Vinökalv med Justerö

Vinökalv med Justerö Natur Som en mörk, utsträckt skugga reser sig Vinökalv ur havet. På håll en nästan elliptsik siluett svävande strax ovanför vattenytan likt ett skärgårdens ufo. Ön domineras av gråberg, granit, och är på sina ställen relativt hög, framför allt den nordvästra delen och Klompudden, med flera toppar över 30 meter höga. Det höga berget reser sig stundtals häftigt ur saltsjön. Precis som på Lilla Rätö bildar skogen en ram, en ridå runt om nästan hela ön och skyddar såväl de många gråbergsknallarna som de böljande inre delarna från såväl vind som insyn. Den - som alltid- förhärskande barrskogen, är på Vinökalv ovanligt mycket uppblandad med löv. Men endast vid de djupt inträngande glona och vikarna, anar man den rika och ljusa natur som dominerar den mellersta delen av ön, poängterad av stora kraftiga spärrekar här och var. Som alltid övergår vikarnas inre i mjuka slänter uppe på landbacken. Endast det smala Vinökalvsundet skiljer Vinökalv från Vinölandet. Ön hänger som en jättestor droppe från detta. Fastland, Vinöland och Vinökalv ja, allt land är i denna del av Gudingen hel ordnad i sydost-nordväst, den riktning inlandsisen en gång drog sig tillbaka i. Även i mindre skala är detta tydligt. På Vinökalv är kjusor och dalstråk tydligt utlagda i isriktningen. Bortsett från några små holmar är Vinökalv helt i avsaknad av egen skärgård. Med ett högre vattenstånd såg det hela mycket annorlunda ut. För inte så länge sedan var Klomudden en egen ö. Udden ger Vinökalv en högst oregelbunden kustlinje idag, men är samtidigt den landarm som skapar skyddade vikar. I dag hänger Klompudden som ett appendix till Vinökalv, på samma sätt som Vinökalv gör till Vinö. Till Vinökalvs ägovälde hör Ljusterö, som i mångt och mycket är moderön lik - förutom till storleken. Precis som Vinökalv reser sig Ljusterö som en mörk, men än mer utsträckt, skugga ur saltsjön. Vattnen runt omkring är nästan i fullständig avsaknad av småöar och kobbar. Ljusterö är utsträckt nord-syd och mer regelbunden till konturen än Vinökalv. Strax nedanför mitten är landmassan åtsnörd i en tydlig midja, som visar var det för inte så länge sedan fanns ett sund, som delade våra dagars ö i två. Slätslipade hällar och mjuka sandstränder möter havet - där inte skogen gör det. På några ställen finns fuktängspartier med triviala fältskikt örtflora och ett glest trädskikt med björk och tall. Skogen utgörs även här av hällmarkstall- skog, men med ett relativt stort inslag av björk. Ön är mycket kuperad och flera av bergsklackarna är rejält höga. Det dominerande intrycket är 1

sönderskuren, ja stundtals svårframkomlig, hällmark, bevuxen med krasande vitmossa och ris under vindpinade tallar. Historia Förhistoria Den imponerande höjden gjorde tidigt Vinökalv till vattenbefriat område. Till en början som enstaka öar, men allt eftersom till en sammanhängande landmassa, motsvarande de inre delarna av dagens ö. Vid bronsålderns början med ett vattenstånd ca tio meter högre än idag är Vinökalv en rejäl ö i en utpräglad mellanskärgård. Uppenbarligen har människor vistats här åtminstone säsongsvis. På en klack i en av sluttningarna ner mot en av de lägre dalgångarna på öns östra del, liggger en skeppsformig stensättning med ganska imponerande mått; 8,5 meter lång och 3,5 meter bred och upp till 0,5 meter hög. Stensättningar är en gravtyp som förekommer frekvent under bronsålder och in under järnålder. Vanligtvis är de runda och inte alltför anslående i dimensionen. De skeppsformade stensättningarna är få i förhållande till de runda. Dimensionen på Vinökalvgraven är imponerande, men måttlig i jämförelse med resta skeppssättningar. I förhållande till rösen, är stensättningar av alla slag ofta (mycket) låga och inte heller så konsekvent placerade i utstuderade krönlägen. De har