Rundhalla i Ringebu kommune

Transkript

1

2 Rundhalla i Ringebu kommune Referansedata Fylke: Oppland Navn på registrant: Magnus Andersson Kommune: Ringebu Veg.sone: Mellomboreal alpin Dato feltreg: aug 2005 Areal (verneförslagen) 6418 daa (undersökt daa) Kartblad: N 1818 II Hirkjølen Høyde over havet: m UTM sentralpunkt (sone 32N): x Verdi: ** - *** (regionalt till nasjonalt verdifullt) Sammendrag Detta fjällnära och stora område täcker båda sidorna av dalgången i Imsdalens övre del nordväst om Imsdalsgården samt Skådalen mot sydöst. Verneförslaget omfattar dalgångens västsida och det mesta av Skådalen och ansluter till andra föreslagna verneområden söderut och i Åstadalen. Klimatet är kontinentalt och topografin varierad, speciellt i nordväst där Rundhallaknappens silhuett sätter prägel på landskapet. Ett flertal bäckklyftor skär genom sluttningarna och rasmarker är vanliga, speciellt öster om Gråhogda. Berggrunden är varierad, med rika partier främst i nordväst där vegetationen också är rikast med högstaudeskog och äng. I norr är granskog och fjellbjörkskog dominerande medan andelen furuskog ökar betydligt mot söder. Mycket av skogen är påverkad av mer eller mindre kraftiga plockhuggningar längre tillbaks. Dessutom finns ungskog på tidigare flatehogster öster om vägen som går genom dalgången och väster om Krokbakken. Dessa barrungskogar har ett delvis stort lövinslag. Delar av de plockhuggna skogarna har dock goda utvecklingsmöjligheter. Små kjerneområden med gammal gran- och furuskog förekommer på flera platser i sluttningarnas övre delar, men i nordväst finns också större områden med värdefull grannaturskog. I dessa hittas den största mångfalden knuten till naturskog i området. Nio rödlistade arter är registrerade. Det rör sig främst om kjuker på granlågor. Flera av dem har mycket höga krav på livsmiljö, varav taigaskinn (Laurilia sulcata) har en starkt begränsad utbredning i landet och sitt kanske starkaste fäste i Imsdalen. För att upprätthålla spridningsvägar för dessa arter krävs att granskog längs dalens hela västsida undantas skogsbruk. Grov furuskog har tidigare funnits på ett flertal platser, vilket där kan ses som grova gamla lågor. Det är angeläget att ta vara på de fragment som återstår, speciellt som urskogsartad furuskog finns på några platser i de tidigare föreslagna verneområdena. Grov furuskog finns vid Skådalen, som i övrigt består av betad fjellbjörksskog och mindre partier med grannaturskog samt klen gammal furuskog i sydbrant. Totalt har 10 kjerneområden avgränsats, varav sju ingår i verneförslaget. Området har en god arrondering och fyller upp de prioriterade skogtyperna; høgstaudeskog, boreal naturskog, særlig granskog rik på død ved och i viss mån bekkekløfter. Avgränsningen för ett verneområde är inte alldeles självklar, utan kan göras på flera sätt. Verneförslaget som helhet är regionalt värdefullt, men delar av området i nordväst har nasjonalt värde. Feltarbeidet Området genomsöktes under tre långa dagar, motsvarande fyra fältdagar. Vädret var mestadels lämpligt, men stundtals regnigt. Tidpunkten på året var gynnsam för artfynd. Det mesta av undersökningsområdet besöktes, med undantag av partier med mager fjellbjörkskog, snaufjell och några ungskogspartier. Utvelgelse av område Området är utvalt av DN, statskog och fylkesmannen i förbindelse med vern av statlig skog. Tidigare registreringar i angränsande områden längre söderut i Imsdalen och Åstadalen har påvisat delvis stora vernevärden, vilket gjort det intressant att även registrera de norra delarna av dalgången. Inga tidigare registreringar är kända i området. I förslagen till verneområden söderut har viktiga kjerneområden avgränsats bland annat vid Skakkbekken öster om Imsdalssjöene och på Geilhugus nord- och östsida. Det rör sig om urskogsartade granskogar och furuskogar i övre delen av sluttningarna eller i bäckklyfta (Skakkbekken) med goda förekomster av rödlistade och delvis mycket krävande vedlevande sopp. Beliggenhet, naturgrunnlag og avgrensning Det undersökta området ligger i den översta delen av Imsdalen, 25 km väster om Koppang i ett mjukt skulpturerat storlandskap med medelhöga fjell. Det följer fjällsluttningarna på båda sidor av den trånga dalgången i stort sett upp till snaufjellet, från Imsdalsvolas sydsida längst i norr till Krokkbakken i söder, men omfattar därefter endast den östra sluttningen som leder in i Søre Skådalen mellan 101

