Kommittén för socialt skydd

Kommittén för socialt skydd HUVUDBUDSKAP Budskap 1: Det senaste årtiondet har den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsökningen resulterat i generellt bättre levnadsstandard, och många regeringar har kunnat lägga mer resurser på socialpolitiska insatser. Trots det sociala skyddets tydligt omfördelande effekt har dock orättvisorna ofta ökat, och fattigdom och social utestängning är fortfarande en viktig fråga i de flesta EU-länder, även om skillnaderna är stora runtom i Europa. I rikare länder är det i allmänhet en större andel av BNP som utgörs av sociala utgifter, och den ekonomiska tillväxten har gjort det möjligt för många regeringar att lägga mer resurser på socialpolitiska insatser. Empiriska bevis 1 tyder dock på att inkomstklyftorna har ökat i de flesta EU-länder sedan mitten av 1980-talet. Dessa trender uppmärksammades redan i kartläggningen av den sociala verkligheten i EU 2. Klyftorna ökade som mest mellan mitten av 1980-talet och mitten av 1990-talet. De senaste tio åren har de i de flesta fall varit oförändrade, utom i några länder. Bakom denna generella utveckling har olika trender iakttagits i inkomstfördelningen på olika nivåer. I de flesta länder har de högsta inkomsterna relativt sett ökat snabbare än inkomsterna på mellannivå. I vissa länder har de lägre inkomsterna kommit i fatt medianinkomsterna, medan klyftorna i andra länder har ökat även i de lägre inkomstsegmenten. En viktig orsak till detta är de ökade inkomstklyftorna bland heltidsanställda, och tendensen förstärks ytterligare när det blir vanligare med ofrivilligt deltidsarbete och tillfälliga anställningskontrakt. Segmenteringen av arbetsmarknaden är en viktig orsak till de allt större inkomstklyftorna. Det beror inte bara på att atypiska arbetstagare ofta arbetar färre timmar per år utan även på att de i allmänhet får mindre betalt per timme efter justering för olikheter i fråga om utbildning och erfarenhet. Tillgängliga uppgifter tyder därför på att lönen för tillfälligt arbete eller deltidsarbete är betydligt lägre i många medlemsstater, allt annat lika. Den relativa fattigdomsrisken ökade i de flesta medlemsstater mellan mitten av 1980-talet och mitten av 1990-talet, och i de flesta fall antingen ökade eller stagnerade den mellan mitten av 1990-talet och mitten av 2000-talet. Under detta andra årtionde iakttogs ett skifte i fattigdomsrisken från äldre till yngre människor. Barnfattigdomen var oförändrad eller ökade i de flesta EU-länder, medan fattigdomsrisken generellt sett minskade för äldre (men ändå låg kvar på relativt höga nivåer i några medlemsstater) till följd av pensionssystemens mognad (och reformer av minimipensionerna). Utformningen av skatte- och bidragssystemet är avgörande för hur och i vilken utsträckning det påverkar inkomstklyftorna och omfördelar resurser till de fattiga. Viktiga inslag är skatternas och bidragens progressiva karaktär och i vilken grad bidragen är riktade 1 Uppgifter hämtade från OECD:s rapport Growing Unequal? http://www.criss-ineq.org och från det EUfinansierade forskningsprojektet INEQ http://www.oecd.org/document/53/0,3343,en_2649_33933_41460917_1_1_1_1,00.html 2 http://ec.europa.eu/citizens_agenda/social_reality_stocktaking/index_sv.htm Kontaktadress: Kommittén för socialt skydd, c/o Direktorat E2 DG EMPL (J27 1/201), Europeiska kommissionen, B-1049 Bryssel - Belgien Telefon +32 22963813, fax +32 22990509, E-post: stefano.paci@ec.europa.eu

och förenade med villkor. En dålig utformning kan skapa negativa incitament. I de flesta länder är bidragens omfördelande effekt större än skatternas (framför allt när pensioner undantas). Tillgängliga uppgifter visar på en stor variation mellan medlemsstaterna i fråga om nettokontantstöd till låginkomsthushåll (från ett lägsta värde på 20 % till ett högsta värde på 87 % av den fattigaste decilgruppens disponibla inkomst i olika medlemsstater). EU-uppgifter visar att sociala transfereringar utom pensioner verkligen minskar fattigdomsrisken, men minskningens omfattning varierar avsevärt mellan medlemsstaterna (från