därmed inte haft samma förutsättning att tjänstgöra som sjömärken, som rösena eventuellt har haft. Däremot kan de mycket väl tillsammans med rösena ha utgjort gränsmarkeringar, revirindikationer. De skeppsformade är dåligt undersökta och därmed kända. Den mycket tydliga skeppsformen måste ha haft en speciell innebörd och funktion. Stensättningen på Vinökalv ligger i ensamt majestät. Det finns inga andra kända fornlämningar på ön. Ytterst få förhistoriska lämningar är kända i Tjusts mellanskärgård. (På norra Björkö finns en liten rund stensättning, på Vinölandet ett gravfält med små runda stensättningar för att nämna de närmast liggande). Stensättningen på Vinökalv vittnar otvivelaktigt om en mänsklig verksamhet av mer långvarigt slag speciellt slag. Man bygger inte upp en så stor grav i en handvändning! Och inte för vem som helst! Mest troligt är, att den är tillkommen under ett stadigt och långvarigt säsongsfiske, i det som då var en vattenrik mellanskärgård. De skeppsformade stensättningarna tycks vara uppförda under bronsålderns senare del. Namn Öns namn ger oss indirekt en vink om dess historia: Vinökalv måste som namn vara sekundärt i förhållande till Vinö. Vinö är ett av bygdens äldre gods, men inte så omfattande i storlek och under i alla fall 1500-talet med ett splittrat ägande. Först efter en brand som 1609 ödelade byn Vinö, uppfördes sätesgården på bytomten. -kalv betecknar ofta något som stötts bort, avskilts. Så talar vi tex om att isberg kalvar. Förledet vin- har inget med druvors ädla saft att göra. Däremot kan det motsvara det gotiska ordet winja, betesmark. Vin-namnen som bosättningsnamn indikerar därmed en ekonomi baserad på boskapsskötsel, inte 2

åkerbruk Vinö var i så fall en betsmark vid medeltidens början. Vin- kan också betyda lekplats för skogsfågel eventuellt fisklek. Bland många ortnamnforskare är denna härledning mer trolig än den som betyder betesmark. Först gången vi stöter på namnet i det skrivna källmaterialet är 1544 då namnet skrivs vinökalff. Jordnatur Fram till 1651 tycks Vinökalv ha utgjort kronogods. Detta år, 1651, bildades det Königmarckska grevskapet av drottning Kristina, till vilket hemmanet Vinökalv, tillsammans med mängder av hemman och öar inom socknen, fördes. Grevskapet bestod endast till 1671, då staten drog in dess friheter. 1691 återgick Vinökalv till krononatur och förmedlades till ½ mantal till militie som augment till rusthåll (nr 67). 1709 skattköptes ön av Axel Johan Lewenhaupt och övergick sålunda till kronoskattenatur. Bosättning När ön först togs i stadigvarande åretruntbruk vet vi inte. I jordeboken 1544 är den upptagen som ½ mantal kronogård i skären. Sannolikt har även Vinökalv tidigare ingått i kronanas stora skärgårdsallmänning och koloniserats som ett resultat av befolkningsökningen under 1400-talets andra hälft och 1500-talets första hälft. Stora arealer med gott bete och vidlyftiga ängsmöjligheter tillsammans med rika fiskevatten, var helt säkert bevekelsegrunderna. I boskapslängen från 1627 redovisas en beskattad landbo på ön. Han har ett sto och sex kor samt en skock får och en slaktgris. Inget utsäde är redovisat. Försörjningsbasen har sålunda varit boskapsskötsel och fiske. Till Vinökalv hör ingen näraliggande egen skärgård eller utöar. Den enda ö värd namnet som sorterar under dess ägovälde är Ljusterö, en bit söderöver i Gudingen. Tillsammans utgör de båda öarna en, i förhållande till många andra skärgårdshemman, stor areal. Vi kan förmoda att Ljusterö var extensivt brukad; avsatt för bete till djur som klarade sig utan daglig tillsyn eller till slåtter. Det finns tyvärr inga äldre kartor som berättar hur öarna brukats och nyttjats. Under 1600-talets andra hälft börjar ett försiktigt åkerbruk vinna inträde i skärgården. Vi kan förmoda att så var fallet även på Vinökalv. Åkrar är