3 Piggvola och Langvola. Vid Krokbakken gränsar området till verneförslaget i Åstadalen och vid Langvola till verneförslaget Imssjøene øst. Området som främst ligger i nordboreal zon, men till mindre delar också innefattar partier i mellanboreal och alpin zon, omfattar granskog, furuskog, fjellbjörkskog och rasmarker. I dalbottnen innesluts betade gräsmarker, åmiljöer och ett par boställen vid Finnset och Rundhalla. Bete förekommer även i skogen i norr och i sydöst. En mindre och grusad bilväg följer i stort sett Rundhallaåa genom dalen liksom väster om denna också en liten kraftledningsgata. Topografi och berggrund Dalgången sträcker sig i nordväst-sydöstlig riktning och har delvis relativt branta sidor. Längst i norr och längst i söder är sluttningarna slakare. Som regel planar sluttningarna ut i sina övre delar. Ett flertal bäckar har skurit sig ner i berget och bildar vid Nordrebekken och speciellt längs Finnskjeggbekken djupa klippraviner med små vattenfall. Vid Rundhalla, Kvernbekken och Nordre respektive Søre Skådalen har mindre dramatiska, men ändå relativt djupa bäckdalar utbildats. Dessa har i nordväst skapat en starkt bruten relief i västsluttningen omkring Rundhalla. Rundhallaknappen med sin väl markerade östsida hänger där ut över dalgången. Blockmarker har en bitvis omfattande utbredning. Detta gäller framförallt på östsidan av Gråhogda och Årdalstangen, men också på flera platser längs den östra dalsidan och på Rundhallaknappens branta sida mot dalen. I dalbottnen rinner den på flera platser bäverdämda Rundhallaån, i sin nedersta del något meandrande. Den största delen av östsluttningen utgörs av grå sandstein med inslag av leirskiffer och konglomerat. Ovanför denna i söder, liksom i västsluttningen består berggrunden av leirskiffer och fyllit, material som på sina håll ger rikverkan. I dalbottnen förekommer även tillitt (försteinet breavsetning). Lokalklima Klimatet är kontinentalt med kalla vintrar, relativt varma somrar och låga till måttliga nederbördsmängder. Årsmedeltemperaturen ligger omkring 1 C i de lägre delarna och någon grad lägre i höjdlägena. Årsmedelvärdet för nederbörden ligger på 600 mm vid Imsdalsgården. Sydvästvända sluttningar har av naturliga skäl ett betydligt torrare lokalklimat än exempelvis de humida bäckklyftorna i östsluttningarna. Undersökningsområdet har en stor topografisk variation, sluttningar med skog förekommer i alla riktningar. Området som helhet är också stort och välarronderat, men tappar i arronderingsvärde dels på grund av den genomgående vägen och kraftledningen, men framförallt som följd av skogsbruksingrepp i form av tidigare snauhogster längs vägens östra sida och i nedre delen av sluttningen väster om Krokbakken. De avgränsade kjerneområdena har störst koncentration och storlek i nordväst. Övriga kjerneområden är bara något eller några tiotal daa stora och ligger utspridda i sluttningarnas övre delar omgivna av skog med olika grad av påverkan. Det är därför svårt att ge en enkel rekommendation för ett eventuellt verneområde som fångar upp så mycket som möjligt av värdefull skog utan att innefatta alltför stora partier med trivial skog. Vegetasjon Vegetationen har en relativt stor variation till följd av nivåskillnader, olika lutningsriktningar, skiftande berggrund, betespåverkan samt förekomsten av bäckmiljöerna och ån i dalbottnen, liksom rasmarker, översvämningsskog och kulturmark. Både fattiga och rika vegetationstyper förekommer och ett svagt inslag av fjellurter kan skönjas. Myrmiljöer saknas däremot. Trädslagsmässigt dominerar fjellbjörk de övre delarna av sluttningarna och de inre bottnarna av Søre Skådalen och vestre Botnebekken, medan granen har herraväldet i bäckklyftor och i nederdelen av sluttningarna på platser som inte är alltför torra. Där bildar istället furan skog. Fura finns även spridd på hög höjd i blockmarker och på bart berg. Generellt blir fura viktigare mot söder i området. Längs ån är björken vanlig, både som fjellbjörksform och söderöver som dunbjörk. Osp ses som spridda små grupper i den västra sluttningen och i något större koncentration öster om vägen, medan seljen mest ses sparsamt som solitära spridda träd. Även rogn förekommer. Einbuskar ses dels i fuktig rasmarksskog i norr och dels som lågvuxna, ibland marktäckande buskage i betade områden längst i söder. De rikaste vegetationstyperna ses i norr, där høgstaudebjörkeskog är vanlig på båda sidor av dalgången, ibland med glenner. På åsen mellan bäckarna vid Rundhalla är den utbildad som en vacker och intermediärt rik høgstaudeeng. Granskogen är oftare av småbregne- eller blåbærtyp, men har ibland inslag av høgstauder, bland annat nedanför Imsdalsvola och vid Nordrebekken. Bete av sau, men troligen även av villrein gör att inslaget av örter och gräs ställvis är stort. I Søre Skådalen upp mot de små tjärnarna är marken utmagrad av bete och domineras nu av finnskjegg (Nardus stricta). De öppna rasmarkerna är vegetationsfattiga, endast täckta av skorpelavar eller ibland av kreklingmattor. Furuskog finns av olika utformningar. På åsen mellan de båda Skådalarna är den 102

