Jora i Lesja kommune Referansedata Fylke: Oppland Navn på registrant: Magnus Andersson Kommune: Lesja Veg.sone: Nordboreal-alpin Dato feltreg: 7-8 sept 2005 Areal (verneförslaget): 10195 daa Kartblad: N 1419 II Dombås Høyde over havet: 790-1160 m UTM sentralpunkt (sone 32N): 0497200 x 6892100 Verdi: ** (regionalt verdifult, verneförslaget) Sammendrag Detta stora område längs Svartdalens östra dalsida i nordboreal zon omfattar snaufjell, furuskog och fjellbjörkskog, samt små myrar i syd- och västsluttning. Klimatet är kontinentalt med kyligt och torrt väder. Arronderingen är god. Förutom en traktorväg i sydöst förekommer inga tekniska ingrepp. Blockfattig morän täcker ofta de flacka sluttningarna som nedanför Hundsjøfjellet i den centrala delen blir brantare och blockigare. Små slingrande moränkullar finns i dalbottnen. Berggrunden består mest av gnejser med skiftande och ibland rikt innehåll, men också av ultramafiskt berg i den fristående höjden Fillingstyggeberget. Rikmyrar och rika fuktstråk med högstaudebjörkskog förekommer nedanför Hundsjøfjellet och Skardfjellet. Bete och skogsbrand har tidigare präglat skogsbilden, men även nu förekommer bete, vilket skapar gläntor i skogen och gynnar karplantefloran. Skogsstrukturen skiftar mellan gammal furunaturskog, fjellbjörkskog och olika blandningar mellan dessa. Furuskogen är ganska lågvuxen och olikåldrig, men innehåller mest måttliga mängder död ved. Kontinuiteten av lågor och torrträd är bruten, men dessa bildas åter sedan några decennier. Gamla furor med dimensioner mellan 60-85 cm och åldrar mellan 250 och 450 år är relativt vanliga. Grova och bredkroniga solitära furor eller grupper av sådana står ofta inne i björkskogen. De har kontinuitet av torra grenar med en skyddsvärd lavflora. Grova träd med basal brunröta är relativt vanliga, ibland bildande mulmträd. Spår av upp till tre bränder ses i levande fura. Fjellbjörkskogen är ung närmast setrarna, annars något äldre, men inte av något stort intresse. I högstaudebjörkskog ses även rogn och gråor. Sex kjerneområden med främst gammal furuskog har avgränsats. Alla ingår i verneförslaget, vilket bedöms ha regionalt värde med tanke på storleken, den goda arronderingen, innehållet av rika vegetationstyper och gammal grov furuskog. För en god utveckling av områdets vernevärden är det viktigt att betet fortsätter och att brand återinförs som störning, lämpligen i de mellersta delarna. Feltarbeidet Området registrerades under två långa fältdagar (20 h) med bra väderförhållanden i början av september. En del karplanter hade vissnat ner, men i övrigt var det en bra tid för att se dess naturvärden. Snaufjellet besöktes inte. Utvelgelse av område Området blev befart av NINA-gruppen under år 2004, och utpekat som ett område där det borde genomföras registreringar. Det blev då bedömt som lokalt värdefullt (regionalt verdifullt). Det ligger innanför Jora landskapsvernområde och omfattas av verneplanen för Dovrefjell/Sunndalsfjella. Inga tidigare undersökningar är kända. Beliggenhet, naturgrunnlag og avgrensning Området som är stort och har en god arrondering ligger långt norrut i Oppland på östsidan av älven Jora i Svartdalens övre del. Det sträcker sig längs sydvästsluttningen av Skardfjellet från Reindølsetern i öster och följer sedan Hundsjøfjellets syd- och västsluttning upp till i höjd med Nysætri i norr. Området ligger i nordboreal till alpin zon och omfattar furuskog, fjellbjörkskog, myr och snaufjell. Det har en medelgod topografisk variation, med en höjdskillnad på 370 m, men är begränsad i sin expositionsriktning. Det är vidare något zonerat med fjellbjörkskog både ovanför och nedanför furuskogszonen. I sydöst går en traktorväg in ett par km i området, i övrigt finns inga vägar eller andra tekniska ingrepp. Topografi och berggrund Sluttningarna är i norr och öster inte speciellt branta, men i den mellersta delen omkring Hundsjøfjellet är de brantare och innefattar några lodräta klippväggar med rasmarker nedanför. Klippväggarna är en del av den skjuveförkastning som löper längs med områdets övre delar. Rasmarker är för övrigt inte 124