en fattigdomsminskning på 50 % eller mer i vissa länder till 19 % eller mindre i andra). Detta speglar också olikheter i utgifternas storlek, som varierar mellan 12 % och 30 % av BNP. Ytterligare arbete krävs för att få en bättre förståelse för de faktorer som avgör skatte- och bidragssystemens effektivitet och ändamålsenlighet. De senaste åren (2005 2007) är det bara i länder med mycket hög genomsnittlig årlig tillväxt (över 5 %) som väsentliga förbättringar av de fattigas levnadsstandard konstaterats (i form av kraftigt minskad fattigdomsrisk eller materiell fattigdom). I dessa länder tycks tillväxten verkligen ha kommit de fattiga till del. För länder med en genomsnittlig tillväxt under 5 % är sambandet mellan tillväxt och levnadsvillkor för de fattiga mycket mindre tydligt. Generellt sett har ekonomisk tillväxt gjort det möjligt att urholka de områden där svår fattigdom råder, särskilt (men inte bara) i nya medlemsstater, men den relativa fattigdomen har inte minskat utan tvärtom ökat i vissa länder som traditionellt uppvisat ett gott resultat. Budskap 2: Att ha ett arbete är fortfarande det bästa skyddet mot fattigdom och utestängning. Den senaste tidens sysselsättningsökningar har dock inte i tillräcklig utsträckning nått ut till dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden, och arbete har inte alltid varit ett sätt att ta människor ur fattigdom. Vissa grupper möter fortfarande hinder som dålig tillgång till utbildning för lågkvalificerade, brist på stödtjänster eller dålig bidragsutformning som skapar negativa ekonomiska incitament. Arbetsmarknaden är fortfarande segmenterad och kvaliteten i arbetet låg. Framväxten av osäkra anställningsformer, ofta med en tydlig könsdimension, har bidragit till de fortsatt höga nivåerna för fattigdom bland förvärvsarbetande. För att förhindra att krisen avsevärt förvärrar utestängningen måste man dra lärdom av dessa omständigheter. Strategier för aktiv integration är nödvändiga inte bara för att stödja dem som drabbas hårdast av krisen utan även för att begränsa förlusterna av mänskligt kapital och bevara den framtida tillväxtpotentialen. I rapporten erkänns de generella fördelarna med ett bredare deltagande på arbetsmarknaden. Samtidigt uppmärksammas ett antal viktiga trender som visar att sysselsättningsökning inte allt når ut till de mest utestängda och att de arbetstillfällen som skapas inte alltid ger en anständig levnadsstandard. Stora framsteg har gjorts när det gäller att höja sysselsättningsgraden i EU, särskilt bland kvinnor, och vända negativa trender som det minskade deltagandet av äldre arbetstagare. Arbetslösheten har minskat avsevärt i EU (från 8,6 % 2000 till 7,1 % 2007), och det ökade deltagandet av kvinnor som andra försörjare och av äldre arbetstagare (framför allt genom möjligheten till deltidsarbete) har bidragit till en förbättring av många hushålls inkomst. I början av krisen var dock omkring en tredjedel av EU:s befolkning i arbetsför ålder utan arbete (arbetslösa eller utanför arbetskraften). Uppgifter visar dessutom att ökningar i sysselsättningsgraden visserligen konstaterades i alla EU-länder före krisen, men samtidigt hade ett stort antal arbetstagare osäkra arbeten och antalet fattiga hushåll med eller 2

utan förvärvsarbetande medlemmar var betydande. Undersysselsättning och osäkra kontraktsformer dämpar den positiva effekten av att fler människor integreras på arbetsmarknaden. Hushållen med ensamstående och ensamma föräldrar, som blivit allt fler de senaste årtiondena, är i allmänhet mer utsatta på arbetsmarknaden. Erfarenheterna under detta årtionde har bekräftat att bättre tillgång till sysselsättning av god kvalitet hjälper människor att ta sig ur fattigdom. Att ha ett arbete är fortfarande det bästa skyddet mot fattigdom och utestängning, eftersom fattigdomsrisken för vuxna i arbetsför ålder som saknar arbete (arbetslösa eller utanför arbetskraften) är mer än tre gånger större än för dem som arbetar (27 % mot 8 %). Ett arbete är dock inte alltid en garanti mot fattigdomsrisken, och förvärvsarbetande fattiga utgör en tredjedel av