på Gustaf Kints sjökort, uppmätt under 1780-talet, markerade nordväst om bebyggelsen. Här finns torra slänter med relativt lätt jord som passade bra till ett åkerbruk med enkla redskap. Vinökalv har genom seklerna förblivit ett odelat och oskiftat hemman. Hur man klarat detta är en ännu obevarad fråga. Detta innebär att lantmätare aldrig besökt ön. Det tycks inte ens som man gjort en avmätning för skattläggning - tyvärr. Avsaknade av lantmäterikartor är total, vilket gör det näst intill omöjligt att följa den areella utvecklingen på ön mer än mycket övergripande. Först under senare tid har några mindre avstyckningar gjorts. Det är således jordbruket och fisket som genom seklerna tillsammans stått för försörjningen på ön. Boskapsskötsel tycks till långt fram i tiden ha dominerat över åkerbruket. Stora ytor i slänterna närmast gården har nyttjats för slåtter (ställvis rena hackeslåttern), vilket de många röjningsrösena tillika den slåttergynnade 3

floran och faunan vittnar om. De stora åkerytor som idag dominerar slänten norr om gården, är åtminstone i sin nuvarande utbredning av senare datum. De lågt liggande och lite vattensjuka delarna är typiska utslag av det sena 1800- och tidiga 1900-talets jordhunger. Förbättrad utdikningsteknik i kombination med starkare plogar och vallodling gjorde det möjligt och lönsamt att bryta ny och kanske tung åkermark. Ännu 1945 var osedvanligt stora arealer öppen åkermark på Vinökalv. Vi vågar, utan att darra på manschetten, påstå att det sena 1800-talets landskapsbild inte nämnvärt skilde sig från den 1945 års karta speglar. Så sent som 1959 finns det på Vinökalv 12 ha åker, 14 nötkreatur och tre hästar. Inte många år därefter lades jordbruket på ön ner och den mesta åker och äng skogplanterades, företrädesvis med gran. Fiske Fisket är så oändligt mycket svårare att spåra bakåt i tiden än jordens brukande. Men att man fiskat råder inget tvivel om. Försörjningen från enbart jord och djur lär näppeligen räckt till före nyodlingens tidevarv. I den fiskestatistik som upprättades 1880 redovisas på Vinökalv en strömmingsfiskare med 30 skötar, en not och en båt. Inga uppgifter om ålfiske eller ålfiskeredskap är noterade. 1961 fanns två yrkesfiskare på ön med en jämn fördelning mellan fjällfiske och ålfiske. Torp På öns norra strand ligger två torp. Det som idag kallas Tingbergsudde är ett fd båtsmanstorp. År 1900 kallades torpet Sundet och båtsmännen till torpet hette av tradition Tengberg. Båtsmannen har -som alla andra indelta soldater- fått försörja sig på det markerna och sjön gav, med något stöd av rotebönderna eller godsherren. Båtsman har helt säkert också fått göra dagsverken på gården. Långt in på 1940-talet var torpet helt omgivet av öppen åkermark och man drog sig inte för att bygga ny ladugård. Så sent som 1957 fanns två hektar åker och i ladugården var plats för tre kor. Ägaren betecknade sig trots detta som fiskare. Nere vid sjön vittnar notstänger, vinsch och ålsumpar om det berättigade i denna titel. Till det före 1945 avstyckade torpet hör relativt sett väldiga fiskevatten nordväst om Vinökalv. Lilla Sund, som gränsar till Tingbergsudde i väster, är också ett torp, men med okänt förflutet. Av nuvarande byggnader att döma, kan det mycket väl vara från 1800-talets första hälft. 1800-talet är ett sekel dominerat bla av stor befolkningsökning. Som ett resultat av denna tillväxt klyvs gårdar, bebyggs utöar och etableras torplägenheter. Det är inte osannolikt att Lilla Sund tillkommit under dessa förutsättningar. Ju mer jordbruket expanderade desto fler armar behövdes i arbetet. Försörjningen på udden har dock baserats på det egna jordbruket och fisket och kompletterats med dagsverken. Under 1800-talets slut etablerads ett stenhuggeri på Vinökalvs södra udde (se nedan). Stenbolaget köpte med tiden in Lilla Sund som i många år därefter beboddes av stenhuggare. Men ännu på 1940-talet omges torpet av öppen åkermark. Torparelivet levde vidare sida vid sida med lönearbete i stenhuggeriet. Lilla Sund friköptes på 1930-talet och till torpet följde då även vattnet utanför i Vinökalvsundet. Stenbrytning På Lilla Klompudden började under senare delen av 1800-talet brytning av den finkorniga mörkgröna diorit, som finns där. Den användes till byggnadssten och gatsen, men också till gravstenar. Efter ett uppehåll under 1900-talets början, togs 4