något dominerande inslag i markerna som istället har ett varierande täcke av blockfattig morän. I dalbottnen är torra moränkullar vanliga. I dalgången bildar Fillingstyggeberget dessutom en fristående bergig höjd. De tiotal bäckar som rinner nerför sluttningen är mestadels endast grunt nedskurna. Fransaråi och Gatåi är något djupare nedskurna och bildar små bäckdalar. På flera platser har bäckarna även skurit sig igenom små moränåsar och bildat slingrande små bäckraviner. På många platser har små myrar utbildats i terrängsvackorna och i den mellersta delen ligger en tjärn. Något större myrpartier finns öster om Fillingstyggeberget och strax väster om Reindølsetern. Berggrunden i området är sammansatt av en rad olika bergarter, med stort inslag av omdanade overflatebergarter. Sluttningarnas övre delar består av fattig metaarkose, de nedre av olika, delvis rikare gneistyper med innehåll av glimmer, amfibolitt och i norr av hornblende. Fillingstyggeberget består av någon rikare ultramafisk bergart (olivinstein, serpentinitt eller kleberstein). Lokalklimatet är utpräglat kontinentalt med kalla vintrar och till följd av hög höjd något svalare somrar. Årsmedeltemperaturen ligger runt 0 C på de lägre nivåerna. Området är relativt torrt med en årsnederbörd på i medeltal ca 450 mm. Sex kjerneområden med gammal furuskog har avgränsats. Alla dessa ingår i förslaget till verneområde. Här beskrivs hela undersökningsområdet, men med tyngdpunkten på verneförslaget. Vegetasjon Området har en relativt varierad vegetation av furuskog, fjellbjörkskog och myr. Inom dessa huvudtyper inryms här ett flertal olika, både fattiga och rika vegetationstyper till följd av skiftande berggrund, varierande fuktighet och betespåverkan. De flacka sluttningarna i norr och öster intas av blåbærskog med blåbær-kreklingutforming med dominans av fjellbjörk, samt småbregne-fjellbjörkskog som ofta har ett stort innehåll av gräs och urter betingat av bete. Omkring Hundsjøfjellet, i stora partier med ytligt markvatten, blir fjellbjörkskogen frodigare och övergår i högstaudeskog. Moränkullarna domineras av blåbærsfuruskog som på mager mark övergår i tyttebærfuruskog. Ren furuskog förekommer på de torraste kullarna, men ofta har de inblandning av mer eller mindre fjellbjörk. Myrar finns av både fattig och rik typ. Fattiga och intermediära fastmattemyrar i norr och längst i öster övergår till middelsrika omkring Hundsjøfjellet. Sydväst om Skardfjellet finns till och med partier med ekstremrikmyr med bland annat fjellsnelle (Equisetum variegatum) och många olika storr-arter. Även fjällväxter ses där längs bäckstråk, exempelvis gulsildre (Saxifraga aizoides). Sett till trädslagsfördelningen har området en låg variation. Andra trädslag än fura och fjellbjörk är ovanliga. Gran förekommer över huvud taget inte, troligen inte heller osp, medan rogn och gråor företrädesvis ses i högstaudeskogarna. Einbuskar förekommer rikligt i vissa delar av fjellbjörkskogen. Skogstruktur, påvirkning Området har en mosaikartad skogsbild som historiskt sett är präglad både av närheten till setrarna och utav skogsbrand. Bete av ku och sau från setrarna har tillsammans med vedtag skapat en på många platser, åtminstone tidigare öppen skog. Fortfarande pågår ett visst bete, vilket skapar små gläntor i skogen och ett visst markslitage. Detta gynnar både floran och ljusälskande arter av lavar och insekter. Den öppna skogsbilden har ytterligare förstärkts av återkommande bränder. Spår av upp till tre bränder kan nu ses i levande furor. Troligen har ännu fler, men lågintensiva bränder förekommit. Solitära furor eller grupper av furor med vida kronor stärker denna bild av en tidigare öppen skog, speciellt på inte alltför långt avstånd från setrarna. Ung fjellbjörkskog har nu på dessa platser återtagit markerna och bildar skog med olika slutenhet omkring de äldre eller ibland mycket gamla furorna. Speciellt i de östligaste delarna är detta tydligt. Där ses även en del kvarstående fjellbjörkar från en