4 utbildad som bærlyngskog, vilket ger en kraftigare skog. Långs ån utbreder sig i söder översvämmade mader med hög gräsvegetation. Skogstruktur, påvirkning Skogen i den största delen av området är präglad av kraftiga genomhuggningar längre tillbaks, men i norr är påverkansgraden lägre och i högre grad knuten till ett extensivt bete. Öster om vägen, upp till i höjd med Rundhalla har skogen även påverkats av snauhogst för några tiotal år sedan. Där finns nu ungskogar av gran och fura, ibland helt barrdominerade och ibland med ett större lövinslag. De utbreder sig i de nedre delarna av sluttningarna upp mot de brantare partierna. Omkring 100-årig skog som visar påverkan av plockhuggning och har sparsamt med naturskogsstrukturer är relativt vanlig i området. Gammal skog med mer nyckelelement finns, förutom i nordväst, främst som mindre områden i högt läge på svåråtkomliga platser. Furugadd förekommer sparsamt och då främst i kjerneområdena. Gamla och grova furulågor, ibland med sotrester tyder på tidigare grova furuskogar på ett flertal platser. Det finns med andra ord förutsättningar att på mycket lång sikt återskapa sådan. Grov furuskog finns nu egentligen bara kvar på åsen mellan Skådalarna. Den kan ha en stor utvecklingspotential i och med närheten till urskogsartad furuskog väster om Langvola och i Skakkbekkens klyfta. Den äldsta åldersbestämda furan stod väster om Krokbakken och var ca 420 år gammal. Spår av brand ses främst i gamla furulågor, endast i undantagsfall i levande fura. Det var sannolikt mer än 150 år sedan senaste branden. På västra sidan om ån i norr har ett par stora och värdefulla kjerneområden avgränsats. De består av gammal fjällgranskog som i norr övergår i fjellbjörkskog med spridda grankloner. Norr om Rundhallaknappen har skogen en väl utvecklad dynamik med luckig struktur och gott om granlågor i olika nedbrytningsstadier. Där ses en del mycket krävande vedlevande sopp. Betet har inte påverkat förekomsten av naturskogsstrukturer, men däremot skapat en del gläntor i björkskiktet. Vid Rundhalla på åsen mellan två fallande bäckar är granskogen grov och fuktig, men visar en viss påverkan av skogsbruk. Söder om Rundhalla står en blandskog av gran och fjellbjörk som är olikåldrig, men innehåller mycket stubbar. Förutom ett litet kjerneområde är det mesta av skogen mellan Rundhalla och Nordrebekken påverkad av tidigare kraftig genomhuggning. Trots det växer svartsonekjuke på någon låga. Närmast Nordrebekken, står en granskog i 100-årsåldern med stort innehåll av rogn och en frodig högstaudevegetation. Stubbar ses även här, en del är grova. På fuktiga lodytor vid ett 15 m högt vattenfall växer grynvrenge, fjellpolstermose och stjernesildre (Saxifraga stellaris). I den västra sluttningen söder om Nordrebekken och ner mot Finnset utbreder sig vidsträckta blockmarker som oftast är kala, endast bevuxna med skorpelavar och reinlavar. Kreckling täcker ibland över blockmarken. Som spridda fläckar förekommer ensamma eller grupper av fjellbjörk. Ställvis finns även större vegetationsklädda partier med glesvuxen skog av björk och gran. Dessa innehåller ofta en del död ved, men ofta av något klenare dimensioner och i torra lägen. I övre delen av sluttningen står enstaka gamla, krokvuxna furor som rester av en tidigare mer utbredd furuskog. De har åldrar upp mot år. Stubbar efter huggna och sågade furor, ibland upp till metern grova ses spridda högt upp i rasmarkerna. Där ligger även lumpade stockar som ibland har spår av brand. Ett par frodiga och fuktiga stråk med högstauder tar sig ner för sluttningen väster om Finnset. Längs dessa har granskogen varit grov, men nu finns bara rester kvar. Björk dominerar nu istället. Enstaka lågor ses, mest klena. På en grov gammal furulåga sitter svartsonekjuke. I nedre kanten finns mer finkornigt material och en tätare, mossig granskog som sträcker sig fram till de fuktiga gräsmarkerna vid ån. Skogen, som har ett stort inslag av björk är omkring 80 år och innehåller en del död ved, men visar ett tydligt kontinuitetsbrott. Även söder om Finnset i den västra sluttningen finns blockmarker, men i mindre utsträckning och oftast täckt av vegetation. Skog täcker här större delar av sluttningen. Hälften består av ung, ca 30- årig blandskog. Där ovanför är granskogen olikåldrig och ganska senvuxen med en luckig struktur betingad av markförhållandena. Skogen är genomhuggen i omgångar och naturskogsstrukturer är sparsamt förekommande, mest som döda björkstammar, men också som spridda gamla och knotiga seljar och ospar som i några fall är bevuxna med lobarior. Även gråspett (Picus canus) observerades här. Ett par kjerneområden med relativt gammal furuskog har avgränsats i de övre delarna. I den östra sluttningen längst i norr nedanför Reinfjellet är marken småblockig under växttäcket, men även bar blockmark ses. Partier finns med både högstauder, småbregner och blåbær. Fjällbjörkskogen är inte speciellt grov, men ganska gammal och innehåller rätt mycket död ved. Där ses även spår av nävertäkt. Grupper av grankloner med naturlig dynamik finns spridda. I dessa ses granlågor i olika nedbrytningsgrad, snöbrutna träd och träd med bohål. Granseterlaven är mycket 103