brytningen åter upp av Flinks stenhuggeri AB i Västervik och var igång till in på 1950-talet. Stora varphögar ligger intill brottet som är drygt 200 meter långt, upp till 20 meter brett och nedskuret i berget fyra - fem meter. Ljusterö Ljusterös namn är inte lika självklart till betydelsen, som Vinökalvs. På Gustaf Klints sjökarta utgiven 1797 är stavningen Justerö. Namnet kan ha den tillsynes självklara betydelsen ljuster, fiskeredskapet att sticka ål med. Men, härom vet vi inte något med säkerhet. Ljusterö som ligger sydost om Vinökalv hör av ålder till hemmanet, trots att det är mycket närmre till Malmöarna än till moderön. Eftersom Vinökalv inte är karterat inte ens för skattläggning, saknas historiska kartor också för Ljusterö. På Klints sjökarta, är alltå Justerö utsatt och namngivet, men helt utan symboler för åkermark eller bebyggelse. Detta skulle bekräfta antagandet att Ljusterö, som flertalet andra utöar, extensivt nyttjades för slåtter och/eller bete. Inte heller på sjökortet från 1838-40 finns symboler för hus eller åker. Däremot är bebyggelse markerad på generalstabskartan från 1873-83. Precis norr om midjan, det forntida sundet som delade ön mitt av, finns en samling husgrunder, varav en med spisröse. En grund är vad som återstår av en jordkällare och de andra troligen ladugård och vedbod. Runt omkring finns mängder av odlings- och röjningsrösen. Så sent som 1945 var själva midjan brukad åkermark. Men vid den tiden bodde Ljusteröbonden i ett synnerligen ståtligt hus på öns södra del. Detta hus är byggt precis vid sekelskiftet 1900, möjligen några år in på det nya seklet. Här fanns en minst lika ståtlig ladugård och hela uppsättningen nödvändiga uthus. Gården utstrålar än idag en burgen ståtlighet, en vilja att synas som på få andra ställen i skärgården. Vi vågar ta det för troligt att bosättningen vid det fd sundet övergavs, när det nya huset byggdes. Vi kan också förmoda att man inte övergav en fullgod bosättning, alltså bör den ha varit till åren kommen. Flertalet utöar koloniseras runt 1800-talets mitt, som ett resultat av den kraftiga befolkningstillväxten. Med största sannolikhet gäller samma sak för Ljusterö. Den som först bosatte sig här kom ju inte som en Robinson till en okänd ö. Nej,tvärsom. Ljusterö hade under århundraden varit i människans bruk. Här fanns här ängar och betespräglade marker, kanske tom bruten åkerjord. Inte osannlikt fanns här fanns här foderlador, kanske ett litet fähus. Helt säkert fanns en brygga och trampade stigar. Näringsbasen har varit jordbruk och fiske. Hamnen låg 1945 på samma ställe som idag, i en fyrkantig vik med på kartan bryggor som glest sittande tänder i överkäken. Vid samma tid fanns en präktig fruktodling som sträckte sig från bostadshuset och ner till strandkanten. En annan, mer tillfällig inkomstkälla var gråberget självt. Graniten strax norr om gårdens brygga ansågs under 1800-talets senare hälft vara av så god kvalitet att den började brytas. Hur mycket gatsten som knackades ur berget här är okänt, men det hann bli en hel del, med tanke på skrotstensvarpens storlek och utfyllnadsmassorna i hamnen. Stenbrottet följer stranden norr om Ljustrerö brygga ca 75 meter. Verksamheten lades ner före1904, troligen pga bristande lönsamhet och/eller dålig råvara. 5