tidigare generation, som nu ofta är döende. Längst i norr föryngrar sig både fura och fjellbjörk på tidigare öppen mark och bildar en ung och lågvuxen skog. På längre avstånd från setrarna har påverkan i form av vedtag eller huggning varit mindre omfattande. Furuskogen är därför något tätare och fjellbjörkskogen lite äldre. Spår av plockhuggning ses dock genom hela området. Tydligtvis har man tidigare tagit hand om furugadd. Detta substrat är för det mesta ovanligt, men nyskapas nu återigen. Furuskogarna i området är i huvudsak olikåldriga och något skiktade, men relativt lågvuxna med höjder mellan 9 och 15 meter. Karaktäristiskt för området är de grova furor som förekommer i skiftande mängd i olika delar av området, främst inom kjerneområdena, men också som solitära träd mellan dessa. De har åldrar mellan 250 och ca 450 år och diametrar mellan 50 och 85 cm, i några fall 125
ända upp mot metern grova. De är ibland flerstammiga. Stamknölar, brandljud och stamskador är vanliga på dessa. Ofta har de också torra grenar nertill, ett substrat som tydligen har funnits kontinuerligt i området. Mulmbildning ses hos sådana furor på ett flertal platser. Troligen spelar gulrandkjuke (Phaeolus schweinitzii) en viktig ekologisk roll för dessa furors livscykel och för insekter associerade till rödmoldbildning i dem. Grova fallna träd med basal brunröta orsakad av denna kjuke ses lokalt i ganska stor mängd. Kontinuiteten av sådana är däremot sämre. De flesta fallna träd och lågor är relativt färska, eller upp till några tiotal år gamla. I anslutning till myrar och på torra moränkullar finns även partier med senvuxen furuskog, bland annat vid den större myren längst i öster, där träden är upp mot 300 år gamla. På Fillingstyggebergets brantare sidor mot söder och öster står också en del gamla senvuxna furor, medan nordsidan täcks av en något yngre och mer homogen furuskog. Längs traktorvägen i sydöst är skogen mer påverkad av skogsbruk och består av yngre eller medelålders blandskog av fura och fjellbjörk och troligen även inslag av andra lövträdslag. Tack vare fjellskogsbruk finns dock inslag även av något äldre fura. Röjning och gallring av björkskogen är nyligen genomförd i flera områden i närheten av Reindølsetern nedanför Skardfjellet. För övrigt är den nutida påverkan av skogsbruk låg, inga flatehogster finns i området. På några platser vittnar högar av grova furugrenar om att dessa nyttjas för eldning, vilket äventyrar områdets speciella skorplavsflora på detta substrat. Kjerneområden 1. 1 km väster om Reindølsetern (276 daa) B lokalt verdifullt Kjerneområdet innefattar skog i svag och mestadels fuktig sydsluttning ner mot myren samt delar av myren med både öppna ytor och fuktig kantskog och torrare moränkullar. Blåbær dominerar vegetationen, men små partier med Tyrihjelm förekommer. Västerut innesluts även små rika myrstråk. Detta område är präglat av närheten till setern och har tidigare varit mer öppet. Partier med gamla furor omges av ung fjellbjörk. I fuktiga partier växer även ein. På sina håll skapar betet ännu öppna gläntor och på torra kullar är furuskogen fortfarande ljus med endast svag björkföryngring. Boskapstramp vid bland annat viloplatser skapar ställvis blottad mark. En äldre generation fjellbjörk är ofta döende. Grova furor ses spridda. På torrgrenar av gamla, grova furor ses både vanlig sotbeger (Cyphelium tigillare) och furusotbeger (Cyphelium pinicola). Furustokkjuke (Phellinus pini) finns på gammal fura, men även gulrandkjuke (Phaeolus schweinitzii) har skapat basal brunröta i några träd. Vid myren är furuskogen senvuxen. 