5 vanlig på gran och björk, liksom hänglavar. På selje sitter stiftfiltlav, grynvrenge, lungenever och lodnevrenge. Även en del rogn och enstaka äldre furor, liksom någon ensam osp finns här, ibland med underväxt av betad ein. I små källbäckar ses raudmuslingmose (Mylia taylori). På över 1000 m nivå står små grupper av gran. Fjellbjörken blir yngre söderut. I höjd med Rundhalla är marken mer näringsrik med lite tyrihjelm och mer ung till medelålders osp. Det stora området med granungskog tar sedan vid söderut. Man har bara lämnat fjellbjörkskog med lite småvuxna grankloner högst upp i sluttningen. I den sydsydvästra sluttningen av Reinfjellet är skogen omkring 100 år gammal, men ojämn och dominerad av gran. Den visar många spår av tidigare skogsbruk. Stubbar ses överallt och skogen har ett tydligt kontinuitetsbrott. Ett stort parti består dessutom av ungskog på en tidigare kalavverkad yta. Högre uppe i sluttningen blir inslaget av fura större. Delar av sluttningen är brant. Rasmarker finns i partier. Även klen osp finns gruppvis i rasmarker med rörligt grundvatten. Där blir vegetationen rikare. Rester av en tidigare grov furuskog ses som enstaka grova och gamla furulågor. På några växer den vita kjuken Skeletocutis lenis och hyllekjuke (Phellinus viticola). I sluttningen ner mot Finnskjeggbekken ligger ett kjerneområde med en olikåldrig granskog med inslag av gammal gran upp mot 200 år och någon enstaka 300-åriga fura. Även skogen längs sluttningen söder om Finnskjeggbekken är stark påverkad av skogsbruk. Partier med 100-årig furuskog med mycket stubbar växlar med yngre, lövrik blandskog uppkommen efter kalhyggen. Uppe på krönet i söder ovanför Kvernbekken står en del gamla senvuxna furor. Ovanför krönet består skogen av torr fjellbjörkskog med spridda ensamma granar och grankloner. På en granlåga sågs rynkeskinn (Phlebia centrifuga) och på någon selje lungenever, annars inte mycket. Den långsmala delen av området i Söre Skådalen består i huvudsak av en parklik, luftig fjellbjörkskog på väldränerad mark som är betad med kortvuxet gräs. Upp mot tjärnen som ligger på andra sidan fylkesgränsen är björkskogen ännu glesare. I sydvästsluttningen av åsen mellan de båda bäckklyftorna i Skådalen står en grovvuxen furuskog som är påverkad av skogsbruk i sen tid, men har en ganska hög ålder, troligen omkring 200 år. Den skulle kunna utveckla höga naturvärden om den fick stå kvar. Enstaka naturskogsrester i form av gamla grova, halvt begravda furulågor ses där spridda. I det sydvända berget ner mot Nordre Skådalen hänger gamla senvuxna furor. Längs med ån har bäverdämningar orsakat översvämmade gräsmarker, men också i viss mån dödat gran. Längs ån ses en del björkhögstubbar och torrträd, liksom bäverkapade liggande björkar. På den låga åsen 500 m nordväst om Krokbakken står en något olikåldrig produktionsinriktad barrskog med björkinslag som börjar vara avverkningsmogen. Den står i ett läge som är gynnsamt för utveckling av hänglavsrik och fuktig barrskog och kan på några decennier utveckla någorlunda höga naturvärden. Kjerneområden 1. Norr om Nordrebekken (12 daa) B lokalt verdifullt Fjellgranskog med stort inslag av fjellbjörk i östsluttning norr om Nordrebekken. Delvis i rasmarker och gränsande till blockfält och fjellbjörkskog. Nedanför vidtar 100-årig, något olikåldrig granskog med gott om stubbar efter avverkning långt tillbaka. Det lilla kjerneområdet klarade sig då från avverkning. En del av granen är klonformig. Ganska mycket granlågor, som delvis är grova och av olika nedbrytningsgrad ses i området. Det enda av signalarter som sågs på dessa var svartsonekjuke (Phellinus nigrolimitatus). Fjellbjörken är i regel gammal och i många fall beväxt med granseterlav (Hypogymnia bitteri). Områdets ringa storlek begränsar värdet. 2. Väster om Rundhalla (119 daa) B regionalt verdifullt Ett varierat och rikt område som består av fjellgranskog på gränsen till fjellbjörkskogen som i vissa delar letar sig in i området. Terrängen är kuperad med olika lutningsriktningar. Området utbreder sig omkring ett par sammanfallande bäckar med nedskurna och fallande lopp, samt i norr i brant östsluttning med rika lodytor. Marken är ofta småblockig. I norra och mellersta delen består blocken av en rikare bergart. Både block och lodytor är ofta bevuxna med bladlavar ur Lobarionsamfunnet. Markreaktionen är i huvudsak rik beroende på berggrunden och täcks i flera större partier av en örtrik vegetation. Södra delen domineras av småbregner och gräs. På åsen mellan bäckarna gränsar fuktig högstaudegranskog till betade sluttningskärr. Området betas extensivt av får och även vildren. En större mängd viltstigar går genom området. Skogen har olika karaktär i olika delar, som här beskrivs var för sig. 104

