: Traditionellt bågskytte Detta kapitel handlar helt om att introducera nybörjaren till att skjuta med en traditionell båge utan någon form av sikte. Därför täcker det bara de speciella detaljer i inlärningen som skiljer från andra skjutstilar. För mer allmänna råd och generell bågskytteteknik, läs de övriga kapitlen i boken. 8.1. Utrustning 8.1.1. Bågen World Archery definierar en "traditionell båge" som en som ryms inom begreppen "engelsk långbåge", "amerikansk flatbåge", "långbåge" och "traditionell rekurvbåge". För tävlingsändamål finns det två skjutstilar för traditionella bågar, långbåge och instinktivbåge. Det innebär en del inskränkningar, rent allmänt kan en traditionell båge vara allt från en träpinne med ett snöre till en modern rekurvbåge med traditionellt utseende. Det finns dock en hel del typer av traditionella bågar som inte kan användas i WA-arrangemang: Yumi (japansk samurajbåge), en del ryttarbågar etc. Rent generellt, ju äldre och primitivare en båge är, desto svårare är det att skjuta och träffa med den. Till exempel, en och samma skytt kommer säkert att skjuta bättre med en modern traditionell rekurvbåge än med en engelsk långbåge. Skillnaderna i prestanda beror på geometrin, balansen och effektiviteten hos konstruktionen. Ändå, en bågskytt kan finna glädje i att skjuta och sträva efter att förbättra sina resultat med vilken traditionell båge som helst. 8.1.2. Pilar Pilar för traditionellt skytte kan vara av trä, aluminium, kolfiber etc. och kan förses med naturfjädrar eller plastfenor. För att plastfenor ska fungera måste bågen ha en påmonterad pilhylla. Om pilen skjuts från bågens klack eller med stöd av skyttens hand fungerar bara naturfjädrar. För att tävla måste skytten noga kontrollera i reglerna vilka piltyper som är tillåtna i respektive skjutstil. 8.1.3. Fingerskydd En tab eller en skjuthandske är ett skydd, vanligen av läder, som täcker dragfingrarna under uppdraget och släppet. Strängen utövar ett avsevärt tryck mot fingrarna och det kan vara smärtsamt, värre ju starkare båge man har. För att hindra det och den skada det gör på skjutningen är någon form av skydd nödvändig. En tab är oftast den bästa lösningen för att skydda fingrarna utan att försämra skjutnoggrannheten. Men en del skyttar tycker att taben är besvärlig att hantera, och använder i stället en form av handske som täcker bara dragfingrarna. 216
8.1.4. Skydd på bågarmen En långbåge har ofta lägre stränghöjd än en modern rekurvbåge. Därför är det helt normalt att strängen rör eller slår i bågarmen i skottet. Då behövs det ett rejält armskydd, islagen kan annars vara mycket smärtsamma och ge både sårskador och blåmärken. Den som skjuter en traditionell båge som inte har utskuren klack eller en monterad pilhylla behöver också en handske på båghanden eftersom pilen vilar direkt på skyttens hand. Naturfjädrar har ofta en hård och vass ände som kan skada handen. En del handskar för båghanden täcker bara pekfingret och tummen och mellanrummet mellan dem. 8.1.5. Bågslinga En bågslinga är en anordning som hindrar att bågen hoppar ur handen i skottet. Den gör att det är möjligt att ha en avslappad båghand. En bågslinga är tillåten i alla skjutstilar, men gör bäst nytta med en modern rekurvbåge. Långbågeskyttar brukar i stället hålla ett lätt grepp om bågens handtag, lagom för att hindra bågen från att falla, men inte så hårt att det ger en vridning av bågen. 8.2. Teknik Kom ihåg att detta kapitel bara belyser några detaljskillnader från den teknik som är beskriven i resten av boken. Skjuttekniken med en traditionell båge bör vara så lik som möjligt den standardteknik man lär ut till alla nybörjare. Därför hittar man det mesta man behöver i kapitel 6. 8.2.1. Skjutställning Det finns minst två olika skjutställningar inom det traditionella bågskyttet. Många har en upprätt ställning, ungefär som andra tavelskyttar, och håller bågen vertikalt. Andra, särskilt de som skjuter instinktivt, böjer knäna lite och lutar överkroppen framåt. Bågen lutas också, så att den får samma vinkel som huvudet och därmed vinkelrätt mot ögonens linje. 217