2. Omkring Gatåi väster om Skardfjellet (776 daa) B (A) regionalt verdifullt Ett stort område i sydvästsluttning med gammal furuskog som har ett varierande inslag av fjellbjörk. Furuskogen, följer sluttningen på mellannivåerna och omges både uppåt och nedåt av fjellbjörkskog. Marken är ibland småblockig, men saknar oftast block. I norr är sluttningen brant och bildar lodytor. Vegetationen är rikt varierad. Högstaudebjörkskog, rikmyr och krekklingfuruskog växlar med blåbærsfuruskog med stort gräsinslag. Små fuktstråk går snett ner för sluttningen. Dessa har ofta en vegetation som är tydligt rikpåverkad och har inslag av olika fjellurter. Ett par bäckar rinner också genom området. Vid Gatåi är en slingrande moränås utbildad. Skogen är olikåldrig med en hög beståndsålder och är ofta grovväxt. Över 400-åriga träd finns, men är inte så vanliga. Den typiska furan är 12 m hög, har en diameter på 60 cm och lågt ansatta grenar eller en flerstammig krona, har torrgrenar nertill och en rödaktig bark. De grövre träden, som har diametrar upp mot 80-90 cm är ibland kraftigt ansvällda vid basen. Spår av brand ses i de äldre furorna. Furulågor och vindfällen, eller rötade och fallna stammar ses ganska vanligt spridda. Troligtvis är många av dem tidigare rötade av gulrandkjuke (Phaeolus schweinitzii). De är ofta något eller några tiotal år gamla. Många av rotvältorna ser ut att vara fallna vid samma tillfälle. Stubbar ses på en del ställen, liksom lumpade trädtoppar, bland annat vid Gatåi. Furugadd ses sparsamt spridda. Riktigt gamla lågor saknas i stort sett och kontinuiteten av dessa är låg. Däremot är kontinuiteten på gammal fura och torrgrenar större. Skogen har påverkats av bete under lång tid. Betespåverkan är idag störst mot sydöst och är en förutsättning för att behålla en rik kärlväxtflora i gläntor och fuktstråk och för att inte skogen skall sluta sig för mycket så att värdena knutna till solbelysta, döda furugrenar går förlorade. På torrgrenar ses vanlig sotbeger (Cyphelium tigillare), furusotbeger (Cyphelium pinicola) och Pyrrhospora elabens, på åsen vid Gatåi också ulvelav (Letharia vulpina) på blottad ved av furustam. 126
Gulrandkjuke (Phaeolus schweinitzii) och furustokkjuke (Phellinus pini) noterades på ett par ställen vardera. Bergfrue (Saxifraga cotyledon), grønkurle (Coeloglossum viride), bakkesøte (Gentianella campestris) och mogop (Pulsatilla vernalis) är några av de karplanter som sågs. 3. Hundsjøfjellets västsluttning (30 daa) B lokalt verdifullt Ett mindre område med gammal brandpräglad blåbærsfuruskog, i norr i en kuperad västsluttning med moränkullar och i söder på och nedanför ett bergskrön. Skogen är olikåldrig. Furorna är i allmänhet 200-350 år. I den södra delen är de inte särskilt grova, men har ofta stora brandlyror i stammarna. I norr finns ett stort inslag av grova träd på något friskare mark. Även här ses brandlyror allmänt, liksom en del lågor och många grova torrgrenar på träden och på marken. I söder finns det mindre mängder död ved. Området bör brännas tillsammans med omgivande områden. 4. Vid Krokutbekken (6,4 daa) B lokalt verdifullt Ett mycket litet parti med gammal och grov furuskog i västsluttningen alldeles norr om Krokutbekken på frisk, örtrik mark. Skogen har samma struktur som flera andra delar i kjerneområdena. Träden har åldrar upp mot ca 300 år. Död ved finns främst i form av grova torrgrenar och som blottad ved i stamsår men också som ett par rasade grova furor som dött av basal brunröta. Gulrandkjuke (Phaeolus schweinitzii) sågs på ett träd. 5. Norr om Fillingstyggeberget (224 daa) B lokalt till regionalt verdifullt Gammal furuskog på moränkullar och längs en bäck med ibland stor inblandning av fjellbjörk. Även partier med nästan ren furuskog finns. Blåbärsfuruskog dominerar. Gneisberggrund skapar mager mark, utom i några fuktstråk i söder där inverkan av rikare markvatten börjar märkas. Längre söderut blir detta tydligare. Skogen är gammal och olikåldrig, men innehåller inte mycket död ved. Tidigare plockhuggning och vedtag har satt sina spår. I den södra delen finns mer lågor och torrträd med en viss kontinuitet av dessa element. Brandlyror med en eller två bränder i ljudet ses ganska allmänt. I en del träd ses bohål. Rutetømmersopp (Antrodia xantha) noterades på 2 äldre lågor i fuktsvacka i väster. 