6 I söder är inte naturskogen så väl utvecklad beroende på äldre tiders plockhuggningar. Den är dock olikåldrig och lite ojämn med gläntor och både äldre och lite yngre partier. Död ved finns där i måttliga till rikliga mängder. Döda fjällbjörkar av lite grövre slag finns spridda. I nederkanten står en del grova stubbar. Det mest spännande är två metergrova granlågor. Svartsonekjuke växer ymnigt på dessa. I den mellersta delen mellan bäckarna står en grov granskog med inslag av björk. Skogen är här ganska homogen med spår av tidigare avverkning. Nu har skogen blivit grov igen, upp till 90 cm. Ställvis finns rikligt med död ved, medan det är betydligt mindre mängder i andra delar. Granlågor finns i olika nedbrytningsgrader, men mest i medelhög grad. De bryts framförallt ned av triviala kjuker, men även av ett par arter med lite högre krav. Torrträd och grova högstubbar ses spridda. I syd- och östsluttningen finns högörtsängar med tyrihjelm, flekkgrisöre och tysbast, men också inslag av kulturspridda växter såsom hvitkløver. Utvecklingsmöjligheterna är mycket goda. Arter i den mellersta delen: svartsonekjuke (Phellinus nigrolimitatus), granstokkjuke (Phellinus chrysoloma), vasskjuke (Climacocystis borealis), granseterlav (Hypogymnia bitteri), lungenever (Lobaria pulmonaria) och skrubbenever(lobaria scrobiculata). Även i skogen i den norra delen finns översilade och örtrika partier i den östvända sluttningen. Området är rikt på stabilt fuktiga småmiljöer. Skogen är skiktad och innehåller en del gamla träd. Granar finns i alla grovlekar upp till 90 cm. Spår av avverkning finns i de nedre delarna i form av gamla stubbar, men även där har skogen naturskogsstrukturer. I övriga delar har skogen i norr fina naturskogskvaliteter och står ofta som grankloner med en naturlig dynamik. Granlågor finns i alla nedbrytningsstadier och är ibland substrat för arter som pekar på god kontinuitet, men i gläntor ligger även granlågor med brunröta orsakat av mer triviala kjuker. Selje och björk är vanliga, ibland bevuxna med lobarionarter och ofta med granseterlav (Hypogymna bitteri). På de rikblock och lodytor som förekommer rikligt i det norra området växer ofta lungenever (Lobaria pulmonaria), randkvistlav (Hypogymnia vittata), granseterlav och skrubbenever (Lobaria scrobiculata). Den mer krävande hvithodenål (Chaenotheca gracilenta) sågs i en ihålig björkstambas. Taggbregne (Polystichum lonchitis) finns spridd i hela norra området. Kranskonvall (Polygonatum verticillatum) ses på några platser. Andra arter är myskegras (Milium effusum), tysbast (Daphne mezereum), tyrihjelm (Aconitum lycoctonum), turt (Cicerbita alpina), hengjeaks (melica nutans), skålfiltlav (Pannaria pezizoides) på selje, samt vasskjuke (Climacocystis borealis), granstokkjuke (Phellinus chrysoloma) och svartsonekjuke (Phellinus nigrolimitatus) på granlågor. 3. Norr om Rundhallaknappen (247 daa) A nasjonalt verdifullt Ett större område i sydöstsluttningen av Imsdalsvola och i Rundhallaknappens nordostsluttning med gammal fjellgranskog som i norr består av grankloner i gammal fjellbjörkskog och i söder är grandominerad. Skogen ligger på hög höjd, upp till 900 m och är frodvuxen med ett i norr mycket örtrikt fältskikt som betas extensivt av får och villrein. I den rena granskogen i söder är det vanligare med småbregner och gräs. Granarna har ofta grova dimensioner, upp mot cm och är ganska högvuxna, något mer lågvuxna i söder. De står ofta i grupper eller rader med gläntor emellan. Spår av grova gamla stubbar ses sparsamt i de nedre delarna. Skogen har väl utvecklade naturskogskvaliteter med både strukturer och arter och har en god kontinuitet. Den innehåller rikligt med död ved. Granlågor finns i olika dimensioner och nedbrytningsgrad. Kontinuitet föreligger på grova granlågor, vilket gör att ett flertal mycket krävande kjuker förekommer. Området ansluter på så vis till liknande skogsmiljöer på andra sidan fjellet, i Åstadalen. Området är av brandrefugial natur och lavrikt med både hänglavar och bladlavar. Gammal fjellbjörk är vanlig och utgör