarna för den rådande [samhälleliga] situationen. (s. 176) * även ideologierna kan innehålla sådant, som sas går över gränserna för det rådande samhällsskicket t ex den kristna idén om att älska sin nästa. Det avgörande är, om de förorsakar en revolutionär situation * det är svårt att i varje enskilt fall i förhand veta, om idén är utopisk. De som försvarar de rådande förhållandena tenderar avvisa alla nya tankar som utopiska. * M. påstår också, att en utopisk tanke går att förverkligas genom en revolutionär utveckling. Det finns andra idéer som är orealiserbara sas på riktigt, och de är ideologiska: är förvrängda representationer av något tidigare eller möjligt samhällsskick. - Själv tycker jag Mannheims resonemang inte är helt tydligt just här han tycks återvända till den marxistiska tolkningen av ideologier som falsk medvetenhet. * det skulle kanske vara enklare att tänka om utopin som en särskild form av ideologi? - Utopins egenskaper: 1) äger en riktning i tid eller rum. Kommer att förverkligas i annan tid eller plats; 2) representerar en hel social grupp, inte en individ. Det finns föregångare som är de första som klär en tanke i ord, men idén blir en utmaning för det rådande samhällsskicket först när en större grupp ställer sig bakom den 3) utopin blir en del av en särskild mentalitet, som organiserar människans hela erfarenhet, handlande, världssyn. * t ex historien tolkas som en process som leder till utopins förverkligande - Mannheim presenterar en analys av fyra fall av utopiskt tänkande. De bör uppfattas som idealtyper i webersk mening. 1) anabaptisternas orgastiska kiliasm; 2) det liberal-humanistiska tänkandet; 3) det konservativa tänkandet; 4) den socialistiska och kommunistiska utopin. 1) anabaptisternas orgastiska kiliasm ( vederdöparna ; kiliasm = tron på det tusenåriga riket) - man hänvisar till den sociala rörelse som uppstod i Tyskland på 1520-talet och som leddes av prästen Thomas Münzer. * den första rebelliska rörelsen om vilkens idéer man har andra än andrahandsuppgifter * men för deltagarna var själva aktiviteten viktig, inte idéerna. * man ville nå här och nu det tusenåriga rike som Bibeln talar om * det mest kännetecknande är att man helt och hållet koncentrerade sig på den stund som var här och nu: man gjorde inga planer på hur revolutionen skulle förverkligas, man ville nå en extas; man ville hoppa in i en annorlunda livsform * rörelsens tänkesätt var irrationellt, sensuellt, emotionellt, och i den meningen nära förbundet med det verkliga skeendet, inte abstrakt * i nutiden har kiliasmen sin närmaste motsvarighet i anarkismen. En av anarkismens förgrundsgestalter, Michail Alexandrovitj Bakunin (1814-1876): Jag har ingen tro på konstitutioner eller lagar. Inte den bästa konstitution i världen kan tillfredsställa mig. Det är någonting annat vi behöver. Stormen, vitaliteten, och en ny värld som är utan lagar och därmed fri. (196)

2) det liberal-humanistiska tänkandet - föddes också i opposition med den rådande samhällsordningen * framställer en önskvärd, rationell värld, med vilken man jämför den existerande och pekar på bristfälligheter * liberalismen är en kritiker, inte någonting som förstör det existerande * dess bärande skikt var den framåtskridande borgarklassen. Den prisade sig för att besitta sådana dygder som den härskande aristokratin inte hade: rationalitet, rättfärdighet, nytänkande. Samtidigt undvek de lägre klassernas sensualitet * även konsten och kulturlivet under 1700-talets andra hälft och 1800-talets början återger samma mentalitet # inget djup, bleka färger i den bildande konsten den härskas av linjen, inte av färgen # de filosofiska begreppen är abstrakta: förnuftet, rätten, människans välbefinnande * historien tolkas som ett framåtskridande 3) det konservativa tänkandet - att teoretisera lämpar sig inte för det konservativa tänkandet. Man vill behålla det som är, inte skapa framtidsvisioner - pga den utmaning som den framåtskridande industrialismen och kapitalismen hade ställt, tvingades de konservativa att formulera sina principer. Det som finns till, blir man ofta medveten om först när en fara ligger. Hegel: Rättsfilosofin, förordet (1820): Minervas uggla [= symbolen för visdomen] börjar sin flykt först när nattens skuggor samlas => det existerande livets former blir man medveten om först efteråt. Handlingen finns före tanken, inte tvärtom - konservatismen blev utopisk för att den verkliga utvecklingen ledde i annan riktning 4) den socialistiska och kommunistiska utopin - innehåller olika riktningar men kan ändå behandlas som en helhet - ser sig tvungen att kämpa mot 3 konkurrerande tänkesätt: 1) det liberala tänkandet det ska radikaliseras; 2) kiliasmen, representerad av anarkismen; 3) konservatismen en mera avlägsen motståndare. - medan liberalismen är abstrakt, talar om idéer som förverkligas i en avlägsen framtid, visar socialismen ett konkret sätt att nå dem * påstår att utvecklingen är resultatet av en historisk nödvändighet * den materiella världen består inte av hinder för förverkligandet av en idealvärld, utan är ett medel för det => man förenar konservatismens jordnärhet och determinism med liberalismens principer.