de vuxna i arbetsför ålder som riskerar fattigdom. År 2007 befann sig 8 % av den förvärvsarbetande befolkningen under fattigdomsgränsen. Fattigdom bland förvärvsarbetande är knuten till den individuella sysselsättningssituationen, t.ex. låg lön, låga kvalifikationer, osäker anställning och undersysselsättning. Sedan 2000 har det blivit allt vanligare med tillfälligt arbete och deltidsarbete (även ofrivilligt deltidsarbete). Detta har tillsammans med de ibland stagnerande lönerna lett till en ökning av antalet personer med låg årsinkomst. Dessa trender har främst drabbat kvinnor och unga människor. Det är också viktigt att notera att dessa anställningar inte är språngbräden till bättre arbeten för alla arbetstagare. Av stor betydelse är också att fattigdom hänger samman med den typ av hushåll människor lever i. Fattigdom bland förvärvsarbetande hänger ofta samman med låg arbetsintensitet, dvs. att alltför få vuxna i hushållet arbetar eller att de inte arbetar tillräckligt mycket för att kunna försörja sig (för få timmar eller bara delar av året). Hushåll med ensamstående eller ensamma föräldrar och familjer med en enda försörjare löper störst risk att drabbas av fattigdom. Grupper av människor som blir kvar utanför eller i utkanten av arbetsmarknaden är också en företeelse som fortlevt det senaste årtiondet. Dessa människor står ofta inför en rad hinder för inträde på arbetsmarknaden (t.ex. låga kvalifikationer, omvårdnadsansvar, ålder, invandrarbakgrund och andra diskrimineringsfaktorer osv.). De hushåll där ingen arbetar har sämst förutsättningar. År 2007 levde 9,3 % av de vuxna i EU-27 i arbetslösa hushåll, jämfört med 10,2 % 2001. Dessa förbättringar har inte i samma utsträckning nått ut till familjer med barn, och 2007 levde 9,4 % av barnen fortfarande i arbetslösa hushåll, jämfört med 9,5 % 2001. Krisen kommer sannolikt att leda till att fler familjer blir helt beroende av socialbidrag. Sysselsättningstillväxten är främst ett resultat av att kvinnor deltar på arbetsmarknaden i högre grad och i viss mån av att äldre arbetstagare yrkesarbetar längre. I många länder möter dock de kvinnor som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden (ensamma mödrar, lågkvalificerade osv.) fortfarande stora hinder när de söker avlönat arbete (avsaknad av barneller anhörigomsorg, ofrivillig deltid, avsaknad av åtgärder som gör det lättare att kombinera arbete och familj). Situationen för invandrare har knappast heller förbättrats under perioden. Framför allt i traditionella värdländer är sysselsättningsgraden mycket lägre för invandrare än för den infödda befolkningen, även i andra generationen. Den rådande krisen kan komma att förvärra situationen avsevärt för dessa arbetstagare, som redan före krisen befann sig i ett utsatt läge. Nationella erfarenheter av tidigare kriser visar att kortsiktiga reaktioner på arbetslöshetsökningar i vissa fall lett både till att enskilda lämnat arbetsmarknaden och till långsiktiga negativa effekter för hela samhället. Stora grupper långtidsarbetslösa eller overksamma finns ofta kvar långt efter det att återhämtningen inletts, vilket visar vikten av en aktiv social trygghetspolitik. Bland de långsiktiga effekter av krisen som iakttagits i 3

vissa länder finns det ökande antalet människor som hamnar i bidragssystemen för långtidssjuka eller arbetsoförmögna, eller som förtidspensioneras. Många av dessa människor kommer sannolikt aldrig att komma in på eller återvända till arbetsmarknaden. En genomgång av de viktigaste politiska åtgärderna för att hantera de trender som beskrivs ovan visar att vissa framsteg har gjorts när det gäller att stärka aktiveringsåtgärderna i alla EU-länder. Mer måste dock göras för att nå de mest utsatta arbetstagarna, särskilt när det gäller tillgång till livslångt lärande, eftersom det finns tecken på att lågkvalificerade arbetstagare fortfarande deltar i utbildning i mycket mindre utsträckning än den genomsnittliga arbetstagaren. Detta visar vikten av fortsatta investeringar i utbildning. Genomgången visar också att specifika aktiveringsåtgärder behövs för att nå