i sig ett värde. Även mot bäcken och västerut in längs vestre Botnebekken är fjellbjörkskogen välutvecklad och vacker. I sydöst finns inslag av lodytor. Arter: vasskjuke (Climacocystis borealis), duftskinn (Cystostereum murrai), rosenkjuke (Fomitopsis rosea), harekjuke (Inonotus leporinus), tjærekjuke (Ischnoderma benzoinum), taigaskinn (Laurilia sulcata), granstokkjuke (Phellinus chrysoloma), granrustkjuke (Phellinus ferrugineofuscus), svartsonekjuke (Phellinus nigrolimitatus), sibirkjuke (Skeletocutis odora), granseterlav (Hypogymnia bitteri), skrubbenever (Lobaria scrobiculata), lungenever (Lobaria pulmonaria), glattvrenge (Nephroma bellum), grynvrenge (Nephroma parile), skørsigd (Dicranum fragillifolium), taggbregne (Polystichum lnchitis), kranskonvall (Polygonatum verticillatum) och tretåspett (Picoides tridactylus), 4. Finnskjeggbekken (18 daa) B lokalt-regionalt verdifullt Litet område med gammal och olikåldrig barrskog omkring Finnskjeggbekken söder om Reinfjellet. I 105

7 sydöstsluttningen ner mot bäcken står en gammal granskog med någon grov gammal fura i 250- årsåldern. Granar finns i åldrar upp mot ca 200 år. Sluttningen är bitvis brant med lodytor. Vegetationen består främst av småbregner och blåbær, men i partier med rörligt markvatten ger de rika markförhållandena utslag i en örtrik flora med exempelvis flekkgrisöre, olavsstake och trollbær. Uppe i sluttningen glesnar granskogen ut och släpper in mer fjellbjörk. Grova granar med dimensioner upp mot 60 cm finns rikligt spridda. Grova lågor ses ner mot bäcken. Naturskogsstrukturen är dock inte så välutvecklad och kontinuiteten är bruten längre tillbaka. Mer krävande arter saknas, men nu sågs granstokkjuke (Phellinus chrysoloma), kjöttkjuke (Leptoporus mollis) och vasskjuke (Climacocystis borealis). På andra sidan bäcken är naturvärdena främst knutna till furuskogen. De gamla furorna i årsåldern står glest i den ganska branta sluttningen, omgivna av en luftig och lågvuxen skog av gran och fjellbjörk. Blåbær, tyttebær och krekling utgör vegetation. Gamla, starkt nedbrutna furulågor är relativt vanliga och några furugadd i olika grovlek finns spridda. Skogen innehåller inga riktigt gamla furor. De äldsta är ca 270 år (åldersbestämd). På ett par furulågor växer gräddporing (Skeletocutis lenis) och på furugren ses en brun resupinat kjuke, möjligen hyllekjuke (Phellinus viticola). 5. Nordvest om Kvernbekken (21 daa) B lokalt verdifullt Ett litet område i östsluttning ovan bäcken med en ojämn granskog som visar spår av äldre skogsbruk, men ändå har vissa kvaliteter. Skogen är olikåldrig och luckig. En del grov gran ses spridd. I den övre delen ingår fjellbjörk. En ca 300 år gammal fura står bland granarna. Mängden död ved är här mer sparsam än i området vid Finnskjeggbekken. Granstokkjuke (Phellinus chrysoloma) och gräddporing (Skeletocutis lenis) växer på varsin granlåga. 6. Sydöst om Kvernbekken (11 daa) B lokalt verdifullt Furuskog i litet område i hällmarker på hög höjd. Mager mark med en gles furuskog av äldre fura. De har som mest en ålder på ca 300 år, är krokväxta och har varit ointressanta för timmerproduktion. Stubbar ses även här i mindre mängder. Någon låga och furugadd förekommer. Området har inte särskilt höga naturvärden, men en hög ålder. 7. Väster om Finnset (17 daa) B lokalt verdifullt Mycket glesvuxen furuskog med fjellbjörk och någon gran i magra blockmarker på en avsats i östsluttningen och i rasmarkerna nedanför. Området har begränsade värden. Det är genomhugget på användbart timmer. Kvar står krokväxta och senvuxna gamla furor som har åldrar upp mot 300 år, kanske lite mer i något fall. De har ofta döda partier i kronan. I området står ett tiotal gadd av olika grovlek. Furulågor ses sparsamt och mest i form av lumpade toppar. Inga speciella arter noterades utöver lungenever som satt på några seljar och en björk. Gammal furuskog finns även längre ned i sluttningen, men den är något yngre och innehåller mindre mängder död ved. 8. Väster om krokbakken (43 daa) B lokalt regionalt verdifullt Gammal furuskog på hög höjd i en brant och på den planare marken ovanför. De välväxta men inte så höga furorna står glest med lågvuxen fjellbjörk och lite gran mellan. Skogen är inte fri från ingrepp, men har en hög ålder och ett visst innehåll av död ved. Furorna har åldrar mellan 150 och 420 år och diametrar upp till 50 cm. Vegetationen består huvudsakligen av krekling och tyttebær. Stubbar förekommer. Några furugadd, torrtoppar och grova gamla furulågor ses i området. På ett par gamla seljar och ospar växer stiftfiltlav (Parmeliella triptophylla) och lungenever (Lobaria pulmonaria). 