IP/97/835 Bryssel den 1 oktober 1997 Sysselsättning i Europa: Nedräkningen inför sysselsättningstoppmötet den 20-21 november 1997 Som upptakt till Europeiska rådets extra möte om sysselsättning (sysselsättningstoppmötet), som kommer att äga rum i Luxemburg den 20-21 november 1997, har Europeiska kommissionen i dag antagit tre sammanhängande dokument, nämligen Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 1998, Gemensam rapport om sysselsättningen 1997 och Rapport om sysselsättningen i Europa 1997. Målet är att dessa dokument skall ge en grundlig analys och politiska riktlinjer som statscheferna kan diskutera på toppmötet. I Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 1998 föreslås vissa centrala politiska åtgärder och målsättningar (i många fall kvantifierade) som kommissionen anser vara avgörande i medlemsstaternas arbete ifall verkliga framsteg skall göras när det gäller sysselsättningsläget i Europa. Den gemensamma rapporten om sysselsättning - som grundar sig på de fleråriga program som medlemsstaterna har lämnat upplysningar om - innehåller uppgifter om nationell sysselsättningspolitik och exempel på goda lösningar eller framgångsrika sysselsättningsåtgärder som medlemsstaterna har vidtagit främst på makronivå. Målet med dokumentet är att ge denna information spridning över Europeiska unionen. Den tredje rapporten, Sysselsättningen i Europa 1997, innehåller analyser och uppgifter om arbetsmarknaden. Den inriktas på två olika frågeställningar: de utmaningar som sysselsättningspolitiken i Europeiska unionen står inför vid sekelskiftet och de utmaningar som övergången till den ekonomiska och monetära unionen 1 ger upphov till. 1. Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik 1998 I Amsterdamfördraget förutspås inrättandet av gemensamma riktlinjer på sysselsättningsområdet. Dessa kan i sinom tid leda till rekommendationer för medlemsstaterna. De riktlinjer som kommissionen har föreslagit skall fungera som underlag för diskussionen under Europeiska rådets extra möte den 20-21 november. 1 Sammanfattningarna till den gemensamma sysselsättningsrapporten, rapporten Sysselsättningen i Europa 1997 samt hela riktlinjerna är tillgängliga separat. Riktlinjerna är tillgängliga i sin helhet genom Rapid DOC/97/22.
På grundval av ordförandeskapets slutsatser från toppmötet kommer kommissionen att lägga fram ett slutligt förslag för att rådet skall anta det. Genom det nya fördraget inleds således en regelbunden process som ger medlemsstaterna möjlighet att varje år beakta situationen på arbetsmarknaden och anta riktlinjer för sin nationella sysselsättningspolitik. Riktlinjerna har utarbetats i enlighet med de fyra huvudsakliga handlingssätt som skildras i den gemensamma rapporten om sysselsättning 1997: företagsamhet, anställningsbarhet, anpassningsförmåga och jämställdhet. Den största utmaningen som tas upp i riktlinjerna är följande: att progressivt gå mot en sysselsättningsnivå på 70 % i EU, i enlighet med nivån bland unionens främsta handelspartner. För att uppnå denna måste medlemsstaterna på medellång sikt binda sig vid en ambitiös politik med ambitiösa mål när det gäller sysselsättningen och ta tillvara de möjligheter som tillväxten och den makroekomiska stabiliteten erbjuder. Med beaktande av de nuvarande gynnsamma utsikterna till ekonomisk tillväxt skulle en gemensam ansträngning inom medlemsstaterna, grundad på dessa riktlinjer och med EU-stöd där det är lämpligt, kunna resultera i att den nuvarande sysselsättningsnivån på 60,4 % stiger till 65 % inom 5 år och att arbetslöshetsnivån sjunker till 7 %. Detta betyder att minst 12 miljoner nya arbetstillfällen skapas. Kommissionen har beslutat att ställa upp en del ambitiösa mål i dessa riktlinjer för att fästa uppmärksamheten hos beslutsfattare på alla nivåer på dem. Till dessa mål hör följande: - Att främja en ny kultur för företagsamheten i Europeiska unionen Göra det lättare att starta och driva företag genom klara, fasta och förutsebara regler. Medlemsstaterna bör se över och förenkla de administrativa kraven för små och medelstora företag, med beaktande av de nya föreslag som arbetsgruppen för enklare företagsvillkor skall utarbeta. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt att avsevärt minska företagens allmänna omkostnader för anställning av extra arbetskraft. Man måste ta itu med de hinder, särskilt inom befintliga sociala trygghetssystem, som avhåller anställda från att bli egenföretagare och starta mikroföretag, likaså måste de befintliga bestämmelserna anpassas för att underlätta övergången till egenföretagare.
Utveckla marknaden för riskkapital och härigenom sätta Europas tillgångar i omlopp till förmån för företagare och innovatörer. Medlemsstaterna bör undersöka de små och medelstora företagens särskilda behov av finansiering, främst i form av eget kapital och garantikapital, och bygga på Europeiska investeringsbankens insatser på detta område. En paneuropeisk sekundär kapitalmarknad skall skapas före år 2000. Göra beskattningssystemet mer sysselsättningsvänligt. För att uppmuntra företagen att skapa nya arbetstillfällen måste medlemsstaterna utnyttja det för närvarande gynnsamma makroekonomiska klimatet för att slutgiltigt vända den oföränderliga långsiktiga tendensen till högre skatter och avgifter för arbetskraften (dessa har ökat från 35 % år 1980 till mer än 42 % år 1995. Ställa upp mål för att minska beskattningsbördan på arbetskraften samtidigt som budgetneutraliteten bibehålls i syfte att göra betydande framsteg före år 2000. - Att skapa en ny kultur för anställningsbarhet Att lösa långtidsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet. Medlemsstaterna bör anta strategier som är förebyggande och inriktade på anställningsbarhet och som bygger på fastställande av enskilda behov och tidiga åtgärder. De skall också säkerställa att varje arbetslös vuxen erbjuds en ny chans i form av omskolning, arbetspraktik eller andra åtgärder som förbättrar möjligheterna till anställning innan arbetslösheten har varat i 12 månader, varje arbetslös ung person ges denna chans innan arbetslösheten har varat i 6 månader. Genom att kombinera åtgärder som är förebyggande och integrerande bör man kunna halvera långtids- och ungdomsarbetslösheten i medlemsstaterna inom fem år. Även sysselsättningsläget för funktionshindrade, som ofta är långtidsarbetslösa, skulle kunna förbättras. Att underlätta övergången från skola till arbetsliv. Utsikterna att få ett arbete är dåliga för 10 % av de ungdomar som hoppar av skolan tidigt och för många av de 45 % som inte slutför gymnasieutbildning eller motsvarande. Medlemsstaterna måste sträva efter att minska antalet personer som tidigt hoppar av skolan med hälften inom fem år och progressivt minska andelen som inte slutför gymnasieutbildning eller motsvarande,
öka deltagandet i lärlingsprogram enligt modell av de medlemsstater som klarar sig bäst och förbättra sina egna system därefter, eftersom lärlingsprogrammen är särskilt effektiva när det gäller att ge ungdomar relevanta färdigheter. Övergå från passiva till aktiva åtgärder. Systemen för förmåner och utbildning bör synas och anpassas för att säkerställa att de aktivt stöder anställningsbarheten och ger de arbetslösa tydliga incitament att söka och ta arbeten eller utbildningsmöjligheter. Varje medlemsstat borde ställa upp ett mål för hur många personer som i stället för passivt inkomststöd skall ta del av aktiva åtgärder som främjar anställningsbarheten, försöka öka antalet arbetslösa som erbjuds utbildning från det nuvarande genomsnittet på 10 % i EU mot genomsnittet i de tre medlemsstater som klarar sig bäst, dvs. till över 25 % inom fem år, överväga hur åtgärder som kan sänka kostnaderna för att anställa arbetstagare som inte är så kvalificerade, t.ex. en målinriktad sänkning av de indirekta arbetskraftskostnaderna, bättre kan kopplas samman med åtgärder som är avsedda att främja färdighetsnivån. Utveckla ett partnerskapstänkande. Både företagen och arbetsmarknadens parter bör gemensamt arbeta för att investera Europas tillgångar i dess framtid genom att erbjuda de platser för arbetserfarenhet eller utbildning som krävs. Arbetsmarknadens parter uppmanas starkt att så snart som möjligt ingå ett ramavtal om att öppna arbetsplatser över hela Europa för utbildning, arbetspraktik, lärlingsprogram och andra liknande åtgärder för att främja anställningsbarheten, och att komma överens om villkoren och förutsättningarna, fortsätta med sitt imponerande arbete för återhållsam löneutveckling under de senaste fem åren, vilket i mycket hög grad har bidragit till de förbättrade ekonomiska utsikterna och möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen. - Att främja och gynna anpassningsförmåga
Modernisera arbetsorganisationen. För att främja en modernisering av arbetsorganisationen och arbetssätten bör arbetsmarknadens parter på lämpliga nivåer, särskilt inom de ekonomiska sektorer där strukturomvandlingen är särskilt stor, förhandla om arbetsorganisationen och flexibla arbetsvillkor, i tillämpliga fall även om förkortad arbetstid, i syfte att göra företagen mer produktiva och konkurrenskraftiga och uppnå en balans mellan flexibilitet och säkerhet. bör medlemsstaterna inrätta ramar för smidigare avtalsformer, med beaktande av att anställningsformerna allt oftare varierar. Personer med atypiska arbetsförhållanden bör erbjudas ökad trygghet och bättre yrkesstatus och de personer som väljer förkortad arbetstid skall inte bestraffas när det gäller möjligheterna att göra karriär eller när det gäller social trygghet. Stödja anpassningsförmåga i företagen. För att förnya färdighetsnivåerna inom företagen borde medlemsstaterna undaröja skattemässiga och andra hinder för att främja investering i personalen och erbjuda skatteförmåner för att utveckla fortbildningen samt uppmuntra arbetstagarna att utnyttja utbildningsmöjligheterna. inrikta sin politik för statligt stöd på att utveckla arbetskraftens kompetens, skapa varaktiga arbetstillfällen och en effektivt fungerande arbetsmarknad samtidigt som man respekterar gemenskapens bestämmelser om statligt stöd. - Att stärka politiken för jämställdhet Åtgärda könsskillnader. Medlemsstaterna borde omsätta sitt engagemang för jämställdhet i praktiken genom att höja kvinnornas förvärvsfrekvens och överbrygga könsskillnader samt konsekvent arbeta för att minska klyftan mellan kvinnors och mäns arbetslöshetsnivå genom att aktivt stödja ökad förvärvsfrekvens för kvinnor.
Förena arbete och familjeliv. Riktlinjerna om tjänstledighet, föräldraledighet och deltidsarbete är särskilt viktiga för kvinnor. Genomförandet av olika direktiv och arbetsmarknadens parters avtal på detta område skall påskyndas och övervakas. Det måste finnas tillräckliga möjligheter till vård av barn och andra familjemedlemmar för att stödja kvinnor som vill komma in i och fortsätta verka i arbetslivet. Medlemsstaterna borde försöka höja nivån på vårdtjänster med standarden i de medlemsstater som klarar sig bäst som riktmärke. Underlätta återgången till arbetslivet. Man bör fästa särskild uppmärksamhet på kvinnor som överväger att återgå till den avlönade arbetskraften efter en frånvaroperiod. Deras problem kan vara dålig anställningsbarhet på grund av föråldrade färdigheter och de kan har svårt att få tillträde till utbildning om de inte har registrerats som arbetssökande. Beskattnings- och förmånssystemen kan dessutom påverka varandra så att de ekonomiska incitamenten att söka arbete minskar. Medlemsstaterna bör ta itu med dessa och andra liknande hinder. I sin kommentar till riktlinjerna sade Pádraig Flynn, kommissionären för sysselsättning och sociala frågor, så här: "Det är dags att ställa upp målområden och kvantifiera våra mål när det gäller sysselsättningen. Vi har redan gjort en analys. Vi vet vilka problemen är. Vi tror att vi, om medlemsstaterna ställer sig bakom dessa riktlinjer och handlar i enlighet med dem, kan göra en viktig inbrytning i fråga om problemen i den europeiska sysselsättningen. Grunden är lagd. Nu är det vi som måste fortsätta och slutföra arbetet." 2. Gemensam rapport om sysselsättningen 1997 I utkastet till den tredje gemensamma rapporten om sysselsättningen 1997 uppmanar kommisisonen medlemsstaterna att utveckla en företagarkultur, att höja de arbetssökandes anställningsbarhet, att främja anpassningsförmågan när det gäller tillväxt och sysselsättning och att stärka jämställdheten. Det är ett steg på vägen till en samlad och hållbar insats för sysselsättningen i medlemsstaterna och i unionen som helhet. Rapporten är nyskapande på många punkter jämfört med de två tidigare upplagorna: den innehåller mer information om sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna, informationen presenteras efter ämnen och en första bedömning av medlemsstaternas prestationer görs, i enlighet med rekommendationerna från Europeiska rådet i Amsterdam.
Rapporten bygger i huvudsak på den information som medlemsstaterna har lämnat om genomförandet av sina fleråriga sysselsättningsprogram och på en granskning av de olika åtgärder som har vidtagits på gemenskapsnivå. Den innehåller en definition av de bästa lösningarna på sysselsättningsområdet och i fråga om arbetsmarknadspolitik. I rapporten konstateras att det finns behov av en mer mångsidig strategi, och medlemsstaterna uppmanas att påskynda framstegen på i huvudsak tre områden, som pekas ut som möjliga problemområden. Dessa är följande: omfördelning av resurserna från passiva till aktiva arbetsmarknadsåtgärder, åtgärder för att hjälpa långtidsarbetslösa samt främjande av jämställdhet som ett medel för att öka sysselsättningen och deltagandet i unionen. I rapporten betonas behovet av harmoniserad, enhetlig information om dessa och andra riktlinjer som ett avgörande element i utarbetandet av en samordnad sysselsättningspolitik. Den fastställer sedan fyra stora utmaningar för sysselsättningspolitiken: Att utveckla en kultur för företagsamhet i syfte att stimulera skapandet av nya och bättre arbetstillfällen. Att öka de arbetssökandes anställningsbarhet så att de kan ta vara på nya tillfällen till sysselsättning. Att angripa frågan om jämställdhet i arbetet för att säkerställa rättvisa möjligheter för kvinnor och män och en långsiktigt tillväxtkapacitet i vår ekonomi. Att främja företagens och arbetskraftens anpassningsförmåga för att svara på förändrade marknadsvillkor utan att någon grupp blir eftersatt. 3. Rapporten Sysselsättningen i Europa 1997 Rapporten om sysselsättningen i Europa 1997 tar upp två olika frågor som dock hör ihop och delvis överlappar varandra, nämligen de utmaningar som unionen står inför i sysselsättningspolitiken och de utmaningar som övergången till den ekonomiska och monetära unionen ger upphov till. Enligt rapporten är det största problemet skapandet av arbetstillfällen. I rapporten analyseras vidare de främsta strukturella problemen som måste åtgärdas: kompetensluckor, de problem som särskilda grupper har, främjande av flexibilitet, förbättring av rörlighet och migration liksom anpassning till invidernas förmåga, vilket särskilt gäller funktionshindrade personer. Rapporten avslutas med en rad riktlinjer som grundar sig på den analys som presenteras i rapporten. Dessa skall komplettera och bidra till slutsatserna i den gemensamma rapporten och de första sysselsättningspolitiska riktlinjerna inför det särskilda sysselsättningstoppmötet.
Vid en analys av de senaste trenderna i sysselsättningen, mot bakgrund av den ekonomiska återhämtning, låga inflation (2,5 %) och moderata löneutveckling som var kännetecknande för 1996, pekar rapporten på en blygsam ökning av sysselsättningen. Detta bekräftar den långsiktiga tendensen till deltidsarbete (trots att heltidsarbetena ökade för första gången sedan 1990 var närmare hälften av de arbetstillfällen som skapades 1996 deltidsarbeten, och 17 % av alla arbetstagare arbetar nu deltid) och de fortsatta envist höga arbetslöshetsnivåerna (10,8 % i mitten av 1997), särskilt i fråga om kvinnor (12,7 % jämfört med 9,4 % för män), ungdomar (mer än 20 %) och personer med funktionshinder, bland vilka sysselsättningsnivån på bara 44 % ligger 17 % under den generella sysselsättningsnivån. Enligt rapporten uppstår ur analysen av dessa tendenser tydligt och klart ett behov av att skapa flera arbetstillfällen genom politiska riktlinjer som - förutom att de bekämpar arbetslösheten - aktivt gynnar skapandet av arbetstillfällen. För detta krävs en grundlig modernisering av arbetsmarknadens och arbetsmarknadsinstitutionernas struktur och arbetssätt. Dessa måste bli mer sysselsättningsvänliga, befrämja företagsamhet och skapandet av arbetstillfällen samt reagera snabbare på den ekonomiska situationen. Den största politiska utmaningen ligger enligt rapporten i man inser att arbetslösheten måste hanteras på två plan: dels att man åstadkommer en tillräcklig men hållbar tillväxtnivå, dels att man åtgärdar de arbetslösas anställningsbarhet genom att säkerställa att de har tillgång till möjligheter att kontinuerligt modernisera sina färdigheter i enlighet med arbetsmarknadens behov. I detta hänseende är det särskilt viktigt att man överbryggar de allt större kompetensluckorna som undergräver anställningsbarheten för de arbetslösa och anpassningsförmågan hos de personer som har ett arbete. För att lösa denna fråga presenteras i rapporten en tredelad strategi som grundar sig på förbättrad grundutbildning för att hjälpa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden (och för att ge dem möjlighet att anpassa sig till nya utmaningar senare i livet), på ett positivt förhållningssätt till att höja färdigheten hos den befintliga arbetskraften under hela deras yrkesverksamma liv och på ett aktivt program av utbildning för arbetslösa, särskilt de långtidsarbetslösa.