ut till olika kategorier av arbetstagare: ungdomar, kvinnor (barnomsorg och reformerat familjestöd), äldre. Analysen visar också att en del framsteg visserligen har gjorts när det gäller att minska de negativa ekonomiska incitamenten för att börja arbeta eller arbeta mer, men att man bör titta närmare på om bidragen är tillräckliga, särskilt i medlemsstater med stora brister och kryphål i skyddsnäten. Det visar att man måste arbeta mot båda målen samtidigt. Dessutom är negativa ekonomiska incitament inte de enda hindren för deltagande på arbetsmarknaden. Lämpliga och individualiserade stödtjänster är också av stor betydelse. Slutligen är otillräckliga skyddsnät inte bara en orsak till fortsatt fattigdom utan även ett hinder för återintegration på arbetsmarknaden och i samhället. Rapporten visar att mer måste göras för att se till att EU:s arbetsmarknader verkligen är inkluderande och ger större social sammanhållning. De åtgärder som beskrivs ovan för att nå de mest utsatta kan göras effektivare utan att det nödvändigtvis kostar mer om de integreras i strategier för aktiv inkludering. Budskap 3: De tidigare årtiondenas reformer av de sociala trygghetssystemen har förbättrat deras långsiktiga ekonomiska hållbarhet. Det finns dock fortfarande problem som måste lösas när det gäller det sociala skyddets tillgänglighet och tillräcklighet. Högre sysselsättningsgrad, längre arbetsliv och fler friska levnadsår kommer att spela stor roll när det gäller att se till att det sociala skyddet är tillräckligt och hållbart. Vad pensioner beträffar gäller detta både fonderade system och system med löpande inbetalning. Insatserna för att modernisera alla aspekter av det sociala skyddet bör fortsätta för att säkra faktisk tillgång till kvalitetstjänster för alla, samtidigt som de offentliga utgifterna effektiviseras. Framför allt kan modernisering av sjukvård och långtidsvård leda till bättre hälsa hos hela befolkningen och arbetskraften. I tidigare reformer har ett viktigt inslag varit i vilken utsträckning sociala trygghetssystem främjar social och aktiv inkludering när befolkningen åldras. En stor andel av ländernas BNP utgörs av sociala utgifter, och den ekonomiska tillväxten har gjort det möjligt för många regeringar att lägga mer resurser på socialpolitiska insatser. Ålderspensioner och sjuk- och vårdersättning står för huvuddelen av utgifterna i alla EU:s medlemsstater. Kommittén för socialt skydd har de senaste åren utfört ett viktigt analysarbete med inriktning på skyddets tillräcklighet och universella karaktär, systemens hållbarhet och behovet av att väga dessa två mål mot varandra genom modernisering. Pensioner utgör den absolut största posten i utgifterna för socialt skydd (46 % 2006). De senaste åren har medlemsstaterna reformerat sina pensionssystem genom att inskränka 4

berättigandet till statlig pension, sänka de planerade pensionsnivåerna i förhållande till lönerna, öka incitamenten för enskilda att arbeta mer och längre och ge privat förvaltade pensionssystem ökad betydelse. Utan reformer skulle effekten av demografiska förändringar få utgifterna för statliga pensioner att stiga med omkring 9 procentenheter av EU:s BNP mellan 2007 och 2060, men tack vare den senaste tidens reformer av pensionssystemen väntas denna ökning bara bli 2,4 procentenheter, vilket innebär att de förväntade utgifterna uppgår till 12,5 % av BNP 2060. Som en följd av reformerna skulle de statliga pensionsförmånernas andel av den totala pensionen minska, även om statlig pension även i fortsättningen väntas vara den främsta inkomstkällan för pensionärer i de allra flesta medlemsstater. Teoretiska ersättningsnivåer som speglar pensionsnivåerna för de senast mottagna lönerna väntas sjunka med flera procentenheter i genomsnitt, och vissa medlemsstater bör få minskningar på omkring 20 procentenheter. Denna negativa inverkan på pensionernas nivå skulle delvis kunna kompenseras genom att förlänga arbetslivet, förbättra alla arbetstagares förmåga och möjligheter att fortsätta förvärvsarbeta, stärka bidragsförmågan och förbättra den ekonomiska och