9. Norr om Nordre Skådalen (23 daa) B lokalt regionalt verdifullt En mycket brant sydsluttning med solexponerade klippor och rasmarker med ett varmt lokalklimat. På klipphyllorna hänger mycket gamla furor, som ofta har torra partier i sina kronor och är vridna av ålder. Några har troligen åldrar mellan 400 och 500 år. Kala blockmarker omges av furor och osp, liksom en del fjellbjörk. I östra delen mot den branta klyftan ner mot bäcken hänger även en del gammal gran på klipphyllorna. Vasskjuke (Climacocystis borealis) sågs på sådan. I övrigt observerades inga speciella arter. Miljön är troligen gynnsam för värmekrävande insekter. 10. Søre Skådalen (20 daa) B svagt regionalt verdifullt Ett litet och svåravgränsat parti med grannaturskog längs bäcken i söder. Partier med högstauder förekommer i områdets nedre kant. I övrigt är marken småblockig och väldränerad med en vegetation av bärris. Granen förekommer som större grupper i en annars fjellbjörksdominerad och ganska ljus miljö längs bäcken. Även utanför området finns små partier med äldre grangrupper som har vissa värden. Granen i området är olikåldrig och har ibland grova dimensioner. Granlågor i olika dimen- 106

8 sioner och mestadels låg eller medelhög nedbrytningsgrad förekommer ställvis. De fem olika kjuker som konstaterades i eller strax utanför området är inte bland de mest krävande, men visar ändå på en viss kontinuitet. Den fuktiga miljön längs den djupt nedskurna bäcken underlättar troligen en återetablering av mer krävande arter. I sluttningen ovanför mot norr vidtar en grovvuxen furuskog, som även den har vissa värden. Arter: granhvitkjuke (Antrodia heteromorpha), kjöttkjuke (Leptoporus mollis), granstokkjuke (Phellinus chrysoloma) och lungenever (Lobaria pulmonaria). Strax utanför ses även duftskinn (Cystostereum murrai) och vasskjuke (Climacocystis borealis). Artsmangfold Som en följd av områdets relativt stora variation i vegetation, berggrund och topografi finns förutsättningar för en ganska stor mångfald av arter. Miljöer i området som är särskilt intressanta ur artbevarandesynpunkt är urskogsartad granskog, bäckklyftor och andra fuktiga skogsmiljöer med rik berggrund, liksom partier med äldre lövskog i rasmark samt högstaudevegetation i skog och på översilad öppen mark. Kontinuitetsbrott i de gamla furuskogspartierna ger negativt utslag i artförekomst. Nio rödlistade arter registrerades i området, åtta av dem är kjuker på granlågor. Ytterligare någon (hvithodenål) är kandidat till rödlistan. Dessutom konstaterades ett tjugotal signalarter. Karplanter og moser Karplantefloran är representativ för ett så pass stort område i en fjällnära dalgång i regionen. De rikaste miljöerna finns i nordväst där taggbregne, kranskonvall och tysbast ses på flera ställen vardera. På vackra högörtsängar ses där bland annat fjelltimotei, hengjeaks, myskegras, engsyre, jåblom, raud jonsokblom, turt och tyrihjelm. På någon plats ses i fjellbjörkskog grønkurle. I rikpartier vid Finnskjeggbekken ses flekkgrisöre, olavsstake och trollbær. Mosefloran är troligen rik, speciellt i anslutning till bekkeklyfter, som ju finns i alla väderstreck. Lav Lavfloran innehåller det man kan förvänta sig. De flesta signalarterna utnyttjar förekomsten av spridda gamla trädindivid av selje och osp, men den mest intressanta, hvithodenålen hittades på innerbark av en barkfläkt björk i en översilad högörtssluttning. Flera av dem växer också på block av rikare berg i äldre skogsmiljöer. Granseterlaven har en stark population i området. Sopp Floran av marksopp blev dåligt undersökt, men vedlevande sopp har en hel del att erbjuda, främst granlevande sådan. Den kanske intressantaste är taigaskinn som hittades på två platser, vilket ytterligare förstärker dalgångens starka förekomst av denna kräsna kjuke som har en starkt begränsad utbredning i landet. Även sibirkjuken är mycket krävande, liksom i något mindre grad harekjuken. På furulågor hittades gräddporing (Skeletocutis lenis) på flera platser, en art som utnyttjar grova och relativt starkt nedbrutna lågor, gärna påverkade av eld. Här finns den på urskogsspillrorna av en tidigare grov furuskog. Nyskapandet av sådant substrat upplever ett kontinuitetsbrott som kommer att vara ännu något hundratal år om inget aktivt görs. Intressant var att den även hittades på granlåga. Andra grupper Insekter knutna till urskogsartad granskog bör ha goda förhållanden i området. De båda spettfuglerna, tretåspett och gråspett konstaterades i dalgångens västsida. Tabell. Intressanta arter i Rundhalle i Ringebu kommune Norsk navn Vitenskapligt navn Truethet Antal funnplasser+(substrat) Lav: hvithodenål Chaenotheca gracilenta 1 (1) brun blæreglye Collema nigrescens 1 (1) granseterlav Hypogymnia bitteri 10-tal (100-tal) randkvistlav Hypogymnia vittata 1 (1) filthinnelav Leptogium saturninum 1 (1) lungenever Lobaria pulmonaria 16 (24) skrubbenever Lobaria scrobiculata 9 (13) 107