Den bild av odlingslandskapet som möter oss på 1945 års ekonomiska karta skiljer sig sannolikt inte mycket från hur landskapet såg ut under 1800-talets sista decennier. Några åkrar, gränslinjebestämda av den omgivande naturen, är utspridda över hela ön; där det fanns jord helt enkelt. De förbinds av en ringlande stig. Skogen runt om tycks vara ganska gles, framför allt runt den gamla bosättningen på öns södra del; betad skog och/eller slåttermarker. Med tiden har ön styckats av från moderfastigheten.1937 utgjorde Ljusterö 1/64 mantal Vinökalv. Som flertalet (mindre) bebodda öar i skärgården har även Ljusterö övergått från att vara hem och arbetsplats i kombination, till att bli sommarparadis präglat av avkoppling. Under 1900-talets andra hälft har flera fritidshus uppförst, framför allt på den södra delen av ön. Bebyggelse Verksamheten på Vinökalv har varit den i skärgården sedvanliga blandningen av fiske och jordbruk och avsatt de sedvanliga spåren i byggnadsbeståndet. Strax ovanför den stora, men väl skyddade, viken norr om Lilla Klompudden ligger gårdens hamn med nu försvunna sjöbodar. I slänten ovanför ligger bostadshuset och några av de byggnader som hörde jordbruket till. Det stora manhuset är uppfört strax efter 1800-talets mitt; en tvåvånig stuga i timmer på dubbel bredd. Den vänder vänt gaveln mot sjön och lyser inbjudande falurött mot den gröna omgivningen. Inte många steg från huset ligger ett uthus, en sk parbod, med timrad stomme som vilar på granitplintar. Traditionen vill göra gällande att boden är uppförd under 1600-talet. Väggarna är idag panelade och taket täckt med plåt; lite anonym exteriör men samtidigt väl skyddande. Har traditionen rätt, är detta ett av skärgårens äldsta kända hus. Under 1890-talet uppfördes en synnerligen präktig ladugård en bra bit söder om själva mangården. Den har allt sedan nedläggningen av jordbruket saknat funktion och den alltid klenare bygda laddelen har förfallit och rivits. Kvar står den mer stabila fähusdelen. Den röde hanen har ödelagt två uthus helt nära bostadshuset. Bara grunderna återstår. Man kan utifrån placeringen av ladugården från 1890-talet, urskilja en från mangården tydligt avskild fägård. Djur och gödsel förlades på behörigt avstånd från människorna boningar och uppehållsrum. Ett tidens tecken. Den placeringen kan tyckas oss avig i förhållande till betesmarkerna framförallt på skogen. De två torplägenheterna ligger sedvanligt på utmark, karg och mager i förhållande till huvudgården, men just i sjökanten. Bebyggelsen utgörs av rödstrukna bostadshus på enkel bredd, omgivna av blygsamma uthus av olika slag. Lilla Sund har varit stenhuggarbostad, men dessförinnan säkerligen dagsverkestorp under gården. Det har troligen etablerats under 1800-talets första hälft. Tingbergsudde har varit båtmanstorp. Båda boställena har under tidens lopp kompletterats med hus enligt tidens behov; huvudsakligen har ladugårdar och andra uthus ersatts med eller byggts om till gäststugor och/eller sommarbostäder. Båda lägenheterna är sedan 1930-talet avstyckade egna fastigheter. 6

Bebyggelsen på Ljusterö utgörs idag huvudsakligen av fritidshus från 1900-talets andra hälft. De ligger försiktigt insprängda i den ganska karga omgivningen. Till alla hör något eller några uthus och de ser ut som fritidshus gör mest. Av den första bosättningen återstår bara grunder. Den nya gården, som uppfördes vid sekelskiftet, ligger majestätiskt i den övre delen av en långsträckt sydostsluttning med utsikt över sjön. På sluttningen låg vid seklets början en imponerande fruktodling, av vilken vildvuxna rester återstår. Slänten är på båda långsidor omgärdad av imponernade stenmurar, vilka skiljer mangård från fägård -och betande djur från lockande träd och frukt. Strax utanför den nordöstra muren låg ladugården, uppförd på en präktig