administrativa förvaltningen av pensionssystemen. Ytterligare två års avgifter skulle exempelvis kunna höja de teoretiska ersättningsnivåerna i flertalet medlemsstater med 4 9 procentenheter och bidra till att minska underskottet och spänningen i den triangel som utgörs av ökade avgifter och minskade utgifter. Ersättningsnivåerna från privata pensioner väntas också öka i och med att avgifterna till dessa pensioner ökar som en följd av åldrande och demografiska förändringar Den pågående ekonomiska krisen och tidigare undersökningar har dock tydliggjort behovet av att övervaka den risk som är förknippad med sådana pensioner för olika socioekonomiska grupper, och behovet av tillräckliga minimipensioner har understrukits. System för hälso- och sjukvård och långtidsvård är den näst största beståndsdelen i det sociala skyddet, och tillgången till kvalitetsvård till rimlig kostnad kan i hög grad påverka sannolikheten för att få bukt med sjukdomar, undvika dödlighet och säkra ett oberoende liv. Det avsevärt förbättrade hälsotillståndet hos EU:s befolkning de senaste årtiondena har kopplats till den förbättrade tillgången till hälso- och sjukvård till följd av att en större andel av resurserna går till hälso- och sjukvårdssystemen och att dessa resurser fördelas rättvisare. Det har också erkänts att god hälsa bidrar till ekonomiskt välstånd genom ett ökat deltagande på arbetsmarknaden och förbättrad produktivitet, liksom ökat deltagande i annan verksamhet i samhället. Det finns dock hälsoklyftor mellan olika EU-medlemsstater och mellan socialgrupper inom medlemsstaterna, och klyftorna har ökat de senaste årtiondena. Det beror delvis på att vissa hälso- och sjukvårdssystem saknar tillräckliga resurser och på att det i många länder finns olika ekonomiska och organisatoriska hinder för tillgång till lämplig och effektiv sjukvård för vissa befolkningsgrupper. Det är också viktigt att notera att höga ohälsonivåer hos delar av EU:s befolkning leder till stora alternativkostnader för EU eftersom de inverkar negativt på sysselsättning, produktivitet och tillväxt. Ohälsa som kan undvikas belastar även statsbudgetarna i onödan. Utgifterna har dock ökat över tiden, och åldrande, teknik och stigande förväntningar skapar ytterligare tryck på resurserna. Utan investeringar i förebyggande åtgärder beräknas de offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård stiga med 1,5 procentenheter av BNP i EU mellan 2007 och 2060. Utgifternas framtida utveckling kommer att avgöras av förvaltningens effektivitet och avvägningen mellan de tekniska framstegens kostnader och vinster, liksom av 5

möjligheterna att få bättre valuta för pengarna genom förstärkt primärvård, förebyggande och friskvård, bättre samordning och ett rationellt utnyttjande av resurserna. Långtidsvård har identifierats som en viktig social trygghetsfråga med tanke på den åldrande befolkningen. Hälso- och sjukvården och långtidsvården är beroende av en tillräcklig mängd både hög- och lågkvalificerad personal och utgör en möjlighet att skapa sysselsättning inom vårdsektorerna. Även andra delar av de sociala trygghetssystemen har moderniserats för att förbättra täckningen av nya risker och öka systemets lyhördhet, t.ex. genom att öka utgifterna för aktiva arbetsmarknadsåtgärder eller genom att ta itu med negativa ekonomiska incitament för att börja arbeta eller arbeta mer (se budskap 2). Eftersom moderniseringsarbetet måste fortsätta inom alla delar av det sociala skyddet för att på ett hållbart sätt förbättra tillgången för behövande är det mycket viktigt med en omfattande övervakning av alla sociala förmånssystem. Budskap 4: Sociala trygghetssystem kan spela en avgörande roll som automatiska stabilisatorer och bevarar ekonomins produktionskapacitet. Medlemsstaterna har dock mycket olikartade förutsättningar när det gäller att hantera krisen. I vissa länder finns det stora brister och kryphål i de sociala skyddsnäten. I andra med mogna sociala trygghetssystem som dämpar krisens inverkan kan den ekonomiska hållbarheten på lång sikt ifrågasättas. Länder med stora obalanser i de offentliga