9 glattvrenge Nephroma bellum 5 (13 grynvrenge Nephroma parile 6 (14) skålfiltlav Pannaria pezizoides 1 (1) stiftfiltlav Parmeliella triptophylla 4 (6) kystårenever Peltigera collina 1 (1) Sopp: granhvitkjuke Antrodia heteromorpha 2 (2) vasskjuke Climacocystis borealis 5 (5) duftskinn Cystostereum murraii DC 2 (2) rosenkjuke Fomitopsis rosea DC 1 (1) harekjuke Inonotus leporinus DC 2 (2) tjærekjuke Ischnoderma benzoinum 2 (2) taigaskinn Laurilia sulcata V 2 (2) kjöttkjuke Leptoporus mollis 2 (2) granstokkjuke Phellinus chrysoloma 11 (15) svartsonekjuke Phellinus nigrolimitatus DC 9 (17) granrustkjuke Phellinus ferrugineofuscus DC 1 (1) rynkeskinn Phlebia centrifuga DC 1 (1) gräddporing Skeletocutis lenis 3 (4) sibirkjuke Skeletocutis odora V 1 (1) Karplanter: trollbær Actaea spicata 1 grønkurle Coeloglossum viride 1 tysbast Daphne mezereum 3 flekkgrisøre Hypochoeris maculata 2 olavsstake Moneses uniflora 1 kranskonvall Polygonatum verticillatum 1 taggbregne Polystichum lonchitis 2 Moser: pisksigd Dicranum flagellare 2 (2) krypsilkemose Homalothecium sericeum 2 (2) raudmuslingmose Mylia taylorii 1 (1) Fugel: tretåspett Picoides tridactylus 1 (färska spår) gråspett Picus canus DC 1 Avgrensning og arrondering Huvudförslaget till avgrensning av ett eventuellt verneområde omfattar dalgångens västra sida ner till ån samt en fristående del i Skådalen som ansluter till verneförslaget Imssjøene Ø. Man fångar på det viset upp de mest värdefulla delarna utan att ta med de stora ungskogspartierna öster om vägen och säkrar spridningsvägar ner i dalen för gammelgranskogsberoende arter. Flera alternativ finns dock för avgränsning av ett verneområde. De norra delarna av den östra sluttningen ner till i höjd med Rundhalla kan inneslutas för att få med den där välutvecklade fjellbjörkskogen med grankloner under naturlig dynamik. Området i Skådalen kan göras mindre, det viktigaste är att kjerneområdena och furuskogen på åsen mellan dessa vernas. Om östsidan inte tas med missar man dess inslag av ospskog, som i och för sig inte har någon hög ålder, men är viktig för bland annat gråspetten. Man missar även partier med vuxen furuskog som visserligen är ganska likåldrig och har dåligt med naturskogsstrukturer, men har en god tillväxt och kan vara viktig för att på sikt upprätthålla en naturlig furuskogsdynamik i Imsdalens storområde. Ett alternativ är därför att verna hela undersökningsområdet och på så vis innesluta den djupa klippravinen vid Finnskjeggbekken och de andra små kjerneområdena vid Kvernbekken, liksom rester av en tidigare grovvuxen furuskog. Man får då se östsidan som renoveringsskog för att gynna lövrikedom och återuppbyggnad av grov furuskog. Där kan även genomföras bränning för att påskynda dödved-bildning av fura. Ytterligare ett alternativ är att 108

10 bara skydda de mest värdefulla granskogsområdena i nordväst, men det är inte något som kan rekommenderas. Det skulle troligen skära av spridningsvägar för flera viktiga naturskogslevande arter. Vurdering og verdisetting Området är representativt för en fjellnära dalgång i kontinentalt klimat och innehåller urskogsartad granskog, djupa bäckklyftor och högstaudeskog. Det är väl ägnat att ta vara på biomångfald. Det avgränsade förslaget till verneområde är stort och bildar tillsammans med andra verneförslag i Imsdalen ett riktigt stort område. Det uppfyller till stora delar naturvernlovens krav på urørt eller tillnærmet orørt eller speciell naturtype, men andra delar har mer karaktär av restaureringsområden. Granskogen i nordväst är nasjonalt värdefull. Det avgränsade verneförslaget innehåller dock så stora områden med mer påverkad skog att det sammantaget inte kan ges mer än regionalt vernevärde. Stjernevärden redovisas bara för de två största kjerneområdena och verneförslaget. Oppfylling av påviste mangler ved dagens skogvern: Området innehåller de för nordboreal zon prioriterade skogtyperna; høgstaudeskog, boreal naturskog, særlig granskog rik på död ved och bekkekløfter. Det uppfyller också den generella anbefallningen om vern av högstaudeskog och tillsammans med angränsande verneförslag; gjenvarande förekomster av gammal skog med preg av urskog eller skog under overveiende naturlig dynamikk. Område Stjernevärden för Rundhalla i Ringebu kommune Urørthet/ Påvirkning Størrelse Variasjon Arrondering Interessante arter Rike vegtyper Død ved mengde Død ved Kontinuitet Treslags fordeling Samlet verdi Kj.omr 2 ** * *** ** ** *** *** ** ** ** Kj.omr 3 *** ** ** ** *** *** *** *** ** *** Verneförsla get ** ** *** *** *** ** ** ** ** ** 109