6. Vid Skrubbekken (95 daa) B lokalt verdifullt Gammal, betad furuskog på moränryggar och fuktigare mark mot bäck och myr. Skogen är olikåldrig och har ett varierande inslag av fjellbjörk. Marken är mestadels mager och berggrunden består av fattig gneis. Träden har åldrar upp mot ca 350 år, kanske mer, men ofta är de i 200-årsåldern. I vissa partier står furorna glest. De har ofta kraftiga dimensioner med stor krona. Furor med naken ved i stamskador är vanliga och relativt ofta ses mulmträd. Kontinuitet finns på gamla träd och kraftiga torrgrenar, men inte på gadd och lågor, som även nu förekommer i sparsam omfattning. Stubbar efter tidigare plockhuggning ses spridda. På torrgrenar ses vanlig sotbeger (Cyphelium tigillare). Marken är på en del ställen sliten av bete och tramp. Lyror finns i träden efter brand, andra skador och tjärvedtag. Artsmangfold Området har i och med det nordligt boreala läget och ensidigheten i trädslagssammansättning en måttligt stor artmångfald. Artdiversiteten ökar dock av förekomsten av grov, gammal furuskog, men kanske i ännu högre utsträckning av de rika myrtyperna och skogsbetet som förekommer allmänt. De två sistnämnda skapar en god artstock av karplanter som i sin tur gynnar många insekter. På rikmyr finns säkert också en del moser av intresse, något som nu inte blev undersökt. Det finns en hyfsad potensial för arter som är beroende av gammal och grov fjellfuruskog, dels på naken ved och dels i brunrötade grova, både stående och fallna träd. Rikare berg ger på några ställen förutsättningar för speciella karplanter och lavar. Två rödlistade arter registrerades i området. Karplanter Även om inga rariteter registrerades så har området en rik karplanteflora i de delar som är kalkpåverkade eller baserika omkring Hundsjøfjellet och sydväst om Skardfjellet. I små myr- eller fuktstråk och betade gläntor ses där bland annat bakkesøte (Gentianella campestris), bjørnebrodd (Tofieldia pusilla), dvergjamne (Selaginella selaginoides), gulsildre (Saxifraga aizoides), særbustorr (Carex dioica), gulstorr (Carex flava), klubbestorr (Carex buxbaumii) och många andra storrarter, på något ställe tillsammans med fjellsnelle (Equisetum variegatum). I östsluttningen av Fillingstyggeberget växer fjelltjæreblom (Viscaria alpina) och stora mängder av grønburkne (Asplenium viride). Grønkurle (Coeloglossum viride) ses i blandskog på någon plats och i Hundsjøfjellets branta västsida växer mogop (Pulsatilla vernalis) och bergfrue (Saxifraga cotyledon). 127
Skjefte (Equisetum hyemale) ses i fuktig björkskog tillsammans med olika högurter. Andra delar av området är istället betydligt fattigare. Lav Området är mycket fattigt på busk- och bladlavar, vilket hänger samman med den sydliga och västliga expositionen, men även på ett generellt torrt klimat. Däremot finns en rikare lavflora på naken furuved. Alla de funna arterna ulvelav (Letharia vulpina)dc, furusotbeger (Cyphelium pinicola), vanlig sotbeger (Cyphelium tigillare) och Pyrrhospora elabens är beroende av tillgång på gammal och exponerad naken ved av fura för sin utveckling. God tillgång på och kontinuitet av torra furugrenar på de gamla furorna skapar goda förhållanden för dessa. Ulvelaven hittades dock endast på naken ved och bark av en levande fura vid Gatåi. Furusotbegern har sin huvudutbredning i landet i denna region och utgör därför en värdefull förekomst. På lodytor i Fillingstyggebergets östsida växer skorpelaven Caloplaca chrysodeta. Sopp Ingen marksopp av speciellt intresse noterades, även om förutsättningar bör finnas för rikmarksopp. Soppsäsongen var dålig. Den begränsade kontinuiteten av furulågor i största delen av området begränsar även den vedlevande floran av kjuker. Gulrandkjuke (Phaeolus schweinitzii) och furustokkjuke sågs på några platser vardera på levande furor. En basal brunröta hos ett antal mycket grova fallna furor beror på angrepp av den förstnämnda. Denna kjuke kan tänkas ha en viktig ekologisk funktion i området, genom att skapa mulm i stående träd och orsaka stambrott, ibland med grova högstubbar som följd. Andra grupper Fåglar av intresse som registrerades var kongeørnen (Aquila chrysaetos)r och tretåspett (Picoides tridactylus) som dock endast sågs i form av dess typiska spår i