finanserna har litet manöverutrymme för att hantera krisens sociala konsekvenser. Detta är särskilt bekymmersamt för dem som också har lägre skyddsnivåer. Att främja deltagande på arbetsmarknaden och samtidigt göra de sociala utgifterna rättvisare, effektivare och mer ändamålsenliga kommer att vara avgörande för alla länder, både för att säkra en konjunkturutjämnande effekt som främjar ekonomisk tillväxt och för att åtgärda obalanser i de offentliga finanserna. De senaste 50 åren, framför allt mellan början av 1970-talet och 1990-talet, har vi sett en strukturell ökning av utgifterna för socialt skydd som procentuell andel av BNP i medlemsstaterna. Det finns flera orsaker till denna trend. För det första mognar de sociala trygghetssystemen och täckningen ökar. För det andra införs nya typer av förmåner, t.ex. familje- och barnförmåner och förmåner vid långtidsvård. För det tredje kan demografiska och sociala och ekonomiska förändringar (t.ex. familjestrukturens utveckling) öka efterfrågan på socialt skydd även inom ramen för befintliga sociala trygghetssystem. För det fjärde kan relativa pristrender och indexeringsregler leda till ökningar eller minskningar på lång sikt av den andel av BNP som går till socialt skydd framför allt på hälso- och sjukvårdsområdet. För det femte kan även ett ineffektivt tillhandahållande och avsaknad av tydliga budgetbegränsningar och ansvar bidra till att utgifterna ökar på lång sikt. Slutligen kan vi se en hystereseffekt när den kortsiktiga arbetslösheten fortsätter att öka och leder till långsiktig utestängning från arbetsmarknaden. Den sistnämnda effekten uppstår när det sker en återhämtning på arbetsmarknaden och de arbetslösa inte återintegreras på arbetsmarknaden utan hamnar i långtidsarbetslöshet eller i bidragssystem för arbetsoförmögna eller förtidspension. En analys av de sociala utgifternas och det offentliga underskottets utveckling i förhållande till konjunkturen visar i vilken mån de sociala utgifterna är konjunkturutjämnande, både under goda och dåliga tider. Utgifterna för socialt skydd kan vara konjunkturkänsliga i större 6

eller mindre utsträckning. För det första visar en del fall att förmågan att reagera på konjunkturen kan ökas eller minskas beroende på hur regler för beviljande av olika slags förmåner är utformade. Bidragsvillkoren och förmånsnivåerna påverkar tydligt bidragsutnyttjandet. För det andra är sambandet mellan utgifter för socialt skydd och ekonomisk tillväxt beroende av i vilken utsträckning tillväxten skapar sysselsättning. Ett anticykliskt agerande i samband med sociala utgifter bidrar till att upprätthålla ekonomins produktionskapacitet eftersom det ger manöverutrymme under en lågkonjunktur. Ett anticykliskt agerande i samband med offentliga utgifter, särskilt sociala utgifter, är ett viktigt sätt att få en ekonomi i lågkonjunktur att återhämta sig. När BNP minskar blir dock statliga budgetsaldon ofta ansträngda, vilket aktualiserar frågan om hur utgiftsökningar ska finansieras samtidigt som stora underskott undviks. Ökningar av utgifterna för socialt skydd bör ses som en del av ett återhämtningspaket snarare än som ett permanent inslag och fungerar då som en automatisk stabilisator. Hystereseffekter och kvarstående budgetunderskott som ackumuleras över åren kan därmed undvikas. Länder med mogna sociala trygghetssystem där de sociala utgifterna ökar när arbetslösheten stiger och därefter minskar avsevärt är också ofta förknippade med stabila offentliga finanser. Länder där stabilisatorerna haft avsedd effekt under kristider men de sociala utgifterna inte minskat i någon större utsträckning under goda tider har sämre offentliga finanser. I andra länder syns inget tydligt samband mellan de sociala utgifterna och konjunkturen utan de har i stället ökat stadigt sedan 1980-talet, vilket speglar uppbyggnaden av välfärdsstaten. Andra har utnyttjat de senaste perioderna med låg arbetslöshet till att förbättra sina skyddsnät och åtgärda hög fattigdom genom att förbättra situationen för dem som i högst grad är utestängda från arbetsmarknaden. I många länder