stengrund helt säkert av Ljusterögranit. Bostadshuset är, med tanke på öns storlek och näringsbas, osedvanligt stort, spatsiöst och för sin tid modernt. Det representerar det tidiga 1900-talets alla nymodigheter inom husbyggnadskonsten; stomme av plank som gav oanade möjligheter, långsidan vänd mot sjön och försedd med en mycket stor glasad veranda (vars fönster måste kräva minst en arbetsdag att putsa), hög stengrund av huggen Ljusterögranit (?), fönsterbågar höga som kyrkfönster, kakelugnar - inte murade spisar, tunn smal pärlspånt på såväl fasaden som i kök och hall. Dagsläget Bebyggelsen, såväl gård som torp, på Vinökalv är nu fritidsbostäder. Ekonomibyggnaderna ombyggda till funktioner bättre anpassade till dagens liv på ön. På gården har den röde hanen tagit två uthus och halva ladugården är riven. Ställvis är gårdstomten ännu kringärdad av stenmurar och av trädgården återstår såväl vildvuxen syren som fruktträd. De forna ängsmarkerna hålls ännu öppna och domineras av en och stora spärrekar. De jättestora åkerytorna i slänterna ner mot saltsjön hålls också öppna. Vinökalv ingår i ett samarbetsprojekt mellan länsstyrelsen och WWF, 8 bönder i Tjust, som syftar till att öppna igenvuxna marker och att behålla dem öppna. Delar av de forna inägomarkerna har röjts och den planterade barrskogen har avverkats. Markerna hålls nu öppna av framför allt betande köttdjur. På vissa ställen har ädellövskog fått ersätta barrskogen. De fd slåttermarkerna söder om gården hävdas ännu och är ett stycke poesi i den annars ganksa karga omgivningen. Nyodlingarna från omkring sekelskiftet 1900 är till arealen väldiga. De hålls idag öppna genom slåtter. Inga hammarslag ekar längre på Klompudden, men skrotstensvarpen berättar tydligt om den verksamhet som var intensiv för inte länge sedan. Ingen odling förekommer längre på Ljusterö. Den tidgare öppna odlingsmarken har till stora delar vuxit igen. Några kor betar på ön, men de är för få för att hålla markerna öppna. Norra delen av ön, dvs norr om midjan är naturreservat. Stenbrottet och utskeppningskajen syns fortfarande mycket tydligt i strandkanten och skrotstensvarpen talar ännu sitt tydliga språk. Sommargästerna håller liv i hamnen och bryggan och trampar fortfarande de gamla stigarna. 7

Även gården på Ljusterö är numera fritidsbostad. Ladugården är riven och endast den präktiga grunden återstår. Bostadshuset har i princip inte förändrats sedan uppförandet, när förra seklet var helt nytt. Fruktträdgården skänker ännu betydande skörd - om än marken runt om tillåts växa vilt. Naturreservatet vårdas för att behålla landskapet vackert och estetiskt tilltalande Den fd åkermarkens ensartade vegetation lämnas däremot åt sitt öde och blir allt mer svårfunnen under expandernade buskskikt av nypon och björnbär. Skydd och förordningar Vinökalv är sedan 1971 naturreservat, med motivationen att bevara ett stycke intressant skärgårdsnatur och karaktären av ett gammalt skärgårdshemman. Ljusterö, dvs ön norr om midjan, är naturreservat sedan 1967. representerar ett ur såväl naturvetenskaplig som landskapsestetisk synpunkt värdefullt skärgårdsavsnitt. Framför allt har emellertid öns betydelse för allmänhetens friluftsliv framhållits Ljusterö, större delen av ön norr om midjan, klass 2, Bevarandeprogram för odlingslandskapet i Västerviks kommun. Litteratur Kalmar läns museums arkiv Lantmäteriets arkiv Länsstyrelsens arkiv Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. Johan Almquist 1976 Odlingslandskapet i Västerviks kommun. Bevarandeprogram Västerviks kommun. Länsstyrelsen 1995 Stenbrott inom Västerviks kommn mellan Gränsö kanal och Loftahammar. Bengt Molander 2002 Västerviksområdets berggrund. Erik Elfström 1998 Rösen, ristningar och riter. Dag Widholm 1998 Meddelande rörande Sveriges fiskerier 1-2. Rudolf Lundberg 1883 8