en fura. Insekter i betad skog och sådana som lever i grov solbelyst fura bör ha goda förutsättningar. Hjort observerades. Tabell. Intressanta arter i Jora i Lesja kommune Norsk navn Vitenskapligt navn Truethet Antal funnplasser+(substrat) Lav: guldorangelav Caloplaca chrysodeta 1 (3) furusotbeger Cyphelium pinicola 2 (10-tal) vanlig sotbeger Cyphelium tigillare 6 (20-tal) ulvelav Letharia vulpina DC 1 (1) grynvrenge Nephroma parile 1 (1) Pyrrhospora elabens 3 (ca 10) Sopp: rutetømmersopp Antrodia xantha 1 (1) gulrandkjuke Phaeolus schweinitzii 3 (fler spår ses) furustokkjuke Phellinus pini 2 (2) Karplanter: grønburkne Asplenium viride 1 klubbestorr Carex buxbaumii ssp. buxbaumii 3 grönkurle Coeloglossum viride 3 fjellsnelle Equisetum variegatum 2 bakkesøte Gentianella campestris 2 kastanjesiv Juncus castaneus 1 mogop Pulsatilla vernalis 1 bjørnebrodd Tofieldia pusilla 5 fjelltjæreblom Viscaria alpina 1 Fugel: kongeørn Aquila chrysaetos R 1 tretåspett Picoides tridactylus 1 (spår) 128
Avgrensning og arrondering Hela undersökningsområdet, med undantag av den unga skogen längst i norr ingår i förslaget till naturreservat. Detta utgör ett stort område med en god och naturlig arrondering omfattande hela dalsidan från älv till snaufjell längs en ca 8 km lång sträcka. I den övre kanten på snaufjellet är gränsen lagd med utgångspunkt från gränsen för undersökningsområdet och kan behöva korrigeras. Påverkan av skogsbruk har varit relativt stor längs traktorvägen i sydöst och det är tveksamt om denna del bör ingå, men föreslås ändå ingå för att skapa en naturlig gräns mot älven. Ett alternativ är att dra gränsen längs traktorvägen och utesluta skogen nedanför denna. Det kan även vara aktuellt att utesluta den kraftigt påverkade fjellbjörkskogen rakt ovanför kjerneområde 1. Ett annat är att dra verneområdets östra gräns längs östra kanten av kjerneområde 2. Då utesluts dessvärre samtidigt värdefulla rikmyrpartier, högstaudebjörkskog och grova furor med furusotbeger. Verneverdier og verdisetting Området har vernevärden som är knutna till både furuskogen och till rika vegetationstyper, men också värden som betingas av bete. I furuskogen finns kontinuitet på grova furor i ljusa miljöer med torrgrenar som har en speciell lavflora. Däremot är kontinuiteten av död ved bruten vad det gäller lågor och furugadd. Furuskogarna har en rumslig heterogenitet och en intressant ekologi, där gulrandkjuken (Phaeolus schweinitzii) skapar basal brunröta och mulmbildning. Dessa gamla furor har troligen också en rik insektsfauna knuten till sig. Myrpartier av både middelsrik och ekstremrik typ bildar tillsammans med högstudebjörkskog och betad skog artrika karplante- och insektsmiljöer. Betet skapar gläntor och bromsar upp igenväxningen, vilket gynnar de gamla furorna. För att bibehålla områdets värden krävs fortsatt bete, vilket alltså bör uppmuntras. Även viss röjning av fjellbjörk omkring gamla furor bör utföras. Däremot måste vedtag utav torra furugrenar förhindras. Vidare bör störning i form av brand återinföras, lämpligen i områdets mellersta delar. Stora delar av området har snarast lokalt värde, men det avgränsade förslaget till naturreservat bedöms ändå som regionalt verdifullt med tanke på områdets storlek och goda arrondering, samt på förekomsten av rika vegetationstyper. Oppfylling av påviste mangler ved dagens skogvern: Området innehåller de prioriterade skogtyperna urskogspreget furuskog och högstaudeskog. Det innehåller relativt stora områden med gammal skog under overveiende naturlig dynamikk, men knappast så stora områden att det platsar som en större förekomst. Område Stjernevärden för större kjerneområden och verneförslaget som helhet för Jora i Lesja. Urørthet/ Påvirkning Størrelse Variasjon Arrondering Interessante arter Rike vegtyper Død ved mengde Død ved Kontinuitet Treslags fordeling Samlet verdi Kj.omr 1 ** * ** ** * ** * * ** * Kj.omr 2 ** ** ** ** ** ** ** ** ** ** Kj.omr 5 ** ** ** ** * ** ** * * * Kj.omr 6 ** * ** ** * * ** * * * Verneförsla get ** *** ** *** ** ** ** ** ** ** 129