har insatser gjorts för att komma till rätta med avsaknaden av incitament att ta sig in på arbetsmarknaden. Det har skett genom lämpliga transfereringar, en aktiv arbetsmarknadspolitik och en avvägning mellan rättigheter och skyldigheter. Samtidigt visar analysen att det finns stora luckor när det gäller täckning och tillräcklighet i ett antal medlemsstater, vilket innebär att de sociala trygghetssystemen måste kompletteras och/eller stärkas. Det gäller även arbetslöshetsstödet, tillgången till hälso- och sjukvård för alla och säkrandet av tillräckliga pensionsförmåner även för dem med atypiska karriärer. I en sådan process är det viktigt att lära av tidigare misstag och skapa trygghetssystem som uppmuntrar ett aktivt deltagande och omfattar alla centrala sociala risker. Analysen visar att medlemsstaterna har vidtagit åtgärder för att omforma de sociala trygghetssystemen så att de främjar aktivitet och inkludering. Det står emellertid också klart att ett gott ekonomiskt resultat är en förutsättning för väl fungerande sociala trygghetssystem. Ett gott sysselsättningsresultat har alltid varit av stor vikt för de sociala trygghetssystemens hållbarhet, men åldrandet gör att det blir nödvändigt med öppna arbetsmarknader som drar till sig dem som fortfarande är underrepresenterade på sysselsättningsområdet. Moderniseringen av det sociala skyddet måste alltså gå hand i hand med snabba framsteg med effektiva strategier för tillväxt och fler och bättre arbetstillfällen. * * * USA:s president Barrack Obama sade nyligen på tal om hälso- och sjukvård: Om européerna har lyckats, varför skulle inte vi kunna göra det? Denna rapport, som bygger på 7

erfarenheterna i 27 medlemsstater som arbetar inom ramen för den öppna samordningsmetoden på det sociala området, visar verkligen att européerna kan vara stolta över vad deras sociala trygghetssystem åstadkommit. Förutom att de i mycket hög grad har bidragit till att undvika att den ekonomiska och finansiella krisen slutar i politisk katastrof har de också, i linje med Lissabonstrategin, genomgått en djupgående modernisering. Men det räcker inte med socialt skydd för att begränsa eller förhindra fattigdom och utestängning. Att ha ett arbete är fortfarande definitivt det bästa skyddet mot fattigdom och utestängning, vilket bekräftar en viktig aspekt av Lissabonstrategin. I denna rapport betonas just att den goda cirkel som utgörs av deltagande i sysselsättning och minskad fattigdom inte alltid har fungerat som den borde det senaste årtiondet: de mest utsatta grupperna, t.ex. lågkvalificerade, familjer med ensamma föräldrar och invandrare, möter fortfarande stora hinder. Dessutom har man i samband med en del av åtgärderna på senare tid inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt samverkan mellan flexibla arbetsmarknader och kvalitet i arbetet, särskilt när det gäller inverkan på könsdimensionen. Trots att tonvikten fortfarande bör ligga på att främja tillväxt och sysselsättning kommer därför bekämpning av barnfattigdom, ett intensivt arbete med aktiv inkludering och, mer allmänt, bekämpning av segmentering på arbetsmarknaden och främjande av kvalitet i arbetet att vara av avgörande betydelse. Det betyder inte att arbetet med att modernisera det sociala skyddet är slutfört tvärtom. Med utgångspunkt i det som åstadkommits tidigare bör reformerna gå vidare och kopplas samman med strategier för tillväxt och sysselsättning. Konsolideringen av pensionsreformerna kommer att kräva ytterligare insatser för att främja ett längre arbetsliv, och det gör det desto viktigare att bekämpa hälsoklyftor och förbättra arbetsmiljön. Tanken på att främja en aktiv social trygghetspolitik kommer inte att undermineras utan bör tvärtom vidgas till andra områden än hälso- och sjukvård och pensioner, och i högre grad bör uppmärksammas av beslutsfattarna. Om man slutligen förlänger perspektivet till efter 2010 tycks verkligt tillgängliga och ekonomiskt hållbara bastjänster som barnomsorg, hälso- och sjukvård och långtidsvård samt livslångt lärande bli ett centralt inslag i varje strategi efter krisen. 8