8.2.2. Binokulärt seende och dominerande öga Att skjuta med båda ögonen öppna brukar fungera bäst för nybörjare vid traditionellt bågskytte, och det är särskilt nödvändigt om man använder omedvetna referenser (intuitivt eller instinktivt skytte). Därför rekommenderar man att alltid lära ut det från början. För att det ska fungera optimalt krävs det att man anpassar sig efter det dominerande ögat. Binokulärt seende låter hjärnan bedöma avstånd och reducerar den osäkerhet och tendens att smalna av synfältet som ofta uppstår när man saknar sikte. Det dominerande ögat fokuserar på målet och ser pilens riktning omedvetet. Samtidigt kompletterar det ickedominerande ögat syninformationen och låter hjärnan bedöma avståndet och pilbanan. Hur man bestämmer vilket öga som är dominerande står i kapitel 4. Den metod som rekommenderas för traditionella skyttar finns i 4.2.4.1. Detta bestämmer helt om den traditionella skytten ska skjuta höger- eller vänsterhänt. Att låta ögats dominans bestämma borgar för möjligheten till bättre skytte i framtiden. 8.2.3. Båghanden Greppets form på en långbåge brukar tvinga skytten att skjuta med lågt grepp. Men ändå, båghandens tryck mot handgreppet skiljer sig mycket lite från att skjuta med en modern olympisk rekurvbåge. Trycket måste ligga i övre halvan av bågens grepp, med båghanden och dess fingrar så avslappade som möjligt. Skytten bör känna ett likformigt tryck av bågen i tumgreppet (mellan livslinjen och tumbasen). Denna tryckzon ligger i linje med underarmsbenet och ger en effektiv överföring av bågens kraft genom handen och handleden rakt in i armen. 8.2.4. Bågarmen/armbågen Många bågar har en uttalad rekyl, som en rejäl spark. Därför måste skyttens arm visserligen vara rak eller nästan rak, men inte så rak att den är låst. Den måste vara rak nog för att vara konsekvent och stabil i varje skott, och den måste vara stadig i släppet. Att inte låsa armbågen hjälper till att förhindra belastningsskador i armbåge och axel på grund av bågens sparkande. 218
8.2.5. Stränggreppet Normalt bör nybörjaren från början använda mellandrag, dvs. pekfingret över nocken och lång- och ringfingret under. Strängen bör hållas mellan den yttersta och den näst yttersta leden på fingrarna. Den som har problem med detta grepp, kan som ett acceptabelt alternativ använda underdrag, dvs. alla tre fingrarna under nocken. Observera dock att tävlingsreglerna inte tillåter strängklättring för långbåge och instinktivbåge, pekfingret får vara högst 2 mm under nocken. 8.2.6. Båglutning Att luta bågen innebär att den hålls så att lemtopparna inte ligger i samma vertikala plan. Moderna traditionella rekurvbågar kan hållas och skjutas i princip vertikalt, medan gamla tiders konstruktioner behövde upp till 20 graders lutning för att skjuta väl. En måttlig lutning av bågen låter skytten se målet med båda ögonen och samtidigt hålla pilen linjerad med det dominerade ögat. Det är viktigt att komma ihåg att luta bågen inte är detsamma som att luta handen. Lutningen ska komma från kroppens framåtlutning. Handplaceringen ska vara så nära som möjligt den vanliga grundtekniken med avslappad hand, även om det är en långbåge med rakt handtag. En högerskytt kommer att luta bågen åt höger. Om högerskytten i stället skulle luta bågen åt vänster skulle det innebära risk för att pilen faller av från klacken/hyllan/handen med oförutsägbara och potentiellt farliga konsekvenser. En vänsterskytt gör naturligtvis tvärtom. För att hitta den rätta lutningsvinkeln ritar skytten upp en vertikal linje på en butt och försöker träffa den. Ju mer bågen lutas åt höger, desto mer åt höger går pilen. Om pilarna alltså hamnar till vänster om linjen behöver lutningen ökas och tvärtom. För vänsterskytten gäller naturligtvis det motsatta. Båglutningen har mycket liten inverkan på korta avstånd, men mer och mer ju längre skjutavståndet är. En amerikansk flatbåge är gjord för att lutas så mycket att siktfönstret är vertikalt. Andra bågar utan siktfönster eller med monterad pilhylla måste lutas mer, eftersom pilen naturligt går mer åt vänster (för en högerskytt). Ett sätt för nybörjaren att träna in en konsekvent båglutning är att skjuta mot en tavla eller tom butt med en lutande linje på 5-10 meters avstånd. När bågen är lyft kan skytten rikta in lutningen efter linjen. Det går också bra att göra övningen med slutna ögon, efter att ha intaget rätt skjutställning. När draghanden når ankringspunkten öppnar skytten ögonen och kontrollerar och eventuellt justerar vinkeln. 219
8.2.7. Ansiktsreferens/ankring och kraftlinjering Den vanligaste ankringspunkten för en traditionell skytt är med pekfingertoppen i mungipan och mot eller nästan mot en tand. Det brukar göra att pilen hamnar precis under det dominerande ögat, om tekniken i övrigt är rätt. Varierande ansiktsformer kan dock leda till skillnader i den idealiska ankringen. För att få en mer konsekvent ankring, behövs två referenser till: tummen under underkäken och pekfingerknogen under kindbenet. För att hitta rätt draglängd står tränaren bredvid skytten och ger instruktioner och återkoppling om teknik och ansiktsreferenser. Detta behöver göras flera gånger tills skytten kan känna och hitta tillbaka till sin rätta ankringspunkt. Använd gärna också en spegel för att skytten själv ska se sin kraftlinjering (pilen i linje med dragarmens underarm) och ankring, för att ytterligare förstärka sina intryck. Under denna procedur behöver tränaren hjälpa skytten att hitta den rätta känslan för hela skjutställningen, inklusive bågarmen, dragarmens armbåge, axlarna, bågarmens armbåge, bröstkorgens och överkroppens läge, och ryggdraget, förutom förstås ankringen. Kom ihåg att det inte är tillåtet under tävling att ändra ankringspunkten och att byta till pilar med annan längd. Det är därför olämpligt att lära nybörjare att använda flera ankringspunkter (ansiktsklättring) för olika avstånd, inte heller att använda olika pillängd för korta och långa håll. Även om det definitivt underlättar siktningen, är det inte tillåtet enligt tävlingsreglerna. För andra aspekter på skjuttekniken, se kapitel 1 och 6 i boken. 8.3. Siktmetoder Erfarenheter lär skytten att använda den siktningsteknik som passar bäst, och den behöver inte vara densamma på alla avstånd. Vi beskriver de mest populära för traditionellt skytte. 8.3.1. Utan medvetna referenser Vanligen kallas metoden för instinktivt (även om det inte finns något helt instinktivt siktande i bågskytte) eller intuitivt skytte och använder människans inneboende förmåga att sikta, kasta och träffa föremål. Känsla, uppfattningsförmåga, intuition, muskelminne och hjärnans förmåga att beräkna och sammanställa alla intrycken hjälper oss att rikta in pilen på bågen. Det är samma förmåga som vi använder i alla bollsporter eller för att kasta ett tillknycklat papper i papperskorgen. Den grundar sig på träning, trial-and-error, korrigering och repetition. Det är absolut den äldsta och mest grundläggande metoden, och har gjort det möjligt för människor i årtusenden att använda båge och pil som vapen. Det allra viktigaste när man använder instinktivt skytte är att pilens nock befinner sig lodrätt under det dominerande ögat. 220
För att metoden ska fungera ska tränaren uppmana skytten att fästa och fokusera blicken i målets centrum, eller på en annan liten och väl synlig punkt i målet. För nybörjaren med relativt korta skjutavstånd är det den lättaste och naturligaste metoden att lära sig, och låter skytten på bästa sätt ha glädje av sitt traditionella bågskytte. Instinktivt skytte kommer särskilt till sin fördel för rörliga mål, snabbt skytte och på korta avstånd. 8.3.2. Med medveten referens En skytt som arbetar med medveten referens måste först bedöma avståndet till målet och sedan med ledning av det hitta en punkt att rikta pilspetsen mot. Sedan finns det två alternativ: Fokusera på den punkt som pilspetsen pekar på. Ha pilspetsen i det perifera seendet och fokusera i målets centrum. 8.3.2.1. Fokusera på en bestämd punkt i målet Metoden kallas för "Point-on Aiming Distance Method, (POD). Det första kravet är att man tar reda på på vilket avstånd pilen verkligen träffar i den punkt där man siktar med pilspetsen vid fullt uppdrag. Det avståndet kallas för POD (se bilden till höger). Det brukar vara 30m eller mindre om man använder underdrag, och 30m eller mer om man använder mellandrag, medelhavsgreppet. Med utgångspunkt från det avståndet flyttar man siktpunkten uppåt respektive nedåt när man ökar eller minskar skjutavståndet. På kortare håll siktar man alltså på en punkt under centrum, på längre avstånd på en punkt över centrum. Skytten fokuserar på siktpunkten, inte på målets centrum (om man inte råkar skjuta på POD-avståndet förstås). På avstånd längre än POD kommer, som vid Gap-skjutning (se nedan) pilskaftet att dölja målets centrum. Här kommer fördelen med att fokusera på riktpunkten fram, skytten störs inte av en skymd fokuspunkt. När avståndet inte är betydligt kortare än POD, dvs. man siktar nära eller över centrum är metoden som bäst. Men att skjuta på ett litet mål på korthåll, som 5 meter, är svårare. Metoden nedan är då bättre så att man slipper försöka hitta och fokusera på en punkt i gräset. 8.3.2.2. Fokus på målets centrum Denna metod kallas Gap-skjutning. Den går ut på att skytten medvetet använder avståndet (gapet) mellan pilspetsen och målets centrum som sikthjälp. Skyttens fokus är alltid på målets centrum. 221
Metoden fungerar utmärkt från mycket nära håll upp till POD. Däröver kommer pilskaftet att täcka fokuspunkten i målets centrum, gapet försvinner, och det blir omöjligt att fokusera rätt. 8.3.3. Fullfölj med siktandet Tyvärr är det naturligt för en bågskytt att försöka följa pilen i dess bana, men det är i regel att störa och förstöra siktproceduren. Idealiskt är att behålla fokus på siktpunkten tills pilen har träffat sitt mål. 8.4 Träning och övning med traditionellt bågskytte Målets storlek och form har en enorm betydelse för precisionen i det intuitiva siktandet. Standardproceduren för inlärning som beskrivs i kapitel 6 fungerar också för nivå 1-tränaren i traditionellt bågskytte. Stegringen i svårighetsgrad görs genom att man börjar med mål som är lätta att fokusera på och gradvis minskar kontrasten och gör målet svårare att träffa. En röd ballong på en stor butt, en tennisboll mot ett svart papper etc. är utmärkta att börja med. Skytten fokuserar helt automatiskt på den, helt utan ansträngning. Skytten får också en självsäkerhet, det är nästan omöjligt att missa butten, och det är öppet för goda grupperingar. Flera och flerfärgade mål eller mål med dålig kontrast mot bakgrunden är svårare att fokusera på, gör skytten osäker, och orsakar i regel sämre gruppering. En trespottavla för fältbruk placerad nära buttens kant är ett bra exempel på ett uselt mål att välja för nybörjarens första försök. Börja alltid med lätta mål på korta avstånd och öka svårighetsgraden först när grupperingen är bra. Ändra sedan en sak i taget. När skytten har fått en konsekvent skjutteknik, börja träna på varierande avstånd. Börja med en WA 40cm inomhustavla på 5 meter. När skytten konsekvent träffar med tre pilar inom rött, flytta till 7,5 meter, sedan 2,5 meter i taget. På 15 och 17,5 meter ska tre pilar träffa inom blått. Från 20 meter kan man öka avståndet med 5 meter i taget om skytten klarar det. Från 20 meter ska pilarna träffa inom svart, och från och med 35 meter inom vitt. Detta är en bra övning att börja med varje år innan utesäsongen startar. För att utveckla och träna förmågan att fokusera, låt skytten skjuta på varierande avstånd. Att växla avstånd under ett träningstillfälle hjälper till att utveckla en undermedveten mekanism för att anpassa siktreferenserna till det nya avståndet. När skytten behärskar konsten att fokusera rätt på olika avstånd kan man lägga till distraktioner som flaggor, färgglada ballonger, band eller liknande på målet. Det är en god övning för koncentrationsförmågan, särskilt om det blåser lite. Eftersom rörelser alltid tenderar att dra till sig uppmärksamhet är det inte lätt för skytten att hindra att rörliga föremål tar fokus från målet. 222
8.5. Några grundläggande tips för underhåll av traditionell bågskytteutrustning 8.5.1. Bågen En traditionell båge gör trogen tjänst i många år om man följer några enkla underhållsregler. Mellan skjuttillfällena, förvara bågen horisontellt, osträngad i ett svalt och torrt rum. Använd alltid en uppsträngare för att både stränga upp och av bågen. Försök hålla samma stränghöjd vid alla skjuttillfällen. Det gör man enklast genom att behålla samma antal vridningsvarv på strängen. Antingen lämnar man strängen ospänd på bågen, eller så låser man ändöglorna tillsammans genom att föra den ena genom den andra och sedan den andra genom den första. Men det är ändå en god ide att kontrollmäta stränghöjden ibland för att se om strängen har töjt sig, och eventuellt justera den. Gör alltid det inför en tävling. Alltför hög värme kan skada bågen, lämna den inte i bilen i solsken, eller ovanför ett värmeelement. Använd ett fodral av mjukt och fuktgenomsläppligt material för att skydda den under transport. Lägg bågen i sitt fodral i ett plaströr inför långresor när du inte själv håller reda på bagaget (flygresor!). Ett skidfodral rymmer lätt två bågar i plaströr och flera rör med pilar. Strängklättring (att sikta i höjdled genom att flytta fingergreppet på strängen för olika avstånd) är förutom förbjudet vid tävling, en risk för en traditionell båge genom att belastningen på lemmarna varierar. Lembrott kan inträffa vid strängklättring. Låt ingen annan skjuta med din båge, alldeles särskilt inte skyttar med längre draglängd än du. Kontrollera regelbundet att bågen inte har skador, sprickor och slitage. 8.5.2. Pilar Traditionella pilar kräver uppmärksamhet och underhåll för att förbli raka och oskadade mellan skjuttillfällen. Pilar ska förvaras stående vertikalt med tillräckligt utrymme för fjädrarna, så att de inte ligger emot varandra. Det idealiska sättet är att förvara dem hängande med spetsen uppåt mot en magnet. Lämna aldrig blöta pilar i kogret. Torka dem stående eller hängande vertikalt med utrymme för fjädrarna som inte får röra varandra. Mal och andra skadeinsekter låter bli fjädrarna om du har skaft av ceder eller har en bit cederträ vid din pilförvaring. Nocken måste passa rätt på strängen. Är den för lös riskerar man torrskott om pilen lossnar i förväg. Ett torrskott kan vara katastrofalt för bågen. Byt alltid ut nockar som har för lös strängpassning. Om nocken har för hård passning är det risk att den spricker i skottet så att pilen flyger snett. Den kan också skada strängen, i värsta fall orsaka strängbrott. Byt alltid nockar som har för hård strängpassning. Träskaft behöver extra omsorg både för säkerheten och för precisionen. Kontrollera alla skaften före användningen, och kassera dem som har synliga skador. En pil som brister i skottet kan skada bågen och orsaka allvarliga skador på båghanden och underarmen. Om änden på fjädern orsakar skador på skyttens hand, prova med att sätta en klick lim på framänden som håller den nere mot skaftet och höja nockläget. 223
8.5.3. Strängen En bågsträng håller mycket länge om den sköts ordentligt. Följ några enkla råd och var uppmärksam på slitage och bristningar. En dacronsträng behöver vaxas regelbundet för att hålla ihop kardelerna. Kontrollera den regelbundet, leta efter begynnande brott och slitna kardeler. Livslängden beror av materialet, men flera tusen skott kan man få ut innan strängen behöver bytas. Strängen måste vara anpassad för bågen, och tillverkarens rekommendationer måste respekteras. Materialet och antalet kardeler beror på bågens styrka och konstruktion. Var noga med att det blir rätt. 8.6. Slutligen Som alla andra bågskyttar har den traditionelle skytten som målsättning att skjuta sina pilar i mitten på tavlan. Det traditionella skyttet har sina egna utmaningar, men alla skyttar har stor respekt för konsten att skjuta med den enklaste möjliga utrustningen. Med rätt teknik och väl underhållen utrustning kan denna mest primitiva form av sporten vara ett både roligt och